x

Frågestund

Doula i Malmö – svar på frågestund

13 mars, 2017 19:01

Jag undrar hur man går till väga om man själv vill bli doula och vad det i sådana fall kostar? Berätta allt om hur det går till tills man blir färdig doula.

För att bli certifierad ODIS-doula ska du ha gått kursen som vanligtvis ligger på fyra heldagar. Där får du lära dig om mental förberedelse, kvinnokroppen och det normala förlossningsförloppet, de vanligaste komplikationerna, sjukhusrutiner, smärthantering, avslappning, massage och beröring, hur du kommer igång som doula och mycket mer. Man ska även ha läst litteraturen (ett antal böcker bland annat ”Föda utan rädsla”, ”The birth partner” och ”Amning i vardagen”), skrivit ett godkänt prov samt närvarat vid tre förlossningar. Jag utbildade mig i Lund och betalade 5500 kr. Det skiljer sig lite över landet, googla för att se vad som gäller i den stad som ligger närmast dig.

Finns det någon statistik i Sverige på hur många som faktiskt är utbildade till doula? Och blir efterfrågan större?

Hmm, jag vet faktiskt inte hur många vi är men ökar i antal gör vi rejält för varje år och likaså efterfrågan. Fler och fler vet att doulor finns och kunskapen om hur viktigt det är med kontinuerligt stöd under förlossningen börjar sprida sig. Förlossningen är inte bara slutet på graviditeten utan början på ett föräldraskap, något som kanske pågår under en dag men som kan påverka hela familjen för resten av livet – positivt eller negativt beroende på starten man fick. Kvinnor (och män) har börjat värdera sin förlossningsupplevelse högre, innan var det bara ett nödvändigt ont som skulle stökas undan fortast möjligt vilket är synd då det är så mycket mer än så.

Hur många gånger har du själv doulat?

Det var min tionde doula-bebis som föddes nu i mars. 🌟

Vad har sjukhuspersonalen tyckt om situationen/agerat?

Jag har bara varit med om en riktigt vresig bm en gång men då gällde det att hon minsann inte skulle vara med på något foto vilket hon så klart inte behövde heller. Annars har jag enbart blivit positivt bemött, varmt välkomnad och sedd som en tillgång. De flesta är nyfikna och genuint intresserade av mitt arbete och tycker att det jag gör är bra. Jag har samtidigt stor respekt för dem och vill inte på något sätt ta någons plats. Det är den födande kvinnan som är i centrum och vi alla som är i rummet med henne är där för hennes (och eventuell partners) skull. Öppen dialog och gemensamt mål så blir det bra!

Tycker det är så synd att man måste fixa en doula själv. Det borde alla som föder få! Eller bara en barnmorska/uska som har tid med en när man väl ligger där. 🙁 Jag hade en långdragen första förlossning och blev typ traumatiserad efter det, känner att en doula vore perfekt för nästa gång!

Jag håller helt med dig. En doula borde vara alla födande kvinnors rättighet och något som ska erbjudas redan vid inskrivningen på MVC, eller att man får ha sin bm/uska genom hela förlossningen precis som du säger, att de inte ska behöva ha flera födande att fördela sin tid mellan. Håller tummarna för att du får en positiv upplevelse nästa gång, med en doula närvarande ökar helt klart förutsättningar för det.

Undrar vad det kostar? Förstår att det kan skilja sig beroende på mängden stöd men du kanske kan ge exempel på ”det lilla paketet” och ”det stora paketet ”?

Lönen för en doula skiljer sig beroende på utbildning och erfarenhet men jag tar nu ca 8000 kr för ett uppdrag, hälften om det gäller ett akut-uppdrag utan jour. Läs mer på min hemsida (som fortfarande är under uppbyggnad) ——-> www.forlossningsfotograf.se

Jag undrar hur du får ihop ditt doulande med jobb? Vill väldigt gärna bli doula men med tanke på att man bara kan ta sig an ett par per månad för att förlossningarna inte ska krocka så måste man ju ha en annan inkomst vid sidan av! Går det att kombinera?

Om man kan kombinera eller inte beror nog mycket på vad man har för typ av jobb och om man har en förstående arbetsgivare och arbetskamrater. Får man göra det man brinner för mår man bäst och kan utvecklas som person vilket i förlängningen gynnar alla, tycker jag då va, sen är väl en massa frånvaro aldrig populärt men en massa frånvaro lär du knappast aldrig få som doula heller då det inte sällan går månader mellan uppdragen. För min del har det fallit ut så väl att jag aldrig behövt vara borta från jobbet på grund av förlossning, däremot har jag flera gånger varit på förlossning en hel natt och sedan gått trött till jobbet morgonen därpå, hehe. Samtalet/sms:et om att det är dags kommer nämligen nästan alltid sent på kvällen, gärna precis när man har gått och lagt sig. 😉 En backup som kan rycka in med kort varsel vore dock väldigt bra att ha, om jag mot förmodan skulle bli sjuk (tänk maginfluensa) eller få akut förhinder på annat sätt. Så ja, backup-doula sökes! Bor du i närheten av Malmö och känner att du skulle vilja samarbeta med mig, tveka inte att höra av dig!

Hoppas att jag inte frågar för sent! 😵 Har gått igenom 2 förlossningar och har känt att jag har varit väldigt inne i mig själv under värkarbetet. Har i princip ignorerat min man och bara gått in i mig själv. Hur skulle en doula hjälpa mig? Tänkte mer vad doulans jobb är när jag är ”i min värld”.

Det låter som att du ”dyker” vilket är fantastiskt att göra under förlossningen. Metoden går kort ut på att man ska vara så avslappnad som möjligt, ge efter och bara följa med – vilket inte är så bara! Det kräver ett enormt mod att våga vara i det onda utan att reagera med att vilja fly vilket är det man rent intuitivt vill göra när något skrämmer en. Men när man väl lyckas med detta, att på något sätt bli ett med sin kropp, blir värkarbetet mer effektivt och smärtan mycket lättare att hantera då massa endorfiner (kroppens eget morfin) frisätts. Är man van vid avslappning och olika andningstekniker kan man fixa detta på egen hand men det är oftast lättare om man har en stödperson, gärna utöver den emotionellt involverade partnern, som vägleder in och ur värk samt guidar verbalt och påminner om avslappning och andning. Stödpersonen kan även ge massage/beröring. Under tiden som du befinner dig ”i din värld” vet du att det alltid finns någon där som vet vad du vill och värnar om det, som kan vara din röst när du i perioder kanske ”förlorar” din. En trygghet som gör att du kan fortsätta ge dig hän och följa med, utan motstånd och onödiga störningsmoment.

Och slutligen några frågor till någon som precis nyligen har fött med en doula.
Tack Minna för att du tog dig tiden att svara! 

IMG_3322
IMG_3374

Varför valde ni att anlita en doula?

För att vår första förlossning var rätt jobbig där jag kände mig väldigt ensam och fick mycket panikkänslor. Min man gjorde vad han kunde men jag hade behövt mycket mer närvaro från barnmorskan för att känna mig trygg. Inför den andra förlossningen ville vi ge mig/oss de bästa förutsättningarna för att få revansch och därför ville vi ha en doula med oss. Det var enda sättet vi kunde garantera oss själva att få den professionella närvaro som vi behövde och ville ha.

Hur var det?

UNDERBART! Inte en sekund ångrade vi beslutet. Stina är en engagerad och väldigt omhändertagande person så vi båda var genast trygga i hennes sällskap. Hon och min man var ett superstöd för mig och tillsammans blev vi ett väldigt lyckat team. När jag kände att jag var nära att få panik var de båda där för att lugna mig och de hjälpte mig att ta en värk i taget och vila där emellan. Hon lyssnade på våra önskemål och förstod precis vad vi ville och hur vi ville ha det. Och bara att ha någon där som tar kommando gentemot personalen (om det behövs) är guld värt, så att min man bara kunde finnas där för mig. Att Stina även kan fotografera när tillfälle ges är en stor bonus!

Vad tyckte din partner?

Han tyckte det var kanon! Även han var tagen efter den första förlossningen så han tyckte det var jättebra att ha henne där. Han mådde också bra av extra stöd och blev säkrare i vad han skulle göra när hon var där. Stina var inte på något sätt i vägen eller tog över hans plats, hon kompletterade oss.

Doula i Malmö – frågestund

8 mars, 2017 16:01

Vissa har uttryckt önskemål om att jag ska skriva lite mer kring mitt doulande så jag tänkte att vi kunde köra en frågestund där ni som är intresserande kan bombardera med frågor anträffande allt som har med just det att göra. Jag tänkte även att det kunde vara intressant att ta del av föräldrarnas perspektiv. Varför valde de att anlita en doula? Hur var det? Vad tyckte partnern? Så har ni sådana frågor släng ut dem också, så ska jag höra om någon kan tänka sig att ställa upp och svara. Ett gyllene tillfälle för er som inte vet så mycket om vad en doula innebär eller för er som kanske funderar på att anlita en. 

file

Jag, 04.00, på förlossningen i Helsingborg. 😊

Svaren

6 december, 2015 00:51

Hej! Har inte tittat in här på ett litet tag så förlåt om du skrivit och jag missat, men hur gick det med dina hälsoproblem förut? När du var på läkarkontroller och tog prover, kom de fram till något och hur mår du idag? Kram på dig!

Ja du, dessa hälsoproblem. Sicken resa det har varit! Jag är under utredning fortfarande och fokus ligger just nu på mina lungor. När jag åkte in till akuten senast visade det sig att jag bland annat hade en total mellanlobsprolaps på höger sida. Vid uppföljningen några veckor senare var den helt återställd vilket sågs som positivt då läskigheter som exempelvis tumör kunde uteslutas men däremot hade en liten del av vänster lunga kollapsat i stället. Jättekonstigt och specialistläkarna blir inte riktigt kloka på varför det händer. Mina EKG-remsor ser fortsatt ut som en skröplig 85-årings men kranskärlsröntgen och ultraljud såg bra ut så ingen kärlkramp eller strukturella fel på hjärtat. Så fort de får upp ett spår och tänker att ”aha detta kan det vara” så tappas det igen när vidare undersökningar visar på normala värden. Det förhöjda (polyklonala) igG-värdet är fortfarande högt och mer känsliga prover har nu påvisat att det rör sig om atopiska förändringar, läkarna har egentligen inte sagt så mycket om vad det innebär men jag tror mig veta att det har något med immunförsvaret som riktar sig mot kroppens egna celler att göra? Rätta mig om jag har fel. Trots allt måste jag ändå säga att jag mår helt okej just nu. Jag lider inte av yrseln och overklighetskänslorna på riktigt samma sätt som innan även om jag känner av det ibland. Kanske har jag bara vant mig eller lärt mig hantera känslorna utan att bli rädd – rädsla kan ju som bekant förstärka symtom. Det kan också handla om skov. Jag blir fortfarande lätt andfådd vissa dagar, vilket kan bero på astman (som läkaren menar att jag har någon form av) eller mina snabba hjärtslag som även har visat sig vara lite oregelbundna. Något fel på det elektriska systemet, arytmier, hjärtmuskelsjukdom?! Baaah, jag vet inte. Långtids- och arbets-EKG ska göras för att få större klarhet i detta. Sedan jag började inhalera kortison är mina förkylningar färre och inte lika jobbiga och den där besvärliga hostan som jag hade problem med innan är borta, dock har jag fått äta penicillin för både halsfluss och öroninflammation inom loppet av ett par månader, precis samma som förra året vid denna tiden. Jag tror själv att jag har någon systematisk inflammatorisk sjukdom i kombination med överhettad hjärna/utbrändhet som tillsammans gett mig detta breda spektra av symtom. Eller så är det jag tänker kan vara utbrändhet de facto något som har att göra med just ovan, autoimmun sjukdom, som ju faktiskt kan ge snarlika symtom exempelvis yrsel och ”hjärndimma”, en känsla av frånvaro. Eller så är det en go blandning av allt. Mitt hår fortsätter jag att tappa i rasande takt och man ser nu tydligt hur benan blir bredare runt om i hela huvudet. Tankarna på Alopecia slår mig då det också är en autoimmun sjukdom, fy. Jag hoppas verkligen att det växer ut igen, upplever att det som kommer är som babyfjun bara, så tunt så tunt. Mentalt känner jag mig dock stabil och efter alla dessa tester, prover och läskiga undersökningar har jag övervunnit både tandläkarrädsla och hypokondri. Det är ju bra. Om det är någon som gör eller har gjort samma resa, skriv gärna.

Vår son gillar att leka med prinsessor, Frost osv. Sambon kan ibland önska att han skulle gilla lite mer ”grabbiga” saker. Din dotter verkar ju vara lite ”grabbig”. Kan du ibland önska att hon var lite mer ”tjejig” ?

För mig är hon Mayia som just nu gillar kortklippt hår, att skapa minecraft-byggen med smålego, klättra och skita ner sig. Lägger ingen vidare värdering i det. Jag kan förstå din sambo, men hoppas ändå att han klarar av att utmana och bryta begränsande normer för er sons skull. En docka är en leksak, barn brukar leka med leksaker, er son är ett barn. Konstigare än så är det inte. Vår gosse ska för övrigt få ett Lundby dockhus i julklapp, det kommer han bli jätteglad för!

Haha, blev lite full i skratt nu när jag läste svaret i efterhand. Förtydligande: skita ner sig = smutsa ner sig och inget annat! :’D

Nu vet jag ju ej vad din sambo jobbar med, men du verkar jobba en hel del, hur löser ni det med vovven?

InstagramCapture

Charlie lever och har det gott hemma hos min mamma på landet sedan en tid tillbaka. M visade sig hemskt nog vara allergisk mot pälsdjur, vi avvaktade ett tag men kom sedan fram till att vi inte vill utsätta henne för allergenen och mediciner i onödan, även om det var med sorg i hjärtat vi tog beslutet. Vi träffas dock så ofta vi bara kan och faktiskt så har jag honom liggandes i knät precis just nu. Se bild! 😀 För att svara på frågan om hur vi löste det när han bodde hemma och vi jobbade så hade jag möjlighet att gå hem på lunchrasten vilket jag gjorde men jag tyckte ändå att det kändes väldigt fel att låta honom vara själv så pass mycket. Hur gör alla ni andra med hund och heltidsjobb, och ni som har erfarenhet av husdjur-allergi, hur gick resonemanget hos er? Jag är glad över att vi kunnat lösa det så bra som vi har gjort.

Kan du tänka dig att ta ett jobb som fotograf på mitt bröllop nästa sommar?☺

Min kalender börjar så sakteliga fyllas med förlossningsfotograferingar vilket jag är jätteglad över, i jobbet ingår många veckors jour vilket innebär att jag måste vara tillgänglig 24/7 så några andra större uppdrag kommer jag därför inte kunna ta. Men tack du fina för frågan, och grattis!

Har du någon dröm? (Realistisk eller ”orealistisk”) :)

Just nu är drömmen att få fota fler förlossningar. <3

♥ Jag har slutat mitt jobb nu och har bestämt mig för att skaffa F-skattsedel osv för att jag vill satsa på min konst. Men jag är lite nervös för allt runt omkring. Liksom hur bokför man, hur deklarerar man, vad behöver ordnas osv. Så jag undrar väl mest, är det svårt att ha eget företag? Vad ska man tänka på och lära sig när man är ny?

Man måste våga satsa och jag tycker det är bra att du gör det fullt ut! En starta eget-kurs ger en god grund att stå på så en sådan råder jag dig till att gå. En tydlig affärsplan och realistiska kalkyler är också viktigt för att få svart på vitt hur chanserna att lyckas ser ut, visst kan det gå rakt åt helsike men ett nederlag kan också vara en bra skola som för en i rätt riktning. Vad gäller bokföringen – koll på sina papper och grundläggande kunskap är givetvis viktigt att ha men jag håller med den som sa ”gör det du är bra på och låt andra sköta resten”. Bokföring är INTE min starka sida så allt jag gör/har gjort är att spara kvitton och fakturor som jag sätter i en pärm och sedan lämnar till redovisningskonsult. Detta kostar mig några tusen per år men det är det lätt värt. Här finns det mesta du behöver veta för att komma igång. Lycka till! 😀

Vad har du för kamera? Och vilket objektiv använder du mest? Du tar så fina foton!

Tack! Jag fotar med Canon EOS 5D Mark III och Canon EF 50mm f/1.2L USM.

Vill ni bo kvar i Malmö eller finns en längtan hem till slätten?

Vi hade en svacka för lite drygt ett år sedan då vi var på väg att flytta hem men det vände och nu tror jag nog att vi blir kvar. Det är inte helt lätt att börja rota sig i en stad som inte är ”ens egen” och visst saknar jag övrig familj på slätta men fyra timmar i bilen och vi är där. Inget är hugget i sten, vi får se hur det blir i framtiden.

Kan du sakna din ”storhetstid” som bloggerska?

Jag kan sakna den, men samtidigt inte. Visst var det ballt att som ung tjäna bra med pengar på sin ”hobby”, att bli bjuden till huvudstaden på flådiga event, träffa kändisar man tidigare bara sett på tv, bli känd själv och stannad på stan för att skriva autografer (haha ja för det var faktiskt precis så det var) men samtidigt har ett mynt alltid två sidor. När jag blev gravid med mitt första barn kändes det inte värt det längre, baksidan – pressen, stressen, att ständigt vara granskad, synad, att få bilder stulna och identiteten kapad, ja, massa sånt – tog över. Jag har aldrig velat sluta blogga, däremot hitta en sund nivå som fungerar för mig och min familj och det tycker jag att jag har gjort. Om vi bortser från senaste årets torka då… 😉

Har du någon hemlighet i bloggvärlden att dela med dig av?

Oj, inget som jag kommer på! Men jag har ju träffat Kenza, Tyra, Blondinbella, Foki, Kissie och alla dem där. Bra tjejer allihop!

Har du trådat brynen nånstans här i Malmö och vart kan du i så fall rekommendera?

Nog för att det händer sällan men när jag väl trådar ögonbrynen går jag till La Perle på Östra Förstadsgatan. Jag är alltid tydlig med att jag inte vill ha dem tunna utan bara snyggt formade. När jag bodde i Göteborg minns jag att jag testade ett ställe i Hjällbo också, se bild ovan. Jag är inte så värst känslig men tycker faktiskt att det är rätt smärtsamt att tråda brynen, antagligen för att jag har så sjukt mycket småhår som förutom brynhåren åker med. Tror det var i Hjällbo de undrade om de inte skulle ta resten av ansiktet när de ändå var igång, haha, wtf?!!

Vad har du för utbildning?

Jag är utbildad undersköterska och doula.

Tänkt på att du inte skrivit om hur det går för din dotter i skolan? Trivs hon?

Hon trivs bra, tackar som frågar. Hon behöver stimulans och jag märker att hon trivs med de nya utmaningarna som skolan för med sig. I går hade klassen julfest. OM jag typ började grina när hon gick fram i sin något för stora tomtedräkt och tände tredje ljuset och klart och tydligt berättade sin vers inför oss och alla andra föräldrar?! Herregud… :’)<3

Som jag förstår det så har du och Bobby varit tillsammans i typ 12 år nu? Om jag inte är ute och cyklar! Min fråga är hur ni gör för att hålla kärleken vid liv (och undvika bråk och tjafs för den delen)? Jag och min kille har varit tillsammans i 12 år och sen vi fick barn (tidigare i år) har det blivit en hel del tjafs. Det känns som att vi börjar tappa taget om varandra på något sätt. Hur har ni tagit er igenom tuffa perioder? Kram

Vi har varit ett par sedan jag var sjutton och han tjugotvå, alltså elva år. Det har varit och är en resa med både raksträckor och slingriga vägar, om du förstår vad jag menar. Vi går igenom livet tillsammans och (vuxen)livet består/har bestått av hårt slit, tårar, bråk, stress, vakna nätter, tidiga mornar, gnälliga ungar, gnälliga vuxna, diskberg och klädhögar, jobb, räkningar, sjukdom varvat med skratt mitt i kaoset och kärlek genom allt. ♡ Ingen av oss förväntade sig att det skulle bli lätt – snarare tvärtom – och det är nog mycket tack vare det som vi fortfarande håller ihop. Att bli förälder är ett av alla test som sätter relationen på prov och jag tror det viktigaste är att tillsammans kunna sänka ribban och vara överens om att det är okej att prioritera annorlunda, känna sig trött och bli lite tråkig, förstå att det liksom hör perioden till. Att kunna tillåta sig själv att sätta relationen lite grann på ”paus” och inte bli rädd och fly när känslor förändras för det gör dem nog, men inte nödvändigtvis till något dåligt. Inte lika enkelt som det låter men klarar man detta kommer tid till att vårda varandra också, det är jag säker på. Ja, och sen får man väl bara hoppas på att man inte växer ifrån varandra alltför mycket under denna tid eller att någon går och kärar ned sig i någon annan. Det finns inga garantier i livet men är det något jag kommer att kämpa för så är det min familj, oss fyra.

Vad tycker du om livet? Är du lycklig?

Jag är lycklig, men inte hela tiden. 🙂 För mig är lycka en sinnesstämning som kommer och går, en känsla av välbehag och trygghet, en bubblande känsla av livsglädje som kan vara en dag eller bara för ett ögonblick. Livet är tufft emellanåt, speciellt när hälsan går emot en, men jag har nog alltid varit bra på att hitta små saker att glädjas för.

Vet du vad M vill bli när hon blir stor?

Sedan hon lärde sig prata har hon sagt att hon vill bli tandläkare och det står hon fast vid än. 😀 Verkar som att jag har lyckats med att inte överföra min tandläkarskräck i alla fall, yeeey!

Vill ni ha fler barn?

Det är inget vi planerar men blir det så är det välkommet.

Kan du tänka dig att utbilda dig till förskolelärare?

Med mer kunskap är jag säker på att jobbet blir ännu roligare att utföra så det kan jag absolut tänka mig att göra, dock är jag inte säker på om det är den vägen jag ska gå. Vi får se. Har jag möjligtvis någon förskollärare som läser min blogg? Hur trivs du med ditt jobb?

Hur gammal var du när ni fick Er dotter?

Jag var 22 år när Mayia föddes.

Saknar du att vara en av ”den inre bloggkretsen?” Som för några år sen när du var så himla stor och var en del av blondinbella, kenza osv.
Kan du berätta lite om den tiden? Vad du tyckte om att va i centrum och att träffa dom andra dåtidens (och nutidens) stora bloggare?

Nej, jag kan inte säga att det är något jag saknar. Det jag ibland kan sakna är nog på något sätt… mig! Eller den jag var. Det är svårt att förklara men de senaste året/åren har jag genomgått någon form av identitetskris. Under många år drev jag denna blogg på heltid, den blev mitt jobb och mitt levebröd. Jag skrev flera gånger om dagen, varje dag, månad ut och månad in. Jag hade tid till det då, och minns ni vilken nattmänniska jag var? Det var under sena kvällar och nätter som mitt huvud funkade som bäst. Nu är jag anställd på 100% sedan 1.5 år tillbaka, jag har två barn och den där nattmänniskan har jag inte sett skymten av på länge.. och mitt i allt detta nya lever jag på något sätt kvar i det gamla och när jag ligger utslagen i sängen efter en lång arbetsdag känner jag inombords fortfarande av stressen och pressen att behöva uppdatera. Jag-vill-inte-släppa-taget om det stora jag byggt upp så det enda jag kan göra är att hitta ett nytt sätt som funkar nu. Min hjärna är heller inte vad den var. Tidigare hade jag lätt för att skriva men nu krävs det oerhört mycket av mig för att få ihop en i mina ögon ”korrekt” text och till detta finns just nu varken tid eller energi. Eller en korrekt text, endast en simpel mening är en utmaning att formulera. De enstaka tillfällen när jag plötsligt sitter ensam hemma, helt utan störningsmoment (och tänker att nu jädrar ska jag vara effektiv och få saker gjorda), så är jag numer så van vid att ständigt ha dem surrandes kring mig att jag inte kan utnyttja den fria tiden på grund av det. Hjärnan bara tuggar. Jag brinner för att berätta historier, stora som små och att förmedla känslor (som artister brukar säga) är något jag älskar. Frustrationen över att inte kunna göra det på samma naturliga sätt som innan är stor men det gäller att inte grotta ned sig utan hitta andra uttrycksformer. Berätta historier och förmedla känslor är precis vad jag får göra genom mitt förlossningsfotograferande exempelvis och det känns fantastiskt. Jag hoppas få dela med mig mer av detta, om en vecka går jag på jour igen. 🙂 Hmm, inga ordentliga svar på dina frågor ser jag nu men hoppas det går bra ändå.

Har ni kontakt med B’s familj? har inte sett så mycket inlägg kring det. självklart behöver man ju inte skriva ut allt, men ändå…

Vi har bra kontakt med B´s familj. 🙂

Var det enklast/svårast att gå från 0 barn till 1 barn eller från 1 barn till 2 barn?

0-1 barn var ingen större omställning alls. Det blev ungefär som jag hade förväntat mig fast bättre och det mesta var mys och rosa fluffiga moln typ. Lille C har varit en solstråle och världens enklaste unge att ha att göra med från första stund men däremot var det under graviditeten med honom som alla konstiga symtom började välla över mig, så av den anledningen har jag nog upplevt det som mycket jobbare att gå från 1 barn till 2.

Vad är det mest omvälvande livet har lärt dig?

Det mest omvälvande jag varit med om (förutom att ha blivit mamma) är min pappas död. Jag var tolv år och skulle snart fylla tonåring när han, min hjälte och största idol, tog sitt liv efter att ha kämpat mot depression under flera år. Jag vill inte säga att bra saker kommer ur sådana fruktansvärda händelser och kanske hade jag varit den jag är utan den erfarenheten i bagaget men jag tror ändå att jag genom att ha sett psykisk ohälsa och död på så nära håll har lärt mig mycket om förståelse, eftertänksamhet, ödmjukhet och empati, något som hjälper mig i mötet med andra människor i dag.

♥ Vem/vilka är dina feministiska förebilder?

Jag har inga specifika förebilder utan inspireras och ser upp till genuint varma och ödmjuka människor som sprider glädje.

Hur ser processen ut för att bli en doula? Tack för en underbar blogg. Kram!

Det anordnas regelbundet kurser med grundutbildningen till doula. I Stockholm, Göteborg och Malmö/Lund hålls de i form av veckoslutkurser, ledda av en erfaren doula. För att få kalla sig godkänd ODIS-certifierad doula krävs det att följande krav uppfylls:

* Deltagit i en doulautbildning som är godkänd av ODIS.
* Läst litteraturen på ODIS litteraturlista.
* Gjort ODIS skriftliga doulaprov med godkänt resultat
* Deltagit som doula vid minst tre förlossningar och skickat in kortare reflektioner kring din roll som doula under dessa.
* Blivit godkänd av en styrelsemedlem i ODIS

Läs mer här.

Har du tröttnat på att blogga, känns det typ som att du vuxit ifrån det?

Jag älskar bloggen och kan stundtals sakna skrivandet och er mycket men på något sätt känns det som att jag inte har så mycket att säga längre, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på heltidsjobb och barn som börjar bli stora med allt vad det innebär. Tid och ork är minst sagt en bristvara. Vid årsskiftet kommer jag att gå ned i arbetstid från 100 till 75, förhoppningsvis blir uppdateringen bättre då. Ni andra som valt att gå ned i tid för att minska vardagsstressen, upplever ni någon skillnad? Hur ser era scheman ut, kortare dagar eller en ledig dag per vecka? För/nackdelar med detta? Berätta gärna.

Har du förlossningsbilder sedan du födde dina barn?

Kul att du frågar för häromdagen bläddrade jag i ett av våra (två) fotoalbum och hittade en tydlig anledning till att anlita en förlossningsfotograf. Jämför mina privata bilder från min sons födelse med de jag professionellt tar {länk}. Det ska då tilläggas att min sambo i vanliga fall är minst lika säker som jag med kameran samt att vi hade en ordentlig utrustning som han kände sig trygg med att använda, oavsett situation och ljusförhållande. Jo men tjena. 😛

IMG_0263

Underexponerad bild på mig i slutskedet av förlossningen.

IMG_0264

Överexponerad och dessutom suddig bild på mig i värkpaus. Bredvid sängen står en tom stol, fy vad ensamt det ser ut. Till och med Mayia reagerade och sa: ”Men… var är pappa?! Var inte han med?!”. :’D

IMG_0276 (1)

De första minuterna med min lille gosse på bröstet. Det kändes inte så viktigt just då men nu i efterhand kan jag verkligen sakna fler och bättre bilder från en av de största dagarna i vårt liv, framför allt bilder på oss tillsammans.

Det är svårt, om inte omöjligt, att på riktigt uppleva stunden och samtidigt få kvalitativa bilder som fångar känslan. OM man inte överlåter ansvaret för fotograferingen till någon annan då! 😉

Hur kom du in på att jobba på förskola?

En bekant sa att det saknades folk där hon jobbade och jag som var i behov av ett extrajobb gick dit personligen och lämnade kontaktuppgifter samt utdrag ur polisregistret, telefonen ringde kort efter det och sedan min första lyckade arbetsdag som vikarie har jag varit kvar. 🙂

bild

Fröken Stina. 😀

Frågor och svar

12 juni, 2012 22:49

Utbildning/företag/jobb:

Vad gick du för linje på gymnasiet?

Jag gick en snabb sväng på Naturbruksgymnasiet i Töreboda, en något längre sväng på samhällsprogrammet i Vara och slutade sedan upp på omvårdnadsprogrammet i Lidköping som jag också slutförde.

Jag undrar hur det går för ljuvali? Hur marknadsför du sidan mer än på bloggen?

Jag känner mig fortfarande väldigt ny som företagare och jag lär mig ständigt nya saker om min verksamhet men jo, det går framåt och jag känner mig riktigt peppad inför framtiden. Än så länge har jag skött marknadsföringen enbart via bloggen så det finns mycket kvar att hämta.

Ska du börja jobba snart eller plugga vidare?

Hihi, tänk att detta kommer jag nog behöva dras med så länge jag bloggar. Jag jobbar! Läsa vill jag också passa på att göra medan tiden finns och jag har precis sökt en kurs på 30 högskolepoäng, den låg som ”öppen för sen anmälan” så det är ju inte alls säkert att jag får en plats. Men jag har iallafall sökt! Och det är en mycket bra början.

Vad är det bästa med att driva företag? Jag tycker sånt är så roligt att veta då jag själv är lite intresserad!

Det bästa med att driva eget måste vara friheten. Att jag bestämmer över mig själv och slipper springa i det omtalade ekorrhjulet, styrd av andra. Att få vara kreativ, göra det som jag faktiskt vill göra. Jag är min egen lyckas smed och även om det krävs en stor portion självdiciplin (vilket inte är min starkaste sida) så älskar jag det.

Skönhet:

Vill bara säga att ditt hår är hur fint som helst! Tjockt, fylligt, långt och ändå ser det inte det minsta slitet eller torrt ut. Hur gör du? Jag har själv långt och tjockt hår men det blir snabbt slitet och torrt.

Tack! Jag gör inget särskilt egentligen, har alltid haft ett tjockt och tåligt hår som växer snabbt. Men rätt torrt är det faktiskt, och slitet med. Jag går väldigt sällan till frisören, och produkter jag tycker om är bland andra Joico ”body luxe volumizing” shampoo och balsam, samt Moroccanoil. Just nu har jag en riktigt bra period vad gäller håret, ska bli intressant att se hur det blir efter förlossningen, sist tappade jag sjukt mycket.

Jag skulle gärna vilja veta var i Göteborg du gick och fick din spray-tan innan du flyttade till Skåne?

Marlene som driver Sugarskin bodde liksom jag i Göteborg då och det var alltså hos henne som jag fick min spraytanning. Sugarskin finns i Malmö och Stockholm nu. Kika gärna in på hemsidan, där kan ni läsa mer och även boka tid.

Blandat:

Har för mig du i nåt inlägg skrev att du spelat fotboll en gång i tiden.
I vilket lag? (Vi kanske spelade mot varandra).

Jag spelade i IFK Emtunga.

Jag bor i Lund och är så himla sugen på att fiska! Fiskade mycket med släkt & familj förr, och är sugen på att fånga en och annan firre. Har för mig att du gillar att fiska? Tänkte höra om du har tips på några bra ställen att både meta och kasta på i trakten?

Att fiska är bland det bästa jag vet och det är således en skam att jag inte kan ge dig något bra svar på frågan. Jag har knappt fiskat sedan jag flyttade hit, tråkigt med tanke på närheten till havet och allt. De enda ställena jag har varit på är Lernacken vid öresundsbron, där kan man om man ha tur få öring, gädda och torsk på kroken. Sedan har jag kastat lite på Limhamn/Ön. Ingen lycka för mig, dock för herren intill som landade både makrill, torsk och sandskädda. Fan vad underbart det är! Någon annan där ute som har fiskeställen att dela med sig av? Jag är jättesugen att åka med fiskebåten som utgår från Limhamn, fyra timmar på havet kostar tre hundra per skalle och då blir man försedd med allt som behövs. Tyvärr har jag ingen i min närhet som direkt delar mitt intresse. Vore kul att åka ut ett gäng!

Värsta och bästa som har hänt dig?

Min pappas död – Min dotters födelse.

Vad använder du för kamera?

Canon EOS 500D + 50 mm f/1.8 II.

Knögglar eller viker du toapappret haha?

Viker, vissa gånger mer noggrant än andra. Ibland är pappret slut, då får man helt enkelt ta det som ligger närmast. Haha.

Vilka är dina bästa egenskaper?

Lyhörd, empatisk, lättsam.

Förlåt för störd fråga men; pruttar du framför din kille?Läste på en tjejs blogg för nåt år sen hur äckligt det var om man gjorde det för det var ”inget tjejer gör” men hallå? Vi är inte bara kvinnor vi är ju människor också! Men det är nåt jag tänker på ibland, vilka som gör det och vilka som inte gör det. Jag gör det!

Jag är och har aldrig varit någon pruttig person, inte min kille heller. Men fis på du! Om du vill.

Vad tror du händer när man dör?

Jag önskar så att det finns en plats där vi alla möts igen, men en del av mig säger att när vi dör är det just det vi gör.
Ett ljus som blåses ut!

Är du är på g med en bok? (Du skriver verkligen så bra så jag skulle köpa den på dirren).

Tack! Men nej, det är jag inte. Jag fick för mig att jag skulle skriva en bok om att förlora en förälder i suicid. Tiden innan, under och efter. Om kaoset, sorgen och saknaden men också om det härliga i att börja skratta igen, känna lycka, glädje och framtidhopp. Jag började skriva och fick väl ihop en sisådär 40 sidor, sedan tog det stopp. Hur gör folk?

Familjeliv:

Är du sugen på en till liten?

Ja! Och jag skulle nog säga att lille som nu växer och gror i magen var ytterst planerad från bådas sida, även om det inte var något vi sa rätt ut.

Hur tänker du/ni kring fler barn? Vad tycker ni är bra ålderskillnad mellan syskon?

Jag har alltid sagt att drömmen vore att ha tre-fyra barn, tiden får utvisa om det blir så eller om vi känner oss ”nöjda” med två. Man ska trots allt orka med – nu men också sen, och jag kan känna redan nu, med en buse, att det är…vad ska man säga…lite småtufft periodvis. Något jag har tänkt en del på är hur lång tid det faktiskt tar att bära barn och sedan ”komma tillbaka” efteråt. Som i mitt fall, först gravid i tio månader följt av amning (förvisso självvalt) under två år och fem månader vilket tillsammans blir drygt tre år. Det var inte förrän alldeles nyligen som jag började känna mig som mig själv (om man nu kan säga så) igen – och nu är jag gravid igen. Haha! Tänk då om man ska ha fyra barn. Men det är underbart, det är det verkligen och jag är så obeskrivligt lycklig över vår dotter och kommande son. Mayia har precis fyllt 3 år när lillebror kommer, det tycker jag är en bra åldersskillnad mellan syskon.

Jag hoppas den här frågan inte blir för personlig. Hur resonerar ni kring framtida skola för er dotter? Känner ni att ni gärna vill bo kvar i Malmö eller drömmer ni/du om att flytta någon annanstans? Anledningen till att jag undrar är för att jag själv bor i Malmö sen 5 år tillbaka och börjar fundera lite på hur jag vill att framtiden ska se ut. Jag vill gärna bo kvar i Skåne men vill flytta ifrån stan när min lille ska börja skolan, dels på grund av vad man hört och läst om skolorna här (dåligt med resurser bla), men också för att jag drömmer om landet och aldrig riktigt har varit en storstadstjej, men här är jag ändå och jag trivs, just nu iaf.

Jag är absolut igen storstadstjej heller, trivs bäst ute på landet men med närhet till civilisationen. Vi pratar mycket om detta just nu! Vad vill vi, och vad är egentligen bäst för våra barn? Det är svårt. Vi trivs här! Jag saknar alla där hemma och vill väl egentligen bo närmare, just för de spontana mötenas skull, men samtidigt får Mayia det bästa av två världar som det är nu. Hon får smaka på staden och ta del av allt som den har att erbjuda samtidigt som hon har möjligheten att åka till kusinerna ibland, leka, rida, hämta in ägg från hönshuset och allt det där. Jag tycker att en stad som Malmö har mer att erbjuda, speciellt då vi ju som sagt har en fot på landet. Kanske är det bättre att hon väljer att lämna staden för landet, än landet för staden, när det beger sig? Om hon nu skulle vilja flytta. Jag vet inte. Vi vet inte. Men det gäller att bestämma sig för när ungarna väl börjat skolan vill man inte gärna börja dra upp rötterna. Vad gäller skola så finns ju Lund!

Hur ”reagerade” Charlie när Mayia kom till er familj? Avundsjuka?

Vi märkte ingen skillnad alls på Charlie men han har aldrig varit särskilt glad i barn. Surgubben!

Mina föräldrar fick mig när de nästan var 40, så jag undrar, hur är livet som relativt ung mamma? Själv vill jag gärna skaffa barn snart.

Jag var 22 år när min dotter föddes och har aldrig sett mig själv som en vidare ung mamma. Jag ångrar inte en sekund och har aldrig avstått från att göra något jag verkligen vill, på grund av att jag har barn. De flesta tycker att det innebär en enormt stor omställning att bli förälder, det tyckte inte jag. Kanske drabbas jag av den omtalade tvåbarnschocken istället, haha, vi får väl se.

Kan du tänka dig att flytta tillbaka till dina hemtrakter eller planerar ni att stanna i Malmö?

Det känns som att vad som helst kan hända, förhoppningsvis ser vi klarare på den frågan när lillebror har kommit.

Du har ju valt att inte visa några bilder på Mayia, respekterar det verkligen! Men jag har alltid undrat varför?

När föräldrar som bloggar om sina barn får kommentarer som ”fy fan vilken ful jävla unge, stackars liten” så rasar folk. I nästa stund kan man läsa ”VARFÖR lägger du inte ut bilder på ditt barn, så konstigt ju, kan nästan tro att du skäms över henne” inne hos mig. Är inte det komiskt? Jag skäms inte över Mayia. Jag älskar henne högt, och även om det inte nödvändigtvis behöver vara så att hon på något sätt far illa av att synas på nätet så är det mitt ansvar att skydda hennes integritet på det sätt som jag tror är bäst och alltid tänka efter både en och två gånger innan jag publicerar exempelvis bilder av henne på internet. Det är ingen big deal för oss. Vi har bara lyssnat till vår magkänsla fullt ut och om den någon gång skulle säga till oss att det är okej att lägga ut exempelvis en bild, ja men då kanske gör vi det. Jag måste ändå säga, ur ett själviskt perspektiv, att det är oerhört skönt att slippa kommentarer som ovan, för sådana kommentarer hade garanterat kommit. Det vet jag, efter alla dessa år. Är det värt det?

Graviditet/förlossning:

Har du känt dig mer ”harmonisk” under denna graviditet och känner du dig lugnare inför förlossningen i jämförelse med första?

Nej, nästan tvärt om, faktiskt. Jag är lugn och ser verkligen fram emot förlossningen men eftersom min första graviditet och förlossning var som en dröm (typ) känns det osannolikt att förlossningen som kommer nu kan gå lika bra. Och hur skulle jag hantera det? Jag jämför graviditeterna som är lika men olika och skapar egna resultat för hur nästa förlossning eventuellt kommer att bli. Senast för några timmar sedan satt jag och funderade över detta med moderkakans placering, den sitter ju i framvägg denna gången, i bakvägg förra och efter lite research vet jag nu att en moderkaka i bakvägg är det som anses mest optimalt. Det har nämligen visat sig att bebisar gärna ligger med huvudet vänt mot moderkakan, liksom gosar in sig i den, så har man den i bakvägg ligger bebisen alltså med ansiktet vänt mot din rygg, vilket tydligen är den position man helst vill att bebisen ska ha under förlossningen. Hur mycket sanning det ligger i detta vet inte jag, men det får mig sannerligen att tänka på allt, som i jämförelse med min första förlossning, kan bli annorlunda denna gång.

Hej! Jag väntar en liten flicka nu den 2/8 och är lite nyfiken på eventuella tips du har inför förlossningen. Jag är verkligen megataggad och inte alls speciellt nervös. Planen just nu är att enbart ha lustgas samt kanske varma duschar/bad, men håller epidural öppet som förslag.. om det skulle behövas. Tillbaka till frågan.. som sagt.. dina bästa tips inför en ”bra” förlossning. Tycker jag förberett mig väl med profylax, böcker och dylikt.. men jag anser
att man aldrig kan ha för mycket tips! Så shoot!

Grattis till flickan! Jag tycker att du verkar ha en riktigt bra inställning till den kommande förlossningen. Att förbereda sig är mycket viktigt, lika viktigt som det är att ha i åtanke att det inte alltid blir som man tänkt, men att det också är helt okej. Förlossningens största fiende är rädslan. En mamma med en negativ upplevelse i bagaget förknippar ofta en förlossning med kaos och okontrollerad smärta och räds automatiskt inför nästa, som hon kanske till och med avstår ifrån då hon inte vågar gå igenom en förlossning igen. Det hon många gånger inte vet är att det inte alls var känslorna av en naturlig förlossningen hon upplevde, utan en effekt av stark rädsla. Rädsla som i sin tur leder till spänning som leder till mer smärta, mer rädsla, mer spänning och ytterligare smärta. Kroppen låser sig. Kaos! En neagtiv cykel, som om man är medveten om den, går att bryta. Emotionella reaktioner triggar kroppsliga uttryck och kroppsliga uttryck triggar emotionella reaktioner. När vi förstår sambanden kan vi medvetet ändra vårt kroppsliga beteende från det stressiga till det lugna och trygga. När vi befinner oss i ”lugn och ro” vågar vi föda och kroppen har störst förutsättningar att göra det. Att skapa sig en förståelse för det som faktiskt händer under en förlossning och i vår kropp tror jag är mycket viktigt. Vad händer när jag blir rädd, och vilka känslor och tankar kan komma då? Med det med sig finns det egentligen inte så mycket att vara rädd för, även om viss rädsla, oro och spänning periodvis kommer att finnas där. Det vore konstigt annars. Du behöver bara acceptera det och våga göra motstånd till din första impuls, istället för att kämpa emot, följ med din kropp. Rymm inte från smärtan, ta emot den, var nyfiken och känn på den, arbeta med den. Den är inte farlig! Glöm aldrig det. Ju starkare värkar/smärta desto bättre, haha. Nu jädrar ska du få möta din bebis! Slappna av, andas, tänk positiva tankar. Att skratta mellan varven är inte heller fel, det dyker lätt upp komiska situationer att skämta kring, får kroppen att slappna av och lättare öppna upp.

Det är lätt att stundtals tappa tron, känna att förlossningen står stilla och aldrig kommer att ta slut. Den tar slut! Och varje värk gör verkligen nytta, även om det kanske inte känns så. Du kan se förlossningen som ett rep med knutar, i slutet av repet finns din bebis och för varje värk du gör drar du en knut närmare dig. Alla värkar behövs och gör nytta! Inget är förgäves. Tänk på det och lycka till! Ha ett öppet sinne och flyt med.

Blev lite nyfiken på en sak bara, eftersom jag inte riktigt vet vad jag tycker själv: Varför valde ni att ta reda på könet? Vissa vill ju det medan andra tycker att det ska vara ”livets överraskning”.

För oss är det självklart att ta reda på könet, om det är möjligt. Inte för att könet spelar någon roll, mer för att barnet där inne ska bli mer än bara den/det. Vår dotter eller son, hon eller han! Varför dra ut på lyckan? Det blir livets stora överraskning oavsett vad, det blir det verkligen. Och man kan ju faktiskt aldrig veta till hundra procent heller, förrän man får se det med egna ögon. När jag fick upp Mayia på bröstet var bara det så stort att jag inte hade märkt om hon så vore femkönad. Jag var fullt upptagen av stunden, av hennes näpna blick, små tår och håriga öron. Sedan såg vi könet och kände samma stora lycka och pirr som när vi först fick veta. Wow! En tjej! Två stora lyckomoment. Livets stora överraskning!

Nu så…

24 augusti, 2009 00:52

Jag pallade verkligen inte svara på frågorna tidigare men har man sagt att man ska göra något så får man faktiskt försöka hålla det! Nu ikväll kände jag mig äntligen lite extra skrivsugen så här mina vänner, här kommer svar på några av era frågor ni ställde i frågestunden senast <3



Vilket är ditt favoritplagg?
Mina denimleggings och skinnjackor.

Hur många timmar måste du ägna åt dina 2 söta chihuahua hundar?
Jag är med hundarna 24 timmar om dygnet i princip men minst tre gånger om dagen vill de gå ut. Helst fyra.

En film du rekommenderar till en hemmakväll?
Jag älskar enkla ”highschool-filmer” a la Legally blond och Mean girls. Kärleksfilmer a la Edward Scissorhands, The notebook, Ghost. Skräckfilmer a la Jurtjyrkogården, Saw, The Descent, The grudge, The hills have eyes.

Favoritgodis?
Jag är nog en chipstjej men älskar typ allt godis. Choklad är fint, marabou och geisha.

Berätta hur du gör varje morgon för att fixa ditt hår? Använder du några speciella produkter?
Jag gör absolut ingenting med mitt hår. Duschar och låter det lufttorka – ibland lägger det sig jättefint, ibland inte.

Hur ser du din framtid?
Jag ser ljust på den.

Jag undrar hur man får bättre självförtroende & självkänsla?
Det är något man måste jobba med livet ut men att våga utmana sig själv tror jag är viktigt. Ta mig som exempel: I tisdags gick jag på vattengympa. Något jag bävade inför. Jag menar, träffa massa nytt folk i en lite speciell och krystad miljö – duschar, nakna kvinnokroppar, skolvibbar (hatar att duscha offentligt och jag var alltid den som gick hem för att duscha efter gympan osv, alla tyckte säkert att jag var hur äcklig som helst men who cares. Inte fan ville jag stå där och tvåla in mig inför alla, och en liten miniavsköljning på en sekund blir väl ingen ren på ändå? Suck! Någon som känner igen sig?) Jag visste inte vart det låg någonstans och trodde väl att de äldre gravida kvinnorna skulle se ned på mig som ung mamma, ja, jag byggde upp värsta skräckscenariona och var riktigt nära på att ringa och avanmäla mig. Jag fann ”styrkan” i sista minut, sket i alla jobbiga tankar och bara gjorde det. Och vet ni? Jag hade så himla skoj där, alla var supergoa och gympan kanonhärlig. Gick därifrån 2 timmar senare, som en starkare människa med lite bättre självkänsla.

Hur känns det att bli mamma?
Wow, ja hur känns det egentligen? Det är så stort att det inte går att föreställa sig. Det känns spännande, skrämmande och helt fantastiskt på samma gång.

Är det dubbelt så jobbigt att ha två hundar än att ha en?
Både ja och nej. Jag kan tycka att det är väldigt skönt att ha två – De älskar varandra, roar varandra, sover ihop och busar ihop och kräver därmed inte lika mycket uppmärksamhet från mig, deras matte. Men självklart blir det jobbigare också, när man ska gå ut och gå eller kanske resa med tåg osv. Då är det lättare med en, men fördelarna väger helt klart upp nackdelarna enligt mig. Jag tycker det känns lite hemskt att ha bara en hund då jag anser att de är flockdjur (speciellt chihuahuan) och trivs allra bäst i grupp. Men jag är även medveten om att det finns hundar som är raka motsatsen till det, hundar som inte alls går ihop med andra och som mår bäst av att vara ensamma i hushållet. Så är det ju, men jag talar endast av egen erfarenhet.

Vad anser du om olika bedövningar vid förlossningen?
Det kommer ju säkert göra sjuhelv*tes ont, men man vill väl ändå vara närvarande. Vad har du för åsikt?
Jag har nog inte någon speciell åsikt mer än att jag tycker det är hemskt tråkigt att man nästan ser ned på kvinnor som väljer att använda olika sorters bedövningar idag, och att man skulle vara ”mer kvinna” om man klarar av att föda ”naturligt”. Det där är ju bara bullshit! Personligen är jag öppen för det mesta, litar på de duktiga barnmorskorna och tar mer än gärna ta emot epidural om så blir nödvändigt. Varma duschar och massage blir säkert aktuellt under öppningsskedet, likaså lustgas. Vi får se hur det blir och hur jag själv upplever alltsammans, det är ju trots allt otroligt individuellt. Jag är även förberedd på att det kan sluta med snitt, det vet vi inte förrän det är dags.

Får du många elaka mejl eller kommentarer?
Väldigt sällan nu för tiden, känns jättebra! 🙂

Vilka länder/världsdelar har du varit i?
Olika länder i Europa, Asien och Afrika.

Vad är det bästa/sämsta med Malmö?
Vad tycker du om Lund?
Jag trivs väldigt bra i Malmö. Perfekt storlek – storstad men ändå inte, sköna människor från alla världens hörn, nära till allt – nära till världen. Det enda som är dåligt är väl egentligen att det är lite väl långt bort ifrån mamma och syskon, hihi :p Men det är sånt man får ta. Lund är en väldigt fin studentstad som jag tycker mycket om.

Hur ser en matdag ut för dig?
Alltså när och vad äter du på en dag ungefär?
Jag är ganska dålig på tider osv men jag försöker äta frukost, lunch och middag och sedan några mellanmål och gärna ett nattamål på det haha. You know me! :p

Har du nåt intresse för sport, som t.ex friidrott, fotboll eller ishockey? Att kolla på alltså.
Jag kollar gärna på fotboll, friidrott och UFC.

Om du fick 1 miljon kronor, vad skulle du göra för pengarna?
Köpa en lägenhet.

Vad gillar du för sorts musik?
Allätare.

Jag har hört att ju smalare man är destå ondare gör det att föda barn, är det något som du är rädd för? Eller tror du att det är helt individuellt?
Det är fullkomligt individuellt och att det skulle göra ondare att föda barn bara för att man är smal är en ren myt.

Du bor i Malmö nu ju, träffar du ofta på läsare när du hänger på stan och så? Mer än när du bodde i gbg?
Jag träffar inte läsare så himla ofta faktiskt. Är nog ganska osynlig och diskret av mig vilket jag trivs bra med men det är helt klart fler som kommer fram och säger hej här i Malmö, om man jämför med Göteborg, där det mest viskades och fnittrades.

Mitt hår är så himla slitet och har tappat gnistan, vad skulle DU göra för att få det att få energi och liv?
Jag skulle toppa igenom hela håret, köpa lite bra produkter – Shampoo, balsam eller inpackning, loreals absolute repair är jättebra och sedan skulle jag även investera i ett grymt glansspray. Det kan verkligen göra underverk.

Jag har naturligt rött hår. Vilka färger (kläder tänker jag mest på) tycker du att rödhåriga passar bäst i? Vilka färger är absolut-inte?

Svart, vitt, grönt, blått, lila – De flesta färger tror jag minsann! 😀 Men starkt rosa på rödhåriga känns lite fel? Om man nu kan kalla något för fel.

Vad tkr du om prinsessan Madeleine?
Vacker! Men vad har hon gjort med håret? Hon var jätteblond sist jag såg henne på en bild i tidningen.

Brukar du vända på kudden för att få den ”kalla sidan”, eller e de bara jag som gör de?:P
Haha, varje natt!

Är det sant att du gillar fiske? Kollade bakåt i arkivet, trodde inte det om dig. Har du provat fiske i malmö det kan vara ganska bra. Brukar vara där ibland och fiska har man tur så får man något 😀
Fiske är ett av mina största intressen och jag skulle verkligen uppskatta om ni kunde komma med tips på bra ställen här omkring. Min mycket fina och välfyllda fiskelåda står fasen och samlar damm just nu vilket är jäkligt tråkigt.

Gör du något speciellt för att vara sådär smal som du va innan du skaffa barn eller hur man säger? Är du rädd för att få bristningar?
Jag äter, mår bra och njuter så mycket det bara går. Jag älskar att äntligen få gå upp i vikt (ni som läst min blogg länge vet att jag inte kunnat det tidigare av genetiska skäl) och kan bara hålla tummarna för att de extra kilon som jag lagt på mig under denna graviditet vill stanna kvar även efter förlossningen. Tyvärr lär de väl rinna av mig i samband med amning osv men jag ska verkligen göra mitt yttersta för att stressa så lite som möjligt och även äta mycket och bra mat och även kanske träna lite styrka. Så länge jag mår bra och är frisk så är jag nöjd men jag trivs så mycket bättre i en lite ”rundare” kroppshydda, avskyr verkligen att vara spinkig och det har varit ett stort komplex genom åren. Bistningar och lite häng här och där skiter jag fullständigt i. Faktiskt! 🙂

Hej StinaLee!!! Jag älskar verkligen dina shoppingtips kan du inte skriva mer om kläder och vart du köper dina kläder och sånt??
Jag har fått en hel del önskemål kring detta och ska försöka göra mitt bästa för att få in lite mer kläder osv i bloggen. Är ju ingen modeguru direkt men det kan väl vara kul ändå kanske. Speciellt då jag handlar någolunda billigt, sånt som de flesta av oss kan ha råd att unna oss ibland.


KramKram

Som frågan lyder…

28 maj, 2009 17:20

För att själv besvara frågan kan jag kan ju säga att jag oftast hamnar i soffan nu för tiden, antingen med datorn i knät eller på mitt lilla sidobord som ni kan se på bilden ovan. Inte det mest ultimata direkt, varken för ryggen eller för tv-myset, som efter en tid med datorn i samma rum knappt vill existera – Åtminstone är det så för mig. I sommar ska jag få tummen ur och inreda mitt egna lilla "kontor", det blir toppen det! 🙂