x

Drömmar

Den ena sidan av sängen.

13 januari, 2011 00:09

Jag trodde att jag hade lärt mig att inte sova på den där sidan av sängen,
mina trötta ögon fick mig att glömma. Jobbig natt!

Det är något med den sidan, vad vet jag inte men alltid när jag faller i sömn där så drömmer jag riktigt otäckt och då menar jag verkligen otäckt. Det slår liksom aldrig fel. Känslan är inte som i andra drömmar utan mer verklig och ibland kusligt medveten. Många gånger kommer jag på mig själv i drömmen och tänker ”nej nej nej, inte igen..” Samtidigt som jag använder varenda liten muskel i min kropp för att skrika, röra mig eller åtminstone få upp ögonen men inget händer och jag är som paralyserad – vidrigt. Till slut vaknar jag och om jag mot förmodan skulle råka somna igen (på den sidan då) så fortsätter mardrömmen alltid där den slutade.
Är det inte drömmar så är det konstiga flygfän i taket, fullt synliga men omöjliga att nå.
Ett fenomen som inträffar mellan vaket tillstånd och sömn sägs det, men jag vet inte. 

Vad
är det med den ena sidan av sängen?

På tal om drömmar, berättade jag att jag drömmer i lager nu också?
Haha, någon ser för mycket film.

Jag drömde…

14 september, 2009 11:25

Tänkte att jag skulle skriva rubriken ”Jag födde en son inatt” och sedan fortsätta med att det bara var en dröm, men jag hoppar det och vänder på det istället, så slipper vi missförstå varandra hihi <3

Jag drömde alltså att jag födde en son inatt, en pojke så liten och perfekt med ljusbrunt hår och en mun så gulligt ihopsnörpt likt en färsk rosenknopp som snart är redo att blomma ut i skratt. Jag älskade honom från första stund och var helt tagen av situationen, undrade om jag inte skulle vakna upp snart, ur denna fantastiska dröm. Nöp mig i skinnet och förstod att; Nej, det var nog faktiskt på riktigt! En obeskrivlig och kittlande känsla. Jag satt klistrad vid hans säng där han låg och sov, vågade knappt gå ifrån ens för att kissa, tänk om något skulle hända honom? Min son. Kanske skulle han vakna upp och vara hungrig, då måste ju jag finnas där. Jag utforskade hans små orörda fossingar – en, två, tre, fyra, fem. Fem gosiga tår på varje. Hans lilla näsa, hans öron. Undra om han kunde höra mig där jag satt tätt intill? Höra min kärlek? Eller kanske känna den?

Tiden var inne för vänner och bekanta att komma och beskåda detta underverk. Jag kände mig så stolt! Lillen hade jag klätt i en mjuk velourdress dagen till ära och snart ringde det på dörren. Jag öppnar och möts av grattiskramar och blommor, presenter till liten dessutom. Känner av energin i hela rummet – alla är förväntansfulla över att få se vem som bott i min mage så länge. Hade han mycket hår, ljust eller mörkt? Mammas eller pappas drag?

Jag sa att han låg och sussade i sin vagga och pekade mot sovrummet. Med spända steg gick de in en efter en och självklart hördes snart ett ljudligt ”Naaaaw, vilken liten skatt. Han är så lik dig, Stina” Jag kände en stark våg av värme och lycka genom hela kroppen, kom på mig själv med att stå med slutna ögon lite löjligt sådär, och med ett harmoniskt leende på mina läppar – Tills jag blev avbruten av mina vänner, som nu stod knäpptysta med halvöppna munnar och uppspärrade ögon. De ryggade hastigt tillbaka och vände sig mot mig, där stod de nu och glodde likt dumma frågetecken. Vad nu då, tänkte jag? Någon hade visst lyft på hans täcke för att titta på lite söta händer och tår…

Ja visst ja! Hur kunde jag glömma? Glömma att berätta för alla att min son hade fötts med en såkallad ”missbildning” – Utan sina två armar. Jag antar att jag var så djupt inne i kärlekens berusning, att jag njutit så av mitt perfekta barn och hans nyblivna existens att jag inte ens lagt vikt vid de faktum att han inte riktigt var som alla andra. Än mindre att berätta om det för andra. För vad gjorde väl det egentligen? Räckte det inte med den där underbara rosenknoppen till mun, de runda, pigga, nyfikna ögonen och de välformade öronen?

Vaknade upp med tårar i ögonen och var så ledsen. Ledsen för att jag insåg att alltsammans bara hade vart en dröm trots allt. Kände mig för en stund väldigt tom inombords – Jag ville tillbaka till min lille pojk och försökte ivrigt somna om igen, men utan att lyckas. Gick upp ur sängen och slogs av att det är måndag idag – ”Måndag och ny vecka” ni vet? Idag går jag in i graviditetsvecka 40 vilket betyder att jag alldeles snart får hålla om mitt barn och då inte i någon dröm, utan på riktigt! Vem hon än är och hur hon än kan tänkas att se ut, om hon har fyra fingrar eller tjugo, så är hon mitt hjärta – Alltid kommer jag att älska henne och stå vid hennes sida, vad som än händer, tills dagen då jag dör och hundra år efter det.

En fin och symbolisk dröm,
ett litet tecken på att en förälders kärlek till sitt barn inte går att jämföras med något annat.