x

Läsvärt

As time goes by

26 oktober, 2009 14:49

21 oktober

Det är nu hela tio år sedan som jag talade till dig pappa, och fick höra din goa röst tillbaka. Tio år sedan som jag ropade ”paaappaaa”, och fick ett ”jaaa” tillbaka som svar. Shit, vad jag saknar dig din gubbstrutt! Kan du inte bara svara ja om jag ropar nu?



Vi var tre stycken i min klass som förlorade en mamma eller en pappa det året, tre stycken! Tre barn som just skulle till att träda in i sina tidiga tonår som vi alla vet är en omvälvande tid av frigörelse och revolt. Ett gränsland där vi kämpar för att finna oss själva, vår identitet och där vi ständigt krigar om självständighet samtidigt som vi fortfarande kan känna starkt behov av att bara få vara barn, trygga och omhändertagna, med våra föräldrar som ställer krav och sätter gränser inte långt ifrån.

Vad händer då om mamma eller pappa plötsligt rycks ifrån en och hela världen rasar? Hur ska man kunna frigöra sig från någon som inte längre finns, och hur ska man kunna frigöra sig från den som är kvar när man bara är livrädd för att den också ska försvinna? Jag tänker tillbaka och minns allt som om det vore igår. Jag gick i sexan och var bara tolv år gammal!

Det gör mig ofattbart ont att skriva men att förlora en förälder är något som drabbar flera tusen barn i Sverige varje år. Jag vet med säkerhet att ni är många där ute som läser och som vet exakt vad jag menar när jag skriver om hur jäkla jobbigt det kan vara att som tonåring frukta något så simpelt och vardagligt som att nya vännens föräldrar ska ställa frågan vad sysslar dina föräldrar med då? Vad gör far din? – Frågan som alltid kom och som alltid slutade likadant, med ett åh, förlåt eller jag beklagar, innan han eller hon snabbt och stelt tittade ned i marken alternativt in i väggen för att sedan byta samtalsämne illa kvickt. Eller när man var med någon som visste, men som kanske för en stund glömde Är din mamma och papp… ehh.. eller jag mena.. Är din mamma hemma? – Jobbiga situationer att hamna i och då inte bara för mig som förlorat en pappa utan också för den som sitter mittemot och inte alls vet hur döden ska konfronteras. 

Men hur ska man kunna konfrontera och på något sätt förhålla sig, när döden idag är såpass tabulagd och något vi helst av allt inte talar om eller vill kännas vid?

Vi behöver prata mer öppet om döden, våra upplevelser kring den, om vår sorg, saknad och inte minst om vår kärlek. Jag tror att många av de som kanske ännu inte sett döden på så nära håll är rädda för att bli påminda om sin egna dödlighet och att de därför har väldigt svårt för att närma sig en person som nyligen har förlorat någon. Det är inte alls konstigt, men något vi måste bli bättre på genom att tillsammans diskutera och dela med oss av tankar och känslor – Personligen älskade jag (och jag älskar fortfarande) att prata om min pappa och jag hade ett stort behov av att få göra just det, på så sätt var han nära. Det var mitt sätt att tackla sorgen och idag är jag så glad för min öppenhet, och att det fanns – åtminstone ibland – någon där som ville lyssna. Det har hjälpt mig mycket.

Ända tills nu har jag dock grämt mig över en sak, och det är att jag aldrig fick säga hej då till pappa, eller berätta för honom hur mycket jag älskade honom en sista gång. Men vet ni? Jag har kommit fram att det är omöjligt att få till ett sista farväl av någon som betyder så oerhört mycket, det hade jag inte klarat då, och inte idag. Inte heller är det möjligt att för en sista gång säga ”jag älskar dig” – Jag hade ändå velat säga det igen, och igen, och igen. Det gör jag också, och innerst inne vet jag att han hör.

Tiden tickar på och livet går vidare, det blir aldrig som det en gång var men det blir bra – Man skrattar från hjärtat igen 🙂 Något som man måste tillåta sig att göra och det är heller inget konstigt om man skulle göra det trots att det kanske inte var alls länge sedan mamma, pappa, syster eller bror dog för ni vet väl att glädje och sorg går hand i hand? Tio år har nu gått sedan min pappa dog, många år kan tyckas men fortfarande kan jag ibland brista ut i gråt pga saknaden. Något som inte heller är konstigt för oavsett hur många år som går så är det ju fortfarande min pappa. Jag har lärt mig att sorg inte är något man ska ta sig över, utan igenom. Och igenom sorgen tar jag mig varje dag och även om den inte är alls lika framträdande och smärtsam som den var för några år sedan så finns den där.

Om du har en nära vän vars närstående har gått bort, var lyhörd och försiktig, men absolut inte rädd för att fråga hur han eller hon mår. Känns ord överflödiga, strunta då i att säga något alls till en början – En hand på axeln eller en kram kan räcka gott. Jag tror att de allra flesta av oss vill och behöver få prata om våra älskade, det är då vi minns och genom våra minnen lever de för alltid kvar <3

Jag tänkte att vi kunde minnas och sakna tillsammans idag, låsa upp vårt inre rum och dela med oss lite av allt det som finns där inne. Vem var din mamma, pappa, syster eller bror? Hur dog hon/han? Hur fick hon/han dig att skratta och när gjorde hon/han dig riktigt arg? Haha <3 Har du något speciellt minne? (Jag har ett, och det är när jag och pappa var och fiskade en gång med ett par nya metspön som vi hade varit och köpt på statoil. Inget speciellt så direkt men det har liksom satt sig. Vi hade helt glömt bort att göra både trolldeg och att gräva mask så det stod mellan tuggummi och majs, det fick bli majs och jag fick minsann en fet brax på kroken. Storfiskare som jag var, redan då. Pappa log mot mig, och det minns jag). Vad hade hon/han för favoritmat? Och fanns det någon speciell låt hon/han gärna lyssnade på? Något program på tv? När saknar du extra mycket och vad brukar du göra då? Berätta gärna, jag vill höra 🙂

~ Ingen kan dö som levat har, i minnet lever jag ju kvar ~


Solen vänder men kommer tillbaka igen

19 oktober, 2009 18:08

De stora tunga molnen och det piskande regnet har bytts ut mot en stor sol som nu så vackert skiner över det färgade täcke av höstlöv som klär marken utanför vårt köksfönster. Malmö ler denna måndag – Jag också, tack snälla ni för era grattiskommentarer <3

Jag ler, men känner samtidigt ett uns av ångest. Nästan som om de där tunga molnen som tidigare suttit mörka på himlen på något mystiskt sätt tagit sig in i min kropp och slagit rot. Kan det vara möjligt? Kanske behöver jag likt himlen gråta lite grann, rensa mitt inre och lämna plats för solen som ju faktiskt alltid vänder men kommer tillbaka? Jo, så är det nog. Men trots tårar och lättad själ tycks vissa känslor alltid finnas kvar, känslor kring livet och denna blogg som jag så innerligt älskar att skriva mina rader i då känslan faller på men som jag samtidigt känner mig så splittrad till.

Fyra år har nu gått sedan jag startade min blogg. Ettusenfyrahundrasextio dagar. Det är många dagar det, speciellt att spendera framför en dator. För det är verkligen vad jag har gjort när jag har suttit här och skrivit inlägg, publicerat bilder och godkänt kommentarer i takt med att de har kommit in – Alla sommardagar, alla julaftonar, alla helger, från stad till stad, land till land, under alla sjukdomar och genom lycka och sorg. 

Jag fick känna på det glada bloggruset, uppleva wow-faktorn med att folk började få nys om vem jag var samt förtjusningen i att få läsa om sig själv i tidningen. Jag har tjänat pengar, åkt limmo och pimplat lyxig champagne (som förövrigt smakade skit) på ellegalan tillsammans med Sveriges kändiselit – Något jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva då jag satt i min lilla sletna etta hemma i Lidköping. Och visst var väl det lite småhäftigt för en tjej som mig, precis just då, det var det. Men alla mynt har två sidor!

I takt med att ni läsare blev allt fler vaknade också de anonyma nätmobbarna till liv. Jag som var ung, ny i gemet och dessutom alldeles för privat i mitt skrivande klarade inte riktigt av att hantera känslan som infann sig när de sakta men säkert sög sig fast likt vidriga blodiglar på mig kropp och tömde mig på allt vad positiv energi hette. Jag blev kort och gott en dålig människa av att blogga, vilket ni som har hängt med länge snabbt lade märke till i mina texter som ofta lät sura och deppiga.

Jag kände mig bitter och kunde inte i min vildaste fantasi förstå vad jag hade gjort för att förtjäna så mycket hat (glåporden om mig personligen gjorde inte alls lika ont som de fruktansvärda kommentarerna om min döde pappa, min övriga familj och vänner) från människor jag aldrig ens mött. Det var svårt och som ni säkert minns satte jag mig själv i ständig försvarsposition där jag antingen sänkte mig själv till deras nivå och blev fly förbannad, eller gjorde mitt bästa för att försöka nå ut till dessa typer som jag gav mig fan på också hade ett hjärta gömt någonstans där inne. Till vilken nytta? ”Ingen människa ska behöva utstå mobbning, oavsett om hon är offentlig eller ej” var något jag många gånger skrev och såklart hade väldigt rätt i. Att det är så det ska och borde vara i en perfekt värld kan vi nog alla hålla med om men tyvärr ser det annorlunda ut och i samma stund vi väljer att bli offentliga säljer vi också en stor bit av oss själva och hemskt nog våra liv. Det var jag dock inte medveten om då.

Jag bestämde mig för att sluta alternativt försöka skapa en mer objektiv blogg och därmed bli mindre privat. Så fick det bli och även om det har stört ganska många av er som tidigare hade blivit bortskämda med tio uppdateringar per dag med mitt liv och mitt inre blottat i dem alla så gjorde det mig oändligt gott. Äntligen fick jag lite distans till det hela och i och med det blev de anonyma påhoppen lättare att tackla för innerst inne visste jag ju då att de som skrev dessa hemskheter faktiskt inte visste ett yota om mig och min tillvaro, utöver det jag själv hade valt att skriva om, vilket inte ens det behövde vara annat än påhittade ord? Det visste ju endast jag, ellerhur? Nåväl, så har det varit sedan dess och trots några jobbiga svackor på vägen lyckades jag åter finna skrivarglöden och nog också mig själv. Jag slutade blogga för läsarantal och publicitet och har det senaste året skrivit helt på egna vilkor vilket har varit så himla roligt. Roligare än någonsin. Trots det går myntets baksida aldrig att bortse ifrån och jag antar att det är just det som molnen i mitt inre handlar om.

Fyra år har gått, och jag tror inte att jag vill vara ”Stina-lee” längre. Jag vill bara vara jag – Stina, en helt vanlig tjej som nöjer sig med det lilla och som inte blir igenkänd och ropad efter så fort hon går till ICA för att handla lite mat.

Jag känner mig så lycklig och glad just nu. Min älskade dotter är här, jag har min familj som betyder allt och en framtid som jag ser ljust på. En framtid att fylla med massa härliga upplevelser, minnen och inte minst kunskap och erfarenhet. Jag har äntligen nått punkten där jag faktiskt kan lägga ned bloggen och med stolthet gå vidare utan att känna någon större tomhet efter den, vilket nog har varit det som tidigare skrämt mig allra mest – Vem fan är jag egentligen, utan denna blogg? Och vad kommer jag göra när den inte längre finns? Löjligt kan tyckas, men fyra år av heltidsbloggande är en lång tid. I och med framgången med bloggen behövde jag aldrig riktigt ta tag i livet efter studenten och jag har väl helt enkelt blivit för bekväm i stolen. Livsfarligt är det för man bortprioriterar automatiskt annat som i det stora hela är viktigare, vilket antagligen kommer att kännas för flera den dag då det inte längre är möjligt att livnära sig på sin simpla blogg.

Det är och har aldrig varit värt att vara en offentlig person med allt vad det innebär. Oavsett hur mycket pengar som är inblandade och hur snäll, ödmjuk och omtyckt man än må vara, för som jag skrev – Det är inte gratis att entra offentlighetens spännande dörrar. Du får betala med en alldeles för stor bit av dig själv och hemskt nog ditt liv. Det är oifrånkomligt. Men det är klart, det är ju bara om ni frågar mig. Alla ser vi olika på saken. Frågan är bara om alla har öppnat sina ögon?

Vart jag vill komma med detta röriga inlägg vet jag faktiskt inte, antar att jag bara ville uppdatera er lite om hur läget är och hur jag ser på mitt fortsatta bloggande som så många av er har undrat över. Det sägs att man ska sluta när man är på topp, och mer på topp än såhär kommer jag nog aldrig komma – Ni röstade ju för fasiken fram mig som årets veteran i lördags! Tack för det 😀 

Jag vet vem jag är nu, och den personen är jag med eller utan mina händer som gör det möjligt för mig att skriva dessa ord. Summa sumarum – Jag behöver inte min blogg för att vara någon. Det kommer inifrån, det gör det verkligen och jag är glad för denna insikt som förmodligen kommer att resultera i att jag kan fortsätta skriva mina små inlägg ibland och samtidigt behålla förmågan att kunna fokusera på samt prioritera annat i mitt liv såsom utbildning och arbete. Något jag tidigare inte har klarat av pga… Ja, fråga mig fan inte! Bloggen som jag helst av allt skulle ha som hobby har under flera år varit mitt arbete. Något som visst har varit en sann previlegie men för den sakens skull inte vidare gynsam för varken mig eller min självutveckling.

”Ja, seså, kom till poängen…” – tänk
er ni nu, haha. ”Ska du sluta blogga eller inte?” Ja mina vänner, det kommer jag med all säkerhet att göra, kanske inte just idag eller nästa vecka men tids nog. Bloggen känns inte särskilt viktig i det stora hela längre och det som driver mig nu (förutom att det är förbaskat kul att skriva) är alla ni tjejer där ute som ser mig som en god förebild. Era kommentarer har betytt så mycket för mig det senaste året och jag är så himla glad över att jag genom mina texter har lyckats beröra och åstadkomma åtminstone något för några. Då har det liksom inte varit helt förgäves, trots myntets jävliga baksida.

Jag älskar att uttrycka med i ord och även om jag förmodligen inte kommer att slänga in handuken ännu på ett tag så kommer min blogg aldrig att bli som den en gång var och ni har alldeles säkert själva märkt av förändringen. Jag är trött på att vara en såkallad storbloggare och fortsättningsvis vill jag hålla skrivandet på hobbybasis, med andra ord vill jag inte sluta helt men dock göra er uppmärksamma på hur mina tankar kring det hela ser ut just nu. Det är verkligen på tiden för mig att gå vidare med något nytt och det känns fantastiskt bra. Nu till att börja ska jag bara vara mammaledig och njuta så mycket det bara går av denna fina tid och såklart av min lilla tös som redan förgyller vardagen med sin blotta närvaro. Sedan blir det raka vägen till skolbänken, hihi, tur att jag har åldern på min sida.

Aldrig är det för sent att gå rätt väg i livet dock – Solen vänder, men kommer alltid tillbaka igen!
Och mitt råd till er bästa läsare: Börja aldrig blogga, det är minst sagt tunga grejer! Haha <3

Vi hörs när vi hörs…

Sugen på en cigg?

1 september, 2009 11:08



Malaysian Anti-Smoking Campaign (2009 Tak Nak Campaign).

En reklam som denna skulle förmodligen aldrig visas i Sverige då den antagligen är lite för ”barbarisk” – Synd kan tyckas. Den visar endast den verkliga sanningen och det är exakt den vi behöver få se mer av för att få in i våra huvuden vad rökning faktiskt ställer till med. Vet ni hur många som diagnostiseras med/dör i MUNCANCER varje år världen över? Vill ni se fler bilder på hur det kan se ut? Eller vill ni kanske känna på själva hur det känns när läppar och tunga sakta men säkert ruttnar bort och bildar stora köttiga sår? Nej jag tror nog inte att ni vill det!

Fimpa!

Flickor och pojkar, kvinnor och män. Varning för mycket långt inlägg.

5 augusti, 2009 19:45


J
ag satt och funderade lite över flickor, komplex och skönhetsideal tidigare idag – Något som det både skrivs och talas om ganska ofta idag. Det är inte sällan man hör om hur otroligt synd det är om unga flickor, hur tufft de har det som tvingas möta de sjuka ideal som ständigt råder. Vi svälter oss själva för att duga och vi gör allt för att passa in i det vi tror är mannens bild av den perfekta kvinnan. Buhu, stackars oss!

Detta är ju ett faktum och ett ämne jag tagit upp här i bloggen flertalet gånger men frågan är om det inte är vi själva som gör oss till offer i 99% av fallen? – Utan att vi tänker på det. Alltid är det oss det är synd om och alltid ligger vi i underläge, tjänar mindre pengar och allt vad det är. Endast för att vi råkade födas med en snippa istället för en snorre mellan benen – Jag är trött på det!

Oftast vill vi ha något att lägga skulden på och inte alltför sällan så är det männen som är bovarna i dramat, de har det minsann så lätt! Är det verkligen så? För det första – Män och kvinnor ÄR olika och därför kommer det alltid finnas vissa skillnader, något som jag personligen anser är helt naturligt (att vi därmed skulle ha olika värde är inte sagt!) och något som ska vara. För det andra – Har männen det så himla lätt egentligen? Vad gäller skönhetsideal och liknande så tror jag mest att det är vi tjejer som själva hetsar oss till att se ut på olika sätt, inte fan bryr sig männen vidare mycket om du har de senaste modekläderna på dig, inte heller bryr de sig nämnvärt om du har lite extra hull eller kanske enligt dig alldeles för små bröst. Nej, det mesta duger faktiskt mer än bra och oftast är det förmodligen vi själva som bryr och hetsar upp oss, med hjälp av diverse tidningar (drivna av tjejer) som ständigt ger dubbelmoralen ett ansikte utåt, naturligtivs. 

Jag kan inte låta bli att tänka på pojkarna som hamnar i skymundan. Eftersom ljuset alltid faller på oss flickor, vi uppmärksammas och får stöttande klappar på huvudet – hur tufft borde inte grabbarna ha det? De som ska vara så starka och trygga. När de växer upp som tonåringar skäms de först genom hela puberteten då rösten skär sig – för vissa går det såpass långt att de inte ens vågar öppna munnen. Sedan kommer det till utseendet. De får inte vara feta, inte heller spinkiga. Oh nej, absolut inte för spinkiga! Och vad gör de om de är för korta, tjejer vill ju helst ha långa killar? Inte fan kan de sätta på sig högklackat, hur skulle det se ut? Inte heller kan de sminka över sin acne med foundation och rouge som tjejer kan göra på några minuter – Nej för då skulle de bli kallade för äckliga bögar, och därmed riskera att få stryk på stan! 

Vad är det för skillnad mellan en tjej som köper sig ett par nya stora silikonbröst, och en kille som trycker i sig en massa anabola och står på gymmet dagarna i ända, ihopp om att kunna förvandla sin smala kropp och äntligen kanske få de där åtråvärda musklerna som David Beckham har, killen som alla brudarna suktar efter? – De båda är lika vanligt förekommande, de båda har fallit offer för det rådande idealet.

Och för att inte tala om detta med tidigt håravfall! Det är ett stort och mycket generande problem hos många killar, men ja, killar är ju killar! Och killar ska inte prata om sådant. Det är tjejernas grej, inte sant? Hah! Tänk hur de måste må, där de står i skymundan. Och sen blir de äldre – Då ska de helt automatiskt älska allt som har med teknik att göra, de ska var händiga och ordna allt i hemmet om så skulle behövas, jag menar, de föddes väl med hammar´n i näven? Gärna ska de kunna bygga upp ett helt hus från grunden också, icke att förglömma! Ett välavlönat arbete behöver vi ju inte ens ta upp, det är ju ett måste, speciellt om man har fru och barn som ska försörjas.

Detta är något som ligger så ofattbart djupt rotat i oss alla, oavsett kön. Men oftast är det oss tjejer det är mest synd om – Varför? Djupt rotat var det ja, och sedan detta med att göra oss själva till offer. Det är vi experter på, oavsett om det är mevetet eller ej.

Nu börjar jag fundera över detta med jämställdhet och feminism…
Hoppas ingen tar illa upp, detta är endast funderingar! 

Eftersom det är aktuellt för mig att föda barn så kan vi ta upp det som exempel – Hur mycket vi än önskade att det vore mannen som bar, födde och ammade barnet så kommer det aldrig att ske. Kvinnor och män är olika, så är det bara! Vi har olika kroppar, olika biologiska förutsättningar och vi orkar olika mycket – Något vi (inklusive jag själv många gånger) gärna vill vända om till något negativit och fult. Ja, vi kvinnor då. Jag är försiktig med att yttra mig om feminism och så vidare då man alltid lyckas få diverse hemska påhopp av människor som inte tror att man är för lika värde mellan könen (Jag är verkligen för ett lika värde mellan könen, vem fan är inte det?) men strunt samma, nu går jag in på ämnet lite grann ändå.

Ibland känns det som att det enda feminismen har gjort är att den har tvingat fram en jäkligt jobbig situation där kvinnor och män ska tävla mot varandra på samma spelhalva. Kvinnor ska enligt feminismens ideal leva upp till allt mannen klarar av och vice versa och istället för att komplettera och avlasta varandra så ska båda vara lika duktiga på precis allt. Allt ska hinnas med, barnafödande och karriär är ett måste och helst ska det ske samtidigt, för kvinnan fååår ju bara inte vara "sämre". Det som gör en relation och en familj stark borde väl vara att man inom denna delar upp arbetsuppgifterna och skapar tydliga roller för vad hon/han ska göra, utan tjafs och utan att någon känner sig diskriminerad. Millimeterrättvisa ger knappast jämlikhet och jag tror aldrig att vi kommer att nå något som ens liknar jämlighet innan vi accepterar varandras olikheter och respekterar att vi faktiskt inte är LIKA – däremot LIKA värda.

Jag tycker kvinnor är fantastiska, män likaså. Men varför denna tävling? Det är inte konstigt att folk går in i väggen och skiljer sig idag. Det är inte konstigt att små barn mår dåligt och tar stryk i tidig ålder heller, så stressat och jävligt som allt har blivit tack vare hetsen som råder. Och nej, jag kommer då rakt inte vara den som endast står vid spisen dagarna i ända med sleven i ena näven och moppen i den andra medan jag låter min karl springa ute nätterna långa utan att ta något som helst ansvar, hell no, det är inte det detta handlar om, inte över huvudtaget. I vår lilla familj är det för övrigt jag som byter glödlamporna, något som för många är konstigt – "det är ju mansgöra"…

Äsch, jag är för det fria valet, men då ska det också vara just det – ett fritt val. Både när det gäller kvinnor och män – Vi är väl för fasen inga fiender? Ibland känns det som att det är det femismen är ute efter – Göra män och kvinnor till fienden, men inse fakta! – Vi kan inte leva utan varandra, och antagligen inte utan våra olikheter.

Tankar om bikten och detta med ansvar…

2 augusti, 2009 16:21


I
fredags måste vi ha satt rekord i antalet skriva bikter, riktigt många blev det och de kommer fortfarande in trots att "tiden är ute" för denna gång. Jag har nu haft bikten tre månader i följd och varje månad har jag märkt av små skillnader i era texter. Första gången handlade det otroligt mycket om att ha för stora krav på sig och att inte duga, många skrev om utanförskap och ensamhet. Andra gången vart det stort fokus på ätstörningar, vikt- och utseendehets och nu tredje gången har majoriteten inskickade bikter handlat om kärlek och relationer.

Jag tycker min idé med bikten är väldigt bra, speciellt tanken bakom den som kort & gott grundar sig i att jag tror det är viktigt att ibland få öppna upp och lätta på trycket inombords, något som för många inte är helt lätt. I min blogg får man möjlighet att bara skriva av sig, och bara det kan underlätta så mycket, det kan verkligen det och samtidigt får man svart på vitt att man faktiskt inte alls är ensam om att känna så som man gör. Det händer även att ni läsare svarar till varandra i kommenarsfältet. Ni stöttar, kommer med råd och visar att ni finns där sittandes på liknande känslor vilket därigenom skapar en slags gemenskap som kan ge lite styrka och trygghet, åtminstone för stunden. Det tycker jag är fint.

Men sedan kommer vi till detta med ansvar. Vilket ansvar tar jag  som blogginnehavare på mig i samma stund som jag väljer att publicera sådana inlägg som bikten? Jag menar, det som skrivs handlar inte endast om "simpla" kärleksproblem utan även om våldtäkter, seriösa självmordstankar och allvarliga sjukdomar som anorexi osv. I tidigare inlägg har jag försökt att vara tydlig med att jag varken är, tror mig vara eller vill vara någon slags expert som efter varje bikt ska komma med pekpinnen och berätta för er hur ni ska gå tillväga för att bli friska, för att få killen tillbaka eller hur ni ska göra för att få ett liv utan problem. Jag har varken utbildning, stora kunskaper eller erfarenheter inom området – Jag är endast medmänniska och det vill jag att ni ska komma ihåg.

Därför känner jag mig något klyvd, jag står fast vid hur viktigt jag vet att det är att få möjlighet att öppna upp och vädra sitt inre helt anonymt och då till någon som är opartisk, någon som inte alls vet vem du är, någon som varken dömmer dig eller tycker att du är konstig. Men vart går gränsen för hur allvarligt det faktiskt får bli? Jag har valt att följa upp varje bikt med ett inlägg där jag på bästa och mest försiktiga sätt (utan att försöka verka som någon psykolog eller liknande) skriver om ett självvalt ämne som jag tycker passar och som kanske kan vara till hjälp för någon, kommer med små tips och råd utifrån de få egna erfarenheter jag har inom just det området. I ett inlägg skrev jag om "att fortfarande vara oskuld när alla andra tycks bli av med sin" medan jag i ett skrev lite om ätstörningar, lade ut nummer och kontaktuppgifter till olika ätstörningskliniker, hjälpforums etc.

Det är egentligen det enda jag kan göra om jag nu ska göra något, vilket jag ju vill men ibland blir jag rädd för att ni tror att jag är mer än vad jag är och att ansvaret blir allt för stort, även om ni säger att jag inte har något ansvar gentemot er så hjälps inte det för iochmed min stora blogg som jag själv väljer att upprätthålla har jag automatiskt ett otroligt stort ansvar som vilar på mina axlar. Det är många unga som läser och påverkas – något jag inser mer och mer och något jag absolut inte får glömma trots att jag inte är mer än människa själv. Det räcker tyvärr inte att säga att "vi alla har vårt egna personliga ansvar över oss själva och att vi själva väljer vad vi läser och vad vi påverkas av" – det funkar inte så.

Vad tror ni om detta med bikten, bloggen och ansvaret som kommer med inläggen jag väljer att publicera? Anser ni att man som storbloggare har ett ansvar gentemot sina unga läsare och vad är egentligen en bra förebild?

Kom att tänka på en grej förut! istället för att jag efter bikten tar upp ett ämne som jag själv skriver om så kanske jag skulle kunna välja ut bikter, en i taget, (där ni som skrivit bikterna vädjar om råd osv, inte alltför allvarliga sådana men kanske bikter om kärlek och relationer, sådant som jag tror de flesta av oss kan relatera till.) som jag sedan publicerar i ett inlägg. Jag kan tex börja med att kort skriva mina tankegångar kring det hela för att sedan lämna plats för diskussion om problemet ifråga bland kommentarerna. Det finns alltid någon där ute som har något vettigt att komma med i form av kunskap, tidigare erfarenheter eller bara medmänsklighet och den personen behöver ju liksom inte alltid vara jag, ellerhur? Det är så otroligt många kloka och sympatiska människor som läser min blogg, det har jag verkligen fått bevisat för mig då NI har hjälpt MIG många gånger genom stöttande ord och vänlig ton. Ja, ni vet!

Tänkte att vi kunde slå oss samman helt enkelt, föra våra grymma hjärnor och varma hjärtan ihop för att lättare hjälpa och stötta människor i vår omgivning och samtidigt också oss själva. Vi sitter ju alla i samma båt inte sant, åtmninstone seglar vi på samma hav vilket för mig betyder att vi i allra högsta grad påverkas av våra medmänniskor på olika sätt.

Trevlig idé, tycker jag till en början, men som vanligt funderar jag vidare till nästa steg. Vad blir konsekvensen här då? Om flera hundra olika individer skriver sina tycken och åsikter om samma sak – kan det att hållas på en seriös nivå eller slutar det i sandlåda? Leder det till ännu mer osäkerhet och splittrat tänkande? Min hjärna går ständigt på högvarv, puh. Lämna gärna en kommentar ihållandes er åsikt om det hela!

Bikten (en gång i månaden) 15.00-20 00

31 juli, 2009 15:08

Okej nu kör vi! Här kan ni bikta er fram tillochmed 20.00 ikväll, anonymt eller inte är givetvis upp till gemene man. Lätta på själen och berätta vad som tynger just ditt hjärta – Har du gjort något du ångrar, något du känner ångest inför eller kanske bara ligger och funderar på om nätterna? Ordet är fritt! 

Bikten har blivit populär här i stinabloggen vilket givetvis glädjer mig då jag vet hur otroligt skönt och viktigt det kan vara att ibland få chansen att faktiskt öppna upp och släppa ut allt som så lätt samlas på hög där inne, vad det än må handla om – Jobbiga tankar, saker man skäms över, känslor, minnen, erfarenheter, ja vad som helst egentligen. Seså, gör en rejäl själarensning nu och lämna plats för nytt och fräscht! Kram på er alla, ni är bäst och alltid välkomna in hit. Och kom ihåg, vi är aldrig ensamma och det är denna bikt ett verkligt bevis på inte sant? Alla har vi våra mörka rum och jobbiga tankar som gömmer sig djupt där inne men inte gör det oss till sämre människor för det? Jag följer upp detta inlägg med ett annat sedan, precis så som jag brukar.

PS: Allt behöver dock inte vara dåligt! Kanske har du en ganska så bra dag just idag, kanske har något positivt inträffat i ditt liv? Tveka inte att skriva om det också isåfall 🙂