Jag satt och funderade lite över flickor, komplex och skönhetsideal tidigare idag - Något som det både skrivs och talas om ganska ofta idag. Det är inte sällan man hör om hur otroligt synd det är om unga flickor, hur tufft de har det som tvingas möta de sjuka ideal som ständigt råder. Vi svälter oss själva för att duga och vi gör allt för att passa in i det vi tror är mannens bild av den perfekta kvinnan. Buhu, stackars oss!

Detta är ju ett faktum och ett ämne jag tagit upp här i bloggen flertalet gånger men frågan är om det inte är vi själva som gör oss till offer i 99% av fallen? – Utan att vi tänker på det. Alltid är det oss det är synd om och alltid ligger vi i underläge, tjänar mindre pengar och allt vad det är. Endast för att vi råkade födas med en snippa istället för en snorre mellan benen - Jag är trött på det!

Oftast vill vi ha något att lägga skulden på och inte alltför sällan så är det männen som är bovarna i dramat, de har det minsann så lätt! Är det verkligen så? För det första – Män och kvinnor ÄR olika och därför kommer det alltid finnas vissa skillnader, något som jag personligen anser är helt naturligt (att vi därmed skulle ha olika värde är inte sagt!) och något som ska vara. För det andra – Har männen det så himla lätt egentligen? Vad gäller skönhetsideal och liknande så tror jag mest att det är vi tjejer som själva hetsar oss till att se ut på olika sätt, inte fan bryr sig männen vidare mycket om du har de senaste modekläderna på dig, inte heller bryr de sig nämnvärt om du har lite extra hull eller kanske enligt dig alldeles för små bröst. Nej, det mesta duger faktiskt mer än bra och oftast är det förmodligen vi själva som bryr och hetsar upp oss, med hjälp av diverse tidningar (drivna av tjejer) som ständigt ger dubbelmoralen ett ansikte utåt, naturligtivs. 

Jag kan inte låta bli att tänka på pojkarna som hamnar i skymundan. Eftersom ljuset alltid faller på oss flickor, vi uppmärksammas och får stöttande klappar på huvudet – hur tufft borde inte grabbarna ha det? De som ska vara så starka och trygga. När de växer upp som tonåringar skäms de först genom hela puberteten då rösten skär sig – för vissa går det såpass långt att de inte ens vågar öppna munnen. Sedan kommer det till utseendet. De får inte vara feta, inte heller spinkiga. Oh nej, absolut inte för spinkiga! Och vad gör de om de är för korta, tjejer vill ju helst ha långa killar? Inte fan kan de sätta på sig högklackat, hur skulle det se ut? Inte heller kan de sminka över sin acne med foundation och rouge som tjejer kan göra på några minuter – Nej för då skulle de bli kallade för äckliga bögar, och därmed riskera att få stryk på stan! 

Vad är det för skillnad mellan en tjej som köper sig ett par nya stora silikonbröst, och en kille som trycker i sig en massa anabola och står på gymmet dagarna i ända, ihopp om att kunna förvandla sin smala kropp och äntligen kanske få de där åtråvärda musklerna som David Beckham har, killen som alla brudarna suktar efter? - De båda är lika vanligt förekommande, de båda har fallit offer för det rådande idealet.

Och för att inte tala om detta med tidigt håravfall! Det är ett stort och mycket generande problem hos många killar, men ja, killar är ju killar! Och killar ska inte prata om sådant. Det är tjejernas grej, inte sant? Hah! Tänk hur de måste må, där de står i skymundan. Och sen blir de äldre – Då ska de helt automatiskt älska allt som har med teknik att göra, de ska var händiga och ordna allt i hemmet om så skulle behövas, jag menar, de föddes väl med hammar´n i näven? Gärna ska de kunna bygga upp ett helt hus från grunden också, icke att förglömma! Ett välavlönat arbete behöver vi ju inte ens ta upp, det är ju ett måste, speciellt om man har fru och barn som ska försörjas.

Detta är något som ligger så ofattbart djupt rotat i oss alla, oavsett kön. Men oftast är det oss tjejer det är mest synd om - Varför? Djupt rotat var det ja, och sedan detta med att göra oss själva till offer. Det är vi experter på, oavsett om det är mevetet eller ej.

Nu börjar jag fundera över detta med jämställdhet och feminism…
Hoppas ingen tar illa upp, detta är endast funderingar! 

Eftersom det är aktuellt för mig att föda barn så kan vi ta upp det som exempel – Hur mycket vi än önskade att det vore mannen som bar, födde och ammade barnet så kommer det aldrig att ske. Kvinnor och män är olika, så är det bara! Vi har olika kroppar, olika biologiska förutsättningar och vi orkar olika mycket – Något vi (inklusive jag själv många gånger) gärna vill vända om till något negativit och fult. Ja, vi kvinnor då. Jag är försiktig med att yttra mig om feminism och så vidare då man alltid lyckas få diverse hemska påhopp av människor som inte tror att man är för lika värde mellan könen (Jag är verkligen för ett lika värde mellan könen, vem fan är inte det?) men strunt samma, nu går jag in på ämnet lite grann ändå.

Ibland känns det som att det enda feminismen har gjort är att den har tvingat fram en jäkligt jobbig situation där kvinnor och män ska tävla mot varandra på samma spelhalva. Kvinnor ska enligt feminismens ideal leva upp till allt mannen klarar av och vice versa och istället för att komplettera och avlasta varandra så ska båda vara lika duktiga på precis allt. Allt ska hinnas med, barnafödande och karriär är ett måste och helst ska det ske samtidigt, för kvinnan fååår ju bara inte vara "sämre". Det som gör en relation och en familj stark borde väl vara att man inom denna delar upp arbetsuppgifterna och skapar tydliga roller för vad hon/han ska göra, utan tjafs och utan att någon känner sig diskriminerad. Millimeterrättvisa ger knappast jämlikhet och jag tror aldrig att vi kommer att nå något som ens liknar jämlighet innan vi accepterar varandras olikheter och respekterar att vi faktiskt inte är LIKA – däremot LIKA värda.

Jag tycker kvinnor är fantastiska, män likaså. Men varför denna tävling? Det är inte konstigt att folk går in i väggen och skiljer sig idag. Det är inte konstigt att små barn mår dåligt och tar stryk i tidig ålder heller, så stressat och jävligt som allt har blivit tack vare hetsen som råder. Och nej, jag kommer då rakt inte vara den som endast står vid spisen dagarna i ända med sleven i ena näven och moppen i den andra medan jag låter min karl springa ute nätterna långa utan att ta något som helst ansvar, hell no, det är inte det detta handlar om, inte över huvudtaget. I vår lilla familj är det för övrigt jag som byter glödlamporna, något som för många är konstigt – "det är ju mansgöra"…

Äsch, jag är för det fria valet, men då ska det också vara just det - ett fritt val. Både när det gäller kvinnor och män – Vi är väl för fasen inga fiender? Ibland känns det som att det är det femismen är ute efter - Göra män och kvinnor till fienden, men inse fakta! – Vi kan inte leva utan varandra, och antagligen inte utan våra olikheter.

I fredags måste vi ha satt rekord i antalet skriva bikter, riktigt många blev det och de kommer fortfarande in trots att "tiden är ute" för denna gång. Jag har nu haft bikten tre månader i följd och varje månad har jag märkt av små skillnader i era texter. Första gången handlade det otroligt mycket om att ha för stora krav på sig och att inte duga, många skrev om utanförskap och ensamhet. Andra gången vart det stort fokus på ätstörningar, vikt- och utseendehets och nu tredje gången har majoriteten inskickade bikter handlat om kärlek och relationer.

Jag tycker min idé med bikten är väldigt bra, speciellt tanken bakom den som kort & gott grundar sig i att jag tror det är viktigt att ibland få öppna upp och lätta på trycket inombords, något som för många inte är helt lätt. I min blogg får man möjlighet att bara skriva av sig, och bara det kan underlätta så mycket, det kan verkligen det och samtidigt får man svart på vitt att man faktiskt inte alls är ensam om att känna så som man gör. Det händer även att ni läsare svarar till varandra i kommenarsfältet. Ni stöttar, kommer med råd och visar att ni finns där sittandes på liknande känslor vilket därigenom skapar en slags gemenskap som kan ge lite styrka och trygghet, åtminstone för stunden. Det tycker jag är fint.

Men sedan kommer vi till detta med ansvar. Vilket ansvar tar jag  som blogginnehavare på mig i samma stund som jag väljer att publicera sådana inlägg som bikten? Jag menar, det som skrivs handlar inte endast om "simpla" kärleksproblem utan även om våldtäkter, seriösa självmordstankar och allvarliga sjukdomar som anorexi osv. I tidigare inlägg har jag försökt att vara tydlig med att jag varken är, tror mig vara eller vill vara någon slags expert som efter varje bikt ska komma med pekpinnen och berätta för er hur ni ska gå tillväga för att bli friska, för att få killen tillbaka eller hur ni ska göra för att få ett liv utan problem. Jag har varken utbildning, stora kunskaper eller erfarenheter inom området – Jag är endast medmänniska och det vill jag att ni ska komma ihåg.

Därför känner jag mig något klyvd, jag står fast vid hur viktigt jag vet att det är att få möjlighet att öppna upp och vädra sitt inre helt anonymt och då till någon som är opartisk, någon som inte alls vet vem du är, någon som varken dömmer dig eller tycker att du är konstig. Men vart går gränsen för hur allvarligt det faktiskt får bli? Jag har valt att följa upp varje bikt med ett inlägg där jag på bästa och mest försiktiga sätt (utan att försöka verka som någon psykolog eller liknande) skriver om ett självvalt ämne som jag tycker passar och som kanske kan vara till hjälp för någon, kommer med små tips och råd utifrån de få egna erfarenheter jag har inom just det området. I ett inlägg skrev jag om "att fortfarande vara oskuld när alla andra tycks bli av med sin" medan jag i ett skrev lite om ätstörningar, lade ut nummer och kontaktuppgifter till olika ätstörningskliniker, hjälpforums etc.

Det är egentligen det enda jag kan göra om jag nu ska göra något, vilket jag ju vill men ibland blir jag rädd för att ni tror att jag är mer än vad jag är och att ansvaret blir allt för stort, även om ni säger att jag inte har något ansvar gentemot er så hjälps inte det för iochmed min stora blogg som jag själv väljer att upprätthålla har jag automatiskt ett otroligt stort ansvar som vilar på mina axlar. Det är många unga som läser och påverkas – något jag inser mer och mer och något jag absolut inte får glömma trots att jag inte är mer än människa själv. Det räcker tyvärr inte att säga att "vi alla har vårt egna personliga ansvar över oss själva och att vi själva väljer vad vi läser och vad vi påverkas av" – det funkar inte så.

Vad tror ni om detta med bikten, bloggen och ansvaret som kommer med inläggen jag väljer att publicera? Anser ni att man som storbloggare har ett ansvar gentemot sina unga läsare och vad är egentligen en bra förebild?

Kom att tänka på en grej förut! istället för att jag efter bikten tar upp ett ämne som jag själv skriver om så kanske jag skulle kunna välja ut bikter, en i taget, (där ni som skrivit bikterna vädjar om råd osv, inte alltför allvarliga sådana men kanske bikter om kärlek och relationer, sådant som jag tror de flesta av oss kan relatera till.) som jag sedan publicerar i ett inlägg. Jag kan tex börja med att kort skriva mina tankegångar kring det hela för att sedan lämna plats för diskussion om problemet ifråga bland kommentarerna. Det finns alltid någon där ute som har något vettigt att komma med i form av kunskap, tidigare erfarenheter eller bara medmänsklighet och den personen behöver ju liksom inte alltid vara jag, ellerhur? Det är så otroligt många kloka och sympatiska människor som läser min blogg, det har jag verkligen fått bevisat för mig då NI har hjälpt MIG många gånger genom stöttande ord och vänlig ton. Ja, ni vet!

Tänkte att vi kunde slå oss samman helt enkelt, föra våra grymma hjärnor och varma hjärtan ihop för att lättare hjälpa och stötta människor i vår omgivning och samtidigt också oss själva. Vi sitter ju alla i samma båt inte sant, åtmninstone seglar vi på samma hav vilket för mig betyder att vi i allra högsta grad påverkas av våra medmänniskor på olika sätt.

Trevlig idé, tycker jag till en början, men som vanligt funderar jag vidare till nästa steg. Vad blir konsekvensen här då? Om flera hundra olika individer skriver sina tycken och åsikter om samma sak – kan det att hållas på en seriös nivå eller slutar det i sandlåda? Leder det till ännu mer osäkerhet och splittrat tänkande? Min hjärna går ständigt på högvarv, puh. Lämna gärna en kommentar ihållandes er åsikt om det hela!

Okej nu kör vi! Här kan ni bikta er fram tillochmed 20.00 ikväll, anonymt eller inte är givetvis upp till gemene man. Lätta på själen och berätta vad som tynger just ditt hjärta – Har du gjort något du ångrar, något du känner ångest inför eller kanske bara ligger och funderar på om nätterna? Ordet är fritt! 

Bikten har blivit populär här i stinabloggen vilket givetvis glädjer mig då jag vet hur otroligt skönt och viktigt det kan vara att ibland få chansen att faktiskt öppna upp och släppa ut allt som så lätt samlas på hög där inne, vad det än må handla om – Jobbiga tankar, saker man skäms över, känslor, minnen, erfarenheter, ja vad som helst egentligen. Seså, gör en rejäl själarensning nu och lämna plats för nytt och fräscht! Kram på er alla, ni är bäst och alltid välkomna in hit. Och kom ihåg, vi är aldrig ensamma och det är denna bikt ett verkligt bevis på inte sant? Alla har vi våra mörka rum och jobbiga tankar som gömmer sig djupt där inne men inte gör det oss till sämre människor för det? Jag följer upp detta inlägg med ett annat sedan, precis så som jag brukar.

PS: Allt behöver dock inte vara dåligt! Kanske har du en ganska så bra dag just idag, kanske har något positivt inträffat i ditt liv? Tveka inte att skriva om det också isåfall

populär eller kanske har du hamnat i den osynliga gruppen där mittimellan? Jag minns tydligt hur det var när jag själv var "liten" och växte upp som tonåring. De minst sagt jobbiga åren i mellan- och högstadiet där alla skulle sorteras in i olika fack. Känslorna som infann sig av att inte riktigt passa in och att aldrig duga i andras ögon, att inte våga säga ifrån och att många gånger försöka vara någon man inte riktigt är – Bara för att passa in. För visst var det väl så, att det var det som betydde allt. Redan då skulle man se bra ut, säga rätt saker, vara cool och inne helt enkelt och bäst var det väl om man fick umgås lite med de "populära" som vi sa då, då fick man liksom som ett litet frikort till deras värld för ett tag även om man ändå alltid kom i skymundan av deras fantastiska stjärnglans, haha.

Jag tänker ofta på denna tid, på saker jag hade kunnat gjort annorlunda, tankar jag borde skippat och på att jag faktiskt borde ha lyssnat bättre på de äldre människorna som fanns i min omgivning – De hade ju faktiskt ganska rätt! Inte fan trodde man det när man var i den åldern, då trodde man att allt de sa var för att få en att må bättre för stunden. Ja, för att vara snälla liksom.

Nu står jag själv där som den där "vuxna" människan med erfarenheten och vetskapen om hur det faktiskt kan vara i bagaget. Jag talar med min systerson Rasmus som fyller tolv i november. Frågar honom hur det är nu och hur det ser ut i hans klass/skola, mobbning, inne&ute- trenden, populära och nördar etc. Det är ju trots allt tio år sedan jag själv satt där och tänkte att det kunde vara intressant att se om det har förändrats något. Det har det, och ganska tydligt blir det värre. Eller värre och värre är väl egentligen svårt att säga, saker och ting förändras ju genom tiderna men ändrat karaktär har det ju helt klart. På min tid (haha nu låter jag verkligen som hundra år men skitsamma) räckte det skapligt bra om man såg okej ut, kunde prata för sig, var bäst på någon sport (där hade jag mitt frikort) eller ja, om man hade ställt in sig hos de populära. Var man med de populära fick man helt plöstligt lite mer respekt. Idag är det mer än så, man ska fortfarande ha allt det där jag skrivit om ovan men man ska också vara "med" rent materialisktiskt för att duga, att ha de nya innegrejerna är tydligen otroligt viktigt när jag lyssnar till Rasmus egna ord. Jag menar, de är tio-tolv år gamla och drömmer om svindyra datorer, mobiler, spel, ipods och märkeskläder som de flesta av oss vuxna inte ens har tanken på att bära under vår livstid då vi anser att det är för dyrt och helt enkelt… Lite onödigt? Vårt samtal kom in på mellan- och högstadiedoscona. Visst minns ni dem, ni som är i min årskull? Drickor i glasflaskor för fyra kr, alla killar som sprang runt med glass runt truten, de ljuva 90-talshitsen som dr bombay, bewitched och she moves, för att inte tala om Moffats som kom ut med den underbara låten "I miss you like crazy". Oh my god vad jag önskade mig en pojkvän att dansa tryckare med under den tiden, speciellt när den låten hördes i högtalarna. Men det var lika bra att jag gav upp för jag visste att jag ändå aldrig skulle få någon, det var helt enkelt ingen som tycktes vilja ha lilla mig på den tiden, och tur var väl det, vad fan skulle jag med killar till då? Hur som helst, nu svävar jag iväg från det vi faktiskt skulle tala om. Samtalet med Rasmus kom som sagt in på diskon, hur de ser ut idag osv och tydligen är tjejerna totalt översminkade och killarna, åtminstone de grymma och de som är värda att nämnas i sammanhanget, är prydda av diverse dyra kläder som de går runt och stilar med, mobilerna visas och jämförs medan tjejerna står och bootyshakar ute på dansgolvet! Jag säger det igen: tio-tolv år gamla!

Tider förändras helt enkelt. När jag var i den åldern var det knappast någon som hade dator hemma, inte mobiler eller ipods heller för den delen. Därför är det svårt att jämföra, personligen tror jag inte att saker och ting blir värre, allt sker endast under andra omständigheter. Men visst är det hemskt, det är det verkligen och vad man kan göra åt det vet jag faktiskt inte.

Något jag vill ta upp dock och något som faktiskt var anledningen till varför jag ens började skriva detta inlägget från första början var faktiskt detta med "nördar och populära" – en term som jag rent ut sagt hatar och vill utrota men en term som uppenbarligen fortfarande används bland unga som knappt ens nått sina tidiga tonår. Jag var en mycket osäker tjej när jag växte upp, jag var varken populär eller tönt men fick ändå en slags respekt då jag var grym på fotboll och på idrotten i skolan. Jag hängde med de populära, men också med de som klassades som nördar. Jag hörde inte hemma någonstans, var totalt missanpassad och kände mig alltid lite utanför när jag var med de snygga tjejerna, när jag var med de andra hade jag alltid kul men kände många gånger inombords att inte heller det var rätt. En sak som jag är mycket stolt över är att jag åtminstone var snäll mot alla, jag skyddade alltid de som låg i underläge, de som uppenbarligt blev mobbade osv. Antar att jag fick lite respekt även därigenom. Dock stod jag inte alltid upp för mig själv, speciellt inte under perioden sexan, sjuan och åttan. Min självrespekt slog i botten. Det var under denna period min pappa tog sitt liv och jag minns den endast som mörk. Jag gick in i mig själv, började använda svarta och konstiga kläder, vågade inte säga ett ljud till någon medan jag inom hemmets dörrar var fruktansvärd – jag svor, skrek och var känslighetens egen berg-och-dalbanas ansikte utåt. Jag var ful, otroligt spinkig och hade ofta tankar om hur det vore att lämna jorden. Jag knöt både hängsnaror och funderade seriöst på hur det skulle gå om jag hoppade ned för balkongen, visst jag kanske inte skulle dö, men ändå. Ibland visualiserade jag tom. om hur det skulle kännas att bli påkörd av tåget. Blev såklart rädd för mina egna tankar och gjorde mitt bästa för att skaka bort de för innerst inne ville jag ju så gärna leva, och må bra. Jag grät till klassisk musik med dörren låst. Fy fan vilken hemsk tid!

Jag vet att många av er där ute känner igen sig, jag vet det! Och lyssna på mig älskade ni – DET BLIR OFTAST SÅ OTROLIGT MYCKET BÄTTRE MED ÅREN! Håll ut bara och för fasen, lyssna på vad de vuxna har att säga till er för de har faktiskt rätt många gånger även om det är jäkligt svårt att tro, än mer att ta till sig just nu. I mitt fall var det "Men Stina, tänk när du blir äldre! Då är det de som ansågs så himla populära och snygga som blir osynliga och tråkiga, och du, du som kanske inte är den som gör dig mest synlig eller hörd nu, då är det du som får möjlighet att blomma ut till en vacker blomma från den mysteriska och intressanta knopp du just nu är" Fuck you, var mitt svar just då. Men fan så rätt det är!

De andra som blomstrade ut i full blom alldeles för tidigt är idag ganska vissna, och inte alls vidare färgglada eller speciella.

Jag var en knopp!
Och det är precis vad många av er där ute är också.

Ibland säger det PANG i min hjärna och jag frågar mig själv hur fan jag (och många andra också för den delen) kan vara så dum att blogga offentligt om mig och mitt liv. Visserligen gör jag mitt bästa för att hålla på integriteten så gott det går, but still! Varför gör jag det? Varför utsätter jag mig själv för allt vad det innebär – För mig totalt okända människors åsikter, tankar och kommentarer. Vilka inte alltid låter som en saga likt de porlande bäckarna i vårt kära grannland Norge, det kan jag lova.

Nog är det uppenbart att jag älskar att uttrycka med mig ord, men det hade jag ju kunnat göra för hand i en personlig dagbok, inte sant? Eller varför inte i en anonym eller lösenordsskyddad blogg? Med andra ord har det inte med det att göra, åtminstone inte enbart. Har det med ett lockande kändisskap att göra? Pengar? Direktkontakten med er? Handlar det om möjligheten att kunna göra sin röst hörd eller är det så att jag har ett enormt bekräftelsebehov som endast kan gödas med hjälp av er och era kommentarer? Nej, jag vet inte, förmodligen har det blivit en kombination av ovanstående.

Bloggen har blivit en del av mitt liv och mig som person – den har format mig, härdat mig, fått mig att ta skit som jag aldrig trodde att jag eller någon annan medmänniska skulle kunna ta. Jag är rädd för vad jag skulle vara utan den, vad jag skulle fylla upp det eventuella tomrummet med? Som rubriken lyder, ibland säger det pang, och något slår mig – Hur kan man vara så dum att blogga såpass offentligt som jag och många andra (framförallt unga tjejer) gör och att frivilligt (inte alltid medvetet dock) sätta sig själv i ett såpass sårbart och blottat läge som man faktiskt gör. Antagligen är det svårt att greppa för många av er som ej suttit i samma situation och vars största dröm är att bli just en stor bloggare, det förstår jag, men faktiskt – Hur kan det vara värt det? Jag har mött många människor, gått på kändisevent, figurerat i ett antal tidningar och tv. Häftigt till en början? Kanske. Men so? Inte gjorde det mig till en mer trygg, lycklig och varm människa. Kanske för en kort tid men när man sedan kommer ned på jorden igen inser man att det var långt ifrån det man sökte. Alla människor är visserligen olika men jag har svårt att  tro att någon kan finna lyckan i ytligheter som dessa. Ibland spyr jag på mig själv och på alla bilder jag lägger ut, jag menar, det är det ni vill ha men till vilken nytta egentligen? Ni vet väl hur jag ser ut vid det här laget? Behöver jag få höra hur söt jag är varenda dag, eller hur vackert mitt hår är? Är min självkänsla såpass dålig eller gör jag det endast för att behålla er som läsare, för faktiskt är det ju så att en blogg med endast text och utan bilder är mycket svår att upprätthålla. Hur populär jag än tycks vara nu så är man snabbt utbytbar, slutar jag idag så är jag glömd imorgon och då tar någon annan min plats.

Att jag fortsätter dag ut och dag in beror nog bland annat på att jag innerst inne känner att jag har något mer att ge, vad vet jag inte riktigt för jag har varken utbildning eller erfarenheter att skryta med men något är det. Sen är det ju så att gamla mönster är svåra att bryta, jag har skrivit på heltid i flera år nu och det lättaste för stunden är väl att bara fortsätta med det. Trots dess baksidor.

Jag vet inte varför jag skriver detta inlägg men som jag sa, ibland säger det pang. Till alla er unga tjejer vars drömmar handlar om ett liv som storbloggare och kändisar, tänk till igen, är det verkligen livet ni söker? Lägg istället all er energi på att försöka finna den sanna lyckan, den där lyckan som känns djupt inne i era hjärtan. Istället för att lägga ut tusen bilder på dig själv i en offentlig blogg i hopp om smickrande kommentarer från okända människor – var en schysst medmänniska, ställ upp för andra, visa att du är någon att räkna med, bli respekterad och omtyckt för dina bra och fina egenskaper och för den du verkligen är. Inte för hur du ser ut eller för hur fet din plånbok är. Det är en falsk och mycket ytlig tillfredställelse, vilket gör att den inte räcker länge. kom ihåg det.

Hade jag haft denna insikten för tre år sedan hade jag förmodligen inte valt just denna vägen, är man ung och blåögd så är man – nu rullar den sparkade bollen bara på. Vi får se vart och när den tillsist stannar. För stannar, det gör den.

Ingen kan väl ha undgått all diskussion inför europavalet? Jag har alltid varit politiskt intresserad och någolunda insatt men nu, om jag ska vara riktigt ärlig, vet jag inte längre vart jag står. Jag har alltid varit en sosse rakt in i hjärtat, men med Mona som partiledare och efter mycket tjat men liten verkstad vettefasen alltså. Visst har hon en lång och gedigen politsik karriär bakom sig, hon är kvinna, står för jämlikhet och solidaritet (som förövrigt känns falsk?) – Något som tycks inge förtroende och trygghet såväl hos mig som hos svenska folket och inte minst hos äldre, arbetslösa, sjuka mm.

Efter att ha följt ett flertal debatter partierna emellan känner jag mig mest splittrad, och för första gången har jag inte den minsta lust till att gå och rösta något annat än blankt. Enligt mig känns Mona nästintill lite pinsam i debatterna och så fort hon öppnar munnen. Hon skyller ständigt ifrån sig och agerar allmänt oproffsigt och barnsligt när hon – istället för att bevara frågorna som ställts på ett bra och representabelt sätt – går till personangrepp mot tex Reinfeldt och pratar ned både honom och hans parti. Det ger ett dåligt, osäkert och framförallt oseriöst intryck. Åtminstone enligt mig.

Här ser givetvis Reinfeldt sin chans. Han agerar precis tvärt om, lungt och sansat utan att säga ett ont ord om någon. Besvarar alla frågor på ett kunnigt och proffesionellt sätt och det märks att han tror på de uppdrag han håller på att genomföra – nästan så att man börjar gilla honom! Men nej, det går inte. Någon moderat är jag fan inte, men samtidigt kan jag inte hålla mig från att innerst inne känna att det kanske är detta Sverige behöver? Är det så att vi kan ha lurats i alla dessa år, lurats till att tro att sossarna är det enda rätta om vi vill få det bra, om vi vill skapa rättvisa och välfärd i vårt samhälle? Jag är verkligen uppväxt i sann sosse-anda men med lite eftertanke nu, är det inte fascinerande att höra att S fortsätter att propagera för att man bäst bygger Sverige på de sjuka och svaga? Är det egentligen inte så att man genom de starka och drivkraftiga bygger ett Sverige som har råd att soledariskt ta hand om de som blivit just det, sjuka och svaga – säger inte Sahlin att det är viktigt att man har en god ekonomi när man är sjuk och/eller arbetslös? Är inte det viktiga vi får god vård när vi är sjuka, och att det finns gott om jobb att söka när vi blir arbetslösa? Hur ska vi kunna få välfärd utan att så många som möjligt arbetar och betalar skatt?

Nej, jag är splittrad minst sagt.
Trodde aldrig någonsin att jag skulle säga detta men något inom mig säger att vi borde ge alliansen en chans och nödvändig tid att införa skattesänkningarna och få fler i arbete.

En jävla massa tjat om jämlikhet och solidaritet ger ingen människa ett bättre liv.
Nej, något måste göras! Och om det innebär att saker och ting måste bli värre innan de blir bättre, ja, låt så vara.

Bild tagen från tv4.se

/En osäker,
och mycket fundersam Stina.

Otroligt många bikter skickades in igår, närmare bestämt 400 st. Många från tjejer som berättar att de av olika skäl mår dåligt, finner sin livssituation och vardag ohållbar samt att de inte riktigt vet vad de ska ta sig till, men även från andra (både från personer som befunnit sig i samma sits och personer som inte har det) som delar med sig om sina egna tidigare erfarenheter, stöttar, kommer med tips och råd eller bara skänker en tanke och en kram. Det är fint! Ni ser, i sådana här stunder visar sig människan varm och hjälpsam, vi stöttar, vi visar att vi finns där och påpekar att vi minsann inte är ensamma – Precis som det ska och borde vara, oftare än såhär!

Men dåligt mår vi, det är ett sant faktum. Varför? Vi bor ju i Sverige, ett land där allt skulle kunna vara så bra. Vi slipper krig och misär, vi har det mesta vi behöver - mat, vacker natur, låg arbetslöshet och definitivt en bättre levnadsstandard än många andra länder på vår jord. Vad är problemet?

Den svenska livsstilen och dagens stora hetsjakt mot framgång är inte särskilt nyttig för oss och personligen är jag ganska säker på att det är detta som ligger till grunden för hur vi mår idag. Vårt mående, den destruktiva ångesten, är ett resultat av ett samhälle fyllt av alldeles för många valmöjligheter, pengar och lyx. Vi har för mycket fritid att slå ihjäl, samtidigt som våra föräldrar ändå inte tar sig tiden till att prata med oss när vi är barn. Och inte heller vi, med våra medmänniskor. Istället sitter vi hemma i olika rum, tittar på varsina tvapparater fast att det är samma kanal och program vi vill se. Var och en gör sitt, sköter sitt. Barnen lär sig att lösa och hanskas med deras – små som stora – inre och yttre problem och konflikter på sina egna vis. De matas av media som de såklart formas utav, datorn och internet finns där som en ständig "kamrat" och alltid finns det något att göra, men ändå inte. Det är som ett ständigt ekorrljul av tristess – det finns så mycket att göra, så mycket att välja på, så många olika vägar att gå, så mycket av allt och samtidigt så många krav att uppfylla – att man inte längre vet vad man ska göra av det, vilket nog för många leder till en slags inre isolering. Vi har ju bara oss själva när allt kommer omkring, och inte många andra att tala med. Inte ens våra föräldrar. Iallafall är det den mentaliteten som råder i vårt samhälle, en mentalitet och redan uppmålad bild som jag tror vi påverkas av mer än vad vi tror fastän att vi kanske inte har det så himla dåligt ändå. Förstår ni vad jag menar?

Det är inte konstigt att vi mår som vi mår, se bara på alla våra småttingar idag - de har barnprogram att se på från att de vaknar på morgonen till att de somnar på kvällen! Så mycket fritid, för mycket fritid. Som många gånger dödas på andra vis än hälsosam aktivering tillsammans med andra människor. Visst fan mådde folket dåligt förr också, de levde under mycket tuffare omständigheter än vad vi gör idag med tungt arbete och ofta stora familjer att försörja, fler magar att mätta. Men kanske var vi såpass upptagna med att bara överleva och leva ett drägligt liv, så upptagna med annat att vi faktiskt inte hann reflektera över hur dåligt vi hade det eller hur vi mådde psykiskt sett, för vi hade helt enkelt inte tiden till dessa onödiga grubblerier som vi har idag. 
 
Man skulle kunna säga att vi har det för bra i Sverige. För bra för vårt eget bästa. Så bra att det i perioder blir svårt för många av oss att tackla och hantera – därav ett högt antal ångestfyllda och deprimerade i vårt avlånga land. Både bland unga och äldre. Sedan spelar oändligt många faktorer in, det är jag medveten om.

Detta är en diskussion som jag tror kan pågå för evigt men jag väljer att avsluta mitt inlägg här, för att lämna plats för era tankar och synsätt som jag hoppas kommer att fylla kommentatorsfältet nedan. Det är komplext det här, och jag kan tänka mig att era svar lär bli lika många och olika som frågorna som väcks när man funderar vidare på ovanstående… Visst är det intressant?

Okej nu kör vi! Här kan ni bikta er fram tillochmed 22.00 ikväll, anonymt eller inte är givetvis upp till gemene man. Lätta på själen och berätta vad som tynger just ditt hjärta – har du gjort något du ångrar, något du känner ångest inför eller kanske bara ligger och funderar på om nätterna? Ordet är fritt! 

Ibland kan det vara så skönt att bara få öppna upp och släppa ut allt som så lätt samlas på hög där inne, vad det än må handla om – jobbiga tankar, saker man skäms över, känslor, minnen, erfarenheter, ja vad som helst egentligen. Det är mycket viktigt att få ut skiten ibland även om det är svårt, göra en rejäl rensning liksom och lämna plats för nytt och fräscht! Kram på er alla, ni är bäst och alltid välkomna in hit. Jag ska också ta och göra en bikt nu, anonymt.

Sitter med näsan djupt nere i boken "bara 13"  och är totalt fast, har läst ut halva på mindre än ett par timmar och ska väl fortsätta nu tänkte jag. Behövde bara en liten kissepaus och passar samtidigt på att skriva ett snabbt inlägg.

Boken är en sann historia. En gripande, avslöjande och skrämmande berättelse om att vara kvinna i Thailand, och hur det är att växa upp i ett fattigt Isaan där stor del av livet handlar om att offra sig själv för familjen som betyder allt – åtminstone om du föddes som flicka! En flicka född i ett land, där flickor inte anses tillräckligt värdefulla för att få utbildning, och där kulturen samtidigt kräver att du ska arbeta hårt och försörja den oftast stora familjen. Många tvingas resa till storstäder som Bangkok eller Chaing mai där man anses ha störst chans att "lyckas". Har du tur får du ett jobb som städerska, har du mer tur (eller ska man säga otur?) får du ett lyxjobb som gogodansare (prostituerad) och har du ännu mer tur kanske du lyckas hitta en skapligt snäll farang som tar med dig till Europa där en eventuell ljusare framtid går dig till mötes - en mamma från Isaans högsta dröm för en dotter - enligt tjejen i boken som själv levt detta liv. Tjejen vid namn Lon som vid tolvårs ålder tvingades rymma från misär och fattigdom i Isaan och som vid tretton års ålder tog emot sin första kund vid namn Hans, en 50 år gammal man från Schweiz. Något hon aldrig tidigare trodde skulle hända, inte ens i hennes vildaste fantasier eller mardrömmar. Hon ville ju studera, få kunskap, hjälpa andra! Bli lycklig! Men så var det ju det… Hon är tjej, och ingen pojke…

Jag läste precis…
"Alla är vi födda till fattigdom. Vi känner inte till någon annan väg att tjäna tillräckligt med pengar för att lyfta oss ur den hopplöshet och förnedring som ligger framför oss. Den förnedring våra föräldrar känner genom sin fattigdom är långt värre än den förnedring vi själva känner när vi säljer våra kroppar. Vi har ingen utbildning. Vi är kvinnor. Vi har inget annat val."

Det är så lätt för oss faranger (utlännignar) att ha fördomar kring detta fruktasvärda som så oändligt många unga tvungas uppleva i asien, och även i många andra delar av världen. Vi går med våra feta plånböcker längst Patongs gator och närmast ser ner på de som halvnakna dansar på barer, på unga tjejer som kanske säljer sina kroppar till äldre europeiska män. Många tänker säkerligen, och tro mig, jag har också tänkt det, dock lite emot min vilja "Hur fan kan de?".

Men vad vet vi egentligen om deras situation och vad de går igenom? Deras bakgrund och kultur?
Ingenting!

De gör allt för sina familjer, är fullständigt oegoistiska. Utan sin familj är du ingenting, enligt kulturen. Om det betyder att man måste sälja hela sin själ och på köpet förlora all värdighet och respekt för sig själv.. Ja, vad har man för val?

Läs boken… Jag ska fortsätta nu! 
Den gör verkligen att man ser på saker som händer ur ett vidare perspektiv, och inte endast ur en synvinkel, vilket tror jag leder till en större förståelse för, i detta fall, kvinnors situation i Thailand. Kunskap samt större förståelse för andra människor, deras situationer och kulturer måste väl vara ett stort steg mot en mer lämnlik och bättre värld? Åtminstone tycker jag det.