x

Läsvärt

Bikten 24 timmar

14 maj, 2012 12:56

Dags att damma av bikten igen, tycker ni inte? Här kan du bikta dig 24 timmar framåt, anonymt eller inte är givetvis upp till gemene man. Lätta på själen och berätta vad som tynger just ditt hjärta – har det hänt något, i skolan eller på jobbet? Har du gjort något du ångrar, något du känner ångest inför eller bara ligger och funderar på om nätterna? Har du förlorat någon du älskar – berätta för mig om honom eller henne, berätta om din sorg och saknad, berätta om era fina stunder tillsammans.

Jag vet hur otroligt skönt det kan vara och framför allt hur viktigt det är att ibland få öppna upp och kasta ut allt det som så lätt samlas på hög där inne, vad det än må handla om – stort som smått, jobbiga tankar, känslor, händelser, minnen. Ja, vad som helst egentligen. Nu gör vi detta inlägg till en riktig sopstation där vi slänger alla våra gamla sopor för att lämna plats åt nytt och fräscht. Kram på er, ni är toppen och alltid välkomna in hit. En sak ska ni komma ihåg och det är att vi aldrig är ensamma om att tänka, känna och må som vi gör även om det många gånger känns så. Det är denna bikt ett verkligt bevis på.

Bikten 24 timmar

6 december, 2011 22:54

Jag fick nyligen en kommentar från en tjej som tyckte att det var på tiden att damma av bikten och vet ni? Det tycker jag också. För alla nytillkomna läsare så är bikten är ett återkommande moment i denna blogg. Här kan du bikta dig 24 timmar framåt, anonymt eller inte är givetvis upp till gemene man. Lätta på själen och berätta vad som tynger just ditt hjärta – har det hänt något, i skolan eller på jobbet? Har du gjort något du ångrar, något du känner ångest inför eller bara ligger och funderar på om nätterna? Har du förlorat någon du älskar – berätta för mig om honom eller henne, berätta om din sorg och saknad, berätta om era fina stunder tillsammans.

Jag vet hur otroligt skönt det kan vara och framför allt hur viktigt det är att ibland få öppna upp och kasta ut allt det som så lätt samlas på hög där inne, vad det än må handla om – stort som smått, jobbiga tankar, känslor, händelser, minnen. Ja, vad som helst egentligen. Nu gör vi detta inlägg till en riktig sopstation där vi slänger alla våra gamla sopor för att lämna plats åt nytt och fräscht. Kram på er, ni är toppen och alltid välkomna in hit. En sak ska ni komma ihåg och det är att vi aldrig är ensamma om att tänka, känna och må som vi gör även om det många gånger känns så. Det är denna bikt ett verkligt bevis på.

Bikten 24 timmar

1 juni, 2011 16:26

Bikten är ett återkommande moment i denna blogg. Här kan du bikta dig 24 timmar framåt, anonymt eller inte är givetvis upp till gemene man. Lätta på själen och berätta vad som tynger just ditt hjärta – har det hänt något, i skolan eller på jobbet? Har du gjort något du ångrar, något du känner ångest inför eller bara ligger och funderar på om nätterna? Har du förlorat någon du älskar – berätta för mig om honom eller henne, berätta om din sorg och saknad, berätta om era fina stunder tillsammans.

Jag vet hur otroligt skönt det kan vara och framför allt hur viktigt det är att ibland få öppna upp och kasta ut allt det som så lätt samlas på hög där inne, vad det än må handla om – stort som smått, jobbiga tankar, känslor, händelser, minnen. Ja, vad som helst egentligen. Nu gör vi detta inlägg till en riktig sopstation där vi slänger alla våra gamla sopor för att lämna plats åt nytt och fräscht. Kram på er, ni är toppen och alltid välkomna in hit. En sak ska ni komma ihåg och det är att vi aldrig är ensamma om att tänka, känna och må som vi gör även om det många gånger känns så. Det är denna bikt ett verkligt bevis på.

Varför ska man skämmas för sin lycka?

17 maj, 2010 03:20

När jag blev gravid tittade många på mig som som om livet för min del nu skulle vara slut – ”Men ska du inte leva livet först…?” När förlossningen stundade fick jag höra hur omänskligt ont det skulle göra och när hon väl var född hur jobbig första tiden skulle bli. Det skulle vara fruktansvärt smärtsamt att amma och bebis skulle minsann suga mina bröstvårtor sönder och samman samt hålla oss vakna flera dygn i sträck. Zombies skulle bli vårt andranamn och personlig hygien ett minne blott. Och det där med städningen: ”Man hinner varken diska eller städa. Stora diskberg kommer att bildas och det är lika bra att ni vänjer er redan nu vid lite damm i hörnen”. Och klassikern ”Sov nu, för det kommer ni då rakt inte att få göra sedan”. Om man mot förmodan inte alls upplever allt det där som alla varnar en för så får man ett ”vänta du bara…” slängt i ansiktet. 

Min verklighet? Jag mådde prima skinka genom hela graviditeten, illamåendet de första veckorna kunde jag stå ut med. Förlossningen är det största och bästa jag någonsin varit med om, visst gjorde det ont när hon skulle ut men det var inget i jämförelse med den stora nyfikenhet, lycka och spänning jag kände inför att snart få möta vårt barn. Jag skulle kunna göra om det tio gånger om! Första tiden var inget annat än underbar, visst var jag både mörbultad och trött men det var inget som jag lade någon vikt vid då det kändes ganska naturligt i sammanhanget. Jag hade fött en frisk liten tjej, hur fantastiskt är inte det? Amningen gick fint (ja, den gick utmärkt trots andras ”bli inte ledsen om du inte kan, du har ju så små” Eh, qué? Som om det skulle ha med saken att göra) från dag ett, brösten spände som skam när mjölken rann till men det gick snabbt över. Allt gick enligt ”boken” men jag fick ändå höra, ”vänta du bara, snart så”.

Nu närmar hon sig åtta månader och jag väntar fortfarande. Visst är hon ena riktig räpa ibland och visst får jag ta ett par extra djupa andetag när hon som ikväll efter ihärdiga nattningsförsök kl 00 på natten åter vaknade pigg som en mört, såklart i samma stund som jag äntligen skulle till att sätta mig framför datorn och skriva några rader. Klockan har nu passerat tre, hehe. Visst skulle det vara skönt att få sova lite längre vissa mornar (som imorgon tex) men nu är det så att jag har blivit mamma och allt det som många tycks klaga och gnälla över är en del av paketet. 

Nedan följer en random kommentar som jag råkade snubbla över tidigare idag.

Jag kan säga att föräldrar som påstår att deras bebisar inte är jobbiga, det är de som är väst. De vill bara få det att de se ut som att barnen är perfekta. Här finns de en grupp mammor vi kallar för ”de perfekta morsorna” som vi vet inte alls är så perfekta. Perfekta mammor = perfekta barn… NOT!

Varför får jag som nybliven mamma alltid bita mig lite i läppen för att inte berätta allt för mycket om hur bra det faktiskt går för oss? Det är tabu. Graviditeten ska vara jobbigt och förlossningen outhärdligt smärtsam. Man ska inte få sova på nätterna när man har en liten och man ska helst vara omänskligt trött mest hela tiden. Skriver man positivt om föräldraskap, ja, då heter det att man ljuger eller åtminstone förskönar. Att man lindar in tillvaron i någon slags rosa fluffig bomull för att dölja hur det egentligen är. Snälla nån, det handlar inte om det. Livet har sina rosa-fluffiga perioder då allt bara känns komplett! Det är helt naturligt och precis som det ska vara.

Jag vill verkligen inte trampa någon på tårna i och med detta inlägg, hoppas ingen tar illa vid sig ♥ Allt går inte att styra över, det är mycket som spelar in och jag är väl medveten om att barn är lika olika som de är unika. Antagligen kommer jag få äta upp mina ord när min busunge växer upp och ska vara både högt och lågt, eller när jag i barn nr två för en riktigt vilding till bebis som varken vill äta eller sova. Men det gör inget!

För att kunna njuta till fullo som nybliven förälder tror jag dock det är mycket viktigt att man tillåter sig själv att på riktigt ta ett steg tillbaka, släppa alla måsten i den mån det är möjligt och inse att ett fullspäckat schema inte är allt. Det är inte konstigt att så många känner sig trötta och framförallt ledsna över att de inte hinner med allt de önskar när de stenhårt tror att de kan leva vidare i samma höga tempo utan att ens tänka tanken på att prioritera annorlunda i livet. Då blir det svårt att få livspusslet att gå ihop!

Det börjar bli sent, om några timmar vaknar min solstråle och då är det bara att masa sig upp. Bäst att avrunda. Så vad ville jag säga med detta inlägg? Att allt inte behöver vara så himla jobbigt jämt, att det faktiskt kan vara fullkomligt underbart – och det utan minsta försköning. Ibland är livet rosa fluff, ibland svart som mörkaste natt.

Jag tvekar inte att visa båda sidor!

Att leva i varje ögonblick

16 mars, 2010 21:23

Hej allesammans ♥

Fem dagar har gått sedan jag skrev sist. Jag tänker tillbaka ett par år och minns hur jag kunde få ångest när det gick för lång tid mellan uppdateringarna. Då var det verkligen inte tal om några dagar, utan timmar. Jag minns hur jag som besatt kunde smita iväg för att godkänna era kommentarer när jag hade goda vänner hemma på middag. ”Men vart tog Stina vägen.. Ja, gissa tre gånger..” Jag tror vi kan konstatera att jag inte var något vidare sällskap på den tiden, haha. Någon sann lycka kände jag nog inte heller.

Det för tanken vidare. Någon som känner igen känslan av att ständigt vara någon annanstans än just här? Tidigare tog jag sällan vara på stunder som gavs. Jag levde oftast i det förflutna – funderandes och ältandes – eller för morgondagen i väntan på bättre dagar. En mysig utflykt med familjen blev till ett underhållande bildspel på bloggen och andra speciella tillfällen i livet var sällan något jag upplevde där och då eftersom jag ständigt lät mig hindras av tankar som ”vad ska jag hitta på sen?” eller ”oh, potentiellt bloggmaterial på g”, varpå kameran åkte fram. Snacka om att förlora betydelsefull tid här på jorden som borde upplevas här och nu från första parkett, och inte genom någon sabla kameralins! Snart hade ögonblicket gått mig förbi, det spontana ögonblick i nuet som hade gett mig möjligheten att på riktigt komma i kontakt med mig själv så som jag är. Men jag var inte i ögonblicket, utan någon annanstans.

Ibland kan jag känna mig lite som en robot när det kommer till mitt sätt att tänka, känna och handla. En förprogrammerad robot som dag ut och dag in följer ett och samma mönster, omedveten om vad jag sker just i denna stund, oförmögen att påverka och förändra. Jag refererar mycket till mitt tidigare bloggande men det finns ju så mycket annat här i livet och allra främst inom oss som gör att vi kan känna oss frihetsberövade, inlåsta i våra egenbyggda fängelsen där vi inte kan vara oss själva fullt ut vilket gör det omöjligt att på riktigt leva i dessa spontana ögonblick. Jag tänker på invanda mönster, våra egna och andras krav, vanor, känslor och inte minst rädslor som begränsar oss i vårt vardagliga liv.

Jag tar ett färskt exempel. Igår när jag satt på den fullsatta bussen in till stan registrerade jag en kille komma gåendes med fingrarna i plånboken efter att ha betalat för sin biljett. Rätt som det var hörde jag ett klirr från golvet varpå jag såg en guldtia rulla iväg. Killen tittade ned men gick snart vidare. Ingen annan än jag verkade uppfatta vad som hände och min första tanke var naturligtvis att snabbt resa mig upp, ta guldtian, ropa efter killen och sedan ge den till honom. Men något hejdade mig och jag satt kvar, blickandes på pengen som låg och glänste under grannens stol. Nu kändes det som att det var för sent att göra något åt saken för tänk hur dumt det hade sett ut om jag började krypa där på golvet för att sedan gå längst bak i bussen och ge tillbaka denna främmande människa hans tappade peng. Innerst inne visste jag att det enbart skulle ha uppskattats men trots det valde jag att inget göra. Sedan kom min hållplats och jag, med mitt något dåliga samvete, steg av. 

Ett liknande scenario kan vara att det kommer en tant som behöver hjälp med att komma upp med sin rollator. Jag som är en ganska snäll och ödmjuk person vill inget hellre än att hjälpa men ändå väntar jag för att se om någon annan hinner dit före mig, istället för att snabbt och lätt hoppa upp ur sätet och hjälpa denna människa och i samma stund berika mitt eget liv. Skitsamma om jag gör fel för vad är det värsta som kan hända? Egentligen? Och ja, oftast är det ju någon hjälpsam person som hinner dit före mig, trots att jag satt närmare och ännu en gång har min osäkerhet på min egna förmåga fått vatten på sin kvarn. Det handlar sällan om lathet eller arrogans, utan snarare om inre rädslor och mentala blockeringar som tar allt för stor plats i mitt, och kanske ditt liv också. Det gör det svårt för oss att verkligen få ut maximalt av våra liv, kanske har ni själva funderat över det? Det må låta konstigt för er som inte alls har dessa ”besvär” men jag är helt säker på att det är många där ute som känner igen sig.

Jag beundrar er som bara kör på utan att tänka allt för mycket – Du kvinna som inte tvekade en sekund på att springa fram och hjälpa med mig barnvagnen häromdagen när jag skulle ta mig in i bussen. Och du som inte var rädd för att visa alla din glädje inne på ICA i fredags. Han nynnade som aldrig förr och såg allmänt lycklig ut – Det var ju fredag! Min första tanke var ”men vad är det där för en tok?”. Lika fort slog det mig att hans glädje just hade smittat av sig och på vägen hem gick jag och nynnade på samma låt, haha. Vem vet, karln kanske var lite tokig men vem orkar bry sig om det när det bara är så härligt med människor som går lite utanför den osynliga mall av normer som vårt samhälle består av. Jag tror att de som gör det, de som går sin egna väg utan att låta sig påverkas för mycket av omgivningen lever ett rikare liv, just för att de verkligen befinner sig i ögonblicket utan störningsmoment. Men å andra sidan så ska inte jag sitta här och tro, vi är alla olika och vi har alla olika världar där vi värderar olika. Det som innebär ett rikare liv för mig behöver inte göra det för någon annan. Allt är inte heller svart eller vitt, den ena dagen behöver inte vara den andra lik. Men ni förstår poängen.

Nu har jag kommit in på flera olika spår som säkert gör denna text svår att läsa och förstå. Jag brainstormar som vanligt om något som jag funderat mycket på senaste tiden. Detta med att ta vara på livet, att leva fullt ut och i varje ögonblick. Att inte låta det förgångna styra och inte heller framtiden då vi inte vet något alls om den. Jo, en sak vet vi och det är att vi alla en dag ska dö. Med den vetskapen borde vi förstå att nuet är det enda vi kan påverka, det är där vår fulla potential finns och där är nyckeln till all förändring, balans och harmoni. Att leva i nuet är en konst men låt detta inlägg bli som en liten påminnelse om att det är idag som räknas. Att vi därmed ska glömma det som varit eller sluta drömma om det som komma skall är inte sagt men det ska inte behöva påverka oss så till den grad att vi slutar leva i ögonblicket. Det är som sagt då och bara då vi har möjlighet att på riktigt komma i kontakt med oss själva precis så som vi är och när vi väl har gjort det, det är då vi har chansen att påverka våra liv och vår framtid precis så som vi vill. Morgondagen är ett oskrivet blad, men nuet bestämmer vi själva över!

Sedan jag blev mamma är jag bättre på att leva i stunden. Jag har väl egentligen inte så mycket till val. Mayia har protesterat otaliga gånger under tiden som jag skrivit detta inlägg och när hon gör det funkar det inte att säga ”Mayia, sluta nu, mamma måste blogga” utan man får helt enkelt ta ett djupt andetag, lägga bort allt man sysslar med för en tid, stänga ned datorn och sedan ägna all tid åt henne, här och nu just i denna stund. För att sedan återuppta det jag gjorde när det passar. Det kan kännas frustrerande ibland men med lite extra eftertanke inser jag att det bara är positivt. När det gäller mina egna inre begränsningar och mentala blockeringar så kämpar jag dagligen med dessa och varje litet framsteg är en vinst. Livet är en gåva, vi har bara ett och det är alltför kort. Låt oss göra det bästa av det, idag!

Vill ni göra en liten övning tillsammans med mig?
Okej, då kör vi.

♥Tänk på tre saker som
du ser just nu (jag ser min lila orkidé på bordet)
♥Uppmärksamma tre saker du hör just nu (jag hör att regnet smattrar mot fönstret)
♥Registrera tre saker du känner just nu (jag känner tangentbordet mot mina fingrar)

-När du gjort detta, börja om med två saker du ser, hör och känner. Sluta upp med en sak av varje. Därefter kommer du förhoppningsvis märka av ett inre lugn och att du faktiskt blivit mer medveten om nuet. En enkel men effektiv övning som jag brukar göra så ofta jag kan för att lugna mitt inre och bli mer närvarande och fokuserad på det som händer precis just nu, i min närmaste omgivning. Släng iväg en kommentar när ni har testat och berätta hur det känns. Många kramar från mig.

Skydda barnen!

13 november, 2009 16:38

Ett fall för Louise del 1 av 20

Debatt del 12 av 18

Som många andra satt jag bänkad framför kanal 1 och debatt förra tisdagen, som då handlade om barn. Barn som medialt exponeras som aldrig förr, via tv, bloggar och kändistidningar. Har vi någonsin frågat dem om det är okej? – En intressant diskussion om ett ämne som jag själv ägnat mycket huvudbry åt det senaste året i och med bloggen jag skriver, min graviditet etc.

Moderatorn börjar med att ta upp ”Ett fall för Louise”, en programidé som jag väljer att använda som exempel i detta inlägg och som i stort handlar om en framstående psykoterapeut som ska hjälpa barnfamiljer med svåra problem och som fastnat i ohållbara situationer de inte själva klarar av att reda ut. Ett program som i all hast kan tänkas vara nyttigt och klokt på många sätt men som det definitivt råder många och delade åsikter om och så även när det kommer till mig – Speciellt med lite extra eftertanke. 

När jag såg andra avsnittet (missade första) av ”Ett fall för Louise” tänkte jag mest att ”åh vilket bra program, det hjälper säkert någon av oss här ute som kanske också har eller har haft det tufft hemma. Och tänk vad många föräldrar sen, som på ett eller annat sätt känner igen sig och därmed känner sig mindre ensamma och därigenom får hopp om framtiden och lite extra boost att ta tag i problem där hemma och då förhoppningsvis förbättrar familjesituationen som kanske brister.”

 Idag ligger det mycket skam i att prata om sina problem, att visa sig svag och att framförallt att be om hjälp. Därmed tänkte jag att en produktion som denna kunde vara bra, och det hade den nog kunnat vara, men med lite extra eftertanke – På vilket sätt görs den, hur hade den kunnat göras och vem görs den egentligen för? Visar SVT serien för att hjälpa dessa utsatta människor (både de som medverkar och de som tittar) som de påstår? Eller gör de det enbart för underhållningens skull, för pengarnas? 

Ja, det kan man bannemig fråga sig. Speciellt när de i ett avsnitt låter en 9-årig pojke i kris sitta framför deras sketna kamera och tårögt berätta om hur han av sin pappa blir brutalt behandlad och hur jobbigt han tycker att det är, för att sedan när påhopp kommer försvara sig med yttrandefriheten, att alla barn har rätt till egen talan (så långt så rätt) och att de gör det för pojkens skull och för att hjälpa honom! Jag blir så frustrerad för HUR fan kan det hjälpa honom, säg mig det någon? På vilket sätt kan det hjälpa denna lilla grabb att inför en miljonpublik sitta och berätta om detta utan att ha någon som helst aning om hur det av vuxna människor faktiskt kommer att klippas ihop och framställas? Hur kan det vara möjligt för honom, en nio-årig pojke, att överblicka konsvekvenserna av ett sådant deltagande som han antagligen kommer att få konfronteras med under lång tid framöver, både idag och imorgon. Idag när han kommer till skolan och möter sina jämngamla kompisar och lärare, en plats som tidigare varit den enda lugna. Och imorgon, då programmet finns utlagt på youtube för alla att se och antagligen för under mycket lång tid framöver. Hur ska han kunna förstå vad det handlar om, när inte ens jag som sjuttionåring på något sätt kunde övergripa konsekvenserna av att till exempel lägga ut bilder av mig själv på internet?

Och bättre blir det inte när psykoterapeut Louise Hallin, som jag tidigare tyckt bra om, sitter i rutan och… Lyssna på detta: utan att ha träffat pojken! bestämt berättar hur han i princip går en mörk framtid tillmötes med både depression och aggressivitet som förhoppningsvis väntar om inga förbättringar snart sker.

Det är skrämmande! Skrämmande hur vi allt mer i media idag exploaterar människor och nu även små barn för att vi i sofforna ska få någon form av underhållning och drama i våra liv. För inte kan det väl vara för att hjälpa? Då hade man ju isåfall kunnat köra en ”bullen” – Använt sig av duktiga skådespelare och ”det är inte familjen som medverkar i filmen som har problemet” alternativt låtit pojken berätta sin historia men gett honom ett skyddat namn och ansikte. Nej, serien är nog inte till för att hjälpa utan visas antagligen mest för SVT´s egen vinnings skull.

Jag avslutar mitt inlägg med att hålla med barnombudsman Fredrik Malmberg och följande parallel:

”Tänk er att en kurator får höra om denne pojke att han har det kämpigt hemma. Hon säger till honom: Okej jag ska hjälpa dig, ge dig råd och stöttning. Men det ska jag göra i skolans aula på ett föräldramöte där vi bjuder in alla föräldrar så att de kan lyssna och också lära sig av de råd som jag ska ge till dig och dina föräldrar. Alla inser vi nog att en kurator som agerar på det sättet hade agerat djupt oetiskt. Nu pratar vi inte om en aula som ska lyssna på och se denna nioårga pojke framför sig. Nej, här pratar vi om 500 fyllda aulor, och detta ska denna pojke konfronteras med idag, imorgon och flera år framåt!”

Såg ni programmen? Vad anser ni isåfall om detta fenomen och den ökade exponeringen av barn i media? Nu tog jag upp just ”Ett fall för Louise” eftersom jag blev så upprörd då SVT menade på att de ville hjälpa pojken när de visade upp honom i tv framför en miljonpublik vilket är bullshit! Men det finns även andra expempel på underhållning där barn till viss del ”utnyttjas” för att göra bättre tv. Vad tycker ni om ”Ensam mamma söker” tex, där ungarna ska vara med och välja en bra kille åt mamma? Och supernanny, eller nannyakuten som jag tror det hette senast, vad anser ni om det?