Skydda barnen!
Debatt del 12 av 18
Som många andra satt jag bänkad framför kanal 1 och debatt förra tisdagen, som då handlade om barn. Barn som medialt exponeras som aldrig förr, via tv, bloggar och kändistidningar. Har vi någonsin frågat dem om det är okej? - En intressant diskussion om ett ämne som jag själv ägnat mycket huvudbry åt det senaste året i och med bloggen jag skriver, min graviditet etc.
Moderatorn börjar med att ta upp "Ett fall för Louise", en programidé som jag väljer att använda som exempel i detta inlägg och som i stort handlar om en framstående psykoterapeut som ska hjälpa barnfamiljer med svåra problem och som fastnat i ohållbara situationer de inte själva klarar av att reda ut. Ett program som i all hast kan tänkas vara nyttigt och klokt på många sätt men som det definitivt råder många och delade åsikter om och så även när det kommer till mig - Speciellt med lite extra eftertanke.
När jag såg andra avsnittet (missade första) av "Ett fall för Louise" tänkte jag mest att "åh vilket bra program, det hjälper säkert någon av oss här ute som kanske också har eller har haft det tufft hemma. Och tänk vad många föräldrar sen, som på ett eller annat sätt känner igen sig och därmed känner sig mindre ensamma och därigenom får hopp om framtiden och lite extra boost att ta tag i problem där hemma och då förhoppningsvis förbättrar familjesituationen som kanske brister."
Idag ligger det mycket skam i att prata om sina problem, att visa sig svag och att framförallt att be om hjälp. Därmed tänkte jag att en produktion som denna kunde vara bra, och det hade den nog kunnat vara, men med lite extra eftertanke - På vilket sätt görs den, hur hade den kunnat göras och vem görs den egentligen för? Visar SVT serien för att hjälpa dessa utsatta människor (både de som medverkar och de som tittar) som de påstår? Eller gör de det enbart för underhållningens skull, för pengarnas?
Ja, det kan man bannemig fråga sig. Speciellt när de i ett avsnitt låter en 9-årig pojke i kris sitta framför deras sketna kamera och tårögt berätta om hur han av sin pappa blir brutalt behandlad och hur jobbigt han tycker att det är, för att sedan när påhopp kommer försvara sig med yttrandefriheten, att alla barn har rätt till egen talan (så långt så rätt) och att de gör det för pojkens skull och för att hjälpa honom! Jag blir så frustrerad för HUR fan kan det hjälpa honom, säg mig det någon? På vilket sätt kan det hjälpa denna lilla grabb att inför en miljonpublik sitta och berätta om detta utan att ha någon som helst aning om hur det av vuxna människor faktiskt kommer att klippas ihop och framställas? Hur kan det vara möjligt för honom, en nio-årig pojke, att överblicka konsvekvenserna av ett sådant deltagande som han antagligen kommer att få konfronteras med under lång tid framöver, både idag och imorgon. Idag när han kommer till skolan och möter sina jämngamla kompisar och lärare, en plats som tidigare varit den enda lugna. Och imorgon, då programmet finns utlagt på youtube för alla att se och antagligen för under mycket lång tid framöver. Hur ska han kunna förstå vad det handlar om, när inte ens jag som sjuttionåring på något sätt kunde övergripa konsekvenserna av att till exempel lägga ut bilder av mig själv på internet?
Och bättre blir det inte när psykoterapeut Louise Hallin, som jag tidigare tyckt bra om, sitter i rutan och... Lyssna på detta: utan att ha träffat pojken! bestämt berättar hur han i princip går en mörk framtid tillmötes med både depression och aggressivitet som förhoppningsvis väntar om inga förbättringar snart sker.
Det är skrämmande! Skrämmande hur vi allt mer i media idag exploaterar människor och nu även små barn för att vi i sofforna ska få någon form av underhållning och drama i våra liv. För inte kan det väl vara för att hjälpa? Då hade man ju isåfall kunnat köra en "bullen" - Använt sig av duktiga skådespelare och "det är inte familjen som medverkar i filmen som har problemet" alternativt låtit pojken berätta sin historia men gett honom ett skyddat namn och ansikte. Nej, serien är nog inte till för att hjälpa utan visas antagligen mest för SVT´s egen vinnings skull.
Jag avslutar mitt inlägg med att hålla med barnombudsman Fredrik Malmberg och följande parallel:
"Tänk er att en kurator får höra om denne pojke att han har det kämpigt hemma. Hon säger till honom: Okej jag ska hjälpa dig, ge dig råd och stöttning. Men det ska jag göra i skolans aula på ett föräldramöte där vi bjuder in alla föräldrar så att de kan lyssna och också lära sig av de råd som jag ska ge till dig och dina föräldrar. Alla inser vi nog att en kurator som agerar på det sättet hade agerat djupt oetiskt. Nu pratar vi inte om en aula som ska lyssna på och se denna nioårga pojke framför sig. Nej, här pratar vi om 500 fyllda aulor, och detta ska denna pojke konfronteras med idag, imorgon och flera år framåt!"
Såg ni programmen? Vad anser ni isåfall om detta fenomen och den ökade exponeringen av barn i media? Nu tog jag upp just "Ett fall för Louise" eftersom jag blev så upprörd då SVT menade på att de ville hjälpa pojken när de visade upp honom i tv framför en miljonpublik vilket är bullshit! Men det finns även andra expempel på underhållning där barn till viss del "utnyttjas" för att göra bättre tv. Vad tycker ni om "Ensam mamma söker" tex, där ungarna ska vara med och välja en bra kille åt mamma? Och supernanny, eller nannyakuten som jag tror det hette senast, vad anser ni om det?
As time goes by
21 oktober
Det är nu hela tio år sedan som jag talade till dig pappa, och fick höra din goa röst tillbaka. Tio år sedan som jag ropade "paaappaaa", och fick ett "jaaa" tillbaka som svar. Shit, vad jag saknar dig din gubbstrutt! Kan du inte bara svara ja om jag ropar nu?
Vi var tre stycken i min klass som förlorade en mamma eller en pappa det året, tre stycken! Tre barn som just skulle till att träda in i sina tidiga tonår som vi alla vet är en omvälvande tid av frigörelse och revolt. Ett gränsland där vi kämpar för att finna oss själva, vår identitet och där vi ständigt krigar om självständighet samtidigt som vi fortfarande kan känna starkt behov av att bara få vara barn, trygga och omhändertagna, med våra föräldrar som ställer krav och sätter gränser inte långt ifrån.
Vad händer då om mamma eller pappa plötsligt rycks ifrån en och hela världen rasar? Hur ska man kunna frigöra sig från någon som inte längre finns, och hur ska man kunna frigöra sig från den som är kvar när man bara är livrädd för att den också ska försvinna? Jag tänker tillbaka och minns allt som om det vore igår. Jag gick i sexan och var bara tolv år gammal!
Det gör mig ofattbart ont att skriva men att förlora en förälder är något som drabbar flera tusen barn i Sverige varje år. Jag vet med säkerhet att ni är många där ute som läser och som vet exakt vad jag menar när jag skriver om hur jäkla jobbigt det kan vara att som tonåring frukta något så simpelt och vardagligt som att nya vännens föräldrar ska ställa frågan "vad sysslar dina föräldrar med då? Vad gör far din?" - Frågan som alltid kom och som alltid slutade likadant, med ett "åh, förlåt" eller "jag beklagar", innan han eller hon snabbt och stelt tittade ned i marken alternativt in i väggen för att sedan byta samtalsämne illa kvickt. Eller när man var med någon som visste, men som kanske för en stund glömde "Är din mamma och papp... ehh.. eller jag mena.. Är din mamma hemma?" - Jobbiga situationer att hamna i och då inte bara för mig som förlorat en pappa utan också för den som sitter mittemot och inte alls vet hur döden ska konfronteras.
Men hur ska man kunna konfrontera och på något sätt förhålla sig, när döden idag är såpass tabulagd och något vi helst av allt inte talar om eller vill kännas vid?
Vi behöver prata mer öppet om döden, våra upplevelser kring den, om vår sorg, saknad och inte minst om vår kärlek. Jag tror att många av de som kanske ännu inte sett döden på så nära håll är rädda för att bli påminda om sin egna dödlighet och att de därför har väldigt svårt för att närma sig en person som nyligen har förlorat någon. Det är inte alls konstigt, men något vi måste bli bättre på genom att tillsammans diskutera och dela med oss av tankar och känslor - Personligen älskade jag (och jag älskar fortfarande) att prata om min pappa och jag hade ett stort behov av att få göra just det, på så sätt var han nära. Det var mitt sätt att tackla sorgen och idag är jag så glad för min öppenhet, och att det fanns - åtminstone ibland - någon där som ville lyssna. Det har hjälpt mig mycket.
Ända tills nu har jag dock grämt mig över en sak, och det är att jag aldrig fick säga hej då till pappa, eller berätta för honom hur mycket jag älskade honom en sista gång. Men vet ni? Jag har kommit fram att det är omöjligt att få till ett sista farväl av någon som betyder så oerhört mycket, det hade jag inte klarat då, och inte idag. Inte heller är det möjligt att för en sista gång säga "jag älskar dig" - Jag hade ändå velat säga det igen, och igen, och igen. Det gör jag också, och innerst inne vet jag att han hör.
Tiden tickar på och livet går vidare, det blir aldrig som det en gång var men det blir bra - Man skrattar från hjärtat igen :) Något som man måste tillåta sig att göra och det är heller inget konstigt om man skulle göra det trots att det kanske inte var alls länge sedan mamma, pappa, syster eller bror dog för ni vet väl att glädje och sorg går hand i hand? Tio år har nu gått sedan min pappa dog, många år kan tyckas men fortfarande kan jag ibland brista ut i gråt pga saknaden. Något som inte heller är konstigt för oavsett hur många år som går så är det ju fortfarande min pappa. Jag har lärt mig att sorg inte är något man ska ta sig över, utan igenom. Och igenom sorgen tar jag mig varje dag och även om den inte är alls lika framträdande och smärtsam som den var för några år sedan så finns den där.
Om du har en nära vän vars närstående har gått bort, var lyhörd och försiktig, men absolut inte rädd för att fråga hur han eller hon mår. Känns ord överflödiga, strunta då i att säga något alls till en början - En hand på axeln eller en kram kan räcka gott. Jag tror att de allra flesta av oss vill och behöver få prata om våra älskade, det är då vi minns och genom våra minnen lever de för alltid kvar <3
Jag tänkte att vi kunde minnas och sakna tillsammans idag, låsa upp vårt inre rum och dela med oss lite av allt det som finns där inne. Vem var din mamma, pappa, syster eller bror? Hur dog hon/han? Hur fick hon/han dig att skratta och när gjorde hon/han dig riktigt arg? Haha <3 Har du något speciellt minne? (Jag har ett, och det är när jag och pappa var och fiskade en gång med ett par nya metspön som vi hade varit och köpt på statoil. Inget speciellt så direkt men det har liksom satt sig. Vi hade helt glömt bort att göra både trolldeg och att gräva mask så det stod mellan tuggummi och majs, det fick bli majs och jag fick minsann en fet brax på kroken. Storfiskare som jag var, redan då. Pappa log mot mig, och det minns jag). Vad hade hon/han för favoritmat? Och fanns det någon speciell låt hon/han gärna lyssnade på? Något program på tv? När saknar du extra mycket och vad brukar du göra då? Berätta gärna, jag vill höra :)
~ Ingen kan dö som levat har, i minnet lever jag ju kvar ~
Solen vänder men kommer tillbaka igen
Jag ler, men känner samtidigt ett uns av ångest. Nästan som om de där tunga molnen som tidigare suttit mörka på himlen på något mystiskt sätt tagit sig in i min kropp och slagit rot. Kan det vara möjligt? Kanske behöver jag likt himlen gråta lite grann, rensa mitt inre och lämna plats för solen som ju faktiskt alltid vänder men kommer tillbaka? Jo, så är det nog. Men trots tårar och lättad själ tycks vissa känslor alltid finnas kvar, känslor kring livet och denna blogg som jag så innerligt älskar att skriva mina rader i då känslan faller på men som jag samtidigt känner mig så splittrad till.
Fyra år har nu gått sedan jag startade min blogg. Ettusenfyrahundrasextio dagar. Det är många dagar det, speciellt att spendera framför en dator. För det är verkligen vad jag har gjort när jag har suttit här och skrivit inlägg, publicerat bilder och godkänt kommentarer i takt med att de har kommit in - Alla sommardagar, alla julaftonar, alla helger, från stad till stad, land till land, under alla sjukdomar och genom lycka och sorg.
Jag fick känna på det glada bloggruset, uppleva wow-faktorn med att folk började få nys om vem jag var samt förtjusningen i att få läsa om sig själv i tidningen. Jag har tjänat pengar, åkt limmo och pimplat lyxig champagne (som förövrigt smakade skit) på ellegalan tillsammans med Sveriges kändiselit - Något jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva då jag satt i min lilla sletna etta hemma i Lidköping. Och visst var väl det lite småhäftigt för en tjej som mig, precis just då, det var det. Men alla mynt har två sidor!
I takt med att ni läsare blev allt fler vaknade också de anonyma nätmobbarna till liv. Jag som var ung, ny i gemet och dessutom alldeles för privat i mitt skrivande klarade inte riktigt av att hantera känslan som infann sig när de sakta men säkert sög sig fast likt vidriga blodiglar på mig kropp och tömde mig på allt vad positiv energi hette. Jag blev kort och gott en dålig människa av att blogga, vilket ni som har hängt med länge snabbt lade märke till i mina texter som ofta lät sura och deppiga.
Jag kände mig bitter och kunde inte i min vildaste fantasi förstå vad jag hade gjort för att förtjäna så mycket hat (glåporden om mig personligen gjorde inte alls lika ont som de fruktansvärda kommentarerna om min döde pappa, min övriga familj och vänner) från människor jag aldrig ens mött. Det var svårt och som ni säkert minns satte jag mig själv i ständig försvarsposition där jag antingen sänkte mig själv till deras nivå och blev fly förbannad, eller gjorde mitt bästa för att försöka nå ut till dessa typer som jag gav mig fan på också hade ett hjärta gömt någonstans där inne. Till vilken nytta? "Ingen människa ska behöva utstå mobbning, oavsett om hon är offentlig eller ej" var något jag många gånger skrev och såklart hade väldigt rätt i. Att det är så det ska och borde vara i en perfekt värld kan vi nog alla hålla med om men tyvärr ser det annorlunda ut och i samma stund vi väljer att bli offentliga säljer vi också en stor bit av oss själva och hemskt nog våra liv. Det var jag dock inte medveten om då.
Jag bestämde mig för att sluta alternativt försöka skapa en mer objektiv blogg och därmed bli mindre privat. Så fick det bli och även om det har stört ganska många av er som tidigare hade blivit bortskämda med tio uppdateringar per dag med mitt liv och mitt inre blottat i dem alla så gjorde det mig oändligt gott. Äntligen fick jag lite distans till det hela och i och med det blev de anonyma påhoppen lättare att tackla för innerst inne visste jag ju då att de som skrev dessa hemskheter faktiskt inte visste ett yota om mig och min tillvaro, utöver det jag själv hade valt att skriva om, vilket inte ens det behövde vara annat än påhittade ord? Det visste ju endast jag, ellerhur? Nåväl, så har det varit sedan dess och trots några jobbiga svackor på vägen lyckades jag åter finna skrivarglöden och nog också mig själv. Jag slutade blogga för läsarantal och publicitet och har det senaste året skrivit helt på egna vilkor vilket har varit så himla roligt. Roligare än någonsin. Trots det går myntets baksida aldrig att bortse ifrån och jag antar att det är just det som molnen i mitt inre handlar om.
Fyra år har gått, och jag tror inte att jag vill vara "Stina-lee" längre. Jag vill bara vara jag - Stina, en helt vanlig tjej som nöjer sig med det lilla och som inte blir igenkänd och ropad efter så fort hon går till ICA för att handla lite mat.
Jag känner mig så lycklig och glad just nu. Min älskade dotter är här, jag har min familj som betyder allt och en framtid som jag ser ljust på. En framtid att fylla med massa härliga upplevelser, minnen och inte minst kunskap och erfarenhet. Jag har äntligen nått punkten där jag faktiskt kan lägga ned bloggen och med stolthet gå vidare utan att känna någon större tomhet efter den, vilket nog har varit det som tidigare skrämt mig allra mest - Vem fan är jag egentligen, utan denna blogg? Och vad kommer jag göra när den inte längre finns? Löjligt kan tyckas, men fyra år av heltidsbloggande är en lång tid. I och med framgången med bloggen behövde jag aldrig riktigt ta tag i livet efter studenten och jag har väl helt enkelt blivit för bekväm i stolen. Livsfarligt är det för man bortprioriterar automatiskt annat som i det stora hela är viktigare, vilket antagligen kommer att kännas för flera den dag då det inte längre är möjligt att livnära sig på sin simpla blogg.
Det är och har aldrig varit värt att vara en offentlig person med allt vad det innebär. Oavsett hur mycket pengar som är inblandade och hur snäll, ödmjuk och omtyckt man än må vara, för som jag skrev - Det är inte gratis att entra offentlighetens spännande dörrar. Du får betala med en alldeles för stor bit av dig själv och hemskt nog ditt liv. Det är oifrånkomligt. Men det är klart, det är ju bara om ni frågar mig. Alla ser vi olika på saken. Frågan är bara om alla har öppnat sina ögon?
Vart jag vill komma med detta röriga inlägg vet jag faktiskt inte, antar att jag bara ville uppdatera er lite om hur läget är och hur jag ser på mitt fortsatta bloggande som så många av er har undrat över. Det sägs att man ska sluta när man är på topp, och mer på topp än såhär kommer jag nog aldrig komma - Ni röstade ju för fasiken fram mig som årets veteran i lördags! Tack för det :D
Jag vet vem jag är nu, och den personen är jag med eller utan mina händer som gör det möjligt för mig att skriva dessa ord. Summa sumarum - Jag behöver inte min blogg för att vara någon. Det kommer inifrån, det gör det verkligen och jag är glad för denna insikt som förmodligen kommer att resultera i att jag kan fortsätta skriva mina små inlägg ibland och samtidigt behålla förmågan att kunna fokusera på samt prioritera annat i mitt liv såsom utbildning och arbete. Något jag tidigare inte har klarat av pga... Ja, fråga mig fan inte! Bloggen som jag helst av allt skulle ha som hobby har under flera år varit mitt arbete. Något som visst har varit en sann previlegie men för den sakens skull inte vidare gynsam för varken mig eller min självutveckling.
"Ja, seså, kom till poängen..." - tänker ni nu, haha. "Ska du sluta blogga eller inte?" Ja mina vänner, det kommer jag med all säkerhet att göra, kanske inte just idag eller nästa vecka men tids nog. Bloggen känns inte särskilt viktig i det stora hela längre och det som driver mig nu (förutom att det är förbaskat kul att skriva) är alla ni tjejer där ute som ser mig som en god förebild. Era kommentarer har betytt så mycket för mig det senaste året och jag är så himla glad över att jag genom mina texter har lyckats beröra och åstadkomma åtminstone något för några. Då har det liksom inte varit helt förgäves, trots myntets jävliga baksida.
Jag älskar att uttrycka med i ord och även om jag förmodligen inte kommer att slänga in handuken ännu på ett tag så kommer min blogg aldrig att bli som den en gång var och ni har alldeles säkert själva märkt av förändringen. Jag är trött på att vara en såkallad storbloggare och fortsättningsvis vill jag hålla skrivandet på hobbybasis, med andra ord vill jag inte sluta helt men dock göra er uppmärksamma på hur mina tankar kring det hela ser ut just nu. Det är verkligen på tiden för mig att gå vidare med något nytt och det känns fantastiskt bra. Nu till att börja ska jag bara vara mammaledig och njuta så mycket det bara går av denna fina tid och såklart av min lilla tös som redan förgyller vardagen med sin blotta närvaro. Sedan blir det raka vägen till skolbänken, hihi, tur att jag har åldern på min sida.
Aldrig är det för sent att gå rätt väg i livet dock - Solen vänder, men kommer alltid tillbaka igen!
Och mitt råd till er bästa läsare: Börja aldrig blogga, det är minst sagt tunga grejer! Haha <3
Vi hörs när vi hörs...
Malou von Sivers
Det talas om drogmissbruk, anorexi, panikångest, depression och annat som i stort sett kan drabba vem som helst av oss fast att vi inte riktigt vill tro det. Svåra ämnen som inte är helt lätta att prata om men som är så viktiga att föra fram i ljuset. Att lyssna till en människa som talar om något denne faktiskt är eller har varit med om får en att lyssna så mycket mer noggrant, man tar åt sig på ett sätt som man annars inte riktigt gör. Håller ni inte med? När någon öppnar upp sig, visar sin sårbarhet, sin själ. Ja, det är något vackert med det och dessa personer ska verkligen ha cred för att de ställer upp i programmet och därmed hjälper så många andra där ute genom att visa att de inte är ensamma, och att det minsann kan vara helt okej och faktiskt ganska normalt att känna som man gör.
När vi på ett öppet och naket sätt delar med oss av våra svåra erfarenheter och känslor hjälper vi till att skapa en mer accepterad och öppen syn på saker som det tidigare legat lite skam och tabu över, det tror iallafall jag. Och det är viktigt! Vi ska fan aldrig behöva skämmas för att vi kanske har en förälder som tagit sitt liv, för att vi har panikångest eller för att vi råkar ha ett förflutet som de flesta helst inte hade pratat högt om.
Nu har texten hunnit bli lång, och jag har inte ens kommit dit jag ville - Typiskt mig!
Anledningen till att jag ville skriva om detta underbara program just idag var för att jag blev så otroligt berörd när Malou i dagens sändning hade bjudit in Zinat Pirzadeh samt författaren till boken "sju stenar till den otrogna hustrun" som handlar om en knappt tjugoårig trebarnsmor som blir dömd till döden genom stening eftersom hon blivit våldtagen och därmed begått äktenskapsbrott. Både Zinat och författaren Vénus Khoury-Ghata talade med tårar i sina ögon om sina egna erfarenheter kring detta - Hur Zinat i Iran blev vittne till hur en ung kvinna blev stenad till döds, kvinnan såg hon dock aldrig på grund av det stora hav av folkmassor som hade bildats som en publik framför. "Det var som en cirkus" sade hon, och "jag visste att hon var oskydlig". Vénus Khoury-Ghata berättade sedan om när hon var där och mitt på torget möttes av en stenhög. Hon frågade någon om varför de låg där och fick till svar att de skulle användas till en stening av en kvinna som var anklagad för att ha varit otrogen mot sin man. Det hade vart torka i flera dagar och stenarna låg där och bara väntade på att regnet skulle komma. Varför? Jo, för då skulle marken mjukna och göra det möjligt att gräva ned kvinnan till axlarna med endast hennes huvudet kvar ovan jord. Huvudet, som de stora stenarna sedan skulle kastas emot, en efter en.
Det var denna dag Vénus bestämde sig för att skriva en bok. Boken fick titeln "sju stenar till den otrogna hustrun" och har nu blivit en bestseller i Frankrike, landet där den Libanon-födda författarinnan bor sedan trettio år tillbaka.
Boken är redan hemklickad och jag ser fram emot att läsa den. Tack till "efter tio" som gör ett bra jobb med att föra fram viktiga och angelägna ämnen till ytan, det behövs! Jag önskar bara att det fanns mer tid till diskussion men antar att det är upp till oss nu? Att diskutera ämnet vidare.
Sugen på en cigg?
Malaysian Anti-Smoking Campaign (2009 Tak Nak Campaign).
En reklam som denna skulle förmodligen aldrig visas i Sverige då den antagligen är lite för "barbarisk" - Synd kan tyckas. Den visar endast den verkliga sanningen och det är exakt den vi behöver få se mer av för att få in i våra huvuden vad rökning faktiskt ställer till med. Vet ni hur många som diagnostiseras med/dör i MUNCANCER varje år världen över? Vill ni se fler bilder på hur det kan se ut? Eller vill ni kanske känna på själva hur det känns när läppar och tunga sakta men säkert ruttnar bort och bildar stora köttiga sår? Nej jag tror nog inte att ni vill det!
Fimpa!
Flickor och pojkar, kvinnor och män. Varning för mycket långt inlägg.
Jag satt och funderade lite över flickor, komplex och skönhetsideal tidigare idag - Något som det både skrivs och talas om ganska ofta idag. Det är inte sällan man hör om hur otroligt synd det är om unga flickor, hur tufft de har det som tvingas möta de sjuka ideal som ständigt råder. Vi svälter oss själva för att duga och vi gör allt för att passa in i det vi tror är mannens bild av den perfekta kvinnan. Buhu, stackars oss!
Detta är ju ett faktum och ett ämne jag tagit upp här i bloggen flertalet gånger men frågan är om det inte är vi själva som gör oss till offer i 99% av fallen? - Utan att vi tänker på det. Alltid är det oss det är synd om och alltid ligger vi i underläge, tjänar mindre pengar och allt vad det är. Endast för att vi råkade födas med en snippa istället för en snorre mellan benen - Jag är trött på det!
Oftast vill vi ha något att lägga skulden på och inte alltför sällan så är det männen som är bovarna i dramat, de har det minsann så lätt! Är det verkligen så? För det första - Män och kvinnor ÄR olika och därför kommer det alltid finnas vissa skillnader, något som jag personligen anser är helt naturligt (att vi därmed skulle ha olika värde är inte sagt!) och något som ska vara. För det andra - Har männen det så himla lätt egentligen? Vad gäller skönhetsideal och liknande så tror jag mest att det är vi tjejer som själva hetsar oss till att se ut på olika sätt, inte fan bryr sig männen vidare mycket om du har de senaste modekläderna på dig, inte heller bryr de sig nämnvärt om du har lite extra hull eller kanske enligt dig alldeles för små bröst. Nej, det mesta duger faktiskt mer än bra och oftast är det förmodligen vi själva som bryr och hetsar upp oss, med hjälp av diverse tidningar (drivna av tjejer) som ständigt ger dubbelmoralen ett ansikte utåt, naturligtivs.
Jag kan inte låta bli att tänka på pojkarna som hamnar i skymundan. Eftersom ljuset alltid faller på oss flickor, vi uppmärksammas och får stöttande klappar på huvudet - hur tufft borde inte grabbarna ha det? De som ska vara så starka och trygga. När de växer upp som tonåringar skäms de först genom hela puberteten då rösten skär sig - för vissa går det såpass långt att de inte ens vågar öppna munnen. Sedan kommer det till utseendet. De får inte vara feta, inte heller spinkiga. Oh nej, absolut inte för spinkiga! Och vad gör de om de är för korta, tjejer vill ju helst ha långa killar? Inte fan kan de sätta på sig högklackat, hur skulle det se ut? Inte heller kan de sminka över sin acne med foundation och rouge som tjejer kan göra på några minuter - Nej för då skulle de bli kallade för äckliga bögar, och därmed riskera att få stryk på stan!
Vad är det för skillnad mellan en tjej som köper sig ett par nya stora silikonbröst, och en kille som trycker i sig en massa anabola och står på gymmet dagarna i ända, ihopp om att kunna förvandla sin smala kropp och äntligen kanske få de där åtråvärda musklerna som David Beckham har, killen som alla brudarna suktar efter? - De båda är lika vanligt förekommande, de båda har fallit offer för det rådande idealet.
Och för att inte tala om detta med tidigt håravfall! Det är ett stort och mycket generande problem hos många killar, men ja, killar är ju killar! Och killar ska inte prata om sådant. Det är tjejernas grej, inte sant? Hah! Tänk hur de måste må, där de står i skymundan. Och sen blir de äldre - Då ska de helt automatiskt älska allt som har med teknik att göra, de ska var händiga och ordna allt i hemmet om så skulle behövas, jag menar, de föddes väl med hammar´n i näven? Gärna ska de kunna bygga upp ett helt hus från grunden också, icke att förglömma! Ett välavlönat arbete behöver vi ju inte ens ta upp, det är ju ett måste, speciellt om man har fru och barn som ska försörjas.
Detta är något som ligger så ofattbart djupt rotat i oss alla, oavsett kön. Men oftast är det oss tjejer det är mest synd om - Varför? Djupt rotat var det ja, och sedan detta med att göra oss själva till offer. Det är vi experter på, oavsett om det är mevetet eller ej.
Nu börjar jag fundera över detta med jämställdhet och feminism...
Hoppas ingen tar illa upp, detta är endast funderingar!
Eftersom det är aktuellt för mig att föda barn så kan vi ta upp det som exempel - Hur mycket vi än önskade att det vore mannen som bar, födde och ammade barnet så kommer det aldrig att ske. Kvinnor och män är olika, så är det bara! Vi har olika kroppar, olika biologiska förutsättningar och vi orkar olika mycket - Något vi (inklusive jag själv många gånger) gärna vill vända om till något negativit och fult. Ja, vi kvinnor då. Jag är försiktig med att yttra mig om feminism och så vidare då man alltid lyckas få diverse hemska påhopp av människor som inte tror att man är för lika värde mellan könen (Jag är verkligen för ett lika värde mellan könen, vem fan är inte det?) men strunt samma, nu går jag in på ämnet lite grann ändå.
Ibland känns det som att det enda feminismen har gjort är att den har tvingat fram en jäkligt jobbig situation där kvinnor och män ska tävla mot varandra på samma spelhalva. Kvinnor ska enligt feminismens ideal leva upp till allt mannen klarar av och vice versa och istället för att komplettera och avlasta varandra så ska båda vara lika duktiga på precis allt. Allt ska hinnas med, barnafödande och karriär är ett måste och helst ska det ske samtidigt, för kvinnan fååår ju bara inte vara "sämre". Det som gör en relation och en familj stark borde väl vara att man inom denna delar upp arbetsuppgifterna och skapar tydliga roller för vad hon/han ska göra, utan tjafs och utan att någon känner sig diskriminerad. Millimeterrättvisa ger knappast jämlikhet och jag tror aldrig att vi kommer att nå något som ens liknar jämlighet innan vi accepterar varandras olikheter och respekterar att vi faktiskt inte är LIKA - däremot LIKA värda.
Jag tycker kvinnor är fantastiska, män likaså. Men varför denna tävling? Det är inte konstigt att folk går in i väggen och skiljer sig idag. Det är inte konstigt att små barn mår dåligt och tar stryk i tidig ålder heller, så stressat och jävligt som allt har blivit tack vare hetsen som råder. Och nej, jag kommer då rakt inte vara den som endast står vid spisen dagarna i ända med sleven i ena näven och moppen i den andra medan jag låter min karl springa ute nätterna långa utan att ta något som helst ansvar, hell no, det är inte det detta handlar om, inte över huvudtaget. I vår lilla familj är det för övrigt jag som byter glödlamporna, något som för många är konstigt - "det är ju mansgöra"...
Äsch, jag är för det fria valet, men då ska det också vara just det - ett fritt val. Både när det gäller kvinnor och män - Vi är väl för fasen inga fiender? Ibland känns det som att det är det femismen är ute efter - Göra män och kvinnor till fienden, men inse fakta! - Vi kan inte leva utan varandra, och antagligen inte utan våra olikheter.
Tankar om bikten och detta med ansvar...
I fredags måste vi ha satt rekord i antalet skriva bikter, riktigt många blev det och de kommer fortfarande in trots att "tiden är ute" för denna gång. Jag har nu haft bikten tre månader i följd och varje månad har jag märkt av små skillnader i era texter. Första gången handlade det otroligt mycket om att ha för stora krav på sig och att inte duga, många skrev om utanförskap och ensamhet. Andra gången vart det stort fokus på ätstörningar, vikt- och utseendehets och nu tredje gången har majoriteten inskickade bikter handlat om kärlek och relationer.
Jag tycker min idé med bikten är väldigt bra, speciellt tanken bakom den som kort & gott grundar sig i att jag tror det är viktigt att ibland få öppna upp och lätta på trycket inombords, något som för många inte är helt lätt. I min blogg får man möjlighet att bara skriva av sig, och bara det kan underlätta så mycket, det kan verkligen det och samtidigt får man svart på vitt att man faktiskt inte alls är ensam om att känna så som man gör. Det händer även att ni läsare svarar till varandra i kommenarsfältet. Ni stöttar, kommer med råd och visar att ni finns där sittandes på liknande känslor vilket därigenom skapar en slags gemenskap som kan ge lite styrka och trygghet, åtminstone för stunden. Det tycker jag är fint.
Men sedan kommer vi till detta med ansvar. Vilket ansvar tar jag som blogginnehavare på mig i samma stund som jag väljer att publicera sådana inlägg som bikten? Jag menar, det som skrivs handlar inte endast om "simpla" kärleksproblem utan även om våldtäkter, seriösa självmordstankar och allvarliga sjukdomar som anorexi osv. I tidigare inlägg har jag försökt att vara tydlig med att jag varken är, tror mig vara eller vill vara någon slags expert som efter varje bikt ska komma med pekpinnen och berätta för er hur ni ska gå tillväga för att bli friska, för att få killen tillbaka eller hur ni ska göra för att få ett liv utan problem. Jag har varken utbildning, stora kunskaper eller erfarenheter inom området - Jag är endast medmänniska och det vill jag att ni ska komma ihåg.
Därför känner jag mig något klyvd, jag står fast vid hur viktigt jag vet att det är att få möjlighet att öppna upp och vädra sitt inre helt anonymt och då till någon som är opartisk, någon som inte alls vet vem du är, någon som varken dömmer dig eller tycker att du är konstig. Men vart går gränsen för hur allvarligt det faktiskt får bli? Jag har valt att följa upp varje bikt med ett inlägg där jag på bästa och mest försiktiga sätt (utan att försöka verka som någon psykolog eller liknande) skriver om ett självvalt ämne som jag tycker passar och som kanske kan vara till hjälp för någon, kommer med små tips och råd utifrån de få egna erfarenheter jag har inom just det området. I ett inlägg skrev jag om "att fortfarande vara oskuld när alla andra tycks bli av med sin" medan jag i ett skrev lite om ätstörningar, lade ut nummer och kontaktuppgifter till olika ätstörningskliniker, hjälpforums etc.
Det är egentligen det enda jag kan göra om jag nu ska göra något, vilket jag ju vill men ibland blir jag rädd för att ni tror att jag är mer än vad jag är och att ansvaret blir allt för stort, även om ni säger att jag inte har något ansvar gentemot er så hjälps inte det för iochmed min stora blogg som jag själv väljer att upprätthålla har jag automatiskt ett otroligt stort ansvar som vilar på mina axlar. Det är många unga som läser och påverkas - något jag inser mer och mer och något jag absolut inte får glömma trots att jag inte är mer än människa själv. Det räcker tyvärr inte att säga att "vi alla har vårt egna personliga ansvar över oss själva och att vi själva väljer vad vi läser och vad vi påverkas av" - det funkar inte så.
Vad tror ni om detta med bikten, bloggen och ansvaret som kommer med inläggen jag väljer att publicera? Anser ni att man som storbloggare har ett ansvar gentemot sina unga läsare och vad är egentligen en bra förebild?
Kom att tänka på en grej förut! istället för att jag efter bikten tar upp ett ämne som jag själv skriver om så kanske jag skulle kunna välja ut bikter, en i taget, (där ni som skrivit bikterna vädjar om råd osv, inte alltför allvarliga sådana men kanske bikter om kärlek och relationer, sådant som jag tror de flesta av oss kan relatera till.) som jag sedan publicerar i ett inlägg. Jag kan tex börja med att kort skriva mina tankegångar kring det hela för att sedan lämna plats för diskussion om problemet ifråga bland kommentarerna. Det finns alltid någon där ute som har något vettigt att komma med i form av kunskap, tidigare erfarenheter eller bara medmänsklighet och den personen behöver ju liksom inte alltid vara jag, ellerhur? Det är så otroligt många kloka och sympatiska människor som läser min blogg, det har jag verkligen fått bevisat för mig då NI har hjälpt MIG många gånger genom stöttande ord och vänlig ton. Ja, ni vet!
Tänkte att vi kunde slå oss samman helt enkelt, föra våra grymma hjärnor och varma hjärtan ihop för att lättare hjälpa och stötta människor i vår omgivning och samtidigt också oss själva. Vi sitter ju alla i samma båt inte sant, åtmninstone seglar vi på samma hav vilket för mig betyder att vi i allra högsta grad påverkas av våra medmänniskor på olika sätt.
Trevlig idé, tycker jag till en början, men som vanligt funderar jag vidare till nästa steg. Vad blir konsekvensen här då? Om flera hundra olika individer skriver sina tycken och åsikter om samma sak - kan det att hållas på en seriös nivå eller slutar det i sandlåda? Leder det till ännu mer osäkerhet och splittrat tänkande? Min hjärna går ständigt på högvarv, puh. Lämna gärna en kommentar ihållandes er åsikt om det hela!
Bikten (en gång i månaden) 15.00-20 00
Bikten har blivit populär här i stinabloggen vilket givetvis glädjer mig då jag vet hur otroligt skönt och viktigt det kan vara att ibland få chansen att faktiskt öppna upp och släppa ut allt som så lätt samlas på hög där inne, vad det än må handla om - Jobbiga tankar, saker man skäms över, känslor, minnen, erfarenheter, ja vad som helst egentligen. Seså, gör en rejäl själarensning nu och lämna plats för nytt och fräscht! Kram på er alla, ni är bäst och alltid välkomna in hit. Och kom ihåg, vi är aldrig ensamma och det är denna bikt ett verkligt bevis på inte sant? Alla har vi våra mörka rum och jobbiga tankar som gömmer sig djupt där inne men inte gör det oss till sämre människor för det? Jag följer upp detta inlägg med ett annat sedan, precis så som jag brukar.
PS: Allt behöver dock inte vara dåligt! Kanske har du en ganska så bra dag just idag, kanske har något positivt inträffat i ditt liv? Tveka inte att skriva om det också isåfall :)
Är du en nörd,
populär eller kanske har du hamnat i den osynliga gruppen där mittimellan? Jag minns tydligt hur det var när jag själv var "liten" och växte upp som tonåring. De minst sagt jobbiga åren i mellan- och högstadiet där alla skulle sorteras in i olika fack. Känslorna som infann sig av att inte riktigt passa in och att aldrig duga i andras ögon, att inte våga säga ifrån och att många gånger försöka vara någon man inte riktigt är - Bara för att passa in. För visst var det väl så, att det var det som betydde allt. Redan då skulle man se bra ut, säga rätt saker, vara cool och inne helt enkelt och bäst var det väl om man fick umgås lite med de "populära" som vi sa då, då fick man liksom som ett litet frikort till deras värld för ett tag även om man ändå alltid kom i skymundan av deras fantastiska stjärnglans, haha.
Jag tänker ofta på denna tid, på saker jag hade kunnat gjort annorlunda, tankar jag borde skippat och på att jag faktiskt borde ha lyssnat bättre på de äldre människorna som fanns i min omgivning - De hade ju faktiskt ganska rätt! Inte fan trodde man det när man var i den åldern, då trodde man att allt de sa var för att få en att må bättre för stunden. Ja, för att vara snälla liksom.
Nu står jag själv där som den där "vuxna" människan med erfarenheten och vetskapen om hur det faktiskt kan vara i bagaget. Jag talar med min systerson Rasmus som fyller tolv i november. Frågar honom hur det är nu och hur det ser ut i hans klass/skola, mobbning, inne&ute- trenden, populära och nördar etc. Det är ju trots allt tio år sedan jag själv satt där och tänkte att det kunde vara intressant att se om det har förändrats något. Det har det, och ganska tydligt blir det värre. Eller värre och värre är väl egentligen svårt att säga, saker och ting förändras ju genom tiderna men ändrat karaktär har det ju helt klart. På min tid (haha nu låter jag verkligen som hundra år men skitsamma) räckte det skapligt bra om man såg okej ut, kunde prata för sig, var bäst på någon sport (där hade jag mitt frikort) eller ja, om man hade ställt in sig hos de populära. Var man med de populära fick man helt plöstligt lite mer respekt. Idag är det mer än så, man ska fortfarande ha allt det där jag skrivit om ovan men man ska också vara "med" rent materialisktiskt för att duga, att ha de nya innegrejerna är tydligen otroligt viktigt när jag lyssnar till Rasmus egna ord. Jag menar, de är tio-tolv år gamla och drömmer om svindyra datorer, mobiler, spel, ipods och märkeskläder som de flesta av oss vuxna inte ens har tanken på att bära under vår livstid då vi anser att det är för dyrt och helt enkelt... Lite onödigt? Vårt samtal kom in på mellan- och högstadiedoscona. Visst minns ni dem, ni som är i min årskull? Drickor i glasflaskor för fyra kr, alla killar som sprang runt med glass runt truten, de ljuva 90-talshitsen som dr bombay, bewitched och she moves, för att inte tala om Moffats som kom ut med den underbara låten "I miss you like crazy". Oh my god vad jag önskade mig en pojkvän att dansa tryckare med under den tiden, speciellt när den låten hördes i högtalarna. Men det var lika bra att jag gav upp för jag visste att jag ändå aldrig skulle få någon, det var helt enkelt ingen som tycktes vilja ha lilla mig på den tiden, och tur var väl det, vad fan skulle jag med killar till då? Hur som helst, nu svävar jag iväg från det vi faktiskt skulle tala om. Samtalet med Rasmus kom som sagt in på diskon, hur de ser ut idag osv och tydligen är tjejerna totalt översminkade och killarna, åtminstone de grymma och de som är värda att nämnas i sammanhanget, är prydda av diverse dyra kläder som de går runt och stilar med, mobilerna visas och jämförs medan tjejerna står och bootyshakar ute på dansgolvet! Jag säger det igen: tio-tolv år gamla!
Tider förändras helt enkelt. När jag var i den åldern var det knappast någon som hade dator hemma, inte mobiler eller ipods heller för den delen. Därför är det svårt att jämföra, personligen tror jag inte att saker och ting blir värre, allt sker endast under andra omständigheter. Men visst är det hemskt, det är det verkligen och vad man kan göra åt det vet jag faktiskt inte.
Något jag vill ta upp dock och något som faktiskt var anledningen till varför jag ens började skriva detta inlägget från första början var faktiskt detta med "nördar och populära" - en term som jag rent ut sagt hatar och vill utrota men en term som uppenbarligen fortfarande används bland unga som knappt ens nått sina tidiga tonår. Jag var en mycket osäker tjej när jag växte upp, jag var varken populär eller tönt men fick ändå en slags respekt då jag var grym på fotboll och på idrotten i skolan. Jag hängde med de populära, men också med de som klassades som nördar. Jag hörde inte hemma någonstans, var totalt missanpassad och kände mig alltid lite utanför när jag var med de snygga tjejerna, när jag var med de andra hade jag alltid kul men kände många gånger inombords att inte heller det var rätt. En sak som jag är mycket stolt över är att jag åtminstone var snäll mot alla, jag skyddade alltid de som låg i underläge, de som uppenbarligt blev mobbade osv. Antar att jag fick lite respekt även därigenom. Dock stod jag inte alltid upp för mig själv, speciellt inte under perioden sexan, sjuan och åttan. Min självrespekt slog i botten. Det var under denna period min pappa tog sitt liv och jag minns den endast som mörk. Jag gick in i mig själv, började använda svarta och konstiga kläder, vågade inte säga ett ljud till någon medan jag inom hemmets dörrar var fruktansvärd - jag svor, skrek och var känslighetens egen berg-och-dalbanas ansikte utåt. Jag var ful, otroligt spinkig och hade ofta tankar om hur det vore att lämna jorden. Jag knöt både hängsnaror och funderade seriöst på hur det skulle gå om jag hoppade ned för balkongen, visst jag kanske inte skulle dö, men ändå. Ibland visualiserade jag tom. om hur det skulle kännas att bli påkörd av tåget. Blev såklart rädd för mina egna tankar och gjorde mitt bästa för att skaka bort de för innerst inne ville jag ju så gärna leva, och må bra. Jag grät till klassisk musik med dörren låst. Fy fan vilken hemsk tid!
Jag vet att många av er där ute känner igen sig, jag vet det! Och lyssna på mig älskade ni - DET BLIR OFTAST SÅ OTROLIGT MYCKET BÄTTRE MED ÅREN! Håll ut bara och för fasen, lyssna på vad de vuxna har att säga till er för de har faktiskt rätt många gånger även om det är jäkligt svårt att tro, än mer att ta till sig just nu. I mitt fall var det "Men Stina, tänk när du blir äldre! Då är det de som ansågs så himla populära och snygga som blir osynliga och tråkiga, och du, du som kanske inte är den som gör dig mest synlig eller hörd nu, då är det du som får möjlighet att blomma ut till en vacker blomma från den mysteriska och intressanta knopp du just nu är" Fuck you, var mitt svar just då. Men fan så rätt det är!
De andra som blomstrade ut i full blom alldeles för tidigt är idag ganska vissna, och inte alls vidare färgglada eller speciella.
Jag var en knopp!
Och det är precis vad många av er där ute är också.
Ibland säger det pang, och något slår mig
Ibland säger det PANG i min hjärna och jag frågar mig själv hur fan jag (och många andra också för den delen) kan vara så dum att blogga offentligt om mig och mitt liv. Visserligen gör jag mitt bästa för att hålla på integriteten så gott det går, but still! Varför gör jag det? Varför utsätter jag mig själv för allt vad det innebär - För mig totalt okända människors åsikter, tankar och kommentarer. Vilka inte alltid låter som en saga likt de porlande bäckarna i vårt kära grannland Norge, det kan jag lova.
Nog är det uppenbart att jag älskar att uttrycka med mig ord, men det hade jag ju kunnat göra för hand i en personlig dagbok, inte sant? Eller varför inte i en anonym eller lösenordsskyddad blogg? Med andra ord har det inte med det att göra, åtminstone inte enbart. Har det med ett lockande kändisskap att göra? Pengar? Direktkontakten med er? Handlar det om möjligheten att kunna göra sin röst hörd eller är det så att jag har ett enormt bekräftelsebehov som endast kan gödas med hjälp av er och era kommentarer? Nej, jag vet inte, förmodligen har det blivit en kombination av ovanstående.
Bloggen har blivit en del av mitt liv och mig som person - den har format mig, härdat mig, fått mig att ta skit som jag aldrig trodde att jag eller någon annan medmänniska skulle kunna ta. Jag är rädd för vad jag skulle vara utan den, vad jag skulle fylla upp det eventuella tomrummet med? Som rubriken lyder, ibland säger det pang, och något slår mig - Hur kan man vara så dum att blogga såpass offentligt som jag och många andra (framförallt unga tjejer) gör och att frivilligt (inte alltid medvetet dock) sätta sig själv i ett såpass sårbart och blottat läge som man faktiskt gör. Antagligen är det svårt att greppa för många av er som ej suttit i samma situation och vars största dröm är att bli just en stor bloggare, det förstår jag, men faktiskt - Hur kan det vara värt det? Jag har mött många människor, gått på kändisevent, figurerat i ett antal tidningar och tv. Häftigt till en början? Kanske. Men so? Inte gjorde det mig till en mer trygg, lycklig och varm människa. Kanske för en kort tid men när man sedan kommer ned på jorden igen inser man att det var långt ifrån det man sökte. Alla människor är visserligen olika men jag har svårt att tro att någon kan finna lyckan i ytligheter som dessa. Ibland spyr jag på mig själv och på alla bilder jag lägger ut, jag menar, det är det ni vill ha men till vilken nytta egentligen? Ni vet väl hur jag ser ut vid det här laget? Behöver jag få höra hur söt jag är varenda dag, eller hur vackert mitt hår är? Är min självkänsla såpass dålig eller gör jag det endast för att behålla er som läsare, för faktiskt är det ju så att en blogg med endast text och utan bilder är mycket svår att upprätthålla. Hur populär jag än tycks vara nu så är man snabbt utbytbar, slutar jag idag så är jag glömd imorgon och då tar någon annan min plats.
Att jag fortsätter dag ut och dag in beror nog bland annat på att jag innerst inne känner att jag har något mer att ge, vad vet jag inte riktigt för jag har varken utbildning eller erfarenheter att skryta med men något är det. Sen är det ju så att gamla mönster är svåra att bryta, jag har skrivit på heltid i flera år nu och det lättaste för stunden är väl att bara fortsätta med det. Trots dess baksidor.
Jag vet inte varför jag skriver detta inlägg men som jag sa, ibland säger det pang. Till alla er unga tjejer vars drömmar handlar om ett liv som storbloggare och kändisar, tänk till igen, är det verkligen livet ni söker? Lägg istället all er energi på att försöka finna den sanna lyckan, den där lyckan som känns djupt inne i era hjärtan. Istället för att lägga ut tusen bilder på dig själv i en offentlig blogg i hopp om smickrande kommentarer från okända människor - var en schysst medmänniska, ställ upp för andra, visa att du är någon att räkna med, bli respekterad och omtyckt för dina bra och fina egenskaper och för den du verkligen är. Inte för hur du ser ut eller för hur fet din plånbok är. Det är en falsk och mycket ytlig tillfredställelse, vilket gör att den inte räcker länge. kom ihåg det.
Hade jag haft denna insikten för tre år sedan hade jag förmodligen inte valt just denna vägen, är man ung och blåögd så är man - nu rullar den sparkade bollen bara på. Vi får se vart och när den tillsist stannar. För stannar, det gör den.
Reinfeldt vs Sahlin
Efter att ha följt ett flertal debatter partierna emellan känner jag mig mest splittrad, och för första gången har jag inte den minsta lust till att gå och rösta något annat än blankt. Enligt mig känns Mona nästintill lite pinsam i debatterna och så fort hon öppnar munnen. Hon skyller ständigt ifrån sig och agerar allmänt oproffsigt och barnsligt när hon - istället för att bevara frågorna som ställts på ett bra och representabelt sätt - går till personangrepp mot tex Reinfeldt och pratar ned både honom och hans parti. Det ger ett dåligt, osäkert och framförallt oseriöst intryck. Åtminstone enligt mig.
Här ser givetvis Reinfeldt sin chans. Han agerar precis tvärt om, lungt och sansat utan att säga ett ont ord om någon. Besvarar alla frågor på ett kunnigt och proffesionellt sätt och det märks att han tror på de uppdrag han håller på att genomföra - nästan så att man börjar gilla honom! Men nej, det går inte. Någon moderat är jag fan inte, men samtidigt kan jag inte hålla mig från att innerst inne känna att det kanske är detta Sverige behöver? Är det så att vi kan ha lurats i alla dessa år, lurats till att tro att sossarna är det enda rätta om vi vill få det bra, om vi vill skapa rättvisa och välfärd i vårt samhälle? Jag är verkligen uppväxt i sann sosse-anda men med lite eftertanke nu, är det inte fascinerande att höra att S fortsätter att propagera för att man bäst bygger Sverige på de sjuka och svaga? Är det egentligen inte så att man genom de starka och drivkraftiga bygger ett Sverige som har råd att soledariskt ta hand om de som blivit just det, sjuka och svaga - säger inte Sahlin att det är viktigt att man har en god ekonomi när man är sjuk och/eller arbetslös? Är inte det viktiga vi får god vård när vi är sjuka, och att det finns gott om jobb att söka när vi blir arbetslösa? Hur ska vi kunna få välfärd utan att så många som möjligt arbetar och betalar skatt?
Nej, jag är splittrad minst sagt.
Trodde aldrig någonsin att jag skulle säga detta men något inom mig säger att vi borde ge alliansen en chans och nödvändig tid att införa skattesänkningarna och få fler i arbete.
En jävla massa tjat om jämlikhet och solidaritet ger ingen människa ett bättre liv.
Nej, något måste göras! Och om det innebär att saker och ting måste bli värre innan de blir bättre, ja, låt så vara.
Bild tagen från tv4.se
/En osäker,
och mycket fundersam Stina.
Hej alla!
Men dåligt mår vi, det är ett sant faktum. Varför? Vi bor ju i Sverige, ett land där allt skulle kunna vara så bra. Vi slipper krig och misär, vi har det mesta vi behöver - mat, vacker natur, låg arbetslöshet och definitivt en bättre levnadsstandard än många andra länder på vår jord. Vad är problemet?
Den svenska livsstilen och dagens stora hetsjakt mot framgång är inte särskilt nyttig för oss och personligen är jag ganska säker på att det är detta som ligger till grunden för hur vi mår idag. Vårt mående, den destruktiva ångesten, är ett resultat av ett samhälle fyllt av alldeles för många valmöjligheter, pengar och lyx. Vi har för mycket fritid att slå ihjäl, samtidigt som våra föräldrar ändå inte tar sig tiden till att prata med oss när vi är barn. Och inte heller vi, med våra medmänniskor. Istället sitter vi hemma i olika rum, tittar på varsina tvapparater fast att det är samma kanal och program vi vill se. Var och en gör sitt, sköter sitt. Barnen lär sig att lösa och hanskas med deras - små som stora - inre och yttre problem och konflikter på sina egna vis. De matas av media som de såklart formas utav, datorn och internet finns där som en ständig "kamrat" och alltid finns det något att göra, men ändå inte. Det är som ett ständigt ekorrljul av tristess - det finns så mycket att göra, så mycket att välja på, så många olika vägar att gå, så mycket av allt och samtidigt så många krav att uppfylla - att man inte längre vet vad man ska göra av det, vilket nog för många leder till en slags inre isolering. Vi har ju bara oss själva när allt kommer omkring, och inte många andra att tala med. Inte ens våra föräldrar. Iallafall är det den mentaliteten som råder i vårt samhälle, en mentalitet och redan uppmålad bild som jag tror vi påverkas av mer än vad vi tror fastän att vi kanske inte har det så himla dåligt ändå. Förstår ni vad jag menar?
Det är inte konstigt att vi mår som vi mår, se bara på alla våra småttingar idag - de har barnprogram att se på från att de vaknar på morgonen till att de somnar på kvällen! Så mycket fritid, för mycket fritid. Som många gånger dödas på andra vis än hälsosam aktivering tillsammans med andra människor. Visst fan mådde folket dåligt förr också, de levde under mycket tuffare omständigheter än vad vi gör idag med tungt arbete och ofta stora familjer att försörja, fler magar att mätta. Men kanske var vi såpass upptagna med att bara överleva och leva ett drägligt liv, så upptagna med annat att vi faktiskt inte hann reflektera över hur dåligt vi hade det eller hur vi mådde psykiskt sett, för vi hade helt enkelt inte tiden till dessa onödiga grubblerier som vi har idag.
Man skulle kunna säga att vi har det för bra i Sverige. För bra för vårt eget bästa. Så bra att det i perioder blir svårt för många av oss att tackla och hantera - därav ett högt antal ångestfyllda och deprimerade i vårt avlånga land. Både bland unga och äldre. Sedan spelar oändligt många faktorer in, det är jag medveten om.
Detta är en diskussion som jag tror kan pågå för evigt men jag väljer att avsluta mitt inlägg här, för att lämna plats för era tankar och synsätt som jag hoppas kommer att fylla kommentatorsfältet nedan. Det är komplext det här, och jag kan tänka mig att era svar lär bli lika många och olika som frågorna som väcks när man funderar vidare på ovanstående... Visst är det intressant?
Bikten 18.00-22.00
Ibland kan det vara så skönt att bara få öppna upp och släppa ut allt som så lätt samlas på hög där inne, vad det än må handla om - jobbiga tankar, saker man skäms över, känslor, minnen, erfarenheter, ja vad som helst egentligen. Det är mycket viktigt att få ut skiten ibland även om det är svårt, göra en rejäl rensning liksom och lämna plats för nytt och fräscht! :) Kram på er alla, ni är bäst och alltid välkomna in hit. Jag ska också ta och göra en bikt nu, anonymt.
Bara 13
Boken är en sann historia. En gripande, avslöjande och skrämmande berättelse om att vara kvinna i Thailand, och hur det är att växa upp i ett fattigt Isaan där stor del av livet handlar om att offra sig själv för familjen som betyder allt - åtminstone om du föddes som flicka! En flicka född i ett land, där flickor inte anses tillräckligt värdefulla för att få utbildning, och där kulturen samtidigt kräver att du ska arbeta hårt och försörja den oftast stora familjen. Många tvingas resa till storstäder som Bangkok eller Chaing mai där man anses ha störst chans att "lyckas". Har du tur får du ett jobb som städerska, har du mer tur (eller ska man säga otur?) får du ett lyxjobb som gogodansare (prostituerad) och har du ännu mer tur kanske du lyckas hitta en skapligt snäll farang som tar med dig till Europa där en eventuell ljusare framtid går dig till mötes - en mamma från Isaans högsta dröm för en dotter - enligt tjejen i boken som själv levt detta liv. Tjejen vid namn Lon som vid tolvårs ålder tvingades rymma från misär och fattigdom i Isaan och som vid tretton års ålder tog emot sin första kund vid namn Hans, en 50 år gammal man från Schweiz. Något hon aldrig tidigare trodde skulle hända, inte ens i hennes vildaste fantasier eller mardrömmar. Hon ville ju studera, få kunskap, hjälpa andra! Bli lycklig! Men så var det ju det... Hon är tjej, och ingen pojke...
Jag läste precis...
"Alla är vi födda till fattigdom. Vi känner inte till någon annan väg att tjäna tillräckligt med pengar för att lyfta oss ur den hopplöshet och förnedring som ligger framför oss. Den förnedring våra föräldrar känner genom sin fattigdom är långt värre än den förnedring vi själva känner när vi säljer våra kroppar. Vi har ingen utbildning. Vi är kvinnor. Vi har inget annat val."
Det är så lätt för oss faranger (utlännignar) att ha fördomar kring detta fruktasvärda som så oändligt många unga tvungas uppleva i asien, och även i många andra delar av världen. Vi går med våra feta plånböcker längst Patongs gator och närmast ser ner på de som halvnakna dansar på barer, på unga tjejer som kanske säljer sina kroppar till äldre europeiska män. Många tänker säkerligen, och tro mig, jag har också tänkt det, dock lite emot min vilja "Hur fan kan de?".
Men vad vet vi egentligen om deras situation och vad de går igenom? Deras bakgrund och kultur?
Ingenting!
De gör allt för sina familjer, är fullständigt oegoistiska. Utan sin familj är du ingenting, enligt kulturen. Om det betyder att man måste sälja hela sin själ och på köpet förlora all värdighet och respekt för sig själv.. Ja, vad har man för val?
Läs boken... Jag ska fortsätta nu!
Den gör verkligen att man ser på saker som händer ur ett vidare perspektiv, och inte endast ur en synvinkel, vilket tror jag leder till en större förståelse för, i detta fall, kvinnors situation i Thailand. Kunskap samt större förståelse för andra människor, deras situationer och kulturer måste väl vara ett stort steg mot en mer lämnlik och bättre värld? Åtminstone tycker jag det.
Inte fel att vara oskuld!
Som ni vet hade jag nyligen en bikt här i bloggen där ni läsare anonymt fick skriva in och lätta på era hjärtan. Kommentarerna fortsätter att komma in och flera av dessa har handlat om att vara oskuld samt jobbiga känslor kring detta - "Jag är 18 år gammal och aldrig haft sex, det måste vara något fel på mig, jag är så misslyckad" "Jag är snart femton och de flesta jag umgås med har redan blivit av med sina oskulder, själv känner jag mig inte alls redo för det men funderar på att göra det ändå"
En ska ska ni ha klart för er! Oavsett ålder så får ni får ALDRIG tro att det är något som helst fel på er bara för att ni inte råkar ha haft sex ännu. Det är så otroligt tragiskt att folk verkar tro att så fort man har passerat femton ska man automatiskt ha blivit av med sin oskuld och sedan vid tjugofyra ska man ha hunnit bli rena experten på sex och vara värsta gudinannan. Sex är något som har förstorats upp ordentligt och idag är det något man "ska ha" bara för att man "ska ha" vilket har resulterat i att många har sex alldeles för tidigt för att de känner påtryckningar, att de måste pga att de tror att alla andra har sex medan det i själva verket inte alls behöver vara så, faktiskt så är det många fler än du tror som faktiskt har sin oskuld kvar i din ålder.
Oavsett om ni vill vänta eller inte - Följ era hjärtan i vått och torrt, vänta tills magkänslan känns rätt och gör inget du inte är 100% redo för. Det blir aldrig bra.
Lugna ner er och tänk inte så mycket på det, det är ju ingen big deal! :)
När det känns rätt så är det rätt och om det innebär att du är 50 år med oskulden kvar - äääsch so what! Jag tycker förövrigt att det är bland det vackraste som finns att vänta och hålla på sin oskuld om man nu känner att det är det rätta, och inte gå och ligga med första bästa endast för att ha det gjort, men det är min personliga åsikt.
Be proud!
Bikten avslutad för denna gång...
Närmare 230 bikter kom in under dessa fyra timmar, många handlade om relation- och kärleksproblem, ätstörningar, prestationsångest och tankar om att man inte duger som man är, man vill bli vackrare, smalare, smartare, mer populär etc.
Hur kändes det att berätta? De flesta var ju anonyma.
Visst var det skönt att bara skriva, utan att berätta vem du är och utan att behöva känna någon större press och oro över hur folk ska reagera? Jag menar... "Bikten" skulle aldrig dömma dig för dina tankar eller ageranden. Dock vill jag som blogginnehavare ändå råda Er med ätstöningsproblem och konstiga tankar kring det att ta kontakt med någon "verklig" person, det finns ju hjälp att få :) Ta den, för med tiden brukar det inte bli lättare precis, inte om man vet med sig att man har problem när det gäller synen på sig själv och relationen till mat. Att flera av er skriver och erkänner för åtminstone er själva att ni faktiskt HAR problem är kanon och ett stort framsteg i rätt riktning mot ett friskt liv utan destruktivitet.
Jag hittade en sida på nätet som heter tjejzonen.se, där man helt anonymt kan chatta och även ringa (eller om du bor i Stockholmsområdet boka tid för en träff) in och prata med någon av de kvnnor som jobbar där.
Såhär står det på sidan:
"Behöver du möta någon som lyssnar på dig? Sätta dig själv i centrum och reda ut dina tankar?
Vid ett stödsamtal kan du få hjälp med att sortera dina tankar, prata om sånt du kanske inte pratar med någon om. Ofta är det skönt att få ur sig sina funderingar eller problem till någon som inte känner dig eller din omgivning. Det är alltid bra att få sätta ord på sina känslor. Vi som arbetar med stödsamtal är kvinnor som har utbildning och erfarenhet, men vi arbetar inte som psykologer eller kuratorer. Vi har tystnadsplikt och du får vara anonym."
Om du vill ha en annan samtalskontakt så testa att prata med skolsköterskan/kuratorn på skolan, kanske kan hon hjälpa dig med det? Det är inte det lättaste att få en riktig psykolog idag men det funkar ju att gå genom vårdcentralen osv.
I första hand kanske det ändå är skönast (även om det tar emot!) att berätta för någon du verkligen har förtroende för? Mamma, pappa en syster eller bästa vän? Tillsammans klarar man det mesta, det är svårare när man står ensam, med tyngden på axlarna och sina tankar malandes i huvudet.
Annars kan man ringa eller maila Riksföreningen Anorexi/Bulimi-Kontakt. De svarar tydligen på dina frågor och hjälper dig gärna vidare om du vill det. Ring 08 - 20 72 14 eller maila info@abkontakt.se för mer information.
Hmm, nu blev det lite rörigt här ser jag och kanske är det inte till någon hjälp över huvudtaget men ville ändå skriva någonting efter att ha läst allas bikter om just ätstörningsproblem osv. Det SKA INTE behöva gå så långt att man ligger döende och tas in för tvångsbehandling, därför är det bäst att ta tag i och se allvaret i problematiken direkt ellerhur? Även om den kan tyckas vara oskyldig till en början. Ingen vill vara sjuk!
Vad sägs om att köra "Bikten" en gång i veckan/månaden?
Var det något att ha tycker ni?
Kram, nu ska jag ta en glass och kura ner mig i soffan framför... hmm... Grannfejden? Neeeej jäklar ja! "Hjälp, jag är med i en japansk tv-show" började ju för fasen för länge sen... Det ska jag se! :p
Bikten 15.00-19.00
Är det farligt att blogga?
Yttrandefriheten når/överstiger ibland sina gränser och blir till något helt annat än just yttrandefrihet. Det blir förtal, kränkning och utpressning. Jag menar, vet Du vem som läser just din blogg? Vet du hur människor reagerar på det just du skriver? Visst får du respons i form av kommentarer, men det finns ju även de som sitter hemma och läser, provoceras och förbannas, och även om ett inlägg inte var menat till att provocera, så kanske denne läsare uppfattade det så. Ellerhur? Alla tolkar vi det vi ser och hör olika. Och alla hanskas vi med dessa känslor olika.
Att allvarliga fysiska "olyckor" skulle hända pga. att man har en blogg är kanske att ta saker till sin spets, men mycket annat kan hända. Du kan exempelvis bli sparkad från jobbet för något litet du nämnt i din blogg om företaget etc. I USA talas det om farligheten med att blogga på olika sätt, dels att den kan utgöra (som jag skrivit ovan) en fara för dig som person när du lägger ut privata uppgifter om dig själv. (Exempel: Du har en välläst blogg, skriver att du ska iväg på en härlig semester till utlandet och att du ska vara borta i fjorton dagar. Dagarna innan lade du ut bilder på dina nya dyra louis vuittonväskor samt din nya laptop och mobil. I bakgrunden skymtades en fin platt-tv. Detta skulle helt klart kunna öka en eventuell inbrottsrisk. Ett exempel som sagt men det låter väl ganska logiskt? Jag menar, hur många "skryter" inte om deras nya grymma inköp i deras bloggar idag?) och dels att det påverkar ens psykiska och fysiska mående. De som lyckas leva på sina bloggar idag usätter sig själva för en enorm stress och press - kommer besökarna stanna, kommer pengarna räcka, vad får jag ut nästa månad, får jag ut något alls, tänk om jag inte får det, vad fan gör jag då? Detta kan leda till depression, ångestkänslor och i vissa fall hjärtinfarkter som tydligen ett par större bloggare råkat ut för i England, eller om det var USA. Detta sägs ha bottnat i deras leverne och livsstil, stressen och pressen, ekonomin - Bloggen.
Är det farligt att blogga?
Vad har vi själva för ansvar gentemot det vi lägger upp på våra bloggar?
Tänker Ni på riskerna ni tar när ni publicerar ett inlägg?
Varför bloggar Du?
Think twice...
