Tonight's gonna be a good night
Måndagen den 19/7-10 hade jag den stora äran att närvara vid min systers förlossning. Denna upplevelse har berikat mig på många vis och jag är så tacksam över att just jag fick möjligheten. Ett stort minne för livet som jag för alltid kommer att bära med mig. Tack Malin och Jörgen! Nedan följer en liten sammanfattning från denna dag, ur mitt perspektiv sedd.
Som vi väntat på dig lilla fröken...
Ett par veckor innan beräknat satt vi som på nålar och tänkte att nu, nu kommer hon säkert när som helst. Eftersom de tidigare barnen tittat ut minst en vecka tidigare än tänkt tog vi nästan för givet att denna lilla skulle göra detsamma och Malin kände sig nog snopen om någon när Bf-datumet kom, och passerade.
Dagarna gick (om än i snigelfart) och tillslut även den omtalade slemproppen - Woho! Detta efter ett besök hos barnmorskan vars magic fingers på tappen uppenbarligen gjorde nytta. Det är ju inte helt ovanligt att undersökningar i det skedet kan, om man är mogen, trigga igång förlossningen.
Natten kom och förvärkarna som hon haft ett tag ändrade karaktär och blev allt starkare. 06.45 fick jag ett samtal om att det nog var på gång, varpå jag skrev detta inlägg -----> Direktlänk
Hah, tji fick vi. False alarm! Det blev ingen bebis, bara en riktigt lång dag. Värkarna avtog och ytterligare ett par dagar kom och gick. Jag och familjen bestämde oss för att utmana ödet lite lätt genom att åka hem till Malmö över helgen. Väl där höll jag tummarna för att lillan inte skulle födas men samtidigt tänkte jag att äh, kommer hon så är det menat så och huvudsaken är att allt går bra.
Sent på söndag kväll kom vi tillbaka, tidigt morgonen därpå ringde telefonen igen. Malin som nu var på Bf+6 hade onda och skapligt regelbundna värkar och den "riktiga" slemproppen hade gått, den var nu riklig och blodblandad istället för genomskinlig. Lite svårt att veta hur lång tid man har på sig så in med Mayia och mormor (som skulle sitta barnvakt...) i bilen och iväg. Väl hemma hos dem åt vi frukost och hjälptes åt att klocka värkar, de var inte helt regelbundna och höll inte i sig så värst länge men egna erfarenheter sade till oss att inte lita helt och fullt på det utan istället gå på känslan.
Dags att åka in!
Malins tidigare förlossningar har varit snabba. Med tvillingarna var hon öppen tio centimeter när hon kom in så med det i åtanke valde vi att åka in till förlossningen ganska snart. Man vet ju aldrig hur det är med trafiken, NÄL ligger en bit bort och någon födsel i bilen ville vi helst slippa. Malin andades på i framsätet, i baksätet satt jag och njöt av att få vara med. Det kändes magiskt.
Framme i Trollhättan! Klockan var nu runt 11.30 och värkarna som under bilfärden lugnat sig lite satte igång igen. Malin fick stanna upp och fokusera vid varje värk vilket gjorde vägen mot sjukhusets entré extra lång. Vi gick mot hissen men valde trapporna, alltid bra att röra på sig tänkte vi.
I detta läget visste jag inte riktigt vart jag skulle göra av mig själv, ville varken vara i vägen eller ta över Jörgens plats så valde att hålla mig lite på min kant samtidigt som jag gjorde vad jag kunde för att underlätta för de båda. Bära väskor, öppna dörrar etc. Jag tänkte hela tiden på om det fanns något jag kunde säga eller göra för att hjälpa men det var svårt. Malin hade ont, luften var laddad och jag var osäker om hon uppskattade tystheten eller om hon föredrog mina små peppningsförsök. Det är en liten balsansgång det där, att visa sin närvaro utan att på något sätt bli för mycket. Det blev till att agera kamelont.
Jag blir illa till mods när vi går längs de eviga korridorerna, det blir jag ofta när det kommer till just sjukhus. Jag synar skyltarna, den ena sjuka människan efter den andra passerar och döden sitter på något skumt sätt inpräntat i väggarna vi omges av. Personalen stressar förbi i sina vita rockar, det är kliniskt rent, grönt och vitt. Brr! Men så ser jag förlossningsskylten och fylls av spänning, förväntan, hopp och lycka. Det låter kanske löjligt men jag riktigt känner hur döden försvinner och livet tar vid. Även om jag är väl medveten om att hemskheter sker även här så är energin och stämningen en annan. Jag trivs!
Vi ringer på klockan och möts upp av en trevlig barnmorska som tar oss till undersökningsrum nummer ett. Vi tog i hand och det visar sig att hon heter Stina hon med. Här fick Malin ligga med CTG på magen, ett slags bälte som mäter styrkan i sammandragningarna samt bebisen hjärtljud. Jag och Jörgen höll stadig koll på monitorn och såg hur värkarna kom och blev allt starkare, för att sedan klinga av. Spännande! Efter ca en halvtimma kom barnmorskan tillbaka och nu var det dags för den vaginala undersökningen. The big moment of truth!
Hur mycket hade Malin öppnat sig? En centimeter, kanske tio?
Efter att barnmorskan fått på sig sina handskar blev Malin ombedd att ta ett djupt andetag samtidigt som hon fick släppa ned sina ben åt sidorna, det skulle tydligen vara lättare att komma åt och känna livmodertappen då. "Ja, då ska vi se här... Här känns mjukt och fint, skulle uppskatta att du är öppen åtminstone tre centimeter"
Tre centimeter, bara tre centimeter? - Tänkte jag, utan att visa min förvåning utåt. Jag trodde faktiskt att hon skulle vara öppen minst sex och det gjorde nog Malin också, med tanke på hennes tidigare erfarenheter menar jag. Men den ena förlossningen är inte den andra lik, det skulle vi allt bli varse nu. Eftersom Malin hade haft värkar länge och faktiskt var på Bf+6 så rådde det inga tvivel om att vi skulle bli kvar. Sammandragningarna var ganska regelbundna men behövde bli starkare, vi blev ombedda att gå ut och gå en timma för att sätta igång det hela ytterligare.
Ut i korridorerna igen. Vi vankade fram och tillbaka innan vi bestämde oss för att gå till restaurangen för att se om de hade något smarrigt att erbjuda. En stor pasta carbonara till mig och en till den blivande fadern. Malin var inte sugen och det kan man ju förstå, hon tog en dricka och petade i sig lite sallad från Jörgens tallrik. Jag kände mig förväntansfull, glad över att det inte gick så himla snabbt denna gången.
En timma gick och vi bestämde oss för att gå tillbaka. Väl där blev vi förda till ett nytt rum där vi minsann skulle få stanna tills Welma var född. En märklig men härlig känsla, minns den så väl från när det var jag själv som låg där och skulle föda för snart ett år sedan - "Wow, är det verkligen i det här rummet vi ska få möta vårt barn!?" Det blir helt plötsligt så påtagligt för där står plastbaljan så fint brevid sängen, på bänken står vågen och intill ligger måttbandet redo att användas ♥
Vi letar efter en radio men finner ingen, får sedan veta att de inte längre kan ha de ståendes eftersom de så ofta blir stulna. Haha, va? Ofta man orkar tänka på att sno radioapparater när man är inne och föder. Hur som helst fick vi ordnat lite musik ändå och det var trevligt.
Dags för undersökning nr två, lavemang och dusch
Barnmorskan Stina kommer in igen och det visar sig snart vara dags för henne att gå hem, skiftbyte. Skit också tänkte vi varpå vi drog några sköna skämt från Solsidan. Ni vet i avsnitt 10 när det är dags för Anna att föda? Haha, bästa någonsin.
"Förresten, det kanske så att ni vill ha lite bullfita"
-Öh..
"Bullfita, du kanske ville smaka.. på eh.. kaffe, bullar.."
-Jaha, BULLFIKA!
Stina passade på att göra ännu en vaginal undersökning innan hon gick - Malin var nu öppen fyra centimeter. En ny barnmorska tog sedan vid, hon hette Liisa och var hemskt trevlig. Vi pratade lite medan Malin var på toaletten. Hon berättade att det inte är så vanligt längre att man tar någon annan än sin partner med på förlossningen men att det är väldigt roligt när det väl händer, det är ju verkligen en upplevelse där få lämnas oberörda.
Hon frågade om Malin ville ha lavemang vilket hon tackade ja till. Jörgen och jag gick ut till kaffeautomaterna under tiden, när vi kom tillbaka var det dags för duschen. Tyckte väl inte att jag hade så mycket att tillföra där inne med dem (hehe) så valde att vänta på rummet. Timmarna gick och det blev mycket vandring upp och ned längs korridoren, det sägs ju vara gynnande att röra på sig. Ibland tog Malin Jörgens hand och kramade den hårt, när han inte var där så var jag det. Känslan att stå tätt intill Malin i denna stund är svår att beskriva, även om vi alltid stått varandra nära storasyster och jag så vet jag inte om den närheten någonsin har varit särskilt fysiskt. Därför kändes denna beröring till en början lite svår, men väldigt speciell ♥
Värkarna tilltog i styrka och började bli rejält onda. Malin öppnade sig ungefär en centimeter i timman och det började talas om eventuell medicinsk smärtlindring. Då Malin klarat sig med enbart lustgas under de tidigare förlossningarna sa hon att hon gärna ville testa det även denna gång, men att det onda fortfarande var såpass hanterbart att vi kunde vänta en stund. Än så länge gjorde värmedynorna som vi fått gott mot värken i ländryggen. Hon hade väldigt ont just där!
Klockan närmar sig 18.00 och det hela blir allt mer intensivt. Malin tacklar värkarna på ett imponerande sätt, av hennes ansiktsuttryck att dömma har hon djävulskt ont. Från och med nu tänker jag inte innan jag handlar, är så fångad av situationen att jag bara flyter med. Jag andas med henne, upplever smärtan igenom henne, masserar hennes rygg tills mina händer domnar bort. Vattnet har ännu inte gått så barnmorskan bestämmer sig för att ta hinnorna - SPLASH! Aldrig förr hade vi sett så mycket vatten, sängen svämmade snart över och ned på golvet rann det, på våra skor och skvätt upp på våra kläder. Haha, inte undra på att lillan varit så aktiv när hon haft värsta badkaret att sprattla runt i där inne. Jag sprang och hämtade en handduk och hjälpte till att torka tillsammans med undersköterskan Alfrida som tillkallades. Jörgen håller Malins hand, hela tiden, samtidigt som han kommer med peppande ord.
En skalpelektrod sätts på barnets huvud, det vill sig inte riktigt och den lossnar flera gånger innan den tillsist fäster. Hon har nog mycket hår, säger jag och ler. Barnmorskan håller med.
Här vet jag inte om Malin hann gå upp något mer men jag tror mig minnas att hon fick sätta sig upp i sängen för att tyngdlagen skulle få göra sitt och hjälpa Welma att ta sig nedåt i kanalen. Malins kropp viker sig av smärta och jag ser genom lustgasmasken hur hon grimaserar, det gör ont i mig. Hon har fruktansvärt ont i ryggen och jag frågar Liisa om hon kan visa mig hur jag ska massera, fasta tryck skulle tydligen hjälpa kroppen att producera endorfiner så det var vad jag gjorde. Fasta tryck! Puh, vad tungt det var. Mjölksyra i händerna var sannerligen något helt nytt för mig men det hjälpte mot det onda och jag kände hur jag växte flera meter. Häftigt!
Jag hade fotograferat hela dagen men valde nu att ta fram och ställa upp videokameran i fönstret väl riktad mot sängen där Malin låg, kände att det snart var dags.
En ny undersökning görs och det konstateras att Malin är fullt öppen men att Welma fortfarande ligger lite högt och skulle behöva komma ned. Malin sätter sig på kanten men känner snart hur hon vill börja krysta. Jag ser hur en stark våg går genom hennes kropp, den där vågen som jag minns så väl. Luften är fruktansvärt laddad och jag börjar skaka. Barnmorskan förbereder sig, ställer fram en skål med varmt vatten och dukar. "Nu får du trycka på lite, Malin" "Såja, vad fint!" Jag står intill barnmorskan och följer alltsammans, hur Welma vid varje krystning kommer allt närmare oss, för att sedan glida in igen.
Jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken och när jag skymtar lillans hår brister det för mig "Hon har massa mörkt hår, Malin! Kom igen nu, det är så nära. Du är så jävla bra, gud snart är hon hääär!" Jag ser hur Liisa, den helt underbara barnmorskan, håller varma fuktiga dukar mot den spända öppningen, själv håller jag mina tummar för att Malin ska slippa brista som hon gjorde sist. Det går bra! I bakgrunden spelas Black Eyed Peas "Tonight's gonna be a good night", Malin krystar, Jörgen peppar och jag hejjar. Liisa frågar om Malin kan lägga sig på sidan då det ofta underlättar för barnet att komma ut men i samma stund kommer huvudet. Jag ser ögonen, lilla näsan och den ihopsnörpta munnen. Jag gråter, känner hur tiden står stilla samtidigt som den rusar fram, i takt med mina endorfiner.
Välkommen lilla gumman ♥
I nästa krystvärk kl 19.20 föds vår efterlängtade Welma fram, hon skriker omedelbart och läggs upp på Malins bröst. Lyckan är total! Jag lipar, Jörgen lipar och Malin ser sådär lyckligt lugn och lättad ut, så som man bara gör efter en förlossing. Jag är fullkomligt övervälmad av alla känslor, kommer på mig själv med att snyfta fram "herregud" tusen gånger samtidigt som jag försöker torka tårarna. Jag kände mig nyförlöst, förstår ni känslan? Jag smekte Malins panna, sa att "Yes då var det klart! Grattis, du var så bra!" "Tack", sa Malin och tittade ned på sin lilla dotter med skinande blick - "Åh, jag är så glad nu".
En timma senare njöt vi av goda mackor och varsitt glas alkoholfri champagne. Jag öppnade det rosa kortet som låg på brickan och läste: Vilka var med när jag föddes? Mamma, pappa, barnmorskan Liisa, undersköterskan Alfrida och moster Stina.
Welma 19/7-2010 3720 gram och 52 centimeter.
Tio fingrar, tio tår ♥
Stort tack till den fina förlossningspersonalen på NÄL och tack återigen, Malin och Jörgen, för att jag fick vara med och dela denna dag tillsammans med er.
Vintage stories
Nytt i lilla garderoben ♥
Ljuvlig tunika i gammaldags stil från Kappahl. Jag fullkomligt älskar det skira tyget och de lagda vecken, prickarna, de söta knapparna och volangen.
Älskling [el:skling]
Nytt i lilla garderoben ♥
Finaste piké-klänningen från Lundmyr med tillhörande trosa. Runt kragen på insidan står älskling på olika språk.
Mayia finsmakare
Min dotter är i den där härliga åldern då precis allt ska stoppas i munnen. Det kan handla om smarrigt toapapper, blommor, stenar, grus och hundmat. Det gäller att ha uppsikt men ja, livet är ju till för att utforskas och lite skit rensar magen. Jag gör mitt bästa för att sålla bort större och uppenbart skadliga föremål men annars låter jag henne hållas. Förhoppningsvis inser hon på egen hand att det inte är så värst gott med papper eller när sanden knastar mellan tänderna.
Men nu till saken. Igår tog hon priset! Vi var hemma hos syrran och Mayia lekte på golvet. Jag ser att hon har något i munnen och går fram för att se efter vad det är, stoppar in fingrarna och ut ramlar en ovanligt mjuk sten - En sprängfylld fästing! Fy fan, vad otroligt jäkla vidrigt. Den hade antagligen suttit på hunden och just släppt. Finsmakarn herself såg allmänt nöjd ut så det var säkert en delikatess även om hon lyckligt nog aldrig hann bita (hallå blodbad) på den. Det är tydligen ganska vanligt förekommande iallafall och inte alls farligt, risken att smittas med något fästingen eventuellt bär på ska visst vara väldigt liten den vägen. But still - Så jäkla vidrigt!
Har era kids gjort några äckliga/roliga/gulliga hyss på sistone? Berätta ♥
Små små överraskningar
Skulle precis gå på toa nödig som fasen men möttes av detta:
Ett stycke fotfil, en kam, en toarulle och en mascara. Haha. Tar för givet att det inte är mormor som gjort det här så... Maaayiiiiaaa!?
Lilla skitungen ♥
Mirakel
För snart tretton år sedan fick min syster Malin och hennes Jörgen sitt första barn, Rasmus. När de ett par år senare började längta efter ett syskon till honom fick de klart för sig att de inte alls var så fertila som de först trott. Tiden gick och efter flera års sexy time in bed utan resultat bestämde de sig för att genomgå IVF-behandling, provrörsbefruktning. En resa som kom att bli både känslofylld och påfrestande, såväl fysiskt som psykiskt. Efter utredningar, otaliga undersökningar och provtagningar började Malin med hormonbehandling som innebar att hon varje dag fick ta sprutor på sig själv för att stimulera utvecklingen av äggen som sedan skulle plockas ut och befruktas utanför kroppen. Vid första försöket tog det sig inte, sorg och besvikelse, andra gången gick det desto bättre och sex år efter att Rasmus kom till världen föddes två friska barn - Ludde och Betty. Dubbel lycka!
Livet rullade på och fem år senare kom påminnelsebrevet om att de resterande fem ägg som legat nedfrusna nu antingen skulle användas eller kastas. Både Malin och Jörgen kände att det var ganska nog med två små och Rasmus just då men trots det kom det som ett slag i ansiktet och tanken på att aldrig mer få uppleva en graviditet igen kändes fruktansvärd och skrämmande definitiv. Speciellt när mammahjärtat ville något annat än hjärnan och fortfarande skrek av längtan. De ansökte om förlängd frystid hos socialstyrelsen, men fick avslag. Tiden gick ut och äggen kastades.
Att bli fyrabarnmor fanns inte längre med på kartan. Någonstans inom sig visste hon att det fanns en pytteliten chans till barn på "normal" väg men vågade aldrig tro att det skulle ske, inte efter alla år av försök. Nu var det bara att vänja sig vid den tanken och gå vidare.
Jag kan tänka mig att många av er rynkar på näsan nu men en tid senare tog vi kontakt med ett medium som faktiskt hade en hel del att säga oss. Bland annat att tre stora presenter var på väg mot vårt håll, alla var från pappa och hade rosa snören runt sig. Vi fick tolka det som vi ville men de skulle komma tätt och var och en skulle förstå när just dennes present hade kommit. Han ville bara att vi skulle veta det, sa spåkvinnan. Och vi som inte ens berättat att pappa var död! Jag ryser nu, som alltid när jag tänker tillbaka på detta. Vi hade inte en aning om vad det betydde då, för tre år sedan. Men nu vet vi.
I juli kom Elsa, i september kom Mayia, i måndags kom lilla Welma - Malin och Jörgens fjärde barn som helt plötsligt (sju år efter tvillingarna) blev till trots en procents chans ♥
Kopierat från Malins graviditetskalender: "Du blev gravid ungefär Ons 21 okt 2009 (ägglossningen)".
Ser ni när Welma blev till? På pappas dödsdatum och inte nog med det, på själva tioårsdagen.
Vi har fått våra tre presenter med rosa snören nu, tack pappa.
Tänk att du visste hela tiden!
En stolt moster timmarna efter förlossningen. Det blir svårt att beskriva med ord hur stort det var att få uppelva detta men jag ska göra mitt bästa i en liten förlossningsberättelse senare. Jag svävar fortfarande på adrenalinmoln, haha. WOW! Detta är något jag alltid kommer att bära med mig och jag är oändligt tacksam för att jag fick möjligheten.
Undra vem
Mayia far runt som en blixt i sin gåstol nu så det gäller att ha uppsikt över vad hon kan tänkas stoppa i munnen. Det ska gnagas på precis allt och jag är minst sagt fascinerad över hur långa de där miniatyrarmarna faktiskt kan bli, haha. Hur mår ni annars? Jag har åkt på världens förkylning över natten, riktigt drygt med tanke på det fina vädret men inte mycket att göra åt. Ni glömmer väl inte hårvårds-tävlingen som avslutas idag? Än är det inte för sent att delta. Kramar ♥
Här sitter jag...
Har jag gått och krympt eller är detta en ovanligt stor babysitter?
Hur som helst, gud så behagligt!
Inte undra på att ungarna gillar dem ♥
Varför ska man skämmas för sin lycka?
När jag blev gravid tittade många på mig som som om livet för min del nu skulle vara slut - "Men ska du inte leva livet först...?" När förlossningen stundade fick jag höra hur omänskligt ont det skulle göra och när hon väl var född hur jobbig första tiden skulle bli. Det skulle vara fruktansvärt smärtsamt att amma och bebis skulle minsann suga mina bröstvårtor sönder och samman samt hålla oss vakna flera dygn i sträck. Zombies skulle bli vårt andranamn och personlig hygien ett minne blott. Och det där med städningen: "Man hinner varken diska eller städa. Stora diskberg kommer att bildas och det är lika bra att ni vänjer er redan nu vid lite damm i hörnen". Och klassikern "Sov nu, för det kommer ni då rakt inte att få göra sedan". Om man mot förmodan inte alls upplever allt det där som alla varnar en för så får man ett "vänta du bara..." slängt i ansiktet.
Min verklighet? Jag mådde prima skinka genom hela graviditeten, illamåendet de första veckorna kunde jag stå ut med. Förlossningen är det största och bästa jag någonsin varit med om, visst gjorde det ont när hon skulle ut men det var inget i jämförelse med den stora nyfikenhet, lycka och spänning jag kände inför att snart få möta vårt barn. Jag skulle kunna göra om det tio gånger om! Första tiden var inget annat än underbar, visst var jag både mörbultad och trött men det var inget som jag lade någon vikt vid då det kändes ganska naturligt i sammanhanget. Jag hade fött en frisk liten tjej, hur fantastiskt är inte det? Amningen gick fint (ja, den gick utmärkt trots andras "bli inte ledsen om du inte kan, du har ju så små" Eh, qué? Som om det skulle ha med saken att göra) från dag ett, brösten spände som skam när mjölken rann till men det gick snabbt över. Allt gick enligt "boken" men jag fick ändå höra, "vänta du bara, snart så".
Nu närmar hon sig åtta månader och jag väntar fortfarande. Visst är hon ena riktig räpa ibland och visst får jag ta ett par extra djupa andetag när hon som ikväll efter ihärdiga nattningsförsök kl 00 på natten åter vaknade pigg som en mört, såklart i samma stund som jag äntligen skulle till att sätta mig framför datorn och skriva några rader. Klockan har nu passerat tre, hehe. Visst skulle det vara skönt att få sova lite längre vissa mornar (som imorgon tex) men nu är det så att jag har blivit mamma och allt det som många tycks klaga och gnälla över är en del av paketet.
Nedan följer en random kommentar som jag råkade snubbla över tidigare idag.
"Jag kan säga att föräldrar som påstår att deras bebisar inte är jobbiga, det är de som är väst. De vill bara få det att de se ut som att barnen är perfekta. Här finns de en grupp mammor vi kallar för "de perfekta morsorna" som vi vet inte alls är så perfekta. Perfekta mammor = perfekta barn... NOT!"
Varför får jag som nybliven mamma alltid bita mig lite i läppen för att inte berätta allt för mycket om hur bra det faktiskt går för oss? Det är tabu. Graviditeten ska vara jobbigt och förlossningen outhärdligt smärtsam. Man ska inte få sova på nätterna när man har en liten och man ska helst vara omänskligt trött mest hela tiden. Skriver man positivt om föräldraskap, ja, då heter det att man ljuger eller åtminstone förskönar. Att man lindar in tillvaron i någon slags rosa fluffig bomull för att dölja hur det egentligen är. Snälla nån, det handlar inte om det. Livet har sina rosa-fluffiga perioder då allt bara känns komplett! Det är helt naturligt och precis som det ska vara.
Jag vill verkligen inte trampa någon på tårna i och med detta inlägg, hoppas ingen tar illa vid sig ♥ Allt går inte att styra över, det är mycket som spelar in och jag är väl medveten om att barn är lika olika som de är unika. Antagligen kommer jag få äta upp mina ord när min busunge växer upp och ska vara både högt och lågt, eller när jag i barn nr två för en riktigt vilding till bebis som varken vill äta eller sova. Men det gör inget!
För att kunna njuta till fullo som nybliven förälder tror jag dock det är mycket viktigt att man tillåter sig själv att på riktigt ta ett steg tillbaka, släppa alla måsten i den mån det är möjligt och inse att ett fullspäckat schema inte är allt. Det är inte konstigt att så många känner sig trötta och framförallt ledsna över att de inte hinner med allt de önskar när de stenhårt tror att de kan leva vidare i samma höga tempo utan att ens tänka tanken på att prioritera annorlunda i livet. Då blir det svårt att få livspusslet att gå ihop!
Det börjar bli sent, om några timmar vaknar min solstråle och då är det bara att masa sig upp. Bäst att avrunda. Så vad ville jag säga med detta inlägg? Att allt inte behöver vara så himla jobbigt jämt, att det faktiskt kan vara fullkomligt underbart - och det utan minsta försköning. Ibland är livet rosa fluff, ibland svart som mörkaste natt.
Jag tvekar inte att visa båda sidor!
Detaljer
Mitt intresse för barnkläder har alltid varit stort och inte blev det mindre när jag själv fick barn, det är en sak som är säker. Nu ångrar jag bittert att jag så bestämt skulle välja bort/skolka från syslöjdstimmarna i skolan, det hade varit så kul att kunna sy lite på egen hand. Får väl se det från den ljusa sidan - Jag är en jävel på träslöjd, för det var dit jag gick istället.
Om hon har blivit stor?
Älskade unge, vad tiden går snabbt ♥
Trött?
Närå, inte mer än vanligt.
Baby Moccis
Underbara mockasiner från Moccis - Söta, tuffa, bekväma och inte minst praktiska. Lädersulan skapar ett effektivt halkskyck men då min tös inte går ännu använder jag de mest för den goa värmens skull, på öppna förskolan, i barnvagnen eller då vi bara är hemma och myser. Jag kan tänka mig att dessa passar utmärkt för er som har barn på dagis/förskola? De håller god kvalitet, sitter stadigt på foten och går utan problem att tvätta i maskin. Mitt personliga favoritpar kan ni se ovan men det finns mängder av roliga varianter, här har ni några:
Hur fina?
Hjärt- och lungräddning på barn
Mayia är fortfarande väldigt liten men det är då inget som hindrar henne från att utforska sin omgivning. När hon sitter på golvet bunkrar jag alltid upp med täcken och kuddar för att underlätta ett eventuellt fall, av någon anledning ramlar hon ändå åt det håll som har minst "skydd". Dunk. Hon sträcker sig farligt långt efter saker hon vill ha och ibland biter hon av alldeles för stora bitar majskrok eller smörgåsrån. Det är ju så vardagen ser ut och som mamma känns det nästan som att jag räddar livet på henne flera gånger om dagen. Haha, skämt åsido. Ni känner säkert igen er? Det sägs ju att från den dag man blir mamma så bär man hjärtat utanför kroppen, så är det och värre lär det väl bli - Pang säger det och sedan lever hon rövare här hemma, klättrar på väggar och hänger i taklampan. Skrapsår hit och blåmärken dit. Barn är barn, det måste de få vara och allt går inte att ha kontroll över men jag tror att det kan kännas som en liten trygghet längs den guppiga vägen att åtminstone ha grunderna för hur man ska handla om något allvarligt mot förmodan skulle inträffa. Hur många av er som läser min blogg har genomgått en HLR-utbildning?
Nämen, är det Kissie jag ser på förkväll?
Gud vad kul, måste springa och titta. Wrrrrrooom *racerljud*
