Har ni något speciellt sparat från när ni var små? Själv har jag ett kär pryl i form av en gipstavla med min hand på. Jag är helt säker på att jag minns den där dagen för snart 20 år sedan, åtminstone har jag ett litet minne från när vi skrev "Stina 3 år" med röd färg, hihi.

Detta har fått mig att börja tänka på att jag bara måste gjuta av Mayias händer och fötter medan hon fortfarande är liten. Helst skulle jag vilja beställa en sådan avtrycksbox som man sedan skickar in och får tillbaka som färdig tavla med gravyr och allt. Känns som att det förmodligen blir bättre än att använda hemmagjord trolldeg och liknande, samtidigt som det kan vara fint att ha gjort något helt själv. Har ni några bra tips?


Exempel: Vincent 3 månader. Visst är det fint? ♥

Hej ♥

Sitter i soffan med lillan i knät. Att skriva med en hand var tidigare både tidskrävande och svårt men har nu blivit något av en specialitet, haha. Fort går det!

Och på tal om när det går fort - Tänk att Mayia är hela fem månader nu, snart ett halvår. Det är inte klokt egentligen, tiden flyger förbi men samtidigt känns som att hon alltid har varit en del av vår familj. Det må låta klyschigt och som att jag lindar in mina ord i rosa bomull men gud vad jag är lycklig över att få vara mamma! Att varje dag få vakna upp till denna lilla människa är en sann fröjd, det är verkligen det och jag är så obeskrivligt glad och tacksam.  

Lyckan i att se den där tandlösa munnen brista ut i skratt bara för att man råkat nysa eller säga något så konstigt som "katten skeeet", haha, varpå man upprepar "katten skeeet" med olika röster typ hundra gånger till bara för att få höra det där underbara ljudet av lycklig bebis igen och igen och igen. Det är så komiskt det där och ni känner säkert igen er. Hur man ihärdigt försöker få sitt barn att skratta genom roliga sånger, tittutlekar och pruttljud - Men utan resultat. För att sedan när man gett upp mötas av världens härligaste garv och inte sällan för att du nös, hostade eller sa något så random som att katten sket, haha. Våra fina barn, tänk om visste hur oändligt mycket kärlek och värme de ger av att bara finnas till, hur de förgyller hela vår vardag med sin blotta existens. 

Att det inte är tufft, utmanande och kämpigt ibland är därmed inte sagt men det blir ju lite grann vad man gör det till och man väljer ju själv om man vill se på jobbiga stunder som just jobbiga. Alla känslor (allt från lyckan du känner när din bebis skrattar till den extrema trötthet och frustration som infinner sig efter en skrikig natt med obefintlig sömn) som får oss att känna oss som de levande människor vi är kan väl inte vara annat än bra känslor? Egentligen? ♥

Över till något annat. Har ni haft en skön helg? Jag sitter och beundrar mitt fönster som fått nya gardiner. Hela kvällen igår - och halva natten - gick åt till att sätta upp denna kreation. Det skulle borras, pluggas, limmas och gud vet allt. Det blev bra tillslut men återigen har jag blivit "lurad" av IKEA, haha! Ja, jag säger då det. När jag var där hittade jag först en gardin, sedan en tillhörande stång med skenor, en bit bort fanns förpackningar med tillbehör osv. Efter att ha mätt stången insåg jag att den inte skulle räcka, två brevid varandra skulle inte heller fungera. Mycket konstigt med tanke på att jag har ett fönster med högst normala mått. Gick till en expedit och frågade, fick till svar: "Ja men då får man köpa två, sedan såga och efteråt sätta dit en förstärkning som håller ihop alltsammans". Såga? Jag som inte ens har någon såg. "Neheee vad synd.. Men vet du vad? En tillhörande specialsåg finner du dääär" varpå hon pekade mot väggen och såg hemskt finurlig ut. Med andra ord räckte det inte med en gardin och en stång, nej utöver det krävdes en extra stång, en specialsåg, en förstärkning och sedan en rad andra grejer som man bara var "tvungen" att ha till för att göra det komplett. Det var ett rent helvete att få upp skiten och när allt var klart insåg vi givetvis att vi måste dit ännu en gång för att köpa en extra ask med krokar och hängen - Den vi köpte tog slut halvvägs, haha. IKEA era fula jäklar ;p

I en ljuvlig presentförpackning och mjukt inpackade i cellofan kom dessa urgulliga "ballerina-strumpor" från Trumpette. Det finns en mängd olika varianter att välja mellan men dessa - tillsammans med pastel toddler och de coola djungelstrumporna från samma märke - hör helt klart till mina favoriter. Trumpette är små i storlekarna och dessa för 1-2 år sitter som en smäck på min Mayia som är 5 månader.

Superfint att ge bort som present! ♥

Jag personligen hade alla världens symptom innan och efter jag fick mitt plus på stickan. Ovanlig trötthet, hugg i magen, uteblivna indianer i vassen, ömma bröst och illamående, för att bara nämna några. Då är jag den som sällan eller aldrig annars har dessa fysiska yttringar och samtidigt den som alltid ska tyda varenda liten signal min kropp ger. Sedan vet väl de flesta av oss hur barn blir till? Var det min medvetenhet om att en graviditet faktiskt var möjlig som gjorde att jag uppfattade alla symtom så som jag gjorde? Hade det varit annorlunda om denna verklighet hade legat längre ifrån mig i mina tankar, om jag inte hade haft några förväntningar?

Trots mina egna erfarenheter vet jag att många kvinnor kommer sent i graviditeten för att bli inskrivna på mödravården. Kanske har de haft blödningar som vanligt eller så är det så att de tidigare haft såpass oregelbunden mens att de helt enkelt inte tyckt att det har varit några större konstigheter när den inte kommit på ett tag. För många rör det sig om oplanerade graviditeter, preventivmedel har kanske använts och iom det har tankar runt graviditet automatiskt uteslutits. Det verkar ju inte helt orimligt, vettiga förklaringar finns till det mesta.

Sedan finns det några kvinnor som går fullständigt ovetandes, hela vägen. Det första som slår mig är att det måste vara stört omöjligt. Jag menar, hur kan man tolka en mänsklig fot rakt in i revbenen som lite tarmbubbel? Handlar det om förnekelse, eller att man helt enkelt inte har haft några symptom? Kanske är man överviktig eller pendlar mycket i vikt och att det skulle göra en eventuell graviditet svårare att upptäcka rent utseendemässigt, ja jag vet faktiskt inte. Hur ett växande barn som både sparkar och gör kullerbyttor inuti vår mage kan göra detta utan att det märks förblir ett mysterium. 

Senast jag hörde om detta var för en tid sedan när det stod i tidningen om en ung svensk kvinna som hade åkt in till sjukhuset med magsmärtor, ut kom en färdigbakad bebis. Och läste ni om tyndlyfterskan Elizabeth Ploblete som födde sin lille son mitt under ett träningspass? Veckan innan medverkade hon i en tävling, som hon vann. Var det tyngdlyftare man skulle ha blivit? Haha, skämt åsido. Jag kan inte förstå hur det är möjligt.

För att återknyta till det jag nämde lite kort i början - Hur mycket betyder egentligen vårt medvetande och våra förväntningar för det vi upplever och hur stark är tankens/trons kraft när det kommer till hur vår kropp fungerar? Är det möjligt att förneka sina misstankar om graviditet så till den grad att kroppen fortsätter att fungera som om den inte vore det? 

Det är svårt att få ned sina tankar på pränt och jag ber om ursäkt för mitt oförmåga att uttrycka mig i denna text, men visst är det ett intressant ämne ändå?



Två fantastiska bilder tagna av Lennart Nilsson, en världsberömd svensk fotograf som är mest känd för sin banbrytande titthålsfotografi inom medicin.

Vem har inte ägnat en tanke åt hur jäkla ont det borde göra att spricka vid en eventuell förlossning? Jag har gjort det och säkert du också. Skräckhistorier om hur man spricker från hål till hål, blod som sprutar på väggarna och hur man bajsar ned sig själv, sin partner och hela rummet - är också vanligt förekommande. Låt er inte skrämmas, säger jag! Jag läste mycket inför min förlossning och av majoriteten av mammor i min omgivning att dömma så skulle jag med största sannolikhet inte känna av om jag sprack, inte heller skulle jag bry mig så värst mycket om ifall jag sket ned mig, inte väl där i stundens hetta. De hade rätt, till viss del, och jag är glad för att jag inte lät mig skrämmas - då hade jag förmodligen inte vågat mig igenom förlossningen vilket hade varit som en smärre katastrof eftersom ungen faktiskt måste ut! Det är liksom end of no return.

Alla förlossningar ser olika ut och det är fullkomligt omöjligt att veta hur just ditt och ditt barns förlopp kommer att se ut innan du är där. Det man kan göra är att förbereda sig så gott det går, fysiskt sett vet kroppen i de flesta av fall vad som ska göras och det enda du egentligen kan göra då är att lyssna på den och surfa på vågen. Har man god kuskap om förlossningsskedet, vad som händer och i vilken ordning (och samtidigt är medveten om att det kan tillstöta komplikationer och därmed sluta upp på ett helt annat sätt än vad du väntat dig, och att det också är helt okej) tror jag på något sätt att det är lättare att ge sig hän och våga låta kroppen ta över och göra sitt. Åtminstone kände jag så.

Jag blev inte rädd (okej lite rädd blev jag) när det helt plötsligt, efter x antal timmars värkar, kändes som att jag skulle till att skita ned mig big time. Jag visste att jag nu var fullt öppen, med endast en liten kant kvar, och att det då är helt normalt att känna så eftersom öppningsfasen nått sitt slut och att bebis vid den tidpunkt tränger sig ned i förlossningskanalen, roterar och trycker bak mot ändtarmen med all sin kraft. Detta visste jag tack vare bra böcker ("Att föda" av Gudrun Abascal och "Innan du föder" av Anna Wilsby är två av mina favoriter), mina systrar som tidigare gjort samma resa och såklart mitt brinnande intresse för ämnet. Självklart var jag ändå nervös som en gnu och sa otaliga gånger till barnmorskan "ja nu känns det verkligen som att jag måste skiiiiiiiiiiiiita, då är det på g va? Eller är det något som inte riktigt stämmer? Jo men fan nu skiter jag nog på mig - bara så du vet!", varpå jag gav henne ett varnande öga. Neeesh, svarade hon med ett leende. Du har ju fått lavemang kära du. Och ja, nu är det på gång. Snart blir det bebis här! Spännande va? Och tro mig, det VAR spännande :D

Innan bajskänslorna kom kände jag mig supercool. Jag hade fått eda (ryggbedövning) och hade full kontroll över hela situationen, drack lite cola ur lyxigt sugrör och avnjöt tom. lite choklad. Jag var såpass bekväm att jag helt glömde bort alternativt förträngde att bebisen faktiskt skulle ut denna dag, vilket gjorde mig lite "neeej men vänta här nu" när barnmorskan väl kom in och sa att de skulle ta hål på hinnorna för att påskynda förloppet - Nu var det nära. "Va, vadå? Nära? Nej! Detta som går så braaa!", haha.

Hur som haver, hinnorna togs hål på och krystningskänslan kom den också. Det var lite läskigt tycker jag, men samtidigt urhäftigt. Först kom en värk som för mig kändes som ett tryck över magen och ned mot ändtarmen, ett tryck som sedan mynnade ut i en känsla av att bara ta iiiiii. Ni som har bevittnat ett djur födas fram - valpar, kattungar, lamm - ja vilka som helst, vet antagligen hur det ser ut när tiken/honan/tackan ska till att krysta. Det går liksom som en stor våg genom kroppen som inte går att stoppa och det ser nästan ut som att de är på väg att kräkas, men från fel ända.

Jag berättade att jag var lite orolig för själva krystandet och att jag hade skrivit detta i mitt förlossningsbrev som jag helt hade glömt när jag åkte hemifrån (det ligger fortfarande på datan, ej utskrivet, hehe) den morgonen. Sa till barnmorskan och undersköterskan att jag gärna ville ha hjälp genom krystvärkarna, att de skulle cocha mig och vara tydliga med när det var okej att krysta och inte samt att de skulle hålla emot så gott de kunde för att förhindra/minimera bristningar i underlivet. Detta är en mycket viktig del i utdrivningsskedet och något som kan påverka hur mycket du kommer att spricka (dumt ord!), om du ens gör det överhuvudtaget. En bra barnmorska ska instruera dig genom hela framfödandet och det är viktigt att du lyssnar och gör som hon säger, även om kroppen lever sitt egna lilla liv. Be om det innan! Säg att du vill att de ska vara tydliga med när det går bra att krysta och när de vill att du ska hålla igen lite - allt för att inte forcera (skynda på förloppet) utan ge tid till vävnaderna i slidan för att de ska att töjas ut ordentligt. Och ja, det låter faktiskt bra mycket värre än vad det är om ni frågar mig.

Personligen är jag mycket nöjd med personalen på univeristetssjukhuset MAS även om jag såhär i efterhand hade önskat att de berättade för mig att "nu är huvudet snart ute, nu krävs det bara en eller ett par krystningar till". Jag trodde nämligen att det var lååång väg kvar, när jag i själva verket bara var en enda liten krystning ifrån min lilla groda. Ibland kändes det som att jag krystade i onödan, att inget hände. Ibland kändes det därför som att jag lika gärna kunde ge upp och slänga in handduken här och nu och sade vid flertalet tillfällen "nej detta kommer aldrig gå!" (även om jag visste att det skulle gå behövde jag på något sätt deras bekräftelse, deras ord på att det visst skulle gå) varpå de svarade att jo detta går ju toppen, kom igen nu! Hade de bara sagt att huvudet faktiskt är ute så hade jag fått extra energi att krysta den där sista gången. Det kändes som ett brinnande helvete där nere så det var liksom lite svårt att veta hur nära det faktiskt var, sedan gjorde kanske edan (ryggbedövningen) sitt, vad vet jag.

Det var hur som helst en fantastisk upplevelse och nu till frågan om jag "sprack" eller inte. Ja, det gjorde jag men inte alls mycket. Två stygn krävdes. Att spricka kändes inte och inte att sy heller. Att lägga lokalbedövningen innan däremot sved en hel del men med tanke på att jag i samma stund var fullkomligt tagen av situationen och att jag just blivit mamma till världens mest underbara och friska dotter var det som en fis i rymden.

Vill även tillägga att begreppet "att spricka" enligt mig är lite klumpigt och onödigt dramatiskt. Det sägs att över 80% av alla försföderskor spricker vid förlossning och med tanke på att de flesta jag känner faktiskt har gjort det mer eller mindre stämmer antagligen siffrorna, som i mångas öron kan låta skrämmande höga. Jag ska inte säga att jag vet helt säkert men till denna statistik räknas antagligen också de som får ytliga små bristningar och skavsår som kräver inga eller få stygn. Rupturer (som inte alls är lika vanligt men nog de vi oroar oss mest över när folk säger att man minsann kan spricka från "hål till hål"), alltså djupa bristningar i muskel- och huvvävnaden är en helt annan sak och behandlas därefter. Statistiken kan därför vara något missvisande och skapa onödigt mycket rädsla. Tänk på det!

Som jag skrev i början av detta inlägg är allt så oerhört individuellt och du kan aldrig veta innan hur just din förlossning ska komma att bli. Jag kan heller inte komma här och säga hur saker och ting ÄR eftersom jag endast kan se det utifrån mina egna erfarenheter. Allt kan man inte styra över men personligen tror jag starkt på att man kan påverka mer än vad man tror genom att vara väl påläst och lita till sin egna förmåga samt genom ett gott samarbete med barnmorskan på förlossningen. Man får helt enkelt lita på att hon gör allt för att ge dig en så fin upplevelse som bara är möjligt, är du fortfarande rätt för att spricka - ta upp det i ditt förlossningsbrev och prata gärna med din barnmorska innan. Säg att du är orolig och att du vill att de ska vara extra noga med perinealskyddet*. Fundera på detta med förlossningsställningar, olika bedövningsmetoder och hur avslut med sugklocka och tång påverkar etc. Låt det sedan bli som det blir, det blir bra!

Förövrigt vill jag bara säga detta: Jag känner de som inte "spruckit" överhuvudtaget, men även de som fått total sfinkterruptur grad 3. Alla är återställda och har skaffat sig ett andra barn genom vaginal förlossning. Muttan har extremt bra läkekött, haha, det är ett faktum som är säkert! :p

Stort lycka till alla och tro mig, när ni ligger där och krystar och tror att det aldrig kommer att gå. Det gåååår! Och helt plötsligt har ni er skatt på magen ♥


Ni missade väl inte "barnmorskorna" när det gick på SVT?


*Att utföra ett gott perinealskydd innebär att barnmorskan sakta låter barnets huvud födas fram, låter det tänja ut vävnaden försiktigt. Barnmorskan håller emot i mellangården med en hand och den andra på barnets huvud samt guidar kvinnan i hur hon ska krysta om det behövs. När huvudet är framfött så bör även perinealskydd utföras på den bakre axeln så att det inte är den som skapar bristningen.

Grattis vill jag säga till Liselotte, Linnea S och Carro som vunnit varsin familjekalender från CULT. Hoppas den kommer till nyttig användning! ♥

Är allt bra med er annars? Här nere i Malmö rullar det mesta på som vanligt. Om en vecka blir min trollunge fyra månader, tiden flyger fram och för henne är varje dag som en ny upptäcktsresa. Tänk att det kan vara så spännande att hitta sina egna händer, föra dem så nära ansiktet som möjligt för att sedan stirra sig vindögd, länge länge. Att känna, röra och förstå sambanden, för att sedan göra medvetna handlingar. Visst är det fascinerande hur mycket de lär sig på så kort tid?

Den senaste tiden har hon börjat rulla från mage till rygg och från rygg till mage så nu gäller det att passa sig och vara uppmärksam, tråkiga olyckor sker lättare än vad man kan tro och enligt min BVC-sköterska är det tyvärr vanligt förekommande med fallolyckor från säng, soffa och skötbord. Det är lätt att underskatta de små busarna men rätt som det är, ja då har din tidigare så orörliga bebis rullat iväg!

Mitt första möte på BVC var när Mayia var en vecka gammal. Jag lade henne på skötbordet och gick sedan en meter bort för att hämta skötväska och ny blöja. Direkt sade hon till mig att aldrig lämna skötbordet, inte ens en meter. Självklart blev jag lite stött men insåg snart att det är helt rätt och riktigt. Hon sa dessutom att man alltid ska följa sitt eget hjärta som mamma och att det inte finns några direkta rätt eller fel men att det är bra att ta för vana att alltid ha uppsikt och att aldrig lämna. Allt för att slippa de där onödiga, men ack så allvarliga, olyckorna. Sedan dess gör jag mitt bästa för att alltid ha uppsikt. Sedan är man ju inte mer än människa bara för att man blir mamma, ellerhur?

Tidigare idag somnade hon dock på vår dubbelsäng, tänkte att hon kunde få ligga kvar då hon såg så rofylld ut, medan jag gick iväg och diskade. Hör en stund senare att hon tjattrar för fulla muggar, går in i rummet och får till min förskräckelse se att sketungen har tagit sig från mitten av sängen till den vänstra sidan, med ca tio centimeters marginal från kanten. Möttes av ett stort leende, från en tillsynes glatt ovetande bebis. GULP! Detta gick på ett par sekunder.

För att gå över till något annat har jag börjat introducera smakportioner lite försiktigt för damen, ett par teskedar om dagen för att vänja henne vid ny konsistens och smak, detta kombinerat med fortsatt helamning såklart. Potatis och palsternacka är favoriten såhär långt och jag tycker själv att den är helt okej i smaken, god vore synd att säga men helt okej. Morot har vi inte testat ännu, det får bli nästa vecka, även om det verkligen inte är någon brådska med maten. Tycker man dock att barnet verkar nyfiket så ser jag personligen inga fel med att börja testa lite redan nu, runt fyra månaders ålder.  

Nu ska jag se klart på "massakern på Virginia" och sedan hoppa i säng, ska upp tidigt imorgon och måla hyllor som jag köpt på loppis :D

Många kramar

Varför jag aldrig lägger upp "dagens outfit" längre?



Tja, man kan väl säga som så att jag inte känner mig som någon vidare jätteinspiratör för närvarande. Eller vad sägs om att göra milkstripeonsweater-shirt till det nya svarta? Gud, vilken fashionista jag är!

Nej men seriöst nu - Detta är faktiskt inte kul, inte längre *skrattar*