x

Tiden efter förlossning

Föda med doula

4 november, 2011 00:58

Jag har tre intressen. Skrivandet, fotandet och inredningen. Alla dessa får jag syssla med dagligen i och med bloggen och min butik vilket jag är oerhört glad och tacksam för men en pusselbit saknas. Mitt fjärde stora intresse och passion – graviditet, förlossning, den nya familjen och allt som hör till. Jag har länge funderat på att bli barnmorska någon gång i livet men efter att ha närvarat vid min systerdotters födelse insåg jag att det kanske inte alls är det jag vill. Jag har varken viljan eller motivationen till att först läsa tre år till sjuksköterska på högskolan, jobba heltid i minst ett år för att sedan läsa ytterligare 1½ år till barnmorska. För att i slutändan axla stort ansvar, sköta pappersarbete och få max tio minuter per timme med föräldrarna i förlossningsrummet. Mitt intresse ligger inte i att förlösa barn. Jag vill vara med innan, under och efter. Jag vill ha tiden att gå in på djupet, lära känna för att verkligen kunna stötta, göra en positiv skillnad när ni föder ert barn. Det är inte barnmorskans roll att göra det. Det är doulans roll, min roll.

Under nästan alla tidsepoker, och i nästan alla kulturer, har det funnits andra kvinnor runt den födande kvinnan. De har funnits där för att dela med sig av sin erfarenhet, sina praktiska kunskaper, sin styrka och sitt lugn. Erfarna kvinnors stöd till andra kvinnor under graviditet, förlossning och tiden efter har inneburit ett slags systerskap som har förts vidare från kvinna till kvinna, från generation till generation.

Men i och med att förlossningarna mer och mer flyttat in på sjukhusen har denna viktiga del av stödet till den födande kvinnan glömts bort. Något mycket viktigt har således gått förlorat. Att föda barn är idag medicinskt säkrare – men ofta ensammare och mer stress- och skräckfyllt än tidigare. Medicinsk teknik har visst sin plats men behövs kompletteras med ögonkontakt, beröring, förståelse och empati av en kvinna som känner och har tid enbart för den födande kvinnan och hennes partner.

En doula är en kvinna som själv har fött barn, har erfarenhet av förlossningar och är tränad i att ge praktisk och emotionellt stöd till mamman och pappan, på deras vilkor och efter deras önskemål.

Att föda med stöd av en doula är ett sätt att återknyta till denna historiska kvinnotradition och jag är helt övertygad om vilka positiva effekter det medför. Partnern känner kvinnan allra bäst och jag som doula kan aldrig ta över hans roll, men jag ge råd om hur han bäst kan ge stöd och jag kan bekräfta honom, stärka hans självförstoende och uppmuntra honom till att ha en aktiv roll.

Åh! Jag har lärt mig så mycket dessa dagar, om kroppen och hur den fungerar, om rädsla och smärta och vilka verktyg som behövs för att bäst hantera dessa känslor, för det är just vad det är – känslor. Som vi faktiskt kan styra! Detta är sådan kunskap som man kanske inte får om man inte själv letar efter den, kunskap som öppnar ögon och kan ge alla en positiv förlossningsupplevelse. Det är så häftigt hur allt hänger ihop och jag har så mycket jag vill berätta för er men det är så överväldigande alltsammans att jag inte vet hur jag ska fortsätta. Jag vet bara att jag kommit rätt och att man faktiskt kan gå sin egna lilla väg för att nå dit man vill.

Jag har en helg av utbildning kvar, ett slutprov att göra och en hel del litteratur att läsa innan jag får kalla mig ODIS-doula. Jag ska även ha deltagit vid tre olika förlossningar. Så om du är gravid eller känner någon som är det (och kan tänkas vara intresserad av en doula) kontakta mig gärna så träffas vi för ett förutsättningslöst och kostnadsfritt möte för att se om kemin stämmer. Gör den det träffas vi två gånger (eller fler om så önskas) under graviditeten där vi går igenom era behov och önskemål. Jag informerar om förlossningsförloppet, avslappning, rädsla-spänning-smärta-cykeln och hur man bäst bryter den, andningstekniker, sjukhusrutiner, sen avnavling etc. Stöd under hela förlossningen (eller så länge ni önskar) och därefter ges tillfälle till ett eller två uppföljningsmöten där vi samtalar om upplevelsen, amning, övergången till föräldraskapet eller om ni själva har några speciella punkter eller funderingar ni vill ta upp. Jag kan även ge stöd och rådgivning på telefon. Jag gör dessutom gravid- och förlossningsfotograferingar, detta kan fungera som tillval i doulatjänsten eller bokas separat. Hör jättegärna av er!

Dagen då min systerdotter föddes, dagen då jag bara visste.

 

Du vet att du blivit mamma när…

31 januari, 2010 18:35

Med tanke på träningsvärken som ligger och lurar längs min högra sida skulle man kunna tro att jag har varit på friskis och tränat, men var lugna kära vänner för så är icke fallet. Jag har bara lyckats sova på min egna arm inatt, balanserandes på sängkanten. Bokstavligen! Allt för att inte väcka damen som somnat tätt intill, haha. Känner ni igen er?

Det är minst sagt oanade talanger som uppenbarar sig när man blir förälder. En tidig morgon för ett par veckor sedan kom jag på mig själv med att lägga in min egna arm under bäddmadrassen (för att skapa lite mer plats), som jag sedan lade mig på så gott jag kunde för att då förhoppnings hålla mig kvar i sängen och inte ramla ut över kanten. Ja, när man väl lyckats med bedriften att få sin morgonpigga bebis att äntligen somna om så tar man helt enkelt inga risker utan ligger där man ligger, så att säga. Allt för att inte störa och därmed äventyra den gyllene chansen till de där få men ack så sköna och välbehövliga extraminuter av sömn. 

För att tala om annat. Snön har tagit stadigt grepp om vår stad så här blir inte många knop gjorda. Vi sitter mest inne och fnittrar åt alla de stackare som inte kommer ut med sina bilar från parkeringsplatserna utanför vårt fönster. De gasar och gasar men inget tycks hända. ”Men lilla lilla vän, testa med golvmattorna!!!” – Kommenterar vi för oss själva och följer dramat vidare med stor spänning.

Igår blev det en sväng förbi rosengård och citygross, så härligt att komma ut bland folk men annars har det som sagt inte hänt alltför mycket de senaste dagarna. Håller tummarna för att dessa snömängder försvinner tills nästa vecka för då är det tänkt att mamma och syster ska komma och hälsa på och förmodligen stanna över helgen. Så mysigt det ska bli! ♥

Roligt att så många deltar i tävlingen nedan, mindre roligt att nästan lika många kommer att bli besvikna då endast en kan vinna det fina förstapriset. Jag önskar verkligen att jag hade möjligheten att lotta ut fler möbler och därmed glädja fler av er, det kan jag inte som det är nu men jag kan nästan garatera att det kommer fler tävlingar av detta slag även i framtiden. Ni vet ju hur det är med tävlingar, det är sällan man har turen att vinna men väljer man att delta så finns ju åtminstone chansen. Att vinna något utan att delta är stört omöjligt, det är iallafall en sak som är säker.

Nu blir det tacos,
massa kramar.

Titta vad jag hittade på City Gross – Mina favorittvålar! Två nya smaker (hmm, dofter) för tio kr styck fick följa med hem. Tveksamt om de slår jorgubbs- och avokado/björnbärs-tvålen dock men Gunrys är alltid bra.

Varning för läckage

13 januari, 2010 19:08

Varför jag aldrig lägger upp ”dagens outfit” längre?

Tja, man kan väl säga som så att jag inte känner mig som någon vidare jätteinspiratör för närvarande. Eller vad sägs om att göra milkstripeonsweater-shirt till det nya svarta? Gud, vilken fashionista jag är!

Nej men seriöst nu – Detta är faktiskt inte kul, inte längre *skrattar*

Kroppsligt

22 december, 2009 17:18

Många undrar hur det står till med kroppshyddan såhär efter att ha genomgått en graviditet och förlossning – Hur snabbt drar magen ihop sig, ser bristningarna hemska ut och blir underlivet någon gång sig likt igen? *skratt*

Ja, det ska jag glatt ta och berätta för er kära vänner!


Jag, Charlie och bebis i magen ♥
– Två veckor innan förlossningen.

Jag gick upp ca 20 kilo under min graviditet, helt underbara och varmt välkomna kilon. Äntligen har en spinkis som jag fått uppleva hur det faktiskt känns med mysiga lovehandles och lite ruuuumpaaa, som Sean banan skulle ha sagt. Jag stormtrivdes verkligen i min nya och mer voluminösa förpackning. Den kroppen, minus kalaskulan, det hade varit något det – tänkte jag, och höll tummar och tår för att få behålla åtminstone ett par kilo också sen. Nu tre månader efter förlossningen kan jag dessvärre konstatera att jag har tappat vartenda ett av dem och visst är det lätt att vara efterklok och fråga sig själv varför det var så himla svårt att bara vara nöjd så som man var, för nu är jag lika smal och ranglig som då MEN…

Midjan: Jag tycke mig ha en midja förut, vart tusan tog den vägen?

Magen: Min mage är visserligen helt platt men med ett alltför stort skinn. Ja, när jag tänker efter ser det faktiskt ut som ett rynkigt dragspel när jag sitter ned. Undra om det går att spela på, hoho, skämt åsido – Det ser för jäkligt ut! Några bristningar fick jag inte… Inte förrän två dagar innan ”due date”, två ynka dagar innan lillan kom valde de små rödblåsilvriga jävlarna att yttra sig som ett band längst ned på min tidigare så släta och fina mage. Snooopet!

Celluliterna: Jag har väl aldrig haft några celluliter förut, näe inte vad jag kan minnas. Okejrå, några kunde väl anas om jag spände sådär snyggt allt vad jag kunde men nu… Ja nu ser det fan ut som att ett gäng exploderade apelsiner har festat till det på min röv och mina lår. Puckelpist kan man lungt säga, och bättre blir det inte av våra vrålstarka spotlights inne på toan som får ojämnheterna att glänsa! Gooosh…

Livet av under: Ibörjan vågade jag inte ens tänka på de nedre regionerna, nog mest för att inte påminnas om hur härjad och stor krigzonen egentligen kunde vara. Jag menar, det är inte var dag man krystar ut ett mänskligt huvud och jag är fascinerad över att det ens är möjligt överhuvudtaget. De första dagarna kämpade jag för fulla muggar med att bara hitta musklerna som hade gått och gömt sig, ni vet, muskeln man använder för att knipsa av kisstrålen med. Det var fasen totalt omöjligt och en gång hann jag inte ens till toan i tid utan pinkade i brallan, tur att jag var hemma. Blödningar och avslag, stygn som stramar och skaver, ont att sitta, rädsla för att skita. Ja, mörbultad var namnet, och det är ju faktiskt inte så konstigt. Nu känner jag mig någotsånär återställd, har inte alls ont men tycker fortfarande att det känns lite skumt där jag blev sydd. Har inte vågat mig till efterkontrollen ännu – hjääälp! Det ska jag ta tag i nu på en gång, lika bra att få det gjort. Kniiiip på bussen, kniiiip i kön, kniiiiip när du bortsar tänderna, kniiip, kniiiip, kniiiiiip.

Ja, ungefär så står det till just nu *haha*
Jag får helt enkelt se det från den ljusa sidan – Jag slapp åtminstone hemorrojder! Det ska tydligen göra (SKIT)ont.

För att vara lite seriös sägs det att kroppen behöver lika lång tid att återhämta sig, som det tog för bebis i magen att bli färdigbakad. Det låter ganska logiskt om ni frågar mig så ja, vi får väl se om sex månader ifall mitt dragspel till magskinn har återfått sin spänst eller ej, tills dess fortsätter jag att njuta av mitt underbara liv som nybliven mami 😀 För vad är väl egentligen alla dessa ytliga ting, när livet väl sätts på sin spets?

Ett kliniskt rent leverne – Större risk för allergi?

21 november, 2009 17:29

Jag har två hundar, Charlie & Bianca. De är snart fem respektive två år gamla och är mina ögonstenar. Efter att ha fått ett par kommentarer om hur jag kan låta dem ligga bland min dotters saker och att jag måste tänka på allergirisken, utropstecken, utropstecken, utropstecken – Så tänkte jag skriva lite kort om vad jag själv anser om det.

Nu finns det inte direkt några vetenskapliga studier på att det är såhär och nya rön kommer ständigt men jag personligen tror det är viktigt att barn får leva nära djur, att det stärker dem på alla sätt och vis – Såväl psykiskt som fysiskt och jag är nästan säker på att det främjar både hälsa, utveckling och självkänsla.  

På senare år har det tydligen (vet att jag läst en artikel om detta men har tyvärr inget att referera till) skett en ökning när det kommer till barn och allergier. Vad orsaken till det är kan jag inte veta säkert men om det någon gång visar sig vara en bieffekt av ett kliniskt rent leverne – nej, inte klappa hästen, fy inte pilla i jorden, usch spotta ut och här kommer mamma med en wet wipe trallala – skulle jag inte reagera med större förvåning. Lite skit kan faktiskt vara bra och jag tror inte att det är helt osannolikt att barn som får växa upp i kliniskt rena hem får ett understimulerat immunförsvar pga inaktivitet och därmed större mottaglighet för allergier.

Jag med en sju veckor gammal missebebis, en helt bedårande liten dunboll. Mayia tittade med stora ögon när jag förde hennes lilla hand över den mjuka pälsen, hihi <3 Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon slipper allergier (syftar främst på pälsdjursallergi) i framtiden för vad vore väl livet utan våra fina djur?

Tiden efter förlossningen

6 oktober, 2009 17:41

För de flesta av oss är förlossningen målet med graviditeten – Det är den vi förbereder oss för och läser på till. Vårt fokus ligger stenhårt på det beräknade förlossningsdatumet, vi längtar och vi ser fram emot. Vi följer barnets utveckling i magen vecka för vecka och med jämna mellanrum går vi till mödravården för att se så allt ser bra ut, att magen följer sin kurva och att bebis hjärta slår starka och friska slag. Vi kontrollerar att vårt blodtryck inte stiger för mycket och ibland lämnar vi urinprov för att säkerställa att det inte innehåller några proteiner som kan vara tecken på havandeskapsförgiftning. Kanske går vi på förberedande (förlossningsförberedande) kurser där vi lär oss att andas och att slappna av. Visst, jättebra…

Men sedan då – Vad händer då? Mitt i allt ståhej kan det vara svårt att förstå att en förlossning faktiskt kommer att ske, att vi en natt då vi minst anar det kan vakna upp med påbörjade värkar eller kanske med vatten rinnandes längs våra ben. Att det lilla livet som sparkat där inne under så lång tid minsann ska komma ut till oss. Det är så overkligt, och en minst sagt omöjlig känsla att ta på.

Det som i fyrtio veckor tagit upp hela vår värld (tankar, känslor och fokus kring graviditet och förlossning) är helt plötsligt förbi. Förlossningen är avklarad och nu tar något annat vid, något alldeles nytt och något mycket större än allt annat vi tidigare upplevt – Bebis är här och livet får en ny innebörd.

Självklart är det viktigt att vara väl förberedd då man ska möta sitt barn första gången. Se bara på mig – Jag läste en massa, gick en förberedande kurs i profylaxandning och avslappning, testade på vattengympa och hela fadderullan. Något som säkert inte passar alla men som jag verkligen kan rekommendera. Som jag skrev, visst är det viktigt och väldigt bra, men minst lika viktigt är det att ha kunskap om hur våra kroppar, både fysiskt och psykiskt, kan komma att kännas tiden efter förlossning – Något som jag personligen anser att det läggs alldeles för dålig fokus på idag både när det kommer till förberdelsekurser på mödravårdcentralen, samtal hos barnmorska och fakta i böcker. 

Naturligtvis är det stört omöjligt att genom böcker och dylikt lära sig hur ens nya liv som nyförlöst och förälder ska komma att se ut innan man ens är där men jag kan ju säga som såhär: Hade inte jag haft mina syskon och sju syskonbarn hade jag antagligen inte haft lika mycket kött på benen som jag faktiskt har vad gäller babyblues, ömma bröst och mjölk som rinner till, enorma mängder avslag och smärtande underliv. Utan dem hade det förmodligen kommit som en ren chock för mig hur det till exempel kan kännas att göra ”nummer två” första gången efter en vaginal förlossning, något som oftast går hur bra som helst men som även kan göra vansinnigt ont – En obetydlig grej i det stora hela ska tilläggas men som få ägnar en endaste liten tanke åt och som nog för många kommer som ett litet orosmoment just pga det – Att man inte hört något om det. Något som jag kan tänka mig ganska lätt skapar tankar som ”Hjälp! Är det normalt att känna såhär, är det något som är fel? Kan stygnen spricka upp om jag släpper efter” vilket säkerligen kan leda till att många håller sig så länge de bara kan vilket i sin tur leder till att man blir hård i magen = icke bra!

Haha, nu blev det lite mycket om bajs här men ni förstår poängen. Inte fasen hade jag hört ett ord om detta innan min dotter kom till världen, ja, om det inte vore för mina systrar som gått igenom samma sak då. Har man inga syskon, andra nära och kära eller vänner med barn och om man är förstagångsföderska på det – Hur tusan ska man då veta? Inte får man på mödravårdcentralen höra om hur öm man många gånger är efteråt, hur ont det gör att sitta och hur stygnen stramar som skam under läkning. Inte får man höra hur mycket man faktiskt blöder, och hur länge! Det är detta som kallas avslag – blod och vätska som kommer från såret där moderkakan har suttit, något som är fullständigt normalt men som man enligt mig borde få lite mer info om då det verkar som att man efter den ”långa och jobbiga graviditeten och smärtsamma förlossningen” (som många beskriver det, inte jag!) tydligen ska vara helt fit for fight igen. Jag älskade att vara gravid och min förlossning förlöpte helt utan komplikationer och jag fick en otroligt fin upplevelse, men trots det tar det tid att läka och man är inte alls fit for fight direkt efteråt. Så är det bara och konstigt vore väl annars? Alla är vi olika och alla har vi våra egna bilder av vad som är jobbigt och inte, saker som dessa är med andra ord högst individuella men kort och gott – Den första tiden med bebisen behöver inte alltid vara så rosenskimrande då både smärtande bröst och ett mörbultat underliv kan förstöra mycket av det fysiska välbefinnandet. 

Något som jag tror kan vara bra att ha i åtanke, speciellt då många inklusive jag själv satte upp värsta drömscenariona om hur det skulle bli med min lilla här hemma, rosa moln och vackra sagor om prinsar och prinsessor – Ja ni vet. Som en dans på rosor. Då är det nog lätt att bli besviken, tror inte ni? Jag hade tur och är lyckligt lottad men vet ändå att lugnet här hemma kan slå om vilken dag som helst och att min harmoniska bebis kan förvandlas till det motsatta över en natt, det är ju så. Men när det väljer att göra det, ja då är jag förberedd, även om man aldrig kan bli förberedd nog när det kommer till familjeliv och föräldraskap.

Säkert har ni lagt märke i min text att jag skrivit både om amning (som om det vore något självklart) och vaginal förlossning? Något som de flesta av oss ser som det naturliga, och som det faktiska målsnöret för vår graviditet. Vi drömmer om hur vi vackert krystar fram vårt barn som skrikandes läggs upp på vårt bröst, vi kysser vår parnet, fäller några lyckotårar och ser på när det nya lilla livet snart rotar sig fram till det som ska göda honom/henne närmaste tiden och hur det sedan börjar tutta så harmoniskt och fint, lycka! Sedan åker vi hem och allt forsätter likt en dröm. Alla är glada och allt är frid och fröjd.

Nu är det ju dock så att livet inte alltid vill te sig på samma sätt som i praktiken, något som kan komma som en stor chock och besvikelse för många mammor som känner sig både misslyckade och snyltade på sin egna förlossning som kanske inte alls blev så som de förväntade sig. Kanske slutade alltsammans med ett akut snitt, kanske vill inte mjölken rinna till eller kanske är det så att barnet rent av inte vill ta bröstet över huvud taget. Alla barn fungerar ju olika, inte sant? Kanske är det så att man inte alls känner den där stora kärleken till sitt nyfödda barn som alla tidigare pratat så mycket om, något som även det kan komma som en stor chock och besvikelse och som i kombination med alla de andra tusentals känslor som kommer i omlopp i samband med denna stora händelse kan innebära en enorm psykisk påfrestning som kan vara allt annat än lätt att tackla ensam. Om det känns jobbigt ska man inte tveka på att söka hjälp från utomstående, kanske hjälper det att få prata lite om allt som just hänt. Och detta med att inte alla känner den direkta kärleken – Det är inte alls ovanligt! De allra flesta behöver tid på sig att komma nära den nya familjemedlemmen och det är väl egentligen inte så konstigt att man behöver lite tid till att lära känna varandra? Med största sannolikhet infinner sig de där starka känslorna med
tiden, det kan jag nästan lova fast att jag själv bara vart mamma i två veckor.

Det är lätt att bygga upp vackra bilder av vad som komma skall, och det måste vi också få göra. Att ha en positiv inställning och att se på alltsammans (graviditeten, förlossning och föräldraskapet efter) med öppna och ljusa ögon tror jag är viktigt, samtidigt som vi alla ska vara medvetna om att saker och ting ofta går lite som de vill och sällan så som vi förväntar oss att de ska göra. Slutet blir oftast gott ändå och alla är vi fantastiska, hur vår förlossning än slutade och hur våra små mirakel än kom till världen, även om vi inte råkar ha tillräckligt mycket mjölk i våra bröst och kanske får komplitera med ersättning på flaska. Det spelar ingen roll, det är inte mjölken i våra bröst som gör oss till bra och kärleksfulla mammor, tryck ditt barn tätt emot dig och njut! Ni har ert egna speciella band bara ni två ändå – No matter what, och känner ni inte det där starka bandet ännu, vänta och låt det växa till sig och komma med tiden. Det gör det <3

Vill även slå ett extra slag angående amningen innan jag avslutar mitt inlägg – Åk inte inte hem från BB förrän ni fått god hjälp med amningen, oavsett om du har tänkt att helamma eller ej. De ska ha sett till att barnet tar rätt grepp och att du som mamma känner dig trygg i det hela. Detta hjälper dig enormt mycket när du väl kommer hem sedan! Belastningen på BB är stor idag och inte som förr då vi fick ligga i veckor utan att någon bad oss att åka hem, nu stannar vi en eller två dagar i princip och det är mycket nytt vi får med oss hem att tackla helt för oss själva.

Någon mer än jag som räcker upp en hand för mer fokusering på föräldraliv samt fysiskt och psykiskt mående efter förlossningen? Kanske något för mödravårdcentralerna runt om i landet att fundera lite på.

Fotograf: Anne Geddes