x

Tiden efter förlossning

Förlossning – frågor och svar

23 januari, 2013 01:10

Bättre sent än aldrig, hihi. Många frågor var ungefär likadana så för att förhindra en massa upprepningar valde jag att inte ta med alla. Jag hoppas att ni känner er nöjda med mina svar, även om er personliga fråga kanske inte står med. 

Gör epiduralen ont att få?

Första gången upplevede jag epiduralen som… inte smärtsam, men ganska obehaglig att få. Läkaren behövde några försök på sig innan slangen satt där den skulle, och ”knäppet” när hon snabbt tryckte nålen genom huden var lite läskig. Detta upplevde jag inte alls nu senast. Det gick snabbt och smidigt, varken smärtsamt eller obehagligt. För mig tog det cirka en halvtimma innan jag kände full effekt av smärtlindringen. Jag har sedan kunnat gå och röra mig precis som jag velat, även om det inte fanns så mycket tid till det under andra förlossningen.

En bild från en förlossning där jag närvarade som doula/fotograf. Här är den blivande mamman just i färd med att få epidural, allt gick som det skulle och hon fick god smärtlindring.

Gjorde det mer eller mindre ont andra gången?

Allt gick snabbare andra gången, värkarna var starkare och gjorde mer ont från första stund – förra gången gick jag runt och hade molande värk under många timmar som sakta men säkert blev allt starkare. Jag fick en fin upplevelse när jag födde första barnet och blir det i närheten av lika bra andra gången är jag nöjd, tänkte jag, men inte kan man väl ha en sådan tur? Det kan man. Andra förlossningen blev inte lika bra, den blev ännu bättre! Krystskedet som jag tyckte var det värsta första gången gick otroligt bra, snabbt och var inte alls lika smärtsamt.

Hej! Jag är så fascinerad av de som föder barn precis som om det inte vore något märkvärdigt. Jag och min sambo planerar att försöka skaffa barn nästa år, jag är redan lite rädd för förlossningen, kanske just pga okunskap. Vad skulle du säga till en som mig som är rädd för förlossningen?

För min egen del har det varit viktigt att känna min egen kropp och veta vad som händer rent fysiologiskt under en förlossning. Att förstå smärtan, varför den finns och vad den gör, har hjälpt mig att också hantera den. Läs och förbered dig… på att allt kan gå precis hur som helst, men att det allt som oftast går väldigt bra hur det än blir 🙂 Jag kan rekommendera ”Föda utan rädsla” av Susanna Heli (min favorit) och ”Att föda” av Gudrun Abascal. Läs på om dyktekniken. Om du är väldigt rädd finns extra hjälp att få, prata med din barnmorska om att få träffa en så kallad Aurora, eller varför inte en doula? Personligen har jag känt att man mognat med tanken på att barnet ska ut, under graviditetens gång, och att man ofta kommer till en punkt där man känner att nu, nu är jag redo. Lycka till!

Först och främst vill jag börja med att säga att jag älskar din blogg, har läst den sedan start, och du verkar som en sån underbar och jordnära person! Är gravid med mitt första barn, lillen kommer i slutet av april. Jag är inte rädd för själva förlossningen eller smärtan, men det jag går och grubblar lite på är ju det här med att spricka. Ett stygn här eller där är ju självklart ingen fara, men man har ju hört skräckhistorier om så kallade sfinxter rapturer och liknande… Hjälper det att man får hjälp med att hålla en blöt, varm handduk mot mellangården tror du? Vaselin, är det något man kan smörja med innan för att motverka? Är sjukhuspersonalen oftast förstående när man förklarar att man vill ha hjälp med att spricka så lite som möjligt?

Tack snälla du för så fina ord, och grattis till lilln i magen! Just perinealskyddet, att hålla emot i mellangården under utdrivningsskedet, är en viktig del i barnmorskans jobb. De är duktiga på detta och gör allt vad de kan för att du ska få en så bra upplevelse som möjligt. Läs gärna mitt inlägg ”utdrivningsskedet och om att spricka” här.

Hej fina Stina! Jag undrar varför du valde den smärtlindring du valde. Kram!

Jag har enbart goda erfarenheter av epiduralen sedan tidigare, och även om jag är väl medveten om att den ena förlossningen i många fall inte är den andra lik, ville jag gärna ha en förlossning så lik min första som möjligt. Och det fick jag! Lustgasen upplevde jag som en mycket bättre hjälp andra gången, inget illamående eller så.

Upplevde du tiden efter första förlossningen som jobbigare än tiden efter den här förlossningen? (Återhämtandet, läkandet, gå på toa helt ”som vanligt” osv).

Jag upplever att jag återhämtade mig snabbare efter andra förlossningen. Inte alls lika öm efter andra förlossningen som efter den första. Att gå på toaletten har inte varit några problem efteråt, även om jag båda gångerna har varit galet nervös inför första bajsningen, haha. Jag upplever att kroppen sköter det där ganska bra själv, att man inte är hård i magen utan snarare tvärt om, och så vidare. Tips: Håll toapapper mot mellangården eller där du sprack, det brukar kännas bättre då.

Hej! Tack så mycket för den underbart berättade förlossningsstoryn! Hur ser magen ut efter en graviditet? Får man inte bristningar? Och hur lång tid tar det innan magen ”sjunker” tillbaks till utgångsläget igen efter förlossningen?

Det är högst individuellt! Min mage har gått tillbaka nästan helt så snart bebisarna har varit ute. ”Gud sicken lyckans ost”, tänker ni. Men njae… Som många av er vet kämpar jag med vikten och varje uns fett som försvinner från min kropp sörjer jag verkligen! Vanligast är nog att man går en tid med putande degmage à la gravid i sjätte månaden, vilket är bra, för då får magen chansen att i egen takt dra ihop och återställa sig vilket ger ett finare resultat, om man nu får lov vara lite ytligt. Min mage, som försvinner direkt, blir gärna som ett dragspel på grund av huden inte alls hinner med. Inte gör-sexigt, men jag hade inte kunnat bry mig mindre ärligt talat, inte om mina bristningar längst ned på magen heller. De syns inte så jättemycket.

En vecka före. Fina, fina magen. Tänk att Cornelis låg där inne!

En vecka efter:

Japp, det var den magen det! Helt stört vad kroppen kan återhämta sig fort, och är det inte märkligt hur man kan faktiskt gå igenom en sådan sak som en förlossning, krysta ut ett barn, men efteråt vara i stort sett som vanligt?

Är det bättre för kroppen på lång sikt att låta bli smärtlindring under förlossningen?

Nej, det kan jag inte tänka mig. Epiduralen kan ge besvärande biverkningar strax efter förlossning men bestående men som nervpåverkan och liknande är mycket sällsynt.

Hur ont gör det egentligen att föda? Är det som mensvärk x 1000?

Mycket handlar om hur vi upplever och ser på smärta, det är ju så himla olika.

Sprack du någonsin denna gång? Fick du sy? Och hur har du märkt att det inte riktigt läkte sist, har du ont?

Som jag misstänkte att jag kanske skulle göra sprack jag lite i ärret från min tidigare bristning, men det var ingen fara alls, tvärtom för då fick jag möjlighet att rätta till det som blev ”fel” sist. Det gjorde inte ont och nu tre månader senare är jag helt läkt! Jag vet inte riktigt vad som blev fel sist eller om jag helt enkelt inte läkte riktigt som jag skulle, har bara känt mig ”konstig” där jag sprack (efter första förlossningen alltså), lite som att det syddes med för få stygn och lämnade efter sig en glipa. Jag hade dessutom en hudflik som bara hängde där och slängde, haha. Svårt att förklara men allt är i alla fall bra nu och några stora problem har jag väl egentligen aldrig haft. Gå på efterkontrollen, om det är något som inte känns riktigt som det ska har du rätt att få det åtgärdat och det underlättar så klart om det görs i tid och inte flera år efter.

Varför erbjuds man lavemang och varför valde du bort det denna gång?

Jag tror att lavemang gjordes rutinmässigt förr men inte längre, här i Malmö erbjuds det dock fortfarande, vad jag har förstått. Vissa kvinnor kan lättare slappna av och ge sig hän då de vet att tarmen är tömd och det sägs även kunna påskynda värkarbetet. Några andra fördelar känner jag faktiskt inte till. Innan min andra förlossning skötte kroppen det själv, hade världens ränneskita som rensade systemet dagarna innan så ett lavemang kändes således rätt onödig, sedan tänkte jag att vad fan, kommer det skit så gör det. Det är inget konstigt alls! Jag tyckte dessutom att det var ganska obehagligt att få lavemanget sist, inte så lite vatten som sprutades upp där och att sitta på toa med värkar ligger inte etta på skojtoppen precis. Usch! Det sägs ju även vara bra för bebisen att komma i kontakt med lite avföring och allt annat gojsigt där inne i kanalen för att utveckla en egen bakterieflora. Känn efter och gör det som ni tror passar bäst för er!

Blir man någonsin ”som förr” där nere efter en förlossning?

Det sägs att man aldrig blir precis som förr där nere efter en vaginal förlossning men äh, det är nog högst individuellt det med. Ni som läser och har erfarenhet, hur upplever ni ert underliv efter förlossningen?

Min fråga är om du spruckit mycket/lite/inget vid någon av dina förlossningar?

Jag har spruckit lite grann vid båda mina förlossningar. Det är inget jag har känt av där och då och att bli sydd har inte heller varit någon fara. Bebisen är ju äntligen ute!!!

Jag har en väldigt privat fråga, men som jag grämer mig över och funderar kring. Är det verkligen sant att alla gör på sig mer eller mindre under förlossningen?

Jag har aldrig upplevt att jag gjort det, varken på första (då jag tog lavemang) eller på andra då jag avstod lavemang, och jag bryr mig faktiskt inte heller. Det är vanligt och inget personalen reagerar på över huvud taget, de torkar bort lite diskret och så är det inget mer med det. Även om man får lavemang kan det hända att det kommer lite avföring, inget konstigt alls då barnet trycker på från alla håll och tarmen är sällan helt tom. Båda gångerna när det varit dags att krysta för min del har jag sagt att ”jag måste skiiiita”, haha. Det har barnmorskan tagit som något väldigt positivt för då brukar det snart vara dags. Om det tittade ut någon liten korv eller inte kan jag faktiskt inte säga säkert, men bebis på magen fick jag. Båda gångerna!

Ni har sett den förr, en något beskuren favoritbild från ögonblicket då en mamma får upp sin son på bröstet. Åh, vad jag önskar att jag hade sådana bilder från min egen förlossning. Jag har nästan inga, tyvärr.

Efter förlossningen, vad händer då? Alltså minuterna efter att bebisen kommit ut? Ligger man där med massa slem och grejs mellan benen eller går man upp och tvättar av sig? Det klarar man väl inte om man brustit och sånt? Kommer det ut mer grejer mellan benen efteråt? Hur länge? Lite läskigt det där med att föda barn tycker jag.

För mig har det gått till som följer:

Bebis kommer upp på magen.

Navelsträngen klipps (om ni är intresserade – läs gärna om sen avnavling).

Moderkakan kommer ut med hjälp av att barnmorskan klämmer lite på magen samt drar lite lätt i navelsträngen. Inget som jag har upplevt som särskilt jobbigt alls. Moderkakan undersöks. Min var stor nu andra gången och vägde strax under ett kilo!

Undersökning av underlivet, finns bristningar som behöver åtgärdas görs detta nu. Ingen fara! Jag passade på att andas lite lustgas under tiden.

Jag får hjälp med att lägga till bebisen vid bröstet, första amningen – som är så viktig. Låt inget/ingen störa här, om möjligt.

Vi blir lämnade ensamma. Myser, pratar och ler, alldeles höga på ”den där” känslan som är svår att beskriva. Så mycket att utforska! Först nu får vi tillfälle att verkligen göra det, titta lite närmare på hur hon/han faktiskt ser ut. De där små fossingarna, åh!!! Och titta, där har vi en liten snopp också. Och en pung, haha. Jag har precis börjat vänja mig vid det för övrigt, så himla van vid den andra varianten.

Det bjuds på gudomliga smörgåsar/kaffe/varm choklad/cider.

Jag försöker resa på mig och gå lite och precis som förra gången känns det väldigt underligt. Jag böjer mig framåt och vill inte riktigt sträcka på mig, känner mig liksom lite… ”utsugen”, vilket egentligen inte är så konstigt då alla organ har blivit undantryckta under så lång tid. Det är som att de behöver lite tid på sig att falla på plats igen. Någon som känner igen det?

Vägning, mätning och på med blöja, kanske lite egna kläder. Men ingen stress med det. Sedan bär det av till BB-avdelningen (fan vad stolt man känner sig när man går där längs korridoren, förbi alla som ännu inte fött, med bebisen i plastbalja på hjul framför sig hihi), där man kan duscha om man vill/kan/orkar, rätt skönt att bara skölja av sig lite.

Bli inte chockade vid första blöjbytet! Det är alldeles normalt med svart helt sjukt kletigt bajs som är näst intill omöjligt att få bort, haha. Det kallas mekonium.

Tiden efter förlossningen har man så kallat avslag, en blodig flytning som kommer från såret där moderkakan suttit i livmodern. Denna är först riklig och blodfärgad för att sedan bli allt mer brunaktig och till slut helt ljus. Avslaget upphör oftast efter 6-10 veckor. Jag slutade blöda väldigt snabbt denna gången, däremot har jag haft kvar en genomskinlig sårvätska fram till alldeles nyligen. Det är normalt så länge man inte får feber och väldigt ont i magen, det kan vara tecken på infektion och bör kollas upp.

Tre månader

13 januari, 2013 21:30

Hej vänner! Laddad med positiv energi efter en riktig toppenhelg fylld av lek- och fikadejter, loppisbesök och familjemys ser jag nu fram emot en ny vecka. Cornelis blir 3 månader och ska få sin första vaccination, ett stick i vardera grodlår. Älskade tjocksmock! Han är en riktig liten solstråle, sitter och studsar i sin kära babysitter här intill och det räcker med att jag tittar på honom för att han ska brista ut i ett brett tandlöst leende. Eller jag behöver inte ens titta på honom förresten, när jag vänder mig mot honom ler han redan, haha. Hur kul kan det vara liksom, att spana in morsan i profil?

För ett tag sedan gjorde jag slag i saken att beställa tid för efterkontroll, vilket jag helt förträngde att göra sist. I måndags var det dags och det kändes faktiskt lite speciellt att träffa barnmorskan igen, att få visa upp underverket som legat i min mage alla de gånger vi träffats, vars hjärta vi lyssnat på. Hon gullade en massa med honom och vi pratade om förlossningen och livet i övrigt, kontrollerade blodvärde, blodtryck och urin. Och sedan var det dags för den gynekologiska undersökningen – frivillig så klart, men något som de flesta ändå erbjuds. Cornelis som alltid brukar somna när han blir lagd i vagnen ville annat just i dag så jag fick helt enkelt ha honom sprattlandes på magen under tiden, haha, verkligen ett perfekt sätt att avdramatisera hela den inte allt för roliga situationen på. Jag gick igenom besiktningen! Himla skönt, misstänkte nämligen att jag hade på gränsen till framfall eller liknande då det flera gånger har känts som att slidframväggen mer eller mindre är på väg ut. Ni är säkert fler som känner igen det, den där skavkänslan, som om hela paketet liksom halkat ned några snäpp. Det hon kunde se var fullkomligt normalt i alla fall och jag tycker att det blir bättre och bättre med tiden. Knip, knip, kniiip.

Jag och min lille gosse bara några dagar gammal. Mayia 3 år tog bilden, hihi. Anar vi en talang?

We got milk, baby

27 november, 2012 16:51

Jag och Bobby stod alldeles fascinerade här sent i går kväll och tittade på lilla (långa) bröstvårtan som åkte fram och tillbaka i tratten. Och ut kom efter en liten stund… mjööölk. Cool! Jag kände mig som en riktig ko mästare efteråt när jag stod och rengjorde alla delar, haha. Skämt åsido. Pumpen verkar helt suverän! Det kändes och fungerade precis som att faktiskt amma, testade bara under ett par minuter denna första gång men jag fick ju ändå ut en del som nu står i kylen. Tack till alla som kommit med peppande kommentarer och till er som tagit initiativet (Tack Anna!) att sprida detta med bröstmjölksdonation vidare. Det är guld värt!

Jag ser i kommentarsfältet att det pratas om huruvida man får donera när ens barn är över 3 månader eller inte. Det är nog olika över landet men enligt den informationen jag har fått så tar man gärna emot donerad mjölk trots att barnet passerat denna ålder, då någon mjölk (från en frisk mamma) är bättre än ingen mjölk alls, men självklart är den ”första” mjölken absolut bäst anpassad för de allra minsta. Något annat som kan kopplas samman med dessa 3 månader är själva blodprovet som tydligen ”går ut” efter denna tid – varför många då slutar donera istället för att ta nytt prov. Sedan var det någon i kommentarfältet som tycktes underskatta vikten av donerad bröstmjölk då det ju ”faktiskt finns ersättning att ge”. Rätta mig om jag har fel men visst är det så att bröstmjölksersättning inte ges till barn födda tidigare än vecka 32? Att det enda dessa små kan få är just donerad mjölk (under förutsättningen att det finns)? Sedan att bröstmjölk är den bästa möjliga näringen för bebisar vet vi ju. Den innehåller allt ett spädbarn behöver – minst 400 olika näringsämnen – inklusive hormoner och infektionsbekämpande komponenter som bröstmjölksersättning inte innehåller. En del barn är dessutom allergiska mot bröstmjölksersättning och kan behöva donerad bröstmjölk av den anledningen.

SÅ! Detta var sista inlägget om mjölk på ett tag, haha.

Donera om du kan!

26 november, 2012 13:57

Jag läser om den rådande bristen på donerad bröstmjölk, samtidigt slår det mig att jag inte har fått någon som helst information om möjligheten att donera. Inte på MVC. Inte på BB. Inte på BVC. Är inte det dåligt? Och väldigt konstigt? Jag är övertygad om att många hade kunnat tänka sig att göra detta, om de bara visste att det gick. Som det är just nu har jag mjölk så att det räcker till min lille gosse, han växer och är nöjd och istället för att låta eventuellt överskott gå till spillo skulle jag vilja ge det till någon som verkligen verkligen behöver det, varför jag i går besökte neonatalavdelningen (en avdelning för för tidigt födda barn och nyfödda sjuka barn) för att på egen hand se över vilka möjligheter som finns.

Jag går längs korridoren, ser alla dessa bilder på små små små bebisar, med slang i näsan och stora ögon som tittar nyfiket på livet, som de så gärna vill leva. Tappra små kämpar! Som behöver sin mat för att överleva, växa och bli starka, för att så småningom få åka hem tillsammans med sin familj, som älskar dem över allt…

Jag träffar en trevlig sköterska som ger mig all information, en hälsoblankett att fylla i samt ett stick i armen för ett blodprov avseende blodsmitta. Jag inser att det nog inte är så himla enkelt som jag först trodde, att pumpa mjölk är en tids- och energikrävande uppgift, för att inte tala om de hårda hygienkrav man har på sig som också tar tid och energi att uppfylla. Går det inte så går det inte, men jag vill gärna göra ett försök! Under tiden som jag donerar mjölk får jag låna en elektrisk pump kostnadsfritt. Jag får även alla de glas och flaskor som behövs. Senare i dag ska jag testa att pumpa ut mjölk för första gången, känner mig faktiskt lite spänd, haha.

Av min erfarenhet är informationen gällande bröstmjölksdonation oerhört dålig och jag hoppas att jag med detta inlägg åtminstone har nått ut till några. Jag hittade denna länk där det finns kontaktuppgifter till lokala mjölkbanker. Hör av er dit om ni har frågor eller funderingar. Donera om du kan! Det hade kunnat vara ditt lilla barn som låg där.

My name is Ööörnest, hehehe

25 oktober, 2012 10:27

Haha, var bara tvungen. Jag har teven på här intill och jag blir full i flin varje gång allas vår Ernst kommer på reklamen. Ööörnest!

Från botten av mitt hjärta, tack! Tack för alla kommentarer och gratulationer. Jag sitter här med vår lille gosse nu och bara njuter av stunden. Vardagen har inte riktigt hunnit ifatt oss ännu så vi lallar mest runt här i vår lilla bubbla, tar dagarna som de kommer, utan stress, utan måsten. Känslan av att vara nyförlöst är svår att beskriva, den där speciella känslan när allt är klaaart och man ligger där med världens vackraste resultat på magen, känslan att komma hem från BB med en ny liten människa att lära känna, känslan att få vara med när storasyster får träffa sin lillebror för allra första gången, magin att se dem tillsammans nu… Det är så stort att inget kan beskriva! Allt rullar på som det ska, vi får sova så pass att vi orkar med dagarna och amningen har fungerat från dag ett.

Mayia är fantastisk, vår älskade unge. Hur blev hon så kärleksfull? Vår enda utmaning just nu är att hon tycker om sin bebis lite väl mycket, haha. Det blir många pussar och kramar, oftast väldigt ömsint och försiktigt men det gäller att hålla ett ständigt öga. Lycka och dåligt samvete går sida vid sida, att se henne vara nära sin bror – som kommer att vara det för resten av livet, värmer något så otroligt. Det finns inget finare! Men att behöva ”gå emellan” och säga stopp när det ibland blir för mycket, gör lite ont. Vi försöker att göra det på rätt sätt, om det nu finns något sätt som är rätt. Vi ger henne all kärlek vi har (eller så gott vi bara kan ska jag säga) – hon är nog den som verkligen behöver den nu, lilleman också, men inte på samma sätt. Inte än. Hon får vara med och hjälpa till med det mesta, och även om jag försöker vara pedagogisk och mild i tonen blir det ibland att jag får fräsa ifrån och riktigt putta bort henne. Hon är extra känslig i och med allt det nya och blir ledsen så klart – aj, i hjärtat! Men jag hoppas att hon förstår, och att hon känner vår kärlek. Det är inte lätt att vara liten och stor samtidigt, att helt plötsligt behöva dela på mamma och pappa. Trots allt är syskon bland det största man kan få, och folk har fått syskon förr – och klarat sig med skinnet i behåll. Det ska nog gå bra! Förmodligen är det lite nyhetens behag nu i början, om ett tag är den skrikige lille bajsmannen säkert inte lika rolig längre, hihi.

Jag förstår att ni är nyfikna på att få höra om förlossningen och hur allt gick, ska försöka knåpa ihop något så fort tiden finns.
Kram på er, och tack ännu en gång för alla kommentarer.

Alla ska få göra som de vill men ingen ska behöva skämmas!

16 april, 2012 13:42

Jag fick nyligen en kommentar från Sanna som undrade lite om amning och hur man, på ett bra sätt, slutar ge bröstet på natten. Jag tänkte ge mina personliga tankar och åsikter om det i ett senare inlägg, först vill jag skriva ett inlägg om amning generellt.

Ett inlägg som väckte stora reaktioner är det korta inlägg om amning som jag skrev för drygt ett år sedan. Det hette då att jag var äcklig och pervers som valde att amma mitt ettåriga barn. Vet ni? Jag slutade inte amma förrän ett år senare. Min dotter var då två år och fem månader. Jag bryr mig inte särskilt mycket om vad vissa där ute anser om det, folk i allmänhet tycker och vet så oerhört mycket, oftast om saker de själva inte har någon personlig erfarenhet av.

”Förstår inte mammor att de gör sina barn en otjänst genom att binda dem till sig så, vad hände med närhet och kramar?”

”Orsakerna till långtidsamningen tror jag är misslyckad matintroduktion, att mamman har identifierat sin mammaroll med just amningen samt att det har varit en sak hon verkligen lyckats med, till skillnad från att skapa sig en karriär elller dylikt, kanske uppfattar mamman barnet som mindre än vad omgivningen gör”

”Varför amma ett barn som kan äta riktigt mat? 6-9 månader är normalt, lär ju få psykiska men, vidrigt”

”Fy för själviska mammor som ammar för sin egen skull bara för att de har separationsångest”

”Ett barn över 1 år i ett land med rent vatten och näringsfylld mat behover inte bröstmjölk, det är bara fel”

Åsikterna är många och alla kan inte tycka lika men jag kan inte låta bli att bli förbannad på all denna okunskap (ja det är precis vad jag tycker att det är) som florerar och infekterar hela vår syn på amning.

Jag har nog alltid haft en neutral inställning till amning, tänkt att det gärna är något jag vill uppleva men att det får bli som det blir väl där. Jag var inte ens säker på om det var fysiskt möjligt att amma ett barn med obefintliga bröst, något som omgivningen så fint hade tutat i mig. Storleken på våra bröst har ingen betydelse för hur mycket eller lite mjölk vi producerar. Så! Där åkte den myten i soptunnan.

Jag vill absolut inte dömma den som inte vill eller kan amma, hade själv halva skafferiet fullt av flaskor och tillägg när Mayia föddes då jag var öppen för alla alternativ. Man vet ju liksom inte.

På förlossningen tilläts vi dock att få en fin start, något som jag är tacksam över och som helt säkert lade grunden för oss. Jag vet hur stressigt det kan vara på förlossningen, kanske är man trött och mörbultad efter ett utdraget förlossningsarbete, ditt barn säger tittut men ändå är det inte slut, det ska tryckas på magen och moderkakan ska ut, bebisen ska vägas och mätas och… Ja, det tar aldrig slut! Och så ska man promt ha genomfört en ”godkänd” amning inom den första levnadstimmen för annars blir det iiinte bra. Självklart kan detta vara oerhört stressande och kroppen är så fin att när den är stressad är det inte sällan som den låser den sig. Hur lätt är det att amma då? Och hur ska ett barn som just gått igenom något så traumatiskt som en födsel få en bra start om den inte ges tid att göra sig redo i egen takt, i lugn och ro? Ligga på (om möjligt, men det är det oftast) mammas bröst, hud mot hud, och få den tid den behöver utan att någon lägger sig i och ska göra något så oviktigt som att väga och mäta, ge spruta och ta på kläder. Att separeras från mamma så tidigt, om det inte gäller livet, är fel. Allt det där kan man göra sedan! Jag och min dotter fick en lugn start. Mayia tog bröstet (det lilla lilla bröstet, haha) direkt och två år framåt var de oskiljaktiga. En bra start (så bra som möjligt) och rätt stöd är något alla borde få men tyvärr finns det brister även här. En bekant till mig fick förlossningen hon drömt om, allt gick bra men när hon väl fick upp sin son på magen som nästan genast började visa typiska tecken på att vilja ha bröstet, vad händer då? Barnmorskan tar honom och säger att ”nu vi bara hinna väga och mäta dig innan det blir personalbyte…” Förhoppningsvis är detta mer undantag än regel men fy fasen alltså. Behöver jag skriva att det tog sin lilla tid för de båda att komma ”in the right mood” igen? Det hade inte behövt bli så.

En bra start tror jag är viktig för den fortsatta amningen men skulle man av någon anledning inte få det är det absolut inte kört. Kom ihåg det! Det kan ta tid, det får ta tid och kanske gör det svinigt ont också men vill du amma så ge dig själv och ditt barn en ärlig chans! Mer än så kan man inte göra.

För att bemöta några av kommentarerna ovan. Varför i hela fridens namn måste det ena alltid utesluta det andra när det kommer till ämnet? Amning ersätter varken mat eller annan närhet i form av exempelvis kramar. Vår tös älskar att gosa in sig i mammas eller pappas famn, pussas och kramas, bli buren när hon är ledsen, hålla handen när hon ska sova. Och så tyckte hon väldigt mycket om att få bröstet ibland. Inget märkvärdigt med det. Det ena utesluter inte det andra och det är väl enbart positivt om man har fler sätt än ett att tanka trygghet och närhet på?

Jag tror att det är yttert få av de som långtidsammar som väljer att göra detta av osunda skäl, till exempel att de inte vågar klippa navelsträngen. Tvärtom verkar de högst medvetna om den aspekten och om jag ska titta på mitt eget barn, som ammats länge och som även sover med oss, har hon enligt mitt tycke mindre navelsträng än många av våra bekantas barn som ammats några veckor, sover i egna sängar sedan födseln och inte blivit burna i ”onödan”. Jag lägger ingen värdering i det men att mammor som väljer att amma längre än vad som anses ok skulle göra detta av egoistiska skäl köper jag inte.

Det pratas ständigt om att barnet behöver inte si och barnet behöver inte så, barnet behöver inte ammas på natten, barnet bor i ett land med rent vatten och behöver därför inte ammas onödigt länge, barnet behöver inte bäras så fort det gnäller och amning efter sex månaders ålder är bara för mammans skull för barnet behöver det minsann inte längre. Vadå behöver? Behöver du den snygga väskan du köpte igår? Det är mycket vi inte behöver men vem bestämmer värdet av våra behov?

Ibland känns det som att de första åren är en enda stor avvänjningsprocess, banden ska klippas så tidigt som möjligt och barnet ska minsann göras redo för den hårda och kalla världen som väntar. Snabbt ska det gå. Varför skaffar vi barn egentligen, och när blev det så fel att sätta sina barns känslomässiga behov före allt annat?

När jag höll på att sluta amma fick jag tipset ”bestäm dig för att nu är det slut, sov borta några nätter eller sov i ett annat rum och låt henne skrika”. På grund av yttre påtryckningar var jag faktiskt på väg att sluta amma flera gånger innan jag bestämde mig för att bara skita i allt och gå min väg, vår väg. Vill man sluta amma är nog att sova borta några nätter, sova i ett annat rum och låta barnet skrika ett effektivt sätt men för oss kändes det aldrig rätt. Istället har jag känt starkt att om jag ger mitt barn utrymme att själv visa vägen ”ur boet” så gör hon det, utan att jag på något sätt behöver knuffa henne i ryggen. Det tar kanske längre tid än vad vårt samhälle tillåter vad fan gör det då? Att sluta amma har varit en process, och vi gjorde det tillsammans. 

Jag vill poängtera att jag inte på något sätt vill förringa er som av olika anledningar inte vill eller kan amma. Jag vill inte glorifiera amningen och säga att den är det enda rätta för det som var/är rätt för mig behöver inte vara rätt för dig och det är något jag respekterar, även om jag tycker att vissa uttrycker sig klumpigt. Jag känner inte heller att jag måste försvara mitt val att amma längre än vad som med dagens mått mätt är normalt. Däremot vill jag visa på lite variation, att allt okej om det känns okej och det vore fint om detta inlägg kunde bidra till ökad förståelse och en större öppenhet.

Alla ska få göra som de vill men ingen ska behöva skämmas!