Syrran i tidningen! Jag har dessvärre inte tillgång till den då jag bor på annan ort men Malin har självklart läst reportaget för mig och även skickat bilder. Så jäkla bra att doulan uppmärksammas, även i småstäderna. Fler behöver få veta att vi finns och vad vi gör! Den fina bilden längst ned tog jag minutrarna efter att Welma kom upp på bröstet, som ni kan se har hon växt en del sen dess ♥

Jag är så glad för att jag gjorde och gör detta. Jag har lärt mig så oerhört mycket under denna korta men intensiva utbildning och då inte bara om den gravida och födande kvinnan, om hur kroppen fungerar och hur man bäst stöttar någon som är rädd och har ont utan även om mig själv och mina känslor. Jag har träffat människor jag antagligen aldrig skulle ha sammastrålat och därmed fått möjlighet att klicka med annars. Ett friskt gäng kvinnor i olika åldrar (24-60 år) och med vitt skilda livshistorier men med en viktig sak gemensamt som fört oss samman - ett brinnande intresse. Som vi har skrattat! Och jag har verkligen utmanat mig själv på flera plan som gjort att jag nu i efterhand känner mig starkare och mer harmonisk än någonsin. Nu längtar jag efter att få sätta all ny kunskap i praktik och som tur är behöver jag inte vänta särskilt länge för i december och januari väntar två uppdrag, två förlossningar. Vilken lycka! Målet är nu att skaffa så mycket erfarenhet som jag bara kan och sedan, förhoppningsvis, avancera till förlossningspedagog.

Åh, det är mycket jag vill skriva men var ska jag börja? Är du gravid och känner att det kanske inte skulle vara fel med lite extra stöd innan, under och efter förlossningen, tveka inte att höra av dig till mig. Ni har redan allt som krävs som att föda ert barn, tvivla aldrig på det, men precis som i det vardagliga livet kan man stöta på hinder som stör förmågan att använda de inre verktyg som vi behövs. Blir vi rädda låser vi ju oss ibland. Där kommer jag in. Jag vill vara era ögon när ni inte ser, er röst när ni inte orkar prata, ert mod när det egna tryter så att ni åter ska få tillgång till den inre kraft som ni verkligen verkligen besitter. ♥

Hej vänner! Över hundra nya prenumeranter på en vecka, bloglovin som fått fnatt eller jag som är på väg att bli ”Stina-Lee storbloggaren” igen? Haha, skämt åsido. Välkomna hit nya läsare. Är ni bara hälften så schyssta som alla de som redan kommenterar här inne är jag glad. Vad gör ni annars denna tisdag? Vi har ätit tonfisksallad och hyrt film via fjärrisen. Smidigt må jag säga. Det fick bli ”Hur många lingon finns det i världen” och gud vad jag grinade. Och skrattade. Fin film!

Doula-mötet i fredags gick jättebra, förresten. Jag var pirrig som skam innan men den blivande mamman var hur trevlig och lättsam som helst. Tiden sprang iväg och som det ser ut nu har jag fått mitt första uppdrag! Beräknad födsel den sista december och då går jag på jour två veckor innan fram till dess att bebis är född. Behöver jag skriva att jag känner mig lyckligt lottad som får vara med om detta? Nu ser jag fram emot block två på utbildningen, då blir det mer praktiskt vilket nog kommer kännas som en trygghet. Att veta – jag kan göra detta, massera på det här sättet eller guida andningen såhär. Det blir skoj!

Här fick jag och mina kurskamrater testa på att stötta under en kejsarfödsel.

Kvällen började med att vår digital-tv lade av, vet inte vad som hände men den ville att man skulle knappa in ID-kod osv vilket jag gjorde men utan framgång. Jag var ensam hemma, ringde till telia i desperation (typ.. ville ju inte missa drömmen om ett barn) och ja, nog löste sig problemet alltid… Med råge! Och istället för paketet ”lagom” sitter jag nu med stora paketet som innehåller sjuhundraelva kanaler. HAHA! Vad fasen… Allt jag ville var ju bara att få igång tv:n igen! Jäkla säljare… Tre kostnadsfria testmånader lät himla bra tyckte jag, jo men visst, nu gäller det bara att avbryta skiten (skiten som jag om tre månader inte kommer att kunna vara utan) i tid också då det givetvis är fortlöpande. Påminn mig den 10:e februari, okej?

Kvällen fortsatte med smarrig tacopaj (nya favoriten här hemma) framför alla våra nya kanaler och nu sitter jag, trött som en gnu, och förbereder lite inför morgondagens samtal med ”min” första blivande mamma som jag, om allt känns rätt, ska vara doula för. Spännande va? Jag känner mig så förväntansfull och glad, samtidigt som mitt självförtroende sviker emellanåt. ”Vem är jag att tro…” ”Inte kan väl jag…” Jag tvivlar på mig själv och min egen förmåga vilket är väldigt synd då negativa tankar automatisk skapar en negativ verklighet. Och tvärtom! Därför använder jag mig av affirmationer just nu, det vill säga att jag vänder mina negativa tankar till positiva och att jag med goda tankar skapar den verklighet jag vill ha. ”Jag är lugn och trygg” ”Jag är mig själv!” ”Jag är en bra doula” ”Jag kan ge ett gott stöd” ”Föräldrarna har valt mig för att de vill ha just mig” ”Allt blir bra, bara jag är jag!”. Det funkar faktiskt tro det eller ej och jag kan tänka mig att det är toppen att använda under graviditet och förlossning också.

Om man får en positiv upplevelse eller inte tror jag inte beror så mycket eller helt på hur förlossningen gick, vad som hände eller hur mycket/lite smärtstillande du använde - en förlossning med ”komplikationer” behöver inte nödvändigtvis innebära en negativ upplevelse och tvärtom. Jag tror att det handlar om inställning (i kombination med gott stöd såklart och att man känner sig sedd, respekterad och trygg), allt går inte att styra utifrån, men mycket, mer än vad man tror. Och det gäller nog det mesta här i livet. Vi kanske inte alltid kan förändra det som händer eller har hänt men vi kan förändra hur vi ser på det och känner inför det och det i sin tur förändrar allt. Nu ska jag krypa ned bredvid min fina familj som redan sover. Natti!

Tack fina ni för underbar respons på doula-inlägget. När jag loggade in på mailen i morse gjorde jag det med pirr i magen och när jag fick se ”gravid och vill ha dig som doula” som rubrik på ett av mailen var jag nära att trilla av stolen, haha. Det ser ut att bli förlossning kring jul-nyår och utöver det har jag ytterligare två föräldrapar som är mycket intresserade. Wow! Jag är så lycklig, hedrad, förväntansfull och SKITNERVÖS på samma gång. Det är lätt att börja tvivla på sig själv när saker och ting plötsligt blir verklighet men fasen… Jag brinner ju för det här! Jag gör ju det och det enda jag behöver är erfarenhet och då gäller det ju att bara kasta sig ut och faktiskt VÅGA ta chanserna som ges. Nu vill jag bara läsa en massa bra böcker (just nu läser jag ”Att föda” av Gudrun Abascal) och lära mig mer, ta mig en rejäl funderare på vad som är mina ”huvudämnen” och därefter sätta ihop ett program som jag kan utgå från då jag håller mina förberedelsesamtal. Jag vet att det är många gravida som läser min blogg. Hur känner och tänker ni inför den stundande förlossningen och vad hade ni velat ha ut av ett första möte med exempelvis mig? Finns det något speciellt ni hade velat gå igenom och kanske få mer info kring? Nu ska jag gå och lägga mig, stor kram till er.

we♥it

Jag har tre intressen. Skrivandet, fotandet och inredningen. Alla dessa får jag syssla med dagligen i och med bloggen och min butik vilket jag är oerhört glad och tacksam för men en pusselbit saknas. Mitt fjärde stora intresse och passion - graviditet, förlossning, den nya familjen och allt som hör till. Jag har länge funderat på att bli barnmorska någon gång i livet men efter att ha närvarat vid min systerdotters födelse insåg jag att det kanske inte alls är det jag vill. Jag har varken viljan eller motivationen till att först läsa tre år till sjuksköterska på högskolan, jobba heltid i minst ett år för att sedan läsa ytterligare 1½ år till barnmorska. För att i slutändan axla stort ansvar, sköta pappersarbete och få max tio minuter per timme med föräldrarna i förlossningsrummet. Mitt intresse ligger inte i att förlösa barn. Jag vill vara med innan, under och efter. Jag vill ha tiden att gå in på djupet, lära känna för att verkligen kunna stötta, göra en positiv skillnad när ni föder ert barn. Det är inte barnmorskans roll att göra det. Det är doulans roll, min roll.

Under nästan alla tidsepoker, och i nästan alla kulturer, har det funnits andra kvinnor runt den födande kvinnan. De har funnits där för att dela med sig av sin erfarenhet, sina praktiska kunskaper, sin styrka och sitt lugn. Erfarna kvinnors stöd till andra kvinnor under graviditet, förlossning och tiden efter har inneburit ett slags systerskap som har förts vidare från kvinna till kvinna, från generation till generation.

Men i och med att förlossningarna mer och mer flyttat in på sjukhusen har denna viktiga del av stödet till den födande kvinnan glömts bort. Något mycket viktigt har således gått förlorat. Att föda barn är idag medicinskt säkrare – men ofta ensammare och mer stress- och skräckfyllt än tidigare. Medicinsk teknik har visst sin plats men behövs kompletteras med ögonkontakt, beröring, förståelse och empati av en kvinna som känner och har tid enbart för den födande kvinnan och hennes partner.

En doula är en kvinna som själv har fött barn, har erfarenhet av förlossningar och är tränad i att ge praktisk och emotionellt stöd till mamman och pappan, på deras vilkor och efter deras önskemål.

Att föda med stöd av en doula är ett sätt att återknyta till denna historiska kvinnotradition och jag är helt övertygad om vilka positiva effekter det medför. Partnern känner kvinnan allra bäst och jag som doula kan aldrig ta över hans roll, men jag ge råd om hur han bäst kan ge stöd och jag kan bekräfta honom, stärka hans självförstoende och uppmuntra honom till att ha en aktiv roll.

Åh! Jag har lärt mig så mycket dessa dagar, om kroppen och hur den fungerar, om rädsla och smärta och vilka verktyg som behövs för att bäst hantera dessa känslor, för det är just vad det är – känslor. Som vi faktiskt kan styra! Detta är sådan kunskap som man kanske inte får om man inte själv letar efter den, kunskap som öppnar ögon och kan ge alla en positiv förlossningsupplevelse. Det är så häftigt hur allt hänger ihop och jag har så mycket jag vill berätta för er men det är så överväldigande alltsammans att jag inte vet hur jag ska fortsätta. Jag vet bara att jag kommit rätt och att man faktiskt kan gå sin egna lilla väg för att nå dit man vill.

Jag har en helg av utbildning kvar, ett slutprov att göra och en hel del litteratur att läsa innan jag får kalla mig ODIS-doula. Jag ska även ha deltagit vid tre olika förlossningar. Så om du är gravid eller känner någon som är det (och kan tänkas vara intresserad av en doula) kontakta mig gärna så träffas vi för ett förutsättningslöst och kostnadsfritt möte för att se om kemin stämmer. Gör den det träffas vi två gånger (eller fler om så önskas) under graviditeten där vi går igenom era behov och önskemål. Jag informerar om förlossningsförloppet, avslappning, rädsla-spänning-smärta-cykeln och hur man bäst bryter den, andningstekniker, sjukhusrutiner, sen avnavling etc. Stöd under hela förlossningen (eller så länge ni önskar) och därefter ges tillfälle till ett eller två uppföljningsmöten där vi samtalar om upplevelsen, amning, övergången till föräldraskapet eller om ni själva har några speciella punkter eller funderingar ni vill ta upp. Jag kan även ge stöd och rådgivning på telefon. Jag gör dessutom gravid- och förlossningsfotograferingar, detta kan fungera som tillval i doulatjänsten eller bokas separat. Hör jättegärna av er!

Dagen då min systerdotter föddes, dagen då jag bara visste. ♥

Det är med tårade ögon och en varm känsla inombords jag följer den nya serien. Vad fint att det för en gång skull görs en dokumentär som skildrar den ofattbart svåra och långa väg mot ett efterlängtat barn som så många i vårt avlånga land faktiskt tvingas gå. Oftast är det fina förlossningar vi får se på teve, underbart på alla sätt såklart men resan dit är inte alltid så enkel. Ibland känns det som att inget tas så lätt på foten som just detta med barn. Det är ju något man bara får. Nej förresten. Det är något man SKAFFAR! ”Ska inte ni skaffa barn snart då…” är en fråga som ofta ställs, helt utan tanke på att vissa kanske inget hellre vill, men inte kan. Många planerar att de ska få barn om drygt ett år, för att det passar så bra då, eller det med att ha syskon med två år emellan. Ett barn är inget man skaffar, det är något man välsignas med. Det är verkligen det och för att verkligen förstå innebörden av det så måste man nog ha vandrat ett par mil i dessa människors skor, som kämpat och kämpar, som längtar… För det krävs en enorm styrka och ja, vem vet, kanske är jag själv precis i början av den svåra och långa vägen, kanske är det vi som står där om ett par år undrar varför det inte går. Bara för att jag välsignats med ett barn är det inte säkert att jag blir det med två eller åtminstone inte lika ”lätt”. Jag undrar om jag hade orkat så som ni, kanske hade jag det… För vad gör man inte? För att få det där lilla knyttet i sin famn. Vad ni än gör, ge aldrig upp hoppet! ♥

Hej Sandra,

Vi känner inte varandra och jag kan omöjligtvis råda dig till det ena eller andra men din osäkerhet och oro, den kan jag verkligen förstå. Det är inget lätt beslut ni har framför er! Men å andra sidan är det aldrig ett lätt beslut, och tiden är sällan den rätta men på något vänster brukar det ordna sig till det bästa ändå. Sluta tänk på vad andra kommer att tycka -folk kommer alltid att tycka. Vad vill DU? Om du känner dig redo att bli mamma rent mentalt är pengafrågan mindre viktig, tycker jag. Att välja bort ett barn av ekonomiska skäl kanske verkar klokt i nuet och om man tänker med hjärnan, men hjärtat -om du gör något mot din vilja- kommer nog aldrig att glömma.

Men du, kan ni inte göra upp en plan? Sätt er tillsammans och titta över er nuvarande situation som den ser ut i helhet, era möjligheter som föräldrar, era känslor inför det kommande barnet eller den eventuella aborten. Glöm inte att känslor är lika verkliga som pengar och kan ställa till med minst lika mycket problem. Ni har svaret inom er, du har det. Bara lyssna!

Hur man ser på vad som är ett drägligt leverne och hur man värdesätter det är individuellt så utgå från er själva. Oftast handlar det om att prioritera. Räkna med ett tufft år där ni helt enkelt får leva snålt och kom ihåg att det lilla barnet skiter fullständigt i om det bor i ett slott eller en etta, om det ligger i en oanvänd vagn eller en vagn från blocket. Det enda barnet behöver är sina föräldrar, och mat. Förhoppningsvis kan du amma, det är så gott som gratis.

Er nuvarande situation är inte statisk utan går att förändra. Ännu dröjer det ett tag tills bebisen kommer och mycket kan hända innan dess, inte har ni tänkt att gå arbetslösa hela livet? Nej, det där löser sig. Kämpa bara på! Den lägsta föräldrapenningen ligger på 180 kr per dag vilket ger cirka 4000 kr ut plus barnbidraget som ligger på 1050 kr, med det kommer ni en bra bit på vägen och sedan finns ju bostadsbidraget att titta närmare på. Det tillsammans med ett extrajobb är ju strålande!

Har man tur är man arbetslös bara under en tid, har man otur kan man vara barnlös för alltid.

Vilket beslut du än fattar så är det rätt beslut. Jag önskar er all lycka!

Jag skrev lite kort om att jag fortfarande ammar min 16-månaders och herregud vilka kommentarer som trillade in. Folk blir rent av otrevliga och oavsett om de är för eller emot blir de nästan fanatiska i sin övertygelse om att deras sätt att se på saken är det enda rätta. Tänk att det är ett sådant laddat ämne. Varför, undrar jag? Någon skrev att det nästan är lite äckligt och perverst att amma sitt barn som fyllt 1 år. Ursäkta mig men hur fan kan det vara perverst att amma ett litet barn? Är det bättre med en karlslok som ligger och slickar en på pattarna? Ja, tydligen är det mer accepterat – märkligt.

Släng er i väggen alla som går på gym. Har ni testat att dra en barnvagn genom snö samtidigt som ni bär på fyra fulla matkassar? Det är vad jag kallar träningspass. Puh, vad svettigt. Vi har ingen bil så det blir något av ett företag när det är dags för handling men ska ska då inte klaga, det funkar ju faktiskt. Till våren funderar jag på att köpa cykelkärra, verkar toppen att frakta både ungar och mat i.