x

Förlossning

Home sweet home

21 augusti, 2012 02:21

Trevlig respons på bilderna nedan, uppskattar verkligen den goda tonen även när det ges konstruktiv kritik. Tack för det! Jag har två plåtningar planerade för denna vecka, så himla roligt. Fortsätt maila mig om ni är intresserade.

Jag vill hemskt gärna fota gravidmagar! Eller ännu hellre, ta med mig kameran ända in i förlossningsrummet. Det är något som både jag och min syster Malin (som liksom jag är utbildad doula med stort fotointresse) drömmer om att få göra. När man föder är kameran det sista man ska behöva tänka på, samtidigt som dagen när bebis tar sitt allra första andetag är en dag som jag tror att de flesta av oss vill minnas, på fler än ett sätt. I dimman av förväntan, onda värkar och adrenalin är det dock många detaljer som blir suddiga – hur din älskade höll din hand genom en värk, ditt ansikte när du fick ditt barn i dina armar för första gången, alla blickar, känslor, ögonblick…
Tänk att få den kärleken i ett album! Ovärderligt och så vackert.

Om det är någon i Malmö som skulle kunna tänka sig att låta en diskret och respektfull ”fotograf” närvara i rummet så ställer jag gärna upp, helt utan kostnad. Min syster också, hon finns i Vara och har möjlighet att doula/förlossningsfotografera på KSS och NÄL. För många är det nog främmande att ha någon okänd med sig på rummet, men ägna det en tanke och känn lite på det. Kanske är det värt det?

Nu ska jag göra min lilla familj sällskap i renbäddad säng.
Vi är hemma igen och det känns himla skönt!

Keri Duckett Photography.

Fler doulor åt folket!

4 april, 2012 10:22

Syrran i tidningen! Jag har dessvärre inte tillgång till den då jag bor på annan ort men Malin har självklart läst reportaget för mig och även skickat bilder. Så jäkla bra att doulan uppmärksammas, även i småstäderna. Fler behöver få veta att vi finns och vad vi gör! Den fina bilden längst ned tog jag minutrarna efter att Welma kom upp på bröstet, som ni kan se har hon växt en del sen dess 

Doula

26 mars, 2012 12:21

Jag masserar min systers onda rygg mitt under en värk. Om jag minns rätt var hon öppen ganska många centimeter här och smärtan blev allt mer påtaglig, vilket syns på hennes ansiktsuttryck där under masken. Vilken mäktig upplevelse det var! Att med andra ögon (andra än de man hade när man själv låg där) få se ett barn födas fram, på avstånd men ändå så nära. Känslan av att vara uppslukad av nuet har få gånger varit så stark! Om ni missade min förlossningsberättelse finns den att läsa här [länk].

Det var min första erfarenhet som doula! Även som outbildad kan man göra stor nytta, att finnas där och ge stöd är ju faktiskt något de allra flesta kan. I vintras valde jag dock att genomföra utbildningen för att lära mig mer och det gjorde jag verkligen, både teoretiskt och praktiskt. Det var spännande att lyssna till ledarens alla erfarenheter som hon med stor inlevelse delade med sig av. Hon har kämpat för det hon tror på och lever idag på doulandet med förlossningar på schemat varje månad. Hur jäkla häftigt är inte det?

Jag är glad över att jag gick utbildningen för även om jag inte riktigt har tiden som krävs för att satsa fullt ut just nu så har jag det säkert någon gång och då finns det inget som hindrar mig. Men om vi säger såhär, dyker det mot förmodan upp ett uppdrag kommer jag antagligen inte tacka nej. Det är det alldeles för roligt för. 😛

Malin (som är mitt uppe i födandet ovan) delar intresset och har även hon gått utbildningen, något som den lokala tidningen roligt nog har uppmärksammat. Så alla ni som bor i närheten av vår lilla hemort och är nyfikna på douleriet, håll ögonen på Varabladet! Tanken är att hon ska täcka Västgötaslätten och jag Skåneområdet sedan, haha. Skämt åsido, roligt att kunna dela allt detta med sin syster.

Grattis till mig själv

21 november, 2011 21:47

Jag är så glad för att jag gjorde och gör detta. Jag har lärt mig så oerhört mycket under denna korta men intensiva utbildning och då inte bara om den gravida och födande kvinnan, om hur kroppen fungerar och hur man bäst stöttar någon som är rädd och har ont utan även om mig själv och mina känslor. Jag har träffat människor jag antagligen aldrig skulle ha sammastrålat och därmed fått möjlighet att klicka med annars. Ett friskt gäng kvinnor i olika åldrar (24-60 år) och med vitt skilda livshistorier men med en viktig sak gemensamt som fört oss samman – ett brinnande intresse. Som vi har skrattat! Och jag har verkligen utmanat mig själv på flera plan som gjort att jag nu i efterhand känner mig starkare och mer harmonisk än någonsin. Nu längtar jag efter att få sätta all ny kunskap i praktik och som tur är behöver jag inte vänta särskilt länge för i december och januari väntar två uppdrag, två förlossningar. Vilken lycka! Målet är nu att skaffa så mycket erfarenhet som jag bara kan och sedan, förhoppningsvis, avancera till förlossningspedagog.

Åh, det är mycket jag vill skriva men var ska jag börja? Är du gravid och känner att det kanske inte skulle vara fel med lite extra stöd innan, under och efter förlossningen, tveka inte att höra av dig till mig. Ni har redan allt som krävs som att föda ert barn, tvivla aldrig på det, men precis som i det vardagliga livet kan man stöta på hinder som stör förmågan att använda de inre verktyg som vi behövs. Blir vi rädda låser vi ju oss ibland. Där kommer jag in. Jag vill vara era ögon när ni inte ser, er röst när ni inte orkar prata, ert mod när det egna tryter så att ni åter ska få tillgång till den inre kraft som ni verkligen verkligen besitter.

Mitt första doulauppdrag

15 november, 2011 22:40

Hej vänner! Över hundra nya prenumeranter på en vecka, bloglovin som fått fnatt eller jag som är på väg att bli ”Stina-Lee storbloggaren” igen? Haha, skämt åsido. Välkomna hit nya läsare. Är ni bara hälften så schyssta som alla de som redan kommenterar här inne är jag glad. Vad gör ni annars denna tisdag? Vi har ätit tonfisksallad och hyrt film via fjärrisen. Smidigt må jag säga. Det fick bli ”Hur många lingon finns det i världen” och gud vad jag grinade. Och skrattade. Fin film!

Doula-mötet i fredags gick jättebra, förresten. Jag var pirrig som skam innan men den blivande mamman var hur trevlig och lättsam som helst. Tiden sprang iväg och som det ser ut nu har jag fått mitt första uppdrag! Beräknad födsel den sista december och då går jag på jour två veckor innan fram till dess att bebis är född. Behöver jag skriva att jag känner mig lyckligt lottad som får vara med om detta? Nu ser jag fram emot block två på utbildningen, då blir det mer praktiskt vilket nog kommer kännas som en trygghet. Att veta – jag kan göra detta, massera på det här sättet eller guida andningen såhär. Det blir skoj!

Här fick jag och mina kurskamrater testa på att stötta under en kejsarfödsel. 😀