x

Förlossning

Din födelsedag ♡

10 december, 2012 01:54

Som jag har skrivit tidigare hade vi beräknad förlossning den 14 oktober, på min pappas födelsedag, som dog när jag var tolv år gammal. Att få just det datumet av alla av datum kändes väldigt speciellt, och jag hade inte blivit särskilt förvånad om lille hade valt att komma just då. I så fall hade han fått namnet Sture, hihi, bara för att. En ny liten Sture, med en helt egen historia att skriva.

Det bidde ingen Sture. BF kom och gick. Jag hade inga känningar alls så så värst optimistisk till att det skulle bli bebis inom den närmaste tiden var jag inte, och för varje passerad timma utan tecken på förlossning steg min oro. Inte för att jag hade något emot att gå över tiden, utan mer för att vår barnvakt (mamma) endast hade möjlighet att stanna fyra dagar till. Tidspress är inte roligt i det läget, när det inte finns något man kan göra för att påverka själv. Självklart hade det i värsta fall gått att lösa ändå, men bara tanken på att vår dotter skulle vara med någon som varken hon eller vi känner lika väl kändes jobbig. Att veta att hon är trygg och har det bra är det viktigaste för mig och en förutsättning för att jag ska kunna koncentrera mig på det jag ska göra, det vill säga föda. Annars hade jag nog banne mig valt att åka in själv, faktiskt. Så kände jag. Det var bara att vänta och se…

BF+1

”Känner du något än” – Gaaah, mammas ständiga kommentarer gör mig tokig. Tro mig, kära mor… I LET YOU KNOW! Vi bestämmer oss för att bara försöka glömma alltsammans och låta saker och ting hända när de händer. Vi sysselsätter oss, går på stan, kikar i affärer, drar en runda på IKEA (det funkade ju sist) innan vi åker hem och städar lite, tänder ljus, lagar mat och tittar på teve. Senare på kvällen, strax innan stängning, lånar Bobby, Mayia och jag mammas bil för att åka till Coop och handla lite mat och första blöjpaketet till lillebror. Mysig kvalitetstid, bara vi tre.

23.00

Jag går och lägger mig i renbäddad säng, det är svalt och skönt (höhö) i rummet, jag har en ny tidning att bläddra i, på andra sidan ligger pappan och pillar på sin mobil och mellan oss sover vår fina tjej. Jag bylsar upp med kuddar bakom ryggen och känner att nu, nu har jag det allt jäkligt bra! Jag stryker handen över magen, känner efter om jag inte kan ana något litet som kan liknas vid en värk men nej… Inget! Inget alls! Men faktiskt så spelar det ingen roll.

23.10

MEN DÄR! NU! Äntligen en sammandragning… med mensvärkskänsla! Och det känns ganska ordentligt, på en gång. Jag vågar inte tro att det är dags, antagligen är det bara en förvärk men något händer i alla fall och det är ju positivt, tänker jag. Jag bläddrar i min tidning, läser ett reportage om Maria Montazami och bara några minuter efter den första värken känner jag återigen hur det där ”bältet” drar åt kring magen, hur smärtan blir allt starkare för att sedan klinga av. Just det, det var så hääär det var! Ihhh… Jag känner förväntans spänning där jag ligger med min lilla hemlighet. Ingen vet något än. Bara jag.

Värkarna fortsätter att komma regelbundet med cirka 4-6 minuters mellanrum så jag berättar för Bobby som fortfarande ligger och grejar med sin mobil. Han reagerar inte så jättemycket och inte jag heller egentligen, tänk att detta stora som vi gått och väntat på och längtat efter så länge kan kännas så naturligt när det väl händer att man knappt reflekterar över det. Det är precis som det ska vara, liksom. Lite som när man ogravid går runt och fantiserar över en kommande graviditet och hur oerhört stort och overkligt det måste vara att känna en livs levande bebis sparka inuti en. Det är stort, och egentligen väldigt overkligt, men när man väl befinner sig där, med en liten mini-människa som rör sig så att magen kan liknas vid en scen tagen ur Arkiv X, finns inget naturligare och mer verkligt än det – som om man varit med om det flera gånger förr. Så känner jag i alla fall. Jag berättar för mamma, som blir glad men somnar om. Jaha? Någon börjar visst bli luttrad efter nio barnbarn, haha.

01.00

Jag andas mig igenom värkarna och har faktiskt stor hjälp av min doulautbildning och det jag fick lära mig under den. Hela tiden påminner jag mig själv om varför det gör ont, om att tänka positivt, att verkligen slappna och inte bli rädd – för här finns inget att vara rädd för. Jag testar att spänna mig när värken kommer, bara för att se skillnaden, och då slår det mig verkligen vilken god effekt detta med andning och avslappning har. Jag ligger kvar i sängen, tänker att det kan vara en god idé att försöka sova lite men nej, det är inte lönt, så jag böjer mig över till Bobby – som nu somnat, tjuvar med mig hans mobil till min sida och efter några försök till att ta mig ut på nätet (ja, jag känner mig som den sista som inte äger en iPhone, som aldrig surfat via mobilen och som fortfarande har kontantkort…) befinner jag mig på google där jag knappar in sommarpratarna, och till toner av David Helinius avverkar jag ett gäng värkar. ”Jag hade så att säga skitit i det blå skåpet”… Haha, humor är bäst när man föder barn! Jag surfar in på familjeliv och läser lite där. Tänk! Äntligen är det min tur att skriva ett sådant där inlägg under förlossningskategorin med rubriken ”Kan det vara på g? Sitter nu och klockar värkar…” Inte för att jag tänker skriva något, men ändå.

02.00

Aj! Det gör ont att ligga ned, så jag går upp, släpar med täcke och kudde till soffan där jag sätter mig och tittar på teve en stund. De andra snarkar gott. Hah, pyttsan! Men jag trivs med ensamheten, tystnaden. Något annat hade bara gjort mig irriterad. Full fokus är det som gäller. Jag vrider och vänder mig, hittar ingen bekväm position. Jag går till toaletten, får några starka värkar och lutandes mot handfatet med benen brett isär tar jag dem allra bäst. Jag rullar med höfterna, andas. Ingen värk nu så jag passar på att pinka, tittar ned mellan benen – hej slempropp! Där hänger den och dinglar, släpper fasen aldrig (här snackar vi regelrätt touchdown). Efter vad som känns som en evighet säger det plums och hela ligger i toan. Yes! Nu vet jag att det är på riktigt för precis så här var det sist också, även om förloppet var mer utdraget då. Jag har börjat öppna mig, men hur mycket är omöjligt att veta. En viss oro för att värkarna som redan känns så mycket kanske inte gör nytta, finns där, precis som den gjorde när jag skulle föda Mayia. Jag känner mig ändå ganska säker på att jag kommit en bra bit på väg, samtidigt är det första gången jag föder mitt andra barn och andra barnet brukar ju i regel gå snabbare säger dem. Hur snabbt? Hur länge vågar man vänta? Jag är vid gott mod och hanterar värkarna väl men det är ju så svårt att veta. Tänk om värkarna accelererar och ändrar karaktär jättejättesnabbt. Tankarna går…

04.00

…och det gör vattnet med! Tror jag i alla fall. Jag ligger i soffan, reser mig upp och känner hur det är som att ett decilitermått med vätska snabbt vänds upp och ned. Inte alls något splash, som vissa beskriver det. Oron kommer smygandes. Att vattnet går hemma är en ny erfarenhet för mig och det känns nästan som att jag ska föda här och nu. Jag vet ju hur snabbt det kan gå efter att vattnet gått, speciellt när ett etablerat värkarbete redan finns. Att värkarna kan ändra karaktär i en handvändning, gå från onda till väldigt mycket ondare. Jag blir lite nervös och när jag går och känner efter tappar jag fokus och börjar spänna mig vilket gör värkarna bra mycket jobbigare att tackla. Appappapp! Tänk på vad du lärt dig, Stina. Slappna av i pannan, var inte rädd, bara surrender och låt kroppen göra sitt. Jag får tillbaka kontrollen och lite senare kommer Bobby på mig inne i sovrummet där jag står mitt i en värk och säger ”jaaaa, jaaaa, jaaaa”. Haha! Sjukt kul och värdefullt att få möjligheten att praktisera det jag lärt mig under utbildningen. Och vet ni? Det funkar tamejfan!

När det gör hemskt ont och vi blir rädda och spända reagerar vi automatisk med att säga ”nej” och ”kan inte”. Vi vill fly (vilket lär bli svårt då hotet är vår egen kropp). På flykt gör kroppen allt vad den kan för att inte föda samtidigt som det är en stark kraft omöjlig att hålla emot. Två arga tjurar som stångas mot varandra, klart att det gör ont, nog ondare än vad det behöver göra. Säg istället ja när du vill säga nej! Det må låta löjligt, men ordet ”ja” kopplar snabbt till de delar av hjärnan som står för tro och tillåtelse och kroppen uppfattar då att allt är okej, att det inte är något farligt – trots att du fortfarande har ont och kanske är lite rädd. Kroppen är inte smartare än att man kan lura den. Testa!

Jag bestämmer mig för att släppa oron och lyssna på min kropp. Det blir som det blir och det blir bra, om så barnet ska komma i hallen eller om ett dygn inne på förlossningen. Tiden går, värkarna är onda men fullt hanterbara.

05.30

Jag går in och puttar på Bobby, säger att vattnet förmodligen har gått. Jag får ett par trötta ögon men ett förväntansfullt leende tillbaka, hihi. Mamma vaknar till och ropar från rummet intill hur det går. Jag berättar.

06.30

Blivande pappan och mormodern sov vidare en stund till men vaknar nu, kaffebryggaren går varm. Jag hasar runt i lägenheten, stannar upp vid värkarna som kommer täta och beslutar mig snart för att ringa in till förlossningen och förbereda dem på att vi antagligen kommer in. Jag berättar om vad jag tror är vattenavgången, mina funderingar om att detta är andra barnet och att det gör mig lite osäker på när det egentligen är dags att åka in, och hur ont är tillräckligt ont? Jag får flera onda värkar under samtalet men är samlad och döljer, eller snarare hanterar, smärtan bra. Jag får frågan ”har du haft någon värk under tiden som vi pratat?” och utan att vänta på svar fortsätter hon med ” för vad jag kan höra på din röst har du långt kvar, du kan gott stanna hemma ett tag till, är du osäker på om det är dags att åka in eller inte så är det inte det (har du tagit två alvedon?) och hade det varit vattenavgång så hade du märkt det för då hade det sipprat hela tiden, är du säker på att det inte är urin?”. Suck! Så jävla störigt när alla blir behandlade efter samma mall. Varför inte lika gärna använda sig av ett förinspelat band med alla svar? ”Vanliga frågor och (standard)svar”. Nästan lite Kliché-Kjelle över det hela, haha, tittar ni på Solsidan? Bäst!

Vi säger tack och hej. Jag har ont och känner mig lite smått irriterad. Vattnet behöver inte alls gå och sippra hela tiden, barnets huvud kan täppa till som en korkskruv. Sådetså! Och om det nu var vattnet (vilket jag kände mig ganska säker på med tanke på den speciella doften), är det inte läge för en barnmorska/undersköterska att fråga om färg och liknande då? Och faktiskt be mig komma in för en kontroll? Ja, jag tänker på om bebisen bajsat eller så.

07.30

Vi väljer att stanna hemma ett tag till. Jag tar en snabb dusch och packar sedan BB-väskan, eller kassen kanske jag ska säga. Jag går som en gammal skruttig pensionär från garderob till garderob, rafsar lite här och lite där. Ned med allt bara. Kläder till bebis – check, necessär – check, lite sköna kläder till mig att ha efter förlossningen – check, mina blodgrupperingspapper – check. Värkarna är riktigt kraftiga när de kommer och jag gör det som känns allra bäst, lutar mig mot sängen och vaggar med höfterna. I bakgrunden hör jag hur lilla mamma smyger fram och frågar försiktigt hur det går. För att inte säga för mycket väljer jag att hålla tyst men slänger upp en hyttande näve som tydligt berättar – do not come here mother!

I sängen ligger vår fina tjej och sover. Värken är över så jag går fram och pussar henne på kinden, viskar att lillebror nog vill komma ut nu och att pappa och jag ska åka in till förlossningen. ”Du får vara hemma med mormor så länge, vi ses snart, älskar dig”. Åh! Jag får tårar i ögonen av att bara skriva detta. Så många känslor, som jag aldrig tidigare känt.

08.00

Dags att åka in. Bobby borstar tänderna, tar tandtråd, vax i håret (vad faaa-aaan, vi ska föööda baaarn, skit i deeet) och herreguuud vad långt tid allt tar. Jag står och klampar i hallen med skor och jacka på. Ont.

Går mot bilen men inser att vi glömt kameran, som förvisso inte känns så jäkla viktig just nu. In igen. Kamera – check! Oh shit, nu sipprar det visst lite vatten. Eller är det måhända lite pink, som hon i telefonen misstänkte? Hah, pyttsan! In på toan, hittar ingen binda så ned med ett stycke handduk i trosan.

In i bilen, på med bälte, and now we’re off. Vi kryper fram men alla trehundrasjutiofem farthinder känns ändå som en plåga och jag får riktigt hålla i magen över guppen och i svängarna. Känns som att vi aldrig kommer fram, men det gör vi till slut, parkerar bilen och jag tar några värkar sittandes. Fan, vad ont det gör. Utanför vaknar staden och gatorna fylls av människor på väg till skola och jobb, funderar på om min handduk till binda kommer att synas med tanke på att jag dagen till ära valt mina grymt sköna (och genomskinliga) euphoria-byxor. Hehe. Men vem bryr sig, inte jag i alla fall. Vi går armkrok mot förlossningen, för andra gången, han och jag.

8.30

Vi tas emot av en barnmorska och blir visade till ett rum. Jag får sjukhuskläder, sådana där sköna nättrosor ni vet, och går in på toaletten för att byta om. Innan jag går ut slår det mig att de brukar vilja ta sig en titt på bindan efter att vattnet gått, antagligen för att se så att det ser klart och fint ut. Så med sketen handduk i näven går jag ut, räcker fram den till vem jag tror är min barnmorska och möts av… två frågande ögon! ”Eh ja, jag tänkte att du kanske ville se den”, säger jag, med handen fortfarande framsträckt. Haha! Mottagandet blir väl inte riktigt som väntat när hon svarar ”Njae, det behövs inte. Men är det något kan du ta det med din barnmorska som precis gått på morgonpasset. Hon kommer in till er om en stund”. Jag och Bobby tittar på varandra och börjar asgarva. Jahapp! Handduken åker i papperskorgen.

Hon kollar blodtrycket och kopplar upp mig till en CTG för att mäta bebisens hjärtljud i förhållande till mina sammandragningar, säger att det är långt mellan värkarna som inte heller håller i sig särskilt länge, och att det kan bli så att vi får gå ut en sväng, åka hem eller kanske gå ut på stan och äta något för att sedan komma tillbaka när värkarbetet framskridit ytterligare. Vad säger hon, tänker jag. Klart vi blir kvar!!

Hon önskar oss lycka till, och går sedan.

Nu har jag dålig koll på tiden men efter en stund kommer vår (riktiga) barnmorska in. Vi hälsar och jag känner direkt att vi klickar. Hon är så där lugn och trygg, men samtidigt lätt att skoja med. Vi pratar tankar, känslor och förväntningar. Hon kallar Bobby för Bobbo hela tiden, haha, som vi skrattar. ”Hur var namnet nu igen, Bobbo??”.

Dags för vaginal undersökning! Fem centimeter öppen och vi blir kvar. Vattnet har gått och precis som jag trodde ligger bebisens huvud djupt nere i bäckenet och täpper till som en propp, därför har det inte kommit så mycket. ”Här är någon som jobbat på bra hemma”, sa barnmorskan med ett leende. ”Jag trodde nästan att jag skulle få skicka hem er igen så cool som du verkar, även om jag förstår att du säkert har ont”. Jo, man tackar! Det är ju inte jätteskönt precis men långt ifrån en mardrömsupplevelse. Och nu börjar Bobby med sitt ”när kommer beeebiiisen?”, precis som förra gången. Haha! Älskling, det är lite svårt att svara på den frågan! Han tittar på klockan som nu hunnit bli halv tio, ”klockan sex, då har han nog kommit, tror ni inte det?”.

Jag tänker på vår lilla tjej som vid detta laget borde ha vaknat. Bobby ringer till mamma och rapporterar läget och får sedan prata med Mayia. Hon och mormor är på väg till förskolan. Han räcker över luren till mig och när jag får höra hennes glada och förväntasfulla röst säga ”heeej mamma, ska lillebror komma nu?” brister det totalt för mig och jag börjar gråta där jag ligger. Med darrig röst får jag fram ett par meningar men får snabbt ge luren till Bobby igen. Jag saknar min fina tjej så oerhört mycket och vill bara åka hem till henne, samtidigt är jag så glad för att hon är glad, och att allt löste sig så himla bra. Nu ska bara denna lilla ungen ut också, haha.

Jag får in vatten och saft på en bricka. Jag tackar nej till lavemang och akupunktur. Säger att jag hoppar duschen. Värkarna tar jag lutandes mot sängen, precis som hemma och jag fokuserar på andningen. Barnmorskan frågar om vi önskar oss något, ett gåbord eller liknande. ”Ja, gärna det”, säger jag. ”Och du, en pilatesboll vore himla bra också. Och kanske en sådan där sackosäck att luta sig mot”. Haha, jag hör hur jag låter och börjar skratta. Man får passa på att kommendera medan man kan säg. Hon går sin väg men kommer snart tillbaka släpandes på allt. Tyvärr blir det mesta bara ståendes, till och med pilatesbollen som jag tyckte så mycket om sist.

En ny undersökning görs och jag är nu öppen 6 centimeter. Allt framskrider fint. Hon frågar om det är något särskilt jag funderar över. Jag säger först nej, men sedan ”jo, en sak. Jag är lite orolig över krystskedet. Även om det gick bra upplevde jag det som ganska läskigt sist och det lilla jag brast då läkte aldrig ordentligt (alternativt syddes fel), vilket gör mig extra orolig denna gång. Vävnaden är ju extra känslig där och tänk om jag spricker upp hela vägen nu när den utsätts för tryck…” Hon frågar om hon får titta på ärret och lugnar mig sedan med att det ser bra ut, att det nog inte är någon fara alls samt att hon ska ha extra uppsikt just där när lille kommer. ”Och om du nu brister lite, vilket inte alls är säkert, så fixar vi det efteråt, oroa dig inte”. Det känns jättebra att få höra och jag kan nu släppa det.

Jag börjar andas lustgas och till skillnad från förra gången hjälper den riktigt bra – om jag använder den i tid, precis när (eller gärna precis innan) värken börjar kännas. Gör jag inte det är tåget så att säga missat och då gäller det att fort som attan fokusera om på den vanliga andningen, utan mask. Jag andas in genom näsan och ut genom munnen, så som jag fick lära mig sist, men gång på gång säger barnmorskan till mig ”andas in djuuupare, Stina, med både näsa och mun samtidigt, såååja”. Jag känner värken komma så jag gör som hon säger och flyter sedan på berusningskänslan, skööönt. Jag blundar och smackar med munnen, den känns torr. Och när jag pratar snubblar jag lite på orden, haha. På ett ganska behagligt sätt.

I dimman av värkar och lustgas hör jag hur undersköterskan säger – ”Åh, vilket gulligt nagellack!!”.
Jag antar att hon syftar på mitt, haha.

Värkarna kommer glesare men när jag väl får en känns den rejält. Vi pratar vidare smärtlindring. Jag berättar om min positiva upplevelse av epiduralen sist men att jag i och med min doula-utbildning är väl medveten om både för- och nackdelar och att det gör mig osäker. Jag är nyfiken på att testa utan, något säger mig att det är det bästa, men samtidigt är jag lite rädd inför det nya samt väldigt mån om min upplevelse, vill ju att den ska bli lika positiv som sist.

Om jag väljer bort epiduralen – tänk om jag inte pallar smärtan, tänk om jag inte klarar det, den läskiga känslan att kanske ångra sig men inse att det är försent och att det inte längre finns något val. Om jag tar epiduralen – tänk om den bara tar halvsidigt, eller inte alls? Tänk om värkarbetet stannar upp helt, tänk om jag inte får några krystimpulser, tänk om vi får avsluta med sugklocka, eller tänk om det rent av går hur bra som helst, som sist. Tänk om, tänk om, tänk om.

”Som det är nu fixar jag det”… Ja, men då provar vi utan ett tag till! Det går fint det här! säger barnmorskan. ”Eller… njaee”, fortsätter jag med tveksam ton. Barnmorskan ler, säger att det jag behöver göra är att bestämma mig och att det inte får ligga någon prestige i mitt val. Det gör det inte, svarar jag. Jag fortsätter väga för- och nackdelar mot varandra. ”Vet du vad, jag tycker du ska ta epiduralen!”. Jag blir förvånad över att hon säger det, men lättad över att någon bestämmer åt mig. Innerst inne hade jag redan bestämt själv och det kände nog hon – ”ja, jag gör nog det!…Men tänk om…” Återigen behöver jag lite bekräftelse, ett litet okej på att nu kör vi på detta, och det får jag. ”Visst kan man tycka att en helt naturlig förlossning är bra men du ska veta att inte ens en sådan är fri från komplikationer, sådant vet man aldrig förrän man är där”. Det har hon rätt i.

Det är verkligen svårt att delge detta i text och jag missar säkert en massa relevanta saker vi pratade om men vilken fantastiskt lyhörd barnmorska, som kände av mig precis! Hon sa så kloka saker den stunden och när jag väl hade bestämt mig var det som om min kropp tilläts att öppna upp och jobba vidare den sista biten. Anledningen till att mitt värkarbete stannade upp måste ju ha varit att jag var så låst i sinnet, och inte riktigt visste hur jag skulle gå vidare.

Hon ringer efter narkosläkare och tryggar mig med att den bäste på hela stället jobbar just i dag, hehe. Skönt att höra. Efter en stund kommer narkosläkaren tillsammans med en ung praktikant, hinner tänka tanken ”hmmm undra om hon läser bloggen… aja skitsamma, AJ värk, hit med lustgaaaaaasen”. Jag sätter mig på sängkanten och blir ombedd att sitta så kutryggat jag bara kan, haha, inga problem, sitter jag som jag gör hemma vid datorn bara så blir det nog perfekt! Jag andas lustgas under värken och så fort den är över passar läkaren på att göra sitt, det svider och bränner lite men annars upplever jag det hela som mycket smidigare än sist. Värkarna blir snart något lättare att hantera, men gör fortfarande riktigt ont. Jag upplever att den värsta smärtan i ryggen mattas av men att själva trycket är ofantligt stort. Jag har tagit epiduralen och känner mig nöjd med det – nu jäklar kör vi!! Värkarbetet som tidigare stannade upp drar nu igång med full kraft, sammandragningarna kommer tätt, knappt utan paus. En sista undersökning görs och jag är nu öppen 10 centimeter, efter typ ingen tid alls!

Jag lägger mig på sidan för att underlätta för bebisen att komma längre ned i förlossningskanalen, testar att lägga upp ena benet i en sådan där gynhållare. Det känns faktiskt helt okej och jag tänker att jag nog skulle kunna föda så här. Jag känner ett enormt tryck som gör mig medveten om att det snart är dags att krysta, men det är inte alls den där typiska kräkas-från-fel-håll-reflexen som jag upplevde förra gången. Jag testar att trycka på lite grann, känner tydligt hur bebisen kommer allt längre ned. Jag blir ombedd att testa en annan ställning, säger till barnmorskan att jag kan tänka mig att testa vad som helst bara det inte blir som sist. Då hamnde jag nästan helt platt på rygg, det kändes väldigt fel och jag var alldeles för långt bort från handtagen vilket gjorde att jag inte fick någon hjälp alls från dessa. Jag testar en halvsittande position, eller halvliggande kanske man ska säga. Den känns perfekt i alla fall och när barnmorskan sätter upp två fotstöd som jag kan trycka fötterna mot känner jag verkligen hur jag får kraft att ta i.

Jag som varit orolig inför just detta skede känner mig lugn nu. Med hjälp av barnmorskans, undersköterskans och Bobbys peppningar krystar jag. ”Flott, Stina. Flott!” Åhhh, norska… Min farmor kommer från detta vackra land och varje sommar som liten spenderades just där. Detta gör mig så lugn och trygg, tänk vad ett enda litet ord kan göra… ”Tryck på lite till så är han snart här!”. Jag känner hur hon med sina fingrar töjer ut slidans vävnader för att underlätta för bebisen att komma ut. Aj, aj, aj! ”Nu står han med huvudet här, flott Stina, du gör helt rätt! Andas nu ut och ta i allt vad du kan under nästa värk”. Trots att detta går snabbt slår det mig hur harmoniskt och fridfullt allt är, och att vi snart ska få träffa vår son för allra första gången. Magin hänger i luften.

Värken kommer, jag känner Bobbys trygga hand på min axel och till barnmorskans ”Kom igen!! Lite till, lite till har du!!” tar jag i allt vad jag kan. Jag känner hur huvudet kommer ut tillsammans med fostervatten, men hur ena armen inte riktigt vill följa med. Jag får trycka på ännu hårdare och efter bara tio minuters krystvärkar och cirka tre timmar inne på förlossningsavdelningen ser jag ett litet ansikte och två små armar sticka upp mellan mina ben ”här är din lille pojk, Stina. Tar du emot honom?”. Utan att tänka böjer jag mig ned, sticker in mina händer under hans armar, drar själv ut kroppen och tar honom till mitt bröst. Så jäkla mäktigt!!! Så djuriskt och bara helt… underbart naturligt!! Adrenalinet och endorfinerna flödar och jag känner mig som superwoman, milt uttryckt, haha. Han skriker omedelbart och precis här och nu upplever vi det största som finns, ännu en gång. Vi tittar på varandra, på honom, och bara ler. Vi gjorde det! Bobby säger hela tiden hur bra och snabbt det gick, berömmer mig och barnmorskans jobb, det faktum att hon kände av situationen och gav mig möjligheten att själv ta emot vår son. ”Det är din kvinnas förtjänst, hon var helt fantastisk och gjorde hela jobbet själv!”. Åh, underbara Ulla… vad varm man blir inombords! Allt är över, man ligger där med sin nya ännu outforskade lilla bebis i famnen, och blir överöst av kärlek. Den lättnaden, den lyckan, den tacksamheten. Den är omöjlig att beskriva med ord!

Lille Skalle-Per (snacka om att vi blev förvånade, Mayia hade värsta kalufsen ju, haha) som vi mötte var alls någon Sture, utan en Cornelis. Han föddes på BF+2, precis som sin syster, och vägde 3385 gram och var 51 centimeter lång.

Stolt nybliven tvåbarnsmamma som just kommit till patienthotellet.
Spets-ellerjagmenar-nättrosan sticker upp lite där ser jag, haha, gud så sköna de är!

Bara några timmar gammal.

Storasyster och lillebror, hand i hand.

Doula-bebis

19 november, 2012 14:12

Grattis kära syster till din första doula-bebis. I natt fick jag ett sms om att det nog var förlossning på gång och tidigt i morse fick jag ännu ett om att världens sötaste flicka hade fått se dagens ljus. För en stund sedan ringde hon och jag kunde riktigt känna endorfinerna av att bara höra hennes ord. Magiskt! Allt hade gått så bra som det bara kan. Åh, det finns verkligen inget större!!!

En bild från när jag var doula på min systers förlossning.

Du har 13 dagar kvar till beräknad förlossning

1 oktober, 2012 10:44

Då var ännu en helg till ända. Jag vaknade med molande mensvärk i morse, betyder väl ingenting men då jag aldrig haft några direkta känningar innan lyssnar jag på varenda signal som kan vara tecken på att förlossningen ska sätta igång. Jag låg riktigt och tänkte ”kom igen, gör riktigt jäkla ont nu dååå”, haha. Lustigt hur man kan längta efter smärta! Förlossningssmärta är (enligt mig) den enda positiva smärtan och det ska jag försöka hålla fast vid när det gör som mest ont också. Inte bli rädd, andas, slappna av.

Lilla människa där inne, vem är du? Jag vaknade med en snilleblixt klockan tre inatt – ja, detta ska han heta!!! Men när jag vaknade nästa gång så bara: Eh, neeej! Att man kan ändra sig så fort. ”Du har 13 dagar kvar till beräknad förlossning” möttes jag av inne på familjeliv alldeles nyss, undrar när det blir. Jag har en känsla av att mina värkar kommer att starta på BF-dagen, som även är min pappas födelsedag, men att han kommer ut dagen efter. Den femtonde! Jag ska försöka att inte tänka på det, har en del att pyssla med innan så förhoppningsvis går tiden inte allt för sakta. Kanske ska ta och börja med förlossningsbrevet? Det skrev jag ett sist också men det blev kvarglömt hemma på köksbordet, haha. Mayia kom minsann ut ändå! Och den där väskan, den är inte så noga tycker jag. Jag packar ned lite kläder till bebisen och lite till mig, tofflor, necessären och inte att förglömma: BINDOR! Stora sådana! Det hade jag inga med mig sist så Bobby fick springa runt och ragga på sjukhuset, sent på kvällen, medan jag vaggade bredbent mellan duschen och sängen med blodet droppandes på golvet. Detta efter att dottern kommit ut alltså. Jag trodde att förlossningen tillhandahöll sådant men nepp, inte här, åtminstone inte då. Så det ska jag försöka få med mig. Cola och annat gott köper jag på vägen dit. Journalen är ju elektronisk nu för tiden så den behöver jag inte tänka på, men blodgrupperingspapprena däremot kan vara bra att ha med sig, sa barnmorskan.

Och KAMERAN, för bövelen. Den ska också med! Plus laddare och ett tömt minneskort. ”Minneskort fullt” är inget man vill mötas av i det läget, eller ännu värre – ”inget kort”. Gah!

Förlossningsfoto – välkommen till världen!

6 september, 2012 20:24

Ni som följer mig vet att jag är utbildad doula och att jag har som en liten dröm att på något sätt kunna kombinera detta med mitt intresse för fotografering. Att bli inbjuden att närvara vid födseln av ett barn. Att finnas där som ett stöd och en extra hand. Att få dela blivande föräldrars viktigaste dag. Att få föreviga den dagen, och i form av foton ge tillbaka små detaljer, ögonblick och känslor som många gånger förvinner bort i dimman av onda värkar, adrenalin, oro och förväntan. Det! Det är speciell ära och något jag verkligen vill göra. Nu har jag fått göra det, och min dröm har gått från dröm till verklighet.

Natten till igår föddes en välskapt liten gosse på Lunds lasarett. Tack Angelika för att jag fick dela denna speciella stund med dig och din familj. Det var helt fantastiskt! Du var fantastisk. Att knyta starka band till någon man aldrig tidigare träffat, på så kort tid, komma så nära någon man inte alls känner. Det är häftigt. Att uppleva en förlossning tillsammans gör att alla oskrivna lagar för hur man ska vara raderas, gränser suddas ut och hämningar man vanligtvis kanske har… bara försvinner, och ersätts av systerlig kärlek. Endast nuet existerar. Jag grät av lycka när du fick din son på bröstet. Jag grät av lycka tillsammans med er! Jag har två minneskort fulla med otroliga bilder från hela förloppet, från början till slut, eller ska man säga från början till början? För det är verkligen nu det börjar!

Här kommer några bilder som jag har fått tillåtelse att lägga upp här och dela med er,
resten vill lilla familjen behålla för sig själva.

Uppdatering: Jag vill hälsa och tacka så hjärtligt från lilla familjen, som efter att ha känt efter lite grann kommit fram till att de vackra bilderna från deras största dag nog hör hemma i det privata albumet. Så vi har helt enkelt valt att ta bort dem, de har trots allt legat ute ett bra tag nu och ni som sett dem har sett dem. Tack för era ord!

Jag klarade det!”. Lättnad, lycka, kärlek!

Hallå!

21 augusti, 2012 23:38

Vad roligt att så många är positivt inställda till att ha någon utomstående med sig på förlossningen. Det pirrade som tusan i magen när jag loggade in på mailen imorse och fick se ”förlossningsfotograf” som första rubrik. Jag klickade mig in på mailet och läste ”är otroligt sugen på att ha någon som kan fota denna underbara upplevelse” Jaaaaa! Kände lyckan i min kropp och läste snabbt vidare ”…bor dock i Stockholm och undrar vad du skulle ta i ersättning för att komma upp hit när det är dags?” Neeeeeej!!! Kände jag då, och var nära att ta till lipen, haha. Why Stockholm? Jag vill så himla gärna ta mig an detta fantastiska uppdrag men ser inte hur det skulle gå att genomföra rent praktiskt. En förlossning kan ju starta när som helst och förloppet ser olika ut för alla, dessutom kommer jag vid tiden förmodligen vara nyförlöst själv. Så jag tackade så hjärtligt för möjligheten och önskade stort lycka till! Under dagen har fler mail rullat in, då gällande förlossningar som ska äga rum i Malmö/Ystad/Lund. Jiiihooo! Den som ligger allra närmast kan bli när som helst nu. Inget är bestämt men den blivande mamman ifråga vill mer än gärna ha mig där, både som doula och fotograf. Tänk om det faktiskt blir av, vilken grej! Om vi håller oss till foto-biten en stund. Jag kommer självklart göra mitt yttersta för att fånga känslor och ögonblick på bästa sätt men förstår ju att kvaliteten på själva bilden lär variera beroende på när bebis planerar att komma, när på dygnet alltså. Om förlossningen blir på natten när ljuset är dåligt, vilka är då era bästa tips till mig för att få så bra bilder som möjligt? Några bra knep?

Gäsp! Klockan har passerat midnatt och jag sitter här med en festande alien-bebis i magen som vägrar sova. Sova kan man göra i graven säg, inte innan man är född, hehe. Det är helt galet hur han rör sig, hela magen bubblar och jag får riktigt hålla emot med handen när han trycker ut sin lilla fossing eller vad det är för att det inte ska göra alldeles för ont. Kan inte minnas att jag upplevde det så med Mayia, visst levde hon runt där inne men aldrig så att det gjorde ont. Jag har gått upp tio kilo förresten! Vägde mig för första gången när jag var hemma och hälsade på nu senast. Sist gick jag upp sexton totalt, ska bli intressant att se vad vågen visar vid denna resans slut. Önskar att jag finge lägga på mig lite mer på armarna, de är fortfarande som två spaghettin. 😛

Nu har lille lugnat sig!
Natti…

Home sweet home

21 augusti, 2012 02:21

Trevlig respons på bilderna nedan, uppskattar verkligen den goda tonen även när det ges konstruktiv kritik. Tack för det! Jag har två plåtningar planerade för denna vecka, så himla roligt. Fortsätt maila mig om ni är intresserade.

Jag vill hemskt gärna fota gravidmagar! Eller ännu hellre, ta med mig kameran ända in i förlossningsrummet. Det är något som både jag och min syster Malin (som liksom jag är utbildad doula med stort fotointresse) drömmer om att få göra. När man föder är kameran det sista man ska behöva tänka på, samtidigt som dagen när bebis tar sitt allra första andetag är en dag som jag tror att de flesta av oss vill minnas, på fler än ett sätt. I dimman av förväntan, onda värkar och adrenalin är det dock många detaljer som blir suddiga – hur din älskade höll din hand genom en värk, ditt ansikte när du fick ditt barn i dina armar för första gången, alla blickar, känslor, ögonblick…
Tänk att få den kärleken i ett album! Ovärderligt och så vackert.

Om det är någon i Malmö som skulle kunna tänka sig att låta en diskret och respektfull ”fotograf” närvara i rummet så ställer jag gärna upp, helt utan kostnad. Min syster också, hon finns i Vara och har möjlighet att doula/förlossningsfotografera på KSS och NÄL. För många är det nog främmande att ha någon okänd med sig på rummet, men ägna det en tanke och känn lite på det. Kanske är det värt det?

Nu ska jag göra min lilla familj sällskap i renbäddad säng.
Vi är hemma igen och det känns himla skönt!

Keri Duckett Photography.