x

mama.nu

7 oktober, 2016

Bokningar för 2017 börjar droppa in

7 oktober, 2016

Bikten 24 timmar

7 oktober, 2016
empty image
empty image

Tänk att bikten, efter alla dessa år, fortfarande efterfrågas. Vad säger ni, ska vi ta och damma av den nu direkt? 🙂

Här kan du bikta dig 24 timmar framåt, anonymt eller inte är givetvis upp till gemene man. Lätta på själen och berätta vad som tynger just ditt hjärta – har det hänt något, hemma, i skolan eller på jobbet? Har du gjort något du ångrar, något du känner ångest inför eller bara ligger och funderar på om nätterna? Har du förlorat någon du älskar – berätta för mig om honom eller henne, berätta om din sorg och saknad, berätta om era fina stunder tillsammans.

Jag vet hur otroligt skönt det kan vara och framför allt hur viktigt det är att ibland få öppna upp och kasta ut allt det som så lätt samlas på hög där inne, vad det än må handla om – stort som smått, jobbiga tankar, känslor, händelser, minnen. Ja, vad som helst egentligen. Nu gör vi detta inlägg till en riktig sopstation där vi slänger alla våra gamla sopor för att lämna plats åt nytt och fräscht. Kram på er, ni är toppen och alltid välkomna in hit. En sak ska ni komma ihåg och det är att vi aldrig är ensamma om att tänka, känna och må som vi gör även om det många gånger känns så. Det är denna bikt ett verkligt bevis på. ♥

24

39 comments

  1. Jag flörtade och följde med en kille som inte är min pojkvän hem igår, backade ur innan något hann hända men har fortfarande ångest, förstår inte varför jag har sådant bekräftelsebehov att jag riskerar att förlora killen jag älskar på grund av någon jag vet inte skulle kunna fylla hans skor..

  2. Två saker jag behöver få ur mig!

    1. Jag var ut förra helgen och en söt kille jag träffade pussade mig mitt på munnen, och jag gillade det, men ”besvarade” inte pussen. Kan inte berätta det här för min kille även om det tynger mig.

    2. Jag är sugen på att ligga med min kollega och det slår gnistor av lust varje gång vi ses på jobbet, vilket inte är så ofta, men ändå! Så fort jag är ensam skriver jag till kollegan och jag VET att det är fel, och jag vill verkligen flytta ihop med min kille och alltid vara tillsammans med honom, jag hatar mig själv för att jag gör såhär gång på gång!

  3. Jag saknar mitt barn, min son jag aldrig fick träffa som dog tidigt i magen. Han skulle ha fyllt två år i februari. Och som att strö salt i såren ska min svägerska få barn samma dag (iaf BF då). Jag har en dotter som föddes efter detta och hon har pga detta fått dras med en superångestfylld mamma under hela graviditeten och bebistiden. Först nu vågar jag älska henne fullt ut när hon är ett år. Jag och min man är de enda som fortfarande tänker på vårt första barn, och jag är den enda i hela världen som fortfarande sörjer honom. Eftersom vi fått barn efter detta tror alla det är över, men för mig är det långt ifrån över. Jag har gått hos psykolog vilket hjälpte men inte ens hon kunde förstå. Jag känner stor motvilja mot allt som har med graviditet och bebisar att göra trots att jag nu har en lyckad graviditet bakom mig. Jag måste kunna släppa detta och gå vidare och ta hand om och glädjas över mitt barn som faktiskt lever.

  4. Jag och min kille har varit tillsammans i över tre år och vi älskar varandra, vi är förlovade och har köpt lägenhet tillsammans och planerar att skaffa barn om några år. Allt är perfekt och han är en riktigt bra kille som jag vill leva resten av mitt liv med. MEN jag är aldrig nöjd. Jag går och dagdrömmer om andra killar, kollegor på jobbet osv. Förra helgen var jag ute och festade själv med mina tjejkompisar och hängde med en kille jag nyligen lärt känna, vi åkte på efterfest och snackade hela kvällen. Det var så stark kemi mellan oss och jag har tänkt på honom varje dag sen dess. Vilket är jätte hemskt eftersom jag aldrig skulle vilja byta bort min pojkvän/det liv vi lever ihop. Hela veckan har jag drömt drömmar om att jag är otrogen och det känns som att jag inte kan lite på mig själv längre. Börjar jag på riktigt tröttna på min pojkvän eller är det bara normalt? Jag har läst liknande ”biktningar” ovan här i kommentarerna så jag hoppas på nått sätt att det bara är en fas som går över…

  5. Blivit (oplanerat) gravid med min pojkvän, som är asylsökande och väntar på sitt besked. Vill egentligen behålla och tror att en sådan här detalj kunnat öka hans chanser att stanna. Men han vågar inte ta risken att det inte blir så och säger att han troligen kommer ta sitt liv om han måste lämna både mig och ett barn för att utvisas. Vet egentligen att jag borde göra abort men har sån ångest över hela situationen att jag inte kommer mig för att ta tag i det…

  6. Jag har sån panik över att jag har så svårt med relationer. Jag är snart 30 år och har ALDRIG haft en riktig kärleksrelation. Det är rent ut sagt fruktansvärt att se alla vänner och bekanta stadga sig, skaffa barn och hus och så vidare medan jag är ensam år ut och år in. Känner mig så otroligt efterbliven. Det var inte såhär jag ville att mitt liv skulle bli. Jag gråter och känner mig dum när jag ser andra som är gravida eller har träffat en ny kärlek. Ingen i bekantskap har jag som jag kan relatera till. Ända sen jag var ung har jag haft hemliga kompanjoner eller vad man nu ska kolla det, hehe. Människor som jag upplevt har varit som jag och har haft samma problem. Ingen av dem är idag på samma plan, alla har gått vidare i livet och lever ett mer vuxet liv. Jag AVSKYR när folk säger till mig att det kommer för jag har känt såhär ända sen mina tonår. Jag har alltid varit ensam verkligen och jag skäms något så fruktansvärt över det här! Jag tror verkligen inte att det kommer ordna sig för mycket av problematiken ligger hos mig. Jag klarar helt enkelt inte av att vara nära någon. Jag får panik och känner mig instängd. Som ung och även i vuxen ålder har jag blivit utsatt för övergrepp och det har skadat mig massor. För mig är närhet något smutsigt och äckligt.

    Finns det någon annan som jag?

  7. Jag brukar inte vara deppig men det är jag nu, så bikten kommer lägligt!

    Jag tog examen i våras och har inte fått något jobb inom utbildningen än. Alla mina kompisar har fått det och jag är så avundsjuk, känns som att mitt liv bara står och trampar utan att kommer någon vart. Mitt självförtroende är verkligen i botten… Jag längtar sååå till att något företag hör av sig och säger att de vill ha mig, för alla säger att det kommer ske förr eller senare, men det känns så långt borta nu…

    Dessutom har de flesta kompisar flyttat från staden där jag bor i (flyttade hit för att plugga) och känner mig ganska ensam. Jag har min sambo men saknar att hänga med kompisar dagligen som man gjorde när man pluggade.

    I veckan fick jag cellprovsvar… Jag har lämnat 2 stycken nu och mina cellförändringar hade inte försvunnit, så nu ska jag dit på ett ordentligare besök. Jag vet att många drabbas av det och att jag inte borde vara orolig, men saknar någon att prata med det om som har varit i samma sits. Pojkvännen förstår mig inte riktigt…

  8. Jag är 26 år (borde kanske vara för mogen för följande) och igår när jag och min sambo hade sex så blundade jag och tänkte på SNYGG-ERIK från Paradise Hotel. Alltså skjut mig vilken pinsam tant jag är. Men det tände verkligen till då kan jag säga.
    Ps. Är jättekär i min kille och vill inte alls byta ut honom på riktigt.

  9. Älskar bikten och har nog aldrig missat ett tillfälle!

    Det som tynger mig mest just nu… Är det faktum att min kropp är min största fiende. Mat. Jag får ångest av minsta lilla matbit, och ändå kan jag inte sluta äta. Jag nojar över vikt, magen som korvar ihop sig när jag sätter mig ner, och inbillar mig att jag ser gravid ut. Jag blir aldrig nöjd.

    Nåt annat är att min fd crush sen sex år tillbaka, har fallit in i min världsbild igen. Vi träffas max en gång vartannat år, och det är samma sak varje gång. Han faller för mig, eller jag för honom. Jag avvisade honom sist vi träffades och han föll för mig (2014), då jag fick panik och inte alls var redo. Nu sågs vi på nytt, förra helgen, och nu är det min tur. Jag vill ha honom. Men jag vågar inget säga, då han har flickvän nu… Världens jävla lyckligaste måste hon vara, och jag är så avis.

  10. Just det, glömde en grej. Min fd bästa vän. Hon hatar mig, och vi har inte pratat eller setts sen innan sommaren… Hon har missförstått mig helt, och tycker att jag alltid ska ha saker på mitt sätt, för att bli nöjd. Vilket inte alls är fallet, då det handlar om en specifik grej som inträffat med henne 2 gånger, som jag från min barndom upplevt trauma kring och därför… ja, reagerar kraftigt över. Vilket jag försökte förklara för henne, min reaktion liksom. Varifrån den kommer. Men hon lyssnar inte… Utan fortsätter bara tycka jag är jobbig. Sen har vi samma jobb, och jag som jobbat där i 8 år har mindre i lön än hon som jobbat där i 1 år – vilket jag blev lite irriterad över, MEN INTE PÅ HENNE! För var är det hennes fel? Jag är jätteglad att hon har bra lön, MEN jag är irriterad på företaget som tänker helt bakvänt!

    Detta gör att hon inte vill vara min vän längre. Trots att jag var DEN ENDA som dök upp på hennes födelsedag, när alla andra struntade i henne.

    Jag vet inte… Vad fan ska jag göra? Jag saknar henne. Till alltsammans hör att hon dragit in en av våra gemensamma vänner, som vi tidigare umgicks med (alla tre i grupp – alltid). Nu umgås bara de två, hela tiden. Hela hela hela tiden. Och de bjuder aldrig in mig längre, och den gemensamma vännen som jag tidigare pratade med VARJE DAG hör knappt av sig till mig längre. Jag antar att min fd bästa vän berättat för henne om oss två, från sitt perspektiv…

  11. Nathalie: Jag har exakt samma problem som dig. Har också varit utsatt för övergrepp som barn och tonåring och det har gett mig problem med relationer och framförallt närhet. Det känns smutsigt, jobbigt och bara helt fel. Mitt råd är att gå i terapi, det har jag gjort ett tag och det har varit det enda som verkligen hjälpt (även om jag har en lång väg kvar). Man förstår då att det inte är oss det är fel på utan att vi reagerar som vi gör pga det vi varit utsatta för. Man lär sig hitta vad det är som är jobbigt på djupet och varför det är jobbigt. Man behöver lära sig att ta tillbaka kontrollen och verkligen vara här och nu och få kroppen att inse att det inte är de gamla övergreppen som händer igen. Om man lyckas med det får man inte längre panik och känner sig instängd. Alla typer av övergrepp är traumatiska och kan ge PTSD oavsett hur ”omfattande” eller ”allvarliga” de varit. Jag är som dig stressad över att alla andra skaffar familj och ledsen äver att det känns omöjligt för mig. Men försök vara ödmjuk mot dig själv, acceptera att det här är ett problem och jobba med det i terapi. Kram

  12. Min storasyster dog för en månad sen. Ingen förstår sorgen, hennes ”normala” liv togs ifrån henne när hon var nyfödd och fick hjärninflammation. Har sörjt min syster hela mitt liv, och nu helt plötsligt sörjer jag henne fullt ut. Men andra förstår inte hur den här typen av sorg känns, inte ens jag förstår det. Jag är förvirrad, ledsen och arg. Jag sörjer en människa som kanske inte ens visste vem jag var. Jag kommer aldrig veta hur hon uppfattade världen, jag kommer aldrig veta hur hennes tankar var, jag har aldrig vetat och kommer aldrig göra det.

    Jag pluggar sista året på min utbildning och vet inte vad jag ska göra. Vill bara bli klar, men vill också låta mig själv få tiden att sörja och reflektera över livet.

    Det svåraste är nog det sociala. Jag är egentligen utåtriktad och otroligt öppen med känslor, men nu vet jag inte hur jag ska göra. Mår dåligt av att träffa vänner, även om jag mår bra i stunden. Det tar så mycket energi att vara social, samtidigt som jag behöver träffa människor för att få energi.

  13. Efter att jag läst fler liknande kommentarer om att fantisera om någon annan än sin partner eller flörta med någon annan:
    Jag tror att detta är helt naturligt och ingenting att oroa sig för! Ibland tänker jag att det är synd att jag eventuellt aldrig mer kommer att dejta, ligga runt och vara helt och hållet chef över min egen sexlust och bestämma vad jag vill från dag till dag. Att fantisera eller ibland byta några flörtiga ord med en annan man på krogen tycker jag är oskyldigt.

    I verkligheten vet jag att jag har vunnit högsta vinsten och hittat den perfekta mannen att dela mitt liv med. Vi vill ha barn, vi vill gifta oss och vi vill dela våra liv med varandra. Jag vet det. Att det är roligt att flörta och roligt att veta att man fortfarande har ”det” betyder inte att man är osäker på sitt val eller riskerar att vara otrogen. Det tror i alla fall inte jag.

  14. Jag och min sambo har försökt få barn i 2 1/2år och det är en sådan enorm smärta dagligen. Jag blir så ledsen och arg när vänner och bekanta är gravida och det är nästan omöjligt att bli glad för deras skull. Man blir så sjukligt avundsjuk att man skäms. Hela mitt liv har liksom målet med livet att få familj och bli mamma och nu kanske inte min högsta dröm är möjlig. Sådan extrem smärta och allt man får höra är att ”det löser sig ska ni se! Nog blir det bra!” Men jag tror innerst inne att det inte kommer bli det för oss. Vi väntar på remiss för ivf efter 1 år av utredning med läkare som varit allt annat än empatiska. Dessutom har min svägerska hunnit bli gravid och fått 2 barn och tog mitt favoritnamn. Får jag inte bli mamma vet jag inte hur jag ska fylla mitt liv. Det är ju mitt livs mening att få bilda familj. Och visst finns det andra alternativ också men som 25 åring vill jag inte vara ofertil. Och alla som säger ”men gud du är ju så ung! 2 år är ju inget ni har ju gott om tid” kan dra åt helvete. Ingen som inte själv gått igenom det här vet hur det känns

  15. Min mamma dog idag… Allt bara hände hann inte ta farväl eller säga att jag älskar henne..

  16. Jag har varit sjukskriven sen midsommar för utmattningsdepression.
    Jag blir så arg när folk säger åt mig att ta det lugnt, gör inte för mycket nu.
    JAG VILL INTE VARA DEN SVAGA! men jag är det. För tillfället. Måste inse. Måste acceptera.

    Mår iaf bättre nu än för en månad sen. Alltid nåt. Men samtidigt kan jag inte sluta tro att jag kanske förtjänar att må dåligt av nån anledning?

    Har svårt att vara social. När andra pratar om ”normala” saker håller jag på att dö inombords. Känns som jag håller på att drunkna utan att nån märker nåt. (Har kurator kontakt och en bra o förstående sambo så ni behöver inte oroa er. :)) vill bara skrika rakt ut ibland. Så jag gör det nu:
    HALLÅ! Ser ni inte att jag håller på att försvinna?

  17. Barnlös: jag förstår dig fullt ut o är själv inne på mitt 4e år och misslyckad ivf… den tomheten o längtan som finns inom än går inte o beskriva, tårarna rinner ned för kinden bara av tanken.

    Sen känner man sig så hemsk som inte alltid kan känna glädje åt andra.

  18. Jag har pluggat på högskola i flera år och är snart klar. Har nästan bara examensarbetet kvar men jag orkar inte göra det!! Jag har skjutit upp det länge. Jag är så trött hela tiden. Så när min dotter är på förskolan så ligger jag i princip bara i soffan framför TVn i flera timmar istället för att plugga. Jag kan inte ta tag i det och sätta igång med plugget. Det värsta är när familj och vänner undrar hur det går med plugget och om jag inte är klar snart. Det är så pinsamt att jag har dragit ut på det så länge. Jag ljuger ofta om att jag jobbar med det varje dag men sanningen är att jag knappt har gjort något senaste månaderna.

  19. Det var en sån chock när mina tvillingar föddes. Från noll barn till två på en gång. Det är två år sen de kom nu och jag älskar dem över allt annat och utåt sett ser allt bra ut, men dagarna är ibland ett helvete och jag känner mig som världens sämsta mamma som är så trött och har noll tålamod. Jag skäller och skriker på dem, ibland är jag hårdhänt. Dettar så fruktansvärt. Snart skall mina älskade små barn skolas i på förskolan och jag längtar. Jag är så trött på att vara hemma, så trött på att vara världens sämsta mamma. Jag hoppas det blir bättre att jag får komma iväg till jobbet och få lite distans och samla ihop lite energi.

  20. Min pojkvän gjorde slut igår…
    Jag känner mig så tom och det gör så ont!! Fysiskt ont i själen. Jag åkte hem till mina föräldrar igår, 4 h i bil, och satt o grät o skrek hela vägen ner.

    Vi hade ett enormt långdistansförhållande, han bor i Frankrike och jag i Sverige. Vi har varit tillsammans i ca 1 år. Skrivit med varandra varje dag, skypeat nästan varje dag och setts ungefär varje månad. Det tar enormt på krafterna med ett sånt förhållande. Det är oerhört plågsamt att inte kunna kyssa den man älskar godmorgon varje dag. Eller bara se personen. Men samtidigt är det så underbart när man väl ses!! Han har verkligen varit perfekt för mig! Jag har fått nypa mig själv i armen varje gång och fråga mig själv, är det här verkligen på riktigt!? För det kan väl inte vara så underbart? Han förstår mig på alla plan och det känns så naturligt och tryggt med honom. Det är som att jag nästan väntat på att det ska ta slut eftersom att ingen tillåts vara så lycklig med någon.

    Sen kommer vi till den lilla detaljen att han är några år äldre än mig. Jag är 22, han är 39. Jag vet, för de flesta är det en väldigt stor skillnad. Jag blir lite skrämd själv vid tanken på den konkreta åldern. Hur kommer det bli när vi blir äldre? Har också ofta blivit plågsamt påmind ett flertal gånger av samhället… Man tillåts såklart inte vara anourlunda. Men vår åldersskillnad är inget vi tänker på. Det är så naturligt. Det är inget som stör. Vi passar så bra ihop på nått sätt. Man brukar säga att åldern är bara en siffra och det är den mentala åldern som är det viktiga. Och så är det verkligen. Jag har aldrig varit med någon som förstår mig så bra!! Jag vet inte vad jag ska göra utan honom!! Man säger det här klyschiga ”carpe diem”, ta tillvara på livet, vi lever bara en gång! Ska man verkligen vara så feg då? Ska man inte tillåta sig att vara lycklig? Även om det är skrämmande? Hur vet jag att jag kommer vara vid liv nästa vecka?

    Det är så jobbigt… Både den enorma distansen och det faktum att han faktiskt är äldre. Jag drömmer om att flytta ner till Frankrike och starta familj med honom. Hela kroppen blir helt varm vid tanken. Jag längtar verkligen efter att starta familj med honom. Han har redan en liten son sen tidigare, och jag blir så varm i hjärtat när jag ser dem tillsammans. För första gången värker min livmoder efter kärleken till ett barn.

    Men, igår så sa han till mig att han orkar inte mer. Det är för jobbigt. Han älskar mig och önskar att han kunde vakna upp varje dag o få se mig. Ha ett riktigt förhållande! Att lika lycklig som han blir av att prata med mig så blir han lika plågad av verkligheten att han inte kan röra vid mig. Men som det är just nu så går inte det… jag pluggar här i Sverige och har tre år kvar… jag har all familj här, vänner, trygghet… ska jag bara släppa allt och lämna mitt liv för att starta ett nytt där nere? Kommer jag klara det? Kommer vårt förhållande klara det? Blir det en för stor press på vårt förhållande? Om det är ALLT jag har? Han kommer aldrig kunna flytta till Sverige då han har sin son i Frankrike…
    Jag har gradvis försökt anpassa mitt liv till att om några år flytta ner. Det är ett enormt stort steg. Jag har börjat plugga franska, ändrat min ekonomi för att ha råd att flyga ner dit, börjat sälja och rensa ut mitt liv på materiella saker jag inte behöver, kollar på möjligheter att studera/jobba där nere osv. Men nu är det förgäves. Han kan inte vänta… Visste jag att jag skulle förlora honom hade jag släppt allt direkt och flyttat ner till honom!! Eller hade jag det? Kan jag det? Just nu vill jag bara släppa allt, sälja allt, skita i allt och bara vara med honom! Det gör så ONT!!! Men ska jag göra det…….? Är det verkligen rätt? Ska man lyssna till hjärtat eller till hjärnan…..?

  21. Jag håller på och sabbar ett förhållande jag verkligen vill ha.
    Jag känner mig som en psycho bitch och vet inte själv vad jag pysslar med.
    Vi har träffats i 2 månader men är ihop ”på riktigt” sen en månad.
    Vi har det så himla fint tillsammans och visar varandra mycket kärlek. Men det är så rörigt och jag vet inte om han är lika engagerad och villig i förhållandet.
    Varannan vecka har han sin son och det är min jobbvecka och jag är barnledig. Jag spenderar dock en del tid där eftersom vi dragit in barnen i vår relation.
    Varannan vecka har jag mina barn och då har han jobbvecka och jobbar natt 7 dagar i rad.
    Vi är jobb och barnlediga tillsammans 2 dagar i månaden.

    Han är väldigt osäker i sig själv och säger själv att han har svårt att sänka garden men att han börjar förstå hur mycket jag tycker om honom och att han faktiskt kan lita på mig.

    Nu till problemet.. Han har jobbvecka nu och vi sågs i onsdags. Emellan gångerna vi ses så hörs vi inte alls. Om inte jag hör av mig. Han verkar inte intresserad alls av att höras eller ses.

    Igår flippade jag och skrev till honom att det är jobbigt att vi inte hörs och att det inte känns som att vi har ett förhållande.
    ”Känner du verkligen så?” svarade han..
    Sen gick jag på om att jag verkligen vill det här, att jag tycker om honom osv, och han skriver att han tycker om mig med skitmycket och att jag inte alls är jobbig. Att han förstår att jag bara vill ha ett vettigt förhållande.
    Sen skrev han att han saknar mig och frågade om han får komma på måndag morgon när han kliver av jobbet och sova här.
    Jag frågade om vi verkligen inte ska ses förrän måndag och han svarar att han ska träffa en kompis och fixa lite hemma i helgen.
    Blir så besviken för vill vara en del på priolistan.

    Jag skrev sen att han gärna fick komma nu i morse och sova och han gjorde det tack och lov. Vi åt frukost och pratade om det hela och jag sa att jag inte vill ha ett ”varannanveckaförhållande”. Jag minns inte ens om vi kom fram till nåt för det snurrar i mitt huvud. Jag vill inte förlora honom. Jag börjar älska honom men jag kommer skrämma bort honom som det psykfall jag är. Och det gör så ont. 🙁
    Jag har blivit så sårad förut och tvekade länge att inleda nåt seriöst. Men nu har jag gett efter och släppt den spärren.

    Förlåt för långt inlägg. Har ingen annan att prata med om detta.

  22. Till Frida… Ibland måste man våga chansa. Äkta kärlek är definitivt värt att släppa allt och ge sig ut på okänt vatten. Och jag skulle inte oroa mig för allt praktiskt. Sånt löser sig alltid. Chansen att studera finns ju kvar. Skulle förhållandet skita sig totalt så kan du alltid komma hem och ta upp saker och ting där du lämnade.

    Det låter som att ni verkligen älskar varandra och då tycker jag definitivt att det är värt att ge allt och lite till för det. I bästa fall finner du en livslång kärlek som kommer skänka dig de bästa stunderna i livet. I värsta fall tar det slut och då får du väl flytta hem Igen!? Man måste våga chansa ibland.

    Om ni båda verkligen vill satsa hoppas jag du vågar ❤

  23. Borde egentligen vara nöjd som har ”allt” enligt många, färdig sjuksköterska om några månader, en underbar sambo(blivande man) hus, bil, mat på bordet varje dag& är frisk. Men nånting saknas ju, det där jäkla + varenda månad.. mensen är 1 vecka sen och trots flera negativa gravtest hoppas jag ändå inom mig att testen har visat fel. Snart måste det väl ändå vara vår tur? :'(

  24. Börjar undra om det är något fel på mig. För varje gång jag träffar en kille så blir det bara en dejt.
    Om jag inte har missat någon så har jag sen januari förra året träffat 10 olika killar.

    Det är inte så direkt heller att jag ligger på första dejten för jag vet att det lätt kan ge fel vibbar. Men alla, utom en, kille har sagt att ”du verkar vara en jättehärlig tjej men jag kände inte det där”, ungefär så. Och när så många killar säger det, då borde det ju vara mig felet ligger hos.

    Jag vet vad felet är, jag är inte så mycket för närhet om den inte är på mina villkor, hur illa det än låter, men jag stöter bort folk och har en skyddande mur omkring mig, alltså svår att komma nära inpå.

    Förra året träffade jag en kille som var jättenärhetstörstande. Jag nöjde mig med en snabb kram när vi sågs och en när vi gick, men han försökte hjälpa mig ur det där och det blev lite bättre men ändå inte.

    Nu träffade jag en kille igår för en promenad och sen landade vi i hans soffa för att kolla på film och prata.
    Jag var lite ”orolig” innerst inne eftersom det kanske skulle bli stelt att sitta i okänd persons soffa, men snacket flöt på.
    Han frågade om jag ville sätta mig närmare honom efter ett litet tag, jag sa ja. Ett enormt framsteg för mig bara det, eftersom jag annars lätt hade kunnat säga att jag satt bra där jag satt.
    Men jag slappnade av mer och mer. Han la armen om mig, pillade i mitt hår, luktade på mitt hår massa gånger. Kittlade, vi tåflirtade massor, han tog sin andra hand och fattade min i sin, han upptäckte då att jag var iskall så han satt och värmde mig och vi lekte med och smekte varandras händer och fingrar. Det kändes för första gången på hur länge som helst både bra och tryggt att vara i någons famn.
    Det blev dock ingen kyss, kanske väntade han på att jag skulle ta initiativ, kanske ville han inte. Jag vet dock att jag inte vågar ta initiativ till det…

    När jag sen plötsligt fick se vad klockan var fick jag ganska bråttom hem, för det var sent och mörkt och det är en ganska jobbig väg att köra, verkade han plötsligt annorlunda mot innan. Lite som att ”iväg med dig nu”.
    Funderade lite på vad som kunde gått fel när jag åkte hem och smsade honom för kände att jag typ behövde ”be om ursäkt” eller nåt sånt för att jag kanske var mer stel och reserverad än jag trodde. Han sa dock att han tyckte vi var för olika, kan säkert vara så, man behöver ju olika saker i sitt liv och jag som är öppen för allting och kan göra precis vad som helst så länge det är bra sällskap har inga problem med olikheter så länge man har något gemensamt. Han har uppenbarligen en annan bild av vad man behöver ihop med någon och det kan ju inte jag ändra på.

    Men det faktum att detta var 10e killen där det sket sig (9e, en av dessa dissade jag. Sen har vissa varit så uppenbara att det är the end efter en dejt), där det ändå kändes bra på ett helt nytt sätt, får mig ju att undra om jag ens är kapabel att dejta och försöka bygga ett förhållande med någon. Jag är ändå 24 år och har aldrig haft någon pojkvän. Börjar tappa hoppet nu…

    Detta känns dock inte lika jobbigt som det brukar eftersom jag ändå vann något på detta, jag övervann min ”rädsla” för närhet och vågade slappna av…

    Grymt lång kommentar känner jag här, men jag behövde få det ur mig.

  25. Nu kanske det redan gått 24 timmar men behöver få detta ur mig.

    Jag är livrädd att tappa kontrollen och har lidigt en del av såkallade ‘intrusive thoughts’. Dvs, hemska bilder i huvudet. Vanligaste är väl nyförlösta (men egentligen mammor generellt) som får hemska tankar som ‘tänk om jag skulle tappa mitt barn från balkongen’, eller andra hemska saker som en själv ser sig göra. Alla människor får sådana här tankar och många menar att den är en del av att vara människa. Skillnaden är dock att de flesta inte ens registrerar det, eller åtminstone inte lägger någon vikt vid det, de ‘viftar’ bort det. När man verkligen lider av det så tar tankarna över ens liv. Ett tag var jag väldigt rädd för knivar och tänkte att jag skulle hugga ihjäl någon. Eller att jag skulle gå i sömnen och vara våldsam. ibland gällde det mig själv, typ att jag tänkte att jag skulle köra in i motsatt vägbana och krocka. Eller svälja alla sömntabletter jag hade. Jag kunde knappt läsa om våldsdåd utan att tänka ‘tänk om jag blir så’. Det är så himla obehagligt att lida av detta. Nu äter jag antidepressiva och har pratat med läkare. Och de lugnade mig mycket. Jag har inte tankarna på samma sätt och lever ett normalt liv. Men ibland smyger tankarna sig på och jag tänker ‘men tänk om jag verkligen håller på att bli galen? Tänk om de missade något? Tänk om jag är en psykopat och mördare?’. Det är ett så svårt ämne att prata om. De flesta har aldrig hört talas om detta och blir gissningsvis ganska skrämda. Som tur är har jag en kompis som också varit deprimerad och haft liknande upplevelser och är väldigt förstående. Men oftast känner jag mig så ensam i det. Jag HOPPAS så innerligt att detta en gång ska vara borta.

  26. Jag bråkar med försäkringskassan om att få vårdbidrag för min dotter som pga funktionsnedsättning inte klarar av att gå på förskola. Det tycker däremot handläggaren på försäkringskassan att hon borde klara. Hon är inte ens 1.5 år gammal. Men föräldradagarna börjar rinna ut och ekonomin är i botten. Vi lever på min sambos lön (som sliter så ofta och mycket han för våran skull. Vill bara stortjuta hela tiden för att han är såhär fantastisk. Våran hjälte). Men varje dag är tung. Vågar knappt andas och är ständigt rädd för oväntade kostnader. Men vi kommer att fortsätta kriga. Aldrig i helvete att jag lämnar iväg min unge när hon inte klarar av det. Hon behöver oss. Hennes mamma och pappa.

  27. Det känns som en evighet sen jag skrev här sist. Då var jag olycklig och trasig i ett förhållande som absolut inte fungerade men var rädd att ta steget därifrån. Men jag tog steget. Jag blev singel och började leva igen. Jag hade inte alls tänkt att träffa någon ny men out of the blue dök han upp. Min stora kärlek. Allt var bara så perfekt, det var så uppenbart att det skulle vara vi och jag får äntligen känna på hur äkta kärlek och ett sunt förhållande ska kännas. Vi har varit tillsammans i lite mer än ett år och väntar nu vårat första barn tillsammans. Jag fick missfall första försöket men med positivt tänk och stöd från varandra så har vi gått igenom det ganska smärtfritt. Allt löser sig verkligen, jag trodde aldrig att mitt liv skulle förändras till något så bra på så kort tid och nu sitter jag här, gravid v 12. Vi fick kika på den lille förra veckan som sparkade och hade ett hjärta som pickade så fint. All kärlek till alla er som har det tufft. Gå på eran magkänsla och följ era hjärtan.

  28. Jag lever ihop med min pojkvän sen tre år tillbaka. Det har varit… stormigt kan man säga. Alla mina vänner och min familj tycker (subtilt) att jag borde göra slut med honom. Jag är 26, han är några år äldre. Vårt största problem är att han är väldigt kall, visar sällan känslor till skillnad från mig som gråter och skrattar om vartannat. Jag har även varit väldigt nere och gått i terapi under våren och inte funnit något stöd i honom alls. Jag har kunnat suttit och gråtit i soffan brevid honom utan att han lyft blicken från sitt spel på paddan. När han dricker (vilket han gärna gör typ varje helg) så blir han ännu kallare och får en väldigt arrogant attityd vilket gör att typ inga av mina vänner tycker om honom. Jag får ofta en klump i magen när vi ska på någon fest eller hem till någon där jag vet att han kommer att dricka för hans attityd kan bli så hård. Han har skrattat åt mig när jag typ sitter på knä och gråter framför honom för att han är så fruktansvärt kall mot mig, vilket oftast triggar en panikattack hos mig (dvs jag är kär i honom, han är kall- jag blir ledsen och känner mig ensam och han skrattar åt mig vilket gör att jag känner mig ÄNNU ensammare och så får jag en panikattack över att jag är så jävla svag). Gråter jag på nätterna säger han åt mig att gå ut från sovrummet för att han kan inte sova om jag ”låter” eller så säger han åt mig att slut bara. Hans tidigare förhållande tog också slut efter 3 år pga hans alkoholvanor och vi pratar ju om problemet men han tycker inte att det är ett problem…MEN vår vardag är bra. Trygg och lugn. Vi bråkar aldrig om ”vardagssaker” och har det liksom ganska bra framför tvn en tisdag efter middagen. Men någonting saknas. Och jag är så jävla jävla rädd för att ta steget att göra slut med honom. Kan inte tänka tanken på att han ska vara med någon annan än mig. Och jag är rädd… jag är 26 år och pluggar, är klar om två år och jag drömmer om barn och familj och hus osv vilket vi båda två vill. Jag är rädd att om jag gör slut med honom kommer jag inte träffa någon annan… Tänk om jag inte får barn? Jag går sönder då. Och jag är stressad – inte kan jag väl göra slut med någon nu när jag är 26 och riskera att inte träffa någon innan det är för sent. Är rädd för att lämna honom också då han har en väldigt trygg ekonomi och jag kommer kastas ut och få bo hos mamma eller syskon under tiden jag pluggar. Usch. Det var inte såhär det skulle bli…

  29. Det har nu gått över 2 år sedan jag och min kille började försöka göra barn. Vi har gått igenom utredningar, provtagningar, behandlingar, ett missfall och nu står vi äntligen i kö för IVF. Mina bästa vänner har blivit gravida under den här tiden och jag är så ledsen över att jag inte kan glädjas åt dom helt till fullo. Känner mig som en dålig vän samtidigt som jag känner en saknad i att mina vänner ska förstå mig och vår sits! Min dröm och mitt mål i livet har alltid varit att bli mamma och jag är så rädd över att det inte ska få uppfyllas 😢

  30. Till dig med den känslokalla pojkvännen:

    Jag förstår att det är svårt att se hela bilden när man är inne i förhållandet, men det han gör är ju en form av psykisk misshandel.
    Dessutom låter det som han saknar förmågan att känna empati, åtminstone när det gäller dig (men förmodligen allmänt?). Han har obviously problem med känslor, (dina och sina) förmodligen därför han dricker så mycket (men det är något han själv behöver ta tag i, han är inget för dig att ”fixa”)

    Du säger att det är bra annars, men nej det ska inte vara så här. Han kommer bryta ner dig totalt (vilket sätter honom i en maktposition) där du är för svag/rädd att lämna honom.

    26 är ingen ålder, men jag förstår stressen. Jag är själv 28 och singel men mår super angående jobb, familj och vänner. Jag är älskar singellivet och att bo själv, samtidigt vill jag ändå träffa killar.

    Du skriver att din familj och vänner inte gillar honom och vill att du gör slut. Det finns en anledning till det, de ser ju hur dåligt han får dig att må, de vill ditt bästa och bryr sig om dig.
    Lämna honom, flytta hem, bygg upp dig själv och din ekonomi och om något år är du på en helt annan plats i livet.

    Jag (och dina nära) kan säga hur mycket som helst men det är DU själv som måste lämna honom!

    Låt inte honom ha makten över dig!
    Styrkekramar!

  31. Till T.T

    Är det killar du först träffat på nätet? Jag har upplevt att även om det lät bra i skrift( messande etc) så har det istället varit kemin som inte stämt (vilket är omöjligt att veta över nätet).
    Däremot läste jag att man ska ge en dejt 3 chanser innan man dissar, då det är lätt väldigt nervöst i början.
    Jag vet själv hur det är att vara den som känner att kemin inte stämmer även om killen är trevlig, och jag har då inte haft lust att ses igen. Kanske är det så att de hade gillat dig om de bara träffat dig fler gånger, så känn inte att det är fel på dig. Ibland behöver man lyssna på en sång flera gånger innan man gillar den.

    Angående närhetsproblematiken, been there, done that. Jag känner igen mig i det du beskriver hur det fysiska är jobbigt.
    Mina problem grundar sig i sexuella övergrepp som liten, vilket jag gick i terapi för några år sen. Numera har jag inte samma problematik vilket är underbart och skönt.
    Nu vet jag inte om dina problem beror på något särskilt i ditt bagage men oavsett är terapi guld värt! Det är skönt att ha någon opartisk som kan se på dig på ett sätt andra inte kan, och ge verktyg att arbeta med 🙂

  32. Hej Monika och supermycket tack för ditt svar! 🙂

    Ja det har blivit mest nätet…Mycket för att jag är alldeles för feg för att ta kontakt med någon irl och jag har knappt blivit uppraggad irl heller.

    I text med killar är jag mig själv, den jag är när man kommit under mitt skal irl, det är lättare att öppna skalet i text. Och jag skojar inte när jag säger att jag alltid får höra att jag är så himla skön och rolig.
    När man träffar mig är jag till en början blyg, men det brukar släppa ganska direkt när man får igång ett snack. Då öppnar jag mitt skal, bjuder på mig själv och är verkligen samma person som i text – vilket jag känner eftersom jag säger saker som jag annars hade skrivit.

    Jag tror starkt på att man känner när det klickar. Kan man skratta och prata utan att man måste tvinga fram något eller anpassa sig, när man tittar på varandra och båda har svårt att slita bort blicken, eller som sist – inte hålla händerna borta från varandra – då tycker ju i alla fall jag att det har klickat. Men jag kanske har fel? För jag har upplevt detta så många gånger men det stannar ändå efter en dejt.

    Tycker också att man bör ge sin dejt mer än en chans. Senaste killen pratade ändå om ”framtiden”, han skulle lära mig spela golf, han var väldigt mån om att få komma dit jag bor och få se hur min ”stad” ser ut.
    Det var väldigt bra sagt det där i alla fall att man behöver lyssna på en sång fler än en gång innan man gillar den ibland. Men varför förstår inte killarna jag dejtat det?

    Tråkigt att höra att dina problem grundar sig i något så hemskt! Men skönt att du inte har såna problem med det längre! Bra att terapin fungerat för dig (och att du dessutom har tagit tag i det, bara det är stort! Många verkar ”trycka bort”/”förneka” det) 🙂
    Själv har jag inte varit med om sexuella övergrepp, mina närhetsproblem grundar sig i att jag som 12åring tyckte det var töntigt att kramas och slutade med det. Sen fick jag för mig att vissa människor är äckliga och det tog flera år innan jag kramade någon igen…Bevisligen har jag inga jätteproblem med det eftersom jag faktiskt tyckte det var jättemysigt i lördags att ha någons arm om mina axlar, luta mitt huvud mot någons bröst och känna hur någon andades varmt i mitt hår samtidigt som vi flätade ihop våra fingrar. Jag blev så avslappnad!
    Men det som dock blivit ett problem av denna närhetsvägran under så många år är ju mitt självförtroende, att varför skulle någon vilja mysa med mig. Och hur märker jag ens att någon ens vill mysa med mig, såna saker är det som spökar. Och bara det kan väl vara värt att gå i terapi för, men samtidigt vill jag kunna själv. För varje framsteg jag gör känns det bra. Men snart känns det inte som att jag kan jobba mer med mig själv utan att ha någon annan som kan hjälpa mig, och då behöver jag ju en försökskanin aka kille, haha ^^

  33. Hej,

    Jag skrev i bikten för några månader sedan om hur dåligt jag mådde då jag bodde i en stad jag inte kände någon och var osäker på min utbildning. Sedan dess gjorde min pojkvän slut med mig vilket var det bästa som kunde ha hänt helt ärligt! Blev inte det minsta ledsen fast vi hade varit ihop i flera år så insåg att jag aldrig var riktigt kär utan var bara ihop med honom för trygghetens skull. Jag hoppade av min utbildning och hade en fantastisk sommar. Nu har jag flyttat till en annan del av Sverige och börjat på en utbildning jag trivs så otroligt bra på (jag valde efter mina intressen denna gång istället för vet ”klokaste” valet) och jag lyckats landa ett extrajobb som är lite av ett drömjobb vilket kommer leda till att arbete efter studenten kommer gå väldigt lätt att få. Jag har även en egen lägenhet på förstahandskontrakt, FLERA nya vänner som jag tycker så otroligt mycket om. Har träffat en del killar också men trivs just nu väldigt bra med att vara singel!

    Allt jag egentligen vill säga är att jag är inte samma person nu som jag var för ynka sex månader sedan. Jag är otroligt nyfiken och taggad inför framtiden, har vänner jag umgås med och som vill umgås med mig och trivs otroligt bra med skolan och är så stolt över mig själv som har vågat göra allt detta.

    Så ni som är rädda över förändring i ert liv, var inte det! Att våga gå emot det ”trygga” och säkra var det absolut bästa jag har gjort och jag har haft den bästa våren och sommaren i mitt liv, förmodligen blir hösten och vintern minst lika bra. I januari var känslan helt annorlunda och jag trodde livet i princip var över då. Så kämpa på alla, att känna sig glad och lycklig igen är verkligen inte omöjligt men man måste hjälpa sig själv på vägen dit. Så våga släppa det där förhållandet som inte ger er vad ni vill, sök nytt jobb, flytta, ni klarar det. kramar

  34. Svar till deppig tjej:

    Jag fick reda på att jag hade cellförändringar i våras. Hade ångest över det hela tiden fram till operationen.

    Blev kallad på operation i slutet av sommaren och jag grät så mycket dagen innan.
    När jag väl var på sjukhuset så kändes det bättre att se andra tjejer i min ålder som var där för samma sak.

    ja det är en rutingrej för de som jobbar där men inte för mig!! För mig var det första gången…
    Nu oroar jag mig över att inte allt är borta, att jag ska få cancer och dö..

    Jag har sån dödsångest. Jag är så rädd för att dö, jag vill inget hellre än att få LEVA. Det är så jobbigt att inte kunna styra över det. Man kan bara hoppas… :-(.

    Sen är det så mycket annat jag är kluven över. Känns som att jag har problem på alla områden i livet utom på jobbet och då skapar jag mig problem genom att vara ”less” på det och vilja byta..

    Det är som att inget kan få vara bra i mitt liv. Då måste jag hitta ett fel för att jag ska känna igen mig… så himla hemskt :-(.

    Gick i terapi för ett par år sen… skulle behöva gå i terapi igen.. 🙁

  35. Till dig S!

    Trodde inte mina ögon när jag läste det, har exakt exakt exakt samma problem. Får sån ångest ofta oc tänker exakt samma tankar som du, skönt att jag inte är ensam iallafall.

    Kram E

  36. Till ”Anonym” med känslokalla pojkvännen:

    När jag var i ett förhållande och velade fram och tillbaka på om det verkligen var rätt (vi hade det ”bra” och ”tryggt” men innerst inne saknades ngt..) så läste jag ngt som fick mig på rätt väg och som hjälpte mig att komma på vad jag ville…

    ”När du önskar att dina kommande barn ska bli som HONOM, då har du hittat rätt”

    Just den meningen stämmer väl inte för alla förhållanden / situationer men den hjälpte mig och kanske dig..? Vill du att hans oempatiska gener ska riskera att föras vidare till dina barn..? Eller värre, vill du att dina barn ska ha en känslokall pappa..? Hårda frågor, men han låter verkligen inte som en bra person, även om ni har en ”bra” vardag. Du ska inte nöja dig med bara ”bra”. Du är också bara 26år, mycket kan hända när du väl är fri! Att få barn vid 36 är inte alls konstigt (för att ge exempel på tidsmått). Du kan träffa din drömman redan nästa månad (vem vet?!), om du tillåter dig själv att släppa det dåliga och fokusera på dig själv och att få må bra!

    Stort lycka till! Hoppas att du vågar ”hoppa” så snart som möjligt för att få må så bra som möjligt igen! Kram!

Leave a comment