x

Gissa maten

5 januari, 2016

#2015bestnine

5 januari, 2016

Bikten 24 timmar

5 januari, 2016
empty image
empty image

Vad sägs om att damma av bikten denna morgon? Nytt år, nya tag!

Här kan du bikta dig 24 timmar framåt, anonymt eller inte är givetvis upp till gemene man. Lätta på själen och berätta vad som tynger just ditt hjärta – har det hänt något, hemma, i skolan eller på jobbet? Har du gjort något du ångrar, något du känner ångest inför eller bara ligger och funderar på om nätterna? Har du förlorat någon du älskar – berätta för mig om honom eller henne, berätta om din sorg och saknad, berätta om era fina stunder tillsammans.

Jag vet hur otroligt skönt det kan vara och framför allt hur viktigt det är att ibland få öppna upp och kasta ut allt det som så lätt samlas på hög där inne, vad det än må handla om – stort som smått, jobbiga tankar, känslor, händelser, minnen. Ja, vad som helst egentligen. Nu gör vi detta inlägg till en riktig sopstation där vi slänger alla våra gamla sopor för att lämna plats åt nytt och fräscht. Kram på er, ni är toppen och alltid välkomna in hit. En sak ska ni komma ihåg och det är att vi aldrig är ensamma om att tänka, känna och må som vi gör även om det många gånger känns så. Det är denna bikt ett verkligt bevis på.

49

41 comments

  1. Jag har insett att jag förmodligen är lesbisk. Jag har inget problem med det, men det känns så läskigt att börja dejta tjejer och att berätta för vänner och familj. Jag vet att det kommer bli bra i slutändan, men just nu är det så många tankar. Jag är en ganska feg person så jag vet inte riktigt hur jag ska våga träffa tjejer, hur jag ska våga berätta för folk. Men om jag inte berättar för någon snart så kommer jag att explodera. Jag hatar att hålla saker för mig själv. Att skriva här hjälpte lite. Ingen vet vem jag är, men nu har jag ändå berättat för några.

  2. Är snart färdig med min utbildning och är stressad över allt vad det innebär… Blöö. Känner mig inte jättekär i min kille och tänker mycket på mitt ex (första kärleken) trots att jag är inne på tredje året utan honom, har varken sett eller hört hans röst sedan det tog slut och tänker mycket på hur det hade känts

  3. Det är över sex år sedan jag träffade min första kärlek och kanske också mitt livs kärlek. Det har varit så många vändor fram och tillbaka, att det helt enkelt är försent nu. Båda vet det, men vi kan fortfarande inte komma över det någon av oss. Andra partners har kommit och gått hos oss båda men det har aldrig varit samma som mellan oss. Bara för att han var den rätta så tror inte jag att det betyder att det måste vara för evigt för det. Det var detta jag fick och jag är glad och tacksam för den tiden. Men jag hoppas att han träffar någon och jag skulle med handen på hjärtat önska honom all lycka.
    Jag är nästan klar med min 5åriga utbildning och det känns fel. Jag vill bli läkare! Det har ju alltid velat.

  4. Jag och min sambo har försökt bli gravida i snart ett år. Jag är helt slut av allt hopp innan mens och all förtvivlan som uppstår när den kommer. Vi har knappt pratat med andra om det heller, vi orkar inte med att alla ska komma med hurtiga råd, tjata om hur det går osv. Känner mig så jävla ensam i detta, och som en dålig kvinna som inte ”kan ge” oss ett barn. Fan också vad just det suger just nu. nån här som har nåt pepp att ge? tack Stina för dessa biktinlägg <3

  5. Säger det klyschiga att ”2015 var mitt livs värsta och bästa år”. Men det stämmer så bra, i slutet på februari lämnade min dåvarande pojkvän mig efter 3år av hinderbana. Det var bara det att under de sista halvåret hade jag fått 1000x starkare känslor för honom medan hans slocknat som gjorde allt så mycket värre. Så jag började 2015 med att bli av med min lägenhet jag hyrde i andra hand och bli av med min stora kärlek.
    Våren rullade på med tårar och fester, sommaren fortsatte med fester men med lite mindre tårar och jag började komma över det hela. Bara det att han i slutet av sommaren plötsligt kommer fram och säger att han saknar mig. Allt jag kämpade för i ett halvår känns helt borta och jag blev tvungen att börja om ännu en gång.
    Efter en väldigt jobb höst utan att veta vem jag är, vad jag vill och vad jag behöver. Efter ha känt mig så ensam önskar jag bara att det nya året ska bli så mycket bättre.
    Så snälla 2016 ta den här idioten ur mina tankar för jag förtjänar så mycket bättre.

  6. Jag blir glad när jag kommer på att jag glömt att ta mina ppiller och hoppas att det kanske kan bli en liten unge utav detta…

  7. 2016 ska bli de året jag kommer minnas för resten av mitt liv, jag och min sambo ska äntligen få vårt första barn! Samtidigt börjar jag detta året med den tuffaste tiden på mitt jobb någonsin, projekt som ska godkännas å bli klara i tid. Jag vill kunna få prioritera att få känna av min kropp och vad jag orkar med, samtidigt vill jag kunna ge allt på jobbet för att kunna ro i land det här projektet. Men redan nu innan nyår kände ja att kroppen börjar ”stänga av” så fort jag börjar stressa.. Ligga å spy å helst vilja sova är inte de som behövs på mitt jobb just nu och jag är så rädd för att göra alla kollegorna besvikna..

  8. Jag hatar min pojkväns dotter. Såfort jag ser henne eller hör hennes namn så mår jag dåligt. Hon driver mig till vansinne och jag önskar att hon inte fanns.
    Hennes mamma gör allt för att göra livet surt för mig och min sambo och nu har dottern (10 år) blivit likadan. Jag hatar de båda så jag spyr!!! Skulle kunna göra slut enbart för att slippa se nån av dom mer, och då har jag och min underbara sambo varit tillsammans i 7 år och har tre genensamma barn.
    Veckorna när dottern inte är här lever vi drömlivet. När hon är här är det ständigt bråk och jag drar mig undan, mår dåligt i mitt egna hem.

  9. Alltså jag känner mig som ett äckel. Detta är verkligen ingen big deal om man jämför med vad andra mår dåligt över men ja, jag unnar er detta skrattet alltså.

    Jag låg i sängen och var så jävla dålig i magen. Tänkte att jag behövde prutta, men jag kände hur hela trosan fylldes med något annat. Jag sprang i panik in på toaletten och ville bara gråta.

    Jag skäms något förbannat över detta. Trots att jag inte berättat för min sambo eller någon av mina vänner. Jag ville bara gråta efter att det hände. Vem gör så? Jag vet att jag var dålig i magen, jag har problem med magen. Men detta har aldrig hänt innan och VEM berättar man något sånt för? Nej fyfan. Jag vill gömma mig bara jag tänker på det….

  10. Vill flytta ifrån min make, vi har snart varit tillsammans i tio år men haft det dåligt sedan vi flyttade ihop för åtta. Men jag kan inte göra det eftersom jag inte klarar mig ekonomiskt, och även om jag gjorde det finns det inga lägenheter utan att behöva köa i flera år. Klassisk kvinnofälla deluxe. Jag gör rubbet gällande hemmet, barnen och all planering, han tar bilen till och från jobbet och spenderar resten av tiden i soffan. Är rädd att jag slutar som en av alla dessa som till slut går in i väggen…

  11. Till c:
    Jag ska inte säga att jag vet hur det känns för jag och min sambo försökte inte alls länge innan vi fick ett plus på Stickan som nu är beräknad att komma om 5 veckor. Hoppas inte det sticker i ögonen att jag skrev de. Men jag vill vara visa någon form av stöd, jag kan nästan sätta mig in i situationen, jag har aldrig funderat över hur tufft de måste kännas föränn man själv skulle försöka bli gravid och nu när man är gravid så blir det liksom så uppenbart att en graviditet inte är en självklarhet.
    Jag vet att det är så.himla.vanligt att det tar 1-1,5 år innan man lyckas bli gravid, men det är så få som pratar om det. Jag tror att alla som försöker så länge inte vågar prata om det för att man är rädd att känna sig dålig och man vill inte höra folks frågor och tjat.
    Tycker inte ni ska ge upp, har ni fått någon hjälp? Vet många som har haft svårt att bli gravida och fått hjälp med hormoner som gjort att en liten bebis tillslut ville flytta in 🙂 sök hjälp om ni vill, det är så vanligt och känn dig absolut inte som en ”dålig kvinna” för det är du inte, det kan jag lova dig även om jag inte ens vet vem du är. Ge inte upp, när du minst anar det så kommer bebis flytta in i din mage och växa sig stor och stark <3 jag hoppas av hela mitt hjärta att det sker snart för er, för det är en sån fantastisk känsla och jag är så glad att jag är kvinna och får en chans att bära mitt barn. Man älskar lilla krabaten i magen mer än vad man älskar sig själv.
    Ska hålla tummarna för er! Lycka till!

  12. Jag skulle vilja slippa vara så himla ensam i allt. Träffa någon att dela saker med, göra saker ihop, bilda familj, skapa en trygghet. Min ena förälder tog livet av sig förra julen och den andra är missbrukare. Jag har ingen ”traditionell” familj. Nej jag fick inga julklappar och nej jag åkte inte hem över julen, det hem jag hade är jag inte inbjuden till. Jag vet att folk menar väl och att det är vanligt kallprat men jag känner mig bara så jäkla misslyckad, och ensam. Jag jobbar 10-12 timmar varje dag för att slippa tänka och känna. Ibland vill jag bara avsluta allt.

  13. Jag är mitt i en känslomässig bergochdalbana. Om två veckor flyttar jag ensam över Atlanten för att plugga i LA fyra månader. Hemma lämnar jag familj, vänner och min sambo. Alla säger att jag är så cool och modig som vågar. Men när jag är ensam hemma får jag riktiga panikattacker. Jag gråter och känner mig helt galen som gett mig in på detta tokiga äventyr. Jag vet att jag kommer få roligt och att jag skulle ångra om jag inte åkte. Samtidigt som det är så galet allting. Jag får mer och mer ångest desto närmare 20 januari jag kommer. Önskar att allt bara gick avboka men det går inte. Hyran måste betalas och CSN är redan utbetalt. Ikväll sa jag dessutom hejdå till min bästa vän som imorgon åker hem till sin nya stad och nu ses vi inte förens i juni. Tårarna sprutade när jag stängde dörren. Åh vad håller jag på med?! Tack för bikt just i detta nu, skönt få spy ur sig allt jag tänker på

  14. I somras lämnade jag min sambo efter 11 år tillsammans och 2 barn. Även då han ljög visste jag att han ljög. Han hade varit otrogen i ett år.
    Fick nyligen reda på, att de har haft kontakt under alla våra 11 år tillsammans och har träffats flera gången. Jag ville bara dö. Har inte under dessa 6 månader ens funderat över sex med någon annan. Inte ens förhållande. Nej fy.
    I helgen ska barnen till sin har för första gången.
    Jag får besök av en kille jag skrivit med i endast 2 veckor. Jag vet att han är säkert bara ute efter sex. Men ändå så kan jag inte låta bli att le när jag tänker på honom. Han är så jävla charmig. Och trots min blyghet känner jag mig så avslappnad när jag pratar med honom i telefon eller m video. Känns som att vi känt varandra längre. Jag vill inte ha ett förhållande. Men är så orolig för att få känslor för någon. Tänk om han får känslor för mig? Tänk om det blir helt jävla stelt? Han åker 40 mil o han ska övernatta. Kan någon verkligen atraheras av min post barn kropp? Vad fan har jag gett mig in på?

  15. För 7 år sedan presenterade jag en av mina bästa vänner för en gullig barndomsvän och sa ”ni skulle passa ihop”

    Problemet var bara att jag var och är dödligt förälskad i honom. Visste att mina känslor var besvarade då, men dum tonåring som jag var trodde jag att jag skulle förstöra vår vänskap om vi skulle bli.

    De är fortfarande tillsammans och ska gifta sig i sommar. Själv har jag dejtat och haft längre förhållanden. Men han var ju den med stort H!

    Dumma mig!

  16. Till C:

    Åh vad jag känner med dig. Men jag kan inge hopp! Vi kämpade och det smärtade i hela själen. Jag kontaktade gyn efter vi försökt i 7 månader eftersom jag anade att jag inte hade ägglossning alls. Vilket stämde, jag har pco. Jag va väldigt ledsen från och till. Räknade månaderna och kände att jag inte orkade. Men! Miraklet skedde och efter 2 år och 2 månader så blev jag äntligen gravid. Och det blev dessutom tvillingar! Nu är dom 1,5 år och ränner runt 🙂 Så ge inte upp! Det kan ta tid, men det är det värt 🙂 Lycka till!

  17. Okej, nu tänker jag göra det här för första gången. Allt är en jävla röra. Jag har bott med min sambo i x antal år (mer än 5…lite mindre än 10) Han är snäll o gullig. Men egentligen dricker han alldeles för mycket. Han dricker istället för att göra allt annat på sin fritid…Jag har ställt ultimatum o gått. Men det är precis som att jag själv är beroende av honom. Jag orkar inte gå. Ioförsig har det blivit bättre, men ändå…
    Jag vill ha barn.. men det är svårt att få när man aldrig har sex…
    O de värsta av allt..Jag är kär i en annan, en tjej.. som dessutom har en tjej redan.. som förövrigt hatar mig, eftersom att hon känner på sig att det ”är något” med mig. (Hennes tjej alltså)
    Ingen av dessa personer vet något om det här, utan attackerar bara på känslan. Jag har inga problem med om jag skulle vara lesbisk, mitt problem ligger i att jag tidigare varit så fladdrig o aldrig haft någon ro i själen. Och de senaste åren har ändå varit rätt lugna o harmoniska…

  18. Jag är utmattad. Helt slutkörd. Jag har knappt energi för att ta mig upp på morgonen. Jag tror att jag är utbränd. Om några dagar ska jag träffa en doktor och få svar på allt, förhoppningsvis en sjukskrivning också. Det har gått så lång så att jag nu i några dagar har sjukskrivit mig själv från jobbet. Jag får ångestattacker och gråter när jag tänker på att gå tillbaka. Jag har så mycket där som jag måste sköta helt själv och jag får ingen hjälp trots att jag ber om det.
    Det värsta av allt är att jag bara är 23 år gammal. Och jag skäms. Jag skäms för att jag har tillåtit det att gå så här lång, jag är arg som inte lyssnade på mina kollegor som varnade mig. Arg för att jag inte såg signalerna och lyssnade på kroppen. Jag är trött på att vara trött, less på att inte ha energi för att vika tvätt, jag vill bara få sova men inte ens det kan jag göra. Jag vill få ett slut på det här.

  19. Min pojkvän tog stryptag efter att jag hade konfronterat honom med en sak som bubblat länge. Jag vet inte vad jag ska göra. Han är underbar men han döljer något för mig. Jag är så himla rädd för att bli sårad igen och vågar inte längre tala ut om saker. Han vill att jag ska vara glad men istället gråter jag när han inte ser och kommer sedan ut som vanligt som ingenting hade hänt.

  20. Min svärmor och svägerska är helt körda. Svärmor verkligen avgudar min svägerska medans jag och min man aldrig får någon uppskattning och uppmuntran. Jag får ofta höra du borde ställa upp min man, han jobbar mycket och när han är ledig ska du passa upp på honom med allt. Till saken hör att jag är ledig mycket tar all VAB, lagar mat, tvättar, städar och sköter all logistik i hemmet. Min man och jag hjälpa åt när han är hemma och han och jag har det verkligen hur bra som helst. Han säger att jag bara ska skita i dem och att vi vet innerst inne att vi gör allt för varandra. Men jag känner varje gång jag tvingas till att närvara tillsammans med svärmor och svägerskan att jag jämt måste försvara mig och tillslut tog det stopp! Jag blev sjukskriven för panikångest. Och är nu på väg tillbaka till livet igen. Så nu siktar jag på att lägga all energi på min man, våra barn, mitt arbete, hem och mina vänner och de som verkligen bryr sig om oss. Jag har sagt att han kan åka till farmor när jag arbetar eller är upptagen med annat. Jag har tusentals gånger försökt få in i min svärmors huvud att hon är elak och att vi önskar att hon kunde förstå och bry sig lite mer i oss men det verkar inte gå in i huvudet på henne. Medans svägerskan tycker jag är en ”prinsessa” för att jag och min man är kräsna med kläder och inredning. Vi lägger mycket pengar på kläder, renovering, inredning och resor med familjen. Det får vi inte göra enligt henne och svärmor. Vi ska spara tycker de. Trots att vi tjänar bra och sparar mycket. Fy för människor som måste lägga sig i andras människors liv. Tack för bikten!

  21. Jag vet att tiden för bikten egentligen är slut. Men here goes..

    För ca 1.5 år sen tog det slut med mig och mitt ex. Han har alltid känts som mitt livs kärlek. Förhållandet varade i tre underbara år, jag har aldrig känt mig så älskad, så trygg. Att det tog slut kom som en total chock för mig. Vi hade precis flyttat till den lilla håla jag är ifrån eftersom jag då hade fått en fast tjänst. Han trivdes inte, vilket jag visste, men att han bara skulle lämna mig kunde jag aldrig ha tänkt mig.
    Jag tillbringade hela min semester den sommaren i tårar och allmän misär. Jag visste inte ens att jag kunde känna en sådan sorg. Allt kändes så meningslöst. Jag jobbade på som en gnu. Jag fick en bättre tjänst och trivdes bättre än någonsin på jobbet. Men när jag gick hem så kändes det som ett stort mörker bara sänkte sig i mitt liv. Jag kom hem till en tom och tyst lägenhet, till saker vi köpt tillsammans och den katt vi adopterat. Jag tror jag grät varje kväll i ett halvår. Det kändes som mitt liv var över, alla i min omgivning skaffade barn eller hus, jag var 33 år och så sjukt ensam.
    Men tiden gick. Jag träffade en ny kille i somras. Det kändes bra från början. Men ålderskillnaden på åtta år (han är den yngre) och att han är bipolär tär på mig. Han är så pass bipolär att han fått sjukersättning. Han gör inget om dagarna, utan all hans energi (som jag upplever det) går till att konstant kontakta mig och hela tiden tala om för mig hur bra jag är, hur lycklig han är och hur hans liv med ens fått mening. Helt ärligt så kväver det mig! Är det för mycket begärt? Jag jobbar på socialtjänsten. Det känns som jag hela tiden jobbar. Han är lite för lik de klienter jag har att göra med.
    Tre månader in i det förhållandet hör mitt ex av sig och säger allt som jag ville höra för 1.5 år sen. Mitt hjärta blödde! Det har känts som det varit försent. Jag höll mig på min kant först, men efter en flygresa i oväder där jag trodde jag skulle dö, så insåg jag att han var den enda jag tänkte på. Efter lite trevande kontakt så har vi bestämt oss för att ses. Han kommer till mig på fredag. Jag vågar knappt hoppas. Jag känner mig som en genomrutten person eftersom jag har en pojkvän. Han vet att något är fel, jag har sagt att jag vill ha lite space och tid att tänka. Men jag har egentligen redan bestämt mig. Hur det än blir med mig och mitt ex så kan jag inte leva med en man som kväver mig med sitt mående.
    Men kan man verkligen reparera ett förhållande? Ska man bara börja om?

  22. Minns när jag biktade mig för några år sedan. Hur jag hade stor ångest över något som nu är löst, för länge sedan. Skönt att kunna titta tillbaka på det och känna lättnad.
    Nu har jag egentligen bara en dum grej som hänger på mitt hjärta. En kille. Han är den första jag någonsin valde att ha sex med, och vi träffades flera gånger. Gick på dejter, Jag trodde att vi var seriösa, tills han en dag bara inte kände för att ses längre. Han kom med ursäkter och sådant när jag frågade om vi skulle ses igen. Jag förtjänar ju så mycket bättre så jag valde då att börja det nya året utan honom. Det enda som är jobbigt är att han inte skriver, fast han lovade mig en massa saker. Saker vi skulle göra tillsammans. Vi skulle ut på äventyr.
    En annan grej är att jag förstår varför han inte hör av sig. Jag lämnar London om två månader, så hur seriös är då jag? Jag ska resa till andra sidan jorden med mitt jobb, och efter den resan så åker jag hem till Sverige. Så jag förstår honom. Men känner att han kunde ha sagt det till mig. Rakt ut. Det var en sån grej vi kom överrens om. Vi skulle vara brutalt ärliga om vi kände att vi inte ville vara med den andre mer. Rak på sak. Det hade gjort lite ont, men då vet man i alla fall. Men han har inte sagt det vilket bara gör att jag sitter och hoppas att han ska höra av sig å vilja ses igen.
    Jag gör allt jag kan för att inte tänka på honom, men tankarna dras dit i alla fall. Önskar att han var min.

  23. Mitt år har kantats av min sjukdom. Jag är en spillra av mitt gamla jag. Jag har kämpat så hårt men fick i december veta att behandlingsmöjligheterna nu är slut. Jag förstod det redan innan så det blev ingen chock även om det känns konstigt. På julafton skriker en numera föredetta nära vän så mycket elakheter till mig att jag blir totalt nedslagen. Hen ansåg att jag utnyttjar min sjukdom för att slippa göra saker som alla andra måste göra. Det är sant att jag inte längre gör samma saker som dom andra. Jag kan inte jobba, städa, laga mat, handla, inte göra något som var mitt gamla jag. Min identitet är borta. Jag kan inte ens ha mina gamla kläder. Jag ser inte mig själv när jag tittar i spegeln. Det är en annan person. Jag vill inte att andra ska ta kort på mig. Jag har gråtit och befunnit mig i kris sedan utskällningen på julafton. Jag fejkade att jag blev så ledsen pga det jag fått veta om min sjukdom och så bad vi varandra om ursäkt men jag mår skit. Det var ingen äkta ursäkt från mig. Jag ville bara få lugn och ro för att andra blev ledsna och upprörda. Jag mår så dåligt sedan dess. Firade inte jul, paketen ligger oöppnade. Firade inte nyår. Bara ligger i sängen. Mår så dåligt. Önskar jag hade stått på mig. Man säger inte vad som helst till en ”vän” och man ställer inte till med en scen på julafton och förstör den för andra. Varför bad jag om förlåtelse? Jag hade inte gjort något. Det var falskt och jag ångrar mig. Nu mår den andra personen bra. Som tror att allt är glömt och förlåtet. Jag skulle behöva en ärlig ursäkt från den personen men kommer aldrig få det för jag var inte ärlig angående hur sårad jag blev. Det gnager i mig att bli så illa behandlad av någon jag litat på.

  24. Jag ligger med en kollega som dessutom är en av mina bästa vänner. Ingen på jobbet vet om det och det är så spännande!
    Jag har dock svårt att se hur det ska sluta lyckligt, jag gissar att någon av oss kommer få känslor till slut..
    Det kanske är ett misstag men det är samtidigt så spännande och sexet är grymt.

  25. Biktar mig lite sent… men behöver lätta på hjärtat lite. Jag har en kille som jag var tillsammans med för fem år sedan kanske. Det tog slut pga att vi var på olika platser i livet och han reste mycket i jobbet så vi sågs inte på de sättet vi ville, känslorna fanns alltid där. Ett år efter vi gjort slut fortsatte vi hänga när vi råkade matcha in att vi var i samma stad. Sedan skaffade han sig en ny tjej och jag mig en ny kille. Men allt eftersom åren gått har vi alltid stött på varandra, till en början var det bara mycket snack och vi skrev med varandra då och då. Men sen gjorde jag och min kille slut och efter det så har det alltid blivit mer med mig och mitt första ex. Det började med en oskyldig puss och att vi hängde hela utekvällen tillsammans. Sedan har vi pratat till och från hela tiden. Och så i somras så hade vi även sex, vilket kan ha varit det bästa sexet någonsin. Till saken hör att han ännu har sin flickvän sen tre år tillbaka och jag vet om dem. Det känns jättedumt och elakt gentemot henne, men jag kan inte bry mig. Allt jag vill är att få hänga med han och han verkar vilja detsamma. Men trots det så vad jag förstår kilar dem stadigt trots dessa dippar från hans håll hela tiden. Vilket jag tycker är jättejobbigt, tycker det är jobbigt att se bilder på dem tillsammans. Känner mig så himla fjantig som fortfarande har känslor så men han gör ju bara att dem kommer tillbaka hela tiden. Alltid när jag inte bryr mig något mer så är han precis där och säger dem rätta sakerna..

  26. Jag ville bara berätta en sak. För cirka 1 år sedan biktade jag mig här för att jag var olycklig. Jag var olycklig med min dåvarande pojkvän och sambo som jag delade mitt liv med. Egentligen hade jag vetat från start att han inte var bra för mig men kärleken gör en verkligen blind, han var min första riktiga kärlek också vilket hade en avgörande faktor i varför jag inte kunde släppa honom, trots att han manipulerade mig och sårade mig gång på gång. Efter nästan 5 år var det ohållbart och jag vågade äntligen

  27. (fortsättning från ovan)

    Efter 5 år vågade jag äntligen ta steget (efter att redan ha gjort slut med han en gång redan en månad tillbaka och han ”lurat” mig tillbaka med att allt kommer bli bättre, han kommer förändras och bla bla den vanliga historien). I alla fall, det är det bästa beslutet jag någonsin tagit. Och när jag väl är ute ur förhållandet så är jag ännu mera klarsynt och kan för allt i världen inte förstå hur jag kunde spendera 5 år av mitt liv med den killen. Jag vart alltså singel i april och var absolut inte i tankarna på att träffa en ny kille, jag var ju känslomässigt över min ex i kanske 1 år innan jag ens gjorde slut med honom men jag ville verkligen bara vara fri och njuta av att vara ensam. Men det är som dom säger, när du minst förväntar det så kommer kärleken. Jag träffade en kille, världens mest perfekta kille, vi funkar så otroligt bra att det nästan är läskigt, vi har varit tillsammans i nästan ett halvår nu men aldrig bråkat, vi har inte ens tjaffsat (?!). Vi träffades i våras, i augusti blev vi officiellt ett par även om vi varit det egentligen sen i juli typ, vi flyttade ihop i oktober och jag är lyckligare än någonsin, varför vänta och ta det lugnt när man känner att detta är mannen för mig, detta är mannen jag kommer spendera resten av mitt liv med?

    Jag vill bara säga till er tjejer som nöjer med ert halvdanna förhållande som inte gör er kompletta. Gör inte det, det ska inte vara så. Du förtjänar att bli så lycklig som du bara kan vara i ett förhållande. Sen går ju såklart alla förhållanden upp och ner men over all så ska du alltid vara nöjd och lycklig över ditt val av partner. Lyssna på din inre röst.

  28. Till E som kommenterat ovan – jag hoppas att du läser detta.

    Det där har hänt mig också. Fast jag sov naken. Bredvid min pojkvän. I stugan, tillsammans med hans lillebror och pappa. Vaknade av lukten… Jag är laktosintolerant. Trodde att jag skulle dö. Min pojkvän hade inte vaknat, så jag samlade ihop sängkläderna, sprang ner, ut med dom i soptunnan, sprang in i duschen… mötte pojkvännens pappa… skyllde på hunden…. 😉 Herregud vad jag skämdes.

  29. Känner att jag behöver få ur mig det här för snart bubblar det över.. Jag är gravid.. IGEN! Har en liten bebis hemma och plussade för ett par dagar sen.. Alltså.. MY GOOOOOOOOD!!!! Är jätteglad för att få vara med om detta igen men också lite chockad.. Kan knappt tänka på något annat och HUR vi ska lösa allt med jobb, boende och så vidare.

  30. Jag vill gifta mig. Jag vill gifta mig så.mycket att jag försöker få min 10 åriga kärlek att bestämma datum. Men han vill inte eller orkar inte och svarar inte när jag försöker ta upp detta. Tycker det är dåligt. Funderar på att boka ett datum och asa dit honom

  31. Sen bikt, men skit samma.. Mitt 2015 började sååå bra, var ihop med min livs kärlek (trodde jag), vi hade precis köpt en lägenhet tillsammans. Rest till London, bokat in en weekend i Krakow och sen semestervecka i Turkiet som var i Maj. Fram till dess flöt allt på riktigt bra, vi jobbade och stod i. Var på diverse tillställningar via våra jobb. Sen kom semestern, vi bilade ner till Prag för att se på finalen i fotboll U21. Det var magiskt. Kommer hem, han är som förbytt.. Han började fnäsa och var allmänt otrevlig. Valde att åka ner till Lund för att hjälpa sin vän att bygga på sitt hus (han har för övrigt tummen mitt i handen, jag har lärt honom allt han kan). Är där i fem dagar.. Dagen efter han kommer hem ska vi åter igen på en 30-års fest. Frågade om han ville vila en stund med mig i sängen innan vi gjorde oss i ordning. Det ville han absolut inte, han skulle göra vattenmelons lemonad. Ställde honom mot väggen och frågade vad han tyckte om vårt förhållande, Efter mycket prat så frågar jag honom om han är kär i mig, och det är han inte. Min värld rasade samman! Undrade hur jag skulle överleva detta, den hjärtesorg. Några veckor senare kommer jag in å högskolan, blir utköpt från våran gemensamma lägenhet. Och nu ett halv år senare inser jag att det var det bästa beslutet som vi kunde ta. Idag har jag världens bästa vänner, går en utbildning som jag älskar och vill jobba med i framtiden. Saken nu är att jag har börjat små dejta, men det känns helt hopplöst om jag ska vara ärlig 🙁 Känns som att jag aldrig kommer hitta mitt ”livs kärlek”.. 🙁 Hoppas att 2016 blir ett bra år…

  32. I höstas flyttade jag och min pojkvän tillsammans till en ny stad för att börja plugga. Han älskar sig utbildning och ser fram emot att börja arbeta inom sitt område. Själv gråter jag nästan varje dag. Har inga direkta vänner i den här staden där jag inte känner någon. Träffar aldrig någon utanför skolan. Alla helger spenderas hemma. Har försökt och jag umgås med några under skoltid men dom kommer från staden sedan innan = alltså har dom redan ett fullspäckat liv med vänner. Så nu ligger jag i soffan samtidigt som pojkvännen är ute och träffar kompisar.

    Jag tycker min utbildning är fruktansvärt tråkig och har ibland ångest av att gå dit då alla nu har en grupp vänner dom hänger med. Den är väldigt bred men jobbutsikterna känns så tråkiga och upprepande i. Jag ska boka tid hos syon och har har varit där innan julen. Det var dock jobbigt då det hela tiden kändes som jag skulle börja gråta när jag satt där. Ville inte utsätta syon för mina tårar direkt. Jag har även tagit lån för att göra det här så det är en otrolig ångest rent ekonomiskt också. Om jag slutar måste jag fort hitta jobb för att inte bli luspank.

    Och han trivs så bra och jag mår bara dåligt dåligt dåligt. Låter så bittert men jag är så fruktansvärt avundsjuk. Han har vunnit jackpot. Bra utbildning och många kompisar. Vet att han ska vara kvar här i 2.5 år till. Jag och andra sidan trivs inte, inga kompisar, konstant ensam. Kanske måste ta flytta härifrån och börja om. Och det är inte kul när man snart är 23 då redan majoriteten av klassen känns unga, hur känns det då nu i höst om man byter utbildning?

    Jag önskar innerligt att någon skulle kunna säga till mig vad jag skulle arbeta med i framtiden. Något roligt, kreativt och där arbetsmarknaden inte är helt omöjlig. Tanken på att gå tillbaka till noll är hemsk. Jag önskar att vi aldrig hade flyttat hit. Jag hade ingen aning om att man kunde känna sig så ensam som jag gör nu.

    Är det någon som har gått igenom samma sak eller något liknande?

  33. Hej H!

    Jag ville bara säga att jag känner med dig så himla mycket och om jag bara bodde i Sverige skulle jag lätt träffat dig och peppat dig till att våga göra de förändringar som krävs för att just Du ska vara lycklig. 🙂

    Skriv till Stina så kan hon ge mig min mailadress så hörs vi där. Om du vill 🙂

    Styrkekramar!

  34. Till MADDE:
    Hej Madde. Läste om att du ska till LA och plugga i vår, det ska jag oxå. På SMC. Jag åker oxå den 20 jan.
    Jag är oxå riktigt nervös nu när det börjar dra ihop sig, försöker att inte tänka på det fast det ligger och maler i huvudet konstant. Herregud vad är det för galet man gör? Lämnar allt man har för att åka runt halva jorden där man inte känner någon? Det jobbiga är nu innan, så fort man kommer dit kommer det kännas bra, då börjar det roliga! Nya vänner, äventyr, nya upplevelser.
    Kram

  35. Jag har sån ångest… Träffade en fantastisk kille för några månader sen, allt klickade så snabbt, och vi blev i princip tillsammans direkt. det var liksom både rätt och lätt. Saken är den… han vill inte ha barn. Jag vill ha barn. Ganska så mycket. han har även funderat på att sterilisera sig för att minimera risken för barn. När vi träffades pratade vi om detta, han frågade även då om jag ville ha barn och jag var ärlig och sa ja, även fast jag visste att det skulle bli svårt att fortsätta tillsammans. Jag tänkte att nu får vi nog göra slut, barnfrågan är för sak för någon av oss at kompromissa med. Det har dock inte blivit så vi är fortfarande ihop. Grejen är… att nu tror jag att jag är gravid. Jag äter inget preventivmedel och vi har inte haft kondom… han har också varit fullt medveten från dag ett att jag inte har haft nån form av preventivmedel.. jag vet jag vet det är vansinne och tro mig jag är medveten om riskerna med oskyddat sex. Han med. Han får i princip skylla sig själv, vill man inte ha barn ser man till att skydda sig. För mig är det annorlunda.. jag vill gärna ha barn. Med honom ja.. Men jag vill helst ha barn med någon som vill ha det med mig med. Åh det här blev jätterörigt och svårläst men jag är så himla förivrad..

  36. Sen bikt men måste skriva av mig..
    Sambo sen snart 8 år, försökt att få barn i 4 år. Gjort 3 ivf försök. Men inget barn.. nu får vi ingen mer hjälp o det känns så jävla surt.. 31 år o barnlös.. hur ska man acceptera?

  37. Jag biktade mig för några år sedan, då var jag ensam och inte hade några planer på framtiden, var allmänt deppig.

    Sen dess fick jag ett jobb jag aldrig trodde jag skulle kunna jobba med, jag trivs toppenbra nu och har nu jobbat snart i 3 år där men ej på fast tjänst vilket innebär jobb konstant.

    Jag är nu berättigad en tjänst men detta kommer innebära samma arbetsplats men måste byta grupp och därmed byta kollegor och uppgifter, det kommer bli en stor omställning. Jag som varit mobbad i skolan och haft stora problem med att knyta kontakter tycker detta är jobbigt. I min nuvarande arbetsgrupp tog det 1,5-2 år innan jag kunde visa vem jag är och kunna trivas.. och jag är så frustrerad att jag måste gå igenom samma sak igen.
    Sedan jag fick reda på detta har jag bara tänkt på det och inte kunnat slappna av. Ska även resa nu i februari och kommer börja jobba igen i slutet av februari och känner att jag inte kommer kunna slappna av på semester även om den är väl behövd då jag jobbat röven av mig den senaste tiden.

    Mycket tankar och känslor men skönt att skriva av sig lite!

  38. Jag är fruktansvärt svartsjuk på min pojkväns alla vrålsnygga, vältränade tjejkompisar. Han älskar träning, han är sjukt vältränad etc, och jag är mullig och bara… Ja, inte så som han. Eller tjejkompisarna… Jag VET att han är med mig, och yada yada, men jag kan inte släppa tanken på att skulle han vilja så skulle han kunna byta ut mig mot någon vältränad snygg blondin vilken sekund som helst. I början av oss höll han på att gilla halvnakna tränade tjejers bilder mest överallt, och det fick mig att än mer tänka som jag gör. Jag konfronterade honom och han slutade, men tanken gnager i mig än… Uppenbarligen tycker han ”såna” är snygga, och jag är motsatsen. Varför är han då med mig?

  39. Jag är tillsamans med en man som är 13 år äldre än jag. Vi har varit tillsammans i flera månader nu och han behandlar mig verkligen som en prinsessa. Det roliga är att det var jag som raggade upp honom men hade inga funderingar på att detta skulle bli seriöst då han är så mkt äldre. Han ville nåt mer seriöst och jag kunde väl helt enkelt inte sluta träffa honom. Det som blivit jobbigt är att jag känner av ålderskillnaden emellanåt när det gäller skämt och att det faktiskt känns lite jobbigt att han kan väldigt mkt om typ allt! Emellanåt är han arrogant och jag har svårt att tolerera detta.

    Jag tänker mkt på mitt x som var i min ålder, vi hade ett mer upp och ner förhållande men trivdes i botten väldigt bra tillsammans, vi var på samma nivå. Jag kände mig mer levande med mitt x vilket jag tycker är synd då min nya kille behandlar mig så mycket bättre. Ska livet vara stabilt, allt är bra men ingen passion i grunden? Det är det som gör mig rädd för jag saknar viss passion och känslan av att den jag är med gör mitt liv komplett på alla sätt och vis. Kommer sannolikt ha en jättebra framtid ”på papper” med min nya kille men jag är så rädd att jag ska bli olycklig…

  40. Till dig som skrev att din pojkvän tagit stryptag. Har tänk på dig och hoppas du läser.. Snälla lämna, ta dig där ifrån. Ta kontakt med NÅN, vem som helst som är sig nära. Du kan INTE vara kvar i det där 🙁

Leave a comment