x

Jour avslutad

6 december, 2015

Elysée

6 december, 2015

Svaren

6 december, 2015
empty image
empty image

Hej! Har inte tittat in här på ett litet tag så förlåt om du skrivit och jag missat, men hur gick det med dina hälsoproblem förut? När du var på läkarkontroller och tog prover, kom de fram till något och hur mår du idag? Kram på dig!

Ja du, dessa hälsoproblem. Sicken resa det har varit! Jag är under utredning fortfarande och fokus ligger just nu på mina lungor. När jag åkte in till akuten senast visade det sig att jag bland annat hade en total mellanlobsprolaps på höger sida. Vid uppföljningen några veckor senare var den helt återställd vilket sågs som positivt då läskigheter som exempelvis tumör kunde uteslutas men däremot hade en liten del av vänster lunga kollapsat i stället. Jättekonstigt och specialistläkarna blir inte riktigt kloka på varför det händer. Mina EKG-remsor ser fortsatt ut som en skröplig 85-årings men kranskärlsröntgen och ultraljud såg bra ut så ingen kärlkramp eller strukturella fel på hjärtat. Så fort de får upp ett spår och tänker att ”aha detta kan det vara” så tappas det igen när vidare undersökningar visar på normala värden. Det förhöjda (polyklonala) igG-värdet är fortfarande högt och mer känsliga prover har nu påvisat att det rör sig om atopiska förändringar, läkarna har egentligen inte sagt så mycket om vad det innebär men jag tror mig veta att det har något med immunförsvaret som riktar sig mot kroppens egna celler att göra? Rätta mig om jag har fel. Trots allt måste jag ändå säga att jag mår helt okej just nu. Jag lider inte av yrseln och overklighetskänslorna på riktigt samma sätt som innan även om jag känner av det ibland. Kanske har jag bara vant mig eller lärt mig hantera känslorna utan att bli rädd – rädsla kan ju som bekant förstärka symtom. Det kan också handla om skov. Jag blir fortfarande lätt andfådd vissa dagar, vilket kan bero på astman (som läkaren menar att jag har någon form av) eller mina snabba hjärtslag som även har visat sig vara lite oregelbundna. Något fel på det elektriska systemet, arytmier, hjärtmuskelsjukdom?! Baaah, jag vet inte. Långtids- och arbets-EKG ska göras för att få större klarhet i detta. Sedan jag började inhalera kortison är mina förkylningar färre och inte lika jobbiga och den där besvärliga hostan som jag hade problem med innan är borta, dock har jag fått äta penicillin för både halsfluss och öroninflammation inom loppet av ett par månader, precis samma som förra året vid denna tiden. Jag tror själv att jag har någon systematisk inflammatorisk sjukdom i kombination med överhettad hjärna/utbrändhet som tillsammans gett mig detta breda spektra av symtom. Eller så är det jag tänker kan vara utbrändhet de facto något som har att göra med just ovan, autoimmun sjukdom, som ju faktiskt kan ge snarlika symtom exempelvis yrsel och ”hjärndimma”, en känsla av frånvaro. Eller så är det en go blandning av allt. Mitt hår fortsätter jag att tappa i rasande takt och man ser nu tydligt hur benan blir bredare runt om i hela huvudet. Tankarna på Alopecia slår mig då det också är en autoimmun sjukdom, fy. Jag hoppas verkligen att det växer ut igen, upplever att det som kommer är som babyfjun bara, så tunt så tunt. Mentalt känner jag mig dock stabil och efter alla dessa tester, prover och läskiga undersökningar har jag övervunnit både tandläkarrädsla och hypokondri. Det är ju bra. Om det är någon som gör eller har gjort samma resa, skriv gärna.

Vår son gillar att leka med prinsessor, Frost osv. Sambon kan ibland önska att han skulle gilla lite mer ”grabbiga” saker. Din dotter verkar ju vara lite ”grabbig”. Kan du ibland önska att hon var lite mer ”tjejig” ?

För mig är hon Mayia som just nu gillar kortklippt hår, att skapa minecraft-byggen med smålego, klättra och skita ner sig. Lägger ingen vidare värdering i det. Jag kan förstå din sambo, men hoppas ändå att han klarar av att utmana och bryta begränsande normer för er sons skull. En docka är en leksak, barn brukar leka med leksaker, er son är ett barn. Konstigare än så är det inte. Vår gosse ska för övrigt få ett Lundby dockhus i julklapp, det kommer han bli jätteglad för!

Haha, blev lite full i skratt nu när jag läste svaret i efterhand. Förtydligande: skita ner sig = smutsa ner sig och inget annat! :’D

Nu vet jag ju ej vad din sambo jobbar med, men du verkar jobba en hel del, hur löser ni det med vovven?

InstagramCapture

Charlie lever och har det gott hemma hos min mamma på landet sedan en tid tillbaka. M visade sig hemskt nog vara allergisk mot pälsdjur, vi avvaktade ett tag men kom sedan fram till att vi inte vill utsätta henne för allergenen och mediciner i onödan, även om det var med sorg i hjärtat vi tog beslutet. Vi träffas dock så ofta vi bara kan och faktiskt så har jag honom liggandes i knät precis just nu. Se bild! 😀 För att svara på frågan om hur vi löste det när han bodde hemma och vi jobbade så hade jag möjlighet att gå hem på lunchrasten vilket jag gjorde men jag tyckte ändå att det kändes väldigt fel att låta honom vara själv så pass mycket. Hur gör alla ni andra med hund och heltidsjobb, och ni som har erfarenhet av husdjur-allergi, hur gick resonemanget hos er? Jag är glad över att vi kunnat lösa det så bra som vi har gjort.

Kan du tänka dig att ta ett jobb som fotograf på mitt bröllop nästa sommar?☺

Min kalender börjar så sakteliga fyllas med förlossningsfotograferingar vilket jag är jätteglad över, i jobbet ingår många veckors jour vilket innebär att jag måste vara tillgänglig 24/7 så några andra större uppdrag kommer jag därför inte kunna ta. Men tack du fina för frågan, och grattis!

Har du någon dröm? (Realistisk eller ”orealistisk”) :)

Just nu är drömmen att få fota fler förlossningar. <3

♥ Jag har slutat mitt jobb nu och har bestämt mig för att skaffa F-skattsedel osv för att jag vill satsa på min konst. Men jag är lite nervös för allt runt omkring. Liksom hur bokför man, hur deklarerar man, vad behöver ordnas osv. Så jag undrar väl mest, är det svårt att ha eget företag? Vad ska man tänka på och lära sig när man är ny?

Man måste våga satsa och jag tycker det är bra att du gör det fullt ut! En starta eget-kurs ger en god grund att stå på så en sådan råder jag dig till att gå. En tydlig affärsplan och realistiska kalkyler är också viktigt för att få svart på vitt hur chanserna att lyckas ser ut, visst kan det gå rakt åt helsike men ett nederlag kan också vara en bra skola som för en i rätt riktning. Vad gäller bokföringen – koll på sina papper och grundläggande kunskap är givetvis viktigt att ha men jag håller med den som sa ”gör det du är bra på och låt andra sköta resten”. Bokföring är INTE min starka sida så allt jag gör/har gjort är att spara kvitton och fakturor som jag sätter i en pärm och sedan lämnar till redovisningskonsult. Detta kostar mig några tusen per år men det är det lätt värt. Här finns det mesta du behöver veta för att komma igång. Lycka till! 😀

Vad har du för kamera? Och vilket objektiv använder du mest? Du tar så fina foton!

Tack! Jag fotar med Canon EOS 5D Mark III och Canon EF 50mm f/1.2L USM.

Vill ni bo kvar i Malmö eller finns en längtan hem till slätten?

Vi hade en svacka för lite drygt ett år sedan då vi var på väg att flytta hem men det vände och nu tror jag nog att vi blir kvar. Det är inte helt lätt att börja rota sig i en stad som inte är ”ens egen” och visst saknar jag övrig familj på slätta men fyra timmar i bilen och vi är där. Inget är hugget i sten, vi får se hur det blir i framtiden.

Kan du sakna din ”storhetstid” som bloggerska?

Jag kan sakna den, men samtidigt inte. Visst var det ballt att som ung tjäna bra med pengar på sin ”hobby”, att bli bjuden till huvudstaden på flådiga event, träffa kändisar man tidigare bara sett på tv, bli känd själv och stannad på stan för att skriva autografer (haha ja för det var faktiskt precis så det var) men samtidigt har ett mynt alltid två sidor. När jag blev gravid med mitt första barn kändes det inte värt det längre, baksidan – pressen, stressen, att ständigt vara granskad, synad, att få bilder stulna och identiteten kapad, ja, massa sånt – tog över. Jag har aldrig velat sluta blogga, däremot hitta en sund nivå som fungerar för mig och min familj och det tycker jag att jag har gjort. Om vi bortser från senaste årets torka då… 😉

Har du någon hemlighet i bloggvärlden att dela med dig av?

Oj, inget som jag kommer på! Men jag har ju träffat Kenza, Tyra, Blondinbella, Foki, Kissie och alla dem där. Bra tjejer allihop!

Har du trådat brynen nånstans här i Malmö och vart kan du i så fall rekommendera?

Nog för att det händer sällan men när jag väl trådar ögonbrynen går jag till La Perle på Östra Förstadsgatan. Jag är alltid tydlig med att jag inte vill ha dem tunna utan bara snyggt formade. När jag bodde i Göteborg minns jag att jag testade ett ställe i Hjällbo också, se bild ovan. Jag är inte så värst känslig men tycker faktiskt att det är rätt smärtsamt att tråda brynen, antagligen för att jag har så sjukt mycket småhår som förutom brynhåren åker med. Tror det var i Hjällbo de undrade om de inte skulle ta resten av ansiktet när de ändå var igång, haha, wtf?!!

Vad har du för utbildning?

Jag är utbildad undersköterska och doula.

Tänkt på att du inte skrivit om hur det går för din dotter i skolan? Trivs hon?

Hon trivs bra, tackar som frågar. Hon behöver stimulans och jag märker att hon trivs med de nya utmaningarna som skolan för med sig. I går hade klassen julfest. OM jag typ började grina när hon gick fram i sin något för stora tomtedräkt och tände tredje ljuset och klart och tydligt berättade sin vers inför oss och alla andra föräldrar?! Herregud… :’)<3

Som jag förstår det så har du och Bobby varit tillsammans i typ 12 år nu? Om jag inte är ute och cyklar! Min fråga är hur ni gör för att hålla kärleken vid liv (och undvika bråk och tjafs för den delen)? Jag och min kille har varit tillsammans i 12 år och sen vi fick barn (tidigare i år) har det blivit en hel del tjafs. Det känns som att vi börjar tappa taget om varandra på något sätt. Hur har ni tagit er igenom tuffa perioder? Kram

Vi har varit ett par sedan jag var sjutton och han tjugotvå, alltså elva år. Det har varit och är en resa med både raksträckor och slingriga vägar, om du förstår vad jag menar. Vi går igenom livet tillsammans och (vuxen)livet består/har bestått av hårt slit, tårar, bråk, stress, vakna nätter, tidiga mornar, gnälliga ungar, gnälliga vuxna, diskberg och klädhögar, jobb, räkningar, sjukdom varvat med skratt mitt i kaoset och kärlek genom allt. ♡ Ingen av oss förväntade sig att det skulle bli lätt – snarare tvärtom – och det är nog mycket tack vare det som vi fortfarande håller ihop. Att bli förälder är ett av alla test som sätter relationen på prov och jag tror det viktigaste är att tillsammans kunna sänka ribban och vara överens om att det är okej att prioritera annorlunda, känna sig trött och bli lite tråkig, förstå att det liksom hör perioden till. Att kunna tillåta sig själv att sätta relationen lite grann på ”paus” och inte bli rädd och fly när känslor förändras för det gör dem nog, men inte nödvändigtvis till något dåligt. Inte lika enkelt som det låter men klarar man detta kommer tid till att vårda varandra också, det är jag säker på. Ja, och sen får man väl bara hoppas på att man inte växer ifrån varandra alltför mycket under denna tid eller att någon går och kärar ned sig i någon annan. Det finns inga garantier i livet men är det något jag kommer att kämpa för så är det min familj, oss fyra.

Vad tycker du om livet? Är du lycklig?

Jag är lycklig, men inte hela tiden. 🙂 För mig är lycka en sinnesstämning som kommer och går, en känsla av välbehag och trygghet, en bubblande känsla av livsglädje som kan vara en dag eller bara för ett ögonblick. Livet är tufft emellanåt, speciellt när hälsan går emot en, men jag har nog alltid varit bra på att hitta små saker att glädjas för.

Vet du vad M vill bli när hon blir stor?

Sedan hon lärde sig prata har hon sagt att hon vill bli tandläkare och det står hon fast vid än. 😀 Verkar som att jag har lyckats med att inte överföra min tandläkarskräck i alla fall, yeeey!

Vill ni ha fler barn?

Det är inget vi planerar men blir det så är det välkommet.

Kan du tänka dig att utbilda dig till förskolelärare?

Med mer kunskap är jag säker på att jobbet blir ännu roligare att utföra så det kan jag absolut tänka mig att göra, dock är jag inte säker på om det är den vägen jag ska gå. Vi får se. Har jag möjligtvis någon förskollärare som läser min blogg? Hur trivs du med ditt jobb?

Hur gammal var du när ni fick Er dotter?

Jag var 22 år när Mayia föddes.

Saknar du att vara en av ”den inre bloggkretsen?” Som för några år sen när du var så himla stor och var en del av blondinbella, kenza osv.
Kan du berätta lite om den tiden? Vad du tyckte om att va i centrum och att träffa dom andra dåtidens (och nutidens) stora bloggare?

Nej, jag kan inte säga att det är något jag saknar. Det jag ibland kan sakna är nog på något sätt… mig! Eller den jag var. Det är svårt att förklara men de senaste året/åren har jag genomgått någon form av identitetskris. Under många år drev jag denna blogg på heltid, den blev mitt jobb och mitt levebröd. Jag skrev flera gånger om dagen, varje dag, månad ut och månad in. Jag hade tid till det då, och minns ni vilken nattmänniska jag var? Det var under sena kvällar och nätter som mitt huvud funkade som bäst. Nu är jag anställd på 100% sedan 1.5 år tillbaka, jag har två barn och den där nattmänniskan har jag inte sett skymten av på länge.. och mitt i allt detta nya lever jag på något sätt kvar i det gamla och när jag ligger utslagen i sängen efter en lång arbetsdag känner jag inombords fortfarande av stressen och pressen att behöva uppdatera. Jag-vill-inte-släppa-taget om det stora jag byggt upp så det enda jag kan göra är att hitta ett nytt sätt som funkar nu. Min hjärna är heller inte vad den var. Tidigare hade jag lätt för att skriva men nu krävs det oerhört mycket av mig för att få ihop en i mina ögon ”korrekt” text och till detta finns just nu varken tid eller energi. Eller en korrekt text, endast en simpel mening är en utmaning att formulera. De enstaka tillfällen när jag plötsligt sitter ensam hemma, helt utan störningsmoment (och tänker att nu jädrar ska jag vara effektiv och få saker gjorda), så är jag numer så van vid att ständigt ha dem surrandes kring mig att jag inte kan utnyttja den fria tiden på grund av det. Hjärnan bara tuggar. Jag brinner för att berätta historier, stora som små och att förmedla känslor (som artister brukar säga) är något jag älskar. Frustrationen över att inte kunna göra det på samma naturliga sätt som innan är stor men det gäller att inte grotta ned sig utan hitta andra uttrycksformer. Berätta historier och förmedla känslor är precis vad jag får göra genom mitt förlossningsfotograferande exempelvis och det känns fantastiskt. Jag hoppas få dela med mig mer av detta, om en vecka går jag på jour igen. 🙂 Hmm, inga ordentliga svar på dina frågor ser jag nu men hoppas det går bra ändå.

Har ni kontakt med B’s familj? har inte sett så mycket inlägg kring det. självklart behöver man ju inte skriva ut allt, men ändå…

Vi har bra kontakt med B´s familj. 🙂

Var det enklast/svårast att gå från 0 barn till 1 barn eller från 1 barn till 2 barn?

0-1 barn var ingen större omställning alls. Det blev ungefär som jag hade förväntat mig fast bättre och det mesta var mys och rosa fluffiga moln typ. Lille C har varit en solstråle och världens enklaste unge att ha att göra med från första stund men däremot var det under graviditeten med honom som alla konstiga symtom började välla över mig, så av den anledningen har jag nog upplevt det som mycket jobbare att gå från 1 barn till 2.

Vad är det mest omvälvande livet har lärt dig?

Det mest omvälvande jag varit med om (förutom att ha blivit mamma) är min pappas död. Jag var tolv år och skulle snart fylla tonåring när han, min hjälte och största idol, tog sitt liv efter att ha kämpat mot depression under flera år. Jag vill inte säga att bra saker kommer ur sådana fruktansvärda händelser och kanske hade jag varit den jag är utan den erfarenheten i bagaget men jag tror ändå att jag genom att ha sett psykisk ohälsa och död på så nära håll har lärt mig mycket om förståelse, eftertänksamhet, ödmjukhet och empati, något som hjälper mig i mötet med andra människor i dag.

♥ Vem/vilka är dina feministiska förebilder?

Jag har inga specifika förebilder utan inspireras och ser upp till genuint varma och ödmjuka människor som sprider glädje.

Hur ser processen ut för att bli en doula? Tack för en underbar blogg. Kram!

Det anordnas regelbundet kurser med grundutbildningen till doula. I Stockholm, Göteborg och Malmö/Lund hålls de i form av veckoslutkurser, ledda av en erfaren doula. För att få kalla sig godkänd ODIS-certifierad doula krävs det att följande krav uppfylls:

* Deltagit i en doulautbildning som är godkänd av ODIS.
* Läst litteraturen på ODIS litteraturlista.
* Gjort ODIS skriftliga doulaprov med godkänt resultat
* Deltagit som doula vid minst tre förlossningar och skickat in kortare reflektioner kring din roll som doula under dessa.
* Blivit godkänd av en styrelsemedlem i ODIS

Läs mer här.

Har du tröttnat på att blogga, känns det typ som att du vuxit ifrån det?

Jag älskar bloggen och kan stundtals sakna skrivandet och er mycket men på något sätt känns det som att jag inte har så mycket att säga längre, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på heltidsjobb och barn som börjar bli stora med allt vad det innebär. Tid och ork är minst sagt en bristvara. Vid årsskiftet kommer jag att gå ned i arbetstid från 100 till 75, förhoppningsvis blir uppdateringen bättre då. Ni andra som valt att gå ned i tid för att minska vardagsstressen, upplever ni någon skillnad? Hur ser era scheman ut, kortare dagar eller en ledig dag per vecka? För/nackdelar med detta? Berätta gärna.

Har du förlossningsbilder sedan du födde dina barn?

Kul att du frågar för häromdagen bläddrade jag i ett av våra (två) fotoalbum och hittade en tydlig anledning till att anlita en förlossningsfotograf. Jämför mina privata bilder från min sons födelse med de jag professionellt tar {länk}. Det ska då tilläggas att min sambo i vanliga fall är minst lika säker som jag med kameran samt att vi hade en ordentlig utrustning som han kände sig trygg med att använda, oavsett situation och ljusförhållande. Jo men tjena. 😛

IMG_0263

Underexponerad bild på mig i slutskedet av förlossningen.

IMG_0264

Överexponerad och dessutom suddig bild på mig i värkpaus. Bredvid sängen står en tom stol, fy vad ensamt det ser ut. Till och med Mayia reagerade och sa: ”Men… var är pappa?! Var inte han med?!”. :’D

IMG_0276 (1)

De första minuterna med min lille gosse på bröstet. Det kändes inte så viktigt just då men nu i efterhand kan jag verkligen sakna fler och bättre bilder från en av de största dagarna i vårt liv, framför allt bilder på oss tillsammans.

Det är svårt, om inte omöjligt, att på riktigt uppleva stunden och samtidigt få kvalitativa bilder som fångar känslan. OM man inte överlåter ansvaret för fotograferingen till någon annan då! 😉

Hur kom du in på att jobba på förskola?

En bekant sa att det saknades folk där hon jobbade och jag som var i behov av ett extrajobb gick dit personligen och lämnade kontaktuppgifter samt utdrag ur polisregistret, telefonen ringde kort efter det och sedan min första lyckade arbetsdag som vikarie har jag varit kvar. 🙂

bild

Fröken Stina. 😀

43

25 comments

  1. Min sambo och jag köpte en liten hund när jag pluggade = jag kunde vara hemma väldigt mycket. Dock bestämde vi direkt när vi skaffade honom att vi skulle ha honom på hunddagis den dagen vi båda jobbar heltid. Nu gör vi båda det och vår kille vovve går så glatt till dagis varje dag 🙂

    Tycker det var ett bra beslut av er att låta Charlie bo hos din mamma. Även om hundar klarar av att vara ensamma mycket betyder det inte att de mår bra av det. Kram!

  2. Kul med dina tankar och personliga inlägg. Du är och förblir en av de bättre bloggarna/ bloggerskorna. Hoppas att du fortsätter, för som du skriver kanske tid för skriva det kommer längre fram. Jag vet själv hur det är mitt i småbarnsåren, hjärnan är ”fördummad” av sömnbrist och tiden rinner mellan fingrarna.

  3. Roligt att du jobbar på förskola. Jag är förskollärare och har följt din blogg i många år! Jag har jobbat som förskollärare i snart ett år och trivs superbra. Den ena dagen är aldrig den
    andra lik vilket gör det hela ännu roligare och det är en fröjd att följa barnens utveckling.

    Tack för en mysig blogg! 🙂

  4. Åh bad roligt att läsa dina svar. Jag skulle gärna vilja ha fina och fler bilder från vår kommande förlossning med småsyskonet.. Men samtidigt är jag så splittrad över att ha med någon annan i rummet än pappan och all fantastisk personal. Men det kanske är så man ska se det.. Att en fotograf ingår i förlossningsteamet.. Jag vet inte. Men precis som du så vill jag ha med oss alla på bilderna..
    Kram och tack för en härlig och mysig blogg!

  5. Vad jordnära och vilken härlig person du verkar vara Stina. Jag brukar se dig ibland men har ännu ej vågat heja. Ha en fin andra advent. /Emelie

  6. Tack för fina och engagerade svar! Jag hoppas att läkarna kan hjälpa dig och hitta vad som är fel, måste vara jobbigt att inte känna att kroppen mår helt bra. Med diffusa lungsymptom tänker jag bara på lymfangioleiomyomatos (LAM), inte för att jag på något sätt kan något om det eller känner igen det du beskriver, men för att en familjemedlem har diagnosen och eftersom det är så svårdiagnostiserat är jag livrädd för det och tänker på det vid minsta andfåddhet eller liknande…

  7. Intressanta frågor och svar. Din blogg är en av de jag läst mest och tycker det är kul att du fortfarande bloggar lite grann. Hoppas de snart ska hitta vad felet med din kropp är, förstår att det måste vara oerhört frustrerande att inte veta. Kram

  8. Ville gärna maila dig men hittade ingen mail. Var jag som frågade om hälsan förut. Känner igen mig en hel del! Inte i symptomen men i det där att känna att något inte står rätt till, ha en massa symptom och fara till läkare fram och tillbaka. Uuusch vad jobigt att inte få må bra fullt ut (fast det såklart finns de som har det värre). Jag har själv hålit på ett år och sprungit till läkare. Har bland annat synproblem, yrsel m.m Vet att också det kan bero på långvarig oro/stress men har andra symptom också som inte kan vara psykiska. Jobbigt när man har barn att gå och fundera och inte orka vara på topp.

    Jag läste om det här i en tidning nyligen så tänkte bara tipsa, stämmer det inte alls in på hur du mår är det ju bara att ignorera. http://www.pio.nu/index.php/om-primar-immunbrist

    Hoppas iallafall att du får svar och att du får må bra snart snart! Styrkekramar från en annan mamma som kämpar på med (o)hälsan.

  9. Vilka fantastiska svar, förstår att de inte gick att slänga ihop i en handvändning. 🙂

    Jag har gått ner till 75 % i arbetstid. Det är bland de bästa beslut jag tagit. Hoppas du blir lika nöjd.

  10. Mitt ena barn är allergisk mot hund, katt, häst (säkert de flesta pälsdjur), ägg, mjölk och torsk. Vi har haft hund och katt i hemmet sedan han föddes och reaktion har han mest fått när det blir för närgånget i ansiktet eller någon slickar på honom (saliven). Men överlag så mår han bra utan symtom så än har vi kvar djuren. Men vilken oro jag känner ibland att han på något sätt tar skada av att vi har kvar djuren? Eller att livsmedelsallergierna inte går tillbaka pga att djuren finns i runt honom.. Samtidigt är det inte lätt att göra sig av med sina djur om ingen man känner kan ta hand om dem! Hu,! Skönt att er hund kunde stanna i familjen ändå, så tryggt 🙂
    Ska vi på besök hos till exempel hans farmor där han brukar få en kraftigare reaktion mot hennes hundar så får han medicin bara för det tillfället! Som du säger hade det inte känts helt bra att behandla med medicin till vardags :/

  11. Är d helt kört då att fråga om en kort fotografering @slottsparken den 16/4? Innan vigsel i rådhuset. Mvh/Pam

  12. Roligt med riktigt välskrivna och (vad det verkar) genomtänkta svar, jag uppfattar dig som ödmjuk och fin. Jag hoppas att du får rätsida på hälsoproblematiken snart och att det är något som är enkelt att behandla. Tack för givande och tankeväckande läsning!

    Ps. jag blir glad av att läsa att M får vara sig själv.

  13. Hallååååå! läste din blogg när du och din snubbe bodde i en liten lägenhet med trasig tapet ! haha! Sen dess har jag kikat in lite då och då men minns så väl när du visade din första gravidmage! tyckte du var så gammal och mogen och sen slutade jag läsa din blogg… Idag är jag 26 och nybliven mamma, kikade in på din blogg idag och såg att du bara var 22 när du var gravid ! helt otroligt vad tiden går och tider ändras 🙂 du verkar fortfarande vara lika fantastisk och fin som då när jag läste din blogg varje dag. Kram på er !

  14. Kan dina hälsoproblem bero på mögel? För att utesluta det så rekomenderar jag absolut att ni låter en mögelhund granska er bostad.
    Håller tummarna för att det reder upp sej!

  15. Har de testat dig för addison? Jag har själv Addison, vilket oxå är en autoimun sjukdom o dina symptom stämmer väl överens med mina. Troligtvis har läkarna redan tänkt på detta, men jag vill ändå nämna det då det är ett enkelt test att ta, enkelt att medicinera, men ett h*lvete att leva med innan man fått diagnos!

  16. Du har åtminstone en förskollärare som läser här! Jag trivdes jättebra det första året, tyvärr kan jag inte rekommendera någon att utbilda sig till förskollärare. Jag funderar själv på vad jag ska satsa på för ny karriär efter lite drygt tre år i yrket. Personligen känner jag att jag inte vill vara en del av denna stress som både personal och barn drabbas av, känslan av otillräcklighet när man antingen måste proritera barngruppen (viktigast för mig) eller den administrativa delen, vilket är minst lika viktig för att jag ska kunna göra ett gott arbete och höja min lön (och ja, jag valde yrket för barnen men jag jobbar inte för välgörenhet och vill gärna höja min lön 😉 ). Jag har världens mest fantastiska arbetsplats med underbara kolleger, barn och föräldrar. Men så länge det inte satsas på förskolan på politikernivå tror jag vi stjälper nästa generation, även om vi är många som sliter ut oss för vi vill hjälpa. Jag sörjer att jag inte ges möjligheterna att arbeta med det jag brinner för. Även om vår verksamhet är hyllad av föräldrar och chefer skulle den kunna bli så mycket bättre för barnen (och pedagogerna ) om det satsades på mindre grupper och därmed högre personaltäthet! Oj vad pessimistisk det lät nu, haha. Älskar mitt jobb men det är inte värt den stress som kommer med det. (Vill även förtydliga att vi har en fantastisk förskola där alla är väldigt hänsynfulla så byta arbetsplats är inte tal om då barnantalet ser likadant ut överallt)

  17. jag arbetar som förskollärare men började som outbildad barnskötare. jag anser in utbildning är det klokaste jag gjort! jag lärde mig mycket på vägen och växte som pedagog! men huvudanledningen att jag började studera var att få en tillsvidaretjänst. men är glad för min egna utveckling under utbildningen!

Leave a comment