x

Och vinnaren är…

26 juni, 2014

Skov?

26 juni, 2014

Bikten 24 timmar

26 juni, 2014
empty image
empty image

God morgon på er och TACK för påminnelsen, Sandra. IGEN, haha! Nu är det allt på tiden att vi dammar av bikten! Här kan du bikta dig 24 timmar framåt, anonymt eller inte är givetvis upp till gemene man. Lätta på själen och berätta vad som tynger just ditt hjärta – har det hänt något, i skolan eller på jobbet? Har du gjort något du ångrar, något du känner ångest inför eller bara ligger och funderar på om nätterna? Har du förlorat någon du älskar – berätta för mig om honom eller henne, berätta om din sorg och saknad, berätta om era fina stunder tillsammans.

Jag vet hur otroligt skönt det kan vara och framför allt hur viktigt det är att ibland få öppna upp och kasta ut allt det som så lätt samlas på hög där inne, vad det än må handla om – stort som smått, jobbiga tankar, känslor, händelser, minnen. Ja, vad som helst egentligen. Nu gör vi detta inlägg till en riktig sopstation där vi slänger alla våra gamla sopor för att lämna plats åt nytt och fräscht. Kram på er, ni är toppen och alltid välkomna in hit. En sak ska ni komma ihåg och det är att vi aldrig är ensamma om att tänka, känna och må som vi gör även om det många gånger känns så. Det är denna bikt ett verkligt bevis på.

0

85 comments

  1. Jag vill bli med barn. Längtar efter att få hålla om mitt egna barn. Vi försöker men jag har inte tålamod nog…

  2. Jag vill bli med barn. Längtar efter att få hålla om mitt egna barn. Vi försöker men jag har inte tålamod nog…

  3. Jag är rädd för att inte få några vänner nu när jag börjar plugga till hösten… ska resa med pojkvännen under nollningsperioden (min ENDA semestervecka från jobbet i år) och är rädd att jag därför kommer hamna utanför per automatik när skolan börjar. Vill verkligen att min universitetstid ska bli så rolig som jag hoppats men gruvar mig så för detta dilemma:(

  4. Jag är rädd för att inte få några vänner nu när jag börjar plugga till hösten… ska resa med pojkvännen under nollningsperioden (min ENDA semestervecka från jobbet i år) och är rädd att jag därför kommer hamna utanför per automatik när skolan börjar. Vill verkligen att min universitetstid ska bli så rolig som jag hoppats men gruvar mig så för detta dilemma:(

  5. Min pappa är alkoholist. jag orkar snart inte bry mig om honom längre. Vill bara ha honom nykter. Han själv vill helst bara dö. Är rädd för att hitta honom död.

  6. Jag vill ha barn. Men kroppen tycker det är roligare att hoppa över mensen och ge mig falska förhoppningar. Värst av allt, jag har ingen att prata med. Min sambo försöker lugna mig att det kommer ordna upp sig, ungdomsmottagningen lyssnar inte och berättar jag för mina vänner känns det som en onödig press. Jag vill inte att folk ska veta att vi föröker, men jag vill att det ska bli plus. Hoppas innerligt att kroppen ordnar upp sig snart, men antagligen är detta ”tacken” för att man har käkat hormoner i 8 år. Nä nu vill jag ha min mens så att man kan försöka igen! 🙁

  7. Jag är så otroligt sockerberoende. Det här håller på att förstör mitt liv. Jag har varit sockerfri långa perioder i mitt liv, men faller alltid tillbaka när jag mår dåligt. Och just nu finns det så mycket i mitt liv som får mig att må dåligt. Vi lever i en boendesituation som vi inte vet hur länge vi får ha kvar, har inget tillsvidarekontrakt och det känns som att vi när som helst kan bli utslängda. Vi har ett företag som har behövt göra enorma investeringar och jag är rädd att vi aldrig kommer gå med vinst. Tänk om vi går i konkurs? Vi drömmer om ett hus på landet, barn och familj. Men allt känns som att det är tusen år bort och det gör mig så himla ledsen 🙁 Jag ser ingen ljusning just nu…

  8. Ångest. Rädsla för att bli ensam. Har aldrig haft något seriöst förhållande. Aldrig haft någon att dela min vardag med. Vid 24 års ålder har alla mina vänner stadiga förhållanden, förutom jag som är den eviga singeln. Vad är det för fel på mig? Är jag ful och äcklig? Längtar så det gör ont efter min egna lilla familj men den verkar jag aldrig få…

  9. Jag förstår inte varför jag alltid skjuter upp saker. Jag har massor av saker jag verkligen måste göra men jag låter alltid det vänta till sista sekunden. Usch vad det är jobbigt. Fattar inte varför jag inte bara tar tag i det direkt?

  10. Jag har en så enorm barnlängtan att jag snart inte vet vart jag ska ta vägen. Jag pluggar just nu, och alla säger att ”studera klart, få ett fast jobb och jobba ett år och SEN kan ni skaffa barn”. Men ärligt talat. Måste man alltid vara så smart? Min sambo har en bra inkomst, vi skulle klara oss utan så hög mammapenning och jag vill inte vänta längre. Det är så lätt att bara lyssna på vad alla andra säger utan att känna efter själva. Tror att det är dags att ta upp frågan på riktigt med mannen här hemma..

  11. Jag vill också bli med barn men min sambo säger att vi måste jobba på bår kommunikation innan, blir galen. Har velat bli gravid i två år nu!

    Hur vet man att man fortfarande är kär? Vi har varit tillsammans i fem år och det pirrar ju k ge direkt i kroppen när jag ser honom längre, hur vet man att man är kär efter så många år och inte ”bara” älskar varandra?

  12. Jag misstänker att min sambo varit otrogen mot mig. Men har inga bevis och det är inte lönt att fråga honom för jag vet att han kommer säga nej och tycka att jag är dum i huvudet. Men jag bara känner det på mig och har fått vissa indikationer på att jag har rätt. Mår illa så fort jag tänker på det och HOPPAS jag har fel. Har massa andra problem gällande vårt förhållande men om detta stämmer så måste jag lämna honom och jag vet inte hur jag ska klara det.

  13. Jag råkade berätta för min psykolog förra veckan att jag har en liten gömma med tabletter som jag tänker ta när livet blir för tufft. Det skulle jag inte gjort..
    När man försökt ta livet av sig förut antar jag att det är dumt att avslöja en sån sak. Dumma äckliga jag..

  14. Idag är det tre år sedan min kusin dog. Tre år sedan livet vändes upp och ner, så idag är man lite nere 🙁

  15. Vi har nästan precis fått en liten dotter tillsammans, och jag borde vara den lyckligaste kvinnan på jorden. Till viss del är jag det, älskar vår tjej över allt annat. Men jag börjar fråga mig själv om jag verkligen vill vara tillsammans med honom. .. bråken avlöser varandra och jag vet inte om jag är kär längre…

  16. JAG ÄR GRAVIIIIIIIIIIID!!!!!!!!!! 😀

    Klev precis in i vecka 6 (5+0) i dag och jag vill shout it from the rooftops på högsta volym för jag är så lycklig! Första barnet, jag blir 27 år nästa vecka! Men riskerna innan v 12 å allt det där gör väl att man måste vänta ett tag till. Det kommer bli dem längsta 7 veckorna i hela mitt liv…..

    (Jag är dessutom totalt skräckslagen, tänk om hen inte vill stanna hos mig? Försöker tvinga bort tankarna, för i de allra flesta fall går det ju bra!? 🙂 )

  17. Längtar också efter barn och har gjort de ett tag, vi försöker men jag har inte heller tålamod, tar test hela tiden och blir så himla besviken varje gång det är negativt.. Och just nu känns det som att alla skaffar barn, utom vi.. Behöver tips på hur jag ska gå tillväga. Vad bör man tänka på? Hur slutar man tänka på det hela tiden?

    Och till råga på allt väntar vi på ett hus. Väldigt komplicerat men en kort förklaring, en gammal släkting ska sälja sitt hus till oss men väntar på att få komma in på äldreboende, dom tycker han är för frisk, han själv säger att han inte mår bra i ett stort hus själv utan hjälp.. Så vi har ett hus men vet inte när vi får flytta in, 2 månader? 3 år? 10 år? Bor nu i en värdelös hyresrätt..

  18. Jag är fortfarande ung så jag känner ingen stress men jag har träffat mannen i mitt liv och vi har varit tillsammans i ett år på måndag, han är den bästa jag vet och jag ÄLSKAR verkligen honom, jag tjugotre och han trettioett, så jag kan inte undgå att leka med tanken på att bli med barn och bilda familj med denna kille. Men. Jag är skiträdd för smärta. Tanken på att föda en bebis gör mig kallsvettig milt sagt och tanken av att kräkas under graviditeten och ha ont osv gör mig rädd. Jag är ganska feg och har låg smärtgräns och jag accepterar väll att jag är som jag är men blir ledsenatt jag kkänner mig rädd som jag gör det är ju det mest naturliga som finns!!!!

  19. Jag vill så gärna att mitt och min sambos gemensamma liv ska komma igång snart… Han flyttade ner från Stockholm till mej i Göteborg i september för att allt skulle bli perfekt, två veckor efter att vi blev sambos förlorade vi våran andra hands bostad väldigt snabbt och blev tvungna att flytta in hos mina föräldrar, kort efter det förlorade jag mitt jobb och min sambos utbildning lades ner när han var halv färdig…
    Nu äntligen har vi båda nya jobb med bra inkomst, fått vårat första lägenhetsebjudande (förstahandskontrakt!) på sex månader, vill ha lägenheten så mycket att jag nästan kräks av tanken!
    Vill bara att vi ska få vara vi igen, att vi ska förlova oss, skaffa en till hund, köpa en bättre bil, spara pengar, resa, köpa inredning, gifta oss, köpa hus och få barn..!
    Åh vad jag längtar!!!

  20. SVAR TILL SNOS !!!!

    Det blir bättre, tro mig. Min pappa är också alkoholist och jag hade för länge sedan gett upp hoppet om honom. Han åkte in ocu ut ur behandlingshem och var nykter ett år varje gång. Sedan höll det på så ett 20tal år. Sist han var inne var fem år sen och mot min förmodan är han fortfarande nykter!!
    Det finns hopp även om du inte kan se det nu.
    Jag var med min pappa på möte senaste gången han var på behandlingshem och sa då rakt ut ”vi får väl se när han kommer hit igen.” Men det har han tack och lov inte behövt!

    Min syster hotade honom med att om han inte blir nykter skulle han aldrig få träffa hans barnbarn (som inte ens var påtänkt då). Det tog han på allvar och nu har han ett femårigt barnbarn som han får träffa.

    SÅ HÅLL UT! DET KAN BLI BÄTTRE!

  21. Jag längtar så otroligt mycket efter barn. Jag och sambon har 8 år ihop nu om ett par månader och vi hör ständigt folk fråga om det inte är dags snart.. grejen är att vi har båda varit ”redo” i flera år men det finns bara ett problem – jag. Jag bär på ca 30 kg övervikt och kämpar konstant med att gå ner i vikt. För tre år sedan lyckades jag, men då var tajmingen fel pga att jag pluggade och jag han gå upp igen innan vi kände att läget var bättre. Det är dock inte bara vikten, i själva verket är jag också livrädd för det nya livet med barn i en stad där jag inte känner någon, långt borta från min familj. Vi har satt sista augusti som mål, har jag inte gått ner något i vikt så kör vi på ändå eftersom längtan börjar ta över förnuftet. Håll tummarna för oss!

  22. Jag säger att jag hatar honom men egentligen älskar jag mitt ex och drömmer om att det ska bli vi igen.

  23. Vi längtar också efter barn. Men jag har en sån dryg mens som kommer och går som den vill så jag har ingen aning. Och ibland kliver den smarta delen in, vi kanske ska vänta ändå? Tills vi får en egen lägenhet (hyr andra hand nu), tills jag får fast jobb (har blivit lovad de i ett halv år), tills han är klar i skolan (i maj…)
    Måste man alltid va smart och förståndig???

  24. Jag är 32 och längtar inte efter barn som många andra annars verkar göra här. Men jag börjar ändå bli rädd att jag kommer ångra mig om jag inte skaffar barn. Tänk om det är för sent när jag väl kommer på att jag vill bli förälder! Dessutom känns det jobbigt inland eftersom vi bland många vänner blir utanför på något vis när alla en efter en skaffar barn.

  25. En kille som jag ligger med har visat intresse för min syster. Vi är nära i ålder och som syskon går det inte att komma undan att bli jämförda, men att bli det av honom gör mig så ledsen. Jag känner mig som ett andrahandsval, som om han inte respekterar mig, och jag är rädd för att han alltid fantiserat om henne när vi haft sex. Det värsta av allt är att jag antagligen är beredd att se bortom det här, för jag är rädd att ingen annan vill ligga med mig eller att jag aldrig kommer hitta någon som är så bra i sängen som han.

  26. jag är helt förälskar i en kille jag träffat i två månader. han är inte riktigt på samma sida som jag, även fast jag vet att han gillar mig. men jag vill skrika ut för världen att han är min. men så är det ju inte.

  27. jag är helt förälskar i en kille jag träffat i två månader. han är inte riktigt på samma sida som jag, även fast jag vet att han gillar mig. men jag vill skrika ut för världen att han är min. men så är det ju inte.

  28. jag är helt förälskar i en kille jag träffat i två månader. han är inte riktigt på samma sida som jag, även fast jag vet att han gillar mig. men jag vill skrika ut för världen att han är min. men så är det ju inte.

  29. just nu mår jag bra. vet att det kan bli svårare om ett par månader, men jag är otroligt lycklig! har aldrig skrivit det i en bikt förut, har alltid haft något som gnagt på mig. Idag vill jag inte ha det så längre, så jag är nöjd över mitt jobb och mitt liv. Det enda är väl kanske vikten, men den är alltid där. jobbig och tråkigt. men jag kan ju göra något åt det, så tänker inte må dåligt längre.
    Jag längtar dock efter att få träffa någon och skapa en egen liten familj. det skulle vara bra mysigt!

    och till alla själar som går genom något jobbigt, kämpa på! Det kan faktiskt bli bättre.

    Stora kramar skickar jag till er, och en klapp på er axel. Ni har ju trots allt tagit er hit. Ge inte upp nu, det är en liiten liten bit kvar.

  30. Jag är snart 23 år och vet inte vad jag vill göra med mitt liv. Vissa kanske tycker att det inte är någon ålder, men jag är så stressad över det att det inte är sant. Innan mådde jag dåligt för jag var ”fast” inom ett yrke jag inte trivdes. Nu har jag äntligen fått sommarjobb på ett ställe jag drömt om sen länge och i en helt annan bransch, men känner mig ändå inte helt nöjd. Varför kan man inte bara vara nöjd? Har sökt till en utbildning till hösten som jag vet jag kommit in på, men nu vet jag inte om jag vill gå den. Alla mina vänner är klara eller har bara ett år kvar på sina utbildningar – medans jag ska börja NU. Vill så gärna ha barn, men jag vill samtidigt också ha en trygg och säker inkomst och inte behöva leva på bidrag när man har en liten.. så då måste jag ju plugga för att få ett bra, fast jobb…eller? Sen saknar jag min mormor så jag går sönder, vartenda dag, fortfarande efter snart 9 månader. Sen plötsligt är man vittne till något otroligt läskigt, som idag när jag såg en cyklist bli påkörd av en bil, och man inser hur otroligt kort och skört livet kan vara, att det kan hända precis vad som helst. Så vad klagar jag på liksom. Varför kan jag inte bara bestämma mig? Har så mycket tankar i huvudet som jag inte får någon ordning på eller svar på.

  31. Vi försöker också skaffa barn. Eller vi har slutat att skydda oss så får vi se vad det blir av det hela. Känns väldigt spännande.
    Om vi vore ett klokt par hade vi inte försökt nu då.
    1. Vi bor i en etta.
    2. Jag har ingen stabil inkomst
    3. Min kille har endast en fast 50% tjänst…

    men what the… orka vara så planersam jämt, då skulle de ju aldrig passa att få kids. 😉
    Men det känns väldigt busigt allting och mysigt.

  32. Tack Kajsa! Jag hoppas innerligt att allt löser sig. Men just nu är vi inne i ett mörkt hål där inget ljus skymtar. Är så tröttsamt att ha växt upp med en alkoholist.
    Önskar att inga barn skulle behöva uppleva alkoholism. Önskar att ingen skulle behöva åka runt för att leta efter sin förälder för att sedan hitta nästintill medvetslös av alkohol. önskar att jag var starkare för att orka med det här.

  33. Jag är så otroligt ledsen. Den 28 April i år så förlorade jag mitt försfödda barn, han dog i min mage i v32. Det känns som att jag aldrig någonsin kommer att bli hel igen, och som att livet inte har någon mening. Att förlora ett barn är något som ingen i hela världen borde få uppleva, det är absolut det värsta som kan hända. Jag kommer alltid minnas den stunden när läkaren berättade för oss att hon inte hittade något hjärtljud, och den horribla stunden efter att jag förlöst honom och jag bara grät, det var ett sånt gråt som bara en förälder som förlorat ett barn kan gråta, det kändes som att jag hade gått isönder i tusentals små bitar.
    Han heter Lyndon vår fina son och jag saknar han så otroligt mycket varje dag varje timma varje minut och varje sekund <3

  34. Jag har varit deprimerad i långa perioder från det att jag blev tonåring, och nu är jag vuxen. Det har gått så långt att jag har svårt att känna äkta glädje och framförallt att uttrycka det. Jag vet hur jag borde reagera men det där spontana riktiga skrattet kommer liksom inte. Hör bara det där falska lätet som är till för att folk runt omkring mig inte ska tro att det är något allvarligt fel på mig.

  35. Min sambo lider av en depression och har alkoholproblem. Jag älskar honom men känner inte att jag räcker till för att stötta honom, så jädra tufft just nu. Kommer hem från jobbet och är helt utsliten och då villhan att jag ”tröstar” honhonom och vissa dagar orkar jag inte och jag känner mig verkligen som världens sämsta just nu.

  36. Jag äter tills min mage är så full att jag knappt klarar av att stå. Så spyr jag tills min halls brinner, tårarna ränner, och händarna blöder. Bulimiske helvete.

  37. Kortfattat, jag har tagit min examen inom ett yrkesområde där det verkar omöjligt att hitta något jobb, det finns ju inga! Min bästa vän försökte ta livet av sig för några månader sedan och sen dess har hon dragit sig längre och längre bort ifrån mig, jag vet inte vad jag ska göra. Jag och min sambo längtar efter hus och ett, förhoppningsvis, andra barn, men när är det egentligen läge att börja försöka? Utan jobb ingen inkomst. Jag saknar min familj och mina vänner som bor 100 mil bort. Mina vänner som jag har nära verkar inte förstå att jag är förälder och inte bara kan släppa allt och dra ut och dricka öl kl 16 på eftermiddagen. Och vad är förresten grejen med alkohol, jag dricker extremt sällan, men det verkar vara ett stående inslag när mina vänner vill umgås, därav har jag börjat säga nej oftare när de frågar om jag vill göra något, för nej, jag gillar inte att sitta där i ett hörn och lyssna på när de, lätt berusade, snackar i mun på varandra. Saker som glädjer mig är dock att min sambo snart går på semester och att jag snart ska få träffa alla mina vänner och min familj <3

  38. Vill så gärna ha barn, inte just nu men om några år. Tyvärr vill min sambo inte ha barn och räcker att jag nämner det för att det ska bli bråk..
    Älskar han men vill inte leva utan barn..

  39. hihi, minns tillbaka till alla de andra bikterna du har haft.. Då har jag, precis som många andra skrivit om min barnlängtan.. Vi försökte i 2,5 år och hade totalt tre missfall. Vi båda hade gett upp… MEN vet ni vad? Nu är jag gravid! 😀 och såå lycklig! Gick in i vecka 23 igår och livet känns underbart! Bebis bökar runt för fullt inne i magen. hihi

    Så till all er där ute som oxå längtar och försöker. Ge inte upp! 🙂 Stor kram till alla!

  40. Till C . Min bästa kompis lämnade sin kille för 3 år sedan efter att ha varit tillsammans bott ihop i 9 år sedan hon va 17 just för att han sa efter 9 år (?!) Att han inte ville ha barn. Nu är hon gift och bor ihop med sin nya kille och de ska försöka få barn.
    Hon säger att ibland är man bara inte rätt för varandra jag kanske inte kan bli gravid men då kan jag adoptera det är inget jag hade fått om jag stannat med den andra killen.
    Ibland måste man nog våga tänk du ska leva i många år till.

  41. Jag vill mer än något annat ha ett barn. Jag och min sambo är 22 respektive 24 år gamla, vet att vi är unga men det spelar ingen roll för mig. Folk säger men LEV först, blabla. Vad vet dom om hur jag vill leva mitt liv? Mitt liv kommer BÖRJA dagen då jag får barn, det är det enda jag väntar på!
    Min sambo vill vänta, jag förstår honom och jag pressar honom inte. Men jag tänker inte vänta i mer än 2 år, jag ska ha barn eller vara gravid när jag är 25 det bara är så! Hoppas att han förstår mig. Jag tror inte att män någonsin kan förstå en kvinnas längtan.

  42. Jag blir ledsen över att läsa denna bikten. För det känns som om allt folks liv går ut på är att skaffa barn och besattheten av det! Finns det inte annat i livet som också är viktigt? Och det verkar så viktigt så man inte ens verkar reflektera över om man har så bra förutsättningar för det eller inte. Inte ens något så basic som relationen till mannen man väljer att skaffa det med. Nä fy!

  43. Jag är så otroligt trött på att det ska tjatas på att det är dags att skaffa barn! Jag är 25 år och har varit ihop med min sambo i snart 7 år och vi har båda två fasta jobb, min sambo är högavlönad och jag har sagt upp mig för att plugga till hösten och reaktionerna ifrån familj och vänner är hemska, ingen stöttning alls! Jag borde inte förverkliga mina drömmar utan börja avla kusiner och barnbarn. Hur kan jag göra så mot dem nu när jag har alla förutsättningar i deras värld att bli en mamma.

    Grejen är, jag älskar barn men vill inte ha egna barn, alls! Och jag är så trött på tjatet. När jag säger till min familj att jag inte kommer skaffa barn någonsin börjar min mamma gråta och min svägerska blir sur. Jag förstår inte varför det ska bli bråk över hur jag lever mitt liv? Men min ena storebror är 35 år och lever de liv han vill utan barn samt utan tjatet och bråken.

    Jag är verkligen förskonad, detta är ett ilandsproblem. Men jag glider bort ifrån min egna familj, vi som tagit oss igenom cancer,dödsfall och lite till så ska de bli såhär? Vilket får mig att sakna min döda pappa, mitt största fan som peppade mig till att leva de liv jag vill.

    Jag antar att jag bara behöver ösa ur mig men är så trött på att man ska följa en viss mall. Och ännu mer trött på hur ensam man stundvis känner sig, jag drömmer om en karriär och äventyrsresor med det fördömer jag inte dom som drömmer om barn, önskar bara att det kunde vara ömsesidigt.

  44. Jag har börjat kyssa en annan som jag verkligen inte bör kyssa. Är tillsammans med en helt jävla fantastisk person sedan två år tillbaka. Har inte särskilt dåligt samvete över det, kanske för att jag någonstans, längst inom mig, vet att han förmodligen kommer flytta till hösten och inte vilja ha med mig.

    Tänk att otrohet ändå kan kännas så pirrande. Men jag antar att det är det som är grejen med det?

  45. Snart närmar sig ettårsdagen då jag fick gå igenom det värsta som någonsin hänt mig.
    Jag fick reda på att min sambo varit otrogen mot mig medan jag suttit hemma och tagit hand om vår 5 månader gamla son..
    Vi bestämde oss för att detta var ett stort snedsteg från hans sida och att vi skulle försöka få det att funka.
    Jag tycker att vi har klarat det riktigt bra och jag har gått från att tänka på det flera gånger om dagen till någon gång i månaden. Men när jag väl tänker på det så går jag sönder inombords… Kommer jag någonsin att komma över det här? Kommer jag någonsin att kunna lita på honom på samma sätt som innan? Kommer vi kunna hålla ihop trots det som hänt?
    Till saken tillhör också att jag flyttat 60 mil från min familj för att kunna leva med honom så skulle vi gå ifrån varandra kan jag inte flytta tillbaka till min familj eftersom vi har en son tillsammans..

  46. Jag är deprimerad. Åter dissad av min ’bästa’ kompis. Min sambo har vart otrogen och jag klarar inte av att lämna honom. Om en månad har vi ingen bostad.

  47. Till ”Ensam tjej”:
    Trodde det var jag som skrivit din kommentar. Jag har det exakt likadant. Jag är 27 år, min bästa vän gifte sig för två helger sedan samt köpte hus i våras. Min lillebror som är 21 är sambo och nyförlovad. Och här sitter jag liksom… Det känns för jävligt ibland, ibland ofta, ibland mer sällan. Jag försöker tänka ”jag kan göra PRECIS VAD JAG VILL, NÄR JAG VILL, utan att behöva tänka på nån annan. Rätt gött!”. Men såklart, ibland/ofta vill man tänka på nån annan… Just nu är jag inne i en ”det löser sig, förverkliga dig själv och dina drömmar. Ut och res med dig!” För tillfället hjälper det.

    Lycka till 🙂
    kram

Leave a comment