x

Och vinnaren är…

26 juni, 2014

Skov?

26 juni, 2014

Bikten 24 timmar

26 juni, 2014
empty image
empty image

God morgon på er och TACK för påminnelsen, Sandra. IGEN, haha! Nu är det allt på tiden att vi dammar av bikten! Här kan du bikta dig 24 timmar framåt, anonymt eller inte är givetvis upp till gemene man. Lätta på själen och berätta vad som tynger just ditt hjärta – har det hänt något, i skolan eller på jobbet? Har du gjort något du ångrar, något du känner ångest inför eller bara ligger och funderar på om nätterna? Har du förlorat någon du älskar – berätta för mig om honom eller henne, berätta om din sorg och saknad, berätta om era fina stunder tillsammans.

Jag vet hur otroligt skönt det kan vara och framför allt hur viktigt det är att ibland få öppna upp och kasta ut allt det som så lätt samlas på hög där inne, vad det än må handla om – stort som smått, jobbiga tankar, känslor, händelser, minnen. Ja, vad som helst egentligen. Nu gör vi detta inlägg till en riktig sopstation där vi slänger alla våra gamla sopor för att lämna plats åt nytt och fräscht. Kram på er, ni är toppen och alltid välkomna in hit. En sak ska ni komma ihåg och det är att vi aldrig är ensamma om att tänka, känna och må som vi gör även om det många gånger känns så. Det är denna bikt ett verkligt bevis på.

0

85 comments

  1. Jag undrar också varför 90% av inläggen här handlar om barn?! Jag är 32 år och drömmer också om att träffa mannen i mitt liv och få barn med honom. Men de flesta här är betydligt yngre, ta det lugnt! Man måste inte ha tre barn före 30. Nu när jag har läst kommentarerna här känner jag mig ännu mer onormal än här i småstaden där 20-åringar har panik för att de aldrig blir gravida medan alla andra har barn… Varför denna fixering kring barn?! Det måste väl finnas andra värden i livet också.. tiden för barn kommer den också

  2. Jag undrar också varför 90% av inläggen här handlar om barn?! Jag är 32 år och drömmer också om att träffa mannen i mitt liv och få barn med honom. Men de flesta här är betydligt yngre, ta det lugnt! Man måste inte ha tre barn före 30. Nu när jag har läst kommentarerna här känner jag mig ännu mer onormal än här i småstaden där 20-åringar har panik för att de aldrig blir gravida medan alla andra har barn… Varför denna fixering kring barn?! Det måste väl finnas andra värden i livet också.. tiden för barn kommer den också

  3. Jag är hemsk. Jag har fallit för en kille som inte bara är upptagen (har flickvän) utan som dessutom har en HÖGGRAVID flickvän. Jag har dessutom inte bara fallit för honom utan även strulat med honom och på något vis fått honom att falla för mig. Det var dock aldrig meningen…

    Jag gillar verkligen denna kille, men liksom. Vad har vi för framtid? Vi har gemensamma vänner (som inte har en aning om vad vi håller på med) och inom kort har han ett barn att ta hand om… Jag kan dock inte släppa honom, och han kan inte heller släppa mig. Han berättar dagligen hur mycket han tycker om mig. Det är som att vi har en magnet emellan oss som bara drar oss mot varandra och det uppstår en helt fantastisk attraktion emellan oss, som gör att vi inte kan motstå varandra.

    Samtidigt som det (naturligtvis) känns fantastiskt att få tycka om och bli omtyckt tillbaka, så känner jag mig så fruktansvärt hemsk. Mot hans flickvän… Vet inte vad jag ska ta mig till? Är detta bara något tillfälligt, en sommarflirt? Kan det bli något seriöst? Hur? Min hjärna kokar över och jag vet inte vad jag ska ta mig till… Dessutom. OM det skulle bli något emellan oss, hur ska jag kunna lita på honom? Kan man vara otrogen mot sin höggravida flickvän så kan man väl vara det mot framtida flickvän också?!

    TACK Stina, detta kunde inte ha kommit mer lägligt!

  4. Jag å andra sidan kan tycka att det är fantastiskt att vi alla är olika. Somliga drömmer om barn, somliga inte. Somliga vill göra karriär, somliga inte. Somliga vill resa, somliga inte. Huvudsaken är väl att vi satsar på det vi vill?

    Om det är något jag kommit i underfund med så är det hur oerhört skört livet är och hur otroligt mycket tid vi kastar bort av något vi inte får tillbaka, tiden, på att vara olyckliga.

    Nej… jag slår ett slag för att våga satsa! Våga vara lyckliga! Våga lägga alla energitjuvar åt sidan och satsa på att tillfredsställa den personen vi varje natt går till sängs med – nämligen oss själva!

    Kramar på er och extra kramar till de som behöver

    Vilket som är hur bra som helst, så länge

  5. Jag är rädd för att bli kär. I honom som jag är så intresserad av. Tänk om han blir kär i min bästis istället. Det har hänt förut. Det klarar jag inte av en gång till. Samtidigt kan jag inte sluta hoppas. Hoppas och tänka på honom varje varje dag!

  6. Min farfar har fått cancer. In & ut på sjukhus. Det känns jobbigt för han är den sista mor&farföräldern som lever. Jag är inte ledsen för att jag inte tror att han kommer gå bort. Han kan inte försvinna. Jag känner mig hemsk som inte är ledsen. Varför är jag inte ledsen? Jag fruktar den dagen det kommer. För jag kommer ihåg hur ont det gör i hjärtat. Även om jag försöker förtränga den smärtan :/

    Sån bra ideé med bikten. Jag vill också göra något liknande för mina läsare. Är det okej?

    Du är bäst Stina. Jag har följt dig i så många år ♡
    / Malin

  7. saknar pappa som gick bort för några år sen, trots att han drack alldeles för mycket och sårade alldeles för ofta. efter att ha hittat honom död är jag inte mig själv, spenderade 3 år efter händelsen med världens finaste kille men en dag lämnade jag honom och gick till min nuvarande sambo som jag absolut gillar, men undrar om jag gjort fel val efter att mitt liv varit ett trassel…

  8. Jag är så förvirrad över mitt liv. Snart blir jag 24 och de känns som att jag inte har åstadkommit nått alls. Jag har ett jobb där jag tjänar jättedåligt, men är för feg för att göra något de, söka annat jobb eller plugga.. Alla mina vänner verka veta exakt vad dom vill med sitt liv och hur dom ska gå tillväga för att komma dit. Så fort jag tänker på framtiden så får jag en klump i magen..

  9. Min nya chef är väldigt strikt och blir arg över minsta lilla. Jag har mardrömmar i vilka han skäller ut mig. Helst av allt skulle jag vilja lämna stället på studs, bara lämna det under ett arbetspass sådär. Som på film. Men vart skulle jag då ta vägen? Jag behöver ju en inkomst för att betala hyran… Och jag längtar ihjäl mig efter någon att hålla om på nätterna. Har varit singel i tre år och lyckas enbart träffa på skitstövlar. Självförtroendet dalar…

  10. Jag är så satans trött på att ha ätstörningar! Det är det enda som rör sig i mitt huvud; vad jag har ätit, vad jag ska äta, vad jag INTE får äta, hur mycket jag har tränat och när jag ska träna nästa gång. Försöker intala mig att det inte spelar någon roll, vikt är bara en siffra och jag är nöjd med min kropp!! Jag har bättre perioder ibland men tankarna försvinner aldrig helt. Har haft ätstörningar i 7 år nu, sen jag var 18. Snälla, skriv om ni har liknande problem!

    Tack Stina-Lee för din underbara blogg! <3

  11. Min pojkvän lämnade mig för 1,5månad sedan, orsaken var att han behövde vara ensam. Under tiden vi var tillsammans älskade han mig galet mycket och jag gick före allt, förutom en sak: alkohol.

    Mitt självförtroende har sjunkit till noll och jag är livrädd för att jag ska leva ensam resten av mitt liv, det är min stora skräck. Men jag hat accepterat det, det är såhär det kommer vara. Min blyghet och dåliga självförtroende kommer att hindra mig.

  12. Jag är ensam. Bor fortfarande hemma med min familj, har kompisar som kommenterar mina bilder, är typ ihop med en kille, men är fortfarande ensam. Inga kompisar vill någonsin träffas. På midsommar satt jag hemma på mitt rum och var ledsen. Mina föräldrar frågade vad jag hade för planer, och jag var tvungen att skamligt mumla ”jag vet inte”. För ingen hade som vanligt räknat med mig i deras midsommarplaner. Mina kompisar har sina gäng och självklara fester, men ingen tänker på mig. Klart jag skulle kunnat frågat om jag fick hänga på – men kom igen – alla vet att det inte riktigt funkar så. Man känner sig oinbjuden. Känner mig så misslyckad och patetisk. Igår var min födelsedag. Ingen kom för att gratulera mig, inte ens killen som jag räknar det som att jag är ihop med. Besvikelsen blandades med tacksamhet över att min familj i alla fall gav mig lite presenter. I går kväll kunde jag inte hindra tårarna längre. Jag avskyr att vara ensam. Är det nått fel på mig?

  13. Ligger efter med tre skoluppgifter från vårterminen. Sammanlagt är det två kurser som jag ännu inte har fått betyg på och skriver jag inte färdigt allting riskerar jag att inte få något csn till hösten. Detta är SKIT, framförallt med tanke på att vi planerar bebis, men jag kan inte förmå mig att skriva dem …. får sådan enorm ångest så fort jag tänker på det och när jag väl försöker skriva går det så enormt långsamt och ångesten blir än värre. Fy.

  14. Jag och min pojkvän har gjort slut efter 5 månader tillsammans. Det funkar inte emellan oss och det var jag som i början ville göra slut, men han höll med mig. Vi gör alltså slut men nu ångrar jag mig. Men jag ångrar mig ändå inte. Jag är livrädd för att vara ensam, jag har ingen aning om hur jag ska kunna vara själv, hur jag ska klara mig utan någon som tar hand om mig.
    Jag har varit i ett förhållande sedan fyra år tillbaka, gjorde slut med mitt ex efter 3 och 1/2 år, träffade sedan min senaste pojkvän under tiden jag var ledsen och ovetandes om vem jag är utanför ett förhållande.

    Just nu är allt skit. Jag ringer honom, vill träffas, hållas om och bli omhändertagen. Att vara tillsammans med honom och vara ledsen och veta att det inte funkar pga alla bråk och hur olika vi tycker ett förhållande ska vara, är just nu bättre än att vara själv… jag är 21 år gammal, alltså ung som fan och har bara haft en pojkvän tidigare. Jag känner mig så svag och så ensam som inte kan ta hand om mig själv.

    Jag VET att man kan leva utan en annan och jag VET att jag kommer träffa någon ny, men just nu är allt skit och jag ångrar mig som fan samtidigt som jag VET att detta måste hända…men allt jag kan tänka på är allt jag aldrig kommer få uppleva med honom längre och det gör så jävla ont…

  15. Sandra – usch det där lät inte roligt. Hur hade du reagerat om du var gravid och någon som visste om det hade hållt på med din kille och pappan till barnet? självklart är det hans ansvar mest! Men jag skulle avsluta det så fort som möjligt om jag vore du, som du säger så kommer det nog bli väldigt svårt att lita på honom om det nu skulle bli ni. Men jag tycker bara inte man gör så.. vet man att någon är upptagen så är det off limits. Killen verkar ju inte vara något kap heller som snart ska bli pappa och håller på så..

  16. Min man har lämnat mig.. Mig och våra två barn .. Den lilla har inte ens fyllt ett.
    Han har inga känslor för mig säger han. Bara sådär.
    Jag dör inombords ! Men lever för mina älskade barn . Jag gör allt för dom! Varför gör inte han det ? Varför kämpar han inte för familjen?
    Vi har varit tillsammans i 11 år, gifta i 6 år..
    🙁
    Jag är så ledsen

  17. Detta är skrivit till personen ”E” (kl. 13.25)!

    Jag förstår hur du känner dig, och har själv varit i en liknande sits. Till slut insåg jag dock att det är upp till mig om jag vill träffa vänner.

    När man väl är igång och träffar vänner tycker jag att det är lättare att fråga om någon vill hitta på något, och folk frågar mer spontant om man vill ses. Men när man inte gjort det på ett tag så får man aktivt höra av sig till folk och starta ”kedjan” lite.

    Fundera lite på hur du skulle vilja ha det. Vilka skulle du vilja träffa och hur ofta? Börja sedan lite smått med att ringa en vän och hör om personen vill ses. Sedan fortsätter du tills du är uppe på en nivå du är nöjd med. Ibland kan eller vill folk inte, men man får stå på sig lite.

    Sedan kan jag varmt rekommendera att komma ut lite från sin ”comfort zone”. Prova en helt ny sport, anmäl dig till en kurs eller något du velat prova på tidigare. Då träffar du nya människor, och kan passa på att skaffa nya vänner.

  18. Jag kan inte släppa en grej jag gjorde för över 15 år sen. Jag var jättetaskig mot en tjej som tidigare varit en av mina bästa vänner och anledningen till att jag var taskig var att ”alla andra” ogillade denna tjej, sa att hon var mesig, ful, trög, osv. Trots att jag egentligen inte höll med så föll jag för grupptrycket och det slutade nästan med att jag var värre än alla de andra. Eller det kändes iallafall som att det var värre när jag var elak eftersom jag ju egentligen var hennes vän och då blev det ju ett svek på ett helt annat sätt.

    Jag har förträngt mycket från den här tiden och minns inte riktigt hur det slutade mellan oss men jag gjorde några halvhjärtade försök att be om ursäkt som dock inte fungerade. Jag drömmer mardrömmar om det här i perioder trots att det är så många år sen och tänker på det ganska ofta. Jag är egentligen en väldigt snäll person och jag har aldrig varit elak mot någon på det här sättet, varken före eller efter och jag skäms över vad jag gjorde. Visst var jag onykter och ung och föll för grupptryck men det var ändå jag som sa alla elakheter rakt ut till henne helt utan anledning. Jag funderar på om jag ska kontakta henne igen nu för att be om förlåtelse igen, men jag vet inte om det är dumt att dra upp sån här gammal skit efter så många år. Om jag skulle göra det så skulle det ju mest bli för att stilla mina egna skuldkänslor, min fd vän har gått vidare med sitt liv på annan ort och har säkerligen inte ägnat mig en tanke på många år. Åtminstone hoppas jag att det är så.

    Suck, jag önskar att jag bara kunde acceptera att jag var en idiot och lägga det bakom mig och gå vidare. Man kan inte vara omtyckt av alla och det går inte att ändra sånt man gjort. Jag får lära av mitt misstag och försöka få mina egna barn att stå emot grupptryck och inse att man kan skada sig själv lika mycket som någon annan genom att vara elak.

  19. Jag har varit deprimerad i många år och förra året gick jag in i väggen och var sjukskriven i ett halvt år. Mycket av de beror på att jag lever ihop med en alkoholist. Vi separerade förra sommaren men blev tillsammans igen efter tre månader. Han hade ju börjat gå på aa möten och tog antabus och han började se livet mer från den ljusa sidan. Vårt förhållande blev helt plötsligt underbart! Men nu.. Han har börjat dricka igen och förnekar att han är alkoholist. Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Vi har varit tillsammans i 10 år och varit gifta i 4 år. Jag vet inte hur de är att leva ensam och jag vågar inte avsluta vårt äktenskap! Jag gick sönder inombords när vi separerade! Jag älskar ju honom fruktansvärt mycket. Men han blir som en omvänd person när han har druckit…
    Jag vågar inte skaffa barn med honom. Så många historier man hört om andra som har alkoholist föräldrar och det verkar vara hemskt!! Vad ska jag göra! Hur blir jag stark nog att göra de rätta?!

  20. Jag har satt mig i en situation jag aldrig trodde att jag skulle göra..
    Som nybliven singel sedan 3 månader tillbaka har jag gått och blivit dökär i någon som tycker om mig också.. Någon som de senaste veckorna inte har känts rätt.. Någon som sårat mig genom svartsjuka! Han blev lurad av sitt ex, men det känns som att han lägger över den svartsjukan och ångesten på mig!
    En vän dig för 3 veckor sedan idag, begravningen är på torsdag. Blandade känslor, försöker förtränga dom och tänker att det är inte mig detta har hänt..
    Har iaf köpt lägenhet och ska träffa honom idag.. Får se om han ”försover” sig igen så vi missar varandra.. Behöver honom, speciellt innan begravningen.

    Vad fan har jag gett mig in på? Jag har iaf köp en drömlägenhet som jag flyttar till i höst!

  21. Jag kan ibland känna mig ensam fast att jag har vänner, det känns inte som att jag är någons ”förstahandsval”. Jag skulle vilja ha ett tjejgäng att umgås med som de flesta verkar ha? Svårt att få ihop ett gäng när jag känner mina vänner från olika håll o alla/de flesta har ett gäng men som jag inte är en del i. De flesta verkar ha sitt gäng från grundskolan/gymnasiet men jag klickade inte med många från de klasserna jag gick i då och därmed har jag bara några enstaka kvar från de åren. Ska väl egentligen tycka synd om mig själv men känns bara så tråkigt ibland.

  22. Jag har läst alla kommentarer som personer har skrivit, mycket handlar om en självkänsla som sviktar, om den stora längtan i livet Barn, om beroenden som splittrar familjer och känslor. Men även om lyckliga stunder men de negativa upplevelserna fyller utrymmet snabbt! Jag har själv haft depression, panikångest, barnlängtan och känslor som inte borde finnas i en relation, jag har känt likgiltighet för döden. Jag är idag 24 år gammal och har levt tillsammans med samma person i snart 7 år.

    Allt rasade i vår värld 2011, jag fick diagnosen utmattningssyndrom aka utbränd. Jag levde ett oroligt liv, undermedveten stress kan skada psyket på ett sätt att det inte finns någon återvändo! Då hade vi varit tillsammans i 3 år, känslor som existerade ena dagen fanns inte alls nästa dag! Jag har haft flyktkänslor jag var beredd att lämna mitt livskärlek för att jag kände att våran relation inte var påväg någonstans, han vill inte gifta sig och ville då inte ha barn.. Jag sökte bekräftelse på att denna relation var påväg åt rätt håll och att det inte stod stilla.. Allt hela det året var väldigt jobbigt, tills vi i november skaffade våran hund. Det var även då som jag började känna av effekterna av medicinen jag åt, under tiden hade jag även kognitiv beteendeterapi och jag var säker på att medicinen inte var något för mig. Men min kbt-tant talade om för mig.. Katten, medicin är inte lösningen men med terapi är det ett bra komplement. Mitt första möte med henne grät jag konstant i 50 minuter, och jag kom fram till att jag hade ätit hundbajs om det så hade hjälpt mig. (Jag reagerade bra på medicineringen och blev bättre) under det första året av psykisk ohälsa fick min sambo inte röra mig och att ha sex existerade inte.. Sexlust existerar inte när man är deprimerad.. Men min sambo respekterade detta och la om sitt arbete för att kunna finnas tillgänglig för mig. Jag har troligen haft turen på min sida vad det gäller min relation till min sambo, jag var en väldigt ensam människa även om jag hade många människor runt mig.. De 5 första månaderna jag var hemma så sova jag istortsett hela dagarna! Att gå från att jobba 3 skift som timanställd, vilket betydde att jag kunde bli inringd närsomhelst till att ha hela dagar av att sova.

    Jag är ett krigsbarn, jag strävade alltid efter att passa in, att bli accepterad. Jag ansåg att samhällets tolkning av meningen av livet gällde mig också, jag gjorde aldrig min egna tolkning förens nu. Jag gjorde mig av min såkallade vänner som tyckte att jag var deras moder Theresa och skaffade mig nya vänner som accepterade mig lika mycket som en bra dag som en dålig! Jag åt bara antidepressiva i 1 år och sedan trappade jag ner det! Jag mår idag bra men jag har fortfarande min dåliga dagar, jag har börjat plugga och har slutat stressa. Min relation till min sambo är helt fantastisk och vi jobbar ständigt med den! Fortfarande inga barn, men jag känner mig tacksam att vi inte skaffade barn när jag ville och idag koncentrerar jag mig på oss och vårat nya liv. Det jag vill säga är att hitta sig själv kan man bara göra genom att arbeta med sig själv, idag pratar vi här hemma dagligen om hur det var då och hur stor skillnad det är på oss två idag. Vi har växt tillsammans istället från varandra! Jag vill helst av allt bara berätta för er att det blir bättre, men det är inte alltid så. Ibland är det bättre att överge något för att göra plats för något bättre! Älta inte, se framåt! Ni är starka kvinnor och män som förtjänar det bästa, att älska sig själv är den störta kärleken. Sedan kan man börja älska andra! Att inte känna glädje är ett normalt tillstånd i psykisk ohälsa, ja för jag anser att det är ett tillstånd i livet. Det kommer en dag, då man igen börjar känna glädje det kan vara något löjligt man skrattar åt men sen när det kommer så blir det en bekräftelse på att du är på rätt spår! Det är viktig hur du mår, hur du presterar påverkas hur du känner för dig själv! Kom ihåg att du är viktigast, jobb & bostad kan ersättas! Jag hoppas att det kanske peppar någon att inte ge upp! (Om jag har kränkt någon ber jag om ursäkt på förhand, det var aldrig meningen!)

  23. Jag är 19 år och tog studenten nu i början av Juni, jobbar på Max Hamburgare sedan ett år tillbaka och kommer fortsätta med det. Dock trivs jag inte speciellt bra det är väldigt stressigt och vi har mycket press på oss, jag tycker även att vi tjänar lite i förhållande till hur vi sliter. (83 kr i timmen)
    Jag vet att jag är ung och kommer hitta ett annat jobb så småningom men stressen över att inte riktigt trivas på sitt jobb, det kommer inte finnas speciellt mycket pass tillgängliga i höst så kommer inte klara mig lönemässigt på att enbart jobba några få gånger i månaden, och att det är en sådan otroligt tuff konkurrens mellan alla andra ungdomar gör att jag gråter flera gånger i veckan i ren panik. Mår så jävla dåligt av de här och jag skulle kunna jobba vart som helst än på Max.

  24. Svar till Lisa:

    Det där hade kunnat varit jag som skrev.. Lever i ett stabilt förhållande sedan flera år. Aldrig varit otrogen. På fyllan för 1,5 månad sedan gjordes ett snedsteg och jag hånglade med en jobbarkompis. Har sedan dess träffat honom två gånger till och hånglat. Vet att han ska plugga i höst och ej heller kommer vilja något mer… Ändå dras jag till honom. Jag vill bara ligga med honom och inget mer, har ett frikort i mitt förhållande. Vill använda det med honom men nu har han börat avta och slutat skriva till mig utan förklaring.. Vill inte heller vara för på och ”tjata” på honom. Kan han inte bara säga rakt ut om han inte vill ses mer, ovissheten över vaaarför han dragit sig bort helt plötsligt gör mig nere.

  25. Svar till Lisa:

    Det där hade kunnat varit jag som skrev.. Lever i ett stabilt förhållande sedan flera år. Aldrig varit otrogen. På fyllan för 1,5 månad sedan gjordes ett snedsteg och jag hånglade med en jobbarkompis. Har sedan dess träffat honom två gånger till och hånglat. Vet att han ska plugga i höst och ej heller kommer vilja något mer… Ändå dras jag till honom. Jag vill bara ligga med honom och inget mer, har ett frikort i mitt förhållande. Vill använda det med honom men nu har han börat avta och slutat skriva till mig utan förklaring.. Vill inte heller vara för på och ”tjata” på honom. Kan han inte bara säga rakt ut om han inte vill ses mer, ovissheten över vaaarför han dragit sig bort helt plötsligt gör mig nere.. Säg det bara om du inte vill ses mer, hur svårt kan det vara.

  26. N: vart bor du? Känner samma, har inte heller det där tjejgänget som alla verkar ha. Mina vänner har jag lärt känna från olika håll.

  27. Till N – säger som kommentaren ovan, var bor du? Jag saknar också ett gäng. Jag förlorade mitt eget när jag tog steget och flyttade 40 mil för att plugga och sedan inte återvänt till hembygden som de övriga i gänget som också flyttade för att plugga. Jag bor i Göteborg.

  28. Till N – säger som kommentaren ovan, var bor du? Jag saknar också ett gäng. Jag förlorade mitt eget när jag tog steget och flyttade 40 mil för att plugga och sedan inte återvänt till hembygden som de övriga i gänget som också flyttade för att plugga. Jag bor i Göteborg.

  29. Jag är så ledsen på livet. Eller inte ledsen, jag hatar det! Jag vill inte ha det alls. Jag vill inte vara här i 60 år till. Jag vill ha hjälp med att må bra men ingen psykmottagning har tid att träffa mig, dom bara skriver ut piller hela tiden för att jag ”ska må bättre tills det finns en tid till mig” Nu har jag piller för att vakna, leva och för att kunna somna ungefär. Så trött på allt. Visst, jag kan inte säga att alla piller inte hjälper för ja, jag mår väl bättre men det känns som det är en falsk ”glad-Känsla” för det är ju inte jag… det är pillrerna som gör att det är ”bra” just nu.
    Dom sa att de första 2 veckorna när man börjar ta dom kan vara tuffa, att man kan få en dipp och må väldigt dåligt. Jag har inte en dipp så jag tänkte att ”fan jag kanske slapp det där” kalas… men nej NU kommer den… SEX VECKOR efter jag börja. Har skadat mig själv för första gången. Och jag skäms. Jag skäms för att min pojkvän har en flickvän med en stort sår på armen som han kommer behöva förklara för dom som frågar. ”Hon har bränt sig när vi laga mat” Det är den förklaringen som vi har. Inte att jag fick en ångestattack på festivalen och kliade sönder underarmen… Jag skäms för att mamma och pappa har en sån här dotter. Och jag skäms över att ha sagt till min syster att det är ett brännmärke för jag vill inte att hon ska veta. Hon förstår ändå, det är jag säker på.

    Jag är rädd för att jag en dag ska vakna och bara tänka ”Nej nu får det vara nog, nu är det du som bestämmer dig! Idag tar du livet av dig och sen är det klart hej märää” Men jag vet inte, jag är ändå för feg för sånt.

    Jag har inga vänner, eller typ 2 st som jag träffar ibland, en gång i månaden. Allt jag har är min pojkvän som snart kommer bli trött på mig för att jag måste va med honom hela tiden för att jag är så rädd för att vara själv. Han vill ha ensamtid ibland. Vilket nog klassas som normalt…

    Nån som känner igen sig?

  30. Vi ska gifta oss snart. Hela min kropp bara skriker nej, gör det inte! Jag säger att jag älskar honom men jag ljuger. Jag var helt överlycklig när han friade. Kunde inte tänka mig ett liv med någon annan. Jag vet inte vad som har hänt. Vi har ett barn ihop. Jag längtar efter ett till men jag vill inte ha det med honom. Jag har inte träffat någon ny men jag går runt och drömmer om en man som ser mig bättre. Han kan inte hantera alkohol och han kan inte bete sig normalt i sociala sammanhang. Han hjälper aldrig till med något och han är bara sur och otrevlig. Jag vill verkligen inte gifta mig men nu är det försent att sätta stopp. Jag vet att vi inte ens kommer vara gifta i ett år. Det för så ont i mig för jag vill att vårat barn ska växa upp med sina föräldrar boendes under samma tak. Jag kommer inte vara lycklig på min bröllopsdag. Känner bara sån enorm ångest inför allt och jag har gått runt och hoppats på att det ska hända någonting som gör att vi kan ställa in bröllopet utan att folk ska börja tissla och tassla..

  31. Till Malin:

    Jag har aldrig varit i din situation eller känt som du gör. Men jag har varit i ert barns situation. Mina föräldrar blev kära, gifte sig och skaffade barn och redan då började problemen. Pappa var konflikträdd och låtsades som inget (på samma sätt som hans föräldrar höll ihop för familjens skull), mamma höll tyst för deras barns skull. Fyra barn till och 23 års äktenskap klarade hon inte mer och gjorde slut och numer är hon lyckligt gift med en annan.
    Ska det behöva vara så? Vi barn var inte lyckligare för att de höll ihop. Det hade varit mycket lättare för oss om de faktiskt skiljde sig, eller varför inte prövat parterapi?
    Barn lär sig hur de ska hantera sina relationer genom att observera sina föräldrar (eller andra närstående) Barn är lyckliga när deras föräldrar mår bra.

    Vad jag omedvetet lärt mig av mina föräldrar är att man ska låtsas att allt är bra, inte visa känslor, fake it till you make it. Glöm inte hur mycket ni påverkar ert barn, inte främst ned det ni säger utan i era handlingar.
    Ni blev ihop av en anledning, kanske behöver ni påminnas om det? Kanske hjälper terapi?
    Jag mår idag ”bra”, gått hos en psykolog och jobbar med mina issues och det blir bara bättre och bättre 🙂

  32. Det känns som att jag sviker folk som kommer nära. Jag har svårt att hantera det efter tråkiga saker som har hänt förr. Vill kunna släppa in någon ny, få bli älskad och känna fjärilarna i magen bara genom att titta på honom. Att ta risker är jag väldigt dålig på, framför allt att chansa och verkligen testa. Jag gömmer mig bakom min trygga mur, är så trött på mitt egna beteende men det är svårt att bryta ett fast mönster.
    Det jobbigaste är när alla i ens närhet har det så otroligt fint och det bara känns som att man trycker ner med sitt egna.

    Tack för att man kunde få skriva av sig lite.

  33. Var ute och drack igår, kör budbil, kunde inte blåsa igång den. Fick sån brutal panik och mår fortfarande så jävla dåligt. Rätt åt mig men har sådan ångest,
    Min sambo fick hämta mig och nu ligger jag hemma i soffan. Ljög för chefen. FYFAANNN

  34. För snart två år sedan gjorde jag och min pojkvän slut. Ett fartfyllt förhållande med stunder då vi älskade varandra mer än något annat, planerade våra barns namn, pratade om var vi skulle bo och kollade på ringar tillsammans. Stunder då svartsjukan tog över, kolla igenom varandras telefon när den andra sov, fester som slutade i att jag fick stryk, nätter fyllda av tårar och dödslängtan.
    Sista gången jag såg honom var vi ingenting, sista gången vi sågs slutade med stryk. Sista gången vi sågs älskade jag honom fortfarande.
    Lever i ett lyckligt förhållande, snart fem månader långt. Vi har alla de lyckliga stunderna jag oxå hade med mitt ex, men aldrig de olyckliga. Gissa vem jag älskar mest?
    Jag hatar mitt ex och allt han gjort för mig, men jag älskar honom så mycket att det gör ont och så mycket att tårarna sprutar av längtan efter honom. Jag hatar att jag älskar honom men jag älskar honom och hatar att sakna honom men älskar honom trots att jag hatar honom men ändå älskar jag honom. Jag skäms

  35. Tack för din bikt!! Hoppas den är öppen trots att de är några månader sedan publiceringen.
    Jag måste få lätta mitt hjärta! Jag har en sambo, vi bråkar ganska ofta, han har kort stubin och det är lite knackigt mellan oss. Vi har ett stabilt liv, en bostad, fasta jobb och bra umgängeskrets. Problemet är att jag har varit otrogen mot honom. Jag saknade väl uppskattningen, omtanken och bl.a. Bl.a. Nej ja vet inte egentligen varför. Jag va full.. Vi hade haft en stor jobbfest, jag följde med några doktorer på efterfest, men när alla åkte hem blev jag kvar.. Han började ta på mig, kyssa mig och sen hade vi sex. Båda va fulla och ångrar det. Men just där och då va de rätt.. Men idag har jag sådan ångest! Jag skäms inför måndagen och jobb..eftersom han är överläkare på min avdelning.. Jag har ångest gentemot min sambo. Ska jag berätta eller inte, vad leder det till, går vi i sär? Löser vi det? Jag vet ingenting just idag!

Leave a comment