x

Hur ser den kemiska miljön ut hemma hos dig?

21 november, 2013

Känner ni andra också så, att något är bättre än inget alls?

21 november, 2013

I busskuren

21 november, 2013
empty image
empty image

Jag måste dela med mig av något som hände tidigare i dag, när jag och Cornelis satt och väntade på bussen. Det var bara vi och en ung tjej där i kuren, jag sneglade på henne, kunde inte riktigt släppa blicken…

Två ”coola” grabbar kom efter en stund och jag förstod att de tre hade setts förut i något sammanhang. De pratade till henne med viss överlägsenhet i tonen, men jag kunde ändå inte riktigt avgöra om de var ”schyssta” eller inte. De ställde frågor, bland annat om hennes namn var Sara (påhittat). ”Vad heter du? Visst heter du Sara? Hörru, känner du igen mig? Hallååå?”. Hon tittade upp och av hennes förvånade ansiktsuttryck att döma kan jag nästan slå vad om att hon tänkte ”Va, pratar han med mig, neeej… eller jo det gör han!! Gaaah, gör inte bort dig nu, Sara!” Hon tittade upp och frågade ”Eh va.. menar du mig?” samtidigt som hon pekade mot sig själv. ”Ja, jag heter Sara”, hon log ett generat leende innan hon tittade ned i sin mobil igen. Hennes buss kom och lagom till att hon steg på och dörrarna skulle till att stängas bakom henne hördes – ”Ja du SARA SARASSON du är ful som STRYK i alla fall ska du veta!!” följt av hahaha. Lågt, men tillräckligt högt för att hon skulle höra. Så jäkla typiskt. Där sitter hon sedan på bussen hem med skratten ekande i sitt huvud, som någon slags sanning, även om jag hoppas att det hela gled av henne likt vattnet på en gås. Vad Sara däremot inte kunde höra och aldrig kommer att få veta (om hon inte läser detta inlägg) var mina tankar när jag sneglade på henne innan…

Jag tänkte att wow, där sitter en person som vågar vara sig själv! En tjej med en helt egen, unik stil och herregud vad VACKER hon är! – för att vara ytlig alltså. Hon är säkert en trevlig och spännande person också men det vet jag förstås inget om.

Detta kastade mig tillbaka då jag själv var nybliven tonåring. Ni vet, tiden då brösten vägrade växa, då man hade alldeles för många tänder i truten som alla ville åt olika håll och då man aldrig, ALDRIG lyckades säga något coolt, åtminstone inte när det gällde (haha, har ett minne från årskurs sex och snygga killen i klassen över frågade mig ”Vad är detta?” och pekade mot en tecknad spermie på korridorens vägg. Åh låt mig svara något bra nu, tänkte jag. Vad ska jag säga, hmmmm… ”SPERM!!!” Japp, sperma på engelska med västgötsk dialekt. Det lät coolt i huvudet, mindre coolt när det sades. Alltså guuud! SPÖÖÖRM?!! Men… vad fan skulle jag ha svarat då?).

Jag minns precis hur det kändes att så där lite vagt i dunklet få höra ”…ser ut som stryk…benrangel…hahaha…”. Man hör inte allt men man vet precis, de där skratten… Och då ansåg jag mig inte vara någon av de mobbade, långt ifrån och jag kan bara föreställa mig hur de ”på riktigt” utsatta mådde. De som varje dag i veckan tvingades utstå glåpord och utanförskap. Men vart går egentligen gränsen? Mobbning är ju så mycket mer än det typiska scenariot. Hur som helst, de där orden och skratten var MIN sanning just då och inte kunde jag i min vildaste fantasi tro att någon i sin tysthet, minuten innan, kanske tänkte något helt annat. Något positivt. Om jag bara hade vetat det… vilken skillnad det hade gjort (även om ens självbild i den bästa av världar inte skulle styras av omgivningens tyckanden och säganden)!

Jag var tvungen att säga något och fick ur mig nåt i stil med att det de just gjorde var jävligt onödigt! Där och då var det som att lilla Stina fick upprättelse, för alla de där gångerna jag inte vågade stå upp för mig själv, de gångerna jag inte vågade höja rösten utan bara höll tyst och lät orden och skratten slå rot. Grabbarna lämnades stumma och ställda medan jag slängde upp lille C på höften och hoppade på vår buss. Jag lyssnade lite extra när dörrarna höll på att stängas, men nej, inget. Så ”coola” var dem! 😉

2

36 comments

  1. Usch vad jag hatar sådana där idioter! Och jag är så FRUKTANSVÄRT glad över att jag inte är i tonåren längre. Är ju typ 10 år sen. Men tanken på att vara där får mig att huttra. Fy vad osäker man var. Och att då få höra vad ”Sara” fick höra, oavsett om man ser ytlig ut, är verkligen nedvärderande. Fy alltså. Tur att du iaf sa något åt dom. Deras mamma borde dra dom i örat lite oftare! 🙁

  2. Usch, vad hemska helt vanliga människor är. För det är liksom det, de här killarna är inga extrema mobbare, de är sådana killar som finns i alla klasser under tonåren. Deras mammor skulle nog aldrig kunna tänka sig att de kan säga sånt, för de är säkert ”jättefina killar”.

    Sen tror jag att detta handlar om strukturer i samhället, att de tvingas in i rollen. Precis som att många tjejer tvingas in i en tystlåten duktig roll. Men lite eget tänkande om att andra kan bli sårade kunde man ju önska från dessa killars sida…

  3. Bra gjort Stina! Modigt av dig att vara vuxen. Är tyvärr få vuxna som är just vuxna.
    Behövs fler som dig i samhället!

  4. Usch, så hemskt! Min syster var utstött och mobbad när hon gick på högstadiet, tillslut fick hon byta skola. Fruktansvärt att känna sig så maktlös 🙁 Man bara önskade att man kunde vara där varje dag och skydda henne. Istället gick dagarna åt att grubbla och fundera på hur det gick för henne idag. Står hon där ensam i ett hörn nu?
    Jag själv var inte mobbad men väldigt försiktig av mig. Hängde med de coola men nu i efterhand känns det mest som att jag var en svans. Hade aldrig något coolt att säga och jag minns så väl ångesten man hade ibland, man ville ju så gärna passa in.
    Barn kan vara riktigt vidriga… Hoppas den där Sara är en stark tjej <3

  5. Bra att du sa ifrån. Min dotter är i den åldern. Hon har ångest inför bussen varje dag. Glåpord, blickar… Och ändå är hon en av de coola på skolan. Har mycket konpisar. Det gör så ont att bara gå och vänta på den där kommentaren. Den som förstör dagen.

  6. Usch det får mig också att tänka tillbaka! Dom flesta killarna i min klass var så äckligt taskiga mot tjejerna så än idag tycker vi inte om dom även om det var 6 år sen. I våra ögon är dom fortfarande taskiga omogna killar och flertalet verkar faktiskt fortfarande vara det. Själv har jag bildat familj, har ett underbart jobb, underbara vänner och ett mycket bättre självförtroende än då!

  7. Det spritter i hela kroppen när jag läser detta. Jag blev mobbad genom hela grundskoletiden och ingen stod upp för mig mer än min mamma. Idag är jag dock stark och vet att barn kan vara riktiga troll mot varandra och när människor som du visar lite ryggrad då blir jag så glad! ♡

  8. Bra gjort Stina! Det är så jäkla viktigt att som vuxen tala om att vissa beteenden inte är okej!! Hoppas att ”Sara” är en tjej med skinn på näsan som inte tar åt sig dumheter som andra säger!

  9. Lyckligtvis är ju inte alla ”grovt” mobbade, men sårande ord har nog alla fått höra. Och det är så tragiskt, synd och fruktansvärt onödigt. Har fått höra under hela min skoltid om hur ful näsa jag har, även av de som var mina vänner, klart det sätter spår. Gick under hela tonåren och tänkte och googlade på näsoperationer. Men jag är glad över att jag aldrig gick så långt så jag gjorde det, för idag har jag inga problem alls med min näsa, den är en del av mig.

    Har några jag känner som går i högstadiet just nu och en av sakerna de klagar och mår mycket dåligt över är ask. Den sidan är verkligen fruktansvärt. Glad över att jag inte går i skolan idag med internet och annat som tillkommit och som bidragit till att klimatet i skolorna och även på fritiden är så mycket hårdare.

  10. Näe… Man blir ju mörkrädd när man får höra sånthär och hur hemska människor kan vara – unga som äldre. Bra att du sa ifrån!! Det borde fler våga och jag kommer absolut göra det om jag hör/ser något. Och precis som nån annan sa hoppas jag att Sara inte tog åt sig eller inte hörde.. Hade de sagt något efter dig hade det ju bara visat ännu mer hur osäkra de är och måste spela coola.

    Var inte heller ”mobbad” mobbad i grundskolan, men lämnades utanför och blev retad nångång emellanåt. Först nu när man är lite äldre som man inser att det ju också är en slags mobbing. Vill så gärna ha barn i framtiden, men frågan är om jag vågar? Mobbar mina barn andra kommer jag bli så galet förbannad, och blir de mobbade kommer jag gå sönder. Man får väl lära dom att inte lyssna och att bara skaka av sig det.. och att behandla andra med respekt. Oj nu blev det värsta romanen, var bara tvungen att skriva av mig.

  11. ÅÅÅÅÅÅÅ vad bra att du sa till! Du som är snygg (för dem är ju det tydligen viktigt), ”känd”, mogen och vuxen = alltså inger respekt. Det är så otroligt viktigt!

    Jag var själv den där tjejen i mellan- & högstadiet och nu är jag helt annorlunda. Nu är jag stark och vågar stå för vad jag tycker. Så i dag säger jag alltid ifrån om jag se att någon behandlar någon annan illa. Det är så viktigt att vara med och påverka.

    STOR tacksamhetskram till dig!!!

  12. Du är en hjälte Stina!

    Det är inte konstigt att så många unga tjejer (och även killar) mår dåligt så höga krav som ställs på dem! Inte minst utseendemässigt. Vi matas ju ständigt med bilder av hur vi borde se ut och det är lätt att känna sig för tjock/smal och ful. Inte nog med att media förmedlar denna bild så finns det nötter i omgivningen som så obetänksamt vräker ur sig ”sanningar” av detta slaget. Den där meningen kanske är något Sara bär med sig hela sitt liv. Är självförtroendet redan lite sargat kan det ju vara förödande med den typen av kommentarer. Det har väl aldrig varit lätt att vara ung, men jag tror att det är tusen resor värre att vara tonåring nu än det var för 15 år sedan då jag var i den åldern. Utseendekrav fanns inte alls i den utsträckningen som nu även om det verkligen räckte till redan då. Få är väl de tonåringar med självförtroende och självkänsla i topp! Alla borde ha en liten Stina med sig som säger ifrån och ger de elaka en tankeställare!

  13. åh, va fint att du vågade stå upp för henne!
    jag var samma tjej i högstadiet, lite annorlunda och utanför.. skrev nyss ett inlägg som nosade på mobbningen mot mej under skolåren.

  14. FY FAN vilken ilska som kommer upp inom mig när jag läser hur elaka människor är mot varandra bara för att det är kul. Hur nu något sådant kan vara kul?! Jag blev mobbad. Ord som skar rätt in i hjärtat och som fortfarande sitter kvar trots att det är 7 år sedan det sista ordet om hur fruktansvärt dålig jag var sades. Det har påverkat mig i ALLT jag gjort. Skolk som ledde till att jag inte klarade skolan, till att jag gett upp jobbet jag älskar, mångtidssjukskrivningaf, valt bort människor i mitt liv jag tyckt om, och haft svårt att vara mig själv och ständig misstänksamhet mot människor som hindrar mig i mitt sociala liv. Nä, mobbning är ren skit, tur att någon står upp för att det är fel när så många bara blundar. Bra gjort Stina!

  15. Hehe bra jobbat 🙂 Alltså tonårstiden var ju helt galen… Jag hatade mig själv, alla andra och hela världen på samma gång! Var så känslig och rädd för precis allting. Ville så gärna ha ätstörningar för det hade mina bästa vänner (!) och vi liksom tävlade om vem som kunde vara deppigast och mest cynisk… Knäpp period i livet.

  16. Bra gjort Stina! Tänk vad många gånger man är efterklok och önskar att man sagt något i sådana situationer. Du kan vara stolt över dig själv som vågade säga detta!

  17. Det gör så ont i mig att läsa sånt här! Förstår inte vad man får ut av att vara så fruktansvärt elak. Jag är så glad att du sa ifrån och jag hoppas att ”sara” läser din text. Vi får även hoppas för killarnas skull att dom en dag växer upp.

    Heja ”sara” och alla andra utsatta därute! Håll ut, livet BLIR bättre!

  18. BRa gjort! Fler skulle följa dig. Stackars tjejen! :/ Jag reste genast bakåt i tiden till högstadiet, när man fick höra massa elakt pga jag var vän med en kille som var homosexuell. :/

  19. Du är grym, Stina! Fantstiskt bra att våga säga ifrån, att du inte accepterar sånt beteende. You rock!

  20. Jag var inte direkt mobbad i tonåren men ändå så mådde jag så otroligt dåligt att jag idag känner mig osäker på om jag ens ska skaffa barn i för att barn och tonåringar är så sjukt elaka mot varandra. Mår fortfarande dåligt över allt som hände och kan inte tänka mig att mitt eget barn ska behöva gå igenom något liknande. Hur ska man komma över sånt?

  21. Bra Stina!!! Man kan ju alltid hoppas att de skäms fortfarande och aldrig mer gör något liknande. 🙂

Leave a comment