x

På utväxt

10 november, 2013

Bloppis

10 november, 2013

Bikten 24 timmar

10 november, 2013
empty image
empty image

Tack för påminnelsen, Sandra. Det är på tiden att vi dammar av bikten igen! Här kan du bikta dig 24 timmar framåt, anonymt eller inte är givetvis upp till gemene man. Lätta på själen och berätta vad som tynger just ditt hjärta – har det hänt något, i skolan eller på jobbet? Har du gjort något du ångrar, något du känner ångest inför eller bara ligger och funderar på om nätterna? Har du förlorat någon du älskar – berätta för mig om honom eller henne, berätta om din sorg och saknad, berätta om era fina stunder tillsammans.

Jag vet hur otroligt skönt det kan vara och framför allt hur viktigt det är att ibland få öppna upp och kasta ut allt det som så lätt samlas på hög där inne, vad det än må handla om – stort som smått, jobbiga tankar, känslor, händelser, minnen. Ja, vad som helst egentligen. Nu gör vi detta inlägg till en riktig sopstation där vi slänger alla våra gamla sopor för att lämna plats åt nytt och fräscht. Kram på er, ni är toppen och alltid välkomna in hit. En sak ska ni komma ihåg och det är att vi aldrig är ensamma om att tänka, känna och må som vi gör även om det många gånger känns så. Det är denna bikt ett verkligt bevis på. 

0

95 comments

  1. Sandra! Jag undrar exakt samma sak!! Vad gör man om man älskar sin pojkvän men inte känner sig kär längre? Det här gnager i mig hela hela tiden och gör mig så ledsen.. Och jag har inte en jävla aning om vad jag ska göra.. Hoppas någon vänlig själ kan hjälpa oss svara på detta.. <3

  2. Svar till Sandra och Linnea:
    Det låter väldigt jobbigt. Fråga er själva om det är mannen ni vill spendera resten av era liv med. Är svaret nej får ni försöka ta er modet att avsluta förhållandet. Är svaret ja så kan man försöka väcka kärleksgnistan på nytt. Spendera mycket tid med er partner, gör roliga saker tillsammans, gå på dejter, överraska er partner. Glöm inte att röra er partner, allt från att hålla i hand till att nypa tag i skinkan 🙂 Jag är ingen expert på området men jag hoppas att detta var till nån hjälp.

  3. Detta kommer låta knäppt.
    Jag är uppvuxen med min psykiskt sjuka pappa som åker in o ut från sjukhuset hela tiden. När jag var 17 flyttade jag till min syster 25 mil bort för att få komma bort lite o här är jag kvar än efter tre år.
    Jag älskar min pappa över allting annat men jag orkar bara inte höra om hur dåligt han mår hela tiden. Jag vill inte hörs varje dag hur dåligt han mår. Även om jag bryr mig så mycket om honom o älskar honom, så måste jag få leva oxå. Varje gång vi pratar i telefon blir jag ledsen o tänker på honom resten av dagen, känner skuld i att jag inte är hos honom. Men jag behöver mitt space för att kunna andas!! Jag hatar den här skulden. Det känns så fel att jag ska vara förälder till min egen pappa. Älskade pappa.

  4. Har sån åldersnoja.. är 27 år (snart 30!?) Helt seriöst, känner mig som 22… vart tog åren vägen? Har alltid älskat att vara ung, men nu står jag här och börjar bli vuxen på riktigt typ.. 🙁 blä!

  5. Jag var tillsammans med min första riktiga kärlek. Jag var så kär och som jag älskade honom. Han frågade vad jag önskade mig i julklapp och två dagar efter ville han ta en paus när vi tjafsade. Jag försökte få till att vi skulle träffas och prata men då avslutade han allt via Kik. Har även försökt att få till ett finare avslut, men utan resultat. Jag ville också veta om jag ska hälsa på honom och hans barn om vi ses, jag ville inte skiljas som ovänner. Det fick jag aldrig något svar på. Nu har det gått en månad sen han gjorde slut.

    Jag fyller 30 i februari och jag har ångest. Ingen av mina vänner är singel. Alla har minst sambo och de flesta har barn. Jag vill också ha sambo och barn men det börjar kännas mer och mer som att jag aldrig kommer få det.

  6. Svar till Sandra, Linnea och Sara, här har ni en till som är i samma situation som er. Vill av hela mitt hjärta att det ska vara jag och min pojkvän men har ingen aning om hur jag ska få det jag kände förut. Vet inte om det är förälskelsestadiet som lagt sig där man nu har man blivit bekväm med varandra, ingen aning. Need help.

    Kram
    Linda

  7. Svar till Sandra, Linnea och Sara, här har ni en till som är i samma situation som er. Vill av hela mitt hjärta att det ska kännas som det gjorde förut, vill verkligen att det ska funka. Vet inte om det är förälskelsestadiet som lagt sig där man nu är bekväm med varandra, har ingen aning. Need help.

    Kram
    Linda

  8. Måste skriva till alla som funderar på stt avsluta sitt liv att inte göra det. Idag känns det som om det är den enda lösningen och problemen kanske bara blir större och större för varje dag. Men ni klarar av att lösa dem. Har ni klarat er tills idag kan ni klara det i så många år till. Jag har varit smått deprimerad i snart fem år, jag har inte fått någon hjälp för jag har inte bett om den, men jag tror att pm man kämpar för det man vet är rätt så ordnar sig saker. Jag kunde ge upp och hamna långt ner på botten. Men jag har kämpat och jag är på väg upp, på egen hand. Har ni möjlighet stt be om hjälp är det tusen gånger bättre. Men det kommer en tid då problemen blir färre och ibland även mindre. Gör saker ni tycker om, ring en vän ni brukade umgås med, ta en promenad, gå på en konsert. Hitta ett jobb ni trivs med. Kärleken kommer när ni minst anar det. Allt annat är oviktigt. Kram På er vilsna själar.

  9. Det här kommer säkert låta löjligt jämfört med alla andras kommentarer, men det vore skönt att skriva av sig en sväng. Jag har så himla svårt att säga nej, och fick frågan om hur mycket jag ville jobba i jul (är timanställd och detta är mitt första riktiga jobb efter diverse sommarjobb) och då det finns två dagar på hela året som jag verkligen inte vill jobba på (juldagen och julafton) så bad jag om att helst inte få de dagarna, och det var stort för mig, jag har nästan aldrig sagt nej förut. Men nu har jag så fruktansvärt dåligt samvete (då de hade tänkt att jag skulle jobba juldagen så att de med barn skulle få vara lediga) och har ont i magen och oroar mig konstant för att mina chefer inte längre ska tycka att jag ställer upp, samt att de ska bli arga på mig. Jag hör ju själv hur konstigt och löjligt det låter, men jag oroar mig sååå mycket. Hoppas på att det ger med sig snart, och oavsett vad så var det väldigt skönt att bara få skriva av sig lite.

  10. Jag går tredje året på gymnasiet. Aldrig någonsin har jag längtat så mycket efter studenten som nu, så jag kan slippa min klass, slippa allt plugg, slippa vara ensam överallt i skolan och för att slippa gå och låsa in mig på en av toaletterna medan de andra äter lunch.
    Jag bor i en lägenhet med min pojkvän, älskar honom över allt annat och har ett fåtal vänner på annat håll. Men i skolan är jag helt ensam och nuförtiden har jag mer frånvaro än närvaro för att jag inte klarar av ensamheten. Av att ingen pratar med mig, sätter sig vid mig eller ens ger mig en önskvärd blick. Ibland känns livet tufft för oss alla, och jag ville väl likadant som de andra, bara skriva av mig lite.

  11. Har inga direkta ”problem”, men något som tynger mig just nu är det här med känslor, och att inte veta vad det är man vill .. Så den här bikten kunde inte ha kommit lägligare, haha !
    Det är så att det finns en kille som jag vet har spanat in mig och vi pratar osv. men problemet är våra gemensamma vänner och hur de agerar, just när det gäller att vi två faktiskt pratar. Tidigare har det alltid varit ”nej, gud nej, vi är bara kompisar, inget mer !”, men på senare tid har jag kanske börjat tycka om honom mer än så, och just att jag är så osäker tycker jag är jobbigt ..

  12. Jag tog studenten i våras och trodde att livet skulle börja på riktigt efter detta. Idag den 11:e november sitter jag fortfarande här och väntar.

    Jag är inte helt arbetslös, har lite olika ströjobb, 5 underbara bästa vänner, en fin men tyvärr upptagen familj, och världens underbaraste pojkvän. Men jag blir aldrig nöjd. Det känns som att jag på något sätt skulle kunna uppnå något större efter att skoltiden var slut, men det känns bara som jag sitter fast. Jag vet inte, kanske är det bara verkligheten som har slagit mig, eller så är jag inte ämnad för något större fast jag alltid känt och trott det. Jag vill känna att jag lever.

  13. Jag är lite sent ute kanske men skriver ändå. Min pojkväns mamma ligger på hospice och hans familj beter sig som om allt är bra och kommer att bli bra, jag menar inte att man inte ska ha hopp för det ska man. Det är bara så jobbigt att se att alla verkar att låtsats att allting är bra, pojkvännens mamma gör planer för framtiden, min pojkvän googlar för mycket om ”miraklar”. Vi alla vet varför man skickas till hospice och det är för att dö, hur grovt det än låter är det sant, och då ska man ta vara på tider tillsammans och försöka acceptera sista tiden man har. Det gör bara lite ont att se alla så hoppfulla vid en svår situation men samtidigt har jag inte modet att säga något av detta till min kille. Jag får väl hoppas på det bästa som de andra.

  14. Min pojkvän och jag har varit tillsammans i 7,5 år.
    Vi träffades när vi var 17 och 20 år, och trots att de första två åren var långdistans förhållande höll vi ihop. Det var stormigt dock, även efter vi flyttade ihop. Det går liksom som en berg o dalbana. Bra ett tag och sedan en dipp.

    Jag älskar den här mannen av hela mitt hjärta, kanske för mycket? Har knappt några vänner. Jag har honom!
    Min familj har jag ingen kontakt med pga av olika anledningar, så det är honom jag har.. Ingen annan!

    För någon månad sedan mådde han inte så bra, han tänkte mycket och var nedstämd.
    Han sade att han ville ha en paus.
    Jag åkte iväg till min mormor och morfar (typ de enda släktingar jag har kontakt med) i en vecka. Vi pratade knappt under den veckan. Jag var så rädd.. Grät hela tiden. Bröt ihop!
    Han skrev sedan ett sms – ”kan du komma hem imorgon?”

    Jag blev så lättad och glad att han ville ha mig tillbaka. Det var som om all smärta bara försvann.

    Men nu har jag ångest varje dag. Rädd hela tiden. Kan inte tänka på något annat än att en dag, kanske imorgon, kanske om en vecka, en månad eller ett år, så tar det slut på riktigt.
    Jag kan inte slappna av!!

    Vårt största problem är att jag inte har ett jobb, därför känner han tyngden av att vara den som måste betala och ”klara av allt”.
    Förstår honom.
    Sedan är det en press på honom att jag inte har ett särskilt stort eget socialt liv, utan jag har honom och umgås ibland med honom och hans vänner.

    Sedan vill vi så olika saker med livet. Jag vill ha barn (helst igår), han vill aldrig någonsin ha barn..

    Jag mår inte bra! Men vågar inte ta upp något, vågar inte diskutera, vågar inte planera, vågar inte hoppas. Jag mår inte bra!

    Det kan inte vara hälsosamt att älska någon så här mycket?

  15. Jag måste bara få skriva av mig, fast jag aldrig någonsin gjort det förut. Egentligen är mitt liv bra, jag går sista året på gymnasiet och har samtidigt ett riktigt bra jobb och kan spara undan flera tusen kronor i månaden. Jag har en pojkvän som jag varit tillsammans med i över 2 år nu. Men ändå känns inget bra. Jag försöker vara glad och tycka om mig själv men jag får bara fler och fler perioder då jag känner mig så ful och misslyckad. Jag älskar min pojkvän men jag är så rädd, han är den enda jag har varit med och älskat. Men är det meningen att man bara ska ha en kille under hela sitt liv? Ska man inte uppleva mer? Jag får sådan ångest då jag verkligen älskar honom men ibland när jag ser andra killar och kompisar så känns det som jag inte levt ut ordentligt och varit ung. Men samtidigt vill jag inte släppa mitt hjärta som alltid vill mig så väl. Jag känner mig som världens sämsta flickvän. Sen känner jag mig så dum för jag är en ensamvarg som alltid vill sitta hemma och kolla på tv eller läsa en bra bok, det är vad jag gillar. Men borde jag inte vilja vara ute och festa med mina kompisar istället?

  16. Dem senaste dagarna har livet verkligen utmanat mig. Min älskade farmor, ligger på intensiven och väntar mer eller mindre på att dö. Hon betyder otroligt mycket för mig och det gör ont i hela mig. Jag har rentav gråtit hela helgen. Jag har sökt stöd hos min pojkvän, som ofta är väldigt bra på att muntra upp mig. Men på senare tid har han allt oftare prioriterat bort mig för kompisarna, han har rentav behandlat mig rätt dåligt. Så blev det även i helgen. Plötsligt på våran myskväll på lördagen drog han för en tv-kväll med grabbarna, jag blev helt paff men vill inte vara en sån som låser in min pojkvän så jag lät honom gå, dessutom skulle han komma hem och sova vid mig efteråt. Så han lämnade mig, trots att jag behövde honom mer än någonsin, och på kvällen blev jag väldigt ledsen. Han kom aldrig hem på kvällen och jag blev så ledsen, jag dom behövde honom så mycket. Vi började bråka på kvällen, dels för att han lämnade mig den kvällen men också för alla andra kvällar han totalt prioriterat bort mig. Hela lördagsnatten blev väldigt jobbig för mig. På söndagen pratade vi ut och jag började förlåta. Han ångrade sig väldigt mycket och jag försökte förstå hans handlande. Till kvällen såg jag massor av bilder på sociala medier m.m. som gjorde mig förbryllad, jag frågade honom om han verkligen sagt hela sanningen. Det visade sig att han ljugit, han hade inte alls haft killkväll utan han hade festat. Han lämnade alltså en sorgsen flickvän för en fest med andra tjejer och killar och ljög sedan om det. Jag är väldigt sårad och chockad, vi har varit tillsammans i tre år och han har aldrig gett mig någon anledning att inte lita på honom osv. Vi har pratat mycket om det som hänt. Han förstår att jag är sur och ångar sig. Trots det kan jag knappt se på honom, jag är så besviken. På detta ska jag gå i skolan, träna, spela glad. Har all världens skoluppgifter att göra samtidigt som jag känner avsky till min pojkvän och oroar mig över farmor. Jag mår helt enkelt SKIT.

  17. Känner mig tom jämt. Som om jag har ett stort hål inom mig att fylla. Försöker fylla det med saker, eller med mat. Har en ätstörning som pendlar mellan att inte äta ett skit eller också äta som fan. Köper för mkt grejer för att jag tror att det ska göra mig lycklig, men det gör det inte.

    Har ingen anledning att känna mig så tom som jag gör men jag gör det ändå. Har en fin pojkvän som jag verkligen älskar, men inte är kär i längre. Jag vet inte ens om jag är attraherad. Men nu har vi köpt lägenhet ihop som vi ska renovera. Ytterliggare en sak som jag tror ska göra mig lycklig. Vet att det kommer bli ett antiklimax som allt annat. För det kvittar hur mkt jag äter eller hur mkt jag köper, så blir jag aldrig nöjd, jag känner mig aldrig hel.

    Och borde jag verkligen fortsätta vara tillsammans med min pojkvän när jag tvivlar? Det är bra i perioder, i andra perioder inte. Ingen skriver hur det verkligen är, ingen pratar om det. Det ger mig ångest. Allting verkar så perfekt jämt. Det får mig att undra om det bara är jag som tvivlar på vårt förhållande ibland eller om alla faktiskt gör det? Då kanske det bara är normalt och inte är en anledning till att göra slut?

    Orkar inte leva hela livet otillfredställd och missnöjd. Jag önskar att jag bara kunde vara nöjd där jag är. Älska livet. Men det går inte.

  18. Svar till Sandra Linnea Sara & Linda.
    Kände precis som ni beskriver, i våras, älskade min pojkvän men kände mig inte alls kär i honom och vi gled bara längre och längre ifrån varandra även fast vi bodde ihop, pratade typ aldrig med varandra. Jag tog steget och flyttade där ifrån, men vi var fortfarande tillsammans. Jag bodde bara i min egna lägenhet en månad sen sa jag upp den, vi kom varandra så mycket närmre, vi båda förstod att vi ska vara tillsammans och vi pratade ut om allt hur vi kände. men jag är säker på att om jag inte hade flyttat hade det fortfarande varit dåligt. Nu har vi precis köpt hus ihop och allt känns så jävla bra! äntligen! så mitt tips till er är att – gör en förändring! PRATA med varandra! kanske känner han samma som du? men ge inte upp för lätt! det blir bra tillslut! vilket beslut ni än tar <3

  19. Jag fick precis veta att jag inte klarat min tenta, vet inte riktigt vad jag känner. Grät lite men känner mig tom. Vet inte vad jag ska göra. 3 dagar innan omtentamens tillfället kommer jag hem från en semester. Vet inte hur det kommer bli. Är besviken på mig själv. Så sjukt besviken men samtidigt vet jag att jag har kämpat och verkligen försökt men jag har ångest hela tiden för skolan. Känns som att skolan är det enda jag tänker på.

  20. Vet att bikten är över nu, men jag måste skriva av mig. I somras fick jag ett jobb på en restaurang. Allting gick jättebra tills jag blev störtkär i en av mina kollegor. Han har exakt samma humor som mig samtidigt som han är smart och verkligen världens finaste. När vi pratar är det som om allt faller på plats. Han är nog den enda killen jag någonsin har ”klickat” med. Men det gör så ont i mig, för han är 42 år gammal, och jag är 18. Dessutom har han en flickvän, så även fast det känns som att han flirtar med mig och kollar in mig tror jag inte att han är seriös.

    Ändå tänker jag på honom varje sekund och räknar dagarna tills vi träffas igen.

  21. Känner mig så värdelös, har pluggat på universitet i fyra år och har två examen inom ett område. Nu är det snart två år sedan jag tog examen men jag har inget jobb inom det området. Söker massa jobb men det ger inget, nu jobbar jag som timvikarie inom ett helt annat område. Jag jobbar hur mycket som helst men har en usel lön, jag trivs på jobbet men det är inte detta jag vill jobba med! När jag inte jobbar söker jag jobb och jag har knappt någon fritid. Denna stress har resulterat i att jag har gått ner 12 kg på ett år och vikten fortsätter att rasa, jag var inte direkt tjock innan vikten började rasa. För några månader sedan dog en nära anhörig men det har liksom inte gått in i mitt huvud och jag förnekar allt. Skit liv!

  22. Jag är gravid med vårt första barn och är hur lycklig som helst!! men Det som stör mig är att jag är så trött på alla runt om mig som vet precis vad man ska göra och vad man ska köpa och kommer med tips och råd och skit!! Jag orkar inte! Låt oss ta reda på själva vad vi behöver köpa och inte köpa’ Låt oss köpa vilken vagn vi vill utan att höra era kommentarer! Låt mig jobba så mycket som jag vill, jag känner väl själv av hur mycket jag klarar av!! Hittills har min graviditet varit som en fjäder, är i v22 nu och har inte mått illa en sekund, jätte skönt, låt mig då få njuta av denna tiden och passa på att jobba dom där extra passen för att få upp min mammapeng! Kanske är detta bara gravid hormoner men jag blir bara så fruktansvärt trött på alla som vet och kan allt! Sluta kom med era synpunkter!!!

  23. jag och min kille bråkar om allt. tror det i grund och botten har att göra med att vi begränsar varandra för mycket.. vi är båda unga, och går dessutom i samma klass. saken är den att det känns som han bortprioriterar mig gång på gång. medan jag försöker hitta ledig tid planerar han in sitt på allt annat som inte innefattar mig. och visst, det är bra att hålla kvar sitt vanliga liv också, men efter nästan ett år är det väl ändå dags att börja anpassa sig kan man tycka.
    jag är kär i honom, det är jag. men samtidigt får det mig att tveka när det alltid är jag som tar initiativ att ses, och även gång efter gång får dissen.. jag är trött på dethär men vet inte om det är värt risken att lämna honom för däremellan har vi det underbart..

  24. jag vet att bikten är slut, men jag vill ändå skriva.
    jag har gjort något förfärligt. något förfärligt hemskt. men samtidigt något förfärligt härligt.
    jag bor i en studentlägenhet med mina bästa vänner i husen bredvid, vilket resulterar i många kvällar med sprit och vin. en kväll av någon anledning knackade vi på hos den snygga grannen och för att göra en lång historia kort så vaknade jag upp bredvid honom dagen efter. vi hade en mysig morgon med pussar och prat. när han gick hem så brast det. jag har pojkvän sedan 3,5 år tillbaka. och här hade jag sovit med och kysst en egentligen främmande människa. jag fick sådan ångest och berättade (delar av) historien för mina vänner, som rådde mig att inte berätta. men efter en vecka var jag där igen, knackade på och gav grannen mitt nummer. veckan efter det sov han hos mig igen. och veckan efter det sov jag hos honom. vi har aldrig gjort mer än att pussas, och jag skäms över att säga att jag gillar det… jag älskar min pojkvän över allt annat och om han fick reda på detta skulle jag dö.

  25. Jag vill också bikta mig en snabbis – det skär i hjärtat när jag vet att jag aldrig kommer få fler barn, aldrig ett tredje hjärta att älska, aldrig ett gemensamt kärleksbarn med min älskade sambo och ett syskon till mina trollungar. Alla runtomkring är gravida/har nyss fått barn känns det som… Det gör så ont…

  26. Jag missade bikten igår då jag inte har Internet hemma (har nyss flyttat till hus) men hoppas jag får skriva av mig lite även om det gått mer än 24 timmar! Jag känner mig så ensam. Vågar inte berätta för sambon när han frågar hur jag trivs. Jag flyttade för 4 år sedan till honom efter ett distansförhållande på 2 år, och jag älskar honom något otroligt! Men min familj och vänner finns 25 mil bort.. jag önskar att jag hade vänner att prata med här.. sambon har själv inte många vänner och ingen har flickvän. Jag pendlar långt till jobbet så det finns ingen naturlig arena för mig att skaffa vänner där vi bor. Bor i Vänersborgs kommun (20 min norr om Vänersborg). Jag väljer kärleken men måste hitta en tillvaro jag trivs med också!

  27. Svar till S: Om du verkligen älskar din pojkvän, släpp honom inte. Ni kan väl vara unga ihop o gå ut och festa och ha roligt!? Att vara tillsammans med någon ska väl inte hindra dig från att leva? Gräset är INTE grönare på andra sidan. Jag var tsm med en kille under gymnasiet och vi älskade varandra något otroligt, men direkt efter gymnasiet ville han ta en paus för att se vad livet hade att ge. Så vi gick skilda vägar men behöll lite kontakt. Efter ett tag träffade jag en annan och han strulade runt med väldigt många tjejer. Sedan för två år sedan, 3 år efter uppbrottet tog han kontakt med mig och sa att han visste så fort jag gick utanför dörren den dagen att han begått sitt livs största misstag, och att han nu kommer få sota för det för resten av sitt liv. Så begå inte samma misstag du! Om du ångrar dig kan det vara för sent. I vårt fall var det det, jag än nu tsm med en annan kille sedan 3 år tillbaka men jag ska erkänna att jag då o då tänker tillbaka på min första riktiga kärlek och undrar hur det kunde ha blivit.

  28. Jag känner mig deppig & känner sorg, vi har försökt bli gravida i snart två år och jag orkar inte mer! Vi vill bara få barn, varför är det så svårt?

  29. jag är bara så jävla GLAD och lycklig just nu. jag har inget att klaga över.
    jag har världens mest underbara snart hela 6 månader gamla tjej, jag älskar min sambo så mycket och snart är det min favorithögtid JULEN! första julaftonen med min fina DOTTER!! jag är så jävla lyckligt lottad!!!!!

  30. Min pojkvän och jag har bestämt att vi känner oss redo för barn. Vi ska inte ”försöka” men händer det så händet det. Problemet är nu att jag blivit som besatt. Jag räknar mens, ägglossning etc religöst och försöker tajma allt för att bli gravid. Samtidigt känner jag att jag inte har bråttom alls men kommer på mig själv med att sitta och tänka på hur jag ska gör för att få till det!

    Är det bara en grej de flesta har/får? Mer glädje för tillfället eller är en bara lite udda? Haha

  31. Jag är så trött på att alltid misslyckas med mig själv. Så fort allt arbete under min utbildning slår till blir jag trots noga planering och struktur helt sönderstressad och hela min omgivning påverkas.

    Jag kan på grund av min stressade hjärna inte vara ensam i ett rum längre, så fort någon av mina nära och kära lämnar min sida kommer gråten i halsen.
    Jag älskar mer än jag har hjärta till, jag har så mycket kärlek och underbar aktivitet att ge.
    Känslan av att aldrig känna sig tillräcklig och aktiv i alla delar i livet sönderdelar mig långsamt. Det är så fruktansvärt hemskt att inte kunna äta ordentligt, inte kunna träna, inte kunna leverera i mina studier när jag blir stressad och påverkad så lätt.
    Jag känner inte längre att jag har tid till mig själv, för tiden tar sig själv.
    Tiden sipprar långsamt mellan mina fingrar på ett ändå snabbt sätt.

    Jag blir olycklig när jag inte kan göra saker jag vill, när tiden och orken inte finns för att träffa min bästa vän, min pojkvän eller sitta ner och sakta äta en måltid med min familj. Det gör ont i mitt hjärta och min själ att må såhär och jag vet inte längre vad jag ska göra åt det. Om man bara kunde radera allt som hittills hänt och få vara liten igen.

    4 år och helt oskyldig, liten och lycklig. Inte veta vad som skulle komma senare i livet.
    Jag känner mig så misslyckad och söndrig men måste ändå ta mig i kragen.
    Jag har inte råd att må dåligt men ändå gör jag det. Känslan av att ingen förstår mig tar över och jag vill sakta vaggas i mammas armar tills jag vaknar upp från denna mardröm.

    /17 årig tjej

  32. får man fortfarande skriva så gör jag det. vafan gör man när man varit tsm med en kille i 4 år och vi bestämmer oss för att det inte funkar längre. han går vidare efter 3 veckor och kvar sitter jag som en idiot, gråter kostant. vad gör man? hur går man vidare? känner mig helt hjälplös. han är mitt liv och jag saknar honom, vill dela livet med honom. är helt knäckt.

  33. Jag vet precis hur du känner dig. Jag har varit tillsammans med min pojkvän i 7 år. Vi träffades när vi var 15 och ingen av oss har haft andra förhållanden. Vi har haft det jätte jätte bra tillsammans och jag har känt mig lyckligt lottad som fått ett så fint förhållande på första försöket.
    Han har under dom här 7 året blivit osäker 2-3 gånger men har ångrat sig och vill vara kvar med mig.
    För några veckor sedan blev han helt förändrad på en natt. Han blev tyst och det kändes nästan som om han undvek mej. Vi bor tillsammans och han har inte så mycket i skolan just nu och när jag kom en från skolan kunde han sitta framför datorn i mörkret! han kändes nästan deprimerad och jag blev jätte orolig och ledsen och frågade jämt var det var. han sa bara att han var trött…
    Sen några dagar senare fick jag nog och sa att han måste berätta för mig vad som är fel. Då berättade han för mig att han vill att det ska hända någonting i hans liv. Han saknar den där nykära känslan och funderar på hur det skulle vara att ha sex med någon annan samt att vara tillsammans med någon annan. jag blev helt knäck och mitt hjärta gick i tusen bitar.
    Jag grät massor och vi pratade massor och jag sa hela tiden: vad vill du ska hända? ska ja flytta? han sa att han inte viste.
    det gick några dagar och jag kom hem sent från skolan. Då stod han i köket och lagade mat. Vi åt och skrattade lite lätt tillsammans. sen efteråt drog han mig till sig och ville att jag skulle sitta i hans famn och han kramade mig hårt. Jag frågade vad han funderade på och han sa att han bara ville ha en kram.. Sen gick jag och badade badkar och då kom han in och bara stod och tittade på mig hur länge som helst. Jag hade ingen aning om vad jag skulle tro..
    sen på kvällen gick vi och la oss och han började visa att han ville ha sex med mig men jag bestämde att jag inte skulle ha det med honom den kvällen.
    Dagen efter hade jag varit ute på middag med några kompisar och kom hem ganska sent. Det slutade med att vi hade sex i två timmar och somnade sedan. Jag sa när vi vaknade att vi behövde prata och han lovade att vi skulle det. Nu har det gått några veckor och vi är fortfarande tillsammans och det känns bättre än innan.
    MEN. jag känner mig jätte sårad efter det som hände och jag är jätte rädd för att bli sårad igen…
    Det är klart att han funderar på att han skulle vilja ha sex med någon annan tjej. Vilken kille gör inte det??! Men borde jag då lämna honom för att han ska få ”leka av sig” och förhoppningsvis inse att det vi hade tillsammans är svårt att hitta hos någon annan? att gräset inte är grönare på andra sidan..
    han säger nu förtiden att han bara ville ha det sagt och inget mera
    Jag känner mig helt förtvivlad och även om han valt att stanna hos mig så känns det som om jag kommer att bli sårad av att han gör något dumt mot mig..

    jag älskar han så det gör ont i hela mig….

  34. Jag har blivit sårad så in i helvete rent ut sagt som så många andra människor.

    En kille jag är dökär i har lurat och utnyttjat mig. Han har fått mig att bli kär i honom, varit så jäkla gullig och verkligen sagt att han tycker om mig. Jag låg till och med honom för jag kände verkligen att han var den rätta efter ett långt och väldigt dåligt förhållande tidigare. Plötsligt en dag slutar han höra av sig. Jag smsar och frågar varför, då säger han att han inte vill träffas mer och att han inte vet om han tycker om mig. Bara sådär. Han skiter i mig efter att han fått mig att bli kär i honom och fått mig i säng, precis så känns det. Och jag sitter som en kär idiot och bara vänta på att han ska höra av sig och ändra sig, trots att jag vet att han inte kommer göra det.

    Hur går man vidare efter att ha blivit så sårad av någon man verkligen trodde var den rätta? Jag är så kär i den här killen och vet inte var jag ska ta vägen.

  35. Jag måste nog erkänna att jag är galet kär i en kille som nu ignorerar mig då jag mer eller mindre stalkat honom, ringt på nätterna och jagat. Vi hade en sån fin sommar och vi sågs, träffade hans familj och han min och jag trodde på oss. Resan till Thailand skulle sätta käppar i hjulet men jag kunde gett allt för att få det att fungera.
    Sen hörde han inte av sig, fick tjata om att ses och man känner sig värdelös som behöver tjata på en kille som man trodde gillade en. Nu vill jag helst bara säga allt hur jag känner, få honom att känna sig lika liten och ledsen men jag tror inte han fattar hur dåligt jag mår över att inte få prata med honom. Att det ska vara så svårt att bara släppa nån helt och ignorera dem tillbaka men jag är kär och snart lite galen. / Julia

  36. åh. jag lider verkligen med de som mår dåligt. Styrkekramar till er alla <3

    Själv mår jag ganska bra för tillfället, har förstått vikten av meditation, har börjat meditera regelbundet och REKOMMENDERAR verkligen andra att börja med det! Det känns jätteflummigt i början, men nu efter 8 veckor har det blivit en vana. Gå en kurs och lär dig mer om mindfullnes! Framförallt till alla er som stressar runt i era liv. Det gjorde jag innan jag började med ett 8-veckor långt program. Jag far och flängde överallt, utan att egentligen veta varför. För vems skull stressar man egentligen? Om det inte är för än själv, då är det knappast värt det tycker jag.

    Jag har blivit mycket bättre på att stanna upp och NJUTA av nueti allafall i 10 ögonblick per dag, att vara 100 % i nuet. Det är en utmaning men det är inte förrän man är i nuet som man också kan vara lycklig.

    Jag har lärt mig såå mycket, och även om det är jobbigt att lägga 30 min på mediation VARJE dag så är det så värt det!

    Annars så är jag lite nojig för hur min vår kommer att se ut, min fasta tjänst gå ut till jul och jag vill så gärna satsa på en företagsidé jag har istället. Frågan är om man vågar ta steget och förverkliga en dröm. Jag får se. De n som lever får se.

    Jag har 100 000 kronor sparade sen jag började jobba ordentlig förra våren (är 20 år gammal). Jag har inte fått en enda krona gratis utan har tjänat ihop allting själv.

    En annan dröm jag har är att bli träningsinstruktör i någon form, tänk att leda klasser på SATS eller tr, vilken känsla!

    Jag har förövrigt en underbar pojkvän som jag firar 4 år med på julafton. Ibland förundrar jag över hur tiden har gått så snabbt, samtidigt som jag undrar hur livet skulle varit om jag inte träffat den här killen. Vi ha vuxit upp ihop och så otroligt många fina minnen ihop. Jag har utvecklats något otrligt sen jag träffade honom, han har lärt mig så mycket om livet. Att njuta av livet och uppskatta det jag har.

    Tack snälla övre makt för att jag har ett sånt härligt liv, tack för att jag andas, är frisk och att min familj och andra hälft också är frisk. Tack för att jag har ett jobb jag inte avskyr. Tack för att det snart är 1a advent. Tack för ljusen som brinner framför mig just nu. Tack för fina vänner, även om de är få så har jag sånna som bryr sig. Tack för katten pärson som jag älskar mer än allt. TACK.

  37. Angående Circle of trust byxorna.. Hur mycket vill du sälja dem för, Stina? 🙂 Maila mig gärna!

    Kram

  38. Jag har helt missat bikten men hoppas det här får komma med ändå, även om den bara var ”öppen” den tionde.

    Jag mår så himla dåligt av att vara ensam. Jag är 23 och har aldrig haft något seriöst förhållande. Till en början var det för att jag själv inte ville vara i ett förhållande, jag trivdes själv eller med mina vänner. Nu finns det ingenting som jag längtar efter mer än ett förhållande. Alla mina nära vänner är i förhållanden och några har börjat skaffa barn. Mina föräldrar tjatar om barnbarn. Jag känner mig som den eviga singeln! Jag vet själv vad det hela beror på. Jag är extremt hård och kritisk mot mig själv och släpper inte någon nära för att jag skäms över bland annat mitt utseende.

    Det kanske släpper någon gång, det där självkritiska, men det känns avlägset och jag börjar vara stressad.

  39. Hej, jag mår riktigt dåligt ikväll/natt och känner att jag på något sätt måste få berätta lite vad som hänt och då kom jg och tänka på din bikten som iof har varit stängd ett tag nu. Min sambo sen två år tillbaka och jag har länge haft ett skakigt förhållande med mycket bråk och tjafs. Vi tog för en tid sen en paus för att få tänka lite. Han har en förmåga att kunna åka på snefylla när han är arg/ledsen och det är precis vad son hände idag. Först bråk sen snefylla… Vad ska jag göra? Jag kan inte ha det så här… Vill inte ha det så här.. Samtidigt så älskar jag ju killen så himlans mycket!!?! Vad ska jag göra!

  40. ber om ursäkt på förhand att jag stampar in här och skriver, sådär tre månader försent, men jag har så mycket som tynger mitt hjärta och ingenstans att skriva det/ingen att prata med, att jag tror att jag exploderar snart. Så skriver här, mest för att få ur mig, det. Hoppas det inte gör allt för mycket.

    Jag är så himla ledsen samtidigt som jag skäms över att jag är bortskämd. Men jag tog faktiskt väldigt illa vid mig när jag tog akademisk examen efter tre och ett halvt års universitetsstudier och ingen i min släkt/familj har uppmärksammat det. Många av mina vänner höll mottagningar där släkt och vänner kom och grattade. Mina släktingar ringde inte ens, jag tror inte ens att hälften vet om att jag tog examen eller vad det innebär. Jag är inte sån heller som helt plötsligt börjar prata om mig själv och hade så gärna velat höra mina föräldrar stolt berätta och visa att det jag gjort är värt att uppmärksammas. Det känns som att vad jag än åstadkommer här i livet så är det inte värt att uppmärksammas i min släkt. Det är aldrig någon som frågar mig hur jag mår, eller dylikt, utan alltid ett ”hur går det i *staden där jag bor*” vilket jag anser är en fråga som man inte vill ha något långt svar på. Sen sitter jag mest tyst. Skulle jag få för mig att börja prata så börjar alltid någon annan släkting att prata och så slutar alla lyssna på mig. Det har hänt så sjukt många gånger att jag helt plötligt slutar berätta mitt i en mening och ingen märker ens något. Det tär något så fruktansvärt att känna sig ointressant i ens egna familj.

    Det vi gjorde när vi ”firade” mina avslutade studier var att mina föräldrar kom upp till mig på avslutningsdagen och sen satt min pappa och kollade på sin telefon hela dagen. När vi skulle gå ut och äta, några dagar senare, så satt jag tyst under hela middagen. INGEN i min familj (och speciellt min släkt) kan säga en enda kurs jag läst, ett enda begrepp jag lärt mig.

    Antagligen begär jag för mycket av min familj. Jag borde väl kanske bara lära mig att ta åt mig och försöka överrösta dem andra. Men jag kan inte, för varje gång som jag börjar berätta något och sen slutar för att jag inser att ingen lyssnar, så tar det emot ännu mer nästa gång. Jag försöker prata så fort jag kan för att hinna klart innan de tappar intresset, eller artigheten, men hur fort jag än pratar så hinner jag aldrig säga det jag vill.

    Till råga på allt så har jag ett syskon (den enda) som hatar mig och som aldrig missar ett tillfälle att trycka ner mig. Och trots detta ser jag ju såklart upp till mitt storasyskon. Att bli nertryckt av någon man ser upp till är rätt jobbigt faktiskt.

    Jag känner mig bara så himla ensam, att jag inte ens har någon att prata om detta med liksom, det tääääär.

    Usch, detta blev så jobbigt långt men även om jag (egentligen hoppas) att ingen läser det så förmår jag inte radera allt jag skrivit. Det känns som att orden då går från datorskärmen tillbaka in i mig, vilket jag inte vill, så här kommer det.

Leave a comment