x

Sötsugen

13 mars, 2013

Vårbukett

13 mars, 2013

Morgonmys

13 mars, 2013
empty image
empty image

Min skatt blir fem månader på fredag. Om jag ska vara ärlig tog det längre tid att ta andra barnet till sig, ”ta till sig” är kanske fel beskrivet för nog kände jag lycka, ömhet och en enorm beskyddarinstinkt redan från första stund, men inte alls så där himlastormande som jag minns det. Ens ”idealbild” av barn är nog ofta barnet man redan har och jag tror inte att det är ovanligt att man i sina föreställningar ser andra barnet, barnet i magen, som ungefär likadant som det. När det sedan kommer ut någon helt annan, inte bara till utseende och beteende utan även kön, ja, då känner man sig lite… inte snopen men liksom, jaha?! Detta var ju inte Mayia, inte alls!! Bara att sudda ut allt det man mentalt redan plitat ned och inse att detta minsann är ett oskrivet blad, ett helt nytt liv. Hur som helst. Det jag egentligen ville komma till är den känsla jag hade när jag inledde detta inlägg med en bild på världens kanske gosigaste fötter, ni vet… den där kittlande känslan av kärlek. Det kan ta tid att lära känna varandra, det får framför allt ta tid. Men åh, jag är så kär nu!! Så underbar, så självklar. Det är du det, Cornelis.

0

24 comments

  1. för mig var det precis tvärtom. jag kände mig himlastormande kär så fort lillebror kom ut för fyra veckor sedan. men det kan jag inte säga att jag gjorde direkt med storebror…det är så det är och det är så det får vara. nu är båda det mest fantastiska i världen ♥

  2. Åh så fint skrivet och beskrivet! Precis så har jag upplevt det med vår lillasyster som snart blir fem månader. Det tog lite tid men nu älskar jag henne fantastiskt mycket.

  3. Sara: =)

    Michaela: Ja, det är nog vanligt att känna så som du. Att det tar längre tid med första då allt är nytt och att man andra gången, när man känner igen känslorna, kan njuta mer. Precis som du säger är båda det mest fantastiska i världen och det är häftigt hur kärleken är oändlig, det tar aldrig stopp. ♥

  4. För mig var det faktiskt tvärtom, den där himlastormande känslan dröjde lite med ettan, medan med nummer två och tre så hade jag redan känslan i mig och kunde direkt föra över den till nästa barn också.

  5. Åå så mysigt 🙂 Är dina barn lite asiatiska i utseendet? om jag inte minns helt fel så är Bobby lite asiatisk? rätt mej om jag har fel 🙂

  6. Sanna: Du har helt rätt men nej, det kan jag inte påstå att de är 🙂 Bobby ser ju inte direkt asiatisk ut han heller, mer än mörkt hår och bruna ögon. De är verkligen en 50/50 blandning av oss två, men lillebror ser ut att få mammas blågröna ögon. Spännande det där!

  7. Hej Stina!
    Jag undrar hur det går med Ljuvali? Jag har beställt en hel del och nu när jag tänkte handla lite så verkar det som du stängt shoppen? Om det är så, vill du ge tips på andra bra webbshoppar men samma stil du hade i din? Kram

  8. bra och intressant skrivet! tror att man tänker som du automatiskt, att det typ kommer vara likadant med barn nr 2 🙂

  9. Precis så är det! Jag har två söner som är helt olika till utseende och person. Vet att jag ofta när lillebror va nyfödd kände mig kluven. För han var såå olik det som varit det vackraste, ljuvligaste och mest perfekta barn i 2,5… Min definition av perfektion.
    Men när kärleken väl är ”ikapp” då exploderar man nästan av all kärlek.. 🙂

  10. Jag satt och tänkte på en sak. Hur uttalar ni Mayia? Är det Maja som i Maja eller MayIa? Himla nyfiken är jag i alla fall.

    Förresten, tack för en superbra och inspirerande blogg!

  11. Tänkte precis skriva som Malin ovan; ärligt & underbart.

    Det är därför jag älskar att läsa din blogg Stina, det känns så himla .. hmm hur skall man förklara. Lugnt på något sätt. Ne jag gillar det och dig! 😀 KRAM

  12. Spännande och intressant iakttagelse… Jag går själv i väntans tider (vecka 39 idag!) på att få möta lillasyster till vår underbare son på 2,5 år. Vet ju inte alls hur jag kommer känna denna gång, förra gången var det himlastormande kärlek från första ögonblicket men som gravid småbarnsmamma har man ju inte lika mycket tid att knyta an till magen som med första barnet. Och som du säger, man väntar sej liksom en liten kopia av sitt första barn och när det inte blir så kanske det känns lite ovant till en början.. det kan jag mycket väl tänka mej. Samtidigt som jag lätt kan förstå att en del känner tvärtom, att det första gången tar lite längre tid att knyta an. Alla är vi olika helt enkelt och varje upplevelse är unik!

  13. För mig var det tvärtom. Jag kände verkligen för dottern när hon föddes,hon var underbar och det sötaste jag sett . Hon föddes lite överraskande med läpp och käkspalt så det var jobbigt kring allt det. Men med lillebror så kände jag sån stark kärlek från första sekund. Fick lite dåligt samvete först men klart jag inte ska ha det. 🙂

  14. Tyckte att det värsta var att man inte fick tid att mysa med den lilla utan att man helt plötsligt skulle lägga 200% på ettan som krävde dubbelt upp pga svartsjuka. .. kände mig hemsk mot båda mina barn … men efter två veckor blev livet lättare, alla började konma in i vardagen … även om det ibland är lite svartsjukt hos 1an.. du är modig Stina som vågar prata om det som är lite tabu! Härligt!

  15. För mig var det precis tvärtom. Det tog mycket längre tid för ,ig att bonda med första. Jag var 19 år, blev snittad, hon blev sjuk, varken förslossning eller bb blev som jag förväntat mig, och heller inte första tiden hemma. Hon bara skrek och jag tyckte det var riktigt tufft. Såklart jag också kände sån kärlek och beskyddarinstinkt, men det var mer ett barn jag var tvungen att ta hand om. Ångrar att jag inte tog upp det med bvc, men jag skämdes ju och trodde hon skulle ta henne ifrån mig på plats. Och det var ju värsta tanken, för jag älskade henne ju mest av allt, men trots det hade jag så svårt o ta till mig henne. Så himla konstigt så det är svårt att beskriva. Med tvåan visste jag nog redan vad jag gav mig in på, han var planerad till max (vet inte om det har någon betydelse egentligen, men för mig var det nog så) förlossningen gick bra, han skrek när han kom ut och det var VI TVÅ på bb, fanns inga andra i tid o rum (förutom när pappa och storasyster hälsade på såklart)
    Sån skillnad det kan vara!

  16. Vackra ord! Som några ovan skrivit är ”ärligt och underbart” ord som kommer till mig också!

  17. Gud vad ärligt skrivet! Jätteskönt att höra dina känslor! Jag kände likadant när lillebror kom och jag vågade knappt säga det högt av rädsla för att de skulle missförstå mig och tycka jag var en hemsk mamma ”som inte älskade sitt barn”. Lättare att prata om det nu när alla känslor är ”precis som de ska vara”.

Leave a comment