x

Choklad-kola

10 december, 2012

Träningspass

10 december, 2012

Din födelsedag ♡

10 december, 2012
empty image
empty image

Som jag har skrivit tidigare hade vi beräknad förlossning den 14 oktober, på min pappas födelsedag, som dog när jag var tolv år gammal. Att få just det datumet av alla av datum kändes väldigt speciellt, och jag hade inte blivit särskilt förvånad om lille hade valt att komma just då. I så fall hade han fått namnet Sture, hihi, bara för att. En ny liten Sture, med en helt egen historia att skriva.

Det bidde ingen Sture. BF kom och gick. Jag hade inga känningar alls så så värst optimistisk till att det skulle bli bebis inom den närmaste tiden var jag inte, och för varje passerad timma utan tecken på förlossning steg min oro. Inte för att jag hade något emot att gå över tiden, utan mer för att vår barnvakt (mamma) endast hade möjlighet att stanna fyra dagar till. Tidspress är inte roligt i det läget, när det inte finns något man kan göra för att påverka själv. Självklart hade det i värsta fall gått att lösa ändå, men bara tanken på att vår dotter skulle vara med någon som varken hon eller vi känner lika väl kändes jobbig. Att veta att hon är trygg och har det bra är det viktigaste för mig och en förutsättning för att jag ska kunna koncentrera mig på det jag ska göra, det vill säga föda. Annars hade jag nog banne mig valt att åka in själv, faktiskt. Så kände jag. Det var bara att vänta och se…

BF+1

”Känner du något än” – Gaaah, mammas ständiga kommentarer gör mig tokig. Tro mig, kära mor… I LET YOU KNOW! Vi bestämmer oss för att bara försöka glömma alltsammans och låta saker och ting hända när de händer. Vi sysselsätter oss, går på stan, kikar i affärer, drar en runda på IKEA (det funkade ju sist) innan vi åker hem och städar lite, tänder ljus, lagar mat och tittar på teve. Senare på kvällen, strax innan stängning, lånar Bobby, Mayia och jag mammas bil för att åka till Coop och handla lite mat och första blöjpaketet till lillebror. Mysig kvalitetstid, bara vi tre.

23.00

Jag går och lägger mig i renbäddad säng, det är svalt och skönt (höhö) i rummet, jag har en ny tidning att bläddra i, på andra sidan ligger pappan och pillar på sin mobil och mellan oss sover vår fina tjej. Jag bylsar upp med kuddar bakom ryggen och känner att nu, nu har jag det allt jäkligt bra! Jag stryker handen över magen, känner efter om jag inte kan ana något litet som kan liknas vid en värk men nej… Inget! Inget alls! Men faktiskt så spelar det ingen roll.

23.10

MEN DÄR! NU! Äntligen en sammandragning… med mensvärkskänsla! Och det känns ganska ordentligt, på en gång. Jag vågar inte tro att det är dags, antagligen är det bara en förvärk men något händer i alla fall och det är ju positivt, tänker jag. Jag bläddrar i min tidning, läser ett reportage om Maria Montazami och bara några minuter efter den första värken känner jag återigen hur det där ”bältet” drar åt kring magen, hur smärtan blir allt starkare för att sedan klinga av. Just det, det var så hääär det var! Ihhh… Jag känner förväntans spänning där jag ligger med min lilla hemlighet. Ingen vet något än. Bara jag.

Värkarna fortsätter att komma regelbundet med cirka 4-6 minuters mellanrum så jag berättar för Bobby som fortfarande ligger och grejar med sin mobil. Han reagerar inte så jättemycket och inte jag heller egentligen, tänk att detta stora som vi gått och väntat på och längtat efter så länge kan kännas så naturligt när det väl händer att man knappt reflekterar över det. Det är precis som det ska vara, liksom. Lite som när man ogravid går runt och fantiserar över en kommande graviditet och hur oerhört stort och overkligt det måste vara att känna en livs levande bebis sparka inuti en. Det är stort, och egentligen väldigt overkligt, men när man väl befinner sig där, med en liten mini-människa som rör sig så att magen kan liknas vid en scen tagen ur Arkiv X, finns inget naturligare och mer verkligt än det – som om man varit med om det flera gånger förr. Så känner jag i alla fall. Jag berättar för mamma, som blir glad men somnar om. Jaha? Någon börjar visst bli luttrad efter nio barnbarn, haha.

01.00

Jag andas mig igenom värkarna och har faktiskt stor hjälp av min doulautbildning och det jag fick lära mig under den. Hela tiden påminner jag mig själv om varför det gör ont, om att tänka positivt, att verkligen slappna och inte bli rädd – för här finns inget att vara rädd för. Jag testar att spänna mig när värken kommer, bara för att se skillnaden, och då slår det mig verkligen vilken god effekt detta med andning och avslappning har. Jag ligger kvar i sängen, tänker att det kan vara en god idé att försöka sova lite men nej, det är inte lönt, så jag böjer mig över till Bobby – som nu somnat, tjuvar med mig hans mobil till min sida och efter några försök till att ta mig ut på nätet (ja, jag känner mig som den sista som inte äger en iPhone, som aldrig surfat via mobilen och som fortfarande har kontantkort…) befinner jag mig på google där jag knappar in sommarpratarna, och till toner av David Helinius avverkar jag ett gäng värkar. ”Jag hade så att säga skitit i det blå skåpet”… Haha, humor är bäst när man föder barn! Jag surfar in på familjeliv och läser lite där. Tänk! Äntligen är det min tur att skriva ett sådant där inlägg under förlossningskategorin med rubriken ”Kan det vara på g? Sitter nu och klockar värkar…” Inte för att jag tänker skriva något, men ändå.

02.00

Aj! Det gör ont att ligga ned, så jag går upp, släpar med täcke och kudde till soffan där jag sätter mig och tittar på teve en stund. De andra snarkar gott. Hah, pyttsan! Men jag trivs med ensamheten, tystnaden. Något annat hade bara gjort mig irriterad. Full fokus är det som gäller. Jag vrider och vänder mig, hittar ingen bekväm position. Jag går till toaletten, får några starka värkar och lutandes mot handfatet med benen brett isär tar jag dem allra bäst. Jag rullar med höfterna, andas. Ingen värk nu så jag passar på att pinka, tittar ned mellan benen – hej slempropp! Där hänger den och dinglar, släpper fasen aldrig (här snackar vi regelrätt touchdown). Efter vad som känns som en evighet säger det plums och hela ligger i toan. Yes! Nu vet jag att det är på riktigt för precis så här var det sist också, även om förloppet var mer utdraget då. Jag har börjat öppna mig, men hur mycket är omöjligt att veta. En viss oro för att värkarna som redan känns så mycket kanske inte gör nytta, finns där, precis som den gjorde när jag skulle föda Mayia. Jag känner mig ändå ganska säker på att jag kommit en bra bit på väg, samtidigt är det första gången jag föder mitt andra barn och andra barnet brukar ju i regel gå snabbare säger dem. Hur snabbt? Hur länge vågar man vänta? Jag är vid gott mod och hanterar värkarna väl men det är ju så svårt att veta. Tänk om värkarna accelererar och ändrar karaktär jättejättesnabbt. Tankarna går…

04.00

…och det gör vattnet med! Tror jag i alla fall. Jag ligger i soffan, reser mig upp och känner hur det är som att ett decilitermått med vätska snabbt vänds upp och ned. Inte alls något splash, som vissa beskriver det. Oron kommer smygandes. Att vattnet går hemma är en ny erfarenhet för mig och det känns nästan som att jag ska föda här och nu. Jag vet ju hur snabbt det kan gå efter att vattnet gått, speciellt när ett etablerat värkarbete redan finns. Att värkarna kan ändra karaktär i en handvändning, gå från onda till väldigt mycket ondare. Jag blir lite nervös och när jag går och känner efter tappar jag fokus och börjar spänna mig vilket gör värkarna bra mycket jobbigare att tackla. Appappapp! Tänk på vad du lärt dig, Stina. Slappna av i pannan, var inte rädd, bara surrender och låt kroppen göra sitt. Jag får tillbaka kontrollen och lite senare kommer Bobby på mig inne i sovrummet där jag står mitt i en värk och säger ”jaaaa, jaaaa, jaaaa”. Haha! Sjukt kul och värdefullt att få möjligheten att praktisera det jag lärt mig under utbildningen. Och vet ni? Det funkar tamejfan!

När det gör hemskt ont och vi blir rädda och spända reagerar vi automatisk med att säga ”nej” och ”kan inte”. Vi vill fly (vilket lär bli svårt då hotet är vår egen kropp). På flykt gör kroppen allt vad den kan för att inte föda samtidigt som det är en stark kraft omöjlig att hålla emot. Två arga tjurar som stångas mot varandra, klart att det gör ont, nog ondare än vad det behöver göra. Säg istället ja när du vill säga nej! Det må låta löjligt, men ordet ”ja” kopplar snabbt till de delar av hjärnan som står för tro och tillåtelse och kroppen uppfattar då att allt är okej, att det inte är något farligt – trots att du fortfarande har ont och kanske är lite rädd. Kroppen är inte smartare än att man kan lura den. Testa!

Jag bestämmer mig för att släppa oron och lyssna på min kropp. Det blir som det blir och det blir bra, om så barnet ska komma i hallen eller om ett dygn inne på förlossningen. Tiden går, värkarna är onda men fullt hanterbara.

05.30

Jag går in och puttar på Bobby, säger att vattnet förmodligen har gått. Jag får ett par trötta ögon men ett förväntansfullt leende tillbaka, hihi. Mamma vaknar till och ropar från rummet intill hur det går. Jag berättar.

06.30

Blivande pappan och mormodern sov vidare en stund till men vaknar nu, kaffebryggaren går varm. Jag hasar runt i lägenheten, stannar upp vid värkarna som kommer täta och beslutar mig snart för att ringa in till förlossningen och förbereda dem på att vi antagligen kommer in. Jag berättar om vad jag tror är vattenavgången, mina funderingar om att detta är andra barnet och att det gör mig lite osäker på när det egentligen är dags att åka in, och hur ont är tillräckligt ont? Jag får flera onda värkar under samtalet men är samlad och döljer, eller snarare hanterar, smärtan bra. Jag får frågan ”har du haft någon värk under tiden som vi pratat?” och utan att vänta på svar fortsätter hon med ” för vad jag kan höra på din röst har du långt kvar, du kan gott stanna hemma ett tag till, är du osäker på om det är dags att åka in eller inte så är det inte det (har du tagit två alvedon?) och hade det varit vattenavgång så hade du märkt det för då hade det sipprat hela tiden, är du säker på att det inte är urin?”. Suck! Så jävla störigt när alla blir behandlade efter samma mall. Varför inte lika gärna använda sig av ett förinspelat band med alla svar? ”Vanliga frågor och (standard)svar”. Nästan lite Kliché-Kjelle över det hela, haha, tittar ni på Solsidan? Bäst!

Vi säger tack och hej. Jag har ont och känner mig lite smått irriterad. Vattnet behöver inte alls gå och sippra hela tiden, barnets huvud kan täppa till som en korkskruv. Sådetså! Och om det nu var vattnet (vilket jag kände mig ganska säker på med tanke på den speciella doften), är det inte läge för en barnmorska/undersköterska att fråga om färg och liknande då? Och faktiskt be mig komma in för en kontroll? Ja, jag tänker på om bebisen bajsat eller så.

07.30

Vi väljer att stanna hemma ett tag till. Jag tar en snabb dusch och packar sedan BB-väskan, eller kassen kanske jag ska säga. Jag går som en gammal skruttig pensionär från garderob till garderob, rafsar lite här och lite där. Ned med allt bara. Kläder till bebis – check, necessär – check, lite sköna kläder till mig att ha efter förlossningen – check, mina blodgrupperingspapper – check. Värkarna är riktigt kraftiga när de kommer och jag gör det som känns allra bäst, lutar mig mot sängen och vaggar med höfterna. I bakgrunden hör jag hur lilla mamma smyger fram och frågar försiktigt hur det går. För att inte säga för mycket väljer jag att hålla tyst men slänger upp en hyttande näve som tydligt berättar – do not come here mother!

I sängen ligger vår fina tjej och sover. Värken är över så jag går fram och pussar henne på kinden, viskar att lillebror nog vill komma ut nu och att pappa och jag ska åka in till förlossningen. ”Du får vara hemma med mormor så länge, vi ses snart, älskar dig”. Åh! Jag får tårar i ögonen av att bara skriva detta. Så många känslor, som jag aldrig tidigare känt.

08.00

Dags att åka in. Bobby borstar tänderna, tar tandtråd, vax i håret (vad faaa-aaan, vi ska föööda baaarn, skit i deeet) och herreguuud vad långt tid allt tar. Jag står och klampar i hallen med skor och jacka på. Ont.

Går mot bilen men inser att vi glömt kameran, som förvisso inte känns så jäkla viktig just nu. In igen. Kamera – check! Oh shit, nu sipprar det visst lite vatten. Eller är det måhända lite pink, som hon i telefonen misstänkte? Hah, pyttsan! In på toan, hittar ingen binda så ned med ett stycke handduk i trosan.

In i bilen, på med bälte, and now we’re off. Vi kryper fram men alla trehundrasjutiofem farthinder känns ändå som en plåga och jag får riktigt hålla i magen över guppen och i svängarna. Känns som att vi aldrig kommer fram, men det gör vi till slut, parkerar bilen och jag tar några värkar sittandes. Fan, vad ont det gör. Utanför vaknar staden och gatorna fylls av människor på väg till skola och jobb, funderar på om min handduk till binda kommer att synas med tanke på att jag dagen till ära valt mina grymt sköna (och genomskinliga) euphoria-byxor. Hehe. Men vem bryr sig, inte jag i alla fall. Vi går armkrok mot förlossningen, för andra gången, han och jag.

8.30

Vi tas emot av en barnmorska och blir visade till ett rum. Jag får sjukhuskläder, sådana där sköna nättrosor ni vet, och går in på toaletten för att byta om. Innan jag går ut slår det mig att de brukar vilja ta sig en titt på bindan efter att vattnet gått, antagligen för att se så att det ser klart och fint ut. Så med sketen handduk i näven går jag ut, räcker fram den till vem jag tror är min barnmorska och möts av… två frågande ögon! ”Eh ja, jag tänkte att du kanske ville se den”, säger jag, med handen fortfarande framsträckt. Haha! Mottagandet blir väl inte riktigt som väntat när hon svarar ”Njae, det behövs inte. Men är det något kan du ta det med din barnmorska som precis gått på morgonpasset. Hon kommer in till er om en stund”. Jag och Bobby tittar på varandra och börjar asgarva. Jahapp! Handduken åker i papperskorgen.

Hon kollar blodtrycket och kopplar upp mig till en CTG för att mäta bebisens hjärtljud i förhållande till mina sammandragningar, säger att det är långt mellan värkarna som inte heller håller i sig särskilt länge, och att det kan bli så att vi får gå ut en sväng, åka hem eller kanske gå ut på stan och äta något för att sedan komma tillbaka när värkarbetet framskridit ytterligare. Vad säger hon, tänker jag. Klart vi blir kvar!!

Hon önskar oss lycka till, och går sedan.

Nu har jag dålig koll på tiden men efter en stund kommer vår (riktiga) barnmorska in. Vi hälsar och jag känner direkt att vi klickar. Hon är så där lugn och trygg, men samtidigt lätt att skoja med. Vi pratar tankar, känslor och förväntningar. Hon kallar Bobby för Bobbo hela tiden, haha, som vi skrattar. ”Hur var namnet nu igen, Bobbo??”.

Dags för vaginal undersökning! Fem centimeter öppen och vi blir kvar. Vattnet har gått och precis som jag trodde ligger bebisens huvud djupt nere i bäckenet och täpper till som en propp, därför har det inte kommit så mycket. ”Här är någon som jobbat på bra hemma”, sa barnmorskan med ett leende. ”Jag trodde nästan att jag skulle få skicka hem er igen så cool som du verkar, även om jag förstår att du säkert har ont”. Jo, man tackar! Det är ju inte jätteskönt precis men långt ifrån en mardrömsupplevelse. Och nu börjar Bobby med sitt ”när kommer beeebiiisen?”, precis som förra gången. Haha! Älskling, det är lite svårt att svara på den frågan! Han tittar på klockan som nu hunnit bli halv tio, ”klockan sex, då har han nog kommit, tror ni inte det?”.

Jag tänker på vår lilla tjej som vid detta laget borde ha vaknat. Bobby ringer till mamma och rapporterar läget och får sedan prata med Mayia. Hon och mormor är på väg till förskolan. Han räcker över luren till mig och när jag får höra hennes glada och förväntasfulla röst säga ”heeej mamma, ska lillebror komma nu?” brister det totalt för mig och jag börjar gråta där jag ligger. Med darrig röst får jag fram ett par meningar men får snabbt ge luren till Bobby igen. Jag saknar min fina tjej så oerhört mycket och vill bara åka hem till henne, samtidigt är jag så glad för att hon är glad, och att allt löste sig så himla bra. Nu ska bara denna lilla ungen ut också, haha.

Jag får in vatten och saft på en bricka. Jag tackar nej till lavemang och akupunktur. Säger att jag hoppar duschen. Värkarna tar jag lutandes mot sängen, precis som hemma och jag fokuserar på andningen. Barnmorskan frågar om vi önskar oss något, ett gåbord eller liknande. ”Ja, gärna det”, säger jag. ”Och du, en pilatesboll vore himla bra också. Och kanske en sådan där sackosäck att luta sig mot”. Haha, jag hör hur jag låter och börjar skratta. Man får passa på att kommendera medan man kan säg. Hon går sin väg men kommer snart tillbaka släpandes på allt. Tyvärr blir det mesta bara ståendes, till och med pilatesbollen som jag tyckte så mycket om sist.

En ny undersökning görs och jag är nu öppen 6 centimeter. Allt framskrider fint. Hon frågar om det är något särskilt jag funderar över. Jag säger först nej, men sedan ”jo, en sak. Jag är lite orolig över krystskedet. Även om det gick bra upplevde jag det som ganska läskigt sist och det lilla jag brast då läkte aldrig ordentligt (alternativt syddes fel), vilket gör mig extra orolig denna gång. Vävnaden är ju extra känslig där och tänk om jag spricker upp hela vägen nu när den utsätts för tryck…” Hon frågar om hon får titta på ärret och lugnar mig sedan med att det ser bra ut, att det nog inte är någon fara alls samt att hon ska ha extra uppsikt just där när lille kommer. ”Och om du nu brister lite, vilket inte alls är säkert, så fixar vi det efteråt, oroa dig inte”. Det känns jättebra att få höra och jag kan nu släppa det.

Jag börjar andas lustgas och till skillnad från förra gången hjälper den riktigt bra – om jag använder den i tid, precis när (eller gärna precis innan) värken börjar kännas. Gör jag inte det är tåget så att säga missat och då gäller det att fort som attan fokusera om på den vanliga andningen, utan mask. Jag andas in genom näsan och ut genom munnen, så som jag fick lära mig sist, men gång på gång säger barnmorskan till mig ”andas in djuuupare, Stina, med både näsa och mun samtidigt, såååja”. Jag känner värken komma så jag gör som hon säger och flyter sedan på berusningskänslan, skööönt. Jag blundar och smackar med munnen, den känns torr. Och när jag pratar snubblar jag lite på orden, haha. På ett ganska behagligt sätt.

I dimman av värkar och lustgas hör jag hur undersköterskan säger – ”Åh, vilket gulligt nagellack!!”.
Jag antar att hon syftar på mitt, haha.

Värkarna kommer glesare men när jag väl får en känns den rejält. Vi pratar vidare smärtlindring. Jag berättar om min positiva upplevelse av epiduralen sist men att jag i och med min doula-utbildning är väl medveten om både för- och nackdelar och att det gör mig osäker. Jag är nyfiken på att testa utan, något säger mig att det är det bästa, men samtidigt är jag lite rädd inför det nya samt väldigt mån om min upplevelse, vill ju att den ska bli lika positiv som sist.

Om jag väljer bort epiduralen – tänk om jag inte pallar smärtan, tänk om jag inte klarar det, den läskiga känslan att kanske ångra sig men inse att det är försent och att det inte längre finns något val. Om jag tar epiduralen – tänk om den bara tar halvsidigt, eller inte alls? Tänk om värkarbetet stannar upp helt, tänk om jag inte får några krystimpulser, tänk om vi får avsluta med sugklocka, eller tänk om det rent av går hur bra som helst, som sist. Tänk om, tänk om, tänk om.

”Som det är nu fixar jag det”… Ja, men då provar vi utan ett tag till! Det går fint det här! säger barnmorskan. ”Eller… njaee”, fortsätter jag med tveksam ton. Barnmorskan ler, säger att det jag behöver göra är att bestämma mig och att det inte får ligga någon prestige i mitt val. Det gör det inte, svarar jag. Jag fortsätter väga för- och nackdelar mot varandra. ”Vet du vad, jag tycker du ska ta epiduralen!”. Jag blir förvånad över att hon säger det, men lättad över att någon bestämmer åt mig. Innerst inne hade jag redan bestämt själv och det kände nog hon – ”ja, jag gör nog det!…Men tänk om…” Återigen behöver jag lite bekräftelse, ett litet okej på att nu kör vi på detta, och det får jag. ”Visst kan man tycka att en helt naturlig förlossning är bra men du ska veta att inte ens en sådan är fri från komplikationer, sådant vet man aldrig förrän man är där”. Det har hon rätt i.

Det är verkligen svårt att delge detta i text och jag missar säkert en massa relevanta saker vi pratade om men vilken fantastiskt lyhörd barnmorska, som kände av mig precis! Hon sa så kloka saker den stunden och när jag väl hade bestämt mig var det som om min kropp tilläts att öppna upp och jobba vidare den sista biten. Anledningen till att mitt värkarbete stannade upp måste ju ha varit att jag var så låst i sinnet, och inte riktigt visste hur jag skulle gå vidare.

Hon ringer efter narkosläkare och tryggar mig med att den bäste på hela stället jobbar just i dag, hehe. Skönt att höra. Efter en stund kommer narkosläkaren tillsammans med en ung praktikant, hinner tänka tanken ”hmmm undra om hon läser bloggen… aja skitsamma, AJ värk, hit med lustgaaaaaasen”. Jag sätter mig på sängkanten och blir ombedd att sitta så kutryggat jag bara kan, haha, inga problem, sitter jag som jag gör hemma vid datorn bara så blir det nog perfekt! Jag andas lustgas under värken och så fort den är över passar läkaren på att göra sitt, det svider och bränner lite men annars upplever jag det hela som mycket smidigare än sist. Värkarna blir snart något lättare att hantera, men gör fortfarande riktigt ont. Jag upplever att den värsta smärtan i ryggen mattas av men att själva trycket är ofantligt stort. Jag har tagit epiduralen och känner mig nöjd med det – nu jäklar kör vi!! Värkarbetet som tidigare stannade upp drar nu igång med full kraft, sammandragningarna kommer tätt, knappt utan paus. En sista undersökning görs och jag är nu öppen 10 centimeter, efter typ ingen tid alls!

Jag lägger mig på sidan för att underlätta för bebisen att komma längre ned i förlossningskanalen, testar att lägga upp ena benet i en sådan där gynhållare. Det känns faktiskt helt okej och jag tänker att jag nog skulle kunna föda så här. Jag känner ett enormt tryck som gör mig medveten om att det snart är dags att krysta, men det är inte alls den där typiska kräkas-från-fel-håll-reflexen som jag upplevde förra gången. Jag testar att trycka på lite grann, känner tydligt hur bebisen kommer allt längre ned. Jag blir ombedd att testa en annan ställning, säger till barnmorskan att jag kan tänka mig att testa vad som helst bara det inte blir som sist. Då hamnde jag nästan helt platt på rygg, det kändes väldigt fel och jag var alldeles för långt bort från handtagen vilket gjorde att jag inte fick någon hjälp alls från dessa. Jag testar en halvsittande position, eller halvliggande kanske man ska säga. Den känns perfekt i alla fall och när barnmorskan sätter upp två fotstöd som jag kan trycka fötterna mot känner jag verkligen hur jag får kraft att ta i.

Jag som varit orolig inför just detta skede känner mig lugn nu. Med hjälp av barnmorskans, undersköterskans och Bobbys peppningar krystar jag. ”Flott, Stina. Flott!” Åhhh, norska… Min farmor kommer från detta vackra land och varje sommar som liten spenderades just där. Detta gör mig så lugn och trygg, tänk vad ett enda litet ord kan göra… ”Tryck på lite till så är han snart här!”. Jag känner hur hon med sina fingrar töjer ut slidans vävnader för att underlätta för bebisen att komma ut. Aj, aj, aj! ”Nu står han med huvudet här, flott Stina, du gör helt rätt! Andas nu ut och ta i allt vad du kan under nästa värk”. Trots att detta går snabbt slår det mig hur harmoniskt och fridfullt allt är, och att vi snart ska få träffa vår son för allra första gången. Magin hänger i luften.

Värken kommer, jag känner Bobbys trygga hand på min axel och till barnmorskans ”Kom igen!! Lite till, lite till har du!!” tar jag i allt vad jag kan. Jag känner hur huvudet kommer ut tillsammans med fostervatten, men hur ena armen inte riktigt vill följa med. Jag får trycka på ännu hårdare och efter bara tio minuters krystvärkar och cirka tre timmar inne på förlossningsavdelningen ser jag ett litet ansikte och två små armar sticka upp mellan mina ben ”här är din lille pojk, Stina. Tar du emot honom?”. Utan att tänka böjer jag mig ned, sticker in mina händer under hans armar, drar själv ut kroppen och tar honom till mitt bröst. Så jäkla mäktigt!!! Så djuriskt och bara helt… underbart naturligt!! Adrenalinet och endorfinerna flödar och jag känner mig som superwoman, milt uttryckt, haha. Han skriker omedelbart och precis här och nu upplever vi det största som finns, ännu en gång. Vi tittar på varandra, på honom, och bara ler. Vi gjorde det! Bobby säger hela tiden hur bra och snabbt det gick, berömmer mig och barnmorskans jobb, det faktum att hon kände av situationen och gav mig möjligheten att själv ta emot vår son. ”Det är din kvinnas förtjänst, hon var helt fantastisk och gjorde hela jobbet själv!”. Åh, underbara Ulla… vad varm man blir inombords! Allt är över, man ligger där med sin nya ännu outforskade lilla bebis i famnen, och blir överöst av kärlek. Den lättnaden, den lyckan, den tacksamheten. Den är omöjlig att beskriva med ord!

Lille Skalle-Per (snacka om att vi blev förvånade, Mayia hade värsta kalufsen ju, haha) som vi mötte var alls någon Sture, utan en Cornelis. Han föddes på BF+2, precis som sin syster, och vägde 3385 gram och var 51 centimeter lång.

Stolt nybliven tvåbarnsmamma som just kommit till patienthotellet.
Spets-ellerjagmenar-nättrosan sticker upp lite där ser jag, haha, gud så sköna de är!

Bara några timmar gammal.

Storasyster och lillebror, hand i hand.

0

179 comments

  1. Åh jag blir alldeles tårögd 🙂 sååå fint! Hoppas verkligen att jag får äran att bli 2barns mamma, och säga sådär till Ellie och komma hem med en lillebror/lillasyster till henne! Åh <3 jättegrattis!!!

  2. Åhh, jag längtar tills det är min tur! Dock får det vänta några år men detta gör att man blir alldeles lycklig på en sketen måndag som denna, då man ser vad man har framför sig i livet! Tack Stina, detta gjorde min dag!!<3

  3. Vilken underbart fin & detaljerad berättelse. För mig som varken är gravid eller har barn, men längtar ihjäl mig, så sög jag i mig varje liten detalj. Jag gillar att du tog dig tiden med alla detaljer & att vi fick vara med och dela dina minnen från den stora dagen. Stort tack! 🙂

  4. Fina Stina, tack för din berättelse. Du har hjälpt mig att bli av med en av mina största rädslor. Dina ord, så målande och så lugna, får mig att känna att en förlossning är naturlig, inte farlig, smärtsamt men inte dödlig. Min längtan efter barn är enorm och nu är jag inte längre lika rädd för en eventuell förlossning, så det är bara att sätta igång och börja försöka tillverka en liten plutt. Tack för att du delar med dig så ärligt och öppet. Stor kram till dig!

  5. Guud, vilken fantastisk förlossnings berättelse!!! Du skriver så fint och så bra! Du skulle kunna bli författare.. på riktigt 🙂 Min högsta önskan är att få vara med om detta <3

  6. Stina, vad fint och underbart du skriver! Jag blir själv alldeles tårögd när jag läser, jag är glad över att du vill dela med dig av denna alldeles speciella upplevelse som du/ni varit med om! När jag läste det du skrev om när du sa hejdå till Mayia blev jag helt varm inombords. Jag längtar tills jag själv får uppleva det där, men det får väl vänta något år till…

    Tack för denna fina berättelse, och än en gång grattis till er alla! 🙂 <3

  7. Fantastiks fin berättelse!! du är helt fantastisk på att skriva ska du veta. 🙂 Har läst din blogg sen den dagen du var med på tve med blondinbella och pratade om din blogg. det var länge sedan men jag minns det så väl! Och nu har du 2 barn. Känns som du är en kompis fast du inte har en aning om mig hehe.. Du borde plugga till sjuksköterska och sen till barnmorska. det skulle passa dig!
    Många kramar

  8. Underbar berättelse! Det kändes som man var med dig, så levande skriver du! Du borde bli journalist. Tack för att du tog dig tid att dela med dig till en som inte har barn än o är lite rädd för förlossning i framtiden men något lugnare nu efter din berättelse!

  9. Vad fint att du delar med dig så mycket av din förlossningsberättelse, jag blev alldeles tårögd ! Kan knappt vänta tills det är min tur att få vara med om detta fantastiska. Tyvärr får jag nog leva med den eviga väntan och alla jobbiga stunder där alla vännerna kommer och säger ”jag är gravid” och får mig att känna mig som att jag ska gå sönder inuti ett tag till. Men en dag så är det fan min tur också ! 🙂

  10. Åhh vilken fantastisk förlossningsberättelse, du skriver så himla bra. Man vill aldrig det ska ta slut. Precis som när man läser en väldigt bra och spännande bok som man inte vill ska ta slut. Din berättelse är som ett kapitel taget ur en sådan bok!
    Jag har alltid varit jätterädd för att bli gravid och för förlossningen, trots att jag inget hellre vill än att få barn. Din historia gjorde mig faktiskt lite lugnare, då du berättar det på ett så fint och harmoniskt sätt. Jag vill däremot ändå fråga dig hur det gick under förlossningen, om du sprack något eller om du lyckades klara dig från det? Bland största rädslan för mig är nog att spricka och smärtan för att behöva sys och smärtan därefter…
    Tack för att du delar med dig och är så ärlig!

  11. Jag ligger i sängen, sömnlös, och har precis läst igenom ditt inlägg. Bredvid mig ligger min son som föddes i samma veva (17 okt) och känslorna bara bubblar inom mig. Allt kom tillbaka på något märkligt vis när jag läste. Tack för en underbar berättelse!

    Fick även en spark i arslet till att få klart min egna förlossningsberättelse (innan det går för lång tid). Hur ska jag lyckas somna nu?

  12. Åh jösses blev alldeles varm och tårögd när jag läste detta. Tack för att du delar med dig!

  13. Jag ryyser! Vilken inlevelse du har när du skriver, jag satt som fastklistrad och såg allting du beskrev framför mig, helt underbart att läsa! Tack för att du delade med dig av en så stor händelse i era liv.

  14. Har sitter jag och grater! Sa otroligt fint! Blir sa rord och langtar sa mycket efter att sjalv bli gravid en dag. Supergrattis aterigen!

  15. Åh Stina! Jag bara gråter när jag läser detta! För 11 månader sedan låg jag mitt där i det fantastiska som du beskrivit så otroligt fint! Jag vill ha en till på stört!! Men nej, lite till får vi nog vänta.

  16. Vilken historia.. Tårarna rinner.. Tack! Väntar på min lille Skrutt i magen, BF i mars, och jag hoppas på en lika harmonisk och vacker förlossning som du just beskrivit. Stort grattis till din familj ❤

  17. Så fint och bra skrivet.
    Fick verkligen tårar i ögonen och tänker med glädje tillbaka på när jag själv var med om det för 9 månader sedan.

    Tack för du delade med dig av er fina och magiska upplevelse!

  18. Stort Grattis! Jag blir helt till mig. ville aldrig att texten tog slut… jag längtar så efter barn samtidigt som jag blir rädd. Så fint skrivit. All lycka till dig och din familj!

  19. Sååå fin berättelse! Tror nästan att det är en saga!! Du skriver så otroligt fint och verkar vara så otroligt cool. Hur många tårar jag fick i ögonen vill jag inte ens berätta, men det var en del.. Lycka till med allt! 🙂

  20. Stina! Vi är många med förlossningsskräck här varkar det som. Du verkar veta så otroligt mycket och ha så många tips. Kan du, snälla, inte ge dina bästa tips för en harmonisk förlossning? Det vore fantastiskt. Tack för en underbar historia!

  21. Åh, så fint du har skrivit Stina! Tack för att vi får ta del av din förlossning, verkligen jättekul.

  22. Så fint du skriver! Längtar efter den dagen med skräckblandad förtjusning! Hoppas allt är bra med hela familjen!

  23. Har aldrig blivit så berörd av ett blogginlägg tidigare. Det är så vackert av dig att dela med dig av detta! Kunde knappt se vad det stod i texten ett tag då tårarna forsade. Gud vilken fantastisk berättelse och ett stort grattis till er. Min högsta önskan är att få bära ett barn, väntan är olidlig men det måste bli min tur snart! Detta ger mig hopp. <3 Stort lycka till och stor kram!

  24. Underbart att få ta del av denna vackra berättelse!
    stort grattis till dig och din fina lilla familj!
    kram

  25. Underbart! Älskar att läsa förlossningsberättelser!
    Kom på mig själv med att sitta och hålla andan när jag läste.. 😛 .. vet inte varför, borde ju andas mig igenom smärtan, hihi .. Så länge du hade värkar men ändå så positiv i ditt berättande. Härligt 🙂

  26. Som jag grät vid det sista stycket i texten. Skall jag få uppleva detta, vännen? Det är helt otroligt.. DU är helt otrolig och ditt sätt att skriva är otroligt..

    Fy vad jag önskar att vi bodde närmare varandra <3

  27. Jag ska föda för första gången om ca 20 veckor och är så tacksam för att du skrev detta inlägg. Det var en himla spännande och intresant läsning=) Massa grattis!

  28. Vilken underbar förlossningsberättelse! Jag blir riktigt peppad inför min kommande förlossning som väntar vilken dag som helst. Födde första barnet för några år sedan och känner liksom du beskriver ovan en rädsla för att spricka igen. Jag hoppas kunna känna mig lite lugnare och tryggare denna gång.

    Ett stort grattis till bebisen!

  29. Det här var helt fantastiskt att få läsa Stina! Det fick mig att längta efter och se fram emot den dagen det är min tur att få uppleva detta. Tack! Jätte stort grattis till er.

Leave a comment