x

Fisksoppa

27 september, 2012

Vecka 39

27 september, 2012

Får det lov att vara en daily microfoliant?

27 september, 2012
empty image
empty image

Stängningsdag på dagis. 3-åring som klättrar på väggarna. Höggravid mamma. Hallelujah! Det är ett under att den lille fortfarande är i magen med tanke på alla de sammandragningar jag fick igår, haha. Min dotter är världens goaste unge, sjukt rolig och väldigt kärleksfull. Och busig! Speciellt nu, då hon märker att jag inte riktigt hänger med i samma takt, och då hon vet att mitt tålamod inte är det bästa. Det blir lite som en rolig tävling, för henne. Som hon ofta vinner då det kommer till en gräns där jag helt enkelt inte… orkar. Jag grät en skvätt igår. Jag må vara extra känslig just nu men tycker ändå inte att jag överreagerar när jag efter att ha städat hela lägenheten för andra gången hittar mosade vindruvor i soffan, när jag efter att ha tvingat den skyldige att själv plocka upp dem går in på dennes rum och möts av ett smärre kaos – var det inte skinande rent här alldeles nyss? När jag äntligen känner att, puh, nu kan jag äntligen sätta mig ned i soffan ett tag, nu är det lugnt… ”Mammmaaaaa, tittaaaa hääääär”, går ut i köket där jag minuten tidigare befann mig och får se en viss liten människa sitta och pinka i durkslaget på golvet, med värsta flinet. Haha! Jag skrattar nu men fy fasen alltså, hon vet så väl om vad hon får och inte får göra. Hon är verkligen inte dum, den här tjejen. Tvärtom, riktigt skarp.

Jag får lite dåligt samvete, hon är väl understimulerad tänker jag, och gör oss färdiga för ett par timmar ute. Jag skippar vagnen så att hon får göra sig av med energi. Åker lite buss, enda platsen som fanns ledig var den bakom chauffören. Lillan sparkar lite lätt på väggen framför, varpå jag snabbt och tydligt säger till och hon lyssnar fint. Vi pratar och tittar på bilarna som swishar förbi, röda, vita, svarta. Mysigt! En stund senare råkar hon snudda med foten igen och då blir chauffören pissed, skriker ”ge fan i att sparka med fötterna annars går ni ut härifrån!!”. Om än lite väl hård i ton (jag menar, hon är ett barn och jag var själv inte sen med att tillrättavisa hennes beteende vilket han borde ha hört, och vad skulle vi annars ha gjort, stått upp? Platsen bakom honom var ju den enda platsen som fanns) så hade han ju rätt, man får inte sparka på sätet men hormonstinn som jag är reagerade jag helt fel och blev förbannad på gubbstrutten, sa att ”det är väl inte så jääääääääkla farligt, sure fan..” och går längst bak och ställer mig, med lillan i famnen. Kanske inte den bästa förebilden för mitt barn – egentligen borde hon ha fått gå fram och prata med honom, säga att det inte var meningen, men näe! Jag kan bli så irriterad på sådana människor som reagerar så starkt på minsta lilla, sådana som inte kan kan bjuda på ett litet leende eller ens svara hej tillbaka när ett glatt barn säger hej när hon kliver på bussen. Han kanske hade en dålig dag, precis som jag. Självklart tog jag upp det med Mayia direkt, så att hon förstod vad som hände och varför chauffören blev arg. Varför mamman blev arg däremot lämnade jag osagt, hmm… Måste vara förvirrande att vara tre år!

Vi går till en lekpark, leker och har kul innan vi styr kosan hemåt. Trötta och goa. I alla fall kände sig mamman trött och go, haha. Väl hemma tar jag ut Charlie, Mayia vill gärna följa med. Jag säger att ”ja, men då gäller det att vi går riktigt för Charlie måste kissa”. Hon går lååååångsamt fram. Lyssnar inte. Förrän hon helt plötsligt börjar kuta, med Charlie och snart mig efter sig. Jag hinner knappt ifatt henne längre, magen är tung och fogarna värker, hinner liksom inte accelerera. Det måste ha sett kul ut! Hon stannar. Hopp i vattenpöl med vanliga skor – check! Börjar springa igen, hinner runt hörnet. Borta! Jag blir inte nervös då hon känner till området kring där vi bor och då hon måste vara precis i närheten, men minuterna går och pulsen stiger. Hon finns fan ingenstans. Inte Charlie heller. Ropar och ropar, springar, haltar fram, aj, mitt bäcken… En stund senare, när jag undrar om det är nu man ska ringa polisen, hör jag en busig röst viska ”maaammmaaa, hääär är jag”. Då satt ongen och häckade på en random grannes altan, med Charlie i knät. Herregud! Lättnad… besvikelse och ilska, för att hon gör som hon gör. Bäst att gå hem till hemmets trygga vrå och stanna där till bebisen är född. Känner mig handikappad i detta tillstånd, oförmögen att ha full koll på barnet jag redan har. Frustration.

Kommer hem, åh så skönt, äter middag, bus, jag plockar, bus, lugn stund i soffan, bus. Mayia är kissig så jag säger åt henne att gå till toaletten och ropa på mig när hon är färdig. Det gör hon! ”Åh vad bra att du kan kissa på toaletten sjä….” säger jag på vägen dit men blir avbruten och lämnas med öppen mun av följande syn:

Hello daily microfoliant on the floor! Ja, nog får man sig sina dagliga skrubbar som förälder… Jag var så trött efter denna dag, men kunde ändå inte låta bli att le när jag låg och tittade på min vackra skatt sekunden efter att hon somnat på kvällen. Så liten, så full av energi. Nu så avslappnad. Precis som det ska vara! Det är det som är så fint med föräldraskapet, att när man tror att nej nu orkar jag fan inte mer, så orkar man lite till. Och när allt känns som jobbigast, så är det hon som under dagen retat gallfeber på dig som på en sekund kan ta dina tårar och ersätta dem med skär lycka och skratt. Så mycket kärlek…

Från en kärlek till en annan. Ni trodde väl inte att dagen var slut här? Jag och Bobby är lika på många plan, men olika på några. Jag klarar till exempel inte av värme när jag ska sova, och speciellt inte när jag är gravid. Jag vill gärna ha ett fönster öppet och sover som bäst när det är frisk luft och nästan lite kyligt i rummet. Med ett varmt och gosigt täcke är det ju så himla skönt! Min käre sambo är lite tvärtom. Han avskyr kyla och mår dåligt av minsta lilla drag. Larvpelle. När jag äntligen tror att jag ska få njuta av en god natts sömn, i ett kyligt och friskt sovrum som jag vädrat, med regnet piskandes mot fönstret, ahh.. härligt.. Så kommer Bobby in, brrr vad kallt, stänger fönstret (vilket jag visste att han skulle göra, bäst att mötas halvvägs och av den anledningen hade jag passat på att vädra ordentligt innan) och kryper ned i sängen. Jag slumrar men väcks snart av något som bröttlar i stora garderoben som vi använder som förråd, vad tusan nu då tänker jag… In kommer Bobby med ett fucking värmeelement som vi köpte på biltema när förra vintern var som värst, sätter det på full effekt och kryper ned igen. Hahaha. Det är inte saaaaant! Ta på dig en extra filt, karl, om det nu är så kallt (det var inte ens kallt). Aja, det nedrans elementet fick stå på en liten stund innan jag drog ur det och vi sa god natt. Med en suck.

Min fina familj! Ibland vill jag bara slita håret av mig men… som jag älskar er! Om jag inte visste att kärlek är det enda som blir större ju mer man slösar med det så hade jag varit orolig inför lillebrors ankomst. ÄR det verkligen möjligt att älska mer än vad man redan gör?

Ja, det är nog det.

0

96 comments

  1. Haha, stina! Vilket fantastiskt inlägg 🙂 Gav mig ett gott skratt, och ett fint avslut på denna dag. Ha det bra!

  2. Underbart inlägg! Det hade gärna fått vara längre för min del. Älskar att läsa det du skriver, och speciellt när du skriver öppet och direkt från hjärtat. Alla dagar är inte fantastiska. Och jag uppskattar att du delar med dig av sådant som kan vara jobbigt likt väl som du kan dela med dig av sådant som är bra! Att läsa en blogg där ”huvudpersonen” verkar sväva på små rosa moln vareviga dag är inte intressant. Jag förstår precis hur du känner, jag känner som du, många gånger, trots att jag inte har några barn. 🙂

  3. Haha, Stina jag älskar dig! Jag garvade så jag grät här hemma.. Och visst har du rätt, de driver en till vansinne – både man och barn! Men vad vore livet utan lite huvudbry? 🙂

  4. Tack underbara ni för alla dessa fantastiska kommentarer,
    ni anar nog inte hur mycket de faktiskt värmer. ♥

  5. Haha ojj vad jag känner igen mig med element-tvisten! 😀 Min sambo vrider upp elementet på max och jag vrider ner på lägsta. Som tur är brukar han somna först så att jag kan ändra elementet utan att han märker det 😉

  6. Stina, vilket himla bra och välskrivet inlägg. Vilken dag! Som en berg-och dalbana! Det är ju så, alla dagar, familjer och liv har ljusa stunder och de när man inte vet vad man ska ta sig till!

    Haha, jag fnissade lite när jag läste om dig och Bobby. Det är ju precis så det är! Man försöker förbereda lite (vädra), vet att hur han kommer reagera (stänga fönstret) och så tror man att det är bra 🙂 Och så kommer han in med värme-elementet haha … Hos mig det lite likadant fast oftast ombytta roller. Som när min sambo öppnar ett fönster nånstans i lägenheten för att få in lite sval luft, och jag sedan lämnar ugnen öppen för att ta till vara på värmen som ändå finns i den efter matlagningen. Haha, då blir han smått galen. Så nuförtiden stänger jag den med en gång efter att jag tagit ut maten…. I alla fall näääästan med en gång.

    Du skulle vunnit Blog Awards ”Guldpennan”!

    Såg förresten ditt uppslag i Vi-föräldrar-Gravid-tidningen. Så himla söt familjebild på er tre! Mayia var jättegullig 🙂

  7. Haha åh vilket roligt inlägg,Skulle kunna läsa det flera gånger om. Sån tur att allt löste sig ändå. Jag läste detta inlägg med ett leende på läpparna och små skrattade lite och fick mig att längta tills jag och min sambo upplever denna dag. Ha en fin helg kram 🙂

  8. haha herregud vilken rolig men samtidigt hemskt jobbig historia. Du är så himla duktig på att skriva!! Längtar tills jag också har min egna lilla familj <3

  9. Samma visa här, jag tycker att det är för varmt och vill ha kyligt medan sambon tycker det är kallt och vill ha det varmare.. även fast han är som en kamin och brukar vara fuktig av svett emellanåt! Jag brukar lufta honom 😉 stora starka karlar ska ju inte frysa heller. :p

    Känner igen kaoset också! Har en kille som blir 3 i januari och en liten som blir 7 månader i mitten av oktober.

  10. Hej Stina! Jag älskar din blogg, själv är jag 16 år och det är flera år tills jag kommer att bli mamma, men en sak har jag i mitt huvud varje gång jag kikar in på dina inspirerande blogg och det är att; När jag blir mamma så vill jag vara lika cool och ändå så lugn som Stina. Det bara är så! Otroligt roligt inlägg!

  11. hahaha underbart!! satt ett tag och funderade om ja skulle läsa eller ej när jag såg hur lååååå-åångt det var, men det var läsvärt. Absolut! Som allt annat du skriver =)

  12. Hej Stina! Tack för en bra och underhållande blogg!
    Nu till min fråga.. Jag har strängt för mig att du hade två hundar, Charlie och bianca? Undrar om du har kvar bianca då jag mest sett Charlie i din blogg. Kan också vara jag som missat något men var mest nyfiken 🙂 kram Emma!

  13. Vad roligt att du skriver ett långt och personligt inlägg. Känns som om det var tusen år sedan man som läsare fick komma så nära.

  14. Oh vad man känner igen det här.. 😛 Vänta bara tills bebis är född.. 😉 hihi.. Det kan hittas på mycket bus medans man sitter och ammar.

  15. .. och vi har det likadant med värmen i sovrummet.. Mannen vill ha varmt och jag vill ha kallt.
    Men när man är gravid, då är det faktiskt vi som bestämmer! 😛

  16. Jag blir så glad av att få ta del av delar och synvinklar ur ditt liv, alltid lika bra och välskrivet, Inläggen är färre nu än innan, men vad gör det? Livet går vidare, förstår att du har fullt upp, och vad är kvantitet framför kvalitet?

    Fortsätt som du gör!
    Önskar dig och din familj en trevlig helg!

  17. Vilket fint inlägg du bjuder på Stina 🙂 länge sedan du plocka fram den här sidan av dig själv, jag gillar´t! Ha nu en trevlig (och förhoppningsvis) lugn helg, kram från Ystad

  18. Åååh, du gjorde verkligen min dag.
    Ungefär sådär har min dag också sett ut, faaast med två barn! Kaos x2. Plus att båda är förkylda och en håller på får fler tänder vilket innebär, gnäll gnäll och åter gnäll.

    Tack för ett helt underbart inlägg, det går bara inte sluta le åt hela bergodalbanan 😉
    Kram

  19. Hej stina, jag har följt din blogg sen lååååångt innan mayia och det är alltid lika mysigt att titta in här och sen dina fina bilder och läsa din underbara blogg.

    ville bara skänka några namntips till lillkillen i magen.

    Milas
    Milo
    Och Thilo är fina namn som passas ihop med Mayia.

    Kramar jessica

  20. Jag skulle verkligen älska om du började skriva krönikor för någon tidning, eller varför inte en egen bok? Du skriver så jäkla härligt, din blogg är den enda jag LÄSER, annars kollar jag bara på bilderna överallt.

    Du är fin Stina, lycka till med familjen 🙂

  21. Åh Stina jag älskar dej!! Jag skrattade och grät om vartannat när jag läste. Går rakt in i hjärtat. Sluta aldrig göra det du gör, du är underbar människa!!!

  22. Va härlig du är. Älskar ditt sätt att forma orden till så levande berättelser. Och är det inte dagar som dessa som (i alla fall i efterhand) gör livet värt att leva? Barnen kan verkligen konsten att testa alla ens sinnen, allra mest kärleken. Kram fina du. Som du strålar med din mage!

  23. Vilket underbart inlägg! Det bara ”osar” kärlek i varje mening <3 Blev nästan lite tårögd där på slutet. Kram

  24. Hahahaha! Ja herregud, visst är de väl för härliga de små liven?! 😉 hahaha!

    Kärlek får man aldrig nog av, inte heller har man någonsin slut på kärlek att ge. Mys!!

  25. Din dotter är för bortskämd!!! sluta vara så mesig och säg till henne annars får du skylla dig själv!!!!

Leave a comment