Gårdagen spenderades i ”grannstaden” Köpenhamn. Vi promenerade i flera timmar utan att ha någon bestämd destination. Rätt skönt, även om värmen lätt känns dryg när man är gravid i vecka trettio. Pjuh! Vi hamnade på Fisketorvet, ett stort mall med massa butiker. Utanför kunde man bada i havet där de hade gjort som olika små bassänger, en för de minsta, en hopp- och lekbassäng och en bassäng för de som bara ville simma. Vi blev lite sugna på att hyra en båt vilket man också kunde göra där men hoppade det av den enkla anledningen att ingen av oss kan något om motorer, hav, grund och allt vad det är. Inte värt risken med andra ord, men härligt hade det varit. Sedan gick vi mot city igen, stannade till vid en uteservering och tog en kall cola, första på tio dagar. Det var gott! Hädanefter blir fredagar och lördagar extra mysiga för mig, som innan haft helg hela veckan lång, om man ska se till själva godsaks-intaget.

Jag fascineras av stadens arkitektur, ett nöje att bara gå runt och titta – men helst utan barn. Köpenhamn och stora shoppingcentran är verkligen toppen men jag kan inte låta bli att stressa sönder mig inombords av rädsla för att min dotter ska försvinna i vimlet. Jag ser hur andra går och njuter på gatorna med sina små som är en, två, tre stycken men själv kan jag inte slappna av en sekund. Hon är så snabb, min lilla vessla. Helst vill jag ha henne i vagnen! I säkert förvar. (Hur ska jag lyckas med två?).

Jag har redan varit med om det en gång, inne på ett stort H&M med tre olika utgångar. Hon tittade på mig med bus i blicken och bara sprang. Jag släppte allt och for efter, men hon var borta. Den känslan, paniken. Den vill jag aldrig behöva uppleva igen! Det som kändes som en evighet varade inte ens en minut. Jag hittade henne snart vid en smyckesställning som tur nog hade fångat hennes uppmärksamhet. Lättnad. Kärlek. Min älskade unge!

Men så hände det igen, typ. Som fin avrundning på Köpenhamnstrippen tappar vi bort varandra. Jag går förbi ett stånd, ”ska bara kika lite snabbt på byxorna som hänger här” – säger jag, och ser hur pappan med lillan i famnen fortsätter att gå. Han hörde säkert inte ens, tänker jag, och skyndar vidare med vagnen. Det går i snigelfart på grund av alla människor som tränger sig fram. Jag spanar och spejar, men ingen pappa och Mayia i sikte. Jag går snabbare, undrar om de hunnit långt eller om de kanske väntar på mig någonstans. Jag var ju inte ens säker på om han hade hört mig. Jag tar upp mobilen – batteriet dör! Där gick jag med vagnen med min dotters små sandaler och alla hennes andra grejer i, men utan pengar och fungerande mobil. Kortet bad jag Bobby ta hand om då jag inte hade några bra fickor. Oron växte, beslutade mig för att gå till Centralstationen och vänta där. I takt med att klockan gick kände jag mig allt mer otrygg där jag satt, bland alla påtända och obehagliga typer som brukar ta plats där när mörkret faller. Tankarna skenade. Tänk om något hänt? Tänk om Bobby kommer hit ensam och säger  ”men… hon var ju med dig!?” Tänk om… Jag ryser av blotta tanken! Det var ju så mycket folk, vad fan hade man gjort?

Ett äldre förtroendeingivande par sätter sig brevid mig. Fuck! De pratar engelska! Men aja, jag börjar känna mig allt mer desperat så på min knackiga engelska säger jag ”excjus mi, do jo häv a phone that aj can borrow? I cänt fajnd maj fämily!!” Tyvärr, ingen wifi. Jag kan inte ens Bobbys nya nummer i huvudet så planen var att ringa mamma och att hon i sin tur kunde kontakta honom. Paret hade ett tåg att passa och lämnade mig med ett ”good luck”. Klockan närmade sig nu halv tio på kvällen, fortfarande ingen Bobby och Mayia. Jag satt precis framför ingången och hade full uppsikt över de passerande, de borde ha varit här för länge sedan. Vi var nämligen på väg mot stationen för att ta tåget hem när detta hände. De gånger som jag seriöst bett till Gud kan räknas på en hand. I går bad jag till Gud. Jag knöt mina händer och tänkte ”Käre gode Gud, hjälp mig att hitta min familj, eller hjälp min familj att hitta mig”. Efter en stund ser jag en man bärandes på ett litet barn skymta bakom fönstren. Jag fylls av hopp, får ett leende på läpparna och ställer mig upp. Kan det vara…?
Neeej! Fel pappa och barn! Jag känner mig förtvivlad, har de kanske åkt hem? Ska jag åka hem? Nej, jag sitter kvar.

Nu. Mitt i vimlet, bland alla människor som passerade på gatan utanför, ser jag ett ljusbrunt ängla-hår sväva förbi. Jag tittar noga mot dörrarna… Inte kan det väl vara…? Jooo! Där kommer dem! Gåendes som i slow motion. Pappan bärandes på vår lilla dotter, som var utan skor på sina lortiga fossingar. Dem hade ju jag. Lättnad. Kärlek. Tack gode Gud! ♥

Bilder från vår dag i Köpenhamn. Det är svårt att fota i starkt solljus tycker jag! Jag är under upplärning och envisas med att köra helt manuellt nu när jag äntligen börjat få lite förståelse för hur det hela faktiskt fungerar, men fasen, det räcker ju med att ta ett steg till höger så är ljusförhållandena ändrade och många fina ögonblicksbilder går förlorade när rätt inställningar ska rattas in, och lika många bilder går sumpade bara för att jag glömt bort vilken inställning jag har. Vilken inställning brukar ni ha som standard när ni fotar?