-
Personligt
25 år, sambo och småbarnsförälder. En gemytlig blogg om saker nära hjärtat.
2011
2010
2009
Bikten 24 timmar
Dags att damma av bikten igen, tycker ni inte? Här kan du bikta dig 24 timmar framåt, anonymt eller inte är givetvis upp till gemene man. Lätta på själen och berätta vad som tynger just ditt hjärta – har det hänt något, i skolan eller på jobbet? Har du gjort något du ångrar, något du känner ångest inför eller bara ligger och funderar på om nätterna? Har du förlorat någon du älskar – berätta för mig om honom eller henne, berätta om din sorg och saknad, berätta om era fina stunder tillsammans.
Jag vet hur otroligt skönt det kan vara och framför allt hur viktigt det är att ibland få öppna upp och kasta ut allt det som så lätt samlas på hög där inne, vad det än må handla om – stort som smått, jobbiga tankar, känslor, händelser, minnen. Ja, vad som helst egentligen. Nu gör vi detta inlägg till en riktig sopstation där vi slänger alla våra gamla sopor för att lämna plats åt nytt och fräscht. Kram på er, ni är toppen och alltid välkomna in hit. En sak ska ni komma ihåg och det är att vi aldrig är ensamma om att tänka, känna och må som vi gör även om det många gånger känns så. Det är denna bikt ett verkligt bevis på. ♥
jag måste få skriva av mig även om ingen vill läsa detta!
Jag är 21 år och ibland känner jag bara hur jag inte orkar mer, jag vill inte gå upp ur sängen, jag vill inte jobba. JAg gjorde slut med min förra pojkvän för 1 år sedan (efter 4 år) och jag saknar honom fortfarande men samtidigt var det väldigt skönt, kan fortfarande inte känna om jag gjorde rätt eller inte.
Sen gick hela sommaren, träffade en kille lite smått, blev kär och han svek mig, jag insåg att jag hade blivit utnyttjad. Sen så har jag vantrivts på mitt jobb så LÄNGE, att jag inte ens ville dit, jag kunde sitta på toan på jobbet och gråta och bara vilja åka hem. Så jag tog steget att starta eget företag. Man kanske ska tillägga att jag flyttat hemifrån och har alltså en hel drös med utgifter.. och att ha eget företag är så skönt, jag känner att en sten har lättat men att istället gå oroa sig för ekonomi och kommande räkningar gör att jag sover dåligt, äter dåligt och bara mår allmänt konstigt. Jag vill bara få må bra och slippa all oro. På det här så är jag så jävla kär i en kille som jag träffat senaste halvåret och han vill ha mig men säger att det inte finns tid för honom. Jag kan inte glömma honom, och känner ännu en gång att jag blivit utnyttjad.
Jag är bara så trött på allting, att jag måste låtsas vara glad och att allt går så jävla bra för mig, för det gör det inte. INGEN vet att jag känner såhär och det var jätteskönt att skriva av sig här. tack stina!
Jag och min sambo har varit tsm i snart 6 år och han är verkligen mannen i mitt liv. Vi planerar att skaffa barn och i min mening får det gärna ske förr än senare då barn längtan är stor! Problemet är bara att jag är så extremt rädd för det där med ekonomin då jag tidigare varit student och nyligen fått en tinmanställning vilket är jätte kul men jag och min pojkvän vill ju skaffa barn nu och jag känner att en tinmanställning inte räcker då jag vill ha en bra ekonomisk grund att stå på innan jag skaffar barn. Sambon har dock en god inkomst. Vet inte om jag är löjlig och om det bara är att köra på eller om vi ska vänta tills jag har fått ett fast jobb?
Jag är en tjej som har levt hela sitt liv med en pappa som är självmordsbenägen. Mina minnen från honom när jag är liten är hur arg och ledsen han alltid var. Fösta gången jag riktigt kommer ihåg att jag fick sitta och trösta honom efter ett vredesutbrott var när jag var 5 år och satt och lekte med min nya gula teservis med blåa fåglar på. Pappa kom nerrusandes från övervåningen och kastade min nya servis och bröt sönder min träflagga som jag hade målat själv på kyrkans barntimme. Jag vet inte hur det kom sig men han kastade mig på sängen och de enda jag vet är att jag var väldigt rädd och att jag träffade väggen. Efter de bröt min pappa ihop på golvet och grät, de var första gången jag satte mig bredvid honom för att trösta honom, jag var 5 år.. De livet har fortsatt, minns när jag och mina syskon såg på Robinson på teven. Pappa gick med sin jägarbössa på axeln och talade om för oss att nu tänker han gå ut i skogen för att skjuta sig, och så försvann han. Många gånger har jag sprungit efter i rädsla för att pappa skulle ha hunnit skjuta sig. Men han har alltid kommit tillbaka. Senare i mitt liv blev allt värre, han blev helt känslokall mot mamma och de gick i sär. Och för knappt !½ år sedan ringde pappa till min chef medan jag jobbade och var helt galen. Jag fick på jobbet ta emot något av de värsta samtalen från honom då han låg bakom soffan i sin lägenhet och skulle döda sig själv och skrek att Gud har lämnat honom. Jag åkte dit i skräck tillsammans med min bästa vän och hennes mamma. Vår plan var att få med honom till psykakuten och för att hämta min lilla hund som antagligen skakade av skräck.
Min älskade hund var livrädd och pappa vägrade att ta emot våran hjälp och ville bara att vi skulle lämna honom. I två dagar trodde jag att han låg död bakom den där soffan och jag ska vara ärlig och berätta att trots att de är hemskt att erkänna så önskade jag nästan att de var så.. Att hans lidande var slut och att mitt liv skulle äntligen få slippa dessa plågor hans självmordsförsök gav mig.
Men han lever än i dag, allt är som vanligt alltså en berg och dal bana utan dess like. För några veckor sedan bröt jag ihop framför honom och han brydde sig inte om varken mig eller mina tårar. Nej han tog i stället upp två tidningar och började läsa dem framför mig. Detta gjorde mig så himla ledsen och mina problem med pappa gick till slut över skolan. Jag stod på perrongen och väntade på mitt tåg, jag och min grupp i skolan skulle intervjua en person för vårat arbete på Högskolan. Men jag kom inte iväg, tårarna bara rann och jag glömd bort vart jag var. Jag stod och grät mitt bland alla människor som passerade, inte en enda stannade upp. Jag bet ihop och smsade en klasskompis om hur allt stod till, jag svalde min stolthet och blottade mitt innersta, de som gör mig så ont.
Det hände för några veckor sedan, jag har återhämtat mig lite och hunnit fått ordning på skolan och försöker behålla en relation till min pappa. I dag lämnade jag in en individuell uppgift i Marknadsföring samt en gruppuppgift i Företagsledning. Jag har kännt att i dag har jag haft ordentligt med slyt i vardagen. Så när jag kom hem så unnade jag mig att sova en eftermiddagslur på soffan.
Telefonen ringde och det var mamma. Hon berättade att mormor har försökt ta livet av sig och här sitter jag nu, ensam och jävligt arg och väldigt ledsen på livets alla orättvisor! Jag vet inte hur jag ska tackla mina släktingar som föröker ta sina liv, de med psykiska problem samtidigt som jag försöker hålla skenet uppe. Jag tycker synd om min underbara pojkvän som dragits in i denna mycket ostabila familj, men han stöttar mig och vore han inte på jobb i Norge nu så hade jag haft världens mysigaste famn att krypa in i.
Jag vet inte om min älskade mormor kommer hoppa i kanalen, nu när inte tabletterna tog hennes liv. Jag mår så illa av att tänka detta trots att självmord inte är någon nyhet i mitt liv på grund av pappa. Men jag trodde aldrig att min gamla fina mormor gick i sådana banor.
Jag vet inte vad jag ska skriva mer, jag har helt kommit av mig och något flyt i vardagen hädanefter kommer vara svårt. Jag önskar att nu efter 23 år med självmord runt hörnet att jag ska få i alla fall minst 23 underbara och lyckliga år utan att detta kommer på tal! Önska kan man alltid göra och hoppet i mina önskningar gör att jag ser de ljusa stunderna mellan allt mörkt.
Jag vet att jag är stark som diamant och att jag kommer att klara detta, men många tårar har jag fällt och många kommer dustvis i dag.
Jag hoppas att alla ni som har suttit i liknande situation som jag mår bra och är lyckliga. Och jag hoppas att till mig och de andra som sitter mitt uppe i dessa hemskheter hittar en väg ut, välbehållna, megastarka och strålande som diamanter! // Louise från Värmland
jag har egentligen ett jättebra liv, har många syskon, friska föräldrar, en egen chihuahua som e helt underbar, ett eget företag (skönhetsbutik), helt okej vänner, bil, körkort, lägenhet i centrala göteborg, bra självförtroende, bra självkänsla, e frisk (fysisk iaf) MEN lider av tvångtankar/tvångshandlingar, det kan handla om olika saker och själva ritualerna jag har ändras i perioder.. jag hakar alltid upp mig på något! så jobbigt! antar att ingen har 100% perfekt liv men om jag bara inte hade detta problemet skulle jag älska mitt liv till 100%. tvångstanken jag har just nu e bland annat att jag tvättar händerna otroligt mycket (på ett särskilt sätt) vilket gör att mina händer e jättetorra o fula.
mitt liv är NÄSTAN perfekt.
(bortsett från tvången dvs)
och då kan jag ändå berätta att för nästan precis ett år sen ville jag dö, på riktigt, jag va så djupt deprimerad, åkte in akut till psyket osv fler ggr, (mitt ex gjorde slut, jag tog det väldigt hårt) , va supersmal (undernärd) , dushade inte, åt inte, låg bara i sängen o grät i veckor.. jag visste inte hur jag skulle överleva
nu ett år senare känner jag mig nästan lycklig, så ni som mår dåligt nu – ni får det förhoppningsvis bättre inom kort – även om ni just nu inte tror det.
tack för mig.
Jag hatar min pappa riktigt mycket. Speciellt då han inte hört av sig på 14 månader pga ett gräl vi hade då. Han lider av en psykisk störning vilket gör att han inte kan bete sig som andra människor eller känna empati. Min dotter är 14 månader och kommer antagligen aldrig träffa sin morfar eftersom han bara hade manipulerat henne.
Ledsamt men jag måste tyvärr leva med det varje dag.Fattar inte hur jag kunnat stänga av det så bra som jag gjort utan att gå sönder helt och hållet. Mitt positiva tänkande är det som driver mig framåt och min dotter.
Däremot kan jag ärligt säga att jag aldrig mått så här bra som jag gör nu utan hans kommentarer, humörsvängningar, vanföreställningar och negativa sätt.
Hej Stina och alla andra!
Vilken underbar idé det här var!
Jag har haft en hemsk vecka och den verkar inte ge sig den här veckan heller. Jag var deperimerad för två år sedan. Verkligen djupt. Jag hade panikångest varje sekund av varje dag, till och med i mina drömmar. Men jag kom ur det, tack gode gud. Eller tack min styrka. Men det kom tillbaka under januari och februari förra året, lika hemskt som året innan. Jag bara låg i en soffa och stirrade upp i taken och hade panikångest. Och den känslan är så svår att sätta ord på… Men det känns som om man bara faller och faller längre ner i paniken, man vet inte var man ska ta vägen och det finns ingenstans i hela världen som man kan rymma. Fyfan alltså va hemskt det är. MEN jag klarade mig ur även den gången. I år under januari, februari så trodde jag det skulle åretkomma mer det gjorde inte det och jag var så stolt över mig själv, verkligen kände att ”ur motgångar föds framgångar” stämde.
Men nu är det maj, och jag hamnade där igen förra veckan. Panikångest attack som jag inte känt på så länge. Det var hemskt. man blir alltid lika förvånad hur förjävlig den känslan är. Och nu sitter jag här och skriver och har samma tankar som alltid. ”jag kommer aldrig ur det här” ”ska jag må så här hela mitt liv?” ”är livet verkligen värt det när jag tydligen ska må så här hela jävla tiden?”. Jag klarar inte av att vara ensam under dessa ”bakslag”, måste hela tiden ha sällskap, jag kan inte ligga och kolla på tv en längre stund för då tänker jag för mycket så jag måste göra saker hela tiden. Jag vet ju innerst inne att jag kommer komma ur det här igen, jag vet det. Men när man är i samma jävla spiral som två år innan så är positiva tankar inte någonting förekommande. Men en dag i taget, en sak i taget. En dag vaknar jag upp och är mig själv igen, för jag har gjort det tusen gånger tidigare. Jag hoppas bara att jag om många år inte behöver må så här igen, att jag blivit så pass stark att det inte förekommer igen. Om jag skulle bli garanterad att den dagen kommer så skulle jag med glädje kämpa igenom den här skiten igen. Men det är ingen som kan garantera det för mig, därför känns det bara ännu värre. Vill bara må bra, det är allt jag begär. Jag begär inte pengar, världens häftigaste jobb, snyggaste bilen. Jag vill bara kunna må bra.
När jag mår så här kan jag ofta tänka att jag inte ska ta livet av mig för jag ska ju ändå dö en dag. Och då kan jag tänka att döden är min belöning för att ha kämpat hela livet. Även fast det kanske låter tragiskt så är det egentligen ganska fint. Ligga där 95 år och vara så jävla stolt över mig själv att jag kämpade livet ut. Ja fyfan va fint. Tills dess ska jag kämpa mer och mer för varje gång det blir så här, för varje gång det blir så här så ska jag tänka att det är den sista. En dag ska jag vara så stark att ingenting kan skada mig. För så många motgångar jag har haft i mitt liv måste jag ha förjävla många framgångar att vänta.
Kram
jag är en 17-årig tjej som sliter som ett djur i skolan för att få bra betyg, försöker alltid få ihop livet här hemma med mamma och pappa, vännerna som egentligen inte är vänner och inte minst med min pojkvän. just nu känner jag mig som den ensamaste personen i världen, helt avskärmad. mina vänner nästintill ignorerar mig och de som jag till och med varit bästa vän med i tre år beter sig om om vi inte kännt vararndra i mer än en vecka och de andra gör inga försök med att försöka lära känna mig heller. vi är ojämnt antal i ”vårt gäng” vilket gör att det ALLTID är jag som måste sitta själv i klassrummet osv. om någon råkar vara sjuk så det blir jämnt antal trycker de ihop sig tre på en bänk istället för att någon sätter sig brevid mig. mitt i allt det här känner jag mig så otillräcklig hemma, jag kommer hem från skolan berättar att jag fått högsta betyg på en uppsats eller ett nationellt prov och det enda svaret man får är ”okej” eller ett tafatt ”bra”. inga större scener här inte. varje helg ser jag till att hjälpa mina föräldrar så gott jag kan och hinner mitt i allt plugg. under tiden tär det på mitt ettåriga förhållande. som dessutom lidit genom större katastrofer, allt i från otrogenhet, lögner och baktalande (inte från min sida). trots detta bryter jag mig inte loss från honom. för jag älskar honom, vissa dagar hatar jag honom. men han är min klippa. jag kan alltid luta mig mot honom när allt känns tungt, ringa honom mitt i natten. trots att jag har onda aningar om att han fortfarande döljer saker för mig och ljuger. men jag har inget annat väl än att hänga mig kvar. han är den sista jag har. när jag inte har honom är jag ensamast i världen
För några månader sedan förlorade jag min pappa. Han hade kämpat mot mängder av tunga sjukdomar hela mitt liv men alltid lyckats kämpa sig tillbaka. Hur tungt och eländigt det än var så var pappa alltid positiv, jag hörde han faktiskt inte klaga en enda gång. Min pappa var en av de vänligaste människorna man kan möta. Vi stod varandra så nära. Jag var hos honom på sjukhuset varenda dag under den långa sjukhusvistelsen. Sista veckan sov jag hos honom. Tillsammans har vi gått igenom saker andra inte ens kan föreställa sig. Bara att förlora pappa var, eller är, fruktansvärt. Jag har en tomhet inom mig som gnager och gör att jag har förlorat glädjen till livet. För att göra det hela ännu värre så känner jag inte att jag haft några vänner som ställt upp för mig. Sedan pappa dog har de inte en enda gång frågat hur jag mår. Jag kan förstå att det kan vara svårt för kompisar att veta hur man ska bete sig när sådana här saker händer. Men jag har varit väldigt öppen och har flera gånger lett i på ämnet själv för att visa att jag gärna pratar om det. Jag känner mig så besviken på mina vänner. Jag vet innerst inne att de bryr sig, men när de inte visar det så börjar jag tveka..
det är bara för mycket just nu egentligen att jag tror att jag har börjat ”stänga av” mina känslor..Jag vill inte lägga tid på att må dåligt.
Men ibland brister det och jag orkar inte.
just nu är jag ensamstående till min 2åring. Pappan och jag är tillsammans men han jobbar och bor i annan ort.
Vi har varit tsm i 4 år och våra känslor har varit lite ”upp och ned” ett tag. Jag måste säga att jag började gråta när jag läste madeleines kommenar, då jag känner samma.
det är mycket frågetecken i luften just nu kan jag säga, ang Studier, Körkort, Boende, ekonomi, vara ‘ensamtående mamma’
Jag längtar verkligen efter att saker och ting faller på plats i mitt liv och att jag ska hitta mig själv igen, mer än nu ….
Tack! Detta kunde inte komma mer lägligt.. Tror de här kommer bli långt, har en hel del som tynger mig..
13 månader har gått och jag har inte blivit gravid än.. Det tar väldigt hårt i hjärtat på mig. Min sambo förstår inte min smärta, då han känner att han inte har bråttom, han ville dessutom inte ens ha barn innan vi träffades. De enda sambon tycker är jobbigt är att se mig så ledsen pga detta..
Det som gör de hela jobbigare är att jag för några år sedan blev gravid med mitt ex. En gång räckte, en jävla gång då jag var full och glömde bort allt som hette preventivmedel.. Gjorde abort då exet var riktigt elak mot mig.. Så de känns hemskt, att jag en gång lyckats bli gravid av misstag, men nu kan jag inte..
Min mens har varit oregelbunden sedan jag slutade med p-piller. Varit hos gynekologen och där kunde jag inte få några vettiga svar, mina äggstockar är tydligen för fina, då kan tydligen mensen bli rubbad. Har fått Pergotime utskrivet, första kuren hjälpte mig inte, har nu 5 kvar, så har jag inte blivit gravid om 5 månader kommer en utredning startas.. Där har jag ett till problem, min sambo vägrar göra en eventuell fertilitetsutredning. Han säger att han vägrar att fara på sjukhus och lämna en massa prover.. Nåja, de är om 5 månader, jag hoppas på ett mirakel innan dess..
Min sambo jobbar på en annan ort, vilket betyder att han är borta under veckorna. Känner mig så fruktansvärt ensam när han är borta. Jag far sällan och hälsar på hos mamma och syskonen, jag orkar inte. Det känns inte värt att åka flera mil, när mamma aldrig kommer hit och hälsar på.. Jag har inga bra vänner här. De gamla vännerna sa jag upp kontakten med i samband med min flytt från hemkommunen. Ville bort från skiten. Hade vänner i den här kommunen när jag flyttade hit, men de är borta sedan länge. De finns en som bor i närheten som jag brukar umgås med, men hon ljuger hela tiden för mig, jag orkar inte med personer som ljuger. Sen vill hon bara umgås när hon inte har någon annan att umgås med..
Min bästa vän har jag inte pratat med sedan hon berättade att hon var gravid. Hon höll det hemligt för mig ett tag, eftersom hon inte ville såra mig när jag inte lyckats bli gravid. Jag reagerade väl inte så bra när hon berättade om sin graviditet. Men det kom som en chock, hon hade nyss gjort en abort också. Denna graviditet skulle hon dock fullfölja. Känns så tråkigt att vi tappade kontakten, men även hon ljög för mig ganska ofta..
De flesta vänner jag haft, har bara umgåtts med mig när de haft tråkigt. Jag har alltid varit den man hör av sig till när man inte har någon annan. Förstår inte varför. Vill veta vad jag gör för fel? Varför kan man inte välja mig först? Är jag så tråkig?
Funderar ofta på att flytta till stället där min sambo jobbar. Han är ibland med på noterna, men husen där är väldigt dyra. Lägenhet vägrar han att bo i, och de förstår jag. Är inte det lättaste att flytta till lägenhet efter att ha bott i hus med en stor tomt.. Vi bor nu i ett hus, så det skulle bli en stor omställning att flytta till lägenhet.. Vet inte vad jag ska göra. Vill inte sitta ensam här hemma längre.. Vill komma till ett nytt ställe, och förhoppningsvis träffa nya människor som accepterar mig för den jag är.
Usch vad jag blir arg på att samhället ska se ut såhär, att alla ska behöva må så dåligt. Önskar verkligen att det fanns ett sätt att ta bort allt ont som finns i världen…
Vet inte om detta hjälper, men vill bara be er tänka på att livet alltid kommer bestå både av med- och motgångar. Om det aldrig skulle kännas dåligt skulle det ju faktiskt aldrig kunna kännas bra heller. Jag vet att livet kan vara så sjukt tufft att man bara vill försvinna ibland, men försök ta vara på, och uppskatta, de bra stunder som finns (även om de är få) och kom ihåg att lycka är en känsla som kommer och går, precis som sorg, ilska eller skam. Ordet lycklig kommer till och med från det engelska ordet lucky, som ni vet betyder tur. Så leta inte febrilt efter att bli lyckliga, lyckan kommer ändå inte på riktigt förrän man slutar jaga den. Och ingen kommer någonsin leva happily ever after. Jag säger inte att detta löser några problem, men det här tankesättet kanske hjälper lite i alla fall. Ni är fina, starka och superbra som ni är! Gör så gott ni kan och gå er egen väg! Tusen kramar till er tjejer, det blir bättre <3
Asså gud, så ”skönt” på något vis att se att många har samma problem som en själv.
Vad jag reagerar över är att så många av oss låter skola stressa upp oss så mycket, det förstör verkligen livet. För vad? Så att vi kan skryta på oss någon utbildning? Vad hjälper det när man inte har en aning om vad man vill jobba med? Snälla stressa inte sönder er själva på grund av skolan. Det finns alltid något sätt att lösa det utan att behöva gå in i väggen. Ta hand om er!
Mina största problem just nu är lite förkortat: jobb, skola, killar, död.
Jobbet börjar jag tröttna på, eller jag älskar mitt jobb! Men vissa saker med det börjar bli alldeles för jobbiga.
Killar? Summan av kardemumman är väl att jag är rädd. Rädd för att våga ta chansen, rädd för att göra bort mig. Rädd för att bli sårad.
Skolan, samma sak här, jag vågar fan inte satsa på nåt. Jag är en feg jävel.
Död. Jag var på min första begravning för 1,5 år sedan. Sen dess har jag varit på 3 till. Nu senast var min morfars för inte ens en vecka sen. Fan. Jag har inte ens sagt det till min bästa vän än, hon bor långt bort och jag vet inte ens hur jag skulle säga det. Ringa och ba: ”hej, min morfar är död.”?
Asså fan, just nu bara orkar jag inte med någonting. Tack Stina för bikten! Så härligt att bara få skriva av sig ibland.
Jag är timvikarie på ett äldreboende+hemtjänst och har varit där nu i 1½ år konstant samt två somrar innan det.. och jag hatar det så otroligt mycket just nu… mest pga chefen som förstör allt och de dagar man vet att hon är där vill man inte ens gå dit och mår dåligt bara man tänker på det. Har ställt upp i tid och otid för det där stället och så ger hon heltidsviket till en som vart där en sommar och skiter i vilket…. SÅ orättvist så jag vill dö.
Söker hundra jobb i månaden känns det som, allt bara för att äntligen kunna slippa det stället, men hör aldrig nånting om de ställena jag sökt. Det drar ner självförtroendet så otroligt mycket och ork att plugga har jag inte heller för jag är så skoltrött. Läser en kurs just nu och klarade inte min första tenta nånsin och det gjorde inte heller saken bättre.
Det enda positiva i mitt liv just nu är min pojkvän, min lillebror och att jag äntligen tagit tag i gymmandet för det hjälper att skingra tankarna och ta bort lite aggressioner.. önskar bara jag kunde hitta nåt annat jobb så skulle jag bli så glad.. har även förstört ryggen på äldreboendet och betalat flera hundra kronor för en sjukgymnast som inte gör ett skit…
suck på allt just nu, tack för bikten
Bikten kommer så lägligt! Vet inte vart jag ska börja. Jag slutar skolan om ca tre veckor, jag tar studenten, ska fira med mina klasskamrater, dricka en massa alkohol och sjunga högt på lastbilen. Jag borde längta, för det har jag gjort sedan jag gick i sexan, men jag längtar inte.Inte just nu. Det känns bara som om en grej jag MÅSTE göra för att det SKA göras. Jag kommer inte gå ut skolan med betyg, och det gör så ONT! Jag som alltid varit den som alltid fick VG i de mesta har inte klarat av gymnasiet, jag var med om något förra året som gjorde att jag gav upp och jag vet inte ens vad det kan ha varit. Nu sitter jag här, och har största pressen från min familj eftersom det alltid varit viktigt med betyg och jag får inga. Jag kan inte läsa vidare även fast jag känner att jag borde, har sökt till två kurser som jag tror att jag skulle behöva, men jag kommer inte att komma in. Vad ska jag göra? Jag ville verkligen gå de där kurserna på universitetet, och man behöver grundläggande behörighet vilket jag tror är slutbetyg, men jag vet inte. Vet inte alls vad som händer nu. Det gör så ont att jag, den sjunde juni, den dagen jag längtat efter i halva mitt liv, kommer att svika mig själv, min familj och jag kommer att gå under. För då har jag beviset i handen. Jag lyckades inte. Åh, så ont det gör. Och nu gråter jag.
Jag är 15 år och har aldrig strulat med en kille. Jag är 15 år och har aldrig varit full. Jag är 15 år och har aldrig haft ett seriöst förhållande. Jag är 15 år och har aldrig varit på en riktigt fest med killar och tjejer.
Det känns som om jag ligger så efter alla andra. Alla andra har gjort så mycket och jag känner mig så efterbliven. Jag vill också ha kul varje helg och leva livet men nä. Vissa har väl det tråkigare…
Sen känns det som om jag inte har så många vänner. Inga äkta heller..
Jag har vänner men inget umgänge. det vill säga, jag har barndomsvänner, bekanta och massa facebook-vänner, men i min vardag är det enda jag har min familj. Mina barn och min man. Jag vet hur man tar kontakt, småpratar och sådär, men hur tar man steg två? Hur utvecklar man en kontakt till en vänskap? Mitt självförtroende på det planet är helt kört i botten.
Säger som någon tidigare sa, det här kom verkligen lägligt.
Min pappa ringde för två veckor sedan och berättade att han precis gift sig. Min pappa och mamma skiljde sig när jag var 6 men båda har nya sambos nu. Pappa och hans fru Lena har varit ihop i typ 7 år och nu har dom alltså gift sig, jätteroligt verkligen även om jag blev förvånad direkt.
Idag ringde pappa igen och hade en något mer att berätta, jag ska bli storasyster… Igen. Jag fyller 24 i år och har en storasyster som är 3 år äldre och en lillebror som är 3 år yngre. Min pappa är 53 och Lena är 44. Lena har inte tidigare varit gift, som pappa, och har heller inte några egna barn,
Jag visste inte hur jag skulle reagera, trodde inte det var sant och tror fortfarande inte. Det hela är SÅ konstigt!! Jag bröt ihop helt efter samtalet, har gråtit hela kvällen. Jag vet inte riktigt hur jag känner, men tror det kommer ta ett tag innan jag vänjer mig vid tanken och kan vara glad för deras skull. Jag kan bara inte förstår varför och jag tycker de är för gamla, och varför kan de inte nöja sig med livet som det ser ut nu. Varför måste de skaffa barn!? Jag känner mig faktiskt väldigt sur över hela situationen. Kanske är jag egoistisk, jag vet inte. Vet bara att jag inte känner någon glädje över beskedet, men det tror min pojkvän att jag kommer göra. Allt är bara så konstigt nu! Pratade med min lillebror förut och han tyckte också det var väldigt märkligt. Man får vänja sig vid tanken antar jag. Och hur ska jag kunna berätta det här för någon, jag tycker det känns pinsamt
men är väl bara dum just nu med alla känslor, chocken har väl inte lagt sig än.
Tack för att jag fick berätta om detta till fler än min pojkvän, tror jag behövde det!
Varenda gång du håller bikten känner jag att jag måste lämna något spår efter mig, vare sig jag för stunden mår bra eller ej. Känns alltid så himla mycket bättre efter jag fått skriva av mig. Misstänker att det kommer kännas särskilt bra efter den här gången, för jag har ingen längre jag riktigt vågar vända mig till om mina problem, för jag FÅR inte må dåligt. Min uppväxt har varit bra, jag har jämt haft gott om vänner och killar, har varit omtyckt, haft enkelt för mig i skolan och därför när det hänt något i mitt liv som jag gnällt över till en vän har jag nu i efterhand fått höra att folk irriterat sig på det. På så vis har den här vintern varit himla tuff, jag blev sårad av en kille jag verkligen tyckte om och när jag pratade om det till 3 av mina närmsta tjejkompisar som dessutom går i min klass började de störa sig på mig. De samlade saker de irriterade sig på med mig på hög innan de tillsammans gick till attack.
Jag har alltid varit sprudlande, glad och social, men under mina högstadieår (går i nian nu) har folk gnällt över min utstrålning, flera har trott att jag varit fejkat glad eftersom jag nästan aldrig visat något tecken på dåligt mående. Folk började helt enkelt klaga på hur glad och positiv jag var, vilket jag fick nog av och i vintras när livet blev tuffare förändrades jag och jag blev alltmer negativ, man blir ju som man umgås..
Hur som helst paktade de där 3 tjejerna ihop sig mot mig. Total utfrysning. Satt vi fyra i ett omklädningsrum, stod de mitt framför mina ögon och planerade fikan de skulle på direkt efter skolan, inte en blick kastades åt mitt håll fastän bara var vi fyra där. Jag säger det igen, vi går i NIAN. Det är inte några småfjortisar i sjuan det handlar om. Väldigt jobbigt har det varit att gå till skolan då tjejerna besitter en maktposition, jag frystes ut totalt och det dröjde ett bra tag innan 3 killar vågade sig tillbaka till mig. Det gick ett par veckor då jag aldrig ens gick till lunchen, för mig var det en sådan omställning att inte våga gå dit för jag inte ville sitta ensam. Någon kamratstödjare har jag inte kunnat vända mig till då det är jag själv som är det men jag har fått jättemycket stöd från mina lärare, men den här vårterminen har varit ändå varit extremjobbig i skolan, och det känns så himla surt att det kommer den tid i högstadiet som borde vara den bästa. Personen som ska förhindra mobbning blir själv utsatt för det, så det kan gå. Eller mobbning kanske är fel ordval, men deras beteende har varit väldigt omoget och otroligt elakt.
Annars är det bra. De vänner jag har utanför skolan är äkta och jag tycker om dem, familjen har jag som sagt inga problem med, det är snart sommarlov och jag är någonstans mellan singel och i ett förhållande, så det får mig på väldigt gott humör. Enda problemet jag ser i dagsläget är min självkänsla. Jag har komplex över mina lår, min hud, min haka (har upptäckt att det blir som en grop ur den ur vissa ljus, vilket jag hatar), mitt hårfäste (en av de 3 tjejerna i klassen påpekade att det var fult och att jag därför ALDRIG borde ha uppsatt hår) och mina tänder. Mina tankar om mig själv har verkligen sjunkit till botten, tidigare när jag påstått att jag är ful har jag inte tyckt det utan det har mest bara varit något man sagt för att alla sa så om sig själva när man var yngre, men nu tycker jag det. På riktigt. Jag kan inte kolla mig i spegeln längre, kan inte se folk som ser bättre ut än mig utan att få en ångestklump i magen. Hur ska någon någonsin kunna älska mig när jag har en grop i hakan? Jag överväger plastikkirugi, på fullaste allvar och jag trodde aldrig jag var en sån, men utseendet tar upp en så stor del av mina tankar. Det är nästan enda sättet jag kan klara av mig själv på, när jag kommer hem från skolan kollar jag priser och tänker att när jag blivit vuxen behöver jag inte dras med alla dessa komplex längre, och vissa av grejerna är ju inte överdrivet dyra att fixa. Samtidigt vet jag att det här inte är tankar jag borde ha, det borde inte vara så.
Men som sagt. Jag har det bra. Mina problem är inget jag gnäller om högt, för det irriterar som sagt folk men jag måste få ut det på nått sätt, så jag hoppas ingen blir arg över att jag skriver det här. Jag hoppas saker och ting blir bättre i sommar, jag har en framtidstro och någonstans inom mig har jag inte gett upp hoppet om att börja älska mig själv precis som jag är. Men vi får se.
Nästan pinsamt att skriva min bikt för den är så ”fånig” om man jämför med alla andras.
Jag är 25 år, och OSKULD. Och det känns så jävla jävla jobbigt. Jag hade kille förut, vi var ihop i fyra år, men pga hans religion ville han inte ha sex innan giftermål.
Så här står jag nu. Oskulden. Och känner mig så himla utanför världen. Och ja visst, klart jag kan ragga upp nån på krogen för att ”bli av med den”. Men jag känner mig äcklad bara av tanken. Jag vill ha känslor inblandade. Men fy tusan vad jag mår dåligt av att känna mig som sista oskulden i världen.
Så himla fånigt, jag vet! Och ännu fånigare är att jag inte ens vågar skriva under med mitt namn.
Jag är så lycklig att jag har några små guldklimpar i mitt liv som gör att jag orkar fortsätta för utan dom vet jag inte var jag skulle ta vägen <3 Jag går i 2:an på gymnasiet och är helt stressad nu innan sommarlovet, det är så mycket som måste göras men tiden räcker inte till, minuterna går, dagarna går och veckorna…var tar tiden vägen jag behöver mer! Dessutom är jag så trött just nu även om jag vill göra bra ifrån mig men jag orkar inte med de här sista proven som ska bestämma hela mitt betyg, de dussintals inlämningar och de muntliga redovisningarna vi måste göra innan vi kan slappna av. Jag vill kunna njuta nu innan sommarlovet men det enda jag gör på helgerna är att sitta och göra läxor, och läsa, läsa läsa. Var har mitt liv tagit vägen? är det värt att lägga ner så mycket på sånt här? samtidigt vet jag inte vem jag är utan skolan, det är ju det enda jag gjort i hela mitt liv. Jag måste lära mig att bry mig mindre, men jag jämför mig så mycket med andra och känner press från omgivningen och lärarna, jag vill titta tillbaka på mitt liv och komma ihåg att jag var avslappnad och glad men vissa perioder om året mår jag bokstavligt talat skit, så ge mig sommarlov NU!
Jag är galet intresserad av min gymnasiecrush igen (är 20) men eftersom jag aldrig har ärenden till affären han jobbar i, inte har några gemensamma vänner eller stöter på honom på stan så är enda alternativet Facebook.
Det känns så skumt att ta kontakt där, misslyckats alla tidigare gånger.
Mycket litet problem/tanke jämfört med många andras. Men det är vad som snurrar i mitt huvud nu.
Gah, jag har sån ångest. Jag skäms så över mig själv. Mitt utseende, min kropp, mitt sätt att vara. Åh det är helt sjukt. Men jag har faktiskt börjat ta tag i livet lite nu. Börjat promenera ute för att komma tillbaka till sommaren 2010. Tänker inte utsätta mig för mera ledsamheter när jag faktiskt kan ändra på det. Så nu biktar jag bort mitt gamla jag och välkomnar mitt nya. Varför är livet så svårt?
Du är grym Stina, keep up <3
Jag och min kille bor just nu i en lägenhet centralt i en medelstor stad i sverige. Vi har köpt ett hus som vi flyttar till om några veckor och jag vill bara flytta NU NU NU!
Det är trångt och äckligt här, skitigt för vi inte kommer åt för de står 173 flyttkartonger, golfbagar, träningsväskor och grejer överallt. Vi bor på ca 50 kvm men känns med all skit överallt som vi bor på 10 kvm! Huset har vi väntat på i 9 månader (nybygge) och nu är det inte långt kvar men jag får panik på detta och vill bara det ska hända nu nu nu!
Kollade dessutom på bilder från Maj 2010 & 2011 och insåg att jag var minst 3-4 kg smalare & fan så mycket brunare hälsosammare & snyggare! GE MIG SOL VÄRME SEMESTER & HUSET NU!
so long!
Jag kan inte sova, sitter uppe och stirrar ut i natten. Jag kan inte sova för idag kommer mina föräldrar till mig och i morgon skall vi alla gå till psykologen tillsammans. Jag kommer att sitta framför mina föräldrar och berätta sanningen om mitt liv, jag kommer att titta min pappa i ögonen och berätta hur hans lilla prinsessa blev utsatt för sexuella övergrepp som barn. Jag skall göra detta men jag har ingen aning hur det skall gå till, jag vet inte alls just nu. Huvudet bara snurrar… hur berättar man en sådan sak som vart ens hemliga liv så länge man kan minnas? Och som nu helt plötsligt blir något som skall talas högt om? Jag vet inte, jag vet verkligen inte. Ikväll är dem här och jag vet inte vad jag ska säga.. eller göra. Jag har ingen aning om någonting just nu förutom att det är rätt beslut att äntligen berätta sanningen…
Hrm…. Ja, lite löjligt kanske, men jag är hutlöst förälskad i pastorn i våran församling. Jag har sambo sedan många många år, barn och villa, men denna pastor är allt som min sambo inte är. Har haft varma känslor för honom i snart tre år, och han vet ingenting.
Jag är 21 år gammal, har flyttat ihop med min pojkvän , och vi har varit tillsammans i lite mer än ett år.
Jag är kär ( som vanligt ? ) och jag hoppas han är det också. jag vet inte hur det är med killar, dom snackar inte så mycket känslor känner jag, ibland.
Han är lite dåligt på att höra av sig när han jobbar eftermiddag och sådär, och ibland kanske vi inte hörs på flera dagar. Jag tycker det är asjobbigt, eftersom att vi är sambos så vill man ju höras tycker jag.
Nu har han varit och kollat på ett hus som han tyckte var väldigt fint, eftersom att jag jobbar har jag inte kunnat följa med honom och kolla.
Han har liksom inte pratat med mig om VI ska flytta till hus eller hur jag känner för det. Han vet bara att han vill det.
Klart jag också vill flytta till hus, men jag ivll ju att han ska kunna snacka med mig. det känns jobbigt, vad gör han , om han är säker på att köpa hus, och jag bangar ? köper han hus och jag får flytta hem igen ? eller vadå. Åh jag blir så frustrerad, varför kan karlar bara inte öppna truten och prata ?!?! jag är en sån person som verkligen behöver prata, tycker om att prata och jag vill ju gärna veta vad som försiggår i hans huvud, jag kan ju faktiskt inte läsa tankar även om jag vill. .
Ett litet svar till Emma som ska bli storasyster. Jag vet exakt hur det känns. jag är 21 år, och blev storasyster för första gången för ett halvår sedan. jag tyckte det kändes jätteskumt att bli det, att min pappa och hans sambo skulle får barn ? herregud, dom är ju gamla. det var liksom första tanken.
men nu när lillebror kommit till världen kunde jag inte vara lyckligare. Han är min lilla skatt, jag skulle göra allt för denna lilla knodd.
Jag vet hur det känns. men också hur det känns när lillen väl kommit
Jag har blivit kallad till de fysiska testerna på polishögskolan och jag mår så dåligt över detta. det är min stora dröm att komma in på Polishögskolan men ädnå har jag inte ork eller tillräcklig med vilja för att klara den löpning som testet kräver. Jag är ute och springer men pushar mig inte tillräckligt för att förbättra. Jag mår så dåligt och vill bara klara det här, klumpen i magen är just nu min bästa vän. Det är många av mina vänner som vet om testet och det gör mig egentligen motiverad att bevisa att jag klarar det men ändå tänker jag bara negativt, så som att jag inte kommer klara det, att jag är dålig osv osv. Jag måste vända tankarna och bara springa för livet! Det handlar om en pytte liten del och få minuter av mitt liv, so what att jag spyr, ser förjävlig ut när jag springer, jag måste klara det här!!!!!!
Mitt problem är egentligen inget om
Man jämför med en del andras! Men jag mår så himla dåligt, min kille vet inte om han är kär i mig längre Och vill att vi inte ska höras eller ses på ett tag så att han kan känna efter.. Det jobbiga är att jag älskar honom och får panik varje gång vi pratar om det:( vill mest av allt bara börja bygga upp ett liv med honom och kanske flytta ihop:( det värsta är att jag har en hemsk period i mitt liv, jag trivs inte med mitt jobb har bara två kompisar kvar som jag umgås med.bor långt ifrån min familj och har inga speciella intressen så min kille har blivit en betydelsefull del i mitt liv… Har ångest hela tiden och vet inte vad jag ska göra med livet:( har ingen jag kan prata med om det här, har väldigt svårt för att gråta inför andra till och med min mamma och bästa vännen.känner mig så ensam redan nu och värre lär det bli när jag blir singel:(vet inte om jag klarar av det här… Älskar ju honom och vill inte hellre än att han ska älska mig också. Undrades blir inte bättre av att människor runt mig i min ålder skaffar barn och flyttar ihop som jag så gärna vill.. Livet är inte roligt:(
Jag hoppade av mina studier i augusti förra året då programmet var för svårt för mig. Har varit hemma sedan dess, jobbat extra har jag gjort på helger och så men har inget heltidsjobb. Mår dåligt av att bara sitta hemma varje dag, känner mig så misslyckad. Vill plugga och skaffa mig en bra utbildning. Min bror pluggar till läkare och mina föräldrar är skit stolta och så kommer jag och är helt misslyckad. Sitter hemma hela dagarna och gör inte ett piss. Har inte bra betyg heller så kommer inte in på det jag verkligen vill bli och högskoleprovet är för svårt.
Har inte många vänner, träffar nästan aldrig de som jag umgås med. Några gånger i månaden kanske. Känner inte att jag är ensam men vill ha en bekräftelse att jag har vänner som bryr sig men så är icke fallet.
Har varit tillsammans med min pojkvän i snart 3 år, älskar honom över hela mitt hjärta men jag blir inte kåt längre. Så har det varit i kanske 1 och ett halvt år. Jag blir inte våt och ibland känner jag att jag endast har sex för hans skulle och det känns så jobbigt! Sen så fantiserar jag om massa andra killar innan jag ska sova och det gör det hela ännu frustrerande för det är min pojkvän jag vill vara med! Så mitt liv är verkligen inte det bästa. Mår riktigt dåligt.
För snart ett år sen flyttade jag ihop med min tjejkompis tjejkompis. Då hade jag träffat henne två gånger och var så trött på att bo hemma så att bli kombo kändes helt perfekt.
Det har varit en berg- och dalbana. Att vara den enda som är något huslig är rätt jobbigt i längden..
Men så förra onsdagen får jag ett samtal av min tjejkompis, alltså inte av min kombo, att det är visning på lägenheten två dagar senare.. Jag blev sjukt förvirrad och förvånad eftersom jag inte ens visste att vi skulle flytta.
Jag har tidigare sagt till min kombo att jag letar efter egen lägenhet men har ännu inte lyckats få någon då det är lååååång kö på ettor och tvåor i min kommun..
Så, nu har det varit visning på lägenhtetn. Typ alla möbler är mina som jag inte vet vart jag ska göra av nu när jag måste flytta. Allt känns bara pannkaka. och min kombo har fortfarande inte sagt någonting. Vet inte om hon skäms eller inte bryr sig. Nått fel är det i alla fall uppenbarligen..
Först kände jag mig besviken. sen så sjukt arg. sen ledsen och nu skrattar jag åt det. Så otroligt konstig situation.
Min nödlösning blir att flytta hem till familjen igen tills jag får tag på något eget. menproblemet kvarstår: Vart ska jag göra av alla mina möbler? Min soffa? Köksbord och stolar? osv osv..
Är tacksam att jag har min familj i samma kommun och enkelt kan flytta hem. Vad hade jag gjort om de bott i en annan del av Sverige? När jag har mitt liv och arbete här?
När jag flyttat kommer jag bryta kontakten med min kombo. Man gör inte så här. Vissa människor vill man bara inte ha i sitt liv.
Tack för en bra blogg!
Jag känner mig efter alla andra i min ålder. Jag är 24 år, bor fortfarande hemma, har inget jobb, har aldrig ens jobbat och inget körkort. Nästan alla mina vänner och bekanta har jobb och en fast inkomst, många av dom har fått barn och vissa är redan inne på sitt andra barn. Dom har körkort och allt som jag inte har och vi är alla i nästan samma ålder. Jag har en pojkvän men han bor i en helt annan världsdel vilket gör det svårt att flytta ihop och skaffa familj även om jag vill det mest av allt i hela världen. Jag har en funktionsnedsättning som gör att arbetsmarknaden är begränsad för mig så jag har svårt att söka jobb och jag har svårt för att studera eftersom jag har inlärningssvårigheter. Jag har haft en del praktiker och då har jag bara känt mig totalt tafatt och ivägen vilket har sänkt mitt självförtroende. Skäms när jag inte vet vad jag ska göra eller kan förstå vad jag ska göra.
Alla i min omgivning tjatar och pressar mig att jag måste skaffa ett jobb och flytta hemifrån men dom förstår inte hur svårt det är för mig. Jag har dåligt sjävförtroende, är blyg och vågar inte ta för mig ordentligt. Jag har försökt förklara för dom men ingen verkar förstå. Den enda som förstår är min mamma som exakt vet mina svårigheter. Det betyder såklart jättemycket! önskar bara att alla andra också kunde förstå.
Tack för bikten, Stina. Den här skiten behövde komma ut!
Jag skäms något fruktansvärt. Min farfar dog för drygt 2 veckor sedan och jag har inte fällt ens en tår. Han hade varit sjuk väldigt länge i KOL och det var väntat att han skulle dö. Mina systrar sörjer, men jag då? Jag är inte ledsen alls. Vi har inte haft någon nära relation så jag skyller på det, men fan. Jag skäms att jag inte sörjer.
Vet inte om man får bikta sig med possitiva saker men gör det ändå. Jag är så lycklig och så otroligt stolt över mig själv. Jag är 18 år, gift med mannen i mitt liv och har en undebar dotter på snart 1 ½ år. Jag hoppade av skolan när jag var 16 år och flyttade till min kärlek på andra sidan jorden och blev gravid när jag var 17 år. Jag är så otroligt stolt över min familj och den kärlek jag får, och över mig själv som alltid lyssnar på mitt inre istället för att ta emot alla negativa och dåliga kommentarer utifrån. Jag har alltid gjort som jag själv vill och satsat på mitt liv och min lycka utan att veta om det ens skulle funka. Jag har aldrig tänkt ”det går inte” utan har istället alltid tänkt ” det går på något sätt, det löser sig” och det gör det alltid. Sprid possitiv energi så får ni det tillbaka. Kram från en stolt tjej!
Jag älskar en man. Jag vill leva mitt liv med honom. Jag vill ge honom dom barn han aldrig fått. Jag vill somna i hans armar och vakna upp bredvid honom. Han få mig och må så himla bra. Jag kan va den jag är med honom. Det värsta är att han kan inte stå för att det kan va vi.. Det gör mitt hjärta till biljoner bitar varje gång jag tittar honom i ögonen. Men jag kan ändå inte sluta ha honom i mitt liv. Han är bara the one.
Jag blir så fruktansvärt trött på mig själv ibland men jag kan inte hjälpa att känna som jag gör. Man ska ju vara tacksam för allt fint man har runt omkring sig men, mitt förhållande med min pojkvän är bra men inte fantastiskt (och ja, jag vet att man inte kan vara nyförälskad hela livet!). Vi jobbar på olika tider och träffas väldigt sällan. Vi älskar varandra och jag tror ingen av oss har några planer på att gå åt olika håll men ändå kan jag inte hjälpa att ligga och fundera på kvällarna om det inte kommer ske snart. Sedan kommer det till min sk vän-krets. Jag har vänner där jag bor men ingen riktigt nära vän, en bästa vän. Detta är något jag saknar så fruktansvärt! Jag har träffat flera snälla och underbara personer men det har liksom aldrig sagt klick. Självklart måste man jobba med sina kompis-relationer men jag tycker ändå det borde lossna snart. Det verkar vara så otroligt lätt för alla andra att hitta fina vänner och de har absolut inga problem med sina flick-/pojkvänner. Självklart är jag gammal nog att förstå att alla ha problem men just när man sitter i skiten så känns det som man är minst och ensammast i hela världen! Men det är bara att kämpa på…
Tack för en bra blogg!!!
Skönt att höra en positiv sak som från Amanda. Jag håller klart med dig med den inställningen du har. Man ska gå sin egen väg och skita i alla andra. Allt går – om man vill!
Vet inte vad jag vill med någonting. Är 26 år i år, stress.. jobbar inom ett familjeföretag, 8-18 varje dag, lunch kl 13..samma varje dag.. skulle bli världens liv om jag sa upp mig, ibland vill jag göra nåt annat. Men vet inte om jag vågar, har en bra lön och kan resa nån gång om året, vilket jag älskar. Jag är kvar för pengarnas skull. Fel, men jag vågar inte ta steget vidare.
(( Får en klump i magen varje gång jag ska hem och hälsa på, vet inte varför..blää.. skönt att skriva av sig
Jag har rätt dålig kontakt med min familj också som bor långt bort,
Har några minuter kvar på mej att skriva. Även om jag vet om att du inte är så strikt med tiden.
Jag är ingen person som öppnar mej egentligen. Inte in real life så att säga. Skriver hellre av mej i en speciell bok jag har. Mitt liv är långt ifrån hur jag vill att det ska vara. Min omgivning är svår. Min plats i familjen är svår.
Som äldsta barnet på 4 ungar i en familj är ingen lätt uppgift. Inte med tanke på att alla syskon har speciella problem som tar tiden från mina föräldrar. Inte för att jag kan prata med dom ändå för det förstår aldrig eller säger allt jag sagt till den ene till den andra.
Min mor och jag har aldrig dragit strået jämt. Kan inte direkt säga att hon försökt få det bättre heller. Om hon frågar mej något får jag aldrig ha en egen åsikt utan jag tycker tydligen fel hela tiden. Inte heller kan hon erkänna att hon har fel utan ger jämt mej skulden för saker och ting. Samma sak gäller min mormor. Hon har heller aldrig gillat mej och klagar på allt jag gör. Därimot älskar hon mina systrar. Jag älskar teater och musik och valde det som ämne på gymnasiet. Fick så mycket hat från henne så det går inte att beskriva. Hon glömmer heller aldrig att tala om för mig hur tjock jag är. Det har jag fått höra hela mitt liv och då har jag aldrig varit smällfet. Där har vi ett problem jag levt med så länge jag kan minnas. Mat! Hatar mat. Varför finns det!? Hatar att äta mat med andra människor. Hur lite jag än äter eller hur mycket jag än går ner i vikt så är det inte tillräckligt.
Ovan på allt detta gillar jag tjejer. Är tjej själv. Kommer aldrig i hela mitt liv kunna berätta för min familj att jag är lesbisk, hatar det ordet!
Hela min släkt är totalkristna. Inte jag kan jag tillägga. Så hur min framtid kommer se ut vill jag inte veta. Antingen släpper man bomben eller så lever jag singel livet ut.
Har en miljon saker kvar som jag skulle vilja häva ur mej men måste ge plats för alla andra fina människor därute!
Tack!
Hej stina!
Jag är en 16 årig tjej som verkligen måste bikta sig. Jag har aldrig fått hjälp. Aldrig fått prata om det, eller visat något tecken på att jag mår dåligt.
Egentligen så har jag ett helt underbart liv med mycket kärlek från alla håll i min omgivning. Jag har alltid varit lite blyg mor folk, men alltmer som jag utvecklades och blev mer öppen mot folk så har jag fått problem. Eller ja, det känns så..
Jag har kompisar som klagar på att de är fula och de har ”fulhets dagar” osv. och att deras liv är så sjukt kasst och de vill ta livet av sig. Jag har en kompis som går till kuratorn på vår skola för att hon inte tror att henne vänner vill umgås med henne? Och alla pratar så öppet med om hur de känner och vad som händer i deras liv. Men jag känner att jag kan verkligen inte göra så? Ska jag gå runder och säga att jag mår dåligt och skär mig själv? Hade jag sagt det så hade jag fått gå till ungdomsmotttagningen eller BUP och prata om att det är fel att skära sig och så vidare. Mina kompisar hade tyckt det var riktigt töntigt att jag skär mig för en sådan töntig sak som att jag är kär. Eller VAR kär, men killen gör det inte bättre.
Så jag tänker nu ta tillfället i akt och bara skriva av mig. Förlåt Stina och er andra om ni nu läser detta och tycker det är väldigt rörigt.. Men, nu till saken. Jag är kär. Så fuktansvärt KÄR!! I två killar. Han ena har en tjej och han andra är singel. Men, singel-killen utnyttjar tjejer. Vi pratade mycket under förra året ungefär vid denna tiden men sen så lades allt ner och jag gick och blev kär (riktigt jävla nerkärad) i en annan kille som var kompis med han. Vi pratade mycket och tillslut så bestämde vi att vi skulle träffas tillsammans med några andra kompisar som vi alla kännde. Förutom en tjej. Tjejen som han nu är ihopa med. Det sårade mig så det nästan gjorde ont i mitt hjärta. Att vara så kär och sedan bara ta et så aprubt slut på det hela. Vi pratade i ett helt år.. Och nu på fredag så ska vi träffas genom våran kommun som annordnar en resa med ungdommar i kommunen. Vad ska jag göra? Säga hej till honom? Hans tjej kommer ju klösa ut ögonen på mig. Och det hela hjälper ju inte att jag är jätte bra kompis med hans bästa kompis. Som snackar hela tiden om hur de bråkar sen går hem och har sex? Det är riktigt jobbigt att höra från honom.
Sen han andra singel-killen. Han är nog den mest sötaste och roligaste killen jag vet. Han är så gullig, håller om mig bakifrån, petar mig i sidan och skrattar. Men vi är jätte bra kompisar, han har liksom respekt för mig som ingen annan kille har haft för mig någonsin. Det kan låta jätte dumt nu, men han liksom ”tafsar” mig på rumpan. Men han gör det med repekt. För ungefär 2 veckor sen så var vi på läger med en konfirmations grupp, och på morgonen så väckte han mig genom att lägga sig på mig och tog bort mitt hår från mitt ansikte. Jag menar, vem fasen vill inte ha en sån gullig kille att vakna till?! Men sen så kommer vi ju till det att han utnyttjar tjejer. Så man kan säga att han gör bara sånna saker för att få sex och sen blir det inte mer. Så jag är olyckligt kär. Jag vill ha honom hos mig hela tiden, men jag vågar inte gå längre. För blir det bara sex så betyder ju det ingenting. Och sex är typ något som ska betyda något. Iallafall den första gången. Men jag vet fasiken inte hur jag ska göra.. Har gör ju allt med respekt så det känns ju inte fel på något vis men ändå..
Och så kommer vi till det dära med skärandet.. Som jag visserligen inte har gjort på länge nu. Men, det är en kille som är min bästa killkompis typ. Vi kan prata om allt med varandra. Han har flera gånger frågat om vi inte typ kan bli ihop eller låta saker gå länge. Men jag tycker inte om han på det viset. Och det är liksom inte en gång har har frågat utan det är typ 4 gånger, och den sisa gången började jag gråta. Jag har nekat han alla dessa 4 gånger och han säger själv att inga tjejer vill ha han. Och vi diskuterar det ibland ganska så länge om kärlek och så. Men iallafall så vet jag inte vad jag ska göra. Jag går runder och kärar ner mig i hans två bästa kompisar men inte han? För min del så mår jag jätte dåligt över det. Varje gång jag hör han säga att han också vill ha någon att gosa med, pussas med eller bara hålla om. Och när jag kramar han singel-killen så ser jag på han hur han liksom tittar bort. Hur han liksom ”äcklas” på något vis. Vad ska jag göra? Jag kramar ju honom också med inte på det viset..
Det låter kanske förjävla töntigt men i min värld så är allt så komplicerat. Eftersom vi är ett gäng som umgås och där är alla jag nu har dragit upp med i. Och jag kan liksom inte ignorera det.
Kännde att jag var tvungen att skriva det. Att få det ur mig. Jag har aldirg pratat om detta med någon.
Att vara tonåring är fasen inte enkelt speciellt inte när allt händer på en och samma gång.
Jag och min pojkvän har varit tillsammans i 5 år, vi har hund, lägenhet och bra jobb som vi trivs med. Nu ska pojkvännen dock börja plugga till hösten och jag är van vid våra fast inkomster. Inser helt plötsligt att han inte kommer att ha någon ordentlig inkomst på över 2 år. Pengar är något som jag är orolig över då jag har en mamma som har fått kämpa enda sedan vi var små med pengar (skilda föräldrar). Jag vill inte ha det så! Sparade pengar finns men det är ju till vårt framtida hus, jag vill inte vara där och nalla. Jag hatar att min bikt handlar om pengar, det finns ju folk som har det värre än mig..
Sen jag fick barn (i januari) så har jag iiiiiingen sexlust överhuvudtaget! Tycker så synd om min sambo. De få gånger vi haft sex så svider det, bränner som eld och gör så fruktanvärt ont! Barnmorskan säger att det beror på att jag helammar och hormonerna blir ”ner tryckta”. Hon säger att det blir bättre när jag slutat amma, men som jag känner nu så vill jag ju amma så länge min son vill.
Min sambo pluggar och jobbar, så jag har sonen hela tiden. så när han väl somnar så blir det liksom svårt att ”visa”käsnlor för min sambo. Jag orkar liksom inte. Jag älskar och avgudar honom mer än allt annat, och jag tror det kommer bli bättre med tiden. Har ju aldrig haft ont av sex förut. :/ Nåväl, han får bita ihop några månader till..
Jag vet att jag egentligen borde vara jättelycklig… Har efter just över ett år av försök äntligen blivit gravid. Det är så tidigt ännu, jag är bara i sjätte veckan. Problemet är att jag är livrädd för att något ska gå fel. Försöker att tänka på annat men på något sätt återkommer alltid de där ”Tänk om”… Blir tokig på mig själv, det är ju nu man ska vara glad. Vågar inte, som det känns kommer jag inte att orka med om något skulle gå snett
Känns som mitt problem inte alls är särskilt stort om man läser vad andra skriver, men skriver av mig lite ändå.
Jag flyttade nyligen hemifrån och har god kontakt med båda mina föräldrar, som är skilda. Båda mina föräldrar har väldigt dålig kontakt med sina föräldrar, dvs mina mor- och farföräldrar. Eftersom dem har haft det under större del av min uppväxt så har det lett till att jag själv inte heller har särskilt starka band till dem. Men självklart har jag ändå träffat dem en hel del.
För ungefär ett år sedan bröt min pappa kontakten med min farmor efter att hon ska ha talat illa och anklagat honom och hans fru för en massa saker. Min farfar bröt han kontakten med redan när jag var liten av olika anledningar. De enda gångerna jag då träffat henne efter detta är på bussen på väg hem från jobbet då och då. Nu när jag flyttat hemifrån åker jag inte längre med bussen och träffar henne i stort sätt aldrig. Men de få gångerna jag träffat henne så beter hon sig som om hon inte förstår varför min pappa inte hör av sig. Hon verkar lixom inte fatta vad hon har gjort mot honom. I helgen träffade jag henne första gången sedan jag flyttade och jag kände på ett sätt att jag ”måste” hålla kontakten med henne, hon är ju lixom min farmor, men samtidigt har jag ingen lust med det. Vi har lixom ingenting gemensamt och allt känns bara konstigt.
Nu har det även blivit likadant med min släkt på mammas sida. Under de senaste åren har vi allt mer och mer tappat kontakten med min mormor och mina mostrar och nu är kontakten helt bruten. Mamma har sagt att hon inte vill umgås just nu, då hon bara tycker att allt är jobbigt. Mina mostrar och deras barn har alla väldigt bra band med min mormor medan jag, min mamma och min syster inte har det. Det är lite samma sak här som med min farmor. Nu när jag flyttat hemifrån vet jag lixom inte hur jag ska göra med allting. Jag har betydligt bättre kontakt med min mormor och morfar än med min farmor, men ändå känns det konstigt att träffa dem och veta att dem inte pratar med min mamma. Jag har bjudit hem dem till mig och min sambo och de var här och fikade när jag fyllde år, men ändå känns det konstigt om jag skulle åka dit och umgås med mormor och morfar och all annan släkt och veta att ingen av dem pratar med min mamma.
Samtidigt har min sambo jättebra relation med alla i sin släkt och jag blir nästan lite avis på honom. Detta kan låta som någonting enkelt att lösa, men det är otroligt jobbigt
Jag vet att jag måste göra slut med min flickvän, jag vill att det ska ta slut och det kommer att ta slut, men hon är den enda jag har? Jag har inga vänner, jag har ingen nära relation med min familj. Hon är allt jag har.
Där finns ingen attraktion mellan oss, ingen passion, vi är bara väldigt bra vänner. Men hur gör man slut med någon som säger att hen inte vill leva utan en? Det kommer att krossa henne totalt, jag kommer såra henne så fruktansvärt mycket att jag inte kan motivera mig att göra det. Att stanna av ”medömkan” är ett lika stort svek det… Hur gör man? Vad säger man?
Något jag dessutom skäms över att ens säga; jag vill inte leva med en tjej. Jag står inte ut med att inte kunna vara nära min partner bland andra människor utan att få blickar. Jag mår så fruktansvärt dåligt över att behöva korrigera antaganden om att sambo = pojkvän. Jag vill inte behöva leva ett helt liv och ständigt behöva försvara mitt val av livspartner. Jag vill inte att mina barn ska växa upp och bli ifrågasatta varför de har två mammor. Jag vill inte behöva motivera för varenda människa varför jag valt bort en pappa till mina barn. Jag vill inte, vill inte, vill inte.
I en perfekt värld, där homofobi och fientliga personer inte hade funnits, så hade dessa känslor förmodligen inte kommit emellan vårt förhållande. Jag är så arg på mig själv för att jag inte kan vara en av de där stolta tjejerna som säger fuck off till världen och går sin egen väg. För att jag låtit samhället sakta sudda ut de känslor jag en gång hade. För att vi lever i en värld där jag ständigt måste försvara mig själv och mitt val av partner.
Usch, vad jag svamlar. Detta ligger verkligen som ett tungt sjok i bröstet. Det kväver mig. Och jag har ingen att ventilera med, ingen att prata med, inga vänner som förstår.
Förresten, var hittar man vänner som bryr sig om annat än utseende, killar, karriär och pengar? De tycks inte komma min väg i alla fall…
Min pojkvän har lämnat mig för sitt ex. Jag älskar honom så enormt mycket och vi hade planerat en hel framtid tillsammans. En månad innan han släppte bomben (vilket det var, jag anade INGENTING) kom han hem från jobbet och hade tittat på förlovningsringar, det enda jag tänker på är vad som hände och hur kunde det gå så fort? Vi hade nyss köpt en bil tillsammans och tagit lån för att köpa den bostad vi bodde i. Där bor bara jag nu medans han är hos sitt ex i en annan stad. Känns som att jag dör inombords, vet att jag kommer bli den glada tjej jag är igen, men helst av allt vill jag bara ha tillbaka vårat underbara liv tillsammans där ingenting var dåligt förutom att han lämnade mig…….
Anonym som funderade över sin partner: Om du vill så får du gärna maila mig, sitter lite i samma sits förutom att jag inte har någon partner för att jag helt enkelt inte orkar med andras åsikter alls. Jag orkar inte bli dömd och behöva förklara mig.
Tänkte att Stina kunde få agera mellanhand så om du vill maila mig så har hon min mailadress
Min mamma vill ta livet av sig. Hon försökte i höstas men min moster och hennes man som är läkare hittade henne och tog henne till sjukhuset. Min mamma är världens bästa och var aldrig haft ”sådana” problem innan. Hon är akademiker med välavlönat jobb, har allt annat man kan önska men vardagen funkar inte längre. För något år sedan fick hon diagnosen adhd och sen dess har hon ”blivit sin diagnos”. Detta är sjukt jobbigt. Hon har alltid gått på en medicin som som har fått henne att orka med vardagen men som hon inte längre får av olika anledningar. Hon har sagt till oss att hon ska ta sitt liv efter min lillebrors 18årsdag i slutet av maj.. Min pojkvän och bag har precis köpt lägenhet och jag är överlycklig. Vi ska renovera och har precis beställt ett egendesignat kök. Men jag vill också att min mamma ska finnas kvar och kunna hjälpa mig med mammasaker när jag flyttar. Vill att hon ska få se hur det blir när allt är klart..
Det är inte direkt något världsproblem jag har, i alla fall inte om man jämför med många andras problem. Men jag själv gräver ner mig djupare och djupare för varje dag som går. Jag är 21 år och känner att jag inte kommer någonstans i livet, det bara rullar på och jag har stått på samma plats som jag alltid har gjort. Jag behöver en förändring, men jag vet inte ens vad jag vill. Jag vet bara att något måste hända snart, för jag får panik av att vara fast i vardagen. Jag går fortfarande i gymnasiet eftersom jag har varit sjukskriven och går inte ut förens nästa år. Först då kan jag kanske börja förändra mitt liv? Men helt ärligt så är jag livrädd för att sluta skolan, just för att jag inte vet vad jag vill. Jag mår verkligen dåligt utav det här och det känns som alla runt omkring mig flyttar till nya städer, reser och upplever nya saker hela tiden, och jag sitter fast här. Jag trivs verkligen inte med mitt liv som det är just nu… och ändå så känner jag mig så maktlös, jag vet inte vad jag ska göra eller vad som behövs för att jag ska börja trivas med det. Jag får verkligen panik!
Jag önska att jag kunde prata med någon om det här, men jag har inte direkt några supernära vänner och det känns inte riktigt som att min pojkvän förstår, ärligt talat så känner jag mig ganska ensam. Jag skulle vilja flytta hemifrån, kanske till en annan stad eller till och med ett annat land, träffa nya människor och börja om. Men det känns så omöjligt på något sätt, så långt ifrån det liv jag har idag. Jag kommer från en helt vanlig familj och många som känner mig tror nog att mitt liv är helt perfekt… det ser säkert ut så utifrån också, men på insidan är jag som ett puzzel där en bit saknas hela tiden och jag har letat efter den där puzzelbiten hela livet och ibland känns det som jag aldrig ska hitta den… eftersom jag inte ens vet själv vad det är jag letar efter.
Läglig bikt. Just nu är jag bitter. allt går åt helvete.
hejdå