x

Dammsugarmunstycke och fetaostkuddar

14 maj, 2012

Andra perspektiv

14 maj, 2012

Bikten 24 timmar

14 maj, 2012
empty image
empty image

Dags att damma av bikten igen, tycker ni inte? Här kan du bikta dig 24 timmar framåt, anonymt eller inte är givetvis upp till gemene man. Lätta på själen och berätta vad som tynger just ditt hjärta – har det hänt något, i skolan eller på jobbet? Har du gjort något du ångrar, något du känner ångest inför eller bara ligger och funderar på om nätterna? Har du förlorat någon du älskar – berätta för mig om honom eller henne, berätta om din sorg och saknad, berätta om era fina stunder tillsammans.

Jag vet hur otroligt skönt det kan vara och framför allt hur viktigt det är att ibland få öppna upp och kasta ut allt det som så lätt samlas på hög där inne, vad det än må handla om – stort som smått, jobbiga tankar, känslor, händelser, minnen. Ja, vad som helst egentligen. Nu gör vi detta inlägg till en riktig sopstation där vi slänger alla våra gamla sopor för att lämna plats åt nytt och fräscht. Kram på er, ni är toppen och alltid välkomna in hit. En sak ska ni komma ihåg och det är att vi aldrig är ensamma om att tänka, känna och må som vi gör även om det många gånger känns så. Det är denna bikt ett verkligt bevis på.

0

163 comments

  1. Till X:

    Det var med en smärtsam magvärk som jag läste din kommentar om din sambo som du får agera ”mamma” åt. Jag har levt under precis samma omständigheter och det var väl därför det gjorde så ont.
    Det förhållandet tog livet på mig. Jag har aldrig mått sämre än vad jag gjorde under den tiden med honom. Han satt vid datorn dygnet runt, sov på dagarna, gick aldrig till jobbet som jag skaffade åt honom, gick aldrig till skolan som jag skickade ansökan till och som han kom in på. Om jag inte lagade mat och ställde den framför honom så åt han inte. Om inte jag betalade räkningarna så gjorde ingen det. Allt låg på mig och det var fruktansvärt.
    Du älskar honom. Men är du inte mest rädd? Rädd för att DU ska göra något dåligt, för förändring som du inte vet vad den innebär?
    Hade jag inte till slut tagit mitt pick och pack och lämnat honom åt sitt EGET ansvar så hade jag gått under fullständigt. Jag hade bara små spillror kvar. Jag älskade honom men insåg att den kärleken långsamt och smärtsamt tog död på mig. Och jag ville inte älska så. Det var inte mitt ansvar att hålla oss båda flytande medan han livlös drog ner mig.

    Du kommer alltid i första hand. Mår inte DU bra kan du aldrig ta hand om någon annan, ännu mindre någon som inte vill bli hjälpt. ALLA har ett egetansvar. Det är inte din roll att vara hans mamma. Din roll är att vara hans partner, och det ska ske på lika villkor. Låt honom inte leva på dig längre, det är inte värt det. DU är värd bättre! Liksom att han har ett ansvar för sitt eget liv så har du ett ansvar för ditt. Han är inte ditt ansvar. Kanske behöver han också bli tvungen att få klara sig på sina egna ben, någonstans finns ju en överlevnadsinstinkt hos oss alla. Han kommer klara sig.

  2. Min mamma är (för tillfället och till och från sedan tre år) psykiskt sjukt. Så just nu är det skilsmässa hemma och det är allmänt kaos. Varje dag undrar man om hon lever fortfarande. Det var tingsrätts handling här i förra veckan. Ang skiljsmässan och vårdnaden om min lillasyster. Jag skrev ett brev till socialen om hur jag uppfattade situtationen, att min mamma är instabil. (då det är hon som ”tagit hand” om min syster under denna tid, snart tre månader. Min mamma hotar med att ta livet av sig och det är min lillasyster som får ta hand om mamma. Jag har ingen aning om vart jag ska vända mig, för mamma är (ändå) den bästa mamman jag har under 50 o/o av tiden. Så, om någon har tips på vart man vänder sig när ens förälder behöver psykiatrisk hjälp får gärna hjälpa till. För jag vet ingenting längre.
    Tack stina.

  3. Jag måste skriv lite, även fast bikten är slut. ska hålla det kort.

    För ungefär två månader sen dog min älskade mamma, min absolut bästavän i hela världen togs i från mig. Om tre veckor ska jag ta studenten men jag känner ingen lycka alls. Jag önskar bara att hon kunde vara där och gratulera mig. Visst, det kommer att vara ca 30 personer på min studentmotagning men jag skulle lätt byta ut varenda än mot min mamma. När jag sätter på mig min balklänning eller den vita studentklänningen vill jag bara gråta. Det är så orättvist att min mamma inte fick se mig i dom.

    Jag har även hamnat jättelångt efter i skolan eftersom att jag bara känner mig helt tom och inte har någon ork att göra någonting, kommer att gå ut med några IGn, vilket gör mig jätteledsen eftersom jag annars har bra betyg. Dessutom vågar jag inte berätta för någon om hur dåligt det går i skolan, jag säger bara till alla att allt kommer att ordna sig.

    jag har fruktansvärd ångest, kan knappt sova på nätterna och är helt slut på dagarna. och det känns som att ingen av mina vänner eller min pojkvän vågar prata med mig om det, dom gör allt för att undvika ämnet men jag behöver verkligen prata om det med någon.

    Jag har knappt någon kontakt med min pappa heller och har ingen aning om vart jag ska bo eller vad jag ska göra efter sommaren. Jag önskar bara att min mamma kunde komma tillbaka för jag vet helt ärligt inte hur jag ska kunna leva utan henne. Hon var min bästavän, det var ju henne jag pratade med om precis ALLT. Ingen kan ta hennes plats. Jag saknar henne varenda sekund på dygnet. Varför finns det inget botemedel mot cancer? 🙁

  4. Jag är en tjej på sjutton år som går första året i gymnasiet. Jag har börjat skolka jättemycket och har fått en väldigt hög frånvaro.
    Jag struntar i läxor för jag orkar inte.
    Anledningen till att jag skolkar är för att jag känner ingen lust till att gå upp på morgonen. Ligger bara i min säng hela dagen och kollar upp i taket.

    det beror nog på att allt i mitt liv är så sjukt jobbigt för tillfället.

    Det började förra året. precis när jag började gymnasiet så gjorde min dåvarande pojkvän slut. Någon vecka efter så avled min morbror, vilket gjorde att det blev väldigt mycket kaos i familjen och min mormor blev deprimerad.
    I samma veva så blir en av mina bästa vänner också deprimerad och självmordsbenägen. Hon åker fortfarande in och ut på olika behandlingshem men det blir aldrig bättre.

    Som om inte det skulle räcka så slutade min allra bästa vän att prata med mig. och min pappa och jag bråkar HELA tiden. Han kallar mig för hemska saker och säger att jag lika gärna kan flytta hem till min mamma.

    Så att jag inte orkar med skolan är kanske inte så konstigt. Imorgon är det nationellt prov i matte, hela mitt betyg hänger på det, och jag har inte ens öppnat boken på hela terminen.

    jag är så körd.

  5. Är en tjej på 18 år. Träffade en kille i oktober. Tyckte om honom supermycket, men var lite osäker på allt. Vi var aldrig pojk och flickvän, men nästan.

    I februari fick jag ett sammanbrott, fick plötsligt grov ångest och mycket hemska tvångstankar om allt möjligt. Min och killens relation vacklade, jag vågade inte berätta om min ångest och tvångstankar. Jag grät och grät, hela tiden. Visste inte vad jag skulle göra av mig själv. Gick till Bup, fick hjälp. Har gått dit 6-7 ggr nu, jag känner sakta men säkert att ångesten och tvångstankarna börjar släppa, men jag har inte bara det att kämpa med. I april bestämde jag och killen, mest han som ville, att vi bara skulle vara kompisar. Det har gått snart 2 månader sen vi bestämde det. Men kan fortfarande inte låta bli att känna mig lite sviken. Det tog tid för mig att bli kär, och när jag precis blev det, släppte han mig.. Ska dock inte klaga, vi umgås fortfarande, och tackar Gud för att jag fick möjligheten att träffa en sådan underbar person som han är. Berättade om hur jag mådde, och han stöttar mig som en äkta vän. Älskar honom så mycket, fortfarande. Han är en underbar människa, den som får hans kärlek i framtiden kommer vara en lycklig person.

    Han tar studenten i juni, har fixat den bästa presenten någonsin, hans favoritspelare i Barcelonas matchtröja.

    Så ni som läser detta och har problem med kärlek eller psykisk ohälsa, eller båda två som jag. Jag lovar. Någon gång blir det bättre. Sluta aldrig kämpa. Om du inte orkar leva längre, som jag inte gjorde ett tag, lev för någon annan just då. Jag tänkte på min familj, killen och min bästa vän.

    Hoppas det här stärkte någon <3

  6. snälla du som skrivtt ”…” klockan 11:05
    Snälla snälla!! gå prata med en kurator, det finns på alla ungdomsmottagningar och är helt gratis. Jag vet att det kan låta jättesvårt men lovar att det kommer hjälpa dig 🙁 Jag förstår exakt din känsla men antar att det är 100 ggr värre än vad jag tror det är, om min mamma skulle dö så skulle jag dö med henne.Och du är så otroligt stark som ändå kämpar på!

    Prata med någon, och be dina vänner/familj/pojkvän om hjälp, dom kommer hjälpa dig. var stark!! Och grattis till studenten, du är bäst!

  7. Mitt problem är så litet i jämförelse med många andras… men igår kuggade jag min fjärde uppkörning. jag blir galen, det är så jäkla dyrt och alla kring mig frågar om jag ska ta körkortet någongång… det känns ganska hopplöst och jag vill bara ge upp lite gran…

  8. Jag är lite sen nu, men jag har haft det så tungt det senaste.

    Jag har konstant smärta i hela kroppen, jag lider av en hemskt och osynlig sjukdom som är fruktansvärt aggressiv just nu.
    Jag är även en ätstörning som gör min sjukdom värre eftersom mina tabletter skall tas till maten, och jag äter dom nu på tom mage.
    Sen till råga på allt så fick jag redan på att min fästman sedan 7 år vart otrogen, och jag lämnade honom dagen efter.
    Jag förlorade allt, mitt hem, mitt jobb, min katt, mina vänner.
    Men jag träffade en kille som jag pratat med ett tag, han var min bästa vän och den enda personen jag verkligen litade på, och nu är vi ett par.
    Men jag har fortfarande hemska drömmar, ångest.
    Jag var så nära på att ge upp, så nära.
    Jag är otroligt glad för det jag fortfarande har, som familj och ett fåtal vänner.
    Men tack vare min nya pojkvän har jag fått nya vänner, jag har upplevt nya saker, lär mig nya saker varje dag, och jag har flyttat långt bort från allt som sårat mig.

  9. Jag är en elak människa, inte på riktigt, men min yta är elak.. Jag bygger upp ett försvar och är knuffar undan alla människor, först utnyttjar jag dem för egna behov, närhet, vänskap, om jag är uttråkad osv osv. sedan sticker jag iväg och oftast utan att lämna en förklaring, jag hatar mig själv, tycker jag är äcklig och oftast ful, försöker undvika människor och vågar oftast inte träffa dem på riktigt, utan mer via webben, ger dem förhoppningar, reduscherar mina bilder och sedan sticker jag.. mitt hjärta slutade slå för länge sedan och jag har insett vilken misslyckad människa jag är, Jag är hemsk.

  10. att se att folk har samma problem som en själv hjälper så otroligt mycket, shit jag trodde verkligen att jag var helt ensam och det känns sååå skönt att inte vara det haha.
    åh så härlig idé detta är, att se andras problem gör att man kan se sina egna ur ett perspektiv och tänka om gällande sin egen situation,
    och till alla som har biktat sig här – ni verkar så himla goa hela högen och så otrligt underbara

  11. Jag måste prata med någon och jag vet inte vem. Jag är helt rådlös.

    Fick reda på idag att en av mina äldsta vänner, som varit sjuk i anoerxia 1½ år, tog livet av sig igårkväll. Jag bara gråter och gråter och gråter och sen stirrar jag apatiskt och känner mig helt döv inombords. Har förlorat min pappa för 12 år sen och det tog nästan 10 år att inse och acceptera att han inte kommer tillbaka. Är det samma nu? Kommer det nånsin sluta kännas overkligt att den gladaste tjejen nånsin (vad jag trodde, så var det förr) inte finns mer? 23 år är ingen ålder att sluta kämpa på…och jag har så svårt att acceptera det. Ena sekunden förstår jag henne, andra blir jag tokförbannad. Hur kan man hjälpa hennes familj då hennes mamma är vän med min mamma sen alla år tillbaka också? Vad säger man hur gör man?

  12. Inser att bikten är slut men tror inte någon har emot att jag lättar på hjärtat lite sent.

    Vad som tynger mig just nu är att jag är kluven mellan två olika hem. Jag har mitt hem här i Sverige hos min älskade familj, vänner och vårat kära Sverige, men jag har också skaffat mig ett hem i Kalifornien där jag bott de senaste åren. Under mina 18 år fram tills jag tog studenten känns det som om jag gick runt som en zombie här i Sverige. Jag ville aldrig gå ut, hade ingen lust att träffa nytt folk – ingenting var spännande! På direkten efter studenten tog jag min chans och flyttade till Kalifornien för att gå på college… Har så många underbara, men även hemska, minnen därifrån.

    Men allting har ett slut, inte sant? Så nu är min första utbildning över, och nu sitter jag här i Sverige igen och börjar känna mig som den där tjejen jag var innan USA. Ingenting intresserar mig… Tycker det är ansträngande att gå ut för alltid ska det behövas jacka, byxor, varma skor. I Kalifornien slänger jag på mig shorts och linne och jag är klar för morgonpromenad på stranden… Jag älskade mitt liv i USA. Och jag vill bara tillbaka. Jag vill fortsätta studera (mängden på mitt CSN-lån behöver vi ju inte nämna 🙂 ) eller hitta mig ett jobb. Men nu till det som tynger mig – jag är nu 21 år gammal och börjar känna hets om att så småningom hitta mig en fin kille, få barn, hus, allt det där ni vet. Bör jag inte stanna här i Sverige då, verkligen försöka bygga upp livet här, och inte i USA? Vad händer om jag vill skaffa familj i USA? Hur ska mina föräldrar få den tid de vill med deras barnbarn? Jag vill väl ha familj i Sverige? Eller vad vill jag? NU vill jag vara tillbaka i Kalifornien, men långsiktigt – är det vist av mig att flytta tillbaka?

    De säger ju att hem är där de älskar är… Jag har älskade både i Sverige och i USA… Så nu står jag vid ett vägskäl. Har ingen aning om vart jag ska.

Leave a comment