Här hemma delar vi under inga omständigheter lypsyl med varandra (fråga mig inte varför, ömsesidig bacillskräck som inte tycks gälla vid pussar , eller nåt). Vi har alltså varsitt. Nu är det dock så att mitt har varit slut alternativt på språng under en tid och som vi alla vet har nöden ingen lag, och meningen var ju att jag bara skulle tjuva lite lite lite. Det sulle inte ena mänska märka, tänkte jag, och hyvlade av en yttepyttestrimma längst ned. Ja, och sedan har det bara fortsatt. Nästa gång han vrider upp stiftet är det änna läge att sticka fram näsan och skrika tiiiiiiiiimber! Tänk så förvånad min käre sambo ska bli då, hihihi.