x

ljuvali-bloppis

16 april, 2012

Tiiimber!

16 april, 2012

Alla ska få göra som de vill men ingen ska behöva skämmas!

16 april, 2012
empty image
empty image

Jag fick nyligen en kommentar från Sanna som undrade lite om amning och hur man, på ett bra sätt, slutar ge bröstet på natten. Jag tänkte ge mina personliga tankar och åsikter om det i ett senare inlägg, först vill jag skriva ett inlägg om amning generellt.

Ett inlägg som väckte stora reaktioner är det korta inlägg om amning som jag skrev för drygt ett år sedan. Det hette då att jag var äcklig och pervers som valde att amma mitt ettåriga barn. Vet ni? Jag slutade inte amma förrän ett år senare. Min dotter var då två år och fem månader. Jag bryr mig inte särskilt mycket om vad vissa där ute anser om det, folk i allmänhet tycker och vet så oerhört mycket, oftast om saker de själva inte har någon personlig erfarenhet av.

”Förstår inte mammor att de gör sina barn en otjänst genom att binda dem till sig så, vad hände med närhet och kramar?”

”Orsakerna till långtidsamningen tror jag är misslyckad matintroduktion, att mamman har identifierat sin mammaroll med just amningen samt att det har varit en sak hon verkligen lyckats med, till skillnad från att skapa sig en karriär elller dylikt, kanske uppfattar mamman barnet som mindre än vad omgivningen gör”

”Varför amma ett barn som kan äta riktigt mat? 6-9 månader är normalt, lär ju få psykiska men, vidrigt”

”Fy för själviska mammor som ammar för sin egen skull bara för att de har separationsångest”

”Ett barn över 1 år i ett land med rent vatten och näringsfylld mat behover inte bröstmjölk, det är bara fel”

Åsikterna är många och alla kan inte tycka lika men jag kan inte låta bli att bli förbannad på all denna okunskap (ja det är precis vad jag tycker att det är) som florerar och infekterar hela vår syn på amning.

Jag har nog alltid haft en neutral inställning till amning, tänkt att det gärna är något jag vill uppleva men att det får bli som det blir väl där. Jag var inte ens säker på om det var fysiskt möjligt att amma ett barn med obefintliga bröst, något som omgivningen så fint hade tutat i mig. Storleken på våra bröst har ingen betydelse för hur mycket eller lite mjölk vi producerar. Så! Där åkte den myten i soptunnan.

Jag vill absolut inte dömma den som inte vill eller kan amma, hade själv halva skafferiet fullt av flaskor och tillägg när Mayia föddes då jag var öppen för alla alternativ. Man vet ju liksom inte.

På förlossningen tilläts vi dock att få en fin start, något som jag är tacksam över och som helt säkert lade grunden för oss. Jag vet hur stressigt det kan vara på förlossningen, kanske är man trött och mörbultad efter ett utdraget förlossningsarbete, ditt barn säger tittut men ändå är det inte slut, det ska tryckas på magen och moderkakan ska ut, bebisen ska vägas och mätas och… Ja, det tar aldrig slut! Och så ska man promt ha genomfört en ”godkänd” amning inom den första levnadstimmen för annars blir det iiinte bra. Självklart kan detta vara oerhört stressande och kroppen är så fin att när den är stressad är det inte sällan som den låser den sig. Hur lätt är det att amma då? Och hur ska ett barn som just gått igenom något så traumatiskt som en födsel få en bra start om den inte ges tid att göra sig redo i egen takt, i lugn och ro? Ligga på (om möjligt, men det är det oftast) mammas bröst, hud mot hud, och få den tid den behöver utan att någon lägger sig i och ska göra något så oviktigt som att väga och mäta, ge spruta och ta på kläder. Att separeras från mamma så tidigt, om det inte gäller livet, är fel. Allt det där kan man göra sedan! Jag och min dotter fick en lugn start. Mayia tog bröstet (det lilla lilla bröstet, haha) direkt och två år framåt var de oskiljaktiga. En bra start (så bra som möjligt) och rätt stöd är något alla borde få men tyvärr finns det brister även här. En bekant till mig fick förlossningen hon drömt om, allt gick bra men när hon väl fick upp sin son på magen som nästan genast började visa typiska tecken på att vilja ha bröstet, vad händer då? Barnmorskan tar honom och säger att ”nu vi bara hinna väga och mäta dig innan det blir personalbyte…” Förhoppningsvis är detta mer undantag än regel men fy fasen alltså. Behöver jag skriva att det tog sin lilla tid för de båda att komma ”in the right mood” igen? Det hade inte behövt bli så.

En bra start tror jag är viktig för den fortsatta amningen men skulle man av någon anledning inte få det är det absolut inte kört. Kom ihåg det! Det kan ta tid, det får ta tid och kanske gör det svinigt ont också men vill du amma så ge dig själv och ditt barn en ärlig chans! Mer än så kan man inte göra.

För att bemöta några av kommentarerna ovan. Varför i hela fridens namn måste det ena alltid utesluta det andra när det kommer till ämnet? Amning ersätter varken mat eller annan närhet i form av exempelvis kramar. Vår tös älskar att gosa in sig i mammas eller pappas famn, pussas och kramas, bli buren när hon är ledsen, hålla handen när hon ska sova. Och så tyckte hon väldigt mycket om att få bröstet ibland. Inget märkvärdigt med det. Det ena utesluter inte det andra och det är väl enbart positivt om man har fler sätt än ett att tanka trygghet och närhet på?

Jag tror att det är yttert få av de som långtidsammar som väljer att göra detta av osunda skäl, till exempel att de inte vågar klippa navelsträngen. Tvärtom verkar de högst medvetna om den aspekten och om jag ska titta på mitt eget barn, som ammats länge och som även sover med oss, har hon enligt mitt tycke mindre navelsträng än många av våra bekantas barn som ammats några veckor, sover i egna sängar sedan födseln och inte blivit burna i ”onödan”. Jag lägger ingen värdering i det men att mammor som väljer att amma längre än vad som anses ok skulle göra detta av egoistiska skäl köper jag inte.

Det pratas ständigt om att barnet behöver inte si och barnet behöver inte så, barnet behöver inte ammas på natten, barnet bor i ett land med rent vatten och behöver därför inte ammas onödigt länge, barnet behöver inte bäras så fort det gnäller och amning efter sex månaders ålder är bara för mammans skull för barnet behöver det minsann inte längre. Vadå behöver? Behöver du den snygga väskan du köpte igår? Det är mycket vi inte behöver men vem bestämmer värdet av våra behov?

Ibland känns det som att de första åren är en enda stor avvänjningsprocess, banden ska klippas så tidigt som möjligt och barnet ska minsann göras redo för den hårda och kalla världen som väntar. Snabbt ska det gå. Varför skaffar vi barn egentligen, och när blev det så fel att sätta sina barns känslomässiga behov före allt annat?

När jag höll på att sluta amma fick jag tipset ”bestäm dig för att nu är det slut, sov borta några nätter eller sov i ett annat rum och låt henne skrika”. På grund av yttre påtryckningar var jag faktiskt på väg att sluta amma flera gånger innan jag bestämde mig för att bara skita i allt och gå min väg, vår väg. Vill man sluta amma är nog att sova borta några nätter, sova i ett annat rum och låta barnet skrika ett effektivt sätt men för oss kändes det aldrig rätt. Istället har jag känt starkt att om jag ger mitt barn utrymme att själv visa vägen ”ur boet” så gör hon det, utan att jag på något sätt behöver knuffa henne i ryggen. Det tar kanske längre tid än vad vårt samhälle tillåter vad fan gör det då? Att sluta amma har varit en process, och vi gjorde det tillsammans. 

Jag vill poängtera att jag inte på något sätt vill förringa er som av olika anledningar inte vill eller kan amma. Jag vill inte glorifiera amningen och säga att den är det enda rätta för det som var/är rätt för mig behöver inte vara rätt för dig och det är något jag respekterar, även om jag tycker att vissa uttrycker sig klumpigt. Jag känner inte heller att jag måste försvara mitt val att amma längre än vad som med dagens mått mätt är normalt. Däremot vill jag visa på lite variation, att allt okej om det känns okej och det vore fint om detta inlägg kunde bidra till ökad förståelse och en större öppenhet.

Alla ska få göra som de vill men ingen ska behöva skämmas!

13

119 comments

  1. Att rycka ifrån barnet tryggheten som amningen ger bara för att omgivningen ska ha åsikter är ju bara sorgligt. Tyvärr tror jag att många inte orkar kämpa för att amma sitt barn då de uppmuntras att åka hem redan dagen efter förlossningen. Man måste nästan ha någon som visar hur man ska göra, så har det ju alltid varit, de äldre kvinnorna visar de nyblivna mammorna. Men det är ju skämmigt att prata om hej o hå. Jag tycker det är sorgligt att det är mer ok (för både vuxna och barn) att ta med sig sitt husdjur till sängen än att söka värme, närhet och tröst hos varandra.

  2. Underbart inlägg! Tycker verkligen du har rätt. Har en vän med motsatta problemet. Hon fick inte till amningen, alls. Den lille åt dåligt och dem kämpade länge och mycket med amningen. Hon var sedan väldigt orolig över att gå över till nappflaska så pass tidigt för att ”alla sa att det inte var bra”. Men hej, bättre än att den lille inte får mat alls? Kan man amma, skitbra. Kan man inte, är det inte världens undergång. Tycker du tar upp ämnet så bra, för alla är vi olika och ska så få vara!

  3. För några år sedan bestämde jag mig för att jag skulle skaffa hund. Jag skulle ta reda på så mycket som möjligt och jag hängde på forum, googlade, läste, tänkte, och tog in så mycket att jag varken visste ut eller in. Sunt förnuft eller att lita på sin egen magkänsla var det inte tal om, det dränktes bland alla metoder, pekfingrar och gud vet allt som snurrade i mitt huvud. Det slutade med att jag inte skaffade hund, jag blev för osäker och kände sån press på att uppfostra den perfekta hunden.
    Det jag vill komma fram till är att den dagen jag ska ha barn, så ska jag aldrig hänga runt på forum och läsa mig fördärvad på olika metoder och hur man gör si eller så, jag ska gå efter min egen känsla och mitt eget sunda förnuft. Är det något jag är osäker på frågar jag mamma eller min syster 🙂 Det känns så skönt på något sätt att ha lovat mig själv detta. =) kram

  4. Och till alla mammor som inte kan eller vill amma så måste jag ändå slå ett slag för att ändå mata barnet med flaska på samma vis som ifall du haft barnet vid bröstet, ja, i princip åtminstone. Jag hade min son tätt intill mig vid varje matningstillfälle i över 1 år, dels för att det är mysigt, men också för att det skänker trygghet. Nu för tiden dricker han ju bara välling innan han går och lägger sig och föredrar att antingen sitta i knät eller sitta bredvid mig, men han vill gärna hålla handen. Han fick helt enkelt välja själv hur han ville ha det.

    En sak som hänt mig är att jag blivit ifrågasatt när jag haft min son i knät, liggandes och matat honom med flaska, för vissa verkar tro att barn över 1 år varken ska ammas eller ligga tätt intill sina föräldrar när de dricker ur flaska. Väldigt konstigt tycker jag som anser att trygghet (och kärlek såklart!) är det viktigaste vi kan ge våra barn, och där ingår närhet, åtminstone är det så jag resonerar. Men återigen, oavsett om man ammar eller ej så ska man inte behöva skämmas för det! Och till alla dem som ser ner på de mammor som inte ammar så kan jag bara säga att det inte Alltid är ett eget val. Jag har själv blivit ifrågasatt när jag inte ammat min son och blivit jätteledsen för att det helt enkelt inte gått för oss. Amning är så självklart, men ändå inte.

  5. Fantastiskt bra inlägg!
    Jag kommer aldrig begripa mig på dem som tycker att ammning är ”äckligt” eller ”perverst”. Det är ett litet barn som äter, ser man något sexuellt i det så är det nog en själv det är fel på.

  6. Jaaaa!! Bra Stina! Fint skrivet, och pedagogiskt skrivet vilket kan behövas mot såna kommentarer. Jag är så enig!

  7. Vilket fantastiskt inlägg Stina! Jag älskar att du står upp för dina egna värderingar och delar med dig av dem. Jag väntar själv mitt första barn och såna här frågor känns jätte viktiga men också sjukt svåra. Det du skriver ger en påminnelse av att alla faktiskt är olika och att det är okej. Tack!

  8. Herregud! Varje gång jag läser din blogg förvånas jag över hur himla klok du är. Jag hoppas att jag blir en lika mogen och bra mamma som du när min tid kommer. Stor kram

  9. Ett riktigt bra inlägg, när jag fick min dotter så hade jag en riktigt bra förlossning, det gick fort så jag hann inte med bedövning men tyckte ändå inte det gjorde så hemskt ont, var bara lycklig och tyckte att det va en riktigt bra förlossning.

    Tösen lades upp på mitt bröst och hon sökte sig till bröstet efter en stund och hon ammade.

    Det var enda gången hon ammade utan problem.. Sen tog dom henne ifrån mig och skjutsade mig på operation (moderkakan lossnade inte)
    När jag väl kom tillbaka hade det gått 5 timmar, då skulle jag amma igen, och det funkade inte alls speciellt bra, kämpade på BB-dagarna men på vägen hem köpte vi med ersättning.

    Min dotter tog aldrig bröstet igen, jag fick pumpa och ge med flaska, det funkade..

    Men det är som en sorg inom mig att hon aldrig tog bröstet igen. Jag ville så himla gärna amma mitt barn..

    Jag skyller på personalen på förslossningen/BB, det känns verkligen som att det är deras fel.. Jag anser att dem inte hade behövt avbryta amningen, det hade gått att vänta lite till..

  10. Så himla bra och fint skrivet Stina! Jag har en dotter på 6,5 månad och under min graviditet var jag helt inställd på att amma i 6 månader. Varför vet jag egentligen inte, men gissar att det var för att det hela tiden framgår som ”normalt” (hatar ordet normalt…vad är normalt? Vem är normal? och vem bestämmer vad/vem som är normalt?) Nu när min lilla E passerat 6 månader ammar jag fortfarande, och jag älskar att amma. Jag ammar förvisso inte helt längre, utan har ersatt ett par mål om dagen, men det är egentligen enbart för att hon är så intresserad av, och glad i, mat. Hur länge jag kommer delamma (framförallt natt/tidig morgon) återstår att se. Jag känner absolut ingen stress kring detta, utan det blir som det blir. Vill E sluta så slutar vi, vill hon fortsätta så gör vi det ett tag till!

    Som sagt; mycket fint inlägg av dig!

  11. Vilket starkt och modigt inlägg, allt för många går efter stömmen – rädda för att sticka ut eller göra ”fel”. Men inte du. Du går in egen väg och gör saker som inte är enligt normen och du tar emot skiten och skakar av dig den.

    Du är en stor förebild för tjejer/kvinnor som är rädda för att stå på egna ben och ha egna åsikter som inte stämmer överens med deras omgivning.

    Du inspirerar många Stina.

  12. Fy fasen vilket bra inlägg! Jag ammade min dotter i 9 månader och det är jag så himla glad för, hade gjort det längre om det känts rätt och om vi båda ville men vi valde tillsammans att sluta då. Jag visste innan Thelma föddes att jag ville amma och jag fick verkligen kämpa för att det skulle fungera. Det var många tårar, koppmatning och handmjölkning (där det kom några få droppar) innan det äntligen funkade! Det värsta av allt med amningen har varit andra människors syn på den, oftast hade folk en massa åsikter som aldrig ens ammat själva. Tyvärr tog jag åt mej och kände mej tvugen att gå undan då jag skulle amma för att ingen skulle ta illa vid sig, tom i mitt egna hem(!!!). Nu vet jag bättre och snart kommer mitt andra barn, och då hoppas jag givetvis att jag ska kunna amma även då 🙂 Kram

  13. Du har så rätt. Jag upplevde att folk ochså gärna tyckte att man ska så fort som möjligt ”överge” sitt barn. ”Är det inte dags att låta han sova i egen säng” ”När ska jag få passa hnom?” Och flera sådana kommentarer från det att min son knappt var två månader gammal. Han låg hos mig i sängen om nätterna och fast det inte störde någon annans nattsömn så var det ändå ett hett disskussions ämne.

  14. Heja Stina!

    Kanonbra inlägg!

    Tycker det är synd att så många mammor ger ersättning bara för att information och tid att lära sig amma på BB inte ges! Det är även synd att så många felaktigt tror att deras mjölk inte räcker så de måste ge tillägg. Fel information även där. Vill man amma får man ge sig fan på det, fråga fråga fråga på BB och BVC, och ta hjälp av olika hjälpmedel som finns (pump, amningsnapp, vårtskydd osv).

    Själv ammar jag min son som är åtta månader och har tänkt fortsätta till han blir ett. Då ska jag börja jobba heltid och vet inte om jag kommer orka med nattamningen då.

  15. Fina och kloka ord Stina. Jag måste bara säga att du fått mig att vilja amma längre.

    Min son är strax 8 månader och visst har vi minskat på amningen och ger nu gröt och 2 mål mat men nu ska jag stanna upp här på denna mix av amma/mat. Har känt att detta skulle vara det rätta men undrat om jag hade behövt amma mindre och ge mer ”mar”. Som att inte amma är mat egentligen? (Fastän han växer bra med det han får nu) Men varför, om vi båda tycker det käns väldigt bra just nu?

    Tack igen Stina 🙂

  16. Som sagt, det heter mjölktänder av en anledning! Jag ammar ju Lo än, hon är 21 månader, och har inga planer på att sluta när lillebror kommer om 2-3 veckor.
    Vi älskar att amma båda två, och jag behöver aldrig muta henne med glass, TV osv. Bröstmjölk är nyttigt, vi är nära, ligger och pratar osv. Och hon har aldrig behövt napp, snutte eller gosedjur.
    Go långtidsamning!

  17. Mycket bra inlägg. Jag har inte själv barn men har kompisar som har det. Att amning är ett känsligt ämne har jag förstått men inte att det finns människor som måste skriva sina elaka tankar kring ämnet. Jag respekterar alla olika tankar kring amning och vill själv amma när det väl är dax 🙂

    Kram, bra blogg Stina!

  18. Fasiken vilket bra inlägg Stina – där satte du huvudet på spiken! Sålänge man själv är nöjd och allt funkar bra så ska omgivningen inte bry sig!

    Jag slutade nyligen amma min 13 mån son och det är SÅ skönt att inte amma längre. Dottern ammade jag i 10 mån (blev gravid igen när hon var 7 mån) men hon var redo att sluta – sonen kanske inte var det helt då han gallskrek första avvänjningsnatten och gnällde resterande 5 men vi tog oss igenom det och äntligen kanske vi kan få bukt på hans mat. och sovrutiner.

    Jag är glad över att jag lyckades amma så länge men för mig fanns det ändå en gräns och det kändes som att jag hade ammat klart

  19. Du är så jäkla smart och skriver så otroligt bra. Du har så bra värderingar och jag håller i stort sett alltid med dig. Du dömer ingen men står upp för dina åsikter. Fortsätt så! 🙂

  20. Vilket otroligt bra inlägg Stina, jag är helt på din sida! Barn har rätt till närhet, tröst, uppmärksamhet och mycket, mycket mer, tyvärr känns det som att samhället är påväg mot ett annat håll ibland. Jag tycker om dina inlägg och jag tror och hoppas att de kan förändra eller åtminstone påverka en del där ute. Jag vill också passa på att säga vilken otroligt duktig skribent du är Stina! Hade du skrivit en bok om dina tankar, åsikter och erfarenheter hade jag köpt den på studs. Du inspirerar! Kram

  21. Jag tycker också att alla ska få bestämma själv. MEN någonstans måste även du ha en gräns. Tycker du att det är okej och hälsosamt att amma en 4 åring? En 7 åring? Om dom vill det och väljer själva, är det okej då tycker du? Jag förstår dig till viss del men tycker du borde förstå att det finns människor som tycker att barn vid en viss ålder inte borde amma längre. Oavsett om den åldern är 2 år eller 7.

  22. Att kunna amma förutsätter väl att mamman är hemma under dagen med barnet? hur skall då pappan kunna vara pappaledig på heltid? Jag tror att det är viktigare för barnet att få en lika nära relation till sin mamma som till sin pappa, och det försvårar väl en långvarig amning? (kan lite om sånt här)

  23. Jag är en av dem som tycker att det finns en gräns när det gäller amning..
    1 år.. okej.. Men när det går upp mot 2,3,4.. Kan man amma hur länge som helst tycker du?

  24. Ett riktigt bra inlägg. Jag har känt en stor skam för att jag inte kunde amma min son. När jag fått upp min son på bröstet efter förlossningen så va det personalbyte så vi fick inget stöd i att komma igång med amningen istället kom det en ny barnmorska som vägde och mätte och sen fick vi komma upp till bb. Där fick vi heller ingen hjälp då klockan va mitt i natten. Nästa morgon sa jag till att nu måste ni hjälpa mig med att få honom att ta bröstet men de va bara awtt försöka som jag gjort själv hela tiden tidigare för de va ändå ingen fara om han inte åt något det första dygnet. När det gått ett dygn fick vi pröva med amningsnapp och då kom amningen igång. Vi åkte hem ett dygn senare med en väldigt gnällig bebis. Vi hann va hemma ett dygn innan vi kände att något inte stämde och åkte tillbaka till bb. Där blev vi kvar för att han hade gått ner för mycket i vikt. Han hade nästan inte fått i sig någon mjölk alls och vi fick ge ersättning och jag fick börja pumpa. De skulle hjälpa oss att komma igång med amningen och drog i mina bröst och slet och drog i honom. Han hade panik och bara skrek. De höll de på med var tredje timme i två dygn. De va de värsta jag varit med om. Tillslut tog han bröstet men då tog de bort honom efter tio minuter för att se om han gått upp i vikt. Sen dess har han inte tagit bröstet. När min mjölk sen kom igång med hjälp av pumpningen fick jag en inflammation och började äta antibiotika. Jag valde då att inte amma min son ut slängde det som jag pumpade under den veckan. Fick väldigt mycket skit av personalen. Amningen kom aldrig igång efter det och jag valde att efter en månad avsluta pumpningen. Kände mig som en jättedålig mamma och har mått väldigt dåligt över det men idag är han två och en halvmånad och mår jättebra trots att han bara får ersättning. Önskar att jag fått mer stöd av personalen på förlossningen och bb. Kanske hade amningen fungerat då.

  25. fantastiskt inlägg !!!
    hade själv en svår kris när det blev konstaterat att ammningen inte fungerade, något jag verkligen sett fram emot och faktiskt tagit lite för givet. hade jag kunnat så hade jag också låtit lillan ”bestämma”
    innerligt trött på alla som hela tien ska se framåt, mäter sina barns utvecklingar, hela tiden sucktar efter nästa steg. dom hinner banne mig inte krypa förrän kravet att om ska gå sätts, usch!!!!

  26. Vi har inte alls samma åsikt om detta, men, tycker du är cool som vågar stå upp för vad du tycker och gör

  27. Fantastiskt inlägg Stina!

    Ser upp till personer som vågar och står upp för sina värderingar utan att förminska eller döma andras! Du är så klok och skriver på ett bra sätt

  28. Underbart Stina-Lee!!!!!!

    Jag ammade min unge tills hon var 3.5. Jag tandemammade henne och lillebror (som slutade vid 1.5).

    Jag blir så trött på det här argumentet som alltid dyker upp i amningsdiskussioner; ”Man behöver inte amma för närhet” som om det var det enda sättet för oss långtidsammare att ge närhet på.

    Och jag undrar alltid varför man måste utesluta ett sätt bara för att det finns andra. Är det inte skitbra om man har fler än en metod att tanka trygghet och närhet på? Är det inte skitbra om man hittat ett sätt som båda trivs med och som inte har några nackdelar? (men massvis med fördelar)

    Amning ger närhet, kärlek, trygghet, mys. Det är nyttigt och ger massa hälsofördelar för barn OCH mamman.

    Min dotter älskar att sitta i knät och gosa in sig. Hon älskar att kramas, pussas, gnugga näsor. Är hon ledsen så vill hon gärna att man bär henne och så sover hon gärna vila på appas bröst de dagar han är hemma vid den tiden. Hon vill att man läser böcker för henne, badar tillsammans och hon vill gärna hålla handen när hon ska sova.

    Och så tyckte hon väldigt mycket om att få tutten ibland. Det ena utesluter inte det andra.

    Sen kommer det lika korkade argumentet ”Amning är för bebisar! Man förminskar barnet när man ger tutten!” utan att för en sekund tänka på att korttidsamningen som vi sysslar med nu för tiden är bunden till vår tid och vår kultur. Det var inte länge sen man ammade ett par år här i Sverige och i andra delar av världen så är det helt naturligt att ge bröstet till större barn.

    Nej, att amning skulle vara förbehållet bebisar är ett modernt påfund. Ett ganska dumt påfund om du frågar mig. Min dotter är verkligen ingen bebis. Inte heller är hon efter i sin utveckling, snarare tvärtom. Hon är framåt, självständig, påhittig, tuff, social och orädd.

  29. Superbra skrivet! Det bästa man kan göra för sitt barn är att göra det som är bäst för alla i hela familjen och inte lyssna på yttre påtryckningar om hur det borde eller ska vara. I mitt fall Bvc, som tyckte att det var konstigt att jag ammade länge (vilket jag inte ens gjorde-10 mån var min gosse när jag slutade).

  30. Bra skrivet!

    Jag tror att många som säger att barn inte behöver amma längre än 6-9 månader bara tänker på barnet fysiks behov och inte på dess behov av närhet, trygghet och känslan att mamma och pappa finns till för dem och att barnet inte känner sig bortknuffad från sina föräldrar.

  31. Fint och klokt inlägg om något som borde vara enkelt och varje föräldra-barn-pars egensak men som på något knepigt vis blivit komplicerat och föremål för så många diskussioner.

    Att människor orkar med att tycka så mycket om andra har jag aldrig förstått.

  32. Underbart skrivet!! 🙂 Amma på så länge barnet vill säger jag! Min tös ville bara ammas i ca 4mån och sista tiden dög det bara på natten, hon hade aldrig ro att ligga still och dia…

  33. UNDERBARA STINA!!!

    Förstår du vilken insats du gjort för kvinnor där ute?! ENORMT!

    Jag ammade min son till han var 1 år och ville nog egentligen inte sluta, men blev mer eller mindre ”övertalad” av sambo som tyckte jag fick sova för lite (i all välmening) och omgivningen som gapade varenda gång jag berättade att jag älskade att amma. Min son var inte bara enormt välmående, han var aldrig sjuk, hade massa bebishull och älskade sin amning. Och jag med!

    Vi samsover fortfarande idag (sonen är nu 2,5 år), vilket funkar SÅ bra för oss! Vi har en två meter bred säng där hela familjen mår BRA av att ligga nära varandra, finnas där för vår son när han drömmer mardrömmar och alltid ha en arm att vila på. Inte heller detta är ”socialt accepterat”. Därför pratar jag sällan högt om det. Men ”resultatet” talar för sig själv. Vi har ALDRIG behövt använda oss av vetenskapligt bevisade skadliga ”metoder”, vår son har alltid sovit väldigt tryggt och vi mår bra som familj.

    Du är en stark och underbar förebild för mammor och pappor där ute! Keep it up!!
    STOR KRAM!

    Och brudar, sträck på er – var stolta för att ni vill amma era barn, hur länge ni vill!!

  34. Jag är en nybliven mamma som var så inställd på att amma, att när det inte gick blev jag helt förstörd. Och alla i min närhet tjatar fortfarande om att ”ska du inte försöka mer” och ”bröstmjölk är det bästa för barnet”. Precis som att jag inte har ångest som det är. Hur folk bara vågar att lägga sig i!

    Tack för ett peppande inlägg!

  35. Vilket himla bra inlägg! Du har fått mig att helt ändra åsikt angående långtidsamning. Du förklarade det på ett bra sätt samtidigt som du inte la några värderingar eller var dömande mot de som eventuellt inte kan eller vill amma. Tack för att du upplyste mig!

  36. lotta:

    Det går alldeles utmärkt att arbeta och amma samtidigt. Min kille är pappaledig sedan årsskiftet och jag jobbar 70%. Ammar min 19-månaders och det är inga problem. Det spänner lite i brösten när jag jobbar 7-21.30 passen på helgerna men det är 2 tillfällen på 9 veckor så det överlever jag. Brösten anpassar sig och det gör bebin också!

  37. Brukar läsa din blogg men har aldrig kommenterat tidigare. Nu måste jag bara säga att detta var ett underbart inlägg! Bra Stina!

  38. Väldigt bra inlägg! Mer bröstmatning åt folket! Då tror jag att alla skulle må bättre! Läs min blogg om mesiga tjejer som inte vågar någonting!

  39. Nä Stina, nu har jag varit inne här på din blogg flera gånger och väntar på något nytt inlägg! Kom igen, ”alla” håller med dig, så nu kan du väl skriva något nytt?! 😉

  40. Så himla bra skrivet! Jag ammade vår äldre son tills han var två år, den yngre håller jag på med än (han är 1 år 8 mån) och tänker inte sluta förrän han själv ger såna signaler. Hela familjen sover tillsammans i en 240 cm bred säng. Det är så lätt! Så fint! Så mysigt! Alla är nöjda och glada.

    Förmodligen tycker vissa att vi är helgalna, men det skiter jag i. Vi har jättetrygga och glada barn.

    Bra text!

  41. Tack för ett fint inlägg om amning!
    Har inte tänkt på amningen ur den här synvinkeln förut. Men nu när du skriver det så blir det uppenbart. Jag ammar ju min 8 månaders fortfarande och kommentarer jag får ang det är inte: vad kul att du kan amma fortfarande. Vad mysigt etc. Utan snarare: meh, ammar du fortfarande? Varför då? Är det inte dags att ge välling snart? Saga visar tydligt att hon vill ha bröstet och vi gillar båda närheten. Däremot så är det inte så kul att ha blivit biten i tutten några gånger :S Jag skulle också vilja trappa ner på natt-ammandet, då jag behöver sova och hon nu äter 4-5 ggr per natt. Men det skulle du skriva om i ett separat inlägg, ser fram emot om du hat några tips 🙂

    En stor hjälp för amning skulle vara att få bort stämpeln att barn ska ammas i sex mån sen är det stopp. Man rekommenderar helamning i sex mån och sedan införa smakportioner, inte att sluta. Men de flesta verkar se sex månader som en magisk gräns. Min BVC sköterska gav rådet att ge välling i mugg som mellanmål för att börja introducera gluten. Då kan jag glatt fortsätta amma mun dam som vägrar att äta gröt:)

    Luddig kommentar men skriver den ammandes mitt i natten…

Leave a comment