x

ljuvali-bloppis

16 april, 2012

Tiiimber!

16 april, 2012

Alla ska få göra som de vill men ingen ska behöva skämmas!

16 april, 2012
empty image
empty image

Jag fick nyligen en kommentar från Sanna som undrade lite om amning och hur man, på ett bra sätt, slutar ge bröstet på natten. Jag tänkte ge mina personliga tankar och åsikter om det i ett senare inlägg, först vill jag skriva ett inlägg om amning generellt.

Ett inlägg som väckte stora reaktioner är det korta inlägg om amning som jag skrev för drygt ett år sedan. Det hette då att jag var äcklig och pervers som valde att amma mitt ettåriga barn. Vet ni? Jag slutade inte amma förrän ett år senare. Min dotter var då två år och fem månader. Jag bryr mig inte särskilt mycket om vad vissa där ute anser om det, folk i allmänhet tycker och vet så oerhört mycket, oftast om saker de själva inte har någon personlig erfarenhet av.

”Förstår inte mammor att de gör sina barn en otjänst genom att binda dem till sig så, vad hände med närhet och kramar?”

”Orsakerna till långtidsamningen tror jag är misslyckad matintroduktion, att mamman har identifierat sin mammaroll med just amningen samt att det har varit en sak hon verkligen lyckats med, till skillnad från att skapa sig en karriär elller dylikt, kanske uppfattar mamman barnet som mindre än vad omgivningen gör”

”Varför amma ett barn som kan äta riktigt mat? 6-9 månader är normalt, lär ju få psykiska men, vidrigt”

”Fy för själviska mammor som ammar för sin egen skull bara för att de har separationsångest”

”Ett barn över 1 år i ett land med rent vatten och näringsfylld mat behover inte bröstmjölk, det är bara fel”

Åsikterna är många och alla kan inte tycka lika men jag kan inte låta bli att bli förbannad på all denna okunskap (ja det är precis vad jag tycker att det är) som florerar och infekterar hela vår syn på amning.

Jag har nog alltid haft en neutral inställning till amning, tänkt att det gärna är något jag vill uppleva men att det får bli som det blir väl där. Jag var inte ens säker på om det var fysiskt möjligt att amma ett barn med obefintliga bröst, något som omgivningen så fint hade tutat i mig. Storleken på våra bröst har ingen betydelse för hur mycket eller lite mjölk vi producerar. Så! Där åkte den myten i soptunnan.

Jag vill absolut inte dömma den som inte vill eller kan amma, hade själv halva skafferiet fullt av flaskor och tillägg när Mayia föddes då jag var öppen för alla alternativ. Man vet ju liksom inte.

På förlossningen tilläts vi dock att få en fin start, något som jag är tacksam över och som helt säkert lade grunden för oss. Jag vet hur stressigt det kan vara på förlossningen, kanske är man trött och mörbultad efter ett utdraget förlossningsarbete, ditt barn säger tittut men ändå är det inte slut, det ska tryckas på magen och moderkakan ska ut, bebisen ska vägas och mätas och… Ja, det tar aldrig slut! Och så ska man promt ha genomfört en ”godkänd” amning inom den första levnadstimmen för annars blir det iiinte bra. Självklart kan detta vara oerhört stressande och kroppen är så fin att när den är stressad är det inte sällan som den låser den sig. Hur lätt är det att amma då? Och hur ska ett barn som just gått igenom något så traumatiskt som en födsel få en bra start om den inte ges tid att göra sig redo i egen takt, i lugn och ro? Ligga på (om möjligt, men det är det oftast) mammas bröst, hud mot hud, och få den tid den behöver utan att någon lägger sig i och ska göra något så oviktigt som att väga och mäta, ge spruta och ta på kläder. Att separeras från mamma så tidigt, om det inte gäller livet, är fel. Allt det där kan man göra sedan! Jag och min dotter fick en lugn start. Mayia tog bröstet (det lilla lilla bröstet, haha) direkt och två år framåt var de oskiljaktiga. En bra start (så bra som möjligt) och rätt stöd är något alla borde få men tyvärr finns det brister även här. En bekant till mig fick förlossningen hon drömt om, allt gick bra men när hon väl fick upp sin son på magen som nästan genast började visa typiska tecken på att vilja ha bröstet, vad händer då? Barnmorskan tar honom och säger att ”nu vi bara hinna väga och mäta dig innan det blir personalbyte…” Förhoppningsvis är detta mer undantag än regel men fy fasen alltså. Behöver jag skriva att det tog sin lilla tid för de båda att komma ”in the right mood” igen? Det hade inte behövt bli så.

En bra start tror jag är viktig för den fortsatta amningen men skulle man av någon anledning inte få det är det absolut inte kört. Kom ihåg det! Det kan ta tid, det får ta tid och kanske gör det svinigt ont också men vill du amma så ge dig själv och ditt barn en ärlig chans! Mer än så kan man inte göra.

För att bemöta några av kommentarerna ovan. Varför i hela fridens namn måste det ena alltid utesluta det andra när det kommer till ämnet? Amning ersätter varken mat eller annan närhet i form av exempelvis kramar. Vår tös älskar att gosa in sig i mammas eller pappas famn, pussas och kramas, bli buren när hon är ledsen, hålla handen när hon ska sova. Och så tyckte hon väldigt mycket om att få bröstet ibland. Inget märkvärdigt med det. Det ena utesluter inte det andra och det är väl enbart positivt om man har fler sätt än ett att tanka trygghet och närhet på?

Jag tror att det är yttert få av de som långtidsammar som väljer att göra detta av osunda skäl, till exempel att de inte vågar klippa navelsträngen. Tvärtom verkar de högst medvetna om den aspekten och om jag ska titta på mitt eget barn, som ammats länge och som även sover med oss, har hon enligt mitt tycke mindre navelsträng än många av våra bekantas barn som ammats några veckor, sover i egna sängar sedan födseln och inte blivit burna i ”onödan”. Jag lägger ingen värdering i det men att mammor som väljer att amma längre än vad som anses ok skulle göra detta av egoistiska skäl köper jag inte.

Det pratas ständigt om att barnet behöver inte si och barnet behöver inte så, barnet behöver inte ammas på natten, barnet bor i ett land med rent vatten och behöver därför inte ammas onödigt länge, barnet behöver inte bäras så fort det gnäller och amning efter sex månaders ålder är bara för mammans skull för barnet behöver det minsann inte längre. Vadå behöver? Behöver du den snygga väskan du köpte igår? Det är mycket vi inte behöver men vem bestämmer värdet av våra behov?

Ibland känns det som att de första åren är en enda stor avvänjningsprocess, banden ska klippas så tidigt som möjligt och barnet ska minsann göras redo för den hårda och kalla världen som väntar. Snabbt ska det gå. Varför skaffar vi barn egentligen, och när blev det så fel att sätta sina barns känslomässiga behov före allt annat?

När jag höll på att sluta amma fick jag tipset ”bestäm dig för att nu är det slut, sov borta några nätter eller sov i ett annat rum och låt henne skrika”. På grund av yttre påtryckningar var jag faktiskt på väg att sluta amma flera gånger innan jag bestämde mig för att bara skita i allt och gå min väg, vår väg. Vill man sluta amma är nog att sova borta några nätter, sova i ett annat rum och låta barnet skrika ett effektivt sätt men för oss kändes det aldrig rätt. Istället har jag känt starkt att om jag ger mitt barn utrymme att själv visa vägen ”ur boet” så gör hon det, utan att jag på något sätt behöver knuffa henne i ryggen. Det tar kanske längre tid än vad vårt samhälle tillåter vad fan gör det då? Att sluta amma har varit en process, och vi gjorde det tillsammans. 

Jag vill poängtera att jag inte på något sätt vill förringa er som av olika anledningar inte vill eller kan amma. Jag vill inte glorifiera amningen och säga att den är det enda rätta för det som var/är rätt för mig behöver inte vara rätt för dig och det är något jag respekterar, även om jag tycker att vissa uttrycker sig klumpigt. Jag känner inte heller att jag måste försvara mitt val att amma längre än vad som med dagens mått mätt är normalt. Däremot vill jag visa på lite variation, att allt okej om det känns okej och det vore fint om detta inlägg kunde bidra till ökad förståelse och en större öppenhet.

Alla ska få göra som de vill men ingen ska behöva skämmas!

12

119 comments

  1. Ja, vi har ganska olika åsikter om detta men det var ett jättefint inlägg. Nu tycker jag att du ska uppdatera igen för det börjar bli tjatigt, haha. Sen är det inte speciellt roligt att läsa kommentarerna heller då det inte bjöd upp till någon diskussion eftersom alla verkar tycka precis som du.

  2. Jättebra skrivet! Vad hände med tolerans och acceptans i vårt samhälle? Ammade/tänker amma så länge det passar mig och mitt barn. Det har ingen annan med att göra.

    Men bara för nyfikhetens skull, kvinnor som ammar sina 7åringar? Spontant tycker jag det är konstigt men jag försöker tänka att det är upp till dem, men vad tycker du?

  3. En av mina vänner ammade sitt barn tills barnet var tre år. Hon var aldrig nånsin sjuk som liten! Jag tror att det är bra! Det är säkert inte nödvändigt, men alla har sitt eget val och man känner väl när det är dags att sluta. Ingen annan känner dig och fitt barn lika väl som du gör! Bra skrivet Stina 🙂

  4. Instämmer. Om du (och ditt barn!) hade velat amma i 5 år till så skulle du ändå inte behövt skämmas. Jag ammade min första i cirka 8 månader och min minsta ammar jag nu (han e 6 månader). Jag tror att jag kommer amma han till cirka 8 månader också. Det är vad som känns bäst för mig (barnen hade nog kunnat längre). Det kanske verkar egoistiskt men för mig är det viktigt för att kunna känna mig som en bra mamma, jag älskar inte direkt att amma alls egentligen. Men som du säger, man ska inte behöva skämmas!! Jag klandrar inte den som ammar 1 dag eller den som gör det i flera år. Alla gör vi på våra olika sätt.

  5. Hur vet du att folk som skriver sånt inte vet nåt om amning eller inte har personlig erfarenhet av det ? Och även om man inte har nåt eget barn kan man veta hur länge som är bra att amma, genom att träffa andra med barn osv…

  6. Nu har jag inte barn och det kommer att dröja många år innan jag är redo, men jag måste kommentera ändå. För ett par år sen såg jag en dokumentär som hette typ ”jag ammar min sju” eller nåt sånt, där de följde mammor som ammade barn som var mellan 3-7 år.

    Det kändes bara… äckligt på något sätt… Nu är det väldig tabu att säga äckligt om sånt men det såg inte okej ut. Ungen sprang runt och lekte och sen helt plötsligt så ville hon bli ammad. Hon höll på och larvade sig när hon låg där och så sa mamman något i stil med att ”om du inte skärper dig så får du inget” och situationen kändes bara konstig.

    Sjuåringen verkade också väldigt barnslig och nästan omogen för sin ålder och jag vet inte om det har något samband men… A det kändes bara fel i hela kroppen.

  7. Hej!
    Bra inlägg! Skall ha mitt första barn om 1 månad så tips och debatt och sådana här saker inspirerar!! Tack 🙂

    MVH Lina

  8. bra inlägg ! själv kunde jag bara amma 3 månader . jag fick mjölkstockning som gick över men sen var inget sig likt . sista månaden prövade jag alla olika sorters teer för att öka produktionen pumpade hade olika typer av hjälpmedel för barnet, frågade bvc , jag gjorde allt.. det enda jag fick för det var att mitt barn skrek av hunger för det rann för lite och innan han accepterade flaskan var det hopplöst och det kom mycket tårar .. det är så många som dömer där ute… någon skrev att det var sorgligt att folk gav ersättning innan de testat allt.. men hur lätt är det med första barnet som man älskar gränslöst som dessutom skriker av missnöje för att maten är slut efter flera långa försök utan framgång? ibland går det bara inte..:/

  9. Jag önskar att fler i den här världen tänkte som du! Att stå på sig, och göra precis som man vill själv, oavsett åsikter och påtryckningar från andra är inte alltid det lättaste. Har följt din blogg länge nu, och det är inte första (säkerligen inte sista heller) gången som du inspirerar och berör mig. Otroligt egentligen att något på en dataskärm, skrivet av en människa man aldrig träffat, kan kännas så varmt och äkta. Tack för att du är du 🙂

  10. Hej! Måste säga att jag inte är särskilt intresserad av vare sig barnuppfostran eller ammning, men lik förbannat så sitter jag här och läser ordagrant dina inlägg, även långa som detta, för du för fram dina värdiga och mänskliga åsikter på ett så himla bra sätt!

  11. Hej Stina! Tack Stina! För ett jättebra inlägg med jättebra innehåll. Blir så glad att du skriver om detta! Detta med amning är en så känslig fråga på många sätt! Jag har en 5-månaders liten flicka som jag ammar helt men redan nu håller omgivningen på och pratar om mat och som om att jag snart ska ”slippa” detta här. Matstunderna som min lilla tös och ja har funkar jättebra för oss och jag har planer på att amma henne i minst 1 ½ ytterligare om hon vill det, men det är knappt att man vågar säga det till någon. Det känns som om jag kommer att tvingas smyga. Och så borde det ju inte vara! Det är naturligt och mysigt och jag hoppas verkligen att jag kommer våga stå på mig och göra som jag vill. Men tyvärr, andras åsikter är svåra att tackla ibland! Jag blev verkligen stärkt av att läsa ditt inlägg, tack 🙂

  12. Hej!

    Jag har precis börjat läsa din blogg och vill lämna en kommentar om vilket fantastiskt klokt inlägg! Tycker du verkar vara en otroligt klok och fin människa.

    Jag själv ska ha min första nu i maj 🙂 Så det är väldigt inspirerande att få läsa inlägg som dessa. Mer av den varan! 😉

    Kram

  13. Hej!! Trillade in på din blogg ikväll o gillar den!! Snubblade över detta inlägg o undrar en sak om amning. Jag har en pojk på ett år som jag ammar tidig morgon o en gång mitt på dagen… Jag vill gärna fortsätta amma ett tag till men oroar mig lite för hur det ska bli till hösten när jag börjar jobba. Kan man amma bara någon gång ibland?? Sinar mjölken då??? Jag tänker att det målet mitt på dagen fungerar ju bara på helgen o det tidiga morgomålet äter han oftast men inte alltid. Är lite rädd att mjölken ska sina o att vi tvingas sluta trots att vi inte vill. Slutade natt amma för ca två veckor sedan både på gott o ont, jag kände att jag inte orkade mer, samtidigt är det lite sorgligt. Dock tog jag nätterna själv… Hade inte klarat av att låta honom skrika el åka bort… Hur ofta ammade du… Valde hon att sluta själv eller hur gjorde ni???

  14. GUD vad bra formulerat. Exakt mina tankar, och det är egentligen sjukt att inte fler resonerar så – och att man ens ska behöva FÖRSVARA sitt val att amma.

    Det som borde vara det allra mest naturliga i världen.

    Så, som sagt – ingen ska behöva skämmas. Oavsett vad som råkar vara ”trenden” i samhället just nu.
    Tack för ett bra inägg!

  15. Pingback: En syster

Leave a comment