x

Tivoli i København

18 juni, 2011

Gokväll!

18 juni, 2011

När vi präntar in i våra barn att det är fult att titta, lär vi dem att det är fult att vara annorlunda

18 juni, 2011
empty image
empty image

Meningen med föregående inlägg var inte att göra någon ledsen eller arg, även om jag kan förstå att många blir det. Jag vill heller inte göra narr av någon och ser väl egentligen inga gamla, handikappade eller sjuka människor på bilderna. Bara människor, som tillsammans med mig gör sig sjukt roliga i sammanhanget. Och det skrattar jag åt! Humor är olika, människor också och det är när vi för samman dessa två komponenter som det tydligen kan bildas gnistor. Jag är dock övertygad om att man kan ha en stark och human människosyn och samtidigt skratta åt sammanhang och situationer som vi med alla våra olikheter som människor sammanstrålar i.

Någon skrev att jag är en dålig förebild för mitt barn och att det är fruktansvärt att jag som förälder gör handikappade och överviktiga personer till åtlöje på detta sättet. Jag förstår hur ni tänker (även om det inte var deras funktionshinder eller fetma jag skrattade åt, snarare att vi var på tivoli och de satt och sov bakom mig på varje bild haha) men samtidigt kan jag se det ur ett annat perspektiv, om vi nu ska gå in på funktionshindrade och andra som på något sätt skiljer sig från normen lite grann. Är jag en bra förebild om jag sätter skygglappar på min dotter? Lär henne att vara tyst och att inte tala högt om vissa saker, att se bort? ”Shyyyy, inte säga så, inte titta!” Det är när vi vuxna gör det som vi, medvetet eller omedvetet, lägger våra egna negativa värderingar i våra barns blickar (som inte är av annat än nyfikenhet och intresse för våra olikheter, olikheter som borde uppmuntras) och gör dem till fördomar. Ett förstärkande av ”vi och dem”. Den dagen Mayia stirrar ska jag säga till henne: Gå fram och säg hej!

Jag tar inte mig själv på så stort allvar, inte människor i min omgivning heller oavsett om de är normalstörda eller vad de nu är. Därför kan jag skratta, och det hjärtligt.

Och hur var det nu med håret [länk], var det mitt eller hur var det? Sanning, humor, en normalisering av hårväxt eller alltihop?

0

55 comments

  1. Helt ärligt? Att koppla samman öppenhet och att vara fördomsfri har väl absolut ingenting alls att göra med att medvetet göra sig rolig på andra människors bekostnad. Fruktansvärt oansvarigt och elakt av dig och jag hoppas att du skäms! Hur skulle DU känna om någon gjorde så mot dig eller någon du älskar?

  2. Jag tycker inte att du behöver försvara dej. Människor utan humor kommer alltid finnas och människor som letar fel likaså. Vad du än skriver eller visar upp i bloggen, så kommer vissa alltid störa sej.

    Du har inte gjort något fel. Kram påre!

  3. Udda inlägg, de här två. Humor på vilket sätt då? Och förklarande på ett sätt som att barn skall lära sig att inte titta bort, utan gå fram o hälsa, bara för att personen är just annorlunda. Mina föräldrar skämdes när jag pekade på en mörkhyad människa när jag var liten och utbrast nånting, hade väl varit ännu mera dumt om de bett mig gå fram å hälsa dessutom. Självklart skall man lära barn att alla har samma värde, men jag tycker inte de framgick så bra på detta sätt.

  4. Jag hörde en intervju för länge sen med en stand-up-komiker som fick frågan om det är ok at skämta om precis ALLT? – Ja, svarade han det tycker jag. Allt man RESPEKTERAR i vanliga fall, kan man också skojja med/om utan att man är kränkande.

    Jag håller med. Jag tyckte att bilderna inte alls var förnedrande. Att man reagerar så starkt på det hänger ju dock ihop med hur samhället idag ser ut, i samhällets ögon är ju funktionshindrade/överviktiga/ etc människor ”mindre värda” eller hur man ska uttrycka sig. Tyvärr, vill jag också säga, men om man ska var realistiskt så är det ju så trots att det är fel.

  5. Hej Stina!
    Tack för ditt inlägg. Vi diskuterade just detta på mitt jobb, för några dagar sedan. Jag arbetar med handikappade människor dagligen och upplever att vårt samhälle inte tagit oss någonstans, när det gäller att alla människor är olika. Ofta när jag är ute med en omsorgstagare i samhället, hör jag föräldrar till barn säga ”titta inte”. Varför? Varför får de inte titta på en handikappad människa, så som de ser på en människa som inte har handikapp?

Leave a comment