x

Orutinerad

1 juni, 2011

Gissa djuret

1 juni, 2011

Bikten 24 timmar

1 juni, 2011
empty image
empty image

Bikten är ett återkommande moment i denna blogg. Här kan du bikta dig 24 timmar framåt, anonymt eller inte är givetvis upp till gemene man. Lätta på själen och berätta vad som tynger just ditt hjärta – har det hänt något, i skolan eller på jobbet? Har du gjort något du ångrar, något du känner ångest inför eller bara ligger och funderar på om nätterna? Har du förlorat någon du älskar – berätta för mig om honom eller henne, berätta om din sorg och saknad, berätta om era fina stunder tillsammans.

Jag vet hur otroligt skönt det kan vara och framför allt hur viktigt det är att ibland få öppna upp och kasta ut allt det som så lätt samlas på hög där inne, vad det än må handla om – stort som smått, jobbiga tankar, känslor, händelser, minnen. Ja, vad som helst egentligen. Nu gör vi detta inlägg till en riktig sopstation där vi slänger alla våra gamla sopor för att lämna plats åt nytt och fräscht. Kram på er, ni är toppen och alltid välkomna in hit. En sak ska ni komma ihåg och det är att vi aldrig är ensamma om att tänka, känna och må som vi gör även om det många gånger känns så. Det är denna bikt ett verkligt bevis på.

0

131 comments

  1. Jag är 23år och har aldrig haft något förhållande. Har haft sex två gånger i mitt liv, båda var one night stands och jag var jättefull båda gångerna. Nu har jag fastnat i någon slags dilemma… Jag vill inget hellre än att träffa någon och få uppleva allt det som mina vänner haft i så många år samtidigt som jag är jätterädd att jag inte ska… kunna. Vet inte hur man gör och är fruktansvärt osäker på mig själv. är rädd att om jag träffar någon så ska han tycka att jag är dålig i sängen och på att vara i ett förhållande samtidigt som att jag nu börjar bli lite för gammal för att fortfarande vara så oerfaren som jag är. hur ska jag gå vidare? hur ska jag våga? hur gör man?!

  2. Har läst igenom många kommentarer och de handlar i stort sätt om folk som har problem. Många handlar om relationer. Det kan vara skönt att skriva av sig. Därför är det så fint av dig Stina att ha denna bikt då och då.

    En fråga till dig Stina. Har du själv haft problem med någon relation någon gång? Du verkar ha det så himla tryggt och bra med din lilla familj, men tror du även vi som har det svårt idag kommer få en ljusare framtid?

    Jag tvekar på om jag någonsin kommer bli lycklig igen. Önskar mig verkligen en liten familj som jag kan ut och cykla med, gud så mysigt.

  3. Jag tar studenten nu till helgen och jag kommer inte gå till skolan då jag helt enkelt inte klarar av att visa upp mig i klänning inför så många människor. Mina föräldrar och mina lärare är så förbannade på mig, varför kan ingen förstå mig hur jobbigt det är för mig och i stället glädjas åt att jag åtminstone firar min student trots att jag hoppas över festen i skolan? Önskar det vore måndag nu och allt vore över.

  4. Till k

    Jag vet inte varför jag ens skriver till dig men jag vet att du inte vill ha så mycket med mig o göra längre. Om det ska vara såhär behöver jag höra det från dig, jag klarar inte av att inte veta någonting. Det känns som om jag förlorar allt när jag bryter med dig. Det känns som om jag har nervsammanbrott mer eller mindre varje. Jag orkar inte spela att jag mår bra hela tiden. Ja vet att ja inte visar mina känslor så bra… jag har haft svårt för de… men ja menar verkligen allt jag har sagt till dig… mitt hjärta kommer alltid älska dig. Jag önskar du hade behandlat mig bättre och inte tagit mig för givet för jag fixar inte detta. Du tar mig inte seriöst nu och du kommer säkert aldrig ta mig seriöst. Hade jag vetat att du aldrig var seriös från början hade jag inte ens pratat med dig. Önskar jag kunde vända tillbaka tiden till innan du förstörde. Ibland undrar jag om du ens inser vet hur djupt du skadat mig. Jag älskade för jag trodde du älskade, du sa att du älskade, hur kunde du med o bara älska och försvinna, tror du att problem bara försvinner, jag kollar till dig varje dag men vågar aldrig skicka detta. Jag hoppas du någon dag förstår hur mycket skada du har gjort.

  5. En av mina bästa vänner har blivit diagnostiserad med MS för bara några dagar sen. Jag mår så jävla dåligt över det. Mår dåligt för hennes skull, trots att det inte riktigt sjunkit in hos henne än, jag märker att hon fortfarande är chockad. Och jag är arg. För jag vet hur det är att leva med smärta. Jag har en nervskada sen 3 år tillbaka som handikappar mig nog som det är. Och så får min bästa vän diagnosen MS… fan, jag håller på att spricka. Är utan psykolog för tillfället och behöver verkligen bara prata av mig. Kan inte prata med henne om det eftersom att hon är chockad, och jag kan inte heller prata med andra vänner för hon vill inte att någon ska veta. Fan i jävla helvete också. Hon får inte vara sjuk.

    Något jag verkligenverkligen hatar med det här är att jag har fått tanken ”shit. tänk om det här skulle hända mig. eller mamma. eller min pojkvän. eller mina (förhoppningsvis) framtida barn. fan.” Vilket är PRECIS det jag störde mig på att alla tänkte när jag berättade om min pappas död. Och att folk då, undvek, för att slippa tänka på det hemska. Liksom för i helvete, det här handlar inte om dig, det här handlar om MIG. kan du ge MIG stöd istället för att börja tycka synd om dig själv för att DU inte vet hur du ska hantera en jobbig situation?? Och så tänker jag exakt samma jävla sak själv när en kompis är med om något jävligt. Antar att det bara är mänskligt….

  6. sent inlägg men de måste komma ut.
    Jag vill skaffa barn, min kille också. Men jag hatar mitt job, vill bara gå upp till chefen och säga upp mig. Men det känns som att skaffar jag ett nytt jobb så måste jag vara anställd där ett tag innan vi kan skaffa barn så det inte gör sig av med mig p.g.a. för det. Vill ha barn – men måste komma ifrån mitt jobb! Jag vill inte bara vara lycklig i mitt förhållande utan i resten av min vardag också.

  7. min sambo är psykiskt sjuk. jag har bara berättat det för en enda person. detta kommer följa oss för resten av livet och jag är livrädd för att han kommer att ta sitt liv en dag. vuxenlivet blev inte som jag tänkt mig och jag brukar fundera på hur andra par har det. sådana där båda är friska. så får jag dåligt samvete för att jag funderar på det. jag vill ju inte göra slut med honom, men tankarna på hur andra har det och hur det skulle varit om han var frisk kommer tillbaka och ger mig dåligt samvete.

  8. Du skrev så fint och du berörde verkligen mitt hjärta! Jag fällde några tårar medan jag läste och det jag vill säga är att du inte skall känna någon skuld! Din lillebror har det bra nu, han ser ner från himlen och ser hur mycket du älskar och saknar honom och om han kunde tala med dig skulle han säga att var inte ledsen! Han vill inte att du skall känna skuld över att du inte kramade honom, för han vet ändå att du älskar honom med hela ditt hjärta! Du behöver inte känna någon skuld, för du kunde inte veta att han höll på att dö. Och det att du är rädd för att dina föräldrar skulle ha önskat att du skulle ha dött istället skall du inte ens tänka på! Tänk så ledsna dina föräldrar skulle bli om dom skulle veta att du tänker så! Jag lovar att dina föräldrar älskar dig och din lillebror lika mycket för alltid, och att du istället förgyller deras liv extra mycket nu, eftersom dom misst ett barn. Men det jag vill att du ska veta är att du duger som du är för dina föräldrar! Du behöver inte ha dom bästa betygen eller vara extra flitig för att dom inte skall tänka att fel barn dog. Jag lovar att dom inte tänker i dom banorna alls! Du skall bara vara dig själv, inte arbeta ihjäl dig för att känna att du duger att leva. Tänk istället vilken tur dina föräldrar har som har dig kvar i sina liv! Du är värdefull precis som du ,vännen! <3 tvivla aldrig på det! // Ida

  9. Tiden är totalt ute, men jag måste få skriva ett svar till Dark mind. Gå och prata med någon! Det du beskriver var jag för 1½ år sen. Jag var enormt deprimerad trots att jag hade allt. Men det som hänt för länge sen hade jag inte bearbetat färdigt. Jag hade självmordstankar och ville skada mig själv för att slippa ångesten, men nu mår jag bra. Jag pratade med en kvinna en gång i veckan i ett drygt år innan jag blev frisk. Men jag blev frisk!

    Det gör ont i hjärtat att läsa att du har det på ett liknande sätt. Så mitt enda råd är att gå och prata med någon. Det gör skitont, det vet jag, men det hjälper. Varma kramar till dig <3 Du är inte ensam, även om det inte känns så…

  10. vet inte var jag ska skriva detta, eftersom att du inte pratar med mig längre, och då blev detta ett väldigt bra alternativ..
    grattis på födelsedagen bästavän, jag saknar dig. önskar att jag skulle få dela denna dagen med dig. när jag fyllde år för några månader sen, så satt vi uppe till tolv och pratade fastän vi var trötta båda två och skulle upp tidigt nästa dag. du höll dig vaken bara för att säga grattis till mig. igår satt jag också vaken fastän jag var trött, men när klockan blev tolv så skrev jag inget, ringde inte.. vi pratar inte längre, och jag saknar dig otroligt mycket. du var min bästa vän någonsin, jag mår så jävla dåligt. borde tagit chansen när jag hade den, men förstår du hur konstigt allt hade blivit om jag hade tagit den? jag mår så dåligt över detta, det går inte en enda dag utan att jag tänker på dig. saknar våra random konversationer, våra långa promenader, våra ”seriösa” skypesamtal. saknar att ha en killkompis att berätta allt för, saknar våra sms, att vakna och ha ett sms från dig, när du tröstade mig när jag var ledsen. saknar dig. vi kommer nog aldrig mer vara vänner, och det är så synd. du var verkligen en av de bästa människorna jag har träffat. vi pratade i princip varje dag under ett år, och vi lärde verkligen känna varandra. jag berättade verkligen ALLT om mig själv för dig, och jag tror att du berättade det mesta om dig själv för mig. Jag glömmer dig aldrig. aldrig någonsin. Jag kan skriva en hel bibel om hur mycket jag saknar dig och hur mycket du faktiskt betyder för mig. Det gör så ont att kolla igenom bilder på oss, och jag vet inte varför jag gör det. Läste igenom min blogg också, och läste inlägg efter inlägg som handlade om dig. Det är sjukt vad mycket vi pratade. Alla såg det, förutom jag. Eller jag förstod nog egentligen.. Var ju påväg att själv säga vad jag kände några gånger, men så tänkte jag på hur fel allting skulle bli och så struntade jag i det. Du frågade hur jag kan välja honom istället för dig, när vi knappt träffas och att han inte märker att jag mår dåligt. Jadu, jag vet inte. Allting är så jobbigt och jag vet inte vad jag håller på med. Men jag vet att jag saknar dig. Men jag har förstört allt, och du kommer nog aldrig mer vara min vän.
    Saknar kvällarna i vintras när vi var ute i flera timmar trots att vi frös inihelvetes mycket.. haha, jag minns när vi var på dagiset och den där fläkten började låta extremt högt och du blev skiträdd och typ sprang iväg, glömmer det aldrig haha..
    Jag saknar; attack!!!! och att vinna över dig på fifa, när du blev skitsur för att du förlorade, och sen ville du inte spela det mer.. 😉 När vi spelade halo och du dödade mig ungefär 683043 gånger. Jag var verkligen skitkass på det.. haha..
    Okej, nu har jag skrivit hur långt som helst, känns rätt bra faktiskt.
    Jag har sagt det innan, och jag säger det igen;
    jag saknar dig. ha det bra, glömmer dig aldrig.

  11. Hej. jag vill bara säga att jourhavande kompis finns på chatt och telefon, det här är ju helt fel tid att säga detta då det är sommar uppehåll.. TYVÄRR!!!
    men om man vill prata om vad som helst.. dåligt, bra eller bara prata med någon så finns de där. (inte nu dock.. men alltid annars) gå då in på jourhavandekompis.se eller in via ungdomar.se där kan man chatta, det står åxå telefon om man vill ringa.
    kram kram

    och tack fina Stina för att du vill göra världen lite bättre på ditt sätt. så bra!

  12. Det här är ett sånt litet problem jämfört med många andra, men here it goes.. Jag har en vän som glidit ifrån mig det senaste året, men jag känner att det är dags att vi båda går vidare och jag har många bättre, närmare vänner numera. Hennes surmulna attityd mot allt som gäller mitt ”nya” liv (som enligt mig är inget annat än att jag vuxit upp med flytt och universitet etc och hon inte) är inget jag kommer sakna.

    Enligt henne har jag dissat henne jättelänge (kanske det.. vill ju lite låta det rinna ut i sanden när det ändå inte är bra mellan oss och kommer aldrig bli igen) och nu är hon fast benägen att jag ska gå på hennes student. Det handlar inte om att hon vill att jag ska vara där på hennes viktiga dag utan det är principiellt ”du lovade”-tjafs och oförstående mot att jag har en pojkvän på distans som jag vill ha några extradagar med, kommer ju bo hemma hela sommaren och se henne när som helst, medan killen är låångt borta med sitt jobb och jag med mitt hemma..

    Nu vill inte jag vara den som ”dissar” sin tjejkompis för sin pojkvän men det känns verkligen som att det är ett val mellan vad som ”borde” vara rätt att göra och sen vad som är rätt för mig, för mitt välbefinnande, för just denna situation. Men missar jag hennes student och stannar hos killen en vecka istället för några dagar kommer hon förmodligen hata mig. Det har hon mer eller mindre sagt. Då är det slut. Det är mer eller mindre ett ultimatum hon ställt.

    Vet inte riktigt om det ens skulle vara en förlust men jag har aldrig förlorat en vän på det sättet. Jag vet inte vad jag ska göra. Det mer eller mindre plågar mig och jag har fortfarande inte bokat tågbiljetter hem. Killen och jag ska träffa massor av folk nere hos honom och det känns som att jag mycket hellre träffar alla dem än just min gamla sura kompis…

  13. Den 15/8-08 träffade jag e underbar kille som jag blev tism med, vi flyttade ihop efter bara 1 vecka, och sedan började han förändras, han ville inte jag skulle umgås med mina polare, ha ville inte att jag skulle åka och hälsa på min mamma o mina syskon i skåne (vi bodde i småland då) och ja, han betedde sig jätte konstigt men jag tänkte inte så mkt på det eftersom jag älskade honom och han var mitt allt. när vi vat tism 5 månader fick jag reda på att jag var gravid och både han och jag var överlyckliga. Vi var så kära och allting var perfekt. Vi bestämde för att behålla barnet. Den 16/11-09 kom vår finna dotter till världen som fick namnet Saga (Under graviditetet förrvärrades min pojkvänns humör, han sätt att behandla mig och min familj m.m) och i Januari -10 fick jag nog så jag och vår dotter flyttade hem till skåne, det har hänt mkt sen dess. Vi försökte reda ut våra problem men de funkade inte. I november -10 gjorde jag slut med honom för han tog all energi från mig.Han ringde minst 6 gånger om dagen, tjatade, bönade och bad om att jag skulle komma tillbaka och så. när jag hade gjort slut vände han tvärt, ringde aldrig, svarade inte på sms o ingenting. Jag började känna saknad efter honom, funderade ut lösningar på våra problem och såg äntligen ett ljus för vår framtid igen, men den dagen jag skulle berätta detta för honom (1,5 vecka efter vi hade gjort slut) så berättar han för mig att han har en ny flickvän.

    Det krossade min dag, allting runt om mig rasade och jag gick in i en djup deperition. Nu har dem dessutom flyttat ihop (dom har bara varigt tism i ca 2 månader) och jag ve inte var jag ska bli av, jag skulle vilja berätta hur jag känner, tycker, tänker och vad jag vill men är rädd för att ha bara kommer ignorera de, skratta åt mig som han gjort så många gånger förr och bara… ja strunta i det. Allt detta gör så ont. Jag Saknar honom varje dag, jag älskar honom och jag vet att vi hade kunnat lösa allting och bli en familj igen. Det gör speciellt ont i mig när jag ser min dotters förtvivlade ansikte när han kommer och lämnar henne (han har henne var tredje vecka), hon blir så ledsen och det går knappt att prata med henne resten av dagen. Hon älskar sin pappa högt över allt annat och jag vill att hon ska kunna växa upp i e hel familj. inte bli ett ”varannan vecka” barn.

    Tack, det var skönt att få detta ur sig. Kanske jag kan sova inatt iaf. Tack Stina för e underbar blogg med många goda tips och ideer.

    Kram

  14. Jag har ångest över att jag är så otroligt oerfaren på killfronten… Jag är 17 år och har aldrig varit tillsammans med någon, eller ens kysst någon… Känns som om jag är den enda som har det såhär. Jag vill ju så gärna vara kär och ha en pojkvän! Man hör ju överallt ”Det kommer så småningom, blablabla” men jag vill inte ha det så småningom, jag vill ha det nu! Jag vill vara ung, lycklig, kär och allt det där, inte typ 30 när jag har mitt första förhållande…

  15. Det var inte förrän allt var över som jag verkligen föll för honom. Det var då jag ville stanna kvar och ställa allt till rätta. När allting var slut och det inte fanns någonting att rädda längre. Kärlek vid sista ögonkastet.

  16. Jag har nyss fått min allra första lägenhet, en lägenhet jag har skrivit kontrakt på utan att berätta det för min kille som jag idag bor med. Anledningen varför? Jag är trött och jag orkar inte, varje gång vi bråkar så säger han att jag ska dra, flytta och lämna min nyckel… Men nu känner jag mig elak och vi har det bra om man tänker efter, men jag behöver det här för mig själv, jag tycker inte jag ska utsätta mig för ett förhållande jag inte är lycklig i, även om det gör ont.

    Jag tycker det är skönt att jag kan välja själv vad jag vill göra, jag är en vuxen människa och får bestämma själv vad jag vill göra. Det är otroligt underbart att kunna bryta sig loss ifrån en dålig vana eller ett dåligt förhållande! För mig tog det ca 6 månader innan jag riktigt vågade och nu har jag mitt hem inom snar framtid och det känns ljuvligt!

    Men det är lätt att ångra sig och tänka tillbaka på allt gott och att det kanske inte va så farligt i allafall, men det va det, det är det alltid. Jag har aldrig blivit misshandlad fysiskt eller psykiskt, men den där människan går mig på nerverna och är otroligt korkad så jag står inte ut.. Kanske är det mig det är fel på, jag kanske inte klarar av att leva med andra människor.. Men då får det vara så, för det viktigaste som finns för mig är att JAG mår bar för jag ska kunna leva med mig själv hela mitt liv!

    S’ 22år

  17. Vet att tiden redan har gått ut, men jag behöver verkligen skriva av mig. jag har ett bra liv. eller i andras ögon har jag väl det. jag borde ha det, jag har det som krävs. men det fattas verkligen något. mina vänner försvinner, eller jag lämnas ensam kvar. jag hatar den här känslan, känslan av att vara ensam kvar. ingen har hört av sig till mig på två dagar. ingen av mina vänner, det är jag som hör av mig till dem. att sitta hemma en lördagkväll, jag klarar det inte. knappt när jag väljer det själv, men absolut inte när det beror på att alla andra gör andra saker.
    när börjar mitt upptagna liv? mitt upptagna liv med vänner som ringer, smsar skriver på fb osv osv. måste jag ha en kille för att komma i centrum? när slutade det räcka att bara vara mig? vad måste jag behöva göra för att ens komma med i rampljuset, och inte behöva sitta i publiken och se alla andra leva sina liv. jag vill också leva! mer än något annat i världen.!

    jag kollade igår kväll på en lapp jag skrev för ett tag sen. en lapp med saker jag vill göra i mitt liv. då kändes allt så naturligt, hoppfullt och ljust. jag var säker på att om jag gjorde alla dessa saker skulle mitt liv vara det bästa som funnits!
    men när jag tittade på den där lappen igår var hoppet borta. alla utlandsresor jag planerat, alla vänner jag skulle skratta med och alla saker jag skulle göra. det fanns inte. det kändes som om gnistan i mitt liv hade slutat brinna. det som fick igång hoppet hade slutat att gå. kvar fanns bara livlöshet, likgiltighet och ödemark. jag tänkte verkligen ”det här kommer jag aldrig kunna göra, det här kommer jag aldrig ha råd med, vem skulle vilja göra det här med mig och hur skulle det kunna funka”. vart tog mitt livs låga vägen?

    livet jag vill leva finns där. livet jag vill leva med min gud. vart är han i mina mörka stunder? vart har han gått när jag sitter i den djupa dalen?
    jag vet att han alltid är med mig, och att det är jag som förflyttar mig längre och längre ifrån honom. jag läser inte hans ord med hopp, jag läser med kritisk blick. jag lyssnar inte på hans ord med glädje, jag lyssnar av tvång. jag ber inte med fritt hjärta, jag ber för att. det enda jag velat är att lära känna honom, leva mitt liv fullt ut och aldrig släppa taget. han är mitt universums mittpunkt, han är solen som ger mig liv och luften jag andas. vad skulle jag vara utan honom?

    jag vet att han har planerat och satt ut de rätta tidpunkterna, tillfällena och personerna för mig. det har han gjort för alla som tagit emot honom som frälsare och bett om förlåtelse och börjat leva för honom, i honom. men det känns så långt borta just nu. jag vet att han finns där, ser på mig och ler. eller just nu kanske han gråter med mig, jag vet inte, jag får fråga när jag träffar honom. men jag är hundra procent övertygad om att han hör mig just nu. han lyssnar till mina böner innan jag ens bett dem. vad är ivägen? jag vill bara lära känna dig, andas din luft och leva i ditt ljus. jag vill bo i din närvaro, finnas till i ditt liv och låta min kropp vara din kropp. mina tårar vara dina tårar. jag vill leva med dig alla mina dagar. djupt inom mig finns en övertygelse jag inte kan sätta ord på som har gjort att jag aldrig helt släppt taget. det har varit sjukt himla jobbigt tusen gånger fler än jag kan räkna. mitt liv har kanske till och med varit mer jobbigt än positivt. jag har får uppleva mer skit varje dag än de flesta gör på en längre tid. men det är han som har made me keep going. det är han som har hållt min ande vid liv, mitt sinne vaket. jag skulle inte suttit här om det inte varit för honom. jag skulle inte suttit någonstans på denna jord om det inte varit för honom. mitt hopp, min räddning, mitt liv och först och främst min frälsare. min räddare. min låga som aldrig slocknar.

    mer än luften som jag andas betyder du för mig. släpp mig aldrig.

  18. Jag har köpt droger för första gången i mitt liv idag. Har tagit droger några gånger nu, och med droger menar jag starkare grejer än alkohol & weed. Narkotikaklassade preparat. Jag har borderline och har ofta mycket ångest. Idag ville jag ta droger pga min ångest, men inte bara därför. Jag är en spänningssökare och får mycket impulser.
    Har mest tagit amfetamin, men även provat ecstasy och en del bensodiazepiner typ stesolid, imovane och valium.
    Idag tog jag något som kallas för sub, alltså subutex. Det är en opiat. Dessvärre är det vanligt att man mår väldigt illa när man tar det dom första gångerna, och så blev det tyvär för mig idag. Men när det gick över blev jag helt perfekt skön.

    Varför skriver jag det här här?
    Jo för att jag känner ett behov att berätta om det, jag lever ett ganska städat liv i övrigt, och att jag tar droger ibland är det nästan ingen som vet om. Ingen i min umgängeskrets håller på med sånt överhuvudtaget. Jag är medveten om mina risker att bli beroende, men jag är samtidigt väldigt naiv och tänker att jag inte kommer hamna där.

    Det var vad jag hade att bekänna.

  19. Jag förstår inte egentligen varför jag skriver det här av alla ställen, men de känns rätt att veta att man kanske inte är ensam om sina tankar som man eggas med.

    Jag har haft en i lite mer än två år och allt kändes verkligen helt underbart till jag en dag förstod att han längre inte ”kände” desamma för mig och började träffa en annan tjej i sin hemstad, ändå vill han aldrig bryta upp med mig, det var oerhört viktigt att vi skulle vara med varandra och ha varandras sällskap, men ändå på sidan av träffade han sin nya.

    Jag gav hon oänligt många chanser till att försöka bättre vårat förhållande, jag tycker inte om att man ska ge upp förlätt men ändå blev jag hela tiden trampad på tårna, du gjorde slut med mig via telefon, det var fegt och du gav mig aldrig någon anledning förutom att du ville satsa helhjärtat på idrotten men att säga att du skulle satsa hel hjärtat på idrotten var runt ut sakt bullshit, de tog dig några veckor så var ni tillsammans, precis så som jag trodde de var! Du vägrar prata med mig för du inte vågar säga som de är och för du ljugit så länge för mig. Jag är inte arg på dig men jag är oerhört besviken och du svek mig rejält!

    Men nu blir de till att kämpa och se på allting posetivt som är nu, de är sommar och de blir många glad dagar och de ska jag ta vara på, tråkigt att de sluta som det sluta, men allting har oftas en mening och det känns som en lättnad att få skriva av sig här.

    Stina du skriver fint och de går rakt in i hjärtat när du skriver, fortsätt vara du! Kram och ha en underbar sommar med din kille och din dotter <3

  20. Du är inte ensam, jag har inte heller haft ett förhållande och fyller 17 nästa månad. Men till skillnad från dig känner jag mig inte stressad över detta, för hur många gånger man än har hört det så stämmer det: det kommer när det kommer. Jag har märkt att när jag inte tänker på att jag är ensam och börjar ”leta” efter killar så kommer dom till mig istället. Lite konstigt faktiskt. Du ska iaf veta att din situation inte onormal på någon sätt, vet att flera av mina kompisar inte heller har haft någon förrållande ännu. Kram till dig! 🙂

  21. Jag är en hemsk människa! Jag har lurat min sambo och slutat äta p-piller medvetet och misstänker att jag nu är gravid. Vi har varit ett par i 4,5 år och har ett stabilt liv för barn. Han känner sig inte redo för barn, jag har känt mig redo i flera år. Jag skäms för mig själv.

  22. jag hookade min hatkärlek på toaletten i skolan så jag missade en föreläsning i aulan gjord av någon high school musical stjärna. Det var awesome! bara vi två som vet om att det hände..än så länge i alla fall.

  23. jag gjorde slut med min pojkvän i början på april iår, och vi hade varit tillsammans i lite mer än ett och ett halvt år. Jag gjorde slut för att jag inte var kär längre, och när någon frågade mig om jag var lycklig så kände jag bara, ”näe, jag är fan inte lycklig”. Medan han snackade om att vi skulle vara med varandra förevigt, vi skulle ha barn tillsammans, vi skulle flytta till hus, förlova oss , ja men du vet. allt dedär. jag vill allt det där, men inte med honom. att göra slut med honom var inte alls jobbigt. det var snarare skönt, för jag kände verkligen att det är inte han jag vill leva mitt liv med.

    Efter att det tagit slut, så blev han en helt annan människa, och han blev girig och skulle ha tillbaka grejer som jag fått av honom i present, och det inkluderade min mobiltelefon. och efter att det tagit slut mellan oss hade jag kontakt med en annan kille, som jag smsat med och så.
    Och när han tog min telefon fick jag inte tömma den, han bara tog ut sim-kortet och tog telefonen, helt jävla iskall , jag grinade och skrek att jag har massor med personliga grejer i den där telefonen , som jag behöver, och det är ju allt från telefonnummer till grejer i kalendern osv. men det fick jag inte göra. han for iväg med min telefon, och satte i ett annat simkort så han kunde läsa alla sms och sånt som fanns i den. Sen kom han tillbaka med världens vredesutbrott, skrek vilket svin jag var osv, ( för att jag smsat med en annan kille E F T E R att det tagit slut. alltså något som han inte har något med att göra , tilläggas bör är att vi bodde ihop, därför kom han och hämtade grejer veckor efteråt ) sen slängde han telefonen i väggen typ en decimeter från min skalle.
    jag har aldrig sett han sån förut. det var läskigt.

    men nu i efterhand känns det som att det är det bästa jag gjort, när jag gjorde slut med honom. Vi var fruktansvärt olika, och egentligen hade vi nog inget speciellt gemensamt. Jag vet att jag krossade hans hjärta, men samtidigt kan man ju inte bara stanna kvar i ett förhållande för att vara ”snäll”. att vara lycklig är det viktigaste för mig, och är jag inte lycklig, så mår jag skitdåligt, både fysiskt och psykiskt.

    nu däremot, tror jag att jag hittat mannen i mitt liv. det känns så. jag blir knäsvag bara av att tänka på honom…. & han doftar så fruktansvärt gott !

    kram på dig stina !

  24. Tack! Du har sporrat mig ännu mer. Jag har inte ringt någon terapeut för jag har inte orkat. Men nu känns det enklare efter ditt svar. Tack för du tog dig tid till att svara! <3 kramar till dig

  25. Jag älskar min pojkvän mest av allt i världen, Vi har varit tillsammas i cirka ett år. Vi är inte så ny kära längre men jag vet att jag tycker om honom, men jag tror att förhållandet tråkar ut mig faktiskt. Är ofta sur och grinig på den stackarn utan att han gjort något. Och de flesta av hans kompisar verkar mycket intressantare och i sällskap med dem kan jag ofta glömma bort min pojkvän fastän han sitter bredvid. Jag vill såklart inte göra slut eftersom det skulle jag ångra resten av livet. Grymt snäll kille med stort tålamod. Men jag saknar att flörta och tror att det kan vara därför jag dras till andra helatiden…. .

  26. Jag har världens toppjobb, många vänner, hög lön, fin lägenhet och en undebar kille.

    Trots detta känner jag mig incomplete och oerhört ensam. Det känns framförallt som att jag bor i fel land och att jag nu är fast i mitt ”perfekta liv” som folk inte för fem öre kan förstå att jag vill överge. Märker att jag börjar isolera migsjälv i min lägenhet och ligger bara hemma i min soffa när jag väl kommer hem. Tackar nej till fester, bbq och andra aktiviteter.

    Funderar seriöst på att ge upp allting och bara flytta till ett annat land. Har nått karriären i för ung ålder. Det är enorm press.

  27. vet att dethär kommer fööör sent men måste bara skriva ut det. jag är 17 år och ska börja 2an på gymnasiet. för inte så länge träffade jag en kille som är 22 och han pluggar på högskolan. han gillade mig men jag strulade till allt som satan och nu vet varken han eller jag vad vi vill. han hör av sig ibland men oftast jag. han är rätt upptagen och hinner knappt ses men jag gillar verkligen honom. vi är så löjligt lika men väldigt olika med grejer också. kan verkligen inte skilja på om jag vill ha honom eller om jag bara vill vara vän. med mitt ex söööög det så jag känner mig så jävla lost!!!!

  28. Jag har ingen negativ bikt att dela med mig av idag. I mitt liv finns bara positiva känslor just nu. Har nyligen tagit en yrkesexamen efter fyra år på universitetet. Bor med världens bästa kille som jag har varit tillsammans med i snart sju år. Har börjat på mitt första jobb där jag ska göra det jag har utbildat mig till. Livet är underbart ibland. <3

  29. Svar till tjej 24 år. Jag känner igen mig i dig. Är visserligen bara 21, men har också ett ”perfekt” liv utifrån, och jag vet att jag bygger på det själv. Men jag har försökt börja tänka såhär, att det här är en del av mitt liv som jag upplever, och njuter av det. Det betyder inte att det alltid behöver vara så. Bara för att jag har fin lägenhet, pluggar attraktiv utbildning etc etc så kan jag om tre-fyra år flytta utomlands och leva helt annorlunda. Då kan jag på något sätt njuta av den ordnade tillvaron nu. Det behöver inte alltid se ut så! Även fast det känns som att det är folk omkring en som sätter press och ”bara för att man har uppnått blablabla nu, så kommer mitt liv fortsätta så” bestämmer man i grund och botten det själv. Jag har lovat mig själv att våga sen 🙂 Man kan ta allt i lite olika ordning bara. enjoy life! kram

  30. Jag vill lätta på tanken att känna mig ensam bland kärleken. Visst, jag har många kompisar och flera släkt,familj och vänner som jag får kärlek av. Men det är inte riktigt den kärleken jag är ute efter, det är kärleken från en pojkvänn.. har länge nu känt att jag vill testa på att bli omtyckt på ”Kärleks sätt”.
    Jag är 13 år nu, visst vissa kan tycka det är för ungt och jag inte ska oroa mig för det nu.
    Men jag har aldrig varit ihop med någon ”seriöst”.
    Bara på skoj eller omedvetad haha som t.ex jag var sex år (är bara tvungen att berätta det..) så hade vi mellis,ni vet. Och då kom en kille som vart sju år och frågade ”chans” på mig. Han och hans kompis kollade undrande på mig för ett svar.
    Det är så att jag visste ju inte vad chans betydde så jag sa ”Ja” Han vart jätteglad tydligen. Jag bara ”Jaha? Varför vart han så glad?” Hans kompis sa ju ni är ihop.
    Jag vart jätteförvånad och sa ”Oj det var inte meningen, jag visste inte vad chans bettyde..” stackars pöjk, tänker jag nu så här i efter hand. Men mest får jag bara ut ett garv.
    Haha. Men tillbaka till saken, det är ju så att jag vill få testa på det. Men jag vågar ju inte riktigt, jag har ju aldrig frågat på någon nångong. Har bara blivit tillfrågad, och då var jag för blyg och sa nej, förutom den gången på sexårs då hahahh…!
    Men det är det jag ville berätta, jag hoppas at

  31. för ca 1,5 månader fick jag reda på att vi skulle till simhallen. jag blev nästan arg på läraren att han inte sa till tidigare så jag hade kunnat äta nyttigare och träna bra under en längre tid, jag hinner ju inte ändra mycket på en månad. Hur som helst så började jag tänka mycket på när jag skulle stå där i bikini, något som jag inte ens skulle vilja göra om jag var själv där för att jag skäms så mycket. Jag lyckaded bygga upp någon sorts uppfattning att andra tyckte jag var fet, ful och misslyckad. Mina föräldrar pressar mig ganska mycket i skolan att få A i alla ämnen, och varje gång jag misslyckas blir jag så besviken och arg på mig själv, samtidigt som dom blir ännu mer besvikna. Anyway så började jag äta mindre eftersom jag inte hade tid att träna mer än någon gång per vecka pga allt plugg så jag började äta mindre istället. Hvregrynsgröt åt jag till frukost, men där tog jag bort sylten, till lunch började jag äta en macka. Efter ett tag när jag inte hann träna alls så började jag säga till mig själv hur fet jag var, och började ta mindre smör på mackan. Jag fick för mig ( och tror fortfarande ) att folk tycker jag är fet. När vi skulle till simhallen var jag sjuk, dels för att jag hade mens men mest för att jag verkligen inte klarade av det. Jag tänkte att nu är det endå slut med det här. Men när jag kom till skolan och skulle äta så kom rösten automatiskt i mitt huvud, den sa hur fet jag var. Det kändes inte alls som innan, då jag hade tänkt hur fet jag var. Nu var det jag fast endå någon annan som sa det. Jag började äta mackan med ännu mindre smör, blev äcklad för hur mycket smör andra tog ( fast det är normalmycket för inte så länge sedan började jag äta ca en halv macka på lunchen utan smör. Jag hade svårt att äta bland folk innan men nu skäms jag över att jag ens äter, och det är riktigt jobbigt att sitta i matsalen. Mina kompisar säger att dom är oroliga för mig och frågar om jag inte ska äta lite. Jag skrämmer mig själv, eftersom jag trodde det här skulle sluta efter simhallen, men det har bara blivit värre. När jag kommer hem från skolan ibland så äter jag macka efter macka, ibland köper jag godis. Ibland äter jag inget. När jag äter något så mår jag dåligt resten av veckan, jag har ångest för saker jag åt för flera veckor sedan. Hatar mig själv för att jag gjorde det och tänker att jag inte ska äta något imorgon för att ta igen det. Nu äter jag ännu mindre och jag känner mig svag, har alltid ont i huvudet . Men jag känner mig inte smalare, tror det är för mina små anfall när jag äter massor ibland, dom förstör allt. Jag är rädd för mig själv, att det ska bli värre och att rösten i mitt huvud inte ska gå att få bort. Vissa dagar orkar jag knappt cykla hem, än mindre träna. När jag tittar på bilder på mig i bikini för 2 år sedan hade jag verkligen kroppen jag drömmer om nu. Men då var jag inte nöjd, och jag har aldrig varit nöjd. Ibland försöker jag säga till mig själv att jag är fin som jag är, men det känns som att ljuga för sig själv. Jag känner mig överviktig och om jag inte går ner kommer jag bli ännu mer äcklig och ful. Jul har alltid varit min favorittid på året, är sån person som lyssnar på julmusik i oktober, har chokladkalender och börjar på min önskelista i juni ( precis efter min födelsedag eheh ). Jag har försökt att tänka bort mina tankar på ångesten över vad jag kommer äta, och jag är rädd att det kommer förstöra årets jul. I år blir det ingen chokladkalender heller. Jag räknar inte kalorier men har ett hum om hur mkt jag kan äta per dag utan att gå upp, och allra helst gå ner. När jag ska äta något eller köpa något kollar jag hur många kalorier det innehåller och räknar ut om jag kan äta det eller inte. Jag har aldrig förstått hur folk räknar kalorier, och nu är jag en av dom på ett viss sätt. Dock är jag inte besatt och räknar exakt varje kalori. Jag vet inte om jag kan nå till min idealkropp, för jag vet inte hur den ser ut, vad jag vet är att jag aldrig kommer bli nöjd. Antingen kommer jag fortsätta se ut som jag gör och må dåligt, eller gå ner jättemycket, men det är inte heller fint. Kurvigt smal vill jag vara. Jag är rädd för att tappa kontrollen över det här. I våras träna jag ganska mycket, åt normalt mycket , lite kakor där , lite godis där. Mådde lite dåligt över det ( har alltid gjort det efter jag ätit något ) men det har aldrig varit som det är nu. Och att träna nu är som sagt helt omöjligt… jag vet inte vart jag vill komma med min text, men det känns läskigt alltihopa. Och jag hoppas jag kan gå ner 15 kg, vara nöjd och må bra, men det komer inte hända. Antingen går jag ner alldeles för mkt elr inget alls. Jag har ingen att prata med, vet inte om jag har något problem, jag kanske oroar mig över inget. Jag har så stora drömmar med mitt liv, men allt verkar så långt borta just nu, så ouppnåeligt.

Leave a comment