Du vet att du blivit mamma när...
Det är minst sagt oanade talanger som uppenbarar sig när man blir förälder. En tidig morgon för ett par veckor sedan kom jag på mig själv med att lägga in min egna arm under bäddmadrassen (för att skapa lite mer plats), som jag sedan lade mig på så gott jag kunde för att då förhoppnings hålla mig kvar i sängen och inte ramla ut över kanten. Ja, när man väl lyckats med bedriften att få sin morgonpigga bebis att äntligen somna om så tar man helt enkelt inga risker utan ligger där man ligger, så att säga. Allt för att inte störa och därmed äventyra den gyllene chansen till de där få men ack så sköna och välbehövliga extraminuter av sömn.
För att tala om annat. Snön har tagit stadigt grepp om vår stad så här blir inte många knop gjorda. Vi sitter mest inne och fnittrar åt alla de stackare som inte kommer ut med sina bilar från parkeringsplatserna utanför vårt fönster. De gasar och gasar men inget tycks hända. "Men lilla lilla vän, testa med golvmattorna!!!" - Kommenterar vi för oss själva och följer dramat vidare med stor spänning.
Igår blev det en sväng förbi rosengård och citygross, så härligt att komma ut bland folk men annars har det som sagt inte hänt alltför mycket de senaste dagarna. Håller tummarna för att dessa snömängder försvinner tills nästa vecka för då är det tänkt att mamma och syster ska komma och hälsa på och förmodligen stanna över helgen. Så mysigt det ska bli! ♥
Roligt att så många deltar i tävlingen nedan, mindre roligt att nästan lika många kommer att bli besvikna då endast en kan vinna det fina förstapriset. Jag önskar verkligen att jag hade möjligheten att lotta ut fler möbler och därmed glädja fler av er, det kan jag inte som det är nu men jag kan nästan garatera att det kommer fler tävlingar av detta slag även i framtiden. Ni vet ju hur det är med tävlingar, det är sällan man har turen att vinna men väljer man att delta så finns ju åtminstone chansen. Att vinna något utan att delta är stört omöjligt, det är iallafall en sak som är säker.
Nu blir det tacos,
massa kramar.
Titta vad jag hittade på City Gross - Mina favorittvålar! Två nya smaker (hmm, dofter) för tio kr styck fick följa med hem. Tveksamt om de slår jorgubbs- och avokado/björnbärs-tvålen dock men Gunrys är alltid bra.
Tävling: Underbara barnmöbler från millimini.se
Glada bloggläsare, det är en stor ära för mig att presentera denna tävling i samarbete med webshopen millimini. Idag och en vecka framöver har ni som läser min blogg chans att vinna en valfri möbel ur kollektionen, allt ni behöver göra för att delta är att besöka sidan och berätta vilken som faller just er i smaken allra mest. Min personliga favorit är husbokhyllan nedan, bedårande söt och verkligen en speciell möbel som kan följa barnet genom alla år. 
♥
Skriv en kommentar och säg mig vilken möbel ni allra helst skulle vilja ha om ni vann, och varför. Vinnaren publiceras om en vecka, onsdagen den 3/2. Glöm inte att bifoga er mailadress.
Kollektionen finner ni här ----> Länk
Lycka till nu,
många kramar från mig.
100126
Dagen började bra med att jag fann en tjusig tröja på Monki, för fyra hundra kronor. Med osäkra steg vankade jag fram och tillbaka vid kassan, "ska jag eller ska jag inte". Fyra hundra är ändå fyra hundra och jag spenderade ju faktiskt lite pengar igår. Bestämde mig trots allt för att slå till, den var ju väldigt fin på. Väl i kassan för att betala säger expediten ynka sjuttionio kronor istället för fyra hundra. Jag drar kortet samtidigt som jag gör mitt allra yttersta för att inte visa mitt inre jubel, haha. Bäst att hålla sig lugn och fin, tänkte jag. Om det var rea eller rent av ett misstag förblir en gåta men vi kan väl säga som så att gårdagens krossade spegel nu har börjat ge tur, och inte olycka. 
Efter en helmysig dag på stan tillsammans med familjen är vi nu åter hemma. Framför mig har jag ett fat med kex, brieost och vindruvor. Farligt gott! Var ju såklart tvungen att fira den billiga tröjan med något extra speciellt, haha. Ha en fin kväll så hörs vi imorgon ♥
7 års (o)lycka
Utöver detta missöde har dagen varit bra. Solen har strålat över Malmö och jag har shoppat lite för första gången på länge. En svart kofta med nitar fick det bli. Lillan och jag tog även en sväng förbi Willys och handlade ingredienser till "krämig kycklingpaj" som jag ska göra ikväll. Blev dessutom en sempers banangröt (från 4 mån) till Mayia som jag tänkte introducera lite smått snart eftersom det har gått så bra med grönsakspuréerna.
Hoppade in en snabbis på friskis&svettis också, kikade lite på vårens schema och som det känns nu finns motivationen där. Ser verkligen fram emot att börja röra på mig och bygga upp musklerna igen. Som det är nu hänger det mesta, haha.
För att tala om något annat. En melodi är slagit rot i mitt huvud. Det är det oerhört vackra men sorgsna plinkadet som kan höras då och då i Johan falk-filmerna. Frank sitter på sjukhuset hos sin mamma som fått hjärtinfarkt och ligger nedsövd. Han talar till henne. Nanana na na... "Jag borde ha berättat"... Nana na... "Jag har en son"... "Han heter Kalle"... Nananan (vid det här laget lipar jag högt och tårarna sprutar!) Nanana... "Du har en svärdotter också"... Ja, vad vore filmerna utan detta brutalt känslosamma plinkade? Vad vore Frank utan det? Empatin för honom skjuter i höjden och Johan kan ju bara gå och gräva ned sig. Han gör inte mycket för att reda upp situationen som han har satt Frank i. Är det inte dags att ge tillbaka lite nu? Ge honom skyddad identitet eller vad som helst. Nej då, gång på gång blir han lämnad i skiten! "Du måste hjälpa oss nuuu, jag vet att du kaaan, ta det luugnt baara" (Härmar Johan Falks släpiga röst). Haha!
Nu ska jag börja med kycklingpajen, trevlig kväll på er ♥
Kofta med nitar 299:- Lindex
PS: Tävlingen är något fördröjd, ber om ursäkt för det.
Sagan om ängen
När jag och mina syskon var små brukade vår pappa berätta en saga för oss. Han berättade för oss om en äng som fanns i himlen. Den var blomstrande vacker och full och liv. Vi har alla varsin egen äng att ta hand om där uppe, sa han. Varje gång man var elak mot någon, ljög eller svor skulle en av alla de blomstrande blommor på ängen vissna och försvinna. Gjorde man däremot goda gärningar skulle solen skina på regndropparna som fallit och ängen skulle blomstra än mer och även växa sig större i storlek. På denna äng skulle alla som älskat varandra sedan återförenas, såväl människor som djur.
Jag funderar mycket över detta, även som vuxen. Undrar om pappa vandrar på sin äng just nu, bland frodande växter och surrande bin - Jag hoppas det. Någon gång möts vi nog där, precis som i sagan ♥
Glöm inte att ta hand om era ängar...
Charlie & Bianca
- Jo tack! Bianca hade rännesketa igår men annars mår de toppen, båda två. Haha ♥
Dessa bilder tog jag för en stund sedan:
Alla bilder på Bianca (hoppetossan) är fullkomligt suddiga så ni får hålla till godo med desto fler bilder på linslusen. Så fort kameran är framme ställer/lägger han sig i position. Oftast kisar han lite också, som på tredje bilden uppifrån, haha. Sköning!
RockStarBaby
Mjuka "jeans" från Cheap Monday, långärmad body från Molo. Storlek 68.
Tack så hemskt mycket för alla härliga kommentarer förövrigt. Det är verkligen kul att så många av er uppskattar mina inlägg om förlossning och allt som hör därtill - De är förbannat roliga att skriva! ♥
En sak till: Glöm inte att titta in imorgon för då blir det tävling och inte vilken tävling som helst. En tävling med riktigt vackra vinster. Räcker det om jag säger vita klassiska barnmöbler från millimini, som ledtråd? ;)
Ha nu en mysig fredagskväll, bästa läsare. Här hemma blir det god mat framför Let's dance skulle jag tro, med lite chips och annat smarrigt till efterrätt, hoho. Då mår man bra. Kramar från mig.
Utdrivningsskedet och om att spricka
Vem har inte ägnat en tanke åt hur jäkla ont det borde göra att spricka vid en eventuell förlossning? Jag har gjort det och säkert du också. Skräckhistorier om hur man spricker från hål till hål, blod som sprutar på väggarna och hur man bajsar ned sig själv, sin partner och hela rummet - är också vanligt förekommande. Låt er inte skrämmas, säger jag! Jag läste mycket inför min förlossning och av majoriteten av mammor i min omgivning att dömma så skulle jag med största sannolikhet inte känna av om jag sprack, inte heller skulle jag bry mig så värst mycket om ifall jag sket ned mig, inte väl där i stundens hetta. De hade rätt, till viss del, och jag är glad för att jag inte lät mig skrämmas - då hade jag förmodligen inte vågat mig igenom förlossningen vilket hade varit som en smärre katastrof eftersom ungen faktiskt måste ut! Det är liksom end of no return.
Alla förlossningar ser olika ut och det är fullkomligt omöjligt att veta hur just ditt och ditt barns förlopp kommer att se ut innan du är där. Det man kan göra är att förbereda sig så gott det går, fysiskt sett vet kroppen i de flesta av fall vad som ska göras och det enda du egentligen kan göra då är att lyssna på den och surfa på vågen. Har man god kuskap om förlossningsskedet, vad som händer och i vilken ordning (och samtidigt är medveten om att det kan tillstöta komplikationer och därmed sluta upp på ett helt annat sätt än vad du väntat dig, och att det också är helt okej) tror jag på något sätt att det är lättare att ge sig hän och våga låta kroppen ta över och göra sitt. Åtminstone kände jag så.
Jag blev inte rädd (okej lite rädd blev jag) när det helt plötsligt, efter x antal timmars värkar, kändes som att jag skulle till att skita ned mig big time. Jag visste att jag nu var fullt öppen, med endast en liten kant kvar, och att det då är helt normalt att känna så eftersom öppningsfasen nått sitt slut och att bebis vid den tidpunkt tränger sig ned i förlossningskanalen, roterar och trycker bak mot ändtarmen med all sin kraft. Detta visste jag tack vare bra böcker ("Att föda" av Gudrun Abascal och "Innan du föder" av Anna Wilsby är två av mina favoriter), mina systrar som tidigare gjort samma resa och såklart mitt brinnande intresse för ämnet. Självklart var jag ändå nervös som en gnu och sa otaliga gånger till barnmorskan "ja nu känns det verkligen som att jag måste skiiiiiiiiiiiiita, då är det på g va? Eller är det något som inte riktigt stämmer? Jo men fan nu skiter jag nog på mig - bara så du vet!", varpå jag gav henne ett varnande öga. Neeesh, svarade hon med ett leende. Du har ju fått lavemang kära du. Och ja, nu är det på gång. Snart blir det bebis här! Spännande va? Och tro mig, det VAR spännande :D
Innan bajskänslorna kom kände jag mig supercool. Jag hade fått eda (ryggbedövning) och hade full kontroll över hela situationen, drack lite cola ur lyxigt sugrör och avnjöt tom. lite choklad. Jag var såpass bekväm att jag helt glömde bort alternativt förträngde att bebisen faktiskt skulle ut denna dag, vilket gjorde mig lite "neeej men vänta här nu" när barnmorskan väl kom in och sa att de skulle ta hål på hinnorna för att påskynda förloppet - Nu var det nära. "Va, vadå? Nära? Nej! Detta som går så braaa!", haha.
Hur som haver, hinnorna togs hål på och krystningskänslan kom den också. Det var lite läskigt tycker jag, men samtidigt urhäftigt. Först kom en värk som för mig kändes som ett tryck över magen och ned mot ändtarmen, ett tryck som sedan mynnade ut i en känsla av att bara ta iiiiii. Ni som har bevittnat ett djur födas fram - valpar, kattungar, lamm - ja vilka som helst, vet antagligen hur det ser ut när tiken/honan/tackan ska till att krysta. Det går liksom som en stor våg genom kroppen som inte går att stoppa och det ser nästan ut som att de är på väg att kräkas, men från fel ända.
Jag berättade att jag var lite orolig för själva krystandet och att jag hade skrivit detta i mitt förlossningsbrev som jag helt hade glömt när jag åkte hemifrån (det ligger fortfarande på datan, ej utskrivet, hehe) den morgonen. Sa till barnmorskan och undersköterskan att jag gärna ville ha hjälp genom krystvärkarna, att de skulle cocha mig och vara tydliga med när det var okej att krysta och inte samt att de skulle hålla emot så gott de kunde för att förhindra/minimera bristningar i underlivet. Detta är en mycket viktig del i utdrivningsskedet och något som kan påverka hur mycket du kommer att spricka (dumt ord!), om du ens gör det överhuvudtaget. En bra barnmorska ska instruera dig genom hela framfödandet och det är viktigt att du lyssnar och gör som hon säger, även om kroppen lever sitt egna lilla liv. Be om det innan! Säg att du vill att de ska vara tydliga med när det går bra att krysta och när de vill att du ska hålla igen lite - allt för att inte forcera (skynda på förloppet) utan ge tid till vävnaderna i slidan för att de ska att töjas ut ordentligt. Och ja, det låter faktiskt bra mycket värre än vad det är om ni frågar mig.
Personligen är jag mycket nöjd med personalen på univeristetssjukhuset MAS även om jag såhär i efterhand hade önskat att de berättade för mig att "nu är huvudet snart ute, nu krävs det bara en eller ett par krystningar till". Jag trodde nämligen att det var lååång väg kvar, när jag i själva verket bara var en enda liten krystning ifrån min lilla groda. Ibland kändes det som att jag krystade i onödan, att inget hände. Ibland kändes det därför som att jag lika gärna kunde ge upp och slänga in handduken här och nu och sade vid flertalet tillfällen "nej detta kommer aldrig gå!" (även om jag visste att det skulle gå behövde jag på något sätt deras bekräftelse, deras ord på att det visst skulle gå) varpå de svarade att jo detta går ju toppen, kom igen nu! Hade de bara sagt att huvudet faktiskt är ute så hade jag fått extra energi att krysta den där sista gången. Det kändes som ett brinnande helvete där nere så det var liksom lite svårt att veta hur nära det faktiskt var, sedan gjorde kanske edan (ryggbedövningen) sitt, vad vet jag.
Det var hur som helst en fantastisk upplevelse och nu till frågan om jag "sprack" eller inte. Ja, det gjorde jag men inte alls mycket. Två stygn krävdes. Att spricka kändes inte och inte att sy heller. Att lägga lokalbedövningen innan däremot sved en hel del men med tanke på att jag i samma stund var fullkomligt tagen av situationen och att jag just blivit mamma till världens mest underbara och friska dotter var det som en fis i rymden.
Vill även tillägga att begreppet "att spricka" enligt mig är lite klumpigt och onödigt dramatiskt. Det sägs att över 80% av alla försföderskor spricker vid förlossning och med tanke på att de flesta jag känner faktiskt har gjort det mer eller mindre stämmer antagligen siffrorna, som i mångas öron kan låta skrämmande höga. Jag ska inte säga att jag vet helt säkert men till denna statistik räknas antagligen också de som får ytliga små bristningar och skavsår som kräver inga eller få stygn. Rupturer (som inte alls är lika vanligt men nog de vi oroar oss mest över när folk säger att man minsann kan spricka från "hål till hål"), alltså djupa bristningar i muskel- och huvvävnaden är en helt annan sak och behandlas därefter. Statistiken kan därför vara något missvisande och skapa onödigt mycket rädsla. Tänk på det!
Som jag skrev i början av detta inlägg är allt så oerhört individuellt och du kan aldrig veta innan hur just din förlossning ska komma att bli. Jag kan heller inte komma här och säga hur saker och ting ÄR eftersom jag endast kan se det utifrån mina egna erfarenheter. Allt kan man inte styra över men personligen tror jag starkt på att man kan påverka mer än vad man tror genom att vara väl påläst och lita till sin egna förmåga samt genom ett gott samarbete med barnmorskan på förlossningen. Man får helt enkelt lita på att hon gör allt för att ge dig en så fin upplevelse som bara är möjligt, är du fortfarande rätt för att spricka - ta upp det i ditt förlossningsbrev och prata gärna med din barnmorska innan. Säg att du är orolig och att du vill att de ska vara extra noga med perinealskyddet*. Fundera på detta med förlossningsställningar, olika bedövningsmetoder och hur avslut med sugklocka och tång påverkar etc. Låt det sedan bli som det blir, det blir bra!
Förövrigt vill jag bara säga detta: Jag känner de som inte "spruckit" överhuvudtaget, men även de som fått total sfinkterruptur grad 3. Alla är återställda och har skaffat sig ett andra barn genom vaginal förlossning. Muttan har extremt bra läkekött, haha, det är ett faktum som är säkert! :p
Stort lycka till alla och tro mig, när ni ligger där och krystar och tror att det aldrig kommer att gå. Det gåååår! Och helt plötsligt har ni er skatt på magen ♥
Ni missade väl inte "barnmorskorna" när det gick på SVT?
*Att utföra ett gott perinealskydd innebär att barnmorskan sakta låter barnets huvud födas fram, låter det tänja ut vävnaden försiktigt. Barnmorskan håller emot i mellangården med en hand och den andra på barnets huvud samt guidar kvinnan i hur hon ska krysta om det behövs. När huvudet är framfött så bör även perinealskydd utföras på den bakre axeln så att det inte är den som skapar bristningen.
Måndag, ny vecka
Har förövrigt en grym tävling på gång som jag tror kommer att uppskattas mycket. Speciellt av er som har barn, är gravida och/eller älskar inredning. Spännande va? More to come.
Många kramar
 |
 |
 |
|||
 |
 |
||||
 |
 |
||||
Grattis!
Grattis vill jag säga till Liselotte, Linnea S och Carro som vunnit varsin familjekalender från CULT. Hoppas den kommer till nyttig användning! ♥
Är allt bra med er annars? Här nere i Malmö rullar det mesta på som vanligt. Om en vecka blir min trollunge fyra månader, tiden flyger fram och för henne är varje dag som en ny upptäcktsresa. Tänk att det kan vara så spännande att hitta sina egna händer, föra dem så nära ansiktet som möjligt för att sedan stirra sig vindögd, länge länge. Att känna, röra och förstå sambanden, för att sedan göra medvetna handlingar. Visst är det fascinerande hur mycket de lär sig på så kort tid?
Den senaste tiden har hon börjat rulla från mage till rygg och från rygg till mage så nu gäller det att passa sig och vara uppmärksam, tråkiga olyckor sker lättare än vad man kan tro och enligt min BVC-sköterska är det tyvärr vanligt förekommande med fallolyckor från säng, soffa och skötbord. Det är lätt att underskatta de små busarna men rätt som det är, ja då har din tidigare så orörliga bebis rullat iväg!
Mitt första möte på BVC var när Mayia var en vecka gammal. Jag lade henne på skötbordet och gick sedan en meter bort för att hämta skötväska och ny blöja. Direkt sade hon till mig att aldrig lämna skötbordet, inte ens en meter. Självklart blev jag lite stött men insåg snart att det är helt rätt och riktigt. Hon sa dessutom att man alltid ska följa sitt eget hjärta som mamma och att det inte finns några direkta rätt eller fel men att det är bra att ta för vana att alltid ha uppsikt och att aldrig lämna. Allt för att slippa de där onödiga, men ack så allvarliga, olyckorna. Sedan dess gör jag mitt bästa för att alltid ha uppsikt. Sedan är man ju inte mer än människa bara för att man blir mamma, ellerhur?
Tidigare idag somnade hon dock på vår dubbelsäng, tänkte att hon kunde få ligga kvar då hon såg så rofylld ut, medan jag gick iväg och diskade. Hör en stund senare att hon tjattrar för fulla muggar, går in i rummet och får till min förskräckelse se att sketungen har tagit sig från mitten av sängen till den vänstra sidan, med ca tio centimeters marginal från kanten. Möttes av ett stort leende, från en tillsynes glatt ovetande bebis. GULP! Detta gick på ett par sekunder.
För att gå över till något annat har jag börjat introducera smakportioner lite försiktigt för damen, ett par teskedar om dagen för att vänja henne vid ny konsistens och smak, detta kombinerat med fortsatt helamning såklart. Potatis och palsternacka är favoriten såhär långt och jag tycker själv att den är helt okej i smaken, god vore synd att säga men helt okej. Morot har vi inte testat ännu, det får bli nästa vecka, även om det verkligen inte är någon brådska med maten. Tycker man dock att barnet verkar nyfiket så ser jag personligen inga fel med att börja testa lite redan nu, runt fyra månaders ålder.
Nu ska jag se klart på "massakern på Virginia" och sedan hoppa i säng, ska upp tidigt imorgon och måla hyllor som jag köpt på loppis :D
Många kramar
Varning för läckage
Varför jag aldrig lägger upp "dagens outfit" längre?
Tja, man kan väl säga som så att jag inte känner mig som någon vidare jätteinspiratör för närvarande. Eller vad sägs om att göra milkstripeonsweater-shirt till det nya svarta? Gud, vilken fashionista jag är!
Nej men seriöst nu - Detta är faktiskt inte kul, inte längre *skrattar*
Planera, strukturera, organisera
Nyårslöften och liknande har aldrig varit min melodi. Det är svårt att sätta upp realistiska mål och en alldeles för hög målsättning leder många gånger till besvikelse. Det är lite allt eller inget när det kommer till mig, från noll till hundra på en sekund - "Från och med nu ska jag börja träna fyra gånger i veckan" (i skrivandets stund tränar jag noll gånger i veckan) eller "imorgon ska jag minsann sluta upp helt med coca-colan" (dricker cola varje dag vilket jag många gånger försvarar genom att säga "det är som mitt kaffe/cigg/alkohol eller whatever vilket jag inte brukar överhuvudtaget", precis som att det skulle göra mitt "colaberoende" mer okej. Dum bortförklaring när jag egentligen vet att läsk varje dag inte är hälsosamt för varken tänder eller kropp och då kvittar det ganska brutalt hur många andra i världen som dagligen nyttjar både cola, kaffe och alkohol. Det är ju min hälsa det handlar om här och ingen annans. Men ja, det är en helt annan historia som vi inte ska ta nu! Förlåt för mina utsvävningar :p).
Hur vore det att sänka garden lite grann och faktiskt nå de -realistiska- mål vi sätter upp, för att i sin tur kunna sätta upp nya? Lova oss själva att göra vårt allra bästa, börja träna varje onsdag och minsann dra ned lite på colakonsumtionen. Det behöver ju faktiskt inte vara svart eller vitt, allt eller inget. En ytterst liten investering i oss själva kan räcka för att göra den där stora förändringen, som förbättrar och berikar vår livsstil.
Jag har börjat detta år med en ny inställning. Jag behöver inte träna fyra gånger i veckan, inte heller behöver jag sluta helt och hållet med colan. Där räcker det att jag gör mitt bästa, för mitt bästa. Däremot vill jag jobba mer med att utveckla mina svaga sidor när det kommer till att planera, strukturera och organisera. Det låter allvarligt men kan gälla de allra enklaste ting i vardagen som städning och matlagning men också studier, arbete och ekonomi. Jag vill ha bättre koll helt enkelt för som det är nu lunkar livet på utan någon större struktur i tillvaron. Ett fullständigt strukturerat, organiserat och planerat liv kan inte vara viderare kul att leva men någon måtta får det allt vara, lite mer ordning får det bli *skratt* Annars lär det bli tufft för mig när Mayia blir äldre, om inte annat.
Ett mål i rätt riktning var att införskaffa mig en bra kalender för det nya året. Där ska allt skrivas in - Mayias bvctider, föräldragruppstider och andra möten, på onsdag blir det träning och på fredag storhandling. Ja, det ska fungera som en sporre helt enkelt och det tror jag också att det gör.
En likadan familjekalender från CULT vill jag nu lotta ut till er, kära läsare! För att delta vill jag att ni i kommentarsfältet skriver tre positiva sidor hos er själva samt en mindre positiv som ni gärna skulle vilja utveckla/bli bättre på detta år, 2010. Imorgon slumpar jag fram tre "vinnare". Glöm inte att bifoga er mailadress ♥
Priset är sponsrat av inredningsbutiken Frökenfräken.se <---- Se länk
Tack för det!
På upptäcktsfärd - Precious planet
Såhär tyckte jag:
För att beskriva gymmet skulle jag säga att det är som en stor matta med tre bågar över i vilka man kan hänga medföljande leksaker/dinglisar som man själv önskar. En pingvin med roliga ringar under, en spegel i formen av en blomma, en krokodil som håller i en boll med små fiskar inuti som skallrar vid beröring, två mindre leksaker som kan fungera som utfyllnad (dessa är inte vidare roliga enligt Mayia) och sedan det bästa, en nalle vars näsa lyser rött i takt med musiken den spelar - Flera olika melodier som har tre olika lägen, vill du ha konstant musik eller vill du att den kommer i intervaller? Välj själv.
Personligen har jag valt att sätta leksakerna som ovan, pingvinen och krokodilen är de stora favoriterna och de leksaker som Mayia själv försöker nå med sina händer. Hon gör "framsteg" varje dag och det är så fascinerande att se. Nallen brukar sitta nere på mattan vanligtvis men då Mayia satt och hade tråkigt i sin babysitter igår satte jag upp nallen på bågen för att sedan ställa den brevid henne där hon satt, det funkade bra det också och perfekt då de inte har lust för att ligga plant på mattan, vet inte hur det är för er men här hemma krävs det att Mayia är "in the right mood" för att glatt och nöjt ligga och underhålla sig själv.
På tal om mattan! Ett stort plus är att den är konstruerad på så vis att det även är roligt att ligga på mage och leka, det finns massa skoj att titta på och vissa av leksakerna som medföljde är till för att sätta upp längs mattan för att roa barnet genom alla dess utvecklingsstadier. När det är litet vill det gärna ligga på rygg och blicka upp mot sakerna som dinglar och när månaderna går blir de alltmer nyfikna och framåt, de börjar vända sig och upptäcker därmed nya och spännande saker. Ett annat plus är att gymmet är stort nog för en förälder att kravla sig inunder, haha. Det är mysigt att kunna leka tillsammans ibland och jag minns så väl när jag själv var liten och hur bra jag mådde när mamma eller pappa engagerade sig i mina lekar, det kändes speciellt. Därför lägger jag extra mycket vikt vid att göra just det, redan nu.
Ett minus är att mattan är ganska tunn, funkar säkerligen helt utmärkt när barnen blir lite större men fram tills nu har det känts bäst att komplitera med ett ihopvikt täcke eller filt. Jag önskar alltså att mattan hade varit något tjockare och mjukare, dock börjar lillan bli större nu så för vår del kvittar det snart. Bågarna är lätta att sätta dit och ta bort så om ett par månader blir den till lekmatta med alla leksaker och dinglisar liggandes ovanpå - Prisvärt med en pryl uppskattas såpass länge, från att barnet är nyfött till att det blivit över året. Men som namnet förtäljer: Precious planet all-around gym.
Olycka
Annars är allt toppen! Jag sitter och försöker dra ihop ett gäng unga mammor för en fika eller liknande här i Malmö, vet ni något bra café eller annan mötesplats där vi möjligvis är välkomna med våra "störande" barnvagnar? Det är inte helt lätt det där.
Sedan vill jag säga tack för alla trevliga kommentarer, kul att ni fortfarande tittar in ibland trots att jag inte skriver så ofta. Utan att vara en expert på området så älskar jag att skriva om graviditet/förlossning- och barnrelaterade ämnen så kom jättegärna med önskemål om vad ni skulle vilja läsa mer om gällande detta. Allt sparas sedan under kategorin graviditet/föräldraliv så läs där om ni finner det intressant. Snart kommer dessutom min recension av all-aroundgymmet från Fisher Price, eventuellt något för alla er som väntar smått där ute?
Många kramar ♥
Sov sött under stjärnorna
Jag är fullkomligt såld på Lundmyrs kärleksfulla prylar/plagg och påslakansetet ovan är en favorit. Vitt med röda stjärnor och "älskling" skrivet i skrivstil på kudden, vars baksida är fyllt av små stjärnor precis som täcket. Den söta filten fick vi i present när vi kom hem från BB och den kunde ju inte passat bättre. Så fint med texten som lyder: Sov sött strålande vän, mjuk är kvällen mot din kind. Snart vaknar du i morgonsol, och jag är här intill dig.
Graviditetsillamående
På tal om amning. Ni gravida som har planer på att göra detta - Bli vän med bh:n redan nu för den kommer ni, tillsammans med svindyra bröstinlägg, att få bära 24/7, dag och natt, med undantag från när ni tar en dusch - Då gör det inte så mycket att de små rackarna sprutar hejvilt över draperiet, haha, det är lika fascinerande varje gång och tänk att mina små myggbett faktiskt var kapabla till att producera lite mjölk trots allt. Det var något jag funderade och oroade mig lite över innan och under graviditeten.
Det är ju ingen hemlighet att kurvor och stora bröst sedan urminnes tider har stått för kvinnlighet och att män instinktivt har dragits till detta då det tydligen ska signalera fruktsamhet. Stora bröst = bra och riklig föda till avkomman, något som bevisligen inte alls stämmer. Det var bland det första jag tog upp med barnmorskan efter att min lilla groda hade lagts upp på min goa degklump till mage - Nu kan du testa att amma henne, sa hon, och började så sakteliga att knäppa upp min stora vita skjorta från landstinget. Stopp och belägg sa ja! Eh jo, det är så att jag har väääldigt små brö... Äsch då, avbröt hon, och fortsatte med att det tvärtom faktiskt brukar vara lättare att amma när man har en mindre byst, att det är bröstvårtans form och storlek som spelar in mest för bebisens grepp men att man förövrigt aldrig kan veta innan om amningen kommer att fungera för en eller ej, det är lite upp till bevis och funkar det inte så funkar det inte, mjölkproduktionen har således inget med själva bröstets storlek att göra, så nu vet vi det! Dock var de väldigt måna om på bb att man absolut inte ska ge upp i första taget och att det kan krävas mycket tid och tålamod för att få det att fungera. Även om mjölken finns så är det ju inte säkert att bebisen vill/kan ta bröstet, så ja, tid och tålamod och bara för att barnet inte har velat ta bröstet den första veckan så betyder det inte att de inte kan göra det sedan.
Jag är hur som helst väldigt glad över att det har funkat problemfritt för mig och planerar att helamma tills jag introducerat gröt och smakportioner för att sedan delamma så länge jag känner att både jag och Mayia mår bra av det. Jag är måttligt trött på den ständigt närvarande bh:n dock, men vad gör man inte för sina små hehe.
Hoppsan, jag som skulle skriva om graviditetsillamående! Kom visst in på ett annat ämne där för en stund, sorry. För att återgå till det egentliga temat - Jag mådde alltså illa de första fjorton veckorna, kräktes gjorde jag som en gris ur både näsa och mun tills dess att ögonen stod en halvmeter ut, åtminstonde kändes det så. Ögonen rann, från mungipan hängde kräkblandat dreggel och i håret var spyslingorna ett faktum. Om jag kände mig fräsch? Usch, det var minst sagt bedrövligt och under samma tid fick jag en jäkla massa kommentarer som sa att bloggen började bli tråkig, att jag minsann skulle ta och "rycka upp mig" lite. Om ni bara visste va, haha!
Jag hade tur och efter några veckor klingade illamåendet av och jag förvandlades snart från ett slusk till en strålande prinsessa. Resterande tid (tjugosex veckor) av graviditeten mådde jag fantastiskt bra och var helt utan krämpor! Puh, tänker på er som tvingas bära det där överjävliga illamåendet på era axlar genom hela graviditeten, vilken pärs! Sedan finns det ju såklart de som mår toppenbra hela tiden, från tidig början till slut. Good for them!
Jag minns att jag var så glad när illamåendet började kännas av precis där i början. haha. Ett tecken på att något faktiskt hände inuti min kropp och nog var det med ett finurligt leende på läpparna som jag bredbent sprang iväg till toalettstolen första gången i slutet på januari 09. Efter ett tag var det ju dessvärre inte lika roligt längre men vilket resultat sedan! Min graviditet och förlossning är det häftigaste jag någonsin fått uppleva och jag hoppas innerligt att jag får göra om det och att Mayia någon gång i framtiden ska få bli storasyster.
Stort grattis alla gravida där ute,
önskar er all lycka ♥
Pusselpallen
Hallå där! Hoppas det nya året har börjat bra för er. Hos oss rullar allt på i vanlig ordning, lillan förgyller vardagen med sin blotta existens och för första gången i mitt liv njuter jag av att bara vara här och nu. Det känns skönt!
Vill gärna visa en fin sak som jag har köpte till Mayia i julklapp, inte för att hon har någon som helst nytta av den nu men den kan nog bli kul längre fram. Den är funktionell samtidigt som den är pedagogisk och ja, jag tycker verkligen om den!
Det är en pall jag talar om, som jag själv har fått "designa". Den fick bli vit med prinsesskronor på benen och rosa träbokstäver som fungerar som pusselbitar på ovansidan. Visst är det finurligt? Bokstäverna kan hon pilla med så mycket hon vill och personligen tror jag att det är ett utmärkt sätt för nyfikna barn att på ett lekfullt sätt lära sig mer om ord/namn och hur de stavas. Lärande och lek i en blandad kompott känns som ett vinnande koncept ♥
Att pallen sedan är praktisk gör inte saken sämre, de flesta barn gillar ju att skjuta ut stolar och liknande för att nå nya höjder men har hon sin alldeles egna pall kan hon ju använda den när hon vill räcka upp till sina böcker på hyllan ovanför, eller varför inte att bara sitta på när skorna ska på. Om mamman ber snällt kanske hon kan få låna den också *fniss*... Det börjar sannerligen bli jobbigt att graciöst klättra upp på köksbänken för att nå de översta kryddorna i kryddskåpet, hoho. Skämt åsido, funderar faktiskt på att skaffa en till köket alternativt badrummet också, kan bli riktigt tjusigt med en annan design och passande text. 
Jag har inte inrett Mayias rum så noga ännu men tänkte göra det så snart hon blir lite större och får användning för det, tills dess får hon "bo" inne hos mamma och pappa. Pallen står dock på sin preliminära plats, med världens mysigaste bukowskikanin sittandes på kanten.
Om ni är intresserade av att se mer av dessa unika pallar kan ni surfa in på bondofsweden.se
Min beställning tog ca 3 veckor, då tillverkades pallen från scratch för att sedan skickas till mig. Det var värt väntan kan jag säga och jag är mer än nöjd! Hoppas Mayia tycker om den sen :)
