Hur det går med tandvärken? Jodå, den har allt gett med sig men svullet och jävligt är det fortfarande. Ringde min tandläkare och fick kåvepenin utskrivet så det har jag gått på i fem dagar nu. Lika många dagar återstår och sedan får vi se, känner på mig att jag kommer få rensa skiten en gång till innan någon slutlig rotfyllning kan göras. Åh, dessa tänder! Om några veckor drar vi till Thailand och då vill jag helst vara fri från diverse krämpor.

I helgen var vi på bröllop, det var min sambos kusin som gifte sig.
Det var så otroligt fint i kyrkan, kärlek ♥

Sedan var det roligt att få klä upp sig lite, vill ni se vad jag hade på mig?

Chiffongklänningen fyndade jag i Bangkok för ett par år sedan, den har hängt orörd i garderoben fram tills nu. Roligt att den äntligen kom till användning, för visst är den väl fantastiskt söt? Nu syns inga direkta detaljer men ryggen är bar och den har en underbar skärning vid bysten, tyget går i en ljus aprikos/beige färg och har pyttesmå prickar. Chiffong och siden. En riktig liten gräddbakelse! Den tunna spetskoftan kommer från Mango, sötskorna och armbandet köpte jag på Topshop i fredags.

Hoppas ni mår bra,
kramar.

Hallå, long time no see. Har inte suttit vid datorn på flera dagar. Var hos tandläkaren igår för att slutföra min rotfyllning, vet inte om ni minns det (tror jag berättade det) men jag hade ju en stor infektion ovanför en tand som jag fick göra en rensning på för ca två månader sedan. När jag kom tillbaka till tandläkaren igår för den avslutande behandlingen visade det sig att infektionen låg oförändrad och svullnaden var kvar. Så tråkigt! Det var bara till att rensa roten en gång till. Inatt vaknade jag av jordens tandvärk och här sitter jag nu och försöker komma fram till jourtandläkare, fan vad ont det gör. Skulle nog behöva en stadig kur med antibiotika.

Slänger in en dagens från i söndags, innan tandvärken satte in.
Var ute och åkte lite longboard den kvällen – Riktigt kul!

Tröja från Dr denim, jeans från Replay, nitskärp från Modekungen, Converse.

Hej ♥

Åh, vilken bra dag. Somnade ovanligt tidigt igår och sov hela natten, vaknade utvilad och pigg och insåg att Mayia minsann hade sovit lika skönt hon. Underbart! En hel natts sömn, sicken lyx. Gick upp hur glad som helst och åt värsta ägg- och baconfrukosten, nanana, tog ut hundarna för att sedan stressa iväg till BVC där vi hade tid hos läkaren. Allt var fint med damen, men som hon skrek och tittade misstänktsamt när doktorn kom. Hon var nämligen där senast igår och vaccinerade sig så antagligen låg den, inte så trevliga upplevelse, lite väl färsk i minnet. Efteråt fick hon dock ett litet klistermärke med en katt på, haha. Då var allt frid och fröjd igen och alla tårar glömda. Tänkte att jag skulle ha satt in det i hennes minnesbok men hon hann visst käka upp´et.

Skyndade hem och slängde i oss lite lunch, tog sedan bussen in till stan för att gå till öppna förskolan tillsammans med ett gäng goa mammor. Första gången efter sommaruppehållet och det var faktiskt riktigt mysigt. Kidsen har ju blivit så stora nu och leker på ett helt annat sätt, de har verkligen kul med varandra och det är så jäkla fint att se.

Stod och snackade lite med ”fröken” (eller vad man nu ska kalla det) innan vi gick.  

Fröken: Pratar du något annat språk eller så?
- Jag: Eh, nä?
Fröken: Nehe, tyckte det lät så.
- Jag: Jag snackar västgötska!
Fröken: Jaha, haha. Oj! Tyckte det lät lite som… Kanske tysk brytning?

Haha, om det är någon som pratar annat språk här så är det väl för tusan ni skåningar. Komma här missta min fina väschötska för tyska? Hah, pyttsan. Det var det värsta jag har hört.

Tog en promenad till café 2000 och köpte världens godaste sallad, ni vet en sådan som man får kombinera själv. I min valde jag att ha pasta, kyckling, feta, majs, gurka, tomat, rödlök, paprika och tsatsiki. Oslagbar! Hade flyt med lillan som somnade gott i vagnen, det händer typ aldrig.

Efter att ha vinkat hejdå till tjejerna gick Mayia och jag till salongen och hälsade på Marlene en snabbis innan bussen gick hemåt igen.

Nu ska jag lägga mig i sängen med en ny bok - 12 steg till ett skönare mammaliv av Carina Nunstedt, den ska tydligen vara kul. Läste för övrigt ut Alex Schulmans bok igår, den om hans pappa. Jag kände igen mig massor. Läser ni något just nu?

Kvällen då min systerdotter Welma föddes ♥

Måndagen den 19/7-10 hade jag den stora äran att närvara vid min systers förlossning. Denna upplevelse har berikat mig på många vis och jag är så tacksam över att just jag fick möjligheten. Ett stort minne för livet som jag för alltid kommer att bära med mig. Tack Malin och Jörgen! Nedan följer en liten sammanfattning från denna dag, ur mitt perspektiv sedd.

Som vi väntat på dig lilla fröken… 

Ett par veckor innan beräknat satt vi som på nålar och tänkte att nu, nu kommer hon säkert när som helst. Eftersom de tidigare barnen tittat ut minst en vecka tidigare än tänkt tog vi nästan för givet att denna lilla skulle göra detsamma och Malin kände sig nog snopen om någon när Bf-datumet kom, och passerade.

Dagarna gick (om än i snigelfart) och tillslut även den omtalade slemproppen - Woho! Detta efter ett besök hos barnmorskan vars magic fingers på tappen uppenbarligen gjorde nytta. Det är ju inte helt ovanligt att undersökningar i det skedet kan, om man är mogen, trigga igång förlossningen.

Natten kom och förvärkarna som hon haft ett tag ändrade karaktär och blev allt starkare. 06.45 fick jag ett samtal om att det nog var på gång, varpå jag skrev detta inlägg —–> Direktlänk

Hah, tji fick vi. False alarm! Det blev ingen bebis, bara en riktigt lång dag. Värkarna avtog och ytterligare ett par dagar kom och gick. Jag och familjen bestämde oss för att utmana ödet lite lätt genom att åka hem till Malmö över helgen. Väl där höll jag tummarna för att lillan inte skulle födas men samtidigt tänkte jag att äh, kommer hon så är det menat så och huvudsaken är att allt går bra.

Sent på söndag kväll kom vi tillbaka, tidigt morgonen därpå ringde telefonen igen. Malin som nu var på Bf+6 hade onda och skapligt regelbundna värkar och den ”riktiga” slemproppen hade gått, den var nu riklig och blodblandad istället för genomskinlig. Lite svårt att veta hur lång tid man har på sig så in med Mayia och mormor (som skulle sitta barnvakt…) i bilen och iväg. Väl hemma hos dem åt vi frukost och hjälptes åt att klocka värkar, de var inte helt regelbundna och höll inte i sig så värst länge men egna erfarenheter sade till oss att inte lita helt och fullt på det utan istället gå på känslan.

Dags att åka in!

Malins tidigare förlossningar har varit snabba. Med tvillingarna var hon öppen tio centimeter när hon kom in så med det i åtanke valde vi att åka in till förlossningen ganska snart. Man vet ju aldrig hur det är med trafiken, NÄL ligger en bit bort och någon födsel i bilen ville vi helst slippa. Malin andades på i framsätet, i baksätet satt jag och njöt av att få vara med. Det kändes magiskt.

Framme i Trollhättan! Klockan var nu runt 11.30 och värkarna som under bilfärden lugnat sig lite satte igång igen. Malin fick stanna upp och fokusera vid varje värk vilket gjorde vägen mot sjukhusets entré extra lång. Vi gick mot hissen men valde trapporna, alltid bra att röra på sig tänkte vi. 

I detta läget visste jag inte riktigt vart jag skulle göra av mig själv, ville varken vara i vägen eller ta över Jörgens plats så valde att hålla mig lite på min kant samtidigt som jag gjorde vad jag kunde för att underlätta för de båda. Bära väskor, öppna dörrar etc. Jag tänkte hela tiden på om det fanns något jag kunde säga eller göra för att hjälpa men det var svårt. Malin hade ont, luften var laddad och jag var osäker om hon uppskattade tystheten eller om hon föredrog mina små peppningsförsök. Det är en liten balsansgång det där, att visa sin närvaro utan att på något sätt bli för mycket. Det blev till att agera kamelont.

Jag blir illa till mods när vi går längs de eviga korridorerna, det blir jag ofta när det kommer till just sjukhus. Jag synar skyltarna, den ena sjuka människan efter den andra passerar och döden sitter på något skumt sätt inpräntat i väggarna vi omges av. Personalen stressar förbi i sina vita rockar, det är kliniskt rent, grönt och vitt. Brr! Men så ser jag förlossningsskylten och fylls  av spänning, förväntan, hopp och lycka. Det låter kanske löjligt men jag riktigt känner hur döden försvinner och livet tar vid. Även om jag är väl medveten om att hemskheter sker även här så är energin och stämningen en annan. Jag trivs!

Vi ringer på klockan och möts upp av en trevlig barnmorska som tar oss till undersökningsrum nummer ett. Vi tog i hand och det visar sig att hon heter Stina hon med. Här fick Malin ligga med CTG på magen, ett slags bälte som mäter styrkan i sammandragningarna samt bebisen hjärtljud. Jag och Jörgen höll stadig koll på monitorn och såg hur värkarna kom och blev allt starkare, för att sedan klinga av. Spännande! Efter ca en halvtimma kom barnmorskan tillbaka och nu var det dags för den vaginala undersökningen. The big moment of truth!

Hur mycket hade Malin öppnat sig? En centimeter, kanske tio?

Efter att barnmorskan fått på sig sina handskar blev Malin ombedd att ta ett djupt andetag samtidigt som hon fick släppa ned sina ben åt sidorna, det skulle tydligen vara lättare att komma åt och känna livmodertappen då. ”Ja, då ska vi se här… Här känns mjukt och fint, skulle uppskatta att du är öppen åtminstone tre centimeter”

Tre centimeter, bara tre centimeter? – Tänkte jag, utan att visa min förvåning utåt. Jag trodde faktiskt att hon skulle vara öppen minst sex och det gjorde nog Malin också, med tanke på hennes tidigare erfarenheter menar jag. Men den ena förlossningen är inte den andra lik, det skulle vi allt bli varse nu. Eftersom Malin hade haft värkar länge och faktiskt var på Bf+6 så rådde det inga tvivel om att vi skulle bli kvar. Sammandragningarna var ganska regelbundna men behövde bli starkare, vi blev ombedda att gå ut och gå en timma för att sätta igång det hela ytterligare.

Ut i korridorerna igen. Vi vankade fram och tillbaka innan vi bestämde oss för att gå till restaurangen för att se om de hade något smarrigt att erbjuda. En stor pasta carbonara till mig och en till den blivande fadern. Malin var inte sugen och det kan man ju förstå, hon tog en dricka och petade i sig lite sallad från Jörgens tallrik. Jag kände mig förväntansfull, glad över att det inte gick så himla snabbt denna gången.

En timma gick och vi bestämde oss för att gå tillbaka. Väl där blev vi förda till ett nytt rum där vi minsann skulle få stanna tills Welma var född. En märklig men härlig känsla, minns den så väl från när det var jag själv som låg där och skulle föda för snart ett år sedan – ”Wow, är det verkligen i det här rummet vi ska få möta vårt barn!?” Det blir helt plötsligt så påtagligt för där står plastbaljan så fint brevid sängen, på bänken står vågen och intill ligger måttbandet redo att användas ♥

Vi letar efter en radio men finner ingen, får sedan veta att de inte längre kan ha de ståendes eftersom de så ofta blir stulna. Haha, va? Ofta man orkar tänka p
å att sno radioapparater när man är inne och föder. Hur som helst fick vi ordnat lite musik ändå och det var trevligt. 

Dags för undersökning nr två, lavemang och dusch

Barnmorskan Stina kommer in igen och det visar sig snart vara dags för henne att gå hem, skiftbyte. Skit också tänkte vi varpå vi drog några sköna skämt från Solsidan. Ni vet i avsnitt 10 när det är dags för Anna att föda? Haha, bästa någonsin. 

”Förresten, det kanske så att ni vill ha lite bullfita”
-Öh..
”Bullfita, du kanske ville smaka.. på eh.. kaffe, bullar..”
-Jaha, BULLFIKA!  

Stina passade på att göra ännu en vaginal undersökning innan hon gick - Malin var nu öppen fyra centimeter. En ny barnmorska tog sedan vid, hon hette Liisa och var hemskt trevlig. Vi pratade lite medan Malin var på toaletten. Hon berättade att det inte är så vanligt längre att man tar någon annan än sin partner med på förlossningen men att det är väldigt roligt när det väl händer, det är ju verkligen en upplevelse där få lämnas oberörda.

Hon frågade om Malin ville ha lavemang vilket hon tackade ja till. Jörgen och jag gick ut till kaffeautomaterna under tiden, när vi kom tillbaka var det dags för duschen. Tyckte väl inte att jag hade så mycket att tillföra där inne med dem (hehe) så valde att vänta på rummet. Timmarna gick och det blev mycket vandring upp och ned längs korridoren, det sägs ju vara gynnande att röra på sig. Ibland tog Malin Jörgens hand och kramade den hårt, när han inte var där så var jag det. Känslan att stå tätt intill Malin i denna stund är svår att beskriva, även om vi alltid stått varandra nära storasyster och jag så vet jag inte om den närheten någonsin har varit särskilt fysiskt. Därför kändes denna beröring till en början lite svår, men väldigt speciell ♥

Värkarna tilltog i styrka och började bli rejält onda. Malin öppnade sig ungefär en centimeter i timman och det började talas om eventuell medicinsk smärtlindring. Då Malin klarat sig med enbart lustgas under de tidigare förlossningarna sa hon att hon gärna ville testa det även denna gång, men att det onda fortfarande var såpass hanterbart att vi kunde vänta en stund. Än så länge gjorde värmedynorna som vi fått gott mot värken i ländryggen. Hon hade väldigt ont just där!

Klockan närmar sig 18.00 och det hela blir allt mer intensivt. Malin tacklar värkarna på ett imponerande sätt, av hennes ansiktsuttryck att dömma har hon djävulskt ont. Från och med nu tänker jag inte innan jag handlar, är så fångad av situationen att jag bara flyter med. Jag andas med henne, upplever smärtan igenom henne, masserar hennes rygg tills mina händer domnar bort. Vattnet har ännu inte gått så barnmorskan bestämmer sig för att ta hinnorna – SPLASH! Aldrig förr hade vi sett så mycket vatten, sängen svämmade snart över och ned på golvet rann det, på våra skor och skvätt upp på våra kläder. Haha, inte undra på att lillan varit så aktiv när hon haft värsta badkaret att sprattla runt i där inne. Jag sprang och hämtade en handduk och hjälpte till att torka tillsammans med undersköterskan Alfrida som tillkallades. Jörgen håller Malins hand, hela tiden, samtidigt som han kommer med peppande ord.

En skalpelektrod sätts på barnets huvud, det vill sig inte riktigt och den lossnar flera gånger innan den tillsist fäster. Hon har nog mycket hår, säger jag och ler. Barnmorskan håller med.

Här vet jag inte om Malin hann gå upp något mer men jag tror mig minnas att hon fick sätta sig upp i sängen för att tyngdlagen skulle få göra sitt och hjälpa Welma att ta sig nedåt i kanalen. Malins kropp viker sig av smärta och jag ser genom lustgasmasken hur hon grimaserar, det gör ont i mig. Hon har fruktansvärt ont i ryggen och jag frågar Liisa om hon kan visa mig hur jag ska massera, fasta tryck skulle tydligen hjälpa kroppen att producera endorfiner så det var vad jag gjorde. Fasta tryck! Puh, vad tungt det var. Mjölksyra i händerna var sannerligen något helt nytt för mig men det hjälpte mot det onda och jag kände hur jag växte flera meter. Häftigt!

Jag hade fotograferat hela dagen men valde nu att ta fram och ställa upp videokameran i fönstret väl riktad mot sängen där Malin låg, kände att det snart var dags.

En ny undersökning görs och det konstateras att Malin är fullt öppen men att Welma fortfarande ligger lite högt och skulle behöva komma ned. Malin sätter sig på kanten men känner snart hur hon vill börja krysta. Jag ser hur en stark våg går genom hennes kropp, den där vågen som jag minns så väl. Luften är fruktansvärt laddad och jag börjar skaka. Barnmorskan förbereder sig, ställer fram en skål med varmt vatten och dukar. ”Nu får du trycka på lite, Malin” ”Såja, vad fint!” Jag står intill barnmorskan och följer alltsammans, hur Welma vid varje krystning kommer allt närmare oss, för att sedan glida in igen. 

Jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken och när jag skymtar lillans hår brister det för mig ”Hon har massa mörkt hår, Malin! Kom igen nu, det är så nära. Du är så jävla bra, gud snart är hon hääär!” Jag ser hur Liisa, den helt underbara barnmorskan, håller varma fuktiga dukar mot den spända öppningen, själv håller jag mina tummar för att Malin ska slippa brista som hon gjorde sist. Det går bra! I bakgrunden spelas Black Eyed Peas ”Tonight’s gonna be a good night”, Malin krystar, Jörgen peppar och jag hejjar. Liisa frågar om Malin kan lägga sig på sidan då det ofta underlättar för barnet att komma ut men i samma stund kommer huvudet. Jag ser ögonen, lilla näsan och den ihopsnörpta munnen. Jag gråter, känner hur tiden står stilla samtidigt som den rusar fram, i takt med mina endorfiner.

Välkommen lilla gumman ♥

I nästa krystvärk kl 19.20 föds vår efterlängtade Welma fram, hon skriker omedelbart och läggs upp på Malins bröst. Lyckan är total! Jag lipar, Jörgen lipar och Malin ser sådär lyckligt lugn och lättad ut, så som man bara gör efter en förlossing. Jag är fullkomligt övervälmad av alla känslor, kommer på mig själv med att snyfta fram ”herregud” tusen gånger samtidigt som jag försöker torka tårarna. Jag kände mig nyförlöst, förstår ni känslan? Jag smekte Malins panna, sa att ”Yes då var det klart! Grattis, du var så bra!” ”Tack”, sa Malin och tittade ned på sin lilla dotter med skinande blick – ”Åh, jag är så glad nu”.

En timma senare njöt vi av goda mackor och varsitt glas alkoholfri champagne. Jag öppnade det rosa kortet som låg på brickan och läste: Vilka var med när jag föddes? Mamma, pappa, barnmorskan Liisa, undersköterskan Alfrida och moster Stina.

Welma 19/7-2010 3720 gram och 52 centimeter.
Tio fingrar, tio tår ♥

Stort tack till den fina förlossningspersonalen på NÄL och tack återigen, Malin och Jörgen, för att jag fick vara med och dela denna dag tillsammans med er.

I’m still alive. Igår var en riktig skitdag, idag känns det bättre. Det regnade inatt vilket gjorde luften lite lättare att andas. När jag ändå sitter här och skriver tänkte jag passa på att tipsa om en ny hårprodukt som har har testat, en helt otrolig glansspray som verkligen gör sitt jobb. Håret får en fantastisk glans men det bästa av allt är fan doften, wow. Om den bara hade varit ätbar!

EVO® Love touch shine spray 100 ml 270:-

Ett litet minus för tråkig förpackning men som man brukar säga,
det är insidan som räknas.

PS: Vad tusan är det för dött djur på golvet, tänker ni.
Äh det är bara Mayias katt ”Katti” som ligger och vilar, på rygg.

Puh, äntligen en lugn stund – Surkäringa har somnat! Ja, Mayia alltså. Mitt annars glada solsken har bokstavligen suttit som ett klistermärke på mig hela dagen, hon piper åt allt och själv har man – passande nog – åkt på världens förkylning. Känner hur mitt tålamod brister, biter mig i läppen och tar ett par djupa andetag. Såja! Kanske är det jag som håller på att möta klimakteriet lite väl tidigt men är det inte väldigt klibbigt i luften? Huden klibbar, kläderna klibbar, allt klibbar. Till och med mina Maryland-kakor i skafferiet, som på nolltid blivit helt sega. Det kan hända att jag avlider snart. För så känns det! Over and out.

Efter sju härliga veckor hemma hos mamma och co är vi nu tillbaka i Malmö igen. Det känns bra men läskigt tomt på samma gång. Det var ingen glad mormor som utbrast ”gomorron Majji, har du sovit gott inatt?” imorse när vi vaknade, men vi klarar oss allt. Det finns ju telefon! Nu blir det ett par månader av livets ekorrhjul här hemma innan vi sticker mot sydligare breddgrader. Mayia har varit hos farbror polis och fått sitt livs första pass, hon satt så fint i en barnstol framför fotoautomaten medan vi gjorde oss hemskt roliga med en nalle (iklädd snutuniform) som satt ovanpå den. Resultatet: En glad unge som tittar rätt upp i skyn! Men godkänt blev det och det får hon nu dras med i fem långa år tills det blir dags för ett nytt, haha.

Just det, tack snälla ni för tipsen om systemkameror. Era kommentarer hjälpte mig massor! Jag har nu varit och pillat på flera olika och kommit fram till att Nikon d5000 skulle kunna vara något för mig. Jag vill gärna lära mig mer om foto och känner att jag med denna kamera får utrymme till att utvecklas, den ligger bra i handen, har vinklingsbar LCD-monitor och filmar dessutom i HD. Ett minus är att den saknar inbyggd autofokus-motor och min fundering är väl egentligen vad jag isåfall skulle behöva för tillbehör, har läst lite och förstått att jag måste ha objektiv som är märkta med af-i eller af-s? Tar tacksamt emot era tips och råd.

Nu ska jag laga lite käk,
kram sålänge.

För några dagar sedan hade vi filmkväll, tittade på The Fourt Kind. Jag som inte är så värst förtjust i scifirysare tyckte väl inte att den var någon större hit även om den lämnade mig lite fundersam – Ni vet hur knäpp man blir när man börjar tänka på universum, hur oändligt stort allt är och hur små vi är jämförelse? Hittills har vi bara rest till vår granne månen, det tog oss tre dygn. Med samma hastighet skulle det ta miljoner år att nå den närmaste stjärnan. Är vi verkligen de enda här, eller finns det något/någon mer där ute?

När vi skulle lägga oss den kvällen satt det en liten alien på sovrumsfönstret. Hmm.

The butterfly from outer space. Allvarligt nu, har ni sett en sådan förut? Är det en mal? Huvudet, benen och tentaklerna såg ut att vara självlysande. Stor var den också!

Jag trivs väldigt bra i lockigt hår men har dessvärre varken tid eller tålamod till att stå och fixa och trixa med tången. Som tur är finns det ett bra alternativ - Flätor! Efter duschen igårkväll gjorde jag två styck inbakade (ett försök till inbakade snarare men se, det blev ju bra ändå) flätor som fick sitta över natten, imorse var de torra och voilà, resultatet har ni ovan. Tjusigt va?

Nytt i lilla garderoben ♥

Ljuvlig tunika i gammaldags stil från Kappahl. Jag fullkomligt älskar det skira tyget och de lagda vecken, prickarna, de söta knapparna och volangen.