x

Memories

21 juli, 2010

Varför sova när man kan vara vaken?

21 juli, 2010

Mirakel

21 juli, 2010
empty image
empty image

För snart tretton år sedan fick min syster Malin och hennes Jörgen sitt första barn, Rasmus. När de ett par år senare började längta efter ett syskon till honom fick de klart för sig att de inte alls var så fertila som de först trott. Tiden gick och efter flera års sexy time in bed utan resultat bestämde de sig för att genomgå IVF-behandling, provrörsbefruktning. En resa som kom att bli både känslofylld och påfrestande, såväl fysiskt som psykiskt. Efter utredningar, otaliga undersökningar och provtagningar började Malin med hormonbehandling som innebar att hon varje dag fick ta sprutor på sig själv för att stimulera utvecklingen av äggen som sedan skulle plockas ut och befruktas utanför kroppen. Vid första försöket tog det sig inte, sorg och besvikelse, andra gången gick det desto bättre och sex år efter att Rasmus kom till världen föddes två friska barn – Ludde och Betty. Dubbel lycka! 

Livet rullade på och fem år senare kom påminnelsebrevet om att de resterande fem ägg som legat nedfrusna nu antingen skulle användas eller kastas. Både Malin och Jörgen kände att det var ganska nog med två små och Rasmus just då men trots det kom det som ett slag i ansiktet och tanken på att aldrig mer få uppleva en graviditet igen kändes fruktansvärd och skrämmande definitiv. Speciellt när mammahjärtat ville något annat än hjärnan och fortfarande skrek av längtan. De ansökte om förlängd frystid hos socialstyrelsen, men fick avslag. Tiden gick ut och äggen kastades. 

Att bli fyrabarnmor fanns inte längre med på kartan. Någonstans inom sig visste hon att det fanns en pytteliten chans till barn på ”normal” väg men vågade aldrig tro att det skulle ske, inte efter alla år av försök. Nu var det bara att vänja sig vid den tanken och gå vidare.

Jag kan tänka mig att många av er rynkar på näsan nu men en tid senare tog vi kontakt med ett medium som faktiskt hade en hel del att säga oss. Bland annat att tre stora presenter var på väg mot vårt håll, alla var från pappa och hade rosa snören runt sig. Vi fick tolka det som vi ville men de skulle komma tätt och var och en skulle förstå när just dennes present hade kommit. Han ville bara att vi skulle veta det, sa spåkvinnan. Och vi som inte ens berättat att pappa var död! Jag ryser nu, som alltid när jag tänker tillbaka på detta. Vi hade inte en aning om vad det betydde då, för tre år sedan. Men nu vet vi.  

I juli kom Elsa, i september kom Mayia, i måndags kom lilla Welma – Malin och Jörgens fjärde barn som helt plötsligt (sju år efter tvillingarna) blev till trots en procents chans ♥

Kopierat från Malins graviditetskalender: ”Du blev gravid ungefär Ons 21 okt 2009 (ägglossningen)”.
Ser ni när Welma blev till? På pappas dödsdatum och inte nog med det, på själva tioårsdagen.

Vi har fått våra tre presenter med rosa snören nu, tack pappa. 
Tänk att du visste hela tiden!

En stolt moster timmarna efter förlossningen. Det blir svårt att beskriva med ord hur stort det var att få uppelva detta men jag ska göra mitt bästa i en liten förlossningsberättelse senare. Jag svävar fortfarande på adrenalinmoln, haha. WOW! Detta är något jag alltid kommer att bära med mig och jag är oändligt tacksam för att jag fick möjligheten.

0

254 comments

  1. Hej!

    Jag har själv gått igenom 2 IVF:er och genomgår den 3:e om ca en månad. Jag måste säga att jag blir väldigt berörd av det du skriver om din syster, du skriver med sån värme och förståelse att man nästan tror att det är du som har gått igenom det. Ni verkar stå varandra nära, var rädda om varandra. Att vara någons syster är speciellt 🙂

  2. En jätteviktig fråga jag hoppas att du kan svara!! :
    Vissar du inte bilder på din barn ? vill du inte ? och kan du förklara lite kort varför ?

  3. åååh så underbart!

    Vilken hårfärg tycker du att jag passar bäst i ? 🙂
    Gå in och kika på bloggen!

  4. Stämmer det att ditt barn är utvecklingsstört så det är därför du inte vill visa upp henne? :/

  5. haha men herregud vilken kommentar ovan!!! Anledningen till att hon är smart nog att inte visa massa bilder på sitt barn är väl för att hon är medveten om att det finns sådana som du där ute.

  6. herregud, jag börjar gråta! så himla fint, man slutar aldrig förvånas.. det finns så mycket man inte vet. Grattis till er alla! & tack för en kanonbra blogg stina! du skriver sånt som berör.. STOR KRAM!

  7. Du skriver verkligen.. Vackert. Det är det enda ordet som beskriver det någorlunda bra. Jag rös och blev verkligen rörd av denna text! Grattis!!

  8. jag blir tårögd! du är så bra, Stina. får mig alltid att le.
    Grattis till er alla. KRAMAR

  9. Hejsan Stina.

    Tänkte fråga dig hur d gick till väga när du kom hem från BB.
    Du har ju 2 småhundar och jag undrar hur du "presenterade" bebis för hundarna.
    Hade ni hundarna hemma den första tiden eller väntade ni en vecka och va ensamma med mayia utan hundarna den första tiden?

    Undrar detta för våran lilla kotte kommer om 6 veckor (eller rättare sagt, jag är beräknad om 6 veckor;)hehe…)och jag börjar bli lite fundersam över det där med hundar och barn när man är nyhemkommen. (vi har en liten chihuahua/pinscher hane på 3,5 år)

    Skulle vara jättesnällt om du hade tid att svara på detta:)
    Vänligen/jennifer

  10. Har läst om det här inlägget väldigt många gånger sedan det publicerades. Jag tar det till mig varenda gång, och jag känner verkligen för er/dig när du berättar. Det är sånt här jag tror på, ödet, eller vad man ska säga, att det finns en anledning till allt som händer, det övernaturliga på sätt och vis. Jag beundrar verkligen dig och dina inlägg! ♥

  11. Grattis!
    Tänk vad coolt! Jag får rysningar genom hela kroppen när jag läser! tror helt på att det är gåvor från eran pappa!

    Min pappa dog den 14:e juni i år, den 9:e juli så visade graviditetsstickan ett plus. Jag ser det som en gåva från min pappa. Saknaden tär, men det här barnet är så välkommet och det känns speciellt att bära på syskonet till min son, min son som kom att bli den som pappa sa sina sista ord till: "Hej Maxen"

    Ta hand om er!
    Kram

  12. Är det jag som har för mycket hormoner eller är det alltid du som får ihop så rörande inlägg?. Detta måste vara de finaste jag läst, eran pappa har gett er tre små änglar med rosa snören! GUD vad gulligt, seriöst de va de finaste jag någonsin hört. Detta måste ni berätta, och speciellt för lilla welma, att de är tack vara morfar du kanske finns?. ÅH vad fint.

  13. Åh. Jag ryser. Och vill nästan börja gråta. Så fint. Och jag tror verkligen på sånt där… Blir inte speciellt förvånad, mer att det är Coolt. Riktigt coolt. Kram på er alla! <3

  14. Oj vad jag ryser! Herre, kan inte sluta rysa! Sådant här är så sjukt (speciellt när man verkligen tror på det). Det är häftigt!

  15. Vad är det för fel på er som påpekar varför hon inte lägger ut på sitt eget
    barn! Skärp er!!!!! Troligtvis vill storasyster det.. Vad är
    konstigt?? Du som skrev
    att Stinas
    barn va
    utvecklingsstört, vad vet du om
    livet?? Om det va det vem säger
    att
    man skäms
    då?! Skriv inga
    sådana
    kommentarer
    när
    ni inte
    har någon fakta!!' skärpning!!! Ni behöver
    inte va
    här!!! Kram från gabbi till dig
    Stina (slätts gabbi;)

  16. Nä men man undrar ju eftersom de går bra att visa på andras barn, så hon kanske skäms lixom och är rädd att folk ska snacka massa då.

  17. Vad var de för medium? letar efter ett men hittar inget som verkar seriöst…

    Underbar historia.. Hade jag inte suttit på jobbet hade jag förmoderlige gråtit nu…

Leave a comment