Hej vänner, nu är det några veckor sedan jag började med de nya intensivt reparerande produkterna från Label.m och jag måste säga att jag är nöjd. Mitt hår känns bättre! Det sägs att ett redan skadat hår omöjligtvis kan läka sig själv utan toppning men jag ser helt klart en skillnad på hårstråna. Sedan jag började med dessa känns min hårbotten friskare och jag har dessutom slutat tappa en massa hår, om det beror på produkterna eller att min kropp och hormonbalans nu äntligen återhämtat sig efter graviditeten vet jag inte. Två minus är (1) doften som skulle kunna vara lite fräschare samt (2) att de inte är så värst fuktgivande vilket gör att håret känns något torrt och stramt efter dusch. Jag kompletterar därför med en fuktbomb från Lanza.

Label.m intensive repair får av mig 4/5 
♥♥♥♥
 
Eftersom jag kände mig nöjd med dessa produkter tänkte jag att det kunde vara roligt att lotta ut en likadan uppsättning till någon av mina fina läsare. Så jag hörde av mig till Glamaholic.se och kikade om inte de i samarbete med mig kunde tänka sig att sponsra en eventuell vinnare och det kunde de.

För att delta:

1. Gå in på Glamaholics hemsida och anmäl dig till deras nyhetsbrev.
2. Dela med dig av ditt absolut bästa hårtips i kommentarsfältet. 
3. Bifoga mailadress.

Den lyckliga vinnaren (som utses på fredag 4/6-10) får ett paket innehållandes Label.m intensive repair shampoo och balsam 1000 ml samt en djupverkande mask från samma märke. Hur bra är inte det? Kör hårt nu och ge mig era bästa hårtips

Mina nya godingar. Topshop Jamie, äntligen en modell som sitter tajt längs hela benet. Första paret föll jag för direkt, underbar slitning och tvätt. De andra är ljust beige-grå, inga jag vanligtvis skulle ha köpt kanske men tänkte att de kunde vara fina i sommar.

Igår tog vi bussen över till Köpenhamn, riktigt mysigt och ungefär lika smidigt som att åka in till city för min del. Mayia hängde med i selen så det var inga problem alls med att gå i affärer och liknande, tog tillfället i akt och gick några några varv inne på Topshop och eftersom min beställning från Nelly inte var något annat än en besvikelse så unnade jag mig själv två par jättefina jeans som satt som en smäck. Visar senare!

Öresundsbron över till Köpenhamn.

Fina Nyhavn.

Strøget ♥  Här finns stora internationella varumärken som Prada, Max Mara, Louis Vuitton, Mulberry, Chanel, Karen Millen och Hermès. Fascinerande att se även om jag själv inte har råd att shoppa där. För oss med en något mer ”begränsad” budget finns massa butiker längre ned mot Rådhuspladsen. 

Matpaus. Lillan fick ”exotisk kycklinggryta” som jag hade packat med och för oss andra blev det Shawarma.

Till efterrätt: Pannkaka med banan och nutella. Thailandsvibbar! Efter några timmar tog vi bussen hem igen.

Nu ska jag käka lite tacorester från igårkväll och sedan rota fram mina gamla fiskeprylar, har velat dra ut och fiska hur länge som helst nu men ingen vill hänga med – Tråkmånsar. Ni som fiskar i Malmö, har ni några fina ställen att dela med er av och har ni fått något i år ännu? Hoppas ni haft en bra helg såhär långt, kramar.

… till affären och hämtar ut mitt efterlängtade paket från Nelly ♥

Väl hemma sliter jag upp plasten och inser att inget av plaggen jag beställt når upp till mina förväntningar. En tröja var i helt fel storlek – M istället för XS, en var vit fast att den på bilden helt klart såg rosabeigeaktig ut, jeansen som var svarta istället för grå satt skitfult och oversizelinnet var magkort (?) Vilken besvikelse! Allt åker tillbaka. Allt utom två par strumpor som satt som de skulle, haha.

Returblanketten är ifylld, paketet skickar jag imorgon.
Hur lång tid kan det ta innan man får sina pengar tillbaka?

Nu är jag hemma, hihi. Det kunde inte ha gått bättre och vilken underbart lugn och förstående tandläkare jag fått. Det finns hopp, även för en sådan som mig. Det var precis att jag klarade av det, så fruktansvärt nervös som jag var innan. Väntrummet kunde jag inte ens sitta ned i, istället vankade jag fram och tillbaka samtidigt som jag fick fylla i en blankett. Väl inne på rummet fick jag frågan om vilket år jag gjorde min hjärtoperation. Va, svarade ja. Ja, du har ju kryssat för (ja) på frågan om att du genomfört en sådan, dessutom står det att du medicinerar för högt blodtryck. Stämmer det? Haha, oj då. Är man nervös så är man.

Idag blev det samtal, fullständig undersökning och röntgen. Det visade sig vara en stor infektion ovanför en tand som nu måste rotfyllas, det kom inte som någon större nyhet då jag länge haft det som promblemområde. Någon behandling blev det inte idag då tandläkaren tyckte att vi skulle ta ett steg i taget, nu hade jag tagit mig dit – Toppen. Nästa tid är om lite drygt en vecka, då blir det rensning av tand. Myspys! Men det kommer inte kännas något, den lille kraken var tydligen redan död haha. Efter det väntar lite småfix och slutligen operation av liggande visdomstand. Hjälp.

Det känns hur som helst skitbra, nästa besök blir inte alls lika jobbigt nu när jag fått min såkallade dom. Det är alltid den som är värst.

Om ni bor i Malmö och liksom jag har hemskt svårt för att gå till tandläkaren, maila mig så ska jag ge er namnet på min nya. Jag fick känslan av att detta kommer bli så bra så bra! Äntligen, äntligen, äntligen tog jag tag i det. Nu ska jag gå och kramas med min lilla tjej och sedan ska vi gå och gunga i parken. Har jag tur får jag en smsavi från Nelly också, hoppas ♥

(inlägg skrivet onsdagen den 26 maj)

Kallsvettig och med en puls som kunde ha varit en ettrig liten gnagares knappade jag in numret på mobiltelefonen. Signalerna gick fram och i takt med dessa kunde jag känna mitt hjärta slå allt hårdare. Ångesten som länge tagit plats i mitt bröst hade nu hela min kropp i besittning. Oro, illamående, häftig andning. Nu hördes någon i andra änden – ”Hallå, är det någon där? Hallååå!?” Jag svalde högljutt, innan jag presenterade mig själv med darrig röst.

Såhär är det varje gång jag ska boka tid hos tandläkaren. Nu är jag allt bra löjlig tänker många, samtidigt som flera andra säkerligen känner igen sig när jag beskriver den där växande orosklumpen i magen innan man tagit modet till sig att lyfta luren och ringa det där vidriga samalet. För att inte tala om känslorna som infinner sig efteråt, natten innan besöket, på vägen dit och i det förskräckliga väntrummet – Som för mig nog är bland det allra värsta. Ni vet de där veckotidningarna som ligger där på hög och stirrar på en… Man bläddrar och bläddrar i en väldig fart utan att få läst ett enda ord. Är det inte lustigt?

Månader blir lätt till år och har man som jag många negativa upplevelser i bagaget är det desto svårare att ta tjuren vid hornen. Tiden går och problemen i käften blir allt mer påtagliga, man vet vad som måste göras men det går alltid att köra vidare på förträngningsmetoden ett tag till. Och så har vi den ekonomiska biten - Inte nog med att det är svårt att bara ta sig dit, det kostar skjortan också och för en annan som oftast väntar tills värken sätter in och på riktigt blir olidlig brukar det bli en del som måste åtgärdas på samma gång. Det är ju först när rädslan för värken och munhälsan är större än rädslan för själva tandläkarbesöket som man faktiskt kommer iväg och då blir det alltid lite panikartat. Sedan skäms man såklart! Det är en skam att ha dåliga tänder och det sätter sig snabbt på psyket. Till slut vågar man knappt skratta bland folk.

När jag var liten sade en tandläkare till mig: ”Nej du Stina, fy som här ser ut. Det är nog lika bra att vi drar ut alla på en gång och sätter dit löständer”. Haha, skulle det där vara roligt? Det må låta så i efterhand men då och där kändes det fruktansvärt att höra. Denna upplevelse präglar mig än idag, lika mycket som den gång då ännu ett stolpskott till tandläkare borrade upp fel tand, en alldeles frisk liten stackare som nu helt i onödan är proppad med fyllning. Alla dessa minnen från barnsben, oproffesionella tandläkare och svikna förtroenden. Det har satt sina spår. Minns så väl hur jag låste in mig på toaletten inför varje besök, simulerade sjukdom så till den grad att jag faktiskt blev sjuk på riktigt och därmed slapp gå. När/om jag väl kom iväg kräktes jag i bilen.

Jag antar att jag hade otur, inte bara i genlotteriet som gav mig kassa tänder utan också med att få uppleva en barndom (som förövrigt var fin ♥) fylld av sadistiska och barnhatande tandläkarsvin på folktandvården under 90-talet, haha. Skämt åsido, men inte kan jag vara den enda som upplevde det så? Måtte det ha blivit bättre med åren, det vet jag förresten att det har och det glädjer mig. 

Nu får ungarna där jag kommer ifrån visst gå på obligatoriskt samtal innan behandling där hon/han tillsammans med målsman och tandläkare på ett kravlöst sätt går igenom allt som ska göras. De får titta på instrumenten och om de själva vill finns det möjlighet att testa på att få lite spännande bedövning, bara sådär. Bra tycker jag! Tar man bort alla frågetecken och ersätter dessa med kunskap finns ju inte mycket utrymme kvar för rädsla och oro. Med hjälp av mina egna erfarenheter förstår jag vikten av att få ett bra omhändertagande redan från början, då det i mångt och mycket sätter grunden för framtiden. Barn ska bli bemötta med stor respekt, lyhördhet och försiktighet. Skönt att det läggs större fokus på det nu och att tandläkarna idag är bra mycket mer pedagoskiskt lagda än vad de flesta på folktandvården var under 80- och 90-talet.  

I vuxen ålder är min tandvårdsrädsla inte fullt så stor som den var, även om jag fortfarande får diverse kroppsliga symtom när det beger sig. Mitt största problem, utöver tråkiga upplevelser som jag redan nämnt, har nog varit att jag aldrig under tillräckligt lång tid fått möjlighet att bygga upp någon slags trygg relation med tandläkare – Antingen har de som jag faktiskt tyckt bra om olyckligtvis slutat, eller så har jag flyttat. Täta, regelbundna besök hos samma duktiga tandläkare som lärt känna mig och mina tänder är verkligen a och o om man vill övervinna sin rädsla. Ju längre tid som går mellan besöken, desto längre tid har man haft på sig att bygga upp rädsla och diverse skräckscenarion vilket gör det hela så mycket svårare.

Senast jag bokade tid för undersökning var för tre år sedan. Jag hade då haft tändjäklarna surrandes i bakhuvudet allt för lång tid och var nog så nervös man kan bli. Dagen för besöket kom och väl där gick allt så himla bra! Jag sökte privat och blev bemött precis så som man ska, med respekt och försiktighet. Behandligen gick strålande och jag studsade därifrån lycklig och stolt, med friska tänder i behåll. Lovade mig själv dyrt och heligt att nu skulle jag minsann gå två gånger per år. Sedan kom vardagen emellan och jag flyttade jag till Göteborg för att ett halvår senare bosätta mig i Malmö. Tiden gick och snart hade jag glömt hur bra det faktiskt gick hos tandläkaren den där förra gången och rädslan kom åter.

Igår bestämde jag mig för att ta tag i saken igen. Googlade fram första bästa klinik med specialicering på tandvårdsrädsa, lyfte telefonen och ja, redan på fredag morgon är det jag som sitter i mördarstolen och antagligen genomgår en härlig rotfyllning. Läs gärna igen om ni vill: R-O-T-F-Y-L-L-N-I-N-G! Det låter inte inbjudande för fem öre men you gotta do what you gotta do, nu jävlar. Vad eventuell smärta anbelangar så är det inte den jag fruktar, nej, det är hela situationen som är fruktansvärd. Ångesten och oron innan, att ringa fast att hela kroppen säger emot, det första mötet med någon som aldrig förr sett mina tänder, den sterila känslan, alla dofter och ljud, instrument som skrapar mot mina tänder och känslan av latexhanskar. Hemskt är det!

Till er som känner som jag. Ni är verkligen inte ensamma ♥
Det tog lång tid för mig att bara våga ringa och nu när det är gjort känns det faktiskt som en vinst och ett stort steg i rätt riktning, även om jag helt säkert har några mindre trevliga besök framför mig. Vetskapen som driver mig är hur lycklig jag kommer att vara när allt väl är gjort och sedan väntar sommaren. Härliga sommar. Då vägrar jag gå runt med värk, en värk som faktiskt går att ta bort.

Jag tänkte att vi i samma situation kunde peppa varandra här, egoboosta lite. Vad är egentligen det värsta som kan hända om vi går dit? Vad väger mest, det positiva eller negativa? Tänk vilken fantastisk känsla att få vara på noll igen, utan hål och annat som måste åtgärdas. Att bara att få slippa de där orostankarna som bara maler och maler i huvudet - vilken enorm lättnad. Självklart går den ekonomiska biten inte att blunda för men oftast går den att lösa med avbetalningsplaner och annat, i bästa fall är det inte alls så illa som du trott och då behöver inte summan bli så värst stor. Försäkringskassan hj

Kände mig sjukt sugen på något så ställde mig och bakade lite kärleksmums, haha. Passande tid på dygnet må jag säga. De blev hur som helst riktigt goda ♥

---

Till kakan:

200 gram smör eller margarin
1½ dl vatten
4,5 dl socker
4,5 dl mjöl
5 ägg
3 msk kakao
5 tsk vaniljsocker
3 tsk bakpulver

- Sätt på ugnen på 200 grader. Smält smör och tillsätt vattnet i en kastrull.
- Vispa ägg och socker pösigt, lätt att göra för hand med en vanlig visp.
- Blanda de torra ingredienserna och vänd ner i sockerblandningen. Tillsätt smörblandningen.
- Häll upp i en långpanna (plåt med höga kanter) med bakplåtspapper i botten.
- Grädda i ugnen ca 20 min. Ha lite koll, bättre för kort än för länge.

Till glasyren:

150 gram smör eller margarin
5 msk kallt kaffe 
4 tsk vaniljsocker
4 msk kakao
Lite florsocker eller annat som ”förtjockar”. Smält mörk choklad är lyxigt att ha i också men det hade jag tyvärr ingen hemma idag.

- Smält smöret och tillsätt sedan övriga ingredienser. Rör ner florsocker eller annat likvärdigt tills glasyren får en någolunda tjock konsistens.
- Bred sedan över glasyren när kakan svalnat något.
- Strö över kokos och skär sedan fina fyrkanter.

---

Voilà! Perfekt att frysa in och ta fram några minuter innan gästerna kommer. Eller så käkar man upp allt själv bara för att det är så jäkla gott. Sockersuget är stillat, over n’ out.

Jag fick besök härom veckan varvid gästen ifråga utbrast: Åh, tulpaner! Vita dessutom det som är så fint, och så gick hon fram för att dofta. Jag hostade till, de är nämligen av plast, haha. Vattnet som jag bemödat mig med att hälla i vasen gör antagligen ingen större nytta men utan hade det sett väl suspekt ut, tänker jag.

Har jag gått och krympt eller är detta en ovanligt stor babysitter?

Hur som helst, gud så behagligt!
Inte undra på att ungarna gillar dem ♥

I veckan gjorde jag slag i saken och rensade ur min garderob, på riktigt. Ni förstår, jag lider av någon form av obotlig separationsångest vilket gör att jag omöjligtvis kan slänga kläder bara sådär. Plaggen kan alltid bäras någon gång, vid något tillfälle och ”det där neonfärgade linnet blir säkert riktigt snyggt till brännan i sommar…” Probably not, eftersom det legat där och samlat damm i några år nu. Nej, så nu slängde jag bara ned skiten snabbt som tusan i kassar och körde iväg det till Myrorna, med undantag för ett fåtal plagg. En urtvättad gammal bh till exempel som sambon var på väg att slänga i soporna – Neeej, skrek jag! Med hysterisk röst. Det var ju den jag hade på mig när Mayia föddes, den måste vi ju bara spara! En smärre känslostorm drog över oss och bh:n ligger numer i minneslådan, haha. Hur som helst, det kändes riktigt bra när jag var klar, lite som en nystart. 

Jag fick ju lite härliga presentkort när jag fyllde år, bland annat ett på Junkyard som jag nu passat på att förbruka iom. deras fraktfria dagar. Med hjälp av det har jag nu byggt upp en helt ny basgarderob med användbara kläder som jag vet att jag trivs och känner mig fin i, till vardags.

Ovan har ni en helt ny outfit, seglarinspirerad. Skitfräsch! Kritvita sneakers från Fred Perry och en lite tajtare tjejchino från Dr denim. Modellen är grym och jag gillar att det är knappar vid bakfickorna, perfekt för oss plattrövar då det skapar någon slags illusion av rundare former. Eller så är det bara något jag fått för mig, jag vet inte, haha. Förutom dessa grejer blev det lite annat också, bland annat två par lee-jeans. För alltsammans betalade jag ynka 159 kronor, resten stod presentkorten för. Att jag känner mig förjäkla nöjd just nu behöver antagligen inte påpekas. Bättre bilder kommer, om så önskas.

Här ser ni skorna lite bättre. Det finns verkligen inget fräschare än nya vita sneakers men trots att jag envisas med att bara gå på asfalt så blir de sketna innan jag hinner blinka. Fungerande tips på hur man håller sina vita skor vita så länge som möjligt mottages tacksamt.