x

Hundtrappa

16 mars, 2010

Vårhundar

16 mars, 2010

Att leva i varje ögonblick

16 mars, 2010
empty image
empty image

Hej allesammans ♥

Fem dagar har gått sedan jag skrev sist. Jag tänker tillbaka ett par år och minns hur jag kunde få ångest när det gick för lång tid mellan uppdateringarna. Då var det verkligen inte tal om några dagar, utan timmar. Jag minns hur jag som besatt kunde smita iväg för att godkänna era kommentarer när jag hade goda vänner hemma på middag. ”Men vart tog Stina vägen.. Ja, gissa tre gånger..” Jag tror vi kan konstatera att jag inte var något vidare sällskap på den tiden, haha. Någon sann lycka kände jag nog inte heller.

Det för tanken vidare. Någon som känner igen känslan av att ständigt vara någon annanstans än just här? Tidigare tog jag sällan vara på stunder som gavs. Jag levde oftast i det förflutna – funderandes och ältandes – eller för morgondagen i väntan på bättre dagar. En mysig utflykt med familjen blev till ett underhållande bildspel på bloggen och andra speciella tillfällen i livet var sällan något jag upplevde där och då eftersom jag ständigt lät mig hindras av tankar som ”vad ska jag hitta på sen?” eller ”oh, potentiellt bloggmaterial på g”, varpå kameran åkte fram. Snacka om att förlora betydelsefull tid här på jorden som borde upplevas här och nu från första parkett, och inte genom någon sabla kameralins! Snart hade ögonblicket gått mig förbi, det spontana ögonblick i nuet som hade gett mig möjligheten att på riktigt komma i kontakt med mig själv så som jag är. Men jag var inte i ögonblicket, utan någon annanstans.

Ibland kan jag känna mig lite som en robot när det kommer till mitt sätt att tänka, känna och handla. En förprogrammerad robot som dag ut och dag in följer ett och samma mönster, omedveten om vad jag sker just i denna stund, oförmögen att påverka och förändra. Jag refererar mycket till mitt tidigare bloggande men det finns ju så mycket annat här i livet och allra främst inom oss som gör att vi kan känna oss frihetsberövade, inlåsta i våra egenbyggda fängelsen där vi inte kan vara oss själva fullt ut vilket gör det omöjligt att på riktigt leva i dessa spontana ögonblick. Jag tänker på invanda mönster, våra egna och andras krav, vanor, känslor och inte minst rädslor som begränsar oss i vårt vardagliga liv.

Jag tar ett färskt exempel. Igår när jag satt på den fullsatta bussen in till stan registrerade jag en kille komma gåendes med fingrarna i plånboken efter att ha betalat för sin biljett. Rätt som det var hörde jag ett klirr från golvet varpå jag såg en guldtia rulla iväg. Killen tittade ned men gick snart vidare. Ingen annan än jag verkade uppfatta vad som hände och min första tanke var naturligtvis att snabbt resa mig upp, ta guldtian, ropa efter killen och sedan ge den till honom. Men något hejdade mig och jag satt kvar, blickandes på pengen som låg och glänste under grannens stol. Nu kändes det som att det var för sent att göra något åt saken för tänk hur dumt det hade sett ut om jag började krypa där på golvet för att sedan gå längst bak i bussen och ge tillbaka denna främmande människa hans tappade peng. Innerst inne visste jag att det enbart skulle ha uppskattats men trots det valde jag att inget göra. Sedan kom min hållplats och jag, med mitt något dåliga samvete, steg av. 

Ett liknande scenario kan vara att det kommer en tant som behöver hjälp med att komma upp med sin rollator. Jag som är en ganska snäll och ödmjuk person vill inget hellre än att hjälpa men ändå väntar jag för att se om någon annan hinner dit före mig, istället för att snabbt och lätt hoppa upp ur sätet och hjälpa denna människa och i samma stund berika mitt eget liv. Skitsamma om jag gör fel för vad är det värsta som kan hända? Egentligen? Och ja, oftast är det ju någon hjälpsam person som hinner dit före mig, trots att jag satt närmare och ännu en gång har min osäkerhet på min egna förmåga fått vatten på sin kvarn. Det handlar sällan om lathet eller arrogans, utan snarare om inre rädslor och mentala blockeringar som tar allt för stor plats i mitt, och kanske ditt liv också. Det gör det svårt för oss att verkligen få ut maximalt av våra liv, kanske har ni själva funderat över det? Det må låta konstigt för er som inte alls har dessa ”besvär” men jag är helt säker på att det är många där ute som känner igen sig.

Jag beundrar er som bara kör på utan att tänka allt för mycket – Du kvinna som inte tvekade en sekund på att springa fram och hjälpa med mig barnvagnen häromdagen när jag skulle ta mig in i bussen. Och du som inte var rädd för att visa alla din glädje inne på ICA i fredags. Han nynnade som aldrig förr och såg allmänt lycklig ut – Det var ju fredag! Min första tanke var ”men vad är det där för en tok?”. Lika fort slog det mig att hans glädje just hade smittat av sig och på vägen hem gick jag och nynnade på samma låt, haha. Vem vet, karln kanske var lite tokig men vem orkar bry sig om det när det bara är så härligt med människor som går lite utanför den osynliga mall av normer som vårt samhälle består av. Jag tror att de som gör det, de som går sin egna väg utan att låta sig påverkas för mycket av omgivningen lever ett rikare liv, just för att de verkligen befinner sig i ögonblicket utan störningsmoment. Men å andra sidan så ska inte jag sitta här och tro, vi är alla olika och vi har alla olika världar där vi värderar olika. Det som innebär ett rikare liv för mig behöver inte göra det för någon annan. Allt är inte heller svart eller vitt, den ena dagen behöver inte vara den andra lik. Men ni förstår poängen.

Nu har jag kommit in på flera olika spår som säkert gör denna text svår att läsa och förstå. Jag brainstormar som vanligt om något som jag funderat mycket på senaste tiden. Detta med att ta vara på livet, att leva fullt ut och i varje ögonblick. Att inte låta det förgångna styra och inte heller framtiden då vi inte vet något alls om den. Jo, en sak vet vi och det är att vi alla en dag ska dö. Med den vetskapen borde vi förstå att nuet är det enda vi kan påverka, det är där vår fulla potential finns och där är nyckeln till all förändring, balans och harmoni. Att leva i nuet är en konst men låt detta inlägg bli som en liten påminnelse om att det är idag som räknas. Att vi därmed ska glömma det som varit eller sluta drömma om det som komma skall är inte sagt men det ska inte behöva påverka oss så till den grad att vi slutar leva i ögonblicket. Det är som sagt då och bara då vi har möjlighet att på riktigt komma i kontakt med oss själva precis så som vi är och när vi väl har gjort det, det är då vi har chansen att påverka våra liv och vår framtid precis så som vi vill. Morgondagen är ett oskrivet blad, men nuet bestämmer vi själva över!

Sedan jag blev mamma är jag bättre på att leva i stunden. Jag har väl egentligen inte så mycket till val. Mayia har protesterat otaliga gånger under tiden som jag skrivit detta inlägg och när hon gör det funkar det inte att säga ”Mayia, sluta nu, mamma måste blogga” utan man får helt enkelt ta ett djupt andetag, lägga bort allt man sysslar med för en tid, stänga ned datorn och sedan ägna all tid åt henne, här och nu just i denna stund. För att sedan återuppta det jag gjorde när det passar. Det kan kännas frustrerande ibland men med lite extra eftertanke inser jag att det bara är positivt. När det gäller mina egna inre begränsningar och mentala blockeringar så kämpar jag dagligen med dessa och varje litet framsteg är en vinst. Livet är en gåva, vi har bara ett och det är alltför kort. Låt oss göra det bästa av det, idag!

Vill ni göra en liten övning tillsammans med mig?
Okej, då kör vi.

♥Tänk på tre saker som
du ser just nu (jag ser min lila orkidé på bordet)
♥Uppmärksamma tre saker du hör just nu (jag hör att regnet smattrar mot fönstret)
♥Registrera tre saker du känner just nu (jag känner tangentbordet mot mina fingrar)

-När du gjort detta, börja om med två saker du ser, hör och känner. Sluta upp med en sak av varje. Därefter kommer du förhoppningsvis märka av ett inre lugn och att du faktiskt blivit mer medveten om nuet. En enkel men effektiv övning som jag brukar göra så ofta jag kan för att lugna mitt inre och bli mer närvarande och fokuserad på det som händer precis just nu, i min närmaste omgivning. Släng iväg en kommentar när ni har testat och berätta hur det känns. Många kramar från mig.

0

194 comments

  1. Men gud vad bra skrivet! Aningen långt inlägg, men det gör inget för det var så fantastiskt och intressant att läsa 🙂

  2. tror jag skrivit det förut men du verkar så klok!
    du har sådan insikt i så mycket och skriver riktigt bra, så att man förstår och får tankarna att snurra innan de sedan återvänder till nuet, en gnutta klarare!
    tack för en bra blogg :)<3

  3. Är inte det där lite typiskt svensk att tänk att någon är knäpp bara för att de sjunger högt? Och nästa gång, ta upp guldtian! Svenskar behöver ta bort sina skygglappar 😉

  4. Ett riktigt bra inlägg! Tack för din kloka ord. Jag gillar hur du ser på saken. Jag kan bara hålla med.
    Och jag känner verligen igen mig, när du beättar om mannen som tappade ett mynt. Jag känner samma sak; skam.
    Återigen; tack. 🙂

    Kramar

  5. Jag kanner igen mig i det du sager om att leva da eller sen, och inte nu. Det ar latt att fastna i tankar om hur saker var eller hur de hade kunnat vara och jag, personligen, jobbar verkligen pa att forsoka ta mig an precis just nu istallet. Tack for ett bra och viktigt inlagg!

  6. underbart skrivet stina, som alltid!! du har en gåva:) övningen var jätte bra, den fick mej faktiskt att känna mig salig och I NUET. kramar!!

  7. du är verkligen grym på att använda det svenska språket och dessutom så har du lyckats få med väldigt viktiga saker som är bra att tänka på! jag är imponerad!

  8. Är inte speciellt ofta här – eller på någon av "De stora bloggsidorna" men i dag blev jag nyfiken och tittade hit. Verkligen bra tankar du har fått på pränt. Jag kom genast att tänka på en historia jag har hört för länge sedan, jag tycker den överensstämmer med det du har skrivit här. Jag har den sparad på min dator och kopierar den och klistrar in den här: (Den är värd tiden det tar att läsa…)

    "Glasburken och två koppar kaffe

    När saker och ting i ditt liv nästan har blivit för mycket för dig att hantera, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom då ihåg glasburken och två koppar kaffe.

    En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfta han under tystnad upp en mycket stor glasburk och började fylla den upp till kanten med golfbollar. Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var full.

    Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade burken lätt och småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det.

    Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken. Naturligtvis fyllde sanden resten av tomrummet. Han frågade ännu en gång om burken var full och studenterna svarade med ett enhälligt ja.

    Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fylld upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.

    Nu, sa professorn medan skratten klingade ut, vill jag att ni påminns om att den här burken representerar ert liv. Golfbollarna representerar de viktiga sakerna. Familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som – om allt annat gick förlorat och bara detta återstod – ändå skulle uppfylla och berika ert liv.

    Småstenarna representerar de andra sakerna som betyder något – som ett hem, jobb och bil.

    Sanden representerar allt annat – småsakerna.

    Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenarna. Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig.

    Så var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till åt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt.

    Ta hand om ”golfbollarna” först – sakerna som verkligen betyder något – prioritera, resten är bara ”sand”.

    En av studenterna räckte upp handen och frågade vad kaffet representerar. Professorn log.

    Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än känns så finns det alltid plats för en fika med en vän!"

  9. Wow du slog verkligen upp ögonen på mig! Det hände mig på bussen en gång, en tjej som tappade sitt hårspänne tror jag att det var, fast jag var osäker på om tjejen tappa det eller om det var på annat vis, men hur som helst satt jag där och tänkte och vips hade tjejen gått förbi…

  10. Har skrivet ett inlägg inspirerat av det här i min blogg. När jag var i Sverige (bor annars i Thailand) vart jag väldigt förvånad över hur otrvliga folk var. Det krävs ju så lite för att göra någon glad, det räcker med ett litet leende.

  11. ja och min kompis hjälpte en gammal tant att bära hennes matkassar till bilen förra veckan, först hade vi gått förbi men sen gick vi tillbaka och hjälpte henne, hon blev helt överlycklig, det kändes bra efteråt 🙂

  12. jag provade och det det funkade så där med tanke på att min pojkvän spelar cs på högsta volym bredvid mig men tack för tipset 🙂

  13. ÄNTLIGEN EN SOM TYCKER SAMMA SOM JAG!
    VÄRLDENS UNDERBARASTE BLOGG(FAST DET TYCKTE JAG FÖRUT OCKSÅ OCH HÅLLER MED LOLA MAY, DET KRÄVS SÅ LITE FÖR ATT GÖRA NÅGON GLAD

  14. Jag har också funderat på det där. Jag är inte för lat eller för arrogant för att hjälpa kvinnan med barnvagnen upp på bussen men av någon anledning sitter jag ändå kvar och funderar tills det är försent. Det är någon slags mental blockering, som du säger, som man måste mota bort.

    Idag hade jag min pälsjacka på mig och när jag steg på tunnelbanan blev en liten pojke helt lyrisk när han såg den. Han sa till sin mamma: "Titta mamma, leopard!" varpå hon sa "Ja, titta en päls!".
    Nu ångrar jag så mycket att jag inte stannade kvar vid honom och lät honom känna på den eller titta närmare på den. Det hade ju gjort både mig och honom glad. Istället stressar man förbi, ler lite grann mot dem och sen är ögonblicket förstört.

    Jag ska sluta upp att tänka för mycket och bara köra på. Man ska inte vara så tillbakadragen och rädd för att komma i kontakt med andra människor. För vad är det värsta som kan hända – egentligen?

    Älskar dina småröriga inlägg, de är så fulla med tankar som jag också tänkt men inte riktigt kunnat sätta ord på. Det känns som att jag har skrivit dem. 🙂

  15. Vilket underbart inlägg som är så sant. Vi alla borde tänka på det oftare. Du är en fin person Stina! Hoppas din dag blir toppen! Kram

  16. så himla bra skrivet!
    Jag tycker nog också att din blogg har blivit bättre sedan du blev mamma. Det märks att du uppskattar livets goda stunder nu, precis som du skrev, och det inspirerar oss andra att stanna upp i nuet, precis vad vi behöver!

    Tack för en underbar blogg 🙂

  17. Oanvnäda väskor under hundralappen! Välkomna brudar:D

    Allt finns i Karlstad.

    StinaLee Din blogg är så jävlaaaa vackeeer!!!!
    Och du själv är vacker som en måne!! =D Puss!!

  18. oh så bra du skriver! håller med det där med att hjälpa rullatorerna, dock har ja struntat i att tänka så svenskt längre, bättre att bara gå fram och ge dem en hand 😉

  19. Att du inte jobbar på en tidning eller liknande, du skriver jättebra och har gett mig tankeställare mer än en gång!

  20. gud så bra inlägg! älskar hur du skriver:D du får verkligen kontakt med alla människor som läser din blogg! kram till dig Stina, hare gött!

  21. Oh vad du är duktig och skriva! Ser dig som en författare eller kurator i framtiden. Tänk att du och jag nästan är lika gamla, men att du är så klok och inspirerande. Jag önskar att jag kunde skriva mina tankar och känslor på det vis du gör. Du är så genuin och varmhjärtad. Jag mår bra av din blogg.

    Så tack för att du fortsätter skriva trots ett fullspäckat familjeliv!

    Glad Påsk på dig och din familj!

    Goda hälsningar från Caroline.

  22. Du är verkligen begåvad må jag säga! En riktig toppenmänniska är vad du verkar vara. Det ska du veta! 🙂 Kram

  23. Jag avgudar din förmåga att klä dina känslor i ord sådär. Jag kände verkligen igen mig i din text, speciellt angående det där med att man vill fotografera ett ögonblick istället för att njuta av det. Så sant. Och jag blev förvånad för jag trodde inte att det fanns någon annan som tänkte samma sak. Förresten, övningen fungerade verkligen på mig 🙂 Jag blev genast mer närvarande och jordnära. Du verkar som en riktigt tankspridd och härlig person. Gillar din blogg. Kramar

  24. Så bra skrivet! förstår helt hur du känner, det där med invanda mönster är både på gott å ont.. Livet är till för att levas <3 men det är allt för ofta jag undrar om jag verkligen gör det, för min eller någon annans skull.. Tack för tippset med övningen, toppen! kramkram

  25. hej jag bara undrar om du har en dotter lr inte?? du visar aldrig bilder på henne, o man vet inte hur gammal hon e lr nånting. det skulle va jätte kul om du visa en bild på henne som i andra mamma bloggar ?!

  26. Hej Stina. Jag hittade din blogg för många år sedan, läste ett tag och sen kom annnat ivägen. Slutade läsa bloggar för ett tag. Jag hittade precis don blogg av en slump på google. Måste säga att din blogg är superfin och jättesöt. Du har verkligen mognat och det är så intressant att se. Grattis till dottern och lycka till med allt. Ska hålla mer koll nu fram över 🙂

  27. Du har en underbar blogg, och jag kände direkt efter jag gjort ditt lilla test hur lugnet spred sig och jag började smila litegranna.
    Tack snälla du för du räddat min dag med detta inlägg.
    Kramar Linneatilda

Leave a comment