x

Måndag, ny vecka

19 januari, 2010

RockStarBaby

19 januari, 2010

Utdrivningsskedet och om att spricka

19 januari, 2010
empty image
empty image

Vem har inte ägnat en tanke åt hur jäkla ont det borde göra att spricka vid en eventuell förlossning? Jag har gjort det och säkert du också. Skräckhistorier om hur man spricker från hål till hål, blod som sprutar på väggarna och hur man bajsar ned sig själv, sin partner och hela rummet – är också vanligt förekommande. Låt er inte skrämmas, säger jag! Jag läste mycket inför min förlossning och av majoriteten av mammor i min omgivning att dömma så skulle jag med största sannolikhet inte känna av om jag sprack, inte heller skulle jag bry mig så värst mycket om ifall jag sket ned mig, inte väl där i stundens hetta. De hade rätt, till viss del, och jag är glad för att jag inte lät mig skrämmas – då hade jag förmodligen inte vågat mig igenom förlossningen vilket hade varit som en smärre katastrof eftersom ungen faktiskt måste ut! Det är liksom end of no return.

Alla förlossningar ser olika ut och det är fullkomligt omöjligt att veta hur just ditt och ditt barns förlopp kommer att se ut innan du är där. Det man kan göra är att förbereda sig så gott det går, fysiskt sett vet kroppen i de flesta av fall vad som ska göras och det enda du egentligen kan göra då är att lyssna på den och surfa på vågen. Har man god kuskap om förlossningsskedet, vad som händer och i vilken ordning (och samtidigt är medveten om att det kan tillstöta komplikationer och därmed sluta upp på ett helt annat sätt än vad du väntat dig, och att det också är helt okej) tror jag på något sätt att det är lättare att ge sig hän och våga låta kroppen ta över och göra sitt. Åtminstone kände jag så.

Jag blev inte rädd (okej lite rädd blev jag) när det helt plötsligt, efter x antal timmars värkar, kändes som att jag skulle till att skita ned mig big time. Jag visste att jag nu var fullt öppen, med endast en liten kant kvar, och att det då är helt normalt att känna så eftersom öppningsfasen nått sitt slut och att bebis vid den tidpunkt tränger sig ned i förlossningskanalen, roterar och trycker bak mot ändtarmen med all sin kraft. Detta visste jag tack vare bra böcker (”Att föda” av Gudrun Abascal och ”Innan du föder” av Anna Wilsby är två av mina favoriter), mina systrar som tidigare gjort samma resa och såklart mitt brinnande intresse för ämnet. Självklart var jag ändå nervös som en gnu och sa otaliga gånger till barnmorskan ”ja nu känns det verkligen som att jag måste skiiiiiiiiiiiiita, då är det på g va? Eller är det något som inte riktigt stämmer? Jo men fan nu skiter jag nog på mig – bara så du vet!”, varpå jag gav henne ett varnande öga. Neeesh, svarade hon med ett leende. Du har ju fått lavemang kära du. Och ja, nu är det på gång. Snart blir det bebis här! Spännande va? Och tro mig, det VAR spännande 😀

Innan bajskänslorna kom kände jag mig supercool. Jag hade fått eda (ryggbedövning) och hade full kontroll över hela situationen, drack lite cola ur lyxigt sugrör och avnjöt tom. lite choklad. Jag var såpass bekväm att jag helt glömde bort alternativt förträngde att bebisen faktiskt skulle ut denna dag, vilket gjorde mig lite ”neeej men vänta här nu” när barnmorskan väl kom in och sa att de skulle ta hål på hinnorna för att påskynda förloppet – Nu var det nära. ”Va, vadå? Nära? Nej! Detta som går så braaa!”, haha.

Hur som haver, hinnorna togs hål på och krystningskänslan kom den också. Det var lite läskigt tycker jag, men samtidigt urhäftigt. Först kom en värk som för mig kändes som ett tryck över magen och ned mot ändtarmen, ett tryck som sedan mynnade ut i en känsla av att bara ta iiiiii. Ni som har bevittnat ett djur födas fram – valpar, kattungar, lamm – ja vilka som helst, vet antagligen hur det ser ut när tiken/honan/tackan ska till att krysta. Det går liksom som en stor våg genom kroppen som inte går att stoppa och det ser nästan ut som att de är på väg att kräkas, men från fel ända.

Jag berättade att jag var lite orolig för själva krystandet och att jag hade skrivit detta i mitt förlossningsbrev som jag helt hade glömt när jag åkte hemifrån (det ligger fortfarande på datan, ej utskrivet, hehe) den morgonen. Sa till barnmorskan och undersköterskan att jag gärna ville ha hjälp genom krystvärkarna, att de skulle cocha mig och vara tydliga med när det var okej att krysta och inte samt att de skulle hålla emot så gott de kunde för att förhindra/minimera bristningar i underlivet. Detta är en mycket viktig del i utdrivningsskedet och något som kan påverka hur mycket du kommer att spricka (dumt ord!), om du ens gör det överhuvudtaget. En bra barnmorska ska instruera dig genom hela framfödandet och det är viktigt att du lyssnar och gör som hon säger, även om kroppen lever sitt egna lilla liv. Be om det innan! Säg att du vill att de ska vara tydliga med när det går bra att krysta och när de vill att du ska hålla igen lite – allt för att inte forcera (skynda på förloppet) utan ge tid till vävnaderna i slidan för att de ska att töjas ut ordentligt. Och ja, det låter faktiskt bra mycket värre än vad det är om ni frågar mig.

Personligen är jag mycket nöjd med personalen på univeristetssjukhuset MAS även om jag såhär i efterhand hade önskat att de berättade för mig att ”nu är huvudet snart ute, nu krävs det bara en eller ett par krystningar till”. Jag trodde nämligen att det var lååång väg kvar, när jag i själva verket bara var en enda liten krystning ifrån min lilla groda. Ibland kändes det som att jag krystade i onödan, att inget hände. Ibland kändes det därför som att jag lika gärna kunde ge upp och slänga in handduken här och nu och sade vid flertalet tillfällen ”nej detta kommer aldrig gå!” (även om jag visste att det skulle gå behövde jag på något sätt deras bekräftelse, deras ord på att det visst skulle gå) varpå de svarade att jo detta går ju toppen, kom igen nu! Hade de bara sagt att huvudet faktiskt är ute så hade jag fått extra energi att krysta den där sista gången. Det kändes som ett brinnande helvete där nere så det var liksom lite svårt att veta hur nära det faktiskt var, sedan gjorde kanske edan (ryggbedövningen) sitt, vad vet jag.

Det var hur som helst en fantastisk upplevelse och nu till frågan om jag ”sprack” eller inte. Ja, det gjorde jag men inte alls mycket. Två stygn krävdes. Att spricka kändes inte och inte att sy heller. Att lägga lokalbedövningen innan däremot sved en hel del men med tanke på att jag i samma stund var fullkomligt tagen av situationen och att jag just blivit mamma till världens mest underbara och friska dotter var det som en fis i rymden.

Vill även tillägga att begreppet ”att spricka” enligt mig är lite klumpigt och onödigt dramatiskt. Det sägs att över 80% av alla försföderskor spricker vid förlossning och med tanke på att de flesta jag känner faktiskt har gjort det mer eller mindre stämmer antagligen siffrorna, som i mångas öron kan låta skrämmande höga. Jag ska inte säga att jag vet helt säkert men till denna statistik räknas antagligen också de som får ytliga små bristningar och skavsår som kräver inga eller få stygn. Rupturer (som inte alls är lika vanligt men nog de vi oroar oss mest över när folk säger att man minsann kan spricka från ”hål till hål”), alltså djupa bristningar i muskel- och huvvävnaden är en helt annan sak och behandlas därefter. Statistiken kan därför vara något missvisande och skapa onödigt mycket rädsl
a. Tänk på det!

Som jag skrev i början av detta inlägg är allt så oerhört individuellt och du kan aldrig veta innan hur just din förlossning ska komma att bli. Jag kan heller inte komma här och säga hur saker och ting ÄR eftersom jag endast kan se det utifrån mina egna erfarenheter. Allt kan man inte styra över men personligen tror jag starkt på att man kan påverka mer än vad man tror genom att vara väl påläst och lita till sin egna förmåga samt genom ett gott samarbete med barnmorskan på förlossningen. Man får helt enkelt lita på att hon gör allt för att ge dig en så fin upplevelse som bara är möjligt, är du fortfarande rätt för att spricka – ta upp det i ditt förlossningsbrev och prata gärna med din barnmorska innan. Säg att du är orolig och att du vill att de ska vara extra noga med perinealskyddet*. Fundera på detta med förlossningsställningar, olika bedövningsmetoder och hur avslut med sugklocka och tång påverkar etc. Låt det sedan bli som det blir, det blir bra!

Förövrigt vill jag bara säga detta: Jag känner de som inte ”spruckit” överhuvudtaget, men även de som fått total sfinkterruptur grad 3. Alla är återställda och har skaffat sig ett andra barn genom vaginal förlossning. Muttan har extremt bra läkekött, haha, det är ett faktum som är säkert! :p

Stort lycka till alla och tro mig, när ni ligger där och krystar och tror att det aldrig kommer att gå. Det gåååår! Och helt plötsligt har ni er skatt på magen ♥


Ni missade väl inte ”barnmorskorna” när det gick på SVT?

*Att utföra ett gott perinealskydd innebär att barnmorskan sakta låter barnets huvud födas fram, låter det tänja ut vävnaden försiktigt. Barnmorskan håller emot i mellangården med en hand och den andra på barnets huvud samt guidar kvinnan i hur hon ska krysta om det behövs. När huvudet är framfött så bör även perinealskydd utföras på den bakre axeln så att det inte är den som skapar bristningen.

5

194 comments

  1. Tack för att du delar med dig av historier som denna. Jag är beräknad till om en månad och älskar att läsa hur det varit för andra mammor.

  2. hej ! jag tycker att du verkar vara så snäll och söt! Jag har följt din blogg vääääääääldigt länge och efter att du fick barn blev du väldigt aonym , visst du skriver om dina tankar och funderingar, inköp osv men lixom det var så länge sen du videoblogga och pratade i den och lika så bild på dej osv… om du inte vill ha en bild på barnet kan man förstå men skriv det isf .. och sen vore det superkul med en vblogg där du pratar och så! Hoppas du tog detta på rätt sätt! Annars en super gullig blogg! Ha det bäst! Kram

  3. Jag hade inte mycket att säga till om vad gällde "sprickning" då min son valde att komma ut med handen vid ansiktet. Jag "sprack" från hål till hål och fick även en sfinkterruptur men kan gladeligen berätta för alla som undrar att jag tack vare eda inte kände någon som helst smärta varken under förlossning eller när de sydde ihop mig. Jag läkte lika snabbt som kvinnor med mer "normala sprickningar" och mina muskler down there fungerar precis som dom ska (jag kissar med andra ord inte på mig och fisarna håller jag inne om jag vill) Så det är verkligen individuellt det där, hur man hanterar det och hur ens kropp fungerar i läkprocessen 🙂

  4. Hej! Jag är en av de få som "lyckades" få en total sfinkterruptur grad 3 när jag födde vår son den 8e April 2009. Det var den värsta smärtan jag någonsin upplevt, inte just när jag "sprack", utan tiden efter. Det tog dagar innan jag ens kunde resa mig ur sängen, 2 veckor innan jag kunde gå på toaletten första gången. Det var ett rent helvete. Men som du säger så har vi ett enormt bra läkkött där nere, så trots att det känns som att man är totalt söndersprängd så går det faktiskt över…även fast det kan ta lång tid.

  5. skulle vara JÄTTE SNÄLLT om du kunde skriva ett inlägg hur de är att gå på spray taning, en kompis till mig sa att du hade gjort de! hur sitter färgen? kan den bara rinna av man man spiller vatten ? och hu stor skillnad blir det?

    SKULLE VARA TACKSAM FÖR SVAR !

  6. Det låter väldigt spännande och samtidigt väldigtläskigt, jag vill ha barn jag också någon gån i framtden, en fråga bara. Fick du bristningar på magen? Är det vanligt?

  7. Hej Stina! 🙂 Jag tycker att det är jättebra att du skriver så bra grejer om förlossning. Jag har ännu inga barn, men när jag pluggat klart vill jag verkligen skaffa! 🙂 Längtar! Och det är jättebra att få läsa massa sånna här saker från någon som har upplevt det nyligen!!
    Kramar Johanna

  8. Huva, det spelar ingen roll att du beskriver så fint och förklarande. Läskigt låter det ändå. Blir nog inte några barn på ett bra tag känner jag (om ever). =)

  9. Tack för att du vill och orkar ta dig tid att skriva om just de känsliga sakerna i en förlossning :)!
    Jag e gravid i v 24 så det är en tid kvar men jag börjar redan drömma mycket om nätterna och tänka på det där med förlossningen , att spricka och skita ned sig och om bebisen kommer att komma ut hel och frisk.
    Det är så sant det du skriver om att man inte ska tänka på de där med att skita ner sig o det e vanligt. Och det där med spricka. Och att det kommer stå folk där o titta en mella bena. Men endå det är det jag nog mest går o tänker på just nu iaf, jag tror jag skulle skämmas framför min pojkvän. Men när man väl ligger så kanske det inte är det man har tankarna i fokus på. Hoppas jag iallafall 🙂 Hahaha gillade det du skrev om att "Muttan har ett bra läkekött!" 😛 😀 Hahaha det lät så bra, det är nog så också. Kram Charlotte

  10. Är bara i fjärde månaden så har inte tänkt på förlossningen än då det känns som en evighet kvar dit, ändå sitter man här nervös och pirrig efter att ha läst ditt inlägg ^^ kram

  11. Jag har sjuklig förlossningsfobi även om jag och killen inte planerar barn nu… Men som det känns så kommer jag kräva kjesarsnitt även om det också låter hemskt.. Min syster är sjuksköterska och har berättat om både förlossningar och snitt… ^^

    Menmen, det jag tänkte fråga var om du fortfarande anordnar chihuahuaträffar?? Om jag inte minns helt galet så styrde du väl upp något sådant? 🙂

    Jag bor iaf i Malmö, är 22 going 23 år och har en liten chihuahuaflicka på 6 månader som söker lite vänner i sin egen storlek.. Vore kul om du fann tid till det någon dag, vi hade dykt upp =)
    /Sofi

  12. Tack för detta inlägg. Jag är ganska nervös inför förlossningen, trots att det är 3 månader kvar så nojjar jag mig. Dock har jag redan bestämt att jag ska ha eda, lavemang, lustgas och gud vet allt 😉 Jobbar själv inom vården (eller ja, läser t ssk) och finns det bra smärtstillande ska man få det. Helt klart. Iofs är min smärttröskel väldigt låg… Så jag behöver det.
    Men tack igen för ett bra inlägg och lycka till med lilla familjen.

  13. TACK! jag var hos barnmorskan i måndags och då sa hon att barnet var fixerad och att magen sjunkit trots att det är mer än en månad till bf. Men nu är det hips vips max 14 dagar kvar..
    Jag är jätte glad att jag läste din blogg idag, för det du skrev i detta inlägg var exakt det jag funderade på mest.

    ville bara säga tack, du har gjort min dag 🙂

  14. jag hoppas verkligen din blogg finns kvar när jag är gravid, för du förklarar riktigt bra och det vore nog ett bra stöd att läsa det du skrivit då 🙂

  15. Du skriver bra, men samtidigt kan jag som är en av de där som sprack från hål till hål känna att efter min förlossning kände jag mig som den ensammaste människan på jorden just för att jag fått sån dålig info om såna här stora bristningar.
    Jag var livrädd för att spricka och det värsta scenariot drabbade mig. Alla andra gnällde över sina två små stygn medan ingen ens räknade mina stygn, jag blev sydd i FLERA TIMMAR på operation och det tog ett år att bli återställd.
    Jag önskar att jag hade varit inställd på att det faktiskt kan gå illa också, då hade jag antagligen inte känt mig så misslyckad efteråt. 🙁

  16. Tycker verkligen att du är otroligt duktig på att uttrycka dig i skrift och du skriver väldigt detaljerat!

  17. STINA
    gör något med det du har!!(efter mammaledigheten)
    bli barnmorska
    skriv en bok
    lova??????!!

    du fattar nog inte hur mkt du har att ge : )
    och inte är det många av din målgrupp som läser denna bloggen heller! (Inte så många du förtjäänar)
    bli rik! gör nåt! du vet innerst inne vad
    följ och våga!!! du kommer lyckas! : ) du e värd det
    kram anna

  18. ps. kan du inte skriva ett inlägg om vad du anser om den första tiden (dagarna, veckorna/månaden) som mamma, "måste" man bjuda hem folk och visa upp bebisen? tycker du? alla tar ju nästan det för givet osv. men man vill ju vänja sig och finna sig själv i nya rollen först….
    kram anna

  19. haha bara så du vet så håller du alltid barnmorskan perinealskydd så det är inget patienerna behöver uppmana barnmoskorna. Det är sött skrivet av dig men ditt inlägg stämmer inte helt men det var gulligt skrivet:)

  20. Åh, jag älskar dessa inlägg om graviditet, förlossning och barn.. (Har en helt underbar fyramånaders dotter här brevid).
    Skönt att läsa om ämnet utan att det är "förfinat" liksom.
    Jag hade tur med min förlossning, gick snabbt (3,5h från första svaga värken) Sprack väl en del, fick sy 4 stygn.. Inget jag ens tänkte på då. Efteråt var det ju lite jobbigt, särskilt när man skulle göra nr 2 på toaletten och så tyckte jag att stygnen skavde en del. Men inte alls så farligt.

    Innan förlossningen var jag väldigt rädd för smärtan men fick ett bra tips från min syster som fött 3 barn innan mig. "Tänk på att ju ondare det gör, ju närmare bebis är du" Och det funkade skitbra för mig, jublade nästan när jag hade riktigt jävla ont! Låter kanske sjukt men men.. Och sen är det ju precis som du säger, att man ska lyssna och lita på barnmorskan, dom vet bäst. Och så ta vara på den stöd man får från sin partner. Ju starkare värk jag hade, ju hårdare kramade jag sambos hand.. Han hade världens nagelmärken, sår rent utav.. men han klagade inte 🙂

  21. Sånt här gör mig glad, jag citerar ovanstående som kommenterat "du har gjort min dag", för ungefär så känns det!

    Med 35 dagar kvar till Bf vill jag snappa åt mig minsta lilla detalj om allt, från allt och alla.. allt för att få lite mer skinn på näsan inför min förlossnig. Jag vet att jag inte kan förutse min förlossning alls, men däremot kan jag samla på mig andras erfarenheter vilket gör att jag ju vet vad som KAN hända och hur det KAN kännas och bli.

    Det är underbart med människor som dig som delar med sig av sådana saker. Jag förutser inga smärtlindringar etc eftersom jag inte vet hur min förlossnin löper och därför inte vet vad jag kommer vilja ha, däremot har jag en liten rädsla och det är just det här med att spricka och i värsta fall bli klippt. Något jag pratat med min barnmorska om och skrivit ned i journalen.

    Tack för dina peppande ord, du stöttar Stina!!
    Kram på dig

  22. Jag är nog knäpp, men jag längtar som bara den tills den dag jag får ligga med benen upp i vädret och skrika att det inte går 😛 Jag och min sambo har försökt ett halvår nu att bli med barn, men det går saaaakta minsann! Har vi tur kan det vara något pågång nu 🙂

  23. Omg detta har inte lugnat mig något inför min förlossning om drygt 6 månader. Men tack ändå för informationen! Det är väl bättre att veta än att stoppa huvudet i sanden ; )

  24. Jag tycker att du är en sån bra person Stina! Jag ser verkligen upp till dig och dina kloka tankar. Jag tycker det är lite synd att du har minskat ner rejält på din bloggning, men det har jag full förståelse för i och med din bebis.

    Jag ville bara säga att du är en sån person denna värld behöver många fler utav. HA en bra dag!

  25. hej stina! har läst din blogg nu i ett år ungefär, gillar den starkt! jag älskar att du är så öppen med saker,, t.ex som du skrivit om justnu. jag precis som du har fått barn, jag har en liten son på en månad. under förlossningen sprack jag nästan ingenting. det blev bara rispor som inte behövdes stygn .. visst var det ändå skönt att vara förstföderska och inte spricka? 🙂 känns skönt att få det problemet ur världen. ha en fin dag, kram!

  26. Tycker att det är jättekul och bra att du delar med dig så pass mycket om din förlossning! Det är sällan man verkligen får läsa om hur det går till på riktigt och hur det kändes och var för någon annan. Jätteglad för att du skriver så öppet om detta för det e ju något man vill veta om man själv ska gå igenom det.

  27. Tycker du har rätt i det du säger, Visst var jag oxå rädd o tänkte hur fan ska ja klara de över allt man hört, Men när man väl va där, Så kände man inte ett skit, Jag kände inte att jag sprack, Visst gjorde de ont efteråt när dom skulle sy men de är ju inget man mår illa av. och skulle man bajsa ner sig så skulle man aldrig hinna fatta de. Jag säger bara en sak till alla som ska födda barn för första gången, Inget av de man oroar sig för kommer man bry sig om! Lovar!!:)

    Du har en super blogg förresten

  28. Hejsan 🙂 Följde dig under din graviditet, väntar mitt första nu. Undra bara var man kan få tag på snygga mamma kläder? Tyckte du klädde dig så snyggt 🙂 Om det inte är för jobbigt hade du kunnat svara på min mail? Svårt och hitta dtt svar bland alla kommentarer 🙂 Kramis

  29. Du är så klok alltid 🙂

    Nu vill jag bara tipsa om våran nya blogg… Vi skriver om Samisk matkultur som för många är välldigt exotiskt och spännande. förutom att vi tillagar godsaker som renkött, älgkött, souvas, blodpalt och annat mumsigt så är det sköna nyttiga alternativ. Vi bjuder på härliga recept och bilder. Välkommen in!

  30. Hej stina !
    jag väntar mitt första barn och jag är så nervös. Jag undrar bara hur länge efter man har fött, tar dem bort stygnen när man sytt? och sedan undrar jag också hur det fungerar när man väl fött, kan man gå på toa lika lätt eller hur är det. vore tacksam för svar, för är så nerövs

  31. Jag har tre barn, men fått alla med kejsarsnitt så jag kan inte uttala mig om att spricka eller inte, men alla förlossningsberättelser tycker jag är intressanta eftersom de alla är unika…

  32. är strax i sjunde månaden och detta inlägg var behövligt! Inte för att jag är så rädd för att spricka eller så..men just den där känslan du beskrev med att "det gåååår inte"..hah jag kommer titta på min man och be han göra det eller be han dra åt hebvete kanske..vem vet?? Skulle gärna vilja, som många andra, att du skrev om vad du tycker om att bjuda hem alla släktingar och vad man kan göra för att underlätta osv..Du har ju varit där menar jag..Tusen tack för en underhållande blogg..och skit i dem so skriver att du blivit tråkig. Det bestämmer bara DU:) KRAM

  33. Verkligen intressant att få läsa någon förlossningberättelse, det där med att spricka är något som skrämmer mig något fruktansvärt och har gjort det enda sedan gymnasiet då läraren tvingade oss att se en film av en förlossning där just det hände….

  34. Hej! Jag är en utav dem som fått en sk sfinkterruptur grad 3-4 och detta är 3 månader sedan. Jag vill absolut ha mer barn. Eller ett till 🙂
    Kram

  35. Hej! Jag har precis fått reda på att jag väntar mitt första barn 🙂 Det är väldigt intressant att läsa din blogg och jag känner mej väldigt lugn (än så länge) av det du skrev.
    Tack för en öppen och ärlig blogg! Mvh Therese

  36. Hej Stina! Dina berättelser är underabara, fortsätt o skriv. Kan man inte få se en liten bild på lilla dottern? Det kanske är olämpligt men jag frågar bara hehe. Puss o kram på er !

  37. Säger som en annan här ovanför: Tack för lite "riktigt" läsning utan stavfel i var och varnnan mening. Tack för att du är så ärligt i dina texter, behövs mer sånna som du 🙂
    Nu blev iaf jag lite lugnare inför blivande förlossningar haha 🙂

    Kram Kajsa, Skövde

Leave a comment