x

Måndag, ny vecka

19 januari, 2010

RockStarBaby

19 januari, 2010

Utdrivningsskedet och om att spricka

19 januari, 2010
empty image
empty image

Vem har inte ägnat en tanke åt hur jäkla ont det borde göra att spricka vid en eventuell förlossning? Jag har gjort det och säkert du också. Skräckhistorier om hur man spricker från hål till hål, blod som sprutar på väggarna och hur man bajsar ned sig själv, sin partner och hela rummet – är också vanligt förekommande. Låt er inte skrämmas, säger jag! Jag läste mycket inför min förlossning och av majoriteten av mammor i min omgivning att dömma så skulle jag med största sannolikhet inte känna av om jag sprack, inte heller skulle jag bry mig så värst mycket om ifall jag sket ned mig, inte väl där i stundens hetta. De hade rätt, till viss del, och jag är glad för att jag inte lät mig skrämmas – då hade jag förmodligen inte vågat mig igenom förlossningen vilket hade varit som en smärre katastrof eftersom ungen faktiskt måste ut! Det är liksom end of no return.

Alla förlossningar ser olika ut och det är fullkomligt omöjligt att veta hur just ditt och ditt barns förlopp kommer att se ut innan du är där. Det man kan göra är att förbereda sig så gott det går, fysiskt sett vet kroppen i de flesta av fall vad som ska göras och det enda du egentligen kan göra då är att lyssna på den och surfa på vågen. Har man god kuskap om förlossningsskedet, vad som händer och i vilken ordning (och samtidigt är medveten om att det kan tillstöta komplikationer och därmed sluta upp på ett helt annat sätt än vad du väntat dig, och att det också är helt okej) tror jag på något sätt att det är lättare att ge sig hän och våga låta kroppen ta över och göra sitt. Åtminstone kände jag så.

Jag blev inte rädd (okej lite rädd blev jag) när det helt plötsligt, efter x antal timmars värkar, kändes som att jag skulle till att skita ned mig big time. Jag visste att jag nu var fullt öppen, med endast en liten kant kvar, och att det då är helt normalt att känna så eftersom öppningsfasen nått sitt slut och att bebis vid den tidpunkt tränger sig ned i förlossningskanalen, roterar och trycker bak mot ändtarmen med all sin kraft. Detta visste jag tack vare bra böcker (”Att föda” av Gudrun Abascal och ”Innan du föder” av Anna Wilsby är två av mina favoriter), mina systrar som tidigare gjort samma resa och såklart mitt brinnande intresse för ämnet. Självklart var jag ändå nervös som en gnu och sa otaliga gånger till barnmorskan ”ja nu känns det verkligen som att jag måste skiiiiiiiiiiiiita, då är det på g va? Eller är det något som inte riktigt stämmer? Jo men fan nu skiter jag nog på mig – bara så du vet!”, varpå jag gav henne ett varnande öga. Neeesh, svarade hon med ett leende. Du har ju fått lavemang kära du. Och ja, nu är det på gång. Snart blir det bebis här! Spännande va? Och tro mig, det VAR spännande 😀

Innan bajskänslorna kom kände jag mig supercool. Jag hade fått eda (ryggbedövning) och hade full kontroll över hela situationen, drack lite cola ur lyxigt sugrör och avnjöt tom. lite choklad. Jag var såpass bekväm att jag helt glömde bort alternativt förträngde att bebisen faktiskt skulle ut denna dag, vilket gjorde mig lite ”neeej men vänta här nu” när barnmorskan väl kom in och sa att de skulle ta hål på hinnorna för att påskynda förloppet – Nu var det nära. ”Va, vadå? Nära? Nej! Detta som går så braaa!”, haha.

Hur som haver, hinnorna togs hål på och krystningskänslan kom den också. Det var lite läskigt tycker jag, men samtidigt urhäftigt. Först kom en värk som för mig kändes som ett tryck över magen och ned mot ändtarmen, ett tryck som sedan mynnade ut i en känsla av att bara ta iiiiii. Ni som har bevittnat ett djur födas fram – valpar, kattungar, lamm – ja vilka som helst, vet antagligen hur det ser ut när tiken/honan/tackan ska till att krysta. Det går liksom som en stor våg genom kroppen som inte går att stoppa och det ser nästan ut som att de är på väg att kräkas, men från fel ända.

Jag berättade att jag var lite orolig för själva krystandet och att jag hade skrivit detta i mitt förlossningsbrev som jag helt hade glömt när jag åkte hemifrån (det ligger fortfarande på datan, ej utskrivet, hehe) den morgonen. Sa till barnmorskan och undersköterskan att jag gärna ville ha hjälp genom krystvärkarna, att de skulle cocha mig och vara tydliga med när det var okej att krysta och inte samt att de skulle hålla emot så gott de kunde för att förhindra/minimera bristningar i underlivet. Detta är en mycket viktig del i utdrivningsskedet och något som kan påverka hur mycket du kommer att spricka (dumt ord!), om du ens gör det överhuvudtaget. En bra barnmorska ska instruera dig genom hela framfödandet och det är viktigt att du lyssnar och gör som hon säger, även om kroppen lever sitt egna lilla liv. Be om det innan! Säg att du vill att de ska vara tydliga med när det går bra att krysta och när de vill att du ska hålla igen lite – allt för att inte forcera (skynda på förloppet) utan ge tid till vävnaderna i slidan för att de ska att töjas ut ordentligt. Och ja, det låter faktiskt bra mycket värre än vad det är om ni frågar mig.

Personligen är jag mycket nöjd med personalen på univeristetssjukhuset MAS även om jag såhär i efterhand hade önskat att de berättade för mig att ”nu är huvudet snart ute, nu krävs det bara en eller ett par krystningar till”. Jag trodde nämligen att det var lååång väg kvar, när jag i själva verket bara var en enda liten krystning ifrån min lilla groda. Ibland kändes det som att jag krystade i onödan, att inget hände. Ibland kändes det därför som att jag lika gärna kunde ge upp och slänga in handduken här och nu och sade vid flertalet tillfällen ”nej detta kommer aldrig gå!” (även om jag visste att det skulle gå behövde jag på något sätt deras bekräftelse, deras ord på att det visst skulle gå) varpå de svarade att jo detta går ju toppen, kom igen nu! Hade de bara sagt att huvudet faktiskt är ute så hade jag fått extra energi att krysta den där sista gången. Det kändes som ett brinnande helvete där nere så det var liksom lite svårt att veta hur nära det faktiskt var, sedan gjorde kanske edan (ryggbedövningen) sitt, vad vet jag.

Det var hur som helst en fantastisk upplevelse och nu till frågan om jag ”sprack” eller inte. Ja, det gjorde jag men inte alls mycket. Två stygn krävdes. Att spricka kändes inte och inte att sy heller. Att lägga lokalbedövningen innan däremot sved en hel del men med tanke på att jag i samma stund var fullkomligt tagen av situationen och att jag just blivit mamma till världens mest underbara och friska dotter var det som en fis i rymden.

Vill även tillägga att begreppet ”att spricka” enligt mig är lite klumpigt och onödigt dramatiskt. Det sägs att över 80% av alla försföderskor spricker vid förlossning och med tanke på att de flesta jag känner faktiskt har gjort det mer eller mindre stämmer antagligen siffrorna, som i mångas öron kan låta skrämmande höga. Jag ska inte säga att jag vet helt säkert men till denna statistik räknas antagligen också de som får ytliga små bristningar och skavsår som kräver inga eller få stygn. Rupturer (som inte alls är lika vanligt men nog de vi oroar oss mest över när folk säger att man minsann kan spricka från ”hål till hål”), alltså djupa bristningar i muskel- och huvvävnaden är en helt annan sak och behandlas därefter. Statistiken kan därför vara något missvisande och skapa onödigt mycket rädsl
a. Tänk på det!

Som jag skrev i början av detta inlägg är allt så oerhört individuellt och du kan aldrig veta innan hur just din förlossning ska komma att bli. Jag kan heller inte komma här och säga hur saker och ting ÄR eftersom jag endast kan se det utifrån mina egna erfarenheter. Allt kan man inte styra över men personligen tror jag starkt på att man kan påverka mer än vad man tror genom att vara väl påläst och lita till sin egna förmåga samt genom ett gott samarbete med barnmorskan på förlossningen. Man får helt enkelt lita på att hon gör allt för att ge dig en så fin upplevelse som bara är möjligt, är du fortfarande rätt för att spricka – ta upp det i ditt förlossningsbrev och prata gärna med din barnmorska innan. Säg att du är orolig och att du vill att de ska vara extra noga med perinealskyddet*. Fundera på detta med förlossningsställningar, olika bedövningsmetoder och hur avslut med sugklocka och tång påverkar etc. Låt det sedan bli som det blir, det blir bra!

Förövrigt vill jag bara säga detta: Jag känner de som inte ”spruckit” överhuvudtaget, men även de som fått total sfinkterruptur grad 3. Alla är återställda och har skaffat sig ett andra barn genom vaginal förlossning. Muttan har extremt bra läkekött, haha, det är ett faktum som är säkert! :p

Stort lycka till alla och tro mig, när ni ligger där och krystar och tror att det aldrig kommer att gå. Det gåååår! Och helt plötsligt har ni er skatt på magen ♥


Ni missade väl inte ”barnmorskorna” när det gick på SVT?

*Att utföra ett gott perinealskydd innebär att barnmorskan sakta låter barnets huvud födas fram, låter det tänja ut vävnaden försiktigt. Barnmorskan håller emot i mellangården med en hand och den andra på barnets huvud samt guidar kvinnan i hur hon ska krysta om det behövs. När huvudet är framfött så bör även perinealskydd utföras på den bakre axeln så att det inte är den som skapar bristningen.

4

194 comments

  1. Jag är inte rädd för att föda men jag ÄR rädd för hur sexlivet blir sen! Mina vänner säger att det inte blir som innan, man har inte samma känsel och man är uttöjd.

    Jag vill inte förlora ett bra sexliv! Hur egoistiskt det än låter så har jag lika mkt rätt till ett bra sexliv som min man. Hur ser du på saken?

  2. Hej Stina!
    Jag beundrar verkligen dig, och tycker du verkar vara en mycket godhjärtad människa!
    Själv är jag 16 år, och läser din blogg haha 🙂
    Jag har inga planer på att bli gravid på ett tag eller så, men tycker om hur och det du skriver.
    Själv har jag en "fråga", eller jag bara känner för att skriva av mig lite till dig, och skulle bli så otroligt tacksam och glad om du svarade. Jag är som sagt 16 år, och har inte fått min första mens än. Jag vet att den kommer komma snart, även om det inte känns så, och jag känner mig så otroligt efter. Är inte heller bara efter med det, utan jag har inte fått bröst heller, utan fyller knappt en A-kupa. Tro mig… Vissa av mina kompisar har liksom redan blivit av med oskulden, vilken jag är så otroligt rädd för också. Jag försökt hitta svar men, ifall det skulle bli så att min mens inte kommer på ett tag, gör det ondare att ha sex för första gången när man inte fått sin första mens? Är så otroligt rädd för allt detdär, och jag längtar verkligen inte efter min första gång, men det känns skrämmande att veta att det är nu runt denna åldern man blir av med den, eller iaf många av mina kompisar… Lite nyfikenhet bara, hur var din första gång? Känns som om allt kommer bli jättefel första gången, skulle kännas bra med lite "tips" eller vad man ska kalla det haha… 🙂
    Du kanske inte är van vid sånhär frågor, eftersom det är mer nyblivna eller kommande mammaor som läser din blogg, menmen… Hur som helst, vet inte riktigt varför jag skrek detta, men kände bara att skriva av mig lite till dig! 🙂
    Beundrar dig, och tycker du är en toppen mamma! Din dotter är lycklig lottad! Ha det fint

  3. Måste säga att detta var ett grymt bra inlägg stina! är jätte orolig och har funderat på i flera dagar att fråga om du kunde ta upp detta….och nu när jag tittar in så har du skrivit exakt den informationen jag var ute efter.
    Tack så hemskt mycket…känner mig mycket lugnare nu!

    Grymt bra blogg!

  4. SKITKUL att läsa detta skrivet av dig. Fast önskar jag läst det innan min förlossning ägde rum den 1/1 haha! Hade varit skönt och sagt till barnmorskan att säga till mig när jag kunde krysta och inte. Nu är ju minnet ganska dåligt från den stunden, men har för mig att hon mest satt väldigt tyst. Det sista sa hon att det var högst tre krystvärkar kvar iaf, mycket bra. Jag sprack inte nu ändå, men önskar jag var mer påläst så BRA SKRIVET. Hoppas många läser och förstår att det gör skillnad att läsa på.
    Ha det fint, och grattis igen till lilla tjejen

  5. Jag tillhör ju den där gruppen som sprack lite mer som du vet. Men som du vet så är jag så fullt fungerande igen och har inga större problem. Nu när jag väntar vår nummer 4;a så är det klart att jag oroar mej lite hur det ska bli med en ev ny vaginal föloss, att ligga där och överösas med alla de starka krystimpulserna när man VET att och VART man sprack sist ;0§ Bra att dug upp detta i ditt inlägg. Hur vanligt är det med de här större skadorna?! Spännande när folk berättar om sina upplevelser. Jag ÄLSKAR verkligen att föda "vanliga vägen" och hoppas på att det ska kunna bli den vägen igen. Men riskerar jag att få samma skada el kanske värre, så vet jag inte om jag är vidare sugen längre. Det finns trots allt de människor som har väldiga problem efter dessa skador och både läcker avföring och urin. Oftast kan man nog hjälpa dessa kvinnor på ena el andra sättet, men tror oxå att många lider i det tysta, tyvärr ;0( Du BORDE bli Bm Stina. Du är som jag, har ett enormt intresse för detta!! kRamar från Oss som snart drar till Gbg för att njuta av lyx en hel helg ;0)

  6. Skratta gått åt din beskrivning och kom plötsligt ihåg mina egan får 18 och 22 år sedan, var nästan exakt samma känsla. Du har en kul och bra blogg. kram

  7. Vet du vad jag tror? Jag tror att DU hade blivit en utmärkt barnmorska. Jag vet ingen annan som har sånt brinnande intresse för barnafödande. Även nu, så pass långt i efterhand, skriver du om förlossningen och hjälper säkert tusentals nervösa gravida där ute. Du är varmhjärtad, men rak och ärlig. Dessutom väldigt, väldigt kunnig. Hade jag fått välja en barnmorska hade jag valt dig – med eller utan utbildning 😉
    Jag tycker det är ett självklart yrkesval för dig. Tycker inte du det?

  8. Sannerligen uppskattat att du så öppenhjärtat kan dela med dig om dina upplevelser, insikter, information… känns lugnande att VETA än att inte veta, när det väl är dags någon dag i framtiden… 😀

    Tack!

  9. Min förlossning gick snabbt, när jag kom in till förlossningen efter 2 timmars värkar hemma så var jag öppen 4 cm. Därefter tog det 45 minuter innan min son var ute. Med det sagt hann jag aldrig få någon bedövning och aldrig heller hann barnmorskan töja ut mig (sonen kom på 3 krystvärkar på sammanlagt 10 minuter) men hon gjorde så gott hon kunde och jag sprack inte alls mycket. Fick sy 5 stygn, 2 invärtes och 3 utvärtes. Efter en vecka hade det läkt.

    Jag känner mig inte orolig inför min kommande förlossning (ska föda om lite mindre än 3 månader) utan har fullt förtroende för barnmorskorna.

  10. Jag har precis fött barn och förlossningen blev riktigt jobbig. Jag sprack och fick 4 gradens bristningar som fick sys på operation. Det värsta är nog att inte känna mig bekväm at berätta om detta för alla vänner och bekanta, eftersom det är en sån skräck att spricka "hela vägen". Det är en dubbel börda för mig..

  11. måste ta och berömma dig för din blogg, och att du fortfarande skriver. trots ditt barn. din texter, shit stina! du skriver hur bra som helst!

    jag är 15 år och vill ha barn nån dag. (inte än såklart). men det är fortfarande roligt och intressant att läsa dina texter om förlossning och barn.

    all lycka till dig stina!

  12. Min lilla flicka föddes den 15 oktober förra året. Det var det absolut mest fantastiska jag varit med om! Men, jag är en av dom som spruckit från hål till hål. Aj.

  13. Bra skrivet! Fick min dotter för nio månader sen och sa precis sådär.. Nä nu skiter jag på mig!Men jävlar vilket tryck alltså =P

  14. Tack för detaljerna!

    Fick i fredags reda på att jag är gravid i sjätte veckan och jag känner mig helt överväldigad över att det ska komma en liten bebis ur… min mutta 🙂

    Men dina ord hjälpte mig lite, visste inte ens att man kunde skriva ett förlossningsbrev.

    Ha det bra!

  15. Innan du fick Mayia så var jag 100% säker på att jag inte ville ha barn. Först och främst pågrund av all smärta jag hört om, precis som du säger. Jag fick höra om "att spricka", man bajsar på sig och man kräks av eftervärkarna. Jag har alltid tyckt att det inte varit värt det. Men i dina ord så känner jag mig säker. Du berättar så underbart bra och "tryggt" så en våg av "men det här borde jag väll klara av, det låter inte så hemskt" sköljer över mig. Och efter att ha läst den texten så nästan längtar jag lite tills det är min tur. Jag känner mig inte rädd längre. Tack <3

  16. Jag är inte gravid, inte ens i närheten av det, men har alltid varit lite orolig för just det där med att "spricka". Det är ju lite "tabu" också, inte direkt något man pratar om.

    Jag är sjukt tacksam över det du skrev, håller med en person här uppe: du borde bli barnmorska! jag hade känt mig så lugn om du var där och tog hand om mig 🙂

    tack för att du är cool, skriver bra och vettiga saker. Du verkar vara en fantastisk person! 🙂

    ha det bra! 🙂

  17. Jag har alltid varit livrädd för just allt detta du skriver om, men du får mig verkligen att se på ett annat sätt på det och det kanske inte är så farligt ändå. Älskar verkligen din blogg o fortsätt skriva så fantastiskt som du gör! Kram o TACK! 🙂

  18. jo visst att man blir återställd förr eller senare men jag vill veta hur det funkar med sexet efteråt. fått känslan av att man blir så uttöjd efteråt. är det nåt killen märker av? tycker han att man är "slaffsig"? hur lång tid tar det efteråt innan man känner sig bekväm och återställd för att ens ha sex? KAN DU INTE SKRIVA OM DET???

  19. Wow vilken berättelse! 🙂 tänkte bara på det vad du använde dig av för förlossningsställning? traditionellt liggande på rygg eller vad?

  20. Känns häftigt att läsa om din förlossning, speciellt eftersom jag själv blev mamma för två veckor sedan.
    Hade precis som du pluggat på som bara den och kände mig både förväntansfull och såklart pirrig inför situationen…
    Dock blev det inte alls som jag planerat:; hade ett extremt snabbt förlossningsförlopp och fick förlösa mitt barn själv hemma i badrummet.
    Hade också varit rädd för att spricka och allt det där, men som du säger är det som att kroppen "vet vad den ska göra", och min grabb kom ut på en krystvärk och jag sprack knappt något alls. men nästa gång föder jag hellre på BB trots allt, känns betydligt skönare med den tryggheten "ifall något skulle hända" 🙂

  21. det är min mamma längst till vänster på bloggen 😀 din syster malin skrev lite till mamma på hennes blogg, som hon tyvärr inte var så bra på att uppdatera… hon förlösta iallafall en som inte kunde svenska och tvillingar 🙂 åsa frisk!

  22. Känner igen mig precis i det du skriver. Födde för 9 dagar sen världens finaste pojke 🙂 Helt fantastisk upplevelse med förlossning och allt !! Riktig lycka får man uppleva <3

  23. Bra skrivet 🙂 Det är sånt här som är viktigt att veta innan en förlossning. Det är så mycket som man inte får reda på innan.
    Har själv ett barn nu och jag önskar att jag hade fått reda på mer saker tex hur det kan kännas efteråt med blödningar etc.

  24. jag utbildar mig till barnundersköterska och har varit med på 8 förlossningar. Varav ett kejsarsnitt.
    Alla 7 som födde bajsade lite, men barnmorskan torkar snabbt bort det innan någon hinner reagera. De är vana vid detta och tillhör själva förlossningsbiten.
    En servett doppat i jättevarmt vatten som hålles mot underlivet vid utdrivningsskedet hjälper bra och gör att det inte gör lika ont, det bedövar liksom lite.
    För att undvika sprickor bak mot ändtarmen som klipper de ofta upp.
    Jag har sett en spricka bak mot ändtarmen där mamman fick föras till op, ser inte roligt ut. Mamman sövs ner ock pappan får ta hand om bebisen.
    Har sett hur de har sytt 3-4 mammor, det är väldigt vanligt att kvinnan spricker lite.

    De flesta väljer att ligga på sidan med ena benet upp på fotstöd eller på rygg med benen isär.

  25. vill även påpeka att det är obehagligt för mamman när moderkakan ska ut och även när barnmorskan ska känna efter sprickor. Då vill de gärna andas i lusgasen :-).
    Moderkakan kan även fastna ibland, det kan blöda en hel del..men då åker de till operation och sövs ner. Moderkakan skrapas ut.

  26. Stina, vad härlig du är! Jag älskar att läsa dina inlägg om graviditet, förlossning och föräldraskap – både när jag var gravid & nu när jag har världens underbaraste dotter Freija! Ibland sitter man och tänker att "fan, precis sådär var det!" och andra gånger levererar du totala aha-upplevelser – tack!

    Jag skrattade lite när du skrev att det är viktigt att göra som barnmorskan sa även om kroppen lever sitt eget liv. Jag trodde, innan min egen förlossning, att det var väl bara att lyda? Lätt som en plätt! Men det visade sig vara näst intill omöjligt, haha! Jag hade enormt starka krystvärkar och kämpade som ett djur när barnmorskan sa åt mig att inte krysta. Jag andades och försökte att hålla tillbaka men kroppen ville bara trycka på och det var nära att jag kräktes, så svårt var det att inte krysta med. Jag hade ingen EDA eller annan bedövning, vet inte om det påverkade förloppet. Sen kom min dotter ut med ena handen mot kinden, vilket inte underlättade. Så ja, jag sprack på två ställen och fick sy, tre stygn på varje ställe. I det ena fallet handlade det tydligen om "skönhetsstygn" och barnmorskorna försäkrade mig om att bristningarna inte var stora alls. Jag var livrädd för att spricka innan, men väl där var det verkligen skit samma. Ville bara understryka att det kan vara väldigt svårt att följa direktiv när man krystar, men man ska iallafall försöka. Kram! /Emilia

  27. Hej! Tänkte bara säga att det är härligt att läsa ditt skrivande kring grav. och förlossning. Jag tror att många, speciellt yngre, känner en smärre rädsla kring det ämnet. En rädsla blandad med en otrolig nyfikenhet (finns ju miljoner ung-mamma bloggar som har skyhlga besökssiffror). Nu har det ju skett en "baby-boom" bland unga mödrar också, många kommer nog känna sig lite bättre till mods efter detta! Gillar att du skriver så detaljerat, t ex att du pinka i brallan en gång efteråt! Haha.Sånt skulle ju kanske alla inte skylta med =) Kan förövrigt säga att jag sprack "från hål till hål" i januari när min son kom och jag krystade utav bara fasen utan eda, och det är inte alls så farligt som man tror! Lite småjobbigt efteråt bara när man ska ha ombyggnad bland musklerna där nere och alla stygn ännu ej lossnat. Keep on going! /Carro

  28. Jag vill börja med att berätta hur mycket jag uppskattar dina texter om förlossningen. Jag och min kille har nu varit ihop i 4.5 år och är på väg mot äktenskap och barn. Och han pratar om barn mer och mer för varje dag…

    Mitt problem är dock att jag tror på riktigt, (eller snarare vet!), att jag kommer att hata barnet och honom efter graviditeten och förlossningen. Jag hatar barnet nu, och det finns ännu inte alls. Och jag känner stort agg mot min kille som inte bidrar till eländet som är graviditet och födsel mer än att ha det skönt i ett par sekunder.

    Jag vill verkligen ha barn, gärna adoptera i värsta fall, men jag kan inte känna kärlek mot min kille när jag tänker på vad jag måste gå igenom för att vi ska få barn, medan hans liv bara fortsätter som vanligt utan några men eller smärta. Jag vet inte hur jag ska komma över den här känslan, eller ens om jag vill göra det.

    Kände du aldrig att du ville slå din kille med en stekpanna i huvudet med tanke på vad du gick igenom medan han halvsover?

  29. Stina, tack för detta inlägg, denna blogg, denna underbara person du är! Tänk att det verkar vara alla möjliga åldrar som läser din blogg – häftigt! Härligt att jag kan läsa detta du skrev för 3 år sedan också, tack!

  30. Vilket fantastiskt inlägg!! Så glad att jag hittade det. Ett ärligt inlägg med humor och ingen skräck. Tack!

Leave a comment