Med tanke på träningsvärken som ligger och lurar längs min högra sida skulle man kunna tro att jag har varit på friskis och tränat, men var lugna kära vänner för så är icke fallet. Jag har bara lyckats sova på min egna arm inatt, balanserandes på sängkanten. Bokstavligen! Allt för att inte väcka damen som somnat tätt intill, haha. Känner ni igen er?

Det är minst sagt oanade talanger som uppenbarar sig när man blir förälder. En tidig morgon för ett par veckor sedan kom jag på mig själv med att lägga in min egna arm under bäddmadrassen (för att skapa lite mer plats), som jag sedan lade mig på så gott jag kunde för att då förhoppnings hålla mig kvar i sängen och inte ramla ut över kanten. Ja, när man väl lyckats med bedriften att få sin morgonpigga bebis att äntligen somna om så tar man helt enkelt inga risker utan ligger där man ligger, så att säga. Allt för att inte störa och därmed äventyra den gyllene chansen till de där få men ack så sköna och välbehövliga extraminuter av sömn. 

För att tala om annat. Snön har tagit stadigt grepp om vår stad så här blir inte många knop gjorda. Vi sitter mest inne och fnittrar åt alla de stackare som inte kommer ut med sina bilar från parkeringsplatserna utanför vårt fönster. De gasar och gasar men inget tycks hända. ”Men lilla lilla vän, testa med golvmattorna!!!” – Kommenterar vi för oss själva och följer dramat vidare med stor spänning.

Igår blev det en sväng förbi rosengård och citygross, så härligt att komma ut bland folk men annars har det som sagt inte hänt alltför mycket de senaste dagarna. Håller tummarna för att dessa snömängder försvinner tills nästa vecka för då är det tänkt att mamma och syster ska komma och hälsa på och förmodligen stanna över helgen. Så mysigt det ska bli! ♥

Roligt att så många deltar i tävlingen nedan, mindre roligt att nästan lika många kommer att bli besvikna då endast en kan vinna det fina förstapriset. Jag önskar verkligen att jag hade möjligheten att lotta ut fler möbler och därmed glädja fler av er, det kan jag inte som det är nu men jag kan nästan garatera att det kommer fler tävlingar av detta slag även i framtiden. Ni vet ju hur det är med tävlingar, det är sällan man har turen att vinna men väljer man att delta så finns ju åtminstone chansen. Att vinna något utan att delta är stört omöjligt, det är iallafall en sak som är säker.

Nu blir det tacos,
massa kramar.

Titta vad jag hittade på City Gross – Mina favorittvålar! Två nya smaker (hmm, dofter) för tio kr styck fick följa med hem. Tveksamt om de slår jorgubbs- och avokado/björnbärs-tvålen dock men Gunrys är alltid bra.

Glada bloggläsare, det är en stor ära för mig att presentera denna tävling i samarbete med webshopen millimini. Idag och en vecka framöver har ni som läser min blogg chans att vinna en valfri möbel ur kollektionen, allt ni behöver göra för att delta är att besöka sidan och berätta vilken som faller just er i smaken allra mest. Min personliga favorit är husbokhyllan nedan, bedårande söt och verkligen en speciell möbel som kan följa barnet genom alla år.

                                           ♥

Skriv en kommentar och säg mig vilken möbel ni allra helst skulle vilja ha om ni vann, och varför. Vinnaren publiceras om en vecka, onsdagen den 3/2. Glöm inte att bifoga er mailadress.
Kollektionen finner ni här —-> Länk 

Lycka till nu,
många kramar från mig.

Dagen började bra med att jag fann en tjusig tröja på Monki, för fyra hundra kronor. Med osäkra steg vankade jag fram och tillbaka vid kassan, ”ska jag eller ska jag inte”. Fyra hundra är ändå fyra hundra och jag spenderade ju faktiskt lite pengar igår. Bestämde mig trots allt för att slå till, den var ju väldigt fin på. Väl i kassan för att betala säger expediten ynka sjuttionio kronor istället för fyra hundra. Jag drar kortet samtidigt som jag gör mitt allra yttersta för att inte visa mitt inre jubel, haha. Bäst att hålla sig lugn och fin, tänkte jag. Om det var rea eller rent av ett misstag förblir en gåta men vi kan väl säga som så att gårdagens krossade spegel nu har börjat ge tur, och inte olycka.  

Efter en helmysig dag på stan tillsammans med familjen är vi nu åter hemma. Framför mig har jag ett fat med kex, brieost och vindruvor. Farligt gott! Var ju såklart tvungen att fira den billiga tröjan med något extra speciellt, haha. Ha en fin kväll så hörs vi imorgon ♥

Great! Sånt här får bara inte hända när man är vidskeplig som jag. Idag när jag drog dammsugaren lite väl ivrigt över vardagsrumsgolvet råkade en spegel gå sönder och inte vilken spegel som helst utan den största man kan hitta, min vackra helkroppsspegel med gammaldags vit ram. Krash, bom, pang – Skärvor överallt! Grymt tråkigt, men spegeln kan jag faktiskt leva utan. Det som bekymrar mig allra mest är om jag nu ska få sju års olycka och otur hängandes i hasorna likt en taskig andedräkt. Hade detta varit för några år sedan hade jag antagligen sprintat till köket och tagit fram första bästa saltkar, som enligt folktron ska skrämma bort olyckan. Istället struntade jag i det och tänkte om. Varför kan det inte lika gärna vara tvärtom, att en krossad spegel ger sju års lycka? Vidskepligheten tar över ibland, medan logiken säger mig att en krossad spegel inte är något mer än just en krossad spegel.

Utöver detta missöde har dagen varit bra. Solen har strålat över Malmö och jag har shoppat lite för första gången på länge. En svart kofta med nitar fick det bli. Lillan och jag tog även en sväng förbi Willys och handlade ingredienser till ”krämig kycklingpaj” som jag ska göra ikväll. Blev dessutom en sempers banangröt (från 4 mån) till Mayia som jag tänkte introducera lite smått snart eftersom det har gått så bra med grönsakspuréerna.

Hoppade in en snabbis på friskis&svettis också, kikade lite på vårens schema och som det känns nu finns motivationen där. Ser verkligen fram emot att börja röra på mig och bygga upp musklerna igen. Som det är nu hänger det mesta, haha. 

För att tala om något annat. En melodi är slagit rot i mitt huvud. Det är det oerhört vackra men sorgsna plinkadet som kan höras då och då i Johan falk-filmerna. Frank sitter på sjukhuset hos sin mamma som fått hjärtinfarkt och ligger nedsövd. Han talar till henne. Nanana na na… ”Jag borde ha berättat”… Nana na… ”Jag har en son”… ”Han heter Kalle”… Nananan (vid det här laget lipar jag högt och tårarna sprutar!) Nanana… ”Du har en svärdotter också”… Ja, vad vore filmerna utan detta brutalt känslosamma plinkade? Vad vore Frank utan det? Empatin för honom skjuter i höjden och Johan kan ju bara gå och gräva ned sig. Han gör inte mycket för att reda upp situationen som han har satt Frank i. Är det inte dags att ge tillbaka lite nu? Ge honom skyddad identitet eller vad som helst. Nej då, gång på gång blir han lämnad i skiten! ”Du måste hjälpa oss nuuu, jag vet att du kaaan, ta det luugnt baara” (Härmar Johan Falks släpiga röst). Haha!

Nu ska jag börja med kycklingpajen, trevlig kväll på er ♥

Kofta med nitar 299:- Lindex

PS: Tävlingen är något fördröjd, ber om ursäkt för det.

När jag och mina syskon var små brukade vår pappa berätta en saga för oss. Han berättade för oss om en äng som fanns i himlen. Den var blomstrande vacker och full och liv. Vi har alla varsin egen äng att ta hand om där uppe, sa han. Varje gång man var elak mot någon, ljög eller svor skulle en av alla de blomstrande blommor på ängen vissna och försvinna. Gjorde man däremot goda gärningar skulle solen skina på regndropparna som fallit och ängen skulle blomstra än mer och även växa sig större i storlek. På denna äng skulle alla som älskat varandra sedan återförenas, såväl människor som djur.

Jag funderar mycket över detta, även som vuxen. Undrar om pappa vandrar på sin äng just nu, bland frodande växter och surrande bin - Jag hoppas det. Någon gång möts vi nog där, precis som i sagan ♥

Glöm inte att ta hand om era ängar…

Det var länge sedan jag skrev något om hundarna nu, många ställer frågor om dem. 
- Jo tack! Bianca hade rännesketa igår men annars mår de toppen, båda två. Haha ♥

Dessa bilder tog jag för en stund sedan:

Alla bilder på Bianca (hoppetossan) är fullkomligt suddiga så ni får hålla till godo med desto fler bilder på linslusen. Så fort kameran är framme ställer/lägger han sig i position. Oftast kisar han lite också, som på tredje bilden uppifrån, haha. Sköning!

Om lite drygt två timmar, för att vara exakt, blir min lilla älskling fyra månader. Det firar vi med morotspuré och nya coola kläder. Det slog mig just att hennes garderob är grymmare än min, haha.

Mjuka ”jeans” från Cheap Monday, långärmad body från Molo. Storlek 68.

Tack så hemskt mycket för alla härliga kommentarer förövrigt. Det är verkligen kul att så många av er uppskattar mina inlägg om förlossning och allt som hör därtill - De är förbannat roliga att skriva! ♥

En sak till: Glöm inte att titta in imorgon för då blir det tävling och inte vilken tävling som helst. En tävling med riktigt vackra vinster. Räcker det om jag säger vita klassiska barnmöbler från millimini, som ledtråd?

Ha nu en mysig fredagskväll, bästa läsare. Här hemma blir det god mat framför Let’s dance skulle jag tro, med lite chips och annat smarrigt till efterrätt, hoho. Då mår man bra. Kramar från mig.

Vem har inte ägnat en tanke åt hur jäkla ont det borde göra att spricka vid en eventuell förlossning? Jag har gjort det och säkert du också. Skräckhistorier om hur man spricker från hål till hål, blod som sprutar på väggarna och hur man bajsar ned sig själv, sin partner och hela rummet - är också vanligt förekommande. Låt er inte skrämmas, säger jag! Jag läste mycket inför min förlossning och av majoriteten av mammor i min omgivning att dömma så skulle jag med största sannolikhet inte känna av om jag sprack, inte heller skulle jag bry mig så värst mycket om ifall jag sket ned mig, inte väl där i stundens hetta. De hade rätt, till viss del, och jag är glad för att jag inte lät mig skrämmas – då hade jag förmodligen inte vågat mig igenom förlossningen vilket hade varit som en smärre katastrof eftersom ungen faktiskt måste ut! Det är liksom end of no return.

Alla förlossningar ser olika ut och det är fullkomligt omöjligt att veta hur just ditt och ditt barns förlopp kommer att se ut innan du är där. Det man kan göra är att förbereda sig så gott det går, fysiskt sett vet kroppen i de flesta av fall vad som ska göras och det enda du egentligen kan göra då är att lyssna på den och surfa på vågen. Har man god kuskap om förlossningsskedet, vad som händer och i vilken ordning (och samtidigt är medveten om att det kan tillstöta komplikationer och därmed sluta upp på ett helt annat sätt än vad du väntat dig, och att det också är helt okej) tror jag på något sätt att det är lättare att ge sig hän och våga låta kroppen ta över och göra sitt. Åtminstone kände jag så.

Jag blev inte rädd (okej lite rädd blev jag) när det helt plötsligt, efter x antal timmars värkar, kändes som att jag skulle till att skita ned mig big time. Jag visste att jag nu var fullt öppen, med endast en liten kant kvar, och att det då är helt normalt att känna så eftersom öppningsfasen nått sitt slut och att bebis vid den tidpunkt tränger sig ned i förlossningskanalen, roterar och trycker bak mot ändtarmen med all sin kraft. Detta visste jag tack vare bra böcker (”Att föda” av Gudrun Abascal och ”Innan du föder” av Anna Wilsby är två av mina favoriter), mina systrar som tidigare gjort samma resa och såklart mitt brinnande intresse för ämnet. Självklart var jag ändå nervös som en gnu och sa otaliga gånger till barnmorskan ”ja nu känns det verkligen som att jag måste skiiiiiiiiiiiiita, då är det på g va? Eller är det något som inte riktigt stämmer? Jo men fan nu skiter jag nog på mig – bara så du vet!”, varpå jag gav henne ett varnande öga. Neeesh, svarade hon med ett leende. Du har ju fått lavemang kära du. Och ja, nu är det på gång. Snart blir det bebis här! Spännande va? Och tro mig, det VAR spännande

Innan bajskänslorna kom kände jag mig supercool. Jag hade fått eda (ryggbedövning) och hade full kontroll över hela situationen, drack lite cola ur lyxigt sugrör och avnjöt tom. lite choklad. Jag var såpass bekväm att jag helt glömde bort alternativt förträngde att bebisen faktiskt skulle ut denna dag, vilket gjorde mig lite ”neeej men vänta här nu” när barnmorskan väl kom in och sa att de skulle ta hål på hinnorna för att påskynda förloppet - Nu var det nära. ”Va, vadå? Nära? Nej! Detta som går så braaa!”, haha.

Hur som haver, hinnorna togs hål på och krystningskänslan kom den också. Det var lite läskigt tycker jag, men samtidigt urhäftigt. Först kom en värk som för mig kändes som ett tryck över magen och ned mot ändtarmen, ett tryck som sedan mynnade ut i en känsla av att bara ta iiiiii. Ni som har bevittnat ett djur födas fram – valpar, kattungar, lamm – ja vilka som helst, vet antagligen hur det ser ut när tiken/honan/tackan ska till att krysta. Det går liksom som en stor våg genom kroppen som inte går att stoppa och det ser nästan ut som att de är på väg att kräkas, men från fel ända.

Jag berättade att jag var lite orolig för själva krystandet och att jag hade skrivit detta i mitt förlossningsbrev som jag helt hade glömt när jag åkte hemifrån (det ligger fortfarande på datan, ej utskrivet, hehe) den morgonen. Sa till barnmorskan och undersköterskan att jag gärna ville ha hjälp genom krystvärkarna, att de skulle cocha mig och vara tydliga med när det var okej att krysta och inte samt att de skulle hålla emot så gott de kunde för att förhindra/minimera bristningar i underlivet. Detta är en mycket viktig del i utdrivningsskedet och något som kan påverka hur mycket du kommer att spricka (dumt ord!), om du ens gör det överhuvudtaget. En bra barnmorska ska instruera dig genom hela framfödandet och det är viktigt att du lyssnar och gör som hon säger, även om kroppen lever sitt egna lilla liv. Be om det innan! Säg att du vill att de ska vara tydliga med när det går bra att krysta och när de vill att du ska hålla igen lite – allt för att inte forcera (skynda på förloppet) utan ge tid till vävnaderna i slidan för att de ska att töjas ut ordentligt. Och ja, det låter faktiskt bra mycket värre än vad det är om ni frågar mig.

Personligen är jag mycket nöjd med personalen på univeristetssjukhuset MAS även om jag såhär i efterhand hade önskat att de berättade för mig att ”nu är huvudet snart ute, nu krävs det bara en eller ett par krystningar till”. Jag trodde nämligen att det var lååång väg kvar, när jag i själva verket bara var en enda liten krystning ifrån min lilla groda. Ibland kändes det som att jag krystade i onödan, att inget hände. Ibland kändes det därför som att jag lika gärna kunde ge upp och slänga in handduken här och nu och sade vid flertalet tillfällen ”nej detta kommer aldrig gå!” (även om jag visste att det skulle gå behövde jag på något sätt deras bekräftelse, deras ord på att det visst skulle gå) varpå de svarade att jo detta går ju toppen, kom igen nu! Hade de bara sagt att huvudet faktiskt är ute så hade jag fått extra energi att krysta den där sista gången. Det kändes som ett brinnande helvete där nere så det var liksom lite svårt att veta hur nära det faktiskt var, sedan gjorde kanske edan (ryggbedövningen) sitt, vad vet jag.

Det var hur som helst en fantastisk upplevelse och nu till frågan om jag ”sprack” eller inte. Ja, det gjorde jag men inte alls mycket. Två stygn krävdes. Att spricka kändes inte och inte att sy heller. Att lägga lokalbedövningen innan däremot sved en hel del men med tanke på att jag i samma stund var fullkomligt tagen av situationen och att jag just blivit mamma till världens mest underbara och friska dotter var det som en fis i rymden.

Vill även tillägga att begreppet ”att spricka” enligt mig är lite klumpigt och onödigt dramatiskt. Det sägs att över 80% av alla försföderskor spricker vid förlossning och med tanke på att de flesta jag känner faktiskt har gjort det mer eller mindre stämmer antagligen siffrorna, som i mångas öron kan låta skrämmande höga. Jag ska inte säga att jag vet helt säkert men till denna statistik räknas antagligen också de som får ytliga små bristningar och skavsår som kräver inga eller få stygn. Rupturer (som inte alls är lika vanligt men nog de vi oroar oss mest över när folk säger att man minsann kan spricka från ”hål till hål”), alltså djupa bristningar i muskel- och huvvävnaden är en helt annan sak och behandlas därefter. Statistiken kan därför vara något missvisande och skapa onödigt mycket rädsl
a. Tänk på det!

Som jag skrev i början av detta inlägg är allt så oerhört individuellt och du kan aldrig veta innan hur just din förlossning ska komma att bli. Jag kan heller inte komma här och säga hur saker och ting ÄR eftersom jag endast kan se det utifrån mina egna erfarenheter. Allt kan man inte styra över men personligen tror jag starkt på att man kan påverka mer än vad man tror genom att vara väl påläst och lita till sin egna förmåga samt genom ett gott samarbete med barnmorskan på förlossningen. Man får helt enkelt lita på att hon gör allt för att ge dig en så fin upplevelse som bara är möjligt, är du fortfarande rätt för att spricka - ta upp det i ditt förlossningsbrev och prata gärna med din barnmorska innan. Säg att du är orolig och att du vill att de ska vara extra noga med perinealskyddet*. Fundera på detta med förlossningsställningar, olika bedövningsmetoder och hur avslut med sugklocka och tång påverkar etc. Låt det sedan bli som det blir, det blir bra!

Förövrigt vill jag bara säga detta: Jag känner de som inte ”spruckit” överhuvudtaget, men även de som fått total sfinkterruptur grad 3. Alla är återställda och har skaffat sig ett andra barn genom vaginal förlossning. Muttan har extremt bra läkekött, haha, det är ett faktum som är säkert! :p

Stort lycka till alla och tro mig, när ni ligger där och krystar och tror att det aldrig kommer att gå. Det gåååår! Och helt plötsligt har ni er skatt på magen ♥

Ni missade väl inte ”barnmorskorna” när det gick på SVT?

*Att utföra ett gott perinealskydd innebär att barnmorskan sakta låter barnets huvud födas fram, låter det tänja ut vävnaden försiktigt. Barnmorskan håller emot i mellangården med en hand och den andra på barnets huvud samt guidar kvinnan i hur hon ska krysta om det behövs. När huvudet är framfött så bör även perinealskydd utföras på den bakre axeln så att det inte är den som skapar bristningen.

Hade planerat lite saker inför denna dag men det avfärdades ganska snabbt imorse när jag möttes av ett vinterlandskap utan dess like. Det har snöat igen! Great… Jag har bokstavligt talat myror i rumpan men kan fasen inte förmå mig själv att gå ut med vagnen i detta sketväder, brrrr. Jag får helt enkelt sysselsätta mig med något på hemmaplan, vara lite extra produktiv och sortera garderob eller annat spännande, tjoho. Eller vänta lite nu, vad sägs om att bosätta sig i fönstret och spionera lite på den nyinflyttade grannen mittemot som är höggravid, höhö. Jag följer detta med stor spänning må ni tro och jag vet inte hur många gånger sedan innan jul som jag har vart helt hundra på att ”nuuuuuu är hon minsann på väg in till förlossningen”, men NÄE – the belly is still there!

Har förövrigt en grym tävling på gång som jag tror kommer att uppskattas mycket. Speciellt av er som har barn, är gravida och/eller älskar inredning. Spännande va? More to come.

Många kramar

Grattis vill jag säga till Liselotte, Linnea S och Carro som vunnit varsin familjekalender från CULT. Hoppas den kommer till nyttig användning! ♥

Är allt bra med er annars? Här nere i Malmö rullar det mesta på som vanligt. Om en vecka blir min trollunge fyra månader, tiden flyger fram och för henne är varje dag som en ny upptäcktsresa. Tänk att det kan vara så spännande att hitta sina egna händer, föra dem så nära ansiktet som möjligt för att sedan stirra sig vindögd, länge länge. Att känna, röra och förstå sambanden, för att sedan göra medvetna handlingar. Visst är det fascinerande hur mycket de lär sig på så kort tid?

Den senaste tiden har hon börjat rulla från mage till rygg och från rygg till mage så nu gäller det att passa sig och vara uppmärksam, tråkiga olyckor sker lättare än vad man kan tro och enligt min BVC-sköterska är det tyvärr vanligt förekommande med fallolyckor från säng, soffa och skötbord. Det är lätt att underskatta de små busarna men rätt som det är, ja då har din tidigare så orörliga bebis rullat iväg!

Mitt första möte på BVC var när Mayia var en vecka gammal. Jag lade henne på skötbordet och gick sedan en meter bort för att hämta skötväska och ny blöja. Direkt sade hon till mig att aldrig lämna skötbordet, inte ens en meter. Självklart blev jag lite stött men insåg snart att det är helt rätt och riktigt. Hon sa dessutom att man alltid ska följa sitt eget hjärta som mamma och att det inte finns några direkta rätt eller fel men att det är bra att ta för vana att alltid ha uppsikt och att aldrig lämna. Allt för att slippa de där onödiga, men ack så allvarliga, olyckorna. Sedan dess gör jag mitt bästa för att alltid ha uppsikt. Sedan är man ju inte mer än människa bara för att man blir mamma, ellerhur?

Tidigare idag somnade hon dock på vår dubbelsäng, tänkte att hon kunde få ligga kvar då hon såg så rofylld ut, medan jag gick iväg och diskade. Hör en stund senare att hon tjattrar för fulla muggar, går in i rummet och får till min förskräckelse se att sketungen har tagit sig från mitten av sängen till den vänstra sidan, med ca tio centimeters marginal från kanten. Möttes av ett stort leende, från en tillsynes glatt ovetande bebis. GULP! Detta gick på ett par sekunder.

För att gå över till något annat har jag börjat introducera smakportioner lite försiktigt för damen, ett par teskedar om dagen för att vänja henne vid ny konsistens och smak, detta kombinerat med fortsatt helamning såklart. Potatis och palsternacka är favoriten såhär långt och jag tycker själv att den är helt okej i smaken, god vore synd att säga men helt okej. Morot har vi inte testat ännu, det får bli nästa vecka, även om det verkligen inte är någon brådska med maten. Tycker man dock att barnet verkar nyfiket så ser jag personligen inga fel med att börja testa lite redan nu, runt fyra månaders ålder.  

Nu ska jag se klart på ”massakern på Virginia” och sedan hoppa i säng, ska upp tidigt imorgon och måla hyllor som jag köpt på loppis

Många kramar