Stina-Lee

As time goes by

---

stina, jag är tårögd.

Hopps du får en toppendag <3

Ingen i min närhet har dött.
Men jag har fölorat så många kompisar. Dom har bara försvunnit .
Och då tänker man, tänk alla som FÖRLORAR någon nära.
<3

:(

Hej! Jag hoppas att du lever glada dagar me dotter å pojkvän nu! Att du känner din närhet från din pappa, han är också en del av dotter.
Jag tycker som du, vi behöver prata mer öppet om döden.. Den är hemsk och läskig men att bära på de ensam är ännu värre.. Jag tror att du kände min storebror, din syster iaf tror. Robert Hansson, på onsdag har det gått 5år sen han flög upp till himlen. Dont drink and drive.
Både du och jag har gått omvårdnad och vist är det en underbar utbildning, den fick mig att visa och prata om min sorg och även känna med människor, bli en medmäniska som ärligt bryr sig.
Ta hand om dig:)

Jätte, jättefint skrivet Stina! Tänker på dig.

Väldigt fint skrivet som vanligt Stina.
jag blev något så otroligt ledsen när min mormor dog. Hon har alltid funnits där, vi har alltid åkt och hälsat på henne ett par gånger om året och då alltid gjort samma saker. Besökt morfars grav till exempel. Nu när vi besöker kyrkogården finns ni båda i våra tankar. Jag saknar dig och älskar dig mormor.
Tusen pussar med tårar i ögonen
Isabel

Så fint skrivet, och så sant. Jag har varit den där nära kompisen eller ja, är fortfarande till en tjejkompis som förlorade sin mamma. Och det är inte lätt, för man vet inte om man vågar nämna personen eller ens vågar prata om sina egna föräldrar. Det har varit mycket upp och ner, men hon har i alla fall alltid haft en axel att gråta mot, eller en preson att prata med och det är också det som betyder.
Man får inte glömma att tänka efter lite varje dag och uppskatta det man har:)

Du är verkligen duktig Stina på att uttrycka dig och du ger oss hopp om att mänskligheten faktiskt frortfarande lever kvar. Bobby och din lilla dotter måste vara mycket stolta och glada över att ha dig vid deras sida! =)

gråter..
kan inte ens tänka mig ett liv utan min pappa <3

Hej Stina <3 Du skriver verkligen underbart fint, och jag blir väldigt rörd när jag läser. Jag vet hur det känns, att alltid leva med rädslan att någon som man älskar ska försvinna. Min mamma lider av lungcancer, och hon har inte rökt en enda cigarett! Ibland undrar jag hur livet kan vara så orättvist. Jag är en tjej på 14 år, och jag vet verkligen inte vad jag ska göra om hon försvinner.

Tack för en bra och fin blogg, du insperirar mig verkligen. Kramar Bella <3

fint skrivet :) man får vara glad för det man har NU samtidigt som man självklart kan sörja.. men livet ska inte behöva gå under för det, alla är värda att orka leva vidare och fokusera på det man har som sagt och se framåt :)

Jättefint inlägg Stina! Varför dog din pappa? Jag var 19 (skulle fylla 20 om två månader) när min mamma dog i cancer. Även fast jag var lite äldre kände jag mig ändå som ett barn. Jag har mognat något otroligt tiden efter min mammas bortgång, vilket var för 13 månader sedan. Kram

Min lillebror gick bort när jag var 7 år. I och med att jag var såpass liten så påverkade det inte mig lika mycket som mina föräldrar. Min mamma är totalt förändrad sedan dess..
Men jag minns mycket. Jag förstod allt och försökte på mitt egna vis "ta hand" om resten av familjen (speciellt min lillasyster som inte förstod). Jag tror att barn känner av sådant, även om man inte förstår exakt vad som har hänt.

Men jag är helt säker på att han håller koll på oss här nere. Precis som din pappa säkert ser efter dig och hjälper dig igenom svåra tider!

Du är så duktig på att skriva, Stina! Fortsätt med det. Jag skrev alltid brev till mig själv (som en slags dagbok) när något hemskt hade hänt eller om jag bråkat med någon jag tycker om. Det hjälpte jättemycket att få ur sig alla känslor på papper!
Det kändes som att jag lämnade kvar alla negativa känslor på pappret och kunde gå vidare efter det. Rekommenderar jag verkligen.

Ta hand om din lilla prinsessa=)
Kram från mig

riiktigt fint skrivit.......

det är så oerhört tufft att förlora någon närstående.

min bästa vän dog när han var 9 år, jag var 10.. efter två år av kämpande emot sin leukemi så skulle han få sin sista spruta, och sen vara frisk... han fick fel spruta och hamnade i koma. han vaknade aldrig upp igen. jag kommer aldrig glömma hans glada ansikte, alla roliga stunder vi haft under dom 8 åren vi kände varandra. jag har en underbart vacker bild av oss två på väggen hemma. vi sitter på diskbänken och ler med hela ansiktet.
hans död tog hårt på mig.

min morfar gick bort för ett år och 15 dagar sedan. min stora förebild, en riktigt vis man med ett sådant stort hjärta att man häpnar. jag ser honom leva vidare i min lillebror och i allas våra hjärtan. jag är glad att han inte våndas mer och har ont av sin ursinniga sjukdom.
snart ses vi igen

du är stark Stina.
kram

När jag var 10år dog min mammas bror, min morbror. Jag hade varit ute och lekt i snön med min kompis, och det var dags att gå in. Klockan var sex och det var skoldag dagen efter. I köket stod pappa, tyst och diskade. I vardagsrummet hörde snyftande och jag kikade in bakom väggen. Tvn stod på, men med ljudet mycket lågt, och i soffan låg min mamma med massa näsdukar. Hennes tårar rann och hon snyftade. Jag förstod ingenting! Varför grät mamma? Pappa berättade vad som hade hänt. Några veckor senare var det dags för begravning. Min första. Det var olustigt. Jag ville inte gå. Jag förstod inte vad som skulle hända. Jag hade ingen nära relation med min morbror, även om vi träffades såklart. Men så var jag ju bara 10år. Jag minns mycket väl kläderna som min mamma lade fram, kläderna jag skulle ha på mig. Och väl i kyrkan grät alla. Min mamma storgrät och skakade (jag hade aldrig sett henne gråta!), min pappa, min mormor, min morfar, min kusin, deras mamma.. alla grät! Det var så frukatnsvärt olustigt och jag kunde inte ta åt mig det. Jag började nästan skratta. Fnittra på nåt vis. Det var hemskt.

Idag är det 12år sedan han dog. Och jag minns inte min morbror....

jättefint skrivet <3
min pappa dog för ett halvår sedan i cancer. jag är 14 år så jag vet precis hur det känns. Du beskriver verkligen på ett bra sätt. Din blogg är så himla bra och jag hoppas att du fortsätter att uppdatera lite då och då <3

hej stina! kände igen mig så mycket i det du skrev. jag förlorade min pappa när jag var 11 år, och alla frågor och sånt du skrev om stämde precis. har alltid känt att jag var den ende, men i ditt inlägg kände jag att jag inte var ensam. jag måste bara fråga, hur gick du vidare? jag har inte alls bearbetat mig sorg, jag har förtryckt den otroligt, vilket börjar visa sig nu (jag ä 16 år), men jag vet inte hur jag ska göra. alla säger si och så, men jag känner att de inte vet det eftersom de inte har förlorat någon som jag gjorde! skulle gärna fråga miljoner frågor till någon som dig, som tagit dig igenom det och idag har ett "bra" liv. men vet inte hur jag skulle få tag i dig? skulle du ens svara? haha.. måste också säga grattis till Mayia, hoppas ni får ett riktigt bra liv! <3

Du är så duktig på att skriva!

Fint skrivet..<3 du är den enda bloggaren som fått mig att gråta, många gånger också!
Vet inte hur jag skulle klara mig utan min pappa..han är den som står mig närmast...

Min pojkvän förlorade sin pappa för ca 2 ½ år sedan i skelettcancer. Han besökte graven för första gången i somras. Döden är svår att få grepp om, de är bland det naturligaste som finns men ändå kommer man aldrig kunna förstå den riktigt!

hej stina och tack för ännu en av dina underbara texter!
jag förlorade min morfar för 5 år sen. jag har 1000 minnen med och från honom, han var världens bästa. jag glömmer aldrig när han satt i köket under den stora ticktack-klockan och gjorde sina egna cigaretter. tyckte det luktade så gott! jag saknar honom så myckeeeet!
och min moster. hon gick bort i cancer. det är mycket svårare att tackla, hon fick mig alltid på bra humör. mamma säger jämt att jag har karins (alltså min mosters) händer, så när jag saknar henne tänker jag på att jag har "en del av henne", svårt att förklara. när jag ser filmen i taket lyser stjärnorna tänker jag alltid på karin och då gråter jag. floder. hon var världens bästa!

när jag är i kyrkan tänder jag ljus för dom. varje gång. påminner dom om att jag älskar dom och om att jag alltid kommer göra det.

Du är verkligen en klok kvinna Stina!
Mkt bra på att skriva och formulera dig med ord.
Önskar dig allt gott i världen!

Och jag vet att din far hör dig...Var han än är :)

en man jag red hos gick bort för ungefär två år sen i cancer. har sedan dess sörjt honom rejält. han var 68 tror jag när han dog. jag kommer i princip ihåg allt han gjorde och sa. han var verkligen en idol, faktiskt. han lärde mig otroligt mycket och var en otroligt klok gubbe. sen hade jag ridit hos honom inte ens ett år och då dog han. jag fick faktiskt säga ett sista farväl- jag följde med hans granne och hans förra lärling till ett hem för döende. så fort jag såg honom började jag grina. det var det jobbigaste jag gått igenom. jag fick ligga på hans bröst och grina hur mycket som helst medans han sa: det är livets gång.... osv. ingen kan förstå hur mycket han betydde!

bra skrivet! jag har förlorat så många att jag inte ens orkar ta upp det men... det kan vara bra ibland när man vill hålla det för sig, det beror ju från individ till individ! ha det bra!

shit vad fint skrivet, jag fick massa tårar i ögonen..
jag förlorade min farfar för några år sedan och han betydde jätte mkt för mig, och det är hemskt när ngn som står en nära dör!

Jag saknar honom något oerhört. Inte en dag går förbi utan att jag tänker på honom. Jag saknar närheten och hans underbara ögon. Hela min kropp värker när jag tänker på att han inte kommer tillbaka. Även fast det var längesen nu så slutar inte tårarna att rinna och smärtan finns kvar. Jag blir galen och vill skrika, varför försvann han? Det är så orättvist livet. Att vissa blir bortrövade från jorden och sin familj.
Snälla min älskling, vänta på mig var du än är.

När jag var tolv år dog min morfar. Detta var en mycket, mycket jobbig period i mitt liv då jag var mobbad i skolan också. Jag har växt upp utan en pappa, han lämnade mig och mamma precis när jag föddes för en annan tjej han fick barn med. Han har aldrig brytt sig om mig, förrän på senare år men det är en annan historia. Morfar var iallafall min "pappa" - den enda manliga figur jag växte upp med, då jag inte heller hade någon farmor eller farfar. Det är oerhört svårt att förklara hur jobbigt det är att vara utan honom i mitt liv. Om jag kunde, skulle jag göra allt - precis allt - jag kunde för att träffa honom igen. Åh, nu gråter jag.

Tack för att du ordnade den här stunden, känns så skönt att kunna få berätta för någon som "lyssnar", för som sagt, det är inte ofta man pratar om döden. Tack Stina!!

Hej Stina.
Vad sorgligt. Min pappa förlorade sin pappa när han var 12 år.
Jag förlorade min katt förra året den 22 oktober, jag vet att det inte är samma sak men jag hade haft honom i hela mitt liv. Det var jag som upptäckte honom. Jag kan inte föreställa mig hur jobbigt det måste ha varit att förlora sin pappa. Jag vet inte om jag hade klarat det med tanke på hut ledsen jag blev när Gustav dog.

väldigt underbart och fint skrivet. och så sant. förstår dig precis <3 saknar min morfar än, fast det gått 4 år sedan han gick bort. saknar honom otroligt mycket, för han var en av mina bästa vänner. men jag vet att jag kommer få träffa honom igen nångång. ha det så bra, kramar <3

jag minns de som igår... det var den 4 mars 2005. Jag gick i 9:an och vi hade projekt om 2:A VK och hade precis kollat klart på schindlers list i aulan alla nior. Jag och min bästa kompis och alla för den delen var rätt deppiga efter filmen, men efter skolan kilade jag och sara hem till mig för jag bodde 100 meter från skolan. Vi var glada och skrattade för vi skulle in till stan och kolla på alla aktiviter för det vara melodifestivalen i stan och den var fredagen vi fick sportlov. Jag kom hem, gick förbi min bror som satt vi datorn. sa glatt hej till mamma och undrade när vi skulle äta så jag visst när jag skulle komma hem från stan. Hon sa vid 7 sen så stannade hon upp mig och ville prata med mig. Hon tog med mig in i vardagsrummet, och jag såg redan från andra sidan rummet, bordet med ljuset, bordet där det förut stod en bild på farfar, nu stod det ett kort på både farfar och farmor. Jag såg de på en gång, jag bara skrek av smärta och frågade vart pappa var... han hade åkt direkt från ett möte dom 60 milen upp till sundsvall.. saknaden försvinner aldrig, dock de senaste året så ser jag alla minnen av min farmor så glad lyckliga, och likså blir jag när jag pratar om henne.

Ryste ända in i benmärgen när jag läste detta. Du skriver som en författare Stina, och varenda ord man läser sätter sig fast.

Jag tror absolut att du kommer att lyckas med både utbildning och jobb även om du lägger ned bloggen!

min pappa tog livet av sig för drygt ett år sen , och jag var tretton då , så jag vågar säga att jag vet precis hur du kände , men jag vet inte hur det kommer kännas. jag vet hur det känns att sakna . jag hatar det . vill att MIN pappa också ska svara ibland.

Jag vet inte om det riktigt duger, men jag har förlorat så många i min närhet, min moster, morbror, kusin, gudfar, farmor, mormor.. Men det som har tagit mig hårdast var min hund, min lilla Sesse. Jag hade min lilla älskling i tio år hos mig, hon är den finaste personligheten jag haft min i mitt liv, den enda som alltid fanns där medan alla andra dog ifrån mig. Jag kommer ihåg den dagen hon togs ifrån mig, jag var på väg till en kompis för att sova över, jag släppte ut lilla Sesse på tomten och sa hejdå till henne och min föräldrar. Nästa dag då jag kom hem fanns hon inte längre. Min mamma kom ut på tomten med röda ögon och då förstod jag. Jag visste ju att hon var sjuk. Helt plötsligt var jag så ensam, jag ville bara att hon skulle komma tillbaka så jag fick säga hejdå ordentligt, men det fick jag inte.

För drygt två månader sedan tog en vän till familjen livet av sig. Han blev bara 24 år, och han orkade inte längre. Vi var inte jättenära, men det går knappt en dag utan att jag tänker på honom, funderar över hans val, hans föräldrar och hans vänner som är kvar. Han var deras ende son och nu har de ingen alls längre. Den sorgen måste vara den allra största och svåraste att bära; att förlora sitt barn.

Jag förlorade förra året en person som förstod mig till 110% - Min mormor!
Hon var ingen vanlig mormor, detta var MORMOR i högsta grad.
Hon var själv ett forster barn, och hon såg från sin synvinkel att hennes biologiskamamma inte brydde sig om henne och bara "kastade bort" henne till någon ur mängden. Som tur var kom mormor till en trevlig familj, men hon var jämt så besviken på den biologiska mamman och hade de med sig under hela hennes liv. Mormor var väldigt noga med att inte skapa ett barn med mannen från krogen, utan hon väntade på morfar. Och där ville hon även vänta så inte morfar skulle gå sin kos, men de gjorde han inte och till slut fick dom sin dotter. Och den kärleken till min mamma hon hade var stor, fast min mormor brydde sig så om min mor gjorde mor precis vad hon ville.. Ja skaffade 5 barn utan utbildning! De du.. i alla fall dessa barn, alltså jag och mina fyra syskon var hennes, mormors, guldklimpar. hon älskade oss ännu mer och när man var ledsen fanns hon alltid där, hon fanns hos en hela tiden.
Jag och mormor pratade alltid i telefon (varje dag) ända sen jag var riktigt liten. Minns att jag hade någon blomma i närheten som luktade gott och frågade mormor i telefon ifall hon kände hur gott blomman luktade. Hon sa givetvis ja, för att inte göra mig ledsen.
Den blicken hon hade, och de hjärtat! Gud, det dunkade nog för all kärlek hon gav oss.
Hon var storrökare sedan 18 års ålder och blev de senaste halvåret mycket sämre, hörde de när jag var nere hos dom. Hon kipade efter andan. Så hemskt.
Sen visste ja när jag skulle fara hem (torsdagen) att de är sista gången jag såg henne i livet. Jag skulle precis sätta mig i bilen för att åka, men vände om och kramade om mormor och sa: tack mormor, jag kommer sakna dig. Du är undernbar! kommer alltid Älskar dig så mycket.
Hon hade tårar i ögonen, och innerst inne förstod hon nog att jag tog farväl.
Mamma och småbröderna åkte ner på söndagen, efter ja åkt, och på måndags morgonen satt hon o morfar vid köket och så sa hon - jag orkar inte mer..
de var de sista hon sa och föll ihop. Ambulansmännen fick igång hjärtat under färden till sjukhuset, men hon vaknade inte. Jag fick reda på allt som hände via telefon. och dagen efter på kvällen (sista tåget) åkte jag ner. kom till mormor vid 2 på natten.. usch. Stackars mormor! Men hon behövde inte längre må dåligt. Alla i familjen hade hoppet kvar, men efter mina erfarenheter från skolan (omvånad) visste ja att utan syre ett tag skadas hjärnan. och de var som ja trodde. Hon var medvetslös och låg bara där..
vi, mamma o jag gjorde ett stort hjärta av stål och band mormors favorit blommor runt den - blomsterhjärta. Detta hjärta var så stort så mormor låg i hjärtat (huvudet till magen).. och då såg jag att tiden var inne och morfar satte sig vid henne och höll hennes hand den sista tiden i livet.
Vackert var det och hon var vacker..
Älskar henne så..

min kusin var 6 år när hon förlorade sin pappa i AELS, en sjukdom där alla muskler i kroppen dör! Jag tror inte riktigt hon eller hennes syster som då var 8 förstod vad som hänt! Men åren gick och hennes mamma gick vidare och träffade en ny, tillsammans fick dem en son, nu är deras son 5 år gammal, och för ett år sen förlorade han sin mamma, alltså min kusin sin mamma! Hon förlorade båda sina föräldrar innan hon hunnit fyllt 15 år, nu har snart 1 år gått och för varje dag så beundrar jag min kusin mer och mer, att en tjej på 16 år kan vara så stark och så glad fortfarande. Hon tar ingen för givet längre. Men hon förlorade sin mamma på alla <3-dag, det gör det extra speciellt! Men eftersom hon är min kusin så skulle jag vilja säga till henne varje dag hur mycket jag beundrar henne och hur mycket jag sörjer för henne, hennes starkhet har chockat mig, att en tjej på 15 år kan vara så stark och bry sig så mycket om alla andra, hon är en sådan som det tyvärr inte finns många av.
Det är därför jag vill säga till alla andra, ta aldrig någon för givet! Dina föräldrar tjatar bara på dig för att de bryr sig<3

Ibland skriver du FÖR fina inlägg Stina!
Du ger mig så mycket inspiration!

Ingen riktigt nära mig har dött men min klasskompis tvillingbror som var "den populäraste killen i min ålderskull" tog livet av sig för lite mer än ett halvår sedan. Det var hemskt! Hela skolan grät (han tog livet av sig på skoltid)... Jag kan inte förstå hur jobbigt det måste vara för hans familj, flickvän och närmare vänner. Jag som fortfarande kan gråta även om jag inte stod jättenära honom..

Jag är ganska ofta orolig över att min familj eller vänner ska avlida... Det är nog ett vanligt beteende för tonåringar... Jag har svårt att uttrycka känslor i ord så denna kommentaren blev nog en aningens invecklad.

Min pappa dog för ett halvår sedan. Han var ute och gick med våra hundar och bara ramlade ihop, han fick akut hjärtstopp.. Hela mitt liv rasade då och det kommer aldrig bli detsamma igen. Jag vet att att livet går vidare men frågan är hur?

Fint minne du har utav din pappa :)

min pappa gick bort september -92. Jag var då nästan 2 år gammal så jag kommer tyvärr inte ihåg honom..
Han dog i en brand. Ju äldre jag blivit, och klokare, så har jag mer och mer börjat tro att det var en mordbrand, men all information jag fått omkring olyckan.

det jag vet är att han tyckte om att hålla på med bilar, meka med dem osv.
Som jag sett på bilder osv, verkade mercedes vara hans favorit bil, och även jag har den som min favorit och älskar bilar.

Har även fått höra att han var den som kunde umgås med alla. Han umgick med alla dem som var lite "annorlunda", han ville inte lämna dem ensamma, tyckte synd om dem.

Jag får han kanske och framstå som ett helgon nu, som han egentligen inte var.. Men försöker för mitt eget bästa lyfta fram hans bra egenskaper, försöka få mig själv att förstå att han kanske hade varit en bra pappa åt mig, om bara inte allt gått så fruktansvärt snett..

Hej Stina väldigt bra skrivet!
Jag har haft ett väldigt tufft år och det kanske inte är någon som direkt bryr sig om detta, men jag var tvungen att avliva min katt i våras och det tog väldigt hårt på mig. Jag kände mig som en mördare jag dödade min egna katt som jag haft sen jag var 7 år som jag hade köpt själv för 5 kr. Jag var helt förstörd veckorna gick och det var ungefär 3 veckor efter detta så dog min farfar bara helt plötsligt. Jag minns att min mamma ringde mig, jag stod mitt på ica och skulle fika sen med min pojkvän och några vänner. När hon ringer och berättar att farfar var död kunde inte fatta för hade ju träffat han när min syster skulle fira sin 30 årsdag och det var bara veckor efter. Kändes som att ingen förstod och någon månad efter hamnar min morfar på sjukhus han hade fått lunginflamation, han höll på att stryka med. Jag mådde så jävla dåligt att jag började festa varje helg min pojkvän höll på att lämna mig. Jag är än rädd att telefonen ska ringa och att det hänt min morfar något. Jag vet inte vad jag ska göra mår jätte dåligt och jag vet att andra har det sämre. Mina kusiner förlorade sin mamma för ungefär 6 år sen och det tog jätte hårt på dom. Kan verkligen inte jämföra med något sådant. Jag har velat prata men kan inte, är bättre på att skriva än prata. Jag vill helt enkelt inte förlora min morfar han betyder allt för mig!

Jag har en nära vän som förlorat sin mamma, jag har jättesvårt för att prata om känslor och var nog inget vidare stöd när det hände. Jag va så ledsen för hennes skull men visste inte vad jag kunde säga, eller hur. Det är svårt. Jag är otroligt rädd för att förlora någon, får verkligen ångest när jag tänker på det. fint skrivet.

först måste jag säga att jag verkligen tycker om att läsa din blogg, du har en bra blogg ska du veta.
och sen vill jag beklaga det med din pappa hemst när det händer.
Jag vart helt tårögn när jag läser det du skriver, jag känner igen mig en del i det, jag mista själv min pappa när jag var 17 år gammal( 4årsen 21 november), så förstår det du skriver.

Så himla rätt & fint skrivet Stina!
Och det är en ren sanning med att folk är rädda för att prata om döden.. & egentligen så kommer vi alla dö någon gång, man undviker det tyvärr inte :/ Sorgligt men sant, beklagar verkligen det som hände.. <3

Minns och saknar tillsammans med dig idag! Min pappa gick bort för 7 år sedan och jag saknar honom lika mycket fortfarande! Men som du är jag säker på att han hör mig och ser mig leva mitt liv.

Stora kramar från en som vet hur det känns!!!

Jag gjorde det som alla säger att man inte ska göra för en tjej som nu har blivigt min allra bästa kompis, vi hade spelat i samma ahndbolls lag i fem år och det hade bara blivit hej och hejdå, inget mer med det, sen gick vi på samma skola med. Våra föäldrar kände varandra men inte hon och jag men hennes pappa va även vår tränare så jag visste mycket väl vem han var. Sen en dag fick jag reda på att hennes pappa hade drabbats av canser, . Hon själv va en väldigt blyg och tystlåten tjej som inte sa så mycket och anpassade sig alltid till andra. Rena motsatsen från den person jag är. Sen på en träning såg jag att hon va helt förstörd, såg henne i skolan och att hon mådde inte bra. Så jag gick fram till henne och började prata med henne, började med ett hej sen började vi prata på träningarna mm. Jag frågade hur det va med henne jag sa att oavsett när på dygnet så är det bara att komma till mig, ring mig bara kom. Om du känner för att bara ha någon att skrika på att få ut all din ilska och sorg så kom. Jag ställer upp! för tjejerna i hennes egna klass vågade inte "störa" de ville inte såra henne så de låtsades som ingenting, men det är det som gör ont. När man inte får nåot stöd när man inte känner trygghet hos sina kompisar. Vad jag inte visste då va att i och med att jag tog steget och verkligen pratade med henne så va det en början på en helt underbar vännskap. Hon är nu min allra bästa vänn, jag har fått så otroligt mycket tillbaka av detta. Vi hittade varandra i denne otroligt jobbiga stivation och vi hittade varandra i våra olikheter. Hennes familj säger att de är evigt tacksamma för att jag ställde upp för henne, jag ångrar inte en sekund att jag gjorde det! Som tur va överlevde hennes pappa kampen mot canser och lever nu ett bra liv med sin familj. och jag och elise som tjejen heter är fortfarande absolut bästa kompisar, allt detta hände fö4 fem år sen drygt, vi är nu 16 år gammla.

Men glöm aldrig, det är bättre att störa och visa att man finns än att förneka. För i svåra stunder är det just då som de behöver någon att förlita sig på, utom familjen, att bara ha någon att "kräka på"

Stina, du är otroligt inspirerande! tack för en underbar blogg! <3

Petra: Det gör bara det och på något underligt sätt finner du strykan inom dig. Jag lovar! Jag trodde aldrig att jag skulle kunna leva utan pappa men se, jag lever, och jag mår jättebra. Visst saknar jag något otroligt, men så är det ju. Alla ska vi dö en dag, de som dör tidiare går bara ett stycke i förväg :) Många kramar

det långa inlägget om tjejen och hennes pappa va skivet av Felicia Hansson, glömmde komentera det, vill gärna ha svar! :) kram

Jag har förlorat mormor & morfar, farmor & farfar. Det kändes tufft då, men det känns ännu tuffare nu kan jag säga. Jag hann aldrig lära känna någon av dem, och det har jag dåligt samvete för och ångrar nu. Men jag lärde mig iallafall en sak; att aldrig ta någon eller något för givet. Jag uppskattar de som finns kvar i livet, i min närhet, mycker mer nu.

jag har aldrig förlorat någon som står mig nära så jag kan väl inte riktigt förstå hur det känns. Men ändå sitter jag här och gråter för du skriver så levande och fint Stina.! Kram

Min pappa dog när jag var 12½. Efter en lång tid av olika sjukdomar slutade det med att han fick en stroke och lunginflammation. Han låg på sjukhus i en vecka i princip utan någon möjlighet att kunna förmedla sig till omvärlden. En fredagkväll ringde de och sa att han somnat in. Vi åkte dit och tittade på honom. Insidan av hans arm var fortfarande varm.

Jag var ledsen, men jag tror att jag fortfarande lever i ett stånd av förnekelse, trots att detta hände påsken 2004. Som jag läst i en av böckerna av Marian Keyes, "Anybody out there?": I knew he was dead, I just hadn't realized it was permanent!
Så känns det fortfarande.

Jag går inte runt och önskar att det aldrig hade hänt. Självklart kunde en del saker ha varit bättre. Vi kunde ha haft mer pengar, jag hade inte behövt se på när mamma hittar en ny. Å andra sidan är det så mycket som har hänt som inte skulle ha gjort det om pappa fortfarande var i livet. Jag hade aldrig träffat min underbara pojkvän, som gjort så oändligt mycket för min personliga utveckling, och utan honom hade jag aldrig blivit scout. Samtidigt vet jag att pappa var stolt scout och jag önskar att jag fick veta vad han tyckte om att jag gick i hans fotspår. Han fick ju inte heller träffa min pojkvän och jag vet att de hade kommit väldigt bra överens. Pappa kommer aldrig få träffa mina barn som jag en dag får.

I vilket fall som helst så är pappa inte helt och hållet borta än för mig. Jag kan inte tro på omöjligheter, även om jag inte vet hur den här ska lösas.

Allt är möjligt.

oj vad fint skrivet stina!
din dotter är lyckligt lottad som har en så jordnära mamma
ta hand on dig och din familj och jag önskar dig all lycka till i livet
kramar josefin

Hej Stina!
Känner självklart igen mig i mkt av det du skrev. Min mamma gick bort för 5 år sen. Kan fortfarande känna hennes närvaro och se henne framför mig. Jag har iafl haft tur. Jag fick sagt "jag älskar dig" till henne dagen innan hon gick bort. Jag fick det. Men det var för jag kände att det var nära. Hon kunde inte prata, höra, knappt se. Men jag skrev en lapp. Och där skrev jag att jag älskade henne. Det är något jag har tagit med mig i min sorg. Men det finns inget jag önskar mer än att får säga det igen.
Stor kram.

Min pappa dog när jag var åtta år, det gör mig fortfarande ledsen.

jag älskar din blogg. <3

USCH. JAG LNSKAR ATT BARN ALDRIG FICK VARA MED OM DE DU HAR VARIT MED OM. BARN BEHÖVER SINA FÖRÄLDRAR. LÄNGE!

Otroligt fint skrivet! Blir tårögd och känner verkligen hur allt bara vill komma ut. Jag har inte förlorat någon förälder eller något syskon men för två år sedan, 1 månad och några dagar så dog min älskade farfar.

Förstår om ingen orkar läsa detta, men jag måste bara få skriva av mig nu innan jag spricker.

Han var gammal, 91 år, och hade opererat båda höfterna. Han hade alltid varit en lugn och väldigt ståtlig människa, ibland när vi var ensamma berättade han om sina tider i andra världskriget och om hur livet var när han var ung. Inte många sånna stunder hade vi men det var sånna stunder man lärt sig uppskatta sådär i efterhand.. Jag kommer ihåg att vi var på middag hemma hos farmor och farfar med släkten, dvs mina fastrar, min farbror, pappa och min bror. Vi satt och pratade och så fick jag höra att farfar hade fruktansvärt ont i ryggen. Kvällen fortsatte som vanligt med fika och prat.

Ett tag efter, tre veckor kanske, så ringde pappa och berättade pappa att farfar hade åkt in på sjukhuset efter att ha ramlat utanför sitt rum, och legat där hela natten. Han låg på sjukhuset och någon dag efter berättade läkarna att min farfar hade hade cancer och hade haft det länge, det hade spridit sig i hela ryggen, magen och ja, det var en stor orsak till att han hade så ont. Vi åkte till sjukhuset dagen efter (jag och min pappa, - min bror bodde i malmö just då) och vi satt där en stund. En alldeles för kort stund tyckte jag. Han låg där, han sov, han gick på så mycket smärtstillande och hans andetag var tunga suckar. Dagen efter åkte vi tillbaka efter att jag sagt till pappa att jag MÅSTE dit igen. Jag hade skrivit ett brev till min farfar, som han skulle läsa när han vaknade upp. Jag satt där en längre stund, och höll i hands varma hand. Klappade hans hand och höll tårarna tillbaka.. Pappa skjutsade mig hem till mamma och där satte jag mig för att äta middag med familjen. Plöstligt ringde telefonen och jag kände hur mitt hjärta slog ett extra slag, jag svarade och hörde pappas röst: "nu finns han inte mer gumman, farfar finns inte mer" . Då brast allt jag hållt inom mig. Jag, min farbror och hans fru som kommit från gbg samma dag, mina fastrar och pappa åkte till sjukhuset där farfar låg. Vi kom in i rummet och jag lyssnade efter hans andetag, men de va helt borta. Han låg där, helt tyst, med ett uttryck som skrämmer mig än idag. Min lilla farfar var borta och brevet som jag gett till honom låg bredvid, oöppnat. Mina fastrar grät och jag grät, pappa hade svårt att andas men höll mig och sin lillasyster i famnen.

Denna otroliga smärta, denna sjuka känsla och tanke av att "du" som alltid funnits där, inte längre finns. Bara i hjärtat och i himlen.

För ca 30 år sedan försvann min morfar. För två månader senare efter min farfars bortgång avled min ingifta farbror i Arizona och ett halvår efter avled min vän Malin i en tragisk olycka.

Tack för detta fina inlägg Stina, man känner sig starkare.

KRAM

Cissi

Jag är rädd att förlora någon. Min mamma.
Hon är sjuk i någon sjukdom hon inte vill tala om, en sjukdom som förföljt oss sedan jag var något år gammal. Jag har aldrig vågat fråga vad det är för sjukdom, men jag ser att hon är svag. Hon kan knappt tala, hon ramlar sig fram och verkar inte må någon bra.

Men jag ser ändå lycka i hennes ögon. Hon har livsglädje. En livsglädje som kanske bara varar något år till. Men så länge den finns vill jag försöka vara glad. För min mammas skull.

Jag känner precis likadant! Jag har aldrig pratat med mina vänner om min pappas död, jag klarar inte ens av och prata med mamma eller syster om det. Väldigt ofta sätter jag mig i mitt rum, kollar på bilder, och bara gråter. Saknaden är ibland för stor.

Stina, lika bra skrivet som alltid!
Jag har inte förlorat några familjemedlemmar. Min mamma låg inne på sjukhus i 14 månader, låg i koma, sövdes ner ca 100 gånger och opererades otroligt många gånger. Men det jag vill skriva om är mina far och morföräldrar.

Jag har inte några av dem kvar. Jag är 17år nu. Min farfar har jag aldrig träffat. Jag stod alla väldigt nära, och särskilt min morfar. Han var alltid den positiva. Jag såg honom aldrig arg. Han var min ängel. Han gick bort nu senast för ungefär ett år sedan, och det var otroligt jobbigt. Jag läste upp en egenskriven dikt på hans begravning som fick bra respons, och det är jag stolt att jag gjorde även om det var otroligt jobbigt. Han har en egen plats i mitt hjärta. Jag tänker på honom nästan varje dag. Att förlora någon gör revor i själen.

Angående din pappa, jag vet att han hör dig! Jag trodde jag skulle förlora min mamma så otroligt många gånger. Då var jag mellan 12 och 13 år, så jag kan sätta mig in i din situation!
.
Du är en fin människa stina. Jag känner inte dig, men ord kan beröra så mycket. Du är äkta. Du är en stor förebild för mig. Lycka till i framtiden stina! <3

Farfar dog för tre år sen och ännu gör det ont inombords. Men jag har lärt mig att man inte ska tänka på sorgliga saker utan på de fina minnerna man fick tillsammans. Jag saknar när vi åt pannkakor och ärtsoppa tillsammans och när han alltid läste tidningen till och åt en knäckemacka. Jag saknar de stunderna när han kom hem och kysste en på pannan så att hans skäggstubb alltid stack och hur man fnissade åt det. Jag saknar hur vi firade jul tillsammans och hur han alltid skojretades med min mamma. Det är så mycket jag saknar och alltid kommer att minnas av min fina Farfar <3 Vila i frid..

Ingen kommer väl läsa den här kommentaren men jag måste säga det ändå.

Ni som har förlorat någon och tror på liv efter döden - gå till ett bra medium. Jag var till en kvinna som flera jag känner hade besökt (både såna som tror på det och såna som inte tror) och alla var helt chockade efteråt. När jag fyllde 18 i september kunde jag äntligen gå och ja.. det finns inga ord! Helt otroligt, och hon kunde absolut inte ha "hittat på" eller "kollat upp" (speciellt eftersom man bokar med namn) innan jag kom dit. Både saker om mig och mina anhöriga och när hon fick kontakt med flera som gått bort.

Så, nu fick jag det ur mig iallafall :)

Precis som alla andra har skrivit så är det grymnt bra skrivit och så sant alla ord.

Jag förlorade min pappa för några månader sen jag var 14 då. Det var 20 december -08 han dog. Han dog i cancer och låg på hospis dom sista dagarna. Han kämpade med sin cancer i ett nästan 2 år. och jag förstod under den tiden inte att han kunde faktist dö. Lixom.."sånt här händer inte mej,sånt här händer bara andra. Så klart min pappa klarar sig,snart kommer han vara frisk och han kommer snart fortsätta åka och kolla på mina fotbollsmatcher"men så blev det inte, han dog. Min pappa,min enda trygghet försvann. Den ryktes bort från mej och jag fick aldrig tillbaka den. Jag var hoss han kvällen innan han dog, jag såg och tänkte..det här kommer aldrig gå.det finns ingen chans att en sån här sjuk och utmagrad människa kan klara sig. Men jag min storebror och min morbror åkte hem från sjukhuset den kvällen efter att jag hadde kramat han och sagt "jag älskar dej så mkt" jag fick en klump i halsen och försökte att hålla tårarna borta,ville inte att han skulle se mej gråta. Men vi åkte från sjukhuset..och jag skrek nästan i bien "JAg måste till stan och köpa en julklapp till pappa!!" Min morbror som körde bilen kollade på mej med en ledsen blick, det var som han ville säga att det inte var någon idé att köpa en julklapp eftersom pappa skulle nog inte klarar sig till julafton. Men han gjorde som jag sa och vi körde in till stan..men alla affärer hadde stängt och jag blev jätte ledsen.. då sa han " men du vi kör till Rusta och kollar". Så vi kollade runt där band billiga godislådor och strumpor.. till jag tillslut stannade och såg en ängel stå ensam på en hylla.Jag tog den och köpte den. den var perfekt tyckte jag,och jag tänkte äsh jag åker till pappa imorrn och ger den istället.

Mamma kom aldrig hem den kvällen, men det var inte så ovanligt längre för hon sov ofta över hoss pappa det året på sjukhuset så min bror och jag gick och la oss. Den natten kunde jag inte sova alls. Jag låg och tänkte hela natten "pappa måste klara det här, han måste vara mej på julafton nyår... och att jag ville ha han där när jag fyllde 15 år." Men när jag vacknade nästa morgon visste jag att det hadde hänt något.Det var bara en tom känsla jag hadde inombords.något var fel.
Mamma kom upp och berättade den hemska nyheten.
Pappa hadde dött.

Jag sket i att bearbeta sorgen i början.. men nu kommer allt,känner att det bara blir jobbigare och jobbigare för varje dag som går<3

asså shit jag fick tårar i ögonen när jag läste detta.Och jag förstår har själv inga syskon eller mamma eller pappa som har gått bort men en av mina vänner har de.

Du skriver så himla fint direkt från hjärtat! Du är bäst Stina!
När jag läser det här får det mig att tänka på min morfar och min morbror som jag stog väldigt nära båda två! En vecka innan julafton 06 då jag var 12 år dog min morfar av naturliga skäl och två veckor senare dog min morbror.Min morbrors hjärta stannade bara helt plötsligt, han var annars helt frisk. Det var hemskt. Jag blev helt förstörd, men kunde inte gråta för då blev allt på riktigt, och nu 3 år senare önskar jag att jag hade gjort det. För att nu känns det som att jag inte brydde mig fast det va just det jag gjorde. Nu kan jag ibland börja tänka på nått som har med dom att göra och börja gråta och idag känner jag att jag kan de vilket känns skönt. Jag var den sista som pratade med morfar, han ringde hem till oss från sjukhuset på morgonen dagen han dog. De var bara jag som var vaken och svarade därför och fick prata med han. Jag tyckte det va hemskt jobbigt för alla ville veta va han hade sagt och jag önskade bara att de var någon annan som hade svarat den gången eller att han hade ringt hem till mormor. Nu är det inte lika hemskt utan jag är glad att jag fick prata med han en sista gång. Men jag saknar dom jämt varje dag och önskar att min morbror i alla fall kunde få ha vart kvar, han var bara 58 och allt blev bara hemskare när han dog. Det var dags för min morfar men inte för han.

Jag saknar min mormor något ofantligt! Hon dog för ett år sedan, 70 år gammal i en akut hjärtinfarkt. Hon var min mormor, min extramamma och min bästa vän! Jag har ärvt nästan allt från henne, utseendet, egenskaper och personlighet. Hon var en tuff kvinna med ett jobbigt liv med elaka män och svårigheter. Hon hittade tillbaka till sig själv och levde 30 riktigt bra år med sina vänninor, sina barn och barnbarn. Det går inte en dag utan att jag saknar henne. Jag önskar SÅ att jag fick 5 minuter med henne så jag kunde berätta vilken förebild hon är för mig. Det är svårt att förlora någon.. det är väldigt svårt!

Tack för ett fint inlägg, håller helt med dig!

Jennie: Så fint du skriver, massa kramar till dig! <3 Jag känner igen mig...

Jag fick gåshud när jag läste det här!Du är en sån fantastisk bloggerska och jag vill bara säga att din blogg påvärkar!

vi alla mister alla någon viktig familjemedlem, det är så livet ser ut... men att mista en förälder skulle jag nog inte kunna ta mig igenom.
hoppas allt är bra med dig och familjen, ha det bra nu! <3

Åh vad vackert skrivet.. Blev helt tårögd, dina texter berör mig alltid.

Jag har aldrig förlorat någon nära men kan inte föreställa mig hur det är :( Och det skrämmer mig att jag någon gång kommer måsta gå igenom det.. Massa kramar till dig!

Jag förlorade min pappa för tre år sedan.
10 dagar efter att jag hade fyllt 12, så föll han ihop i motionsspåret hastigt och lustigt i en hjärtinfarkt... och eftersom att varken mamma eller pappa hade tagit med sig en mobil ut, så kom ingen hjälp förrens det var försent.

Jag fasar också för frågor som t.ex vad jobbar din pappa med?
Vad säger man? Han är död, han finns inte..
Det känns så fel..

Och jag ororar mig för att mamma eller min bror ska försvinna, hur ska jag klara mig utan dem?

jag har inte mist en mamma, pappar, bror eller syster. Men i sommras miste jag min morbror och för ett år sedan min mormor. Och jag saknar båda två så in i h-e-l-v-e-t-e mycket fortfarande. Min mormor var helt unik. helt full ifan och svor men var så omtänksam, snäll, förstående och någon jag bara ville lägga huvuet på axeln. jag kommer aldirg glömma henne och alla våra stunder tillsammans. när jag vbar liten ochmormor var på besök satt jag bredvid henne i soffan och höll om henne. ingen fick ens gå iun i vardagsrummet då.
och min morbror. han var bara 42. han var rolig, musikalikt och när jag var lite så skojade han alltid om att han skulle "salta in mig" heh. han skulle salta in mej i en stor bytta salt och jag gav tillbaka och skulle salta in honom med, men sa att det inte fanns en låda som var stor nog xD i julklapp fick jag för några år sedan ett paket salt och på dagen innan begravningen öppnade ajg det och hällde i salt i ett kuvärt :') tyckte det var en självklarhet att han skulle ha med sej salt från mej. och så skrev vi alltid recept om varandra på talvan, och han skrev om m ina råttor, och det kanske låter osm en helt totalt udda relation men han kunde man skoja med, lita på och han var bäst. jag kommer alltid sakta dessa två människor<3

Min vän viola dog för tre år sen, på sin egna födelsedag. Hon skulle fylla 16 och smög sig in med kompisar på källbybadet i Lund för att nattbada.. Hon kom aldrig upp ur den poolen. På lördag är det exakt tre år sen jag träffade henne för första gången. Trots att jag inte kände henne så länge betydde hon jättemycket, gör fortfarande. Vi träffades genom musiken, kent. Hon var så snäll mot alla.
Det är inte rättvist att dö på sin 16årsdag.. Det ska inte stå samma datum på gravstenen. Sånt gör ont, riktigt ont.

Beklagar om din pappa! <3

Nathalie: Jag vet precis vad du menar. Som man oroar sig för att mamma eller syskon ska försvinna! Det är så otroligt jobbigt. Förhoppningsvis får de stanna kvar och leva ett långt liv tillsammans med dig, tänk så mycket fint som väntar i livet :) Många kramar

Jag har haft tur med dedär att förlora någon. Den enda som gått bort av mina nära är min mormor, hon dog i cancer när hon var i femtioårsåldern. Jag var bara 5 år då, så jag förstod inte så mycket. Men jag minns att hon verkligen inte mådde sådär jättebra, jag gick ner till henne varje eftermiddag och undrade hur det var med ryggen, la mig bredvid henne och bad henne läsa en bok för mig. Läkarna visste inte vad det var för cancersort eller vad det var för sjukdom överhuvudtaget, förrän hon gått bort för längesen. Samma år höll min rullstolsbundna storebror på att gå bort, men läkarna lyckades rädda hans liv, året var 2001, som är och förblir det värsta året i min mammas liv.

Jag har inte heller så mycket minnen förutom just dom där eftermiddagarna med min mormor, men jag har fått höra att himmelen var alldeles rosa orange den dagen mormor gick bort, och jag hade visst utropat "titta!! titta! jag ser henne! där är mormor!!", så jaa.. Det är väl något speciellt allt, hehe.

Vad som hänt ganska nyligen dock är att en tjej i min ålder som var god vän till några av mina närmsta vänner, har tagit livet av sig. Jag var vän med henne en period under lågstadiet (är 13 år nu) och så träffade jag henne några gånger i femte klass, men jag har aldrig stått henne riktigt nära. Men mina vänner, de har varit så ledsna. Har man nämnt namnet "frida" så blir alla tårögda, och jag vill finnas till, försöker hjälpa dom, ger dom låååånga kramar och försöker trösta, men det är inte så lätt för jag vet inte hur de känner.

Jättebra skrivet iaf, Stina!
Älskar din blogg.

Tårarna rann ner jag läste ditt inlägg.
Jag har aldrig förlorat någon, och jag är så tacksam. Någon dag kommer det att hända, alla dör ju någon gång. Men jag är så glad över all den tid jag har fått med mina nära.

Min mamma dog i cancer när jag var 6 år, det var 19 år sedan nu. Herregud så längesedan!! men jag minns fortfarande den dagen då pappa samlade oss i köket och berättade att mamma gått bort. Eftersom jag var så liten förstod jag inte riktigt att mamma faktiskt skulle dö, även fast jag visste att hon var sjuk och allt sådant.

Hon låg på sjukhus till och från i ungefär ett år innan hon somnade in i mitten på april 1990.

I ärlighetens namn minns jag inte så mycket från min mamma. Jag minns mest sjukhustiden och tiden då hon väl var hemma, men var väldigt dålig och mest låg i sängen. Jag minns operationsärret på magen (hon hade cancer i livmodern). Och jag minns sista gången hon fick komma hem, med dropp och hela kittet. Det var påsken det året hon gick bort... Det var hemskt att som sexåring se sin mamma tyna bort framför ögonen på en.

Men jag minns att mamma var väldigt pysslig. Målade, sydde och massa andra saker. Hon var väldigt kreativ och det har nog både jag och min syster ärvt.

Jag saknar såklart min mamma, det var jobbigt att växa upp utan en mor men jag klarade mig ganska bra ändå!

Jag tänker inte på henne varje dag kanske och jag saknar inte varje dag. Men ibland känns det tomt och man tänker mycket på hur det kunde ha varit och hur man själv hade varit som person om hon funnits där. Under tonåren då man är sårbar så tänkte jag hemskt mycket på henne och det var många "varför just min mamma"-tankar.

Det bästa jag har kvar från henne är en inspelning på ett sånt gammalt kassettband där jag är dryga 1 år och hon försöker lära mig att prata =) Ibland tar jag fram bandet och kan lyssna på hennes röst. Då river saknaden såklart tag i mig igen men samtidigt känns det bra att alltid ha kvar hennes röst.

Trots att någon slits från dig så glöm inte att leva vidare. Det är vad våra avlidna släktingar och vänner skulle ha velat!!

Och som min farmor sa: Tiden läker alla sår, men ärren finns alltid kvar. Och så kommer det alltid vara för mig. Jag kommer aldrig glömma!

Jag har förresten förlorat min mormor och morfar.. men jag kan ändå inte säga att de var nära - då jag inte minns dem. Jag var ca 1 år när de båda gick bort så jag har bara sett bilder på oss men vet inte riktigt hur de var..

Jag har också förlorat två hundar.. jag hade dock bara levt med dem i något år. Det var rätt jobbigt, men jag förstår inte varför det INTE berörde mig mer. Jag grät när det hade hänt och kanske en dag efer, men sen tänker jag inte mer på det nästan.. känner mig så hemsk :(

för tre veckor sedan var vi på en frivillig resa från skolan. Vi skulle åka till Polen och Tyskland för att se på koncentrationslägren. Vi hann inte längre än till Polen, eftersom en vän dog i en allergichock precis innan vi skulle åka vidare till Berlin. Det är jobbigt att ha varit med om detta, och det kommer förmodligen att följa med en för resten av livet, men man måste göra det bästa av situationen ändå och minnas henne som den underbara person hon var.

Jättevackert skrivet Stina! Beklagar verkligen att du förlorade din far i så unga år, men gott att du har många fina minnen av honom!
Anledningen till att jag nu inte kunde låta bli att kommentera, var att alla faktiskt inte har positiva minnen av sina föräldrar. Att döden till och med är en lättnad, att man som barn faktiskt önskade livet av sin egen mamma. (tashmiras.blogg.se/category/tomning.html)
Håller med dig dock att man inte ska vara rädd för att prata, och trots att ens kontakt med föräldrarna var allt annat än positiv. Sörjer gör jag ändå, dock inte att de dog, däremot hur det kunde, och borde ha varit.
Önskar dig allt gott, och gratulerar till lilltösen!

fint skriver stina!
för 3 veckor sen förlorade jag för första gången någon som stod mig nära, nämligen min katt... hon betydde mest i mitt liv! alltid när man var med hon var man gladast på jorden, hon fick mig att må så bra. om det var en jobbig dag i skolan, då man mådde dåligt ville man bara hem till hon! jag fick hon när jag var 6 år gammal, och nu är jag 13. alla tycker det låter helt knäppt att en katt fick mig att må som bäst, att hon var min bästa vän. även fast det har gått 3 veckor ligger jag och grinar väldigt ofta för jag saknar hon så mycket. den andra delen av mig bara försvann.. när mamma ringde och berättade att hon blivit påkörd blev jag helt förstörd, det värsta som någonsin hänt mig.
men man måste gå vidare fast man förlorat någon som stått en nära, även fast det är väldigt svårt.

det var skönt att få skriva av sig. kram på dig stina hoppas du har det bra!

jag kan inte förstå alls hur du känner detta, men man blir glad av att läsa t.ex: "Man skrattar från hjärtat igen :)" riktigt vackert å fint sagt..

Förstår dig precis..
jag förlorade min älskade pappa för 7 år sen och då var jag endast 12 år..
Jag förstod att han var borta men samtidigt förstod jag inte att han aldrig mer skulle komma tillbaka..
Det kändes som han bara var på en semester typ..
4 år efter hans död fick jag mer eller mindre ett utbrott.. Allt bara försvann under mina fötter och de var då jag verkligen förstod att han aldrig mer skulle komma tillbaka!
Att förlora den man älskar särskilt sin största förebild och älskade är det värsta som finns.
Man ska aldrig få uppleva som barn att ens förälder går bort för man behöver dem verkligen i sin uppväxt. Men tur är att mamma har klarat sig och klarat uppfostra oss ändå..
Jag förstår dig Stina och du är inte ensam..
Kram.

Så otroligt fint skrivet som vanligt :) Tårarna bara rinner...

Jag personligen har aldrig förlorat någon, men jag har två nära kompisar som gjort, eller tre egentligen men jag kände inte den tredje när hon miste sin pappa så jag har aldrig funnits där på samma sätt för henne.
En av dessa förlorade sin mamma i cancer för bara 3 månader sedan. Det är så otroligt svårt att veta vad man ska säga och framför allt när, och eftersom han är kille också då det ofta är "tabu" att gråta så får man verkligen välja sina tillfällen.

Att jag har haft det här så nära mig i flera år, sedan i 8:an då en av mina bästa vänner förorade sin mamma, har gjort att jag varje dag är otroligt tacksam över att jag aldrig haft oturen att förlora någon av mina nära, inte ens en mormor eller farfar!

Tänker på dig <3
kramar

Ingen "närmare" än min mormor och farbror har dött medan jag levt, men det gör tillräckligt ont. Oftast är det ändå glada minnen, jag ler när jag tänker tillbaka och känner tacksamhet för allt jag fått uppleva tillsammans med dem som nu är borta. Det gäller att aldrig glömma att i livet ingår döden.

Skor, mode, pyssel, mat, shopping, katter och annat som gör livet härligt. Och ett size zero-statement. Kika gärna in i min lilla vrå!

Du förstår inte hur himla FIN du är Stina! Det är så otroligt starkt av dig att skriva det här, och jag märker på alla kommentarer att jag inte är ensam om att bli otroligt berörd. Du är så himla fin som verkligen bryr dig om dina läsare, låter alla dela med sig av sorgen, för vi alla bär på någon sorts sorg. Tack för det här inlägget Stina, du är bäst.
Jag vet precis hur det är att vara vännen till den som förlorat någon, och även det är otroligt svårt. En av mina bästa killkompisar förlorade sin mamma för drygt ett år sedan och han tycker att det är otroligt jobbigt att prata om det, men jag ser att han behöver, jag ser hans sorg. Jag önskar att jag kunde få honom att prata ut om det, att våga, för han är värd ett så himla bra liv.
KRAM PÅ DIG STINA!

Du har nog världens stoltaste pappa!

<3

sitter här med stora tårar bakom ögonen när jag läser ditt inlägg.

Min mormors syster gick bort den 15 Oktober iår. Hon flyttade till usa som 20åring och skulle jobba som au-pair, hon gifte sig och skaffa barn, köpte hus, blev amerikansk medborgare - she really lived the american dream. Min mormor åkte över varannat år och hälsade på och min mormors syster kom till sverige senast 2005. För första gången flög jag till Usa med mormor 2008 och hälsade på och där var allt jag någonsin önskat mig. Jag o min mormors syster har alltid kommit bra överrens, vi stod varandra nära såsom hennes barn & barnbarn som bor i usa. Men jag fick dödsbeskedet förra veckan och jag kunde inte sluta gråta, min mormors syster var min förebild, min idol. Hon hade levt de livet jag vill leva. Hon kommer föralltid vara en spela en stor roll i mina val i livet, när jag åker den 25 januari som au pair är det hennes förtjänst att jag vågade, hon kommer för alltid vara en stor del av mitt liv.

Vad fint du skriver om ett så svårt ämne.

Det här glider väl från ämnet litegrann men såfort döden näms blir jag rädd... Min mamma är sjuk, hon har pannlobsdemens. Min mormor och min farmor hade alzheimers... Jag är livrädd. Rädd att bli som dem... mina barn är så små... jag vill vara hos dem, finnas där för dem... Jag är 34... och det kan börja så tidigt... Rädslan finns hos mig varje dag... Jag vill inte vara den sjuka personen som gör livet jobbigt för mina barn och anhöriga....

Min mormor dog i bröstcanser när jag och min tvillingsyrra föddes. Min morfar dog när jag knaske var 7-8 år så jag minns inte så mycket av honom (vet inte ens hur min mormor såg ut som "gammal" 50åring). Jag var på morfars begravning och läste nyss ett inlägg ovanför här bland kommentarerna där hon fnittrade bland alla sörjande i kyrkan. Så blev det för mig med. Skrattade och fnittrande. Jag förstod inget. Och sedan har jag inte mist flera i min omgivning, mest bara djur. Och om jag kan gråta ihjäl mig över en tam-råtta och sedan känna värkande smärtor av saknad över en hund så kan jag förstå hur oerhört jobbigt det måste vara att mista en person som man älskar <3

Både min gammelfarfar och gammelfarmor dog inom beloppet av 1- 3 år. Jag stod dem väldigt nära och drömmer om dom, istortsett hela tiden.
Vet hur det är att fölora någon man verkligen älskar. Men skulle nog aldrig kunna föreställa mig hur det är att förlora sin pappa.

Sjukt fint skrivet Stina! Du är duktig <3
Kramar

jättefint skrivet, tänker på dig! ♥

Jag kände igen det där du skrev, sitter här och gråter! Min mormor dag av cancer förra året i december. Hon var som min bästa vän och jag älskade henne stort. Jag har det också så där att någon råkar säga något om henne och sen kommer på. Det är jobbigt men jag har börjat leva med det. jag kan till och med börja gråta bara någon nämner ordet mormor. Jag förstår precis hur du känner<3
Hoppas ni alla tre mår bra? :)

min bästa kompis (vi va de under 7an till 9an ) men växte ifrån varann och hade just tagit upp kontakten igen, då en annan kompis ringde och berättade at hon hade hört att min vän hade en hjärntumör:( Jag och en annan vän åkte ner 14 mil till sjukhuset där hon låg, och ingen av oss käände igen henne, hon va så svullen av alla mediciner och hade tappat allt hår!:( De va den värsta dagen i mitt liv, och värre skulle de bli då jag fick samtalet att hon somnat in:( Kanske de bästa för henne, men faan va tungt!!! Tänker på henne massor, speciellt nu när jag ska ha bebis osv! Saknar henne varje dag! men livet går vidare och jag hoppas hon finns med mig nånstans:)

//Frida ( www.shooooo.blogg.se )

usch, jag vet precis hur det känns. Det är två år sedan min mamma gick bort. Helt plötsligt, ingen andledning. Jag gick också i sexan då... <3

Jätte fint skrivit Stina.
Men får man fråga, hur dog din pappa?

Kram

herregud, jag gråter! Jag beundrar verkligen ditt sett att se på saker. otroligt stark är du! väldigt fint skrivet!!

I somras gick min storebror bort i en bilolycka. Själva olyckan var i maj men i hela två månader låg han i koma. Att vänta på att sin 19 åriga bror ska dö är tortyr. TORTYR! 200 personer kom på hans begravning och runt om på nätet så står det om hans olycka, hans historia. Jag tror inte att man kan sakna någon så mkt som man gör då någon dör..

För snart 3år sen förlorade jag min farbror. Han hade varit hos läkaren 2 veckor innan han dog och opererades. Läkaren hade sytt honom fel så han inte kunde rapa, eller ens gå på toa, man kan säga att hans "avföring" tog kål på honom.. han hade så fruktansvärt ont och det känns som flera knivhugg i hjärtat när jag tänker på det, att han, behövde lida så mycket hela vägen tills det tog kål på honom gråter. Jag minns den morgonen så väl som om det var igår. 06:45 vaknar jag av att jag hör min pappa gråta i köket, och jag hade på känn att något hade hänt, pappa brukar inte gråta bara sådär?
Jag vaknade upp och gick mot köket och ser pappas ögon helt röda, jag kollade på mamma men hon tittade inte på mig, jag tog ett steg och frågade vad som hade hänt och väntade på att mamma skulle möta min blick. Till sist vände hon sig om och hon hade också röda ögon av tårar och sa: Linda, Marti.. han har dött, han dog inatt.
Det tog nog flera minuter för mig innan chocken hade försvunnit och jag insett vad som just hade hänt.. min farbror, som jag stod så nära, min farbror, med det stora hjärtat, min farbror, som jag älskade att vara hos på sommaren.. är död? borta? finns inte mer? va? till slut kom tårarna, och jag skrek av smärtan.. kändes som min bröstkorg var ett enda stort hål.
Jag har känt sån ångest att jag aldrig fick säga hur mycket jag älskar honom, hur mycket jag uppskattade honom. Men efter jag läst detta vet jag att han hör mig, ser mig, och vet om att jag älskar honom och alla mina andra fabröder/faster som är med honom där uppe. Min pappas sida är det många syskon, 9st rättare sagt och nu är det 5 kvar av dom. Ibland sitter vi och prata om gamla minnen om allihopa, roliga minnen. Och det är så jag vill minnas dom, alla de bra minnena.

Tack stina för du skrev detta, så otroligt fint
fick många tårar :')

Vet hur det känns. Förlorade min Pappa för snart 6 år sen.
Speciellt när folk inte vågar prata med mig om det utan mest inte låtsas om de.

Jag kan verkligen relatera till precis allt du skriver.. jag själv förlorade min mamma när jag var 10, nu alltså 9 år sedan. Fortfarande kan sorgen kännas väldigt påtaglig vissa dagar, men som du säger.. livet går vidare. Du är stark!

när jag var fyra år dog min mamma. Jag har inga minnen, jag kommer inte ihåg hennes röst, men jag vet att hon fick tjata på pappa för att få mig. Va glada för att ni HAR minnen. Och inte behöer höra folk i din omgvining berätta om personen som är halva dig. Jag önskar att jag också fick lé åt saker jag kom ihåg efter den människa som bar mig i nio månader, födde mig och som sedan tog hand om mig. Va det hon som hjälpte mig ta min första steg? Var det hon som hörde mina första ord? Kunde jag få henne att skratta? Jag är väldigt lik min mamma till utseendet så när jag kollar mig i spegeln ser jag henne. Men det är en person jag inte känner. Och det gör så ont i mig. Jag känner så igen mig i mycket av det du skrivet, men jag önskar att jag också hade minnen. Så håll hårt i dom <3

Min kusin i California förlorade sin lillebror 8 år gammal 20 mars 2007. Exakt 10 månader senare dog hans tvilling syster 18 år gammal. Det hemska med att stå dom så nära är att se hur långt ner mig kusin gick ner sig och efter att hans syster dog. Jag trodde faktist inte han skulle klara mer. Efter att fått reda på att hans föräldrar skulle skilja sig drygt 5 månader senare. Efter att ha åkt in och ut från sjukhet av olika anledningar och en svår surf olycka då han nästan försvann.. Vände de helt plötsligt och han bestämde sig för att kämpa och leva livet precis som hans syster gjorde och ville se sin bror göra. Han bestämde sig för att göra allt som krävdes för att surfa igen eftersom de var det hans lillebror ville göra, precis som sin storebror. Ist för att sörja varje dag bestämde han sig för att leva när han nu levde här på jorden. Idag kämpar han för varje dag och saknaden efter sina syskon, men han har fått perspektiv på livet och hans flickvän är mycket till hjälp efter alla jobbiga stunder han haft. Eftersom jag inte träffa mina kusin så ofta så är de fortf lite svårt för mig att förstå att dom är borta, men jag saknar dom och få mina fina mail från Summer som tjata om att jag skulle komma över.. I jul åker vi över och hälsar på sen kusinens begravning. Det kommer nog kännas lite konstig eftersom jag alltid åkte över där innan och hälsa på, bara jag och mina jämngamla kusiner och vi har så fina minnen tillsammans.

Jättefint skrivet stina, man blev verkligen berörd när man läste de <3 Kämpa på, din pappa är nog väldigt stolt..

Jag kommer fortfarande ihåg den natten så väl, det är snart för två månader sedan. jag vaknade av ett sms från min allra bästa vän, henne jag kan berätta allt för. Klockan var 03.20. Det var ett kort sms, "pappa har dött så kommer inte till skolan, säg som det är om någon frågar". Vi är båda 17 år och hennes pappa hade varit sjuk länge. Jag kommer ihåg att jag sattes i chock, jag sov inget mer innan det var dags för skola. Vi pratade sällan om honom, hur det var med honom, eller hur hon kände om det. Det var svårt och det respekterar jag. Den dagen stod världen stilla. Jag och mina vänner gick omkring helt tomma, ingen förstod något, ingen kunde koncentrera sig, ingen kunde fokusera. Vi var som spöken och allt vi kunde tänka på var hur hon hanterade allt. Vi brukade ofta gå ut och gå på kvällarna, min vän och jag, och när jag hörde från henne den kvällen brast jag på riktigt. Jag blev så lycklig, att få visa att det bara kan bli bättre, att bara få veta att hon ville prata med någon. Jag var så rädd att hon skulle stänga in sig i sig själv och aldrig komma tillbaka. Dagen efter var hon i skolan och det är nog därför jag vill kommentera egentligen. Jag vill framhäva hur stark hon är, man ska inte behöva förlora en förälder i ung ålder. Hon är den starkaste personen jag känner, hon får mig att inse att det finns viktigare saker i livet än små problem vardagen kan komma med. Hon får mig att uppskatta det man faktiskt har, precis som hon gör nu. Jag vet inte om hon kommer läsa det här, men även om vi har det trassligt ibland, bland annat just nu, vill jag bara säga att älskar dig och kommer alltid att göra det, min vän.

Jag förlorade min pappa för 4 år sedan.. :/ Saknar han så M Y C K E T !!

Min moster väntade en liten flicka (min kusin), min familj och jag var i Thailand och fick sms om att nu äntligen har Tilda kommit. Vi skulle åka och hälsa på dom när vi kom hem och alla var så glada. Men sen 3 dagar efter fick vi sms om att våran lilla kusin har blivit en ängel. Hon fick 8 st hjärtstillestånd på 3 dagar, hon var en riktig kämpe. Men gick sedan bort.

Så när vi kom hem fick vi gå på begravning. Min första begravning i mitt liv. Kistan var så liten, så vi alla satte oss på golvet bredvid den lilla lilla kistan för att komma så nära som möjligt. Det var nog en av dom jobbigaste dagarna i mitt liv.
Min moster som har haft henne i magen i 9 månader och har väntat på den här dagen så länge. Det är helt ofattbart.

Kramar / Hanna

Hej Stina!
Jag fick faktiskt tårar i ögonen när jag läste detta, så fint skrivet och det berör än!
Det jag ville säga var att jag förlorade min mamma när jag var 9 månader gammal och jag har inga minnen från henne, bara fått höra från min pappa vilken underbar mamma och människa hon var. Mina äldsta bröder kommer ihåg henne och har det svårare än mej eftersom dom kände henne och fick en realtion på ett annat sätt än vad jag fick. Min mamma var bara 28 år när hon dog och fick tre barn med min pappa. Hon var i ingen ålder och jag saknar att inte ha nån mamma. Jag är nu 20 år och hon dog för 20 år sedan. Som du skrev när man gick i skolan osv, man skulle berätta och andra undrade. Det var hemskt men nu har jag lyckats komma ur och tycker det känns bra att prata om det, men inte till alla, det kan vara jätte jobbigt. Men vänner tycker jag det är skönt att få ur min sorg hos och det uppskattar jag. Det jobbiga i detta är att man visste inte vad min mamma dog utav, utan pappa hittade henne i badrummet och jag satt å lekte brevid. Hon hade duschat och sedan fallit ihop. Under tiden som läkaren kollade vad felet var kunde inget hittats, inga tecken på varför hon dog.
Jag kan inte ens tänka tanken hur min pappa måste haft det, men som tur var hade jag en underbar farmor och faster med familj som är mina bonus föräldrar som jag bodde hos när allt var som värst. Jag vet inte om det bara var "bra" att jag inte var så gammal så jag slapp sorgen som mina bröder har gått genom eller om det bara är tvärtom att man har växt upp utan en mamma även om jag alltid haft människor omkring mej. Men det har varit svårt att inte kunna prata som andra kompisar gör med sin mamma. Så på så sätt saknar jag henne, jag älskar henne även fast jag aldrig sätt henne. (som ett minne) Det blev en lång kommentar, men känns bra att fått skriva det och jag förstår dej hur det känns, det finns inget värre! Liksom aldrig nått som kommer glömas eller försvinna ifrån än.
Men jag vet, även om jag inte är någon som tror på nått sånt här, men jag vet iallafall att min mamma ser på mej och hör när jag pratar med henne, men hon dog nio månader efter jag fötts, tänk om det var mitt fel, varför just då tänker jag ibland.
Tänk om någon hade svar. Jag vet människor som jag träffat att dom hatar sina föräldrar, då förstår jag inte vad dom tänker med, dom borde lära sej nått innan det kan vara försent!

Men jätte fint skrivet Stina, jag kollar din blogg ofta och tycker alltid det är lika roligt. Lycka till med den lilla flickan och livet!
Kram!

stackars dig!=( jag har förlorat min farfar och min kanin=(

Hej.

Det du skriver är så himmla sant.

Jag förlora en av mina bröder den 19/9-09. Lite mer än 5 veckor sedan. Jag sa hej då, men det var inget han hörde. Han låg i respirator i 2 dagar. Att veta att han inte skulle vakna något mera var det mest jobbigaste någonsin. Man fick bara mer och mer negativa ord från läkarna.
Jag ville inte säga hej då. Vill bara vakna upp och inse att det bara var en mardröm. Men jag vaknade upp och insåg att det var verklighet. Det gör så ont i mig varje dag.
Jag saknar honom, han musik som spelades in i mitt rum, basen jag hörde igenom väggen. Jag hörde alltid honom på nätterna, vi gjorde alltid nattmackor tillsammans. Köpte alltid hem mat till honom.
Han blev bara 22 år gammal och ville inget annat än leva. Men han fick ingen hjälp, även fast han sökte.

Jag saknar honom mer och mer varje dag och det är jobbigt att bara gå ur sängen varje dag.
Sitter nu och gråter och inser att han aldrig mer kommer att väcka mig på morgonen eller ringa mig och be mig köpa något till honom.

Det är så jag får leva nu, utan honom. Men han kommer aldrig försvina, han kommer alltid finnas i mitt hjärta.

MVH Sofia

en nära vän till mig förlorade nyss sin pappa. det känns fortfarande så nytt, och jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa till. det smärtar att se henne så ledsen. snälla stina, ge mig råd!!

I minnet Du lever, Du finns alltid kvar. I minnet jag ser Dig precis som du var.

Tack för en bra blogg som jag ganska nyss börjat att läsa :)

Min morfar ligger för döden just nu i cancer 70 år gammal. Tycker att det är så orättvist! För en månad sen fick han diagnosen cancer i lungor,lever och bukspotskörtel. Nu en månad senare ligger han på kungälvs sjukhus och kan inte ens prata :( I onsdags sa sköterskan att det nog bara va 2 dagar kvar. Jag va där och sa hej då. Men han håller sig vid liv än. Så jag va där i lördags med. Gör så ont att se honom ligga där och pinas. Vill bara att han ska somna nu...så att han slipper ha ont. Tycker synd om mormor med..hon såg så trött ut.

Kommer ihåg i somras (10 aug) då vi seglade till mormor och morfar för att ha en mysig grillkväll. Vi badade, spelade golf runt huset och hade så mysigt. Då var allt som vanligt. Nu 3 månader senare är allt annorlunda och snart finns han inte mer... ofattbart!

Snälla änglar kom och hämta honom så han slipper ha ont mer!

hm, lite dåligt att du bara tar upp mamma, pappa, bror, syster. Varför inte bästa vänner? mina bästa vän tog livet av sig nyår mellan 2008-2009 och de var min första begravning. och jag önskade att jag bara kunde spela tillbaka tiden!

Jag är 19 år idag.

När jag var 8 dog min morbror i en tågolycka, han sögs in under tåget när han gick på sidan.

När jag var 11 dog min bästa vän, min mormor. Hon hade cancer och jag var med henne på sjukhuset varje dag i 2 månader. Det gick fort, från att vara helt normal till medvetslös på bara några få månader. Jag låg bredvid henne i sängen på sjukhuset när hon somnade in.

När jag var 15 dog min älskade farmor. Min farmor och farfar samt deras två bästa kompisar i baksätet var påväg hem från Finland. Farfar körde. Mot dom kommer en okontrollerad bil (mannen hade somnat..) 11 meter bromsspår. Alla i bilen dog utom min farfar.

När jag var 17 dog min morfar. Han åkte in på sjukhuset i staden där jag bor med sprucken kroppspulsåder. Han flögs till Umeå direkt för operation och vi satte oss i bilen och åkte dit (3h bilväg). Han opererades och blev bra. Vi pratade och skrattade, detta efter 3 hotellnätter. Det gick några fler nätter och telefonen ringer mitt i natten. Morfar var hjärndöd. Komplikationer sen operationen.

Förra sommaren dog även min ögonsten, min schäfertik Ronja som jag haft i 10 år. Även min gammelmormor och ett flertal andra i min närhet har dött.

Av allt som hänt har jag fått depressioner, anorexi sen jag var 11 och en pappa som aldrig har funnits. Han bor endast 1 mil ifrån mig men jag har inte träffat honom på ett år. Jag fick blodproppar i lungor och ben och låg inne på sjukhus i en vecka, han hälsade på En gång för att ge mig pengar. Mamma var där dygnet runt.

Man får falla och må dåligt, det viktigaste är att man reser sig varje gång. Jag har min mamma att tacka att jag orkar idag, hon är världens bästa. <3

Ingen av mina föräldrar har avlidit, men det känns som det. Jag har ingen kontakt med mina mamma alls, hon är alkoholist. Hon lever, men hon har dött inuti mig. Hon har svikit mig så många gånger under mitt 14 åriga liv så det inte är klokt. Min morfar dog p.g.a alkoholproblem, min morbor är f.d alkholist. Listan kan göras lång. Det är sjukt hur mycket missbruk det finns i vårt samhälle. Jag har försökt hjälpta min ''mamma'' men det är endast hon själv som kan hjälpa sig själv. Hennes man värkar inte bry sig om det. Han är en riktigt äckelgubbe. Han ska alltid taffsa och dyl. när man är där.(vilket är få gånger)Jag har valt att inte ha någon relation med min mamma, dels för att hon aldrig har betett sig som en mamma. Jag har en underbart liv förtilfället som består av farmor pappa och farbror. Min farfar dog i somras. Ha en underbar dag Stina, det förtjänar du!

<3

Hej! För det första - väldigt bra skrivet av dej och väldigt modigt! Han finns vid din sida hela tiden, det ska du veta. Tycker även det du skrev om att det var lite konstigt/pinsamt när folk frågade om ens mamma. Tycker det är jobbigt att varje gång få denna fråga och sedan få ett "jaha, jag beklagar" tillbaka..
Jag tänkte dela av min berättelse lite. Min mamma dog 1998. Jag var bara 8 år gammal då. En värld rasade samman för mig och min familj. När min pappa kom fram till mig och min lillebror och berättade om vad som hade hänt kunde jag inte fatta det. Jag minns att jag inte ens släppte någon tår. Hon dog utav cancer. Hon hade den i drygt ett halv år. Allt gick så fort. Vi tvingades hela tiden åka till sjukhus. Det jag minns är att jag aldrig gick in till henne, vilket hon även nämner i sin dagbok hon skrev i sjukhuset. Detta ledde även till att jag numera avskyr sjukhus och mår illa om jag befinner mig i ett. Första gången efter så många år fick jag åka in till ett sjukhus ofrivilligt i september vilket resulterade i att jag fick en panikattack och började gråta från ingenstans.
Efter min mammas död flyttade vi till Sverige. Spelar ingen roll var jag bodde innan, så tänker inte nämna det. Jag tingades börja om från 0. Det var nog värst för min pappa, som än idag inte har kommit över min mammas död. Detta märker jag på honom då han ännu inte har kunnat ta till sig någon annan person. Det är hemskt för mig som dotter att bara se min pappa sjunka allt mer... Jag känner mig hjälplös. Det som jag oftast gör är att smyggråta på kvällarna. Det gör fortfarande ont att inte ha henne här och att veta att hon aldrig kommer kommma tillbaka men det som lugnar mig är att hon alltid finns vid min sida - fast jag inte ser henne. . .

Först och främst vill jag säga: TACK! Tack för att du tar dig tid till att skriva och tack för att du tar upp det här. Du är verkligen en förebild Stina!

2006 fick min älskade mormor cancer. Eftersom hon var ganska gammal så fanns det inget man kunde göra, förutom att vänta. Läkarna gav henne 1-5 år. Dagarna gick, dagarna blev till veckor och veckorna blev till månader. Jag var hela tiden medveten om att när som helst kan hon bli sämre. Varje kväll grät jag mig till sömn.. Sen hände det. 13:e Oktober, 2008. Den dagen kommer jag aldrig glömma. Den smärtan jag kände och den oron över hur vi skulle klara oss utan mormor. Min förebild, mitt allt. Det har nu gått ett år. Ett år och 13 dagar. Familjen/släkten klarade sig igenom detta svåra året, tillsammans. Vi höll alla gamla traditioner vid liv, för mormors skull.<3
Jag har insett att tiden vi har på denna jord är kort och den är ingenting värd om man är helt ensam. Tiden man har med sina nära och kära ska man inte ta för givet, man vet aldrig när den tiden är över..

hej,
min mamma förlorade sitt första barn, en dotter för många år sedan. hon blev bara några veckor gammal innan hon dog. jag förlorade min enda syster. jag hann varken träffa eller lära känna henne..

Jag började nästan gråta när jag läste ditt inlägg. Min pappa dog förra året efter att ha varit sjuk i lite mer än 1 år i ALS.

Han kunde göra mej både glad och arg men för det mesta var jag glad när jag var med honom.

Sista sommaren innan han dog var vi till Kreta på semester och han kämpade på och det var han som körde bilen hela tiden, trots sin dåliga muskel funktion, då musklerna förtvinade mer och mer.

Tycker också att vi bör prata mer och döden och vi i familjen har börjat prata lite grann med min systers barn och dom tycker att det är hur naturligt somhelst att prata om morfar.

Hej stina

Ingen har lämnat mig men jag är rädd, rädd för att om tiden jag är i tonåren att min pappa ska lämna mig=(, han är gammal men inte så gammal utan typ 52..Han har diabetes och hans socker är inte i bästa skick, hans hjärta har en gång stannat i tre sek typ men jag är rädd...Mina tårar rinner när jag skriver detta, tagnetbordet är fullt av tårar och jag släpper mig helt enkelt. Allt e perfekt inom familjen med jag känner mig så rädd. rädd att han ska ta ett sista andetag. Ja behöver en hand som kan finnas där för mig natt&dag:/

Det var snart 5 år sedan mim mamma dog(jag var 11)och hon dog bara sådär, helt plötsligt utan förvarning av blodförgiftning. Jag mår piss fortfarande och har aldrig pratat med någon om detta, när jag blir ledsen av andra orsaker så kommer tanken på henne alltid upp. Jag vet att hon var världens bästa mamma men det som gör mest ont är att jag inte kommer ihåg allt det roliga vi gjorde.
Jag saknar henne extra mycket just nu, hela tiden, varje dag, 24 timmar om dygnet. Det går inte en dag utan att jag skänker en tanke åt henne. Jag är livrädd att det ska hända min pappa eller mina syskon något, för då vet jag inte vad jag skulle göra.

Du är bäst Stina!

Jag blir alldeles tårögd! <3

Jag vet att din pappa sitter uppe på himmelen och är stolt över sin dotter.

Jag förlorade min pappa när jag var sex år, jag är idag 19 år men kan fortfarande bli ledsen av saknaden.

Jag beundrade honom verkligen och längtade alltid efter att han skulle komma hem från sjukhuset. Men till slut kom han aldrig hem igen.

På sätt och vis har det stärkt mig som person. Jag tar aldrig något förgivet och älskar min familj oerhört mycket. Men saknaden är förstås enorm.

Och till er som har en utsatt anhöring; en kram eller ett "vill du prata om det?" hjälper enormt mycket mer än en iskall tystnad.

Ingen i min familj har dött, men jag blev så tårögd när jag läste ditt inlägg att jag inte orkade läsa hela...

Starkt skrivet. Jag känner igen mig i dina ord. Förlorade själv min pappa i samma ålder, 10 år sedan nu. En sådan sorg är inget man kommer över, men man lär sig att leva med den.

Min mamma gick bort för tre år sedan i leukemi, hon var bara sjuk i 6 månader så hela förloppet gick väldigt snabbt. Jag var 18 år då och skulle precis börja sista året på gymnasiet. (är nu 21) Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att min mamma verkligen är borta och att jag aldrig mer kommer att träffa henne, aldrig mer kommer att krama henne, aldrig mer skratta med henne, allt sådant som man innan bara tog för givet. Mamma var bara 41 år och hade inga som helst fel, nästan aldrig förkyld. Så ni som läser detta, ta vara på alla stunder med din familj, du vet aldrig hur länge ni får vara tillsammans. Jag saknar min mamma något fruktansvärt, hon var den bästa människan på jorden.
Jag har för många minnen för att bara skriva ett, men hon var alltid glad, hon lyste upp hela rummet när hon kom in, alla kände en trygghet och en kärlek från henne som är väldigt svårt att hitta. Varken en mamma eller en pappa kan någonsin ersättas, och det är just den känslan, att man aldrig kommer att bli "hel" igen som är så ofattbart jobbig. Saknaden gör så ont! Tack för en super blogg Stina, du är så bra <3

Min farmor dog för nästan 1 år sen. Jag saknar henne otroligt mkt!

Fint skrivet <3

Jadu. 10 år sedan som min pappa ryktes bort från mig med. Hittade honom i köket. Såg ut som han blivit skjuten. Jag var 10 år. Hjärtattack. Inget barn ska behöva gå igenom det, men visst kommer man ur det starkare än innan.

tråkigt att höra de dära med din pappa<33

kanske inte hör hit:$ men vad heter den skolan du gick på?? för du gick i LIDKÖPING va?

jag har inte förlorat min pappa, men jag kan berätta att mitt förhållande med pappa är som om han skulle vara död. Mina föräldrar är inte skillda eller så, utan jag bor under samma tak som pappa och har gjort det nu i snart 15 år. Men han märker bara min lilla syster aldrig mig. All uppmärksamhet går till henne, fast hon är bara tre år yngre. Min mosters man vet mera om mig än vad min pappa gör. Är det sås om det ska vara??? Vad tycker du att jag ska göra? Jag vill inte någon dag stå stum, vid hans grav, för att jag inte vet vad jag ska säga åt honom. Jag vill ändra det här.

En nära killkompis gick bort. Han var underbar och den snällaste man skulle kunna tänka sig. Han var 10 år då, som jag. Tänker på han nästan varje dag och inser att det inte finns mycket att göra. Det går inte att förstå. Det jobbiga är att jag glömmer mer och mer. Hur var han, osv? Jag frågar mig själv hur det skulle varit om han fanns idag, kommer aldrig få svaret, men jag hoppas vi ses snart igen, jag vet.

kramar emilia, 13

I januari 2004 tog min pappa sitt liv, det var bara en vecka efter min 16 årsdag. Jag saknar honom enormt mycket medans jag är arg och besviken på att han lämnade oss sådär:( Jag har många fina minnen av min pappa. Lik som su och din pappa så fiskade vi, vi fiskade nästan varje dag på somrarna. Vi gick upp runt kl fyra på morgonen då gösarna nappade som mest. Ett speciellt minne jag har är när jag och pappa är ute en tidig morgon och dett nappar på en av trollingspöna, han säger att det säkert är en liten gädda på kroken så jag får veva in fisken. Det visade sig inte vara någon liten gädda, utan en gös på 6,5 kg. Min största fisk och då var jag kanske 10-11 år. Jag brukade reta honom med det ofta sen när vi var ute och fiskade. Min pappa och jag hade en jätte bra relation och på sommrarna när jag går vid platsen där vi hade vår båd minns jag honom med en enorm glädje. Dock har jag en obehaglig känsla de mörka och kalla vinterdagarna då snön ligger som vitast, det var en sådan dag som jag fick beskedet att en del av mitt hjärta var borta:(

På lördag ska jag bege mig hemmåt till min familj och jag ska även göra jätte fint på min fars grav och tända ett ljus:)

När jag gick på mellanstadiet dog min farmor. Jag kommer ihåg att jag vaknade på morgonen och kände att detta skulle bli den bästa dagen i mitt liv, kände mig lätt och såå levande! En otrolig känsla som jag aldrig, aldrig hade känt tidigare och inte heller efter. När jag kom ut till köket satt min mormor där och jag vet att jag blev superglad, de skulle ju bli en såån bra dag! Men sen sa mamma att min farmor hade dött under natten.. och då förstod jag att mormor var där för att stötta oss. Jag kände en sån stor skuld över att jag var på så bra humör när min älskade farmor precis hade gått bort. Men samtidigt tror jag att det var hennes känslor jag upplevde, hennes slut på allt lidande och hennes lättnad över att äntligen få bli fri uppe i det blå... Så vill jag iaf föreställa mig det och jag tror verkligen att det var den kopplingen som jag upplevde mellan oss....

jag kan säga så här jag har förlorat många men framför allt så förlorar jag folk nu

min bästa kill kompis försvann plötsligt från mej för lite mer än två år sedan
18 år och försvann i en hjärtattack
och jag trodde allt var ett skämt för att det var den 1 april
en liten del av mej frös till is den dagen

sommaren efter att min bästa kompis hade lämnat mej
fick jag reda på att min klass kompis hade gjort valet att lämna den här världen
hon hade tagit livet av sig efter ett bråk på internet
på internet.. några tjejer hade spridit ut hemska rykten på henne och lagt ut bilder på henne

i sommras dog två nära vänner till mej i en bilolycka
dom var på väg hem ganska tidigt på morgonen och en bil prejade dom av vägen och dom fick sladd och körde in i ett berg
detta var andra gången jag upplevde den där extrema tomhets känslan som inte går att förklara

för några veckor sedan gjorde jag och min pojkvän slut
han hotade med att han skulle ta livet av sig
och jag bröt ihop
jag klarade inte ens tanken på att en till person som jag bryr mej om försvinner från mej

världen är så liten livet är så kort
ta hand om alla du älskar
tillslut är det för sent

Åh, du fick mig att fälla ett par tårar där! Du är så duktig på att skriva om sådana här saker! Det går rätt in i hjärtat och det gör ont i mig att du som verkar vara en sådan underbar person fått gå igenom något så jobbigt!

Jag har förlorat många i mitt liv men som tur är finns mina föräldrar fortfarande vid min sida. Ändå är jag alltid rädd att min pappa inte ska finnas kvar när jag vaknar. Trots att han kämpat mot cancer sedan jag var tolv har jag inte vant mig än, och kommer troligen aldrig göra det. Att vakna av att ens pappa skriker av smärta, att se ens pappa som annars alltid brukar vara så stark gråta, eller att se honom i en sjukhussäng med slangar i hela kroppen, och sakta se honom förvandlas till någon som man inte känner igen som Pappa, det är något jag aldrig kommer vänja mig vid.

Men han lever, och jag är tacksam för varje dag jag får med honom! Jag ska bli bättre på att tala om för honom hur mycket jag älskar honom och hur stolt jag är över att han kämpar på!

Kram på dig!

Jag förlorade mitt allt för ett tag sen.. 8e mars 08. Det är det värsta jag har varit med om!
Jag fick ett samtal på en söndags kväll den 9e mars då personen i andra änden bara skrek : "Han är död!" Det glömmer jag aldrig...
Jag saknar hans närhet, hans famn när jag ska sova, jag saknar hans skratt.. Jag kan inte sitta här och rabbla upp allting som jag saknar för då måste jag gå igenom allting som hade med honom att göra. Saknaden blir inte mindre alls och jag var dum att blunda för allting så nu ca 1 ½ år senare så kom allt i form utav panikångest och nu sitter jag här. Jag vet inte vad jag ska ta mig till eller hur jag ska kunna gå vidare utan honom, jag saknar honom så att det gör ont!

När jag läste ditt inlägg så kom tårarna igen...
<3

otroligt vackert skrivet, dina texter betyder <3

Jag känner igen mig i det du skriver. Jag förlorade min morfar för 5 år sen. Den första året utan han var klart jobbigast. Att säga, jag går till mormor och morfar var svårt. Morfar fanns inte där med sitt leende, inte sin varma famn. Jag och mina närmaste fick hälsa på han när hans hjärta och kropp slutat funka men när hans själ fortfarande lever. Det var så konstigt att se att han inte andades. Det var jobbigt. Jag tacklar fortfarande sorgen och kommer alltid göra. Jag skulle vilja säga att jag älskar han för jag vad 9 år när han gick bort och ville inte tro att det var sant när jag fick det skrivet på papper. Han är döende, han kommer inte överleva. Jag trodde inte på vad som sas. I mitt huvud skulle min morfar alltid leva. Det är svårt för omgivningen att försöka förstå hur sorgen är när man misst någon man håller väldigt kär.

Jag har haft tur med att inte förlora någon men jag är rädd att jag kommer få göra det väldigt snart... min mormor mår verkligen inte bra, hon kommer inte ihåg mycket men hon vet iallalfall vem jag är.. hon började bli dålig för ungefär 2 års sen, sen har det bara blivit värre.. Nu är hon inlagd på ett boende och jag tycker det är hemskt att åka dit och träffa henne när hon sitter i sin rullstol och inte har nån kontakt med någon annan i rummet utan är bara inne i sina andra tankar.. det var ett tag sen jag träffa henne men jag brukar tjuvlyssna på min mamma när hon pratar om hon i telefon med sina bröder. Sista gången jag hörde sa hon att hon hade blivit mycket sämre och får se hur länge hon klarar det.. Jag pratar inte mycket om min henne med familjen men tänker på henne hela tiden.. ett speciellt minne som jag har innan hon vart dålig var när hon satt barnvakt åt mej för många års sen och så spelade vi memory och jag vann alltid och vi skratta och fikade och hade det jättetrevligt, jag saknar det så mycket... min mormor lever ju fortfarande men det känns inte så...

Fint skrivit Stina! blir alltid lika rörd när jag läser.

Jag har förlorat både tvilling syster farmor och farfar. Min tvilling syster dog vid 1 månads ålder så det det känns inte riktigt som att jag vet vem det är? Jag vet ju självklart att det är min syster men det känns inte som det. Det känns mer som en person vi i familjen saknar. Jag förstår inte hur mamma och pappa kan klara det så bra som dem faktist gör. I lördags fyllde jag 18 jag tänker näst aldrig på det men jag tänker mamma och pappa måste ju tänka på det...att dem faktist skulle haft en till dotter att fira. Det är självklart jätte glada att jag finns kvar eftersom dem har kömpat så mkt med provrös befruktning m.m. Men över till farmof och farfar.

Min farfar dog först och hade en sjukdom senil dement? Han glömmde väldigt mkt iaf. Jag fick inte heller säga hejdå till honom. När jag kom in till sjukhsuet låg han där fint med händerna på mägen och en blomma mellan händera våt kammad och fin. Jag var så jätte ledsen och tänkte hur ska farmor klara sig sj nu. Dem har ju levt ihop hela sitt liv. Den natten vi hade kommit hem fån sjukhuset och tagig farväll av farfar "kom" han till mej i en drömm jag hade. Jag drömmde att jag var på sjukhuset i hans rum och han var inte död han levde han sa till och med hej Jennie vad kul att se dej :) jag blev så paff så jag rusade ut ur rummet och sa till mamma pappa farmor och alla att farfar är inte död han sa hej när jag kom in han lever! Sen när vi kom igen levde han inte.
Jag vet inte riktigt men enda sen den drömmen har jag sagt att det var ett farväl från honom till mej.
Samma natt farmor dog kännde jag på mej på morgonen att något var fel. Jag vill inte till skolan men mamma fick iväg mej endå med orden att du vet att vi hämtar dej direkt om det händer. Pappa hade kört iväg till jobbet å jag visst att dem kom och det var nära på att hända. Jag åkte iväg till skolan och försökt tänka på något annat med det fanns alltid i tankarna att lever hon lr har hon dött. Vi hade luchrast ich när den var över tänkte jag: har det inte hänt nu så händer det inte idag. Jag kmr ihåg att jag hade b-språk efter maten så jag gick på det efter ungefär 15 min knackar det på dörren och jag stelnar till. Det är min mentor som ber om att få prata med mej å alla i klassen trodde ju jag ahde gjort något dumt. Jag reser mej och när han säger att jag kan ta med mej mina grejor är tårarna i ögonen. Någon klasskompis slänger ur sig en kommentar om att vad har du nu gjort? Vi går ut ur klassrummet jag och min mentor och på vägen till en korridor som typ väntsal till klassrumen säger han din pappa är här å samma ögonblick ser jag pappa står och vänta och det enda jag får ut mej är säg inte det och jag börjar stor gråta det enda pappa säger är jo det hände inatt. Och kramar mej. Det var den hemska stunden i mitt lv och jag klrar fortfaradnde inte prata om det utan att börja gråta.
Farmor klarade sig 2 år utan honom. Det sista året blev hon sjuk och hade något mojs i halsen som en tratt som stog ut som hjälpte henne att andas. Å jag tyckte det var så svårt att farmor var sjuk. Farmor avr inte en "vanlig" farmor utan hon var min bästa vänn. Det var hon som alltid skulle betala mamma för klippning t.ex mamma ville aldrig ha betalt och vem sa alltid då men ge dem till jennie. Kramade alltid en extra hårt innan man åkte hem och gav en alltid efterrätt lagade alltid ens älsklingsmat. Jag och min halvbror var värkligen hennes älsklingar av 12 andra barnbarn. Något år innan hon dag fick jag ett guldhalsband ett hjärta med en månadsten i. Som hon hade fått av farfar. Jag och farmmor fyllde år samma månad så det passade bra att jag fick det tyckte hon. Jag fick det och satte på mej det. Sen tog jag av det och glömmde bort det ett tag. Sen hittade jag det igen när hon hade dött och det hade jag på mej sen den dagen jag hittade det. För då var farmor alltid med mej. Sen skulle vi till thailand självklart hade jag halsbandet på mej farmor skulle ju vara med hon var flygrädd men jag visste att om jag hade halsbandet på mej skulle hon flyga med endå. När vi åkte hem och hade pakat upp allt hittar jag inte farmors halsband. Kom på att innan vi skulle hem höll jag på att fiffla med min smycken. Kom på sen att jag nog glömmt det på sängen på hotellet. Å vad vi har hört så tar thailändarna det som ligger på sängen som en gåva till dem som städar det rummet. Inte lätt för dem att veta. Vi rignde till hotellet och dem hade inte hittat något halsband. Så det är borta. Jag hade jätte svårt attt godkänna att jag faktist glömmde halsbandet där. Mamma sa till mej att vi skulle lämna det hemma så det inte försvan. men jag var stensäker på att det då skulle bli inbrott i huset å att det skulle försvinna på det sättet.
Mamma har en mening som jag tkr att det brukar bli lit lättare att förlåta mej sj att halsbande försvan ibland och den är: Att om allt som händer har en mening var det menignen att halsbandet försvan.
Det har hjälpt mej lite och jag har nästan förlåtit mej sj nu. Det är ungeför 1 årsen lite mer sen vi var i thailand.
Men det känns som att farmor förstår vrf det är borta även om hon inte finns mer. Det är 3 och 5 årsen farmor och farfar dog och jag kan fortfarande brista ut i gråt och gråta en hel dag för att jag saknar dem så himmla mkt.

denna kommentaren blev så jätte as mega llång och kasnke inte spec sammahängande för jag bölar så mkt så jag ser knapp vad jag skriver. Men jag ville ingetligen bara säga att jag ser upp till dej och älskar din texter och lycka till med familjen och allt annat som händer runt om dej.

Kram Jennie

min pappa dog när jag var lika gammal som dig.. för tre år sen..
fortfarande ligger jag vaken om nätterna ibland om gråter så jag skakar... det känns som något stort svar äter upp mig innefrån och den smärta och sorg jag känner då går inte att beskriva med ord, men du vet säkert vad jag menar..
på något sätt är det lite som att förlora båda sina föräldrar, jag har känt lika mycket sorg när min mamma så många gånger sagt att hon inte velat leva mer.
Jag tror aldrig att jag kommer känna mig hel igen, det har liksom satt för djupa sår i mitt hjärta som aldrig kommer läka.
gråter när jag skriver det här, men jag hoppas att han ser mig nu, min hjälte, mitt allt.. <3

Jag har varit med om döden väldigt ofta i mitt liv, väldigt många anhöriga till vår familj har dött, men jag hade sån tur att det inte hände i min familj.

När jag och min tvilling syster var 9år när hon fick diagnosen cancer. Hon hade en väldigt svår typ av cancer, och mådde extremt dåligt och var nära på att dö flera gånger. Men gud, sån tur vi hade.

Men jävligt fint skrivet. Även om jag inte förlorade min syster till döden, förändrade tumören henne väldigt mycket, eftersom den satt i hjärnan, och hon är en annan människa idag. Så jag förstår, till en punkt, hur det känns att förlora någon så nära, men känner mig så himmlans lycklig att jag slapp det.

Det du skriver är sant. Man måste ta sig igenom den och inte över den. Alla hanterar sorgen på olika vis, och ingen ska komma in och säga att ett visst sätt är fel.

Ha det bra!

vill berätta att jag beundrar verkligen din starka sida att prata om sånt känsligt ämne. jag tror att man blir så stark i själen och som person att gå igenom något sånt. grymt att du vill dela med dig av din sorg, eller ska man kanske säga, före detta!? kram på dig :)

Min pappas flickvän dog i cancer hösten 2007. Det vad en jätte jobbig period för mig och det är fortfarande jobbig. Jag pratar gärna om det, det känms så mycket bättre då. Har ett minne där vi ska åka iväg någonstans hela familjen och har gjort oss i ordning, hon kramar mig och berättar hur mycket hon tycker om det. Kan fortfarande känna värmen och glädjen från den kramen. Jag blir ledsen när någoting påmins om henne, oftast gråter jag lite om det behövs eller berättar för någon vad jag tänker på. Mina vänner ställer alltid upp för mig när det gäller all prata om saker som jag är ledsen över, och dessutom mycket annat.

har också förlorat min pappa... tycker det var jätte bra skrivet!

Gåshud och tårar.. Jag gråter, seriöst.

Jag har haft turen som aldrig förlorat någon, men jag är rädd för att göra det. Någon i min närhet skulle kunna dö när som helst, i en bilolycka eller vad som helst. Jag är rädd. Men samtidigt kan man inte gå runt och vara rädd hela tiden, utan men får glädjas åt det man har varje dag! Och det ska man inte glömma.

Jag blev så rörd av ditt inlägg, det var otroligt fint men samtidigt väldigt känslosamt skrivet.

Du är helt otrolig Stina, en så otroligt underbar människa. När man läser dina texter blir man helt tagen.
Gud, det är svårt att skriva hur underbar du är! Men det är sant, du är ett mirakel. Du är bäst!
Jag beundrar dig ska du veta. Du är en förebild för mig!

Jag var 11 år när min farbror dog. Jag kommer ihåg att jag kom hem en dag efter skolan, att familjen satt samlad i vardagsrummet och att pappa låg på soffan och grät. "Helt fel! Pappa gråter inte!" var det enda jag kunde tänka. Dem berättade vad som hänt, att min farbror hade fått hjärnhinneinflamation och att han låg medvetslös på sjukhus. Jag kommer fortfarande ihåg när vi åkte till sjukhuset för att "hälsa på" honom. Jag vet att jag inte riktigt förstod att han på sätt och vis redan var död... Han låg i respirator, och hans hud var lite sådär blå-lila aktig på vissa ställen. Jag vet att jag höll honom i handen och att jag önskade att han skulle bli bättre. På vägen hem från sjukhuset kommer jag ihåg att jag såg en massa JM-reklam skyltar (J.M var hans initialer, precis som mina) och kunde bara tänka på att jag ville att han skulle bli bra igen. Ett tag senare var han borta.
Ett speciellt minne jag har är när vi var på Lanzarote tillsammans, min familj, farbror + sambo, och farmor och farfar, när jag var omkring 8 år. Det var verkligen fint, och jag vet inte om det är mitt eget minne eller om jag bara har det i huvudet för att jag sett bild på det, men jag ser framför mig när jag låg på hans mage och vi flöt i poolen och jag skrattar så jag nästan storknar.
Ett annat minne är att han, varje gång vi samlades med släkten, satt och berättade om Bilbo för oss. Han hade läst boken och hade nästintill memorerat den utantill i huvudet. Så vi fick sitta där hemma hos farmor och farfar i soffan och lyssna storögdt när han berättade om Bilbo och hans äventyr.
Jag saknar honom verkligen, och bara att skriva om det här, 8- snart 9 år senare, gör att jag sitter och störtbölar!

Tack Stina, för allt! :) <3

För 8 år sen gick min mamma bort efter en lång kamp i Canser och lämnade efter sig mig och min då ett år äldre bror. Jag skulle precis börja sexan och hade tidigare den sommaren kommit in i puberteten. Jag och min bror bodde kvar hos min mammas sambo, men vi hade det svårt. Alla tre gick in i en depression. Jag hade turen att ha två bästa vänner som jag spenderade mycket tid hos, och en av de vännernas mamma hade själv mist SIN mamma i tidig ålder så hon stöttade och tröstade mig mycket.
När jag saknar min mamma tänker jag att det inte är över. att jag tillslut kommer träffa henne på något sätt. det är en känsla jag känner väldigt starkt och när jag tänker så känner jag mig lugn. Ett starkt minne jag har ifrån min mamma var när vi åkte bil en sommar från ett köpcentrum och solen sken och vi lyssnade på musik och sjöng med som vi alltid gjorde, min mamma var otrolig på sångtexter och det har jag ärvt av henne. Jag minns att vi åkte och åkte förbi en cyklist och jag skojade om någonting och mamma skrattade så mycket. Jag minns hur glad jag alltid blev när jag fick mamma att skratta, jag kunde se på henne att hon verkligen tyckte att det var kul och jag mådde så bra. Att vakna på morgonen och gå ut till köket och se mamma sitta där och lösa ett korsord och lyssna på radio är min starkaste bild jag har utav henne och radio är någonting som fortfarande har en lugn och mysig påverkan på mig. Jag tänker inte på det så ofta längre, men när det smyger sig på då och då, vilket ofta är nattetid, eller om jag drömmer om henne och vaknar i panik vänder jag mig till min käraste som håller om mig, klappar mig på huvudet och låter mig prata ut tills det känns okej. jag är så tacksam för alla som lyssnat och velat prata med mig när jag behövt det, och jag är också tacksam för att mina nära kan prata om min mammas bortgång utan att det ska bli jobbig stämning

Man blir tårögd när man läser det här, jätte fint skrivet!
Ta hand om dig! <3

Min moster dog för snart 7 år sedan, bara sådär - ingen förvarning alls. Jag pratade med henne i telefon den morgonen och när jag kom hem från skolan var hon borta. Vilken kontrast! Att den där morgonen var som vilken annan morgon, att det inte fanns något just den där morgonen som tydde på att jag den kvällen skulle ha förlorat någon jag älskar. Jag saknar och tänker på henne väldigt ofta, minns hennes leenden, hur hon luktade, saker och fraser som hon brukade säga. Tyvärr bleknar ens minnen med tiden och dom blir hela tiden svagare även om man aldrig kommer att glömma helt. Men som du säger, jag tror att dom vi älskat men förlorat får finnas kvar genom att vi tillåter oss själv minnas dom och prata om dom. Dom är ju inte borta bara därför att vi inte kan se dom. Och jag hoppas att man en dag kanske kan få ses igen, och få chansen att säga "jag älskar dig" igen. Men om inte, så tror jag att dom vet det ändå!

Och Stina, jag tror att din pappa ser ner på dig och det med stolthet. Jag känner inte dig, men jag har följt din blogg under flera år och att döma av dina inlägg så har du blivit en väldigt varm, öppen och klok människa, något som inte bara jag utan alla andra borde sträva efter. Jag blir så otroligt glad av att det finns människor som du, som tar sig tid och bryr sig om andra människor. Jag har tidigare skrivit i din "bikt" och nu kommenterar jag här. Tack för att du bryr dig om andra människor, det är människor som du som gör det värt att finnas kvar i en värld som annars är så full av ondska och annat elände.

Lycka till i livet, det förtjänar du!

Stina, jag måste bara säga att jag beundrar verkligen dig som skriver om viktiga saker och inte skriver som dom yngre bloggarna: nytt löshår, silikon hit och dit. Du är en bra förebild. jag har aldrig förlorat någon men jag har haft det väldigt tufft ett tag. min mamma åkte för att röntga ryggen dagen efter ringde dom och bad mamma komma in direkt. de sa att hon hade metastaser i ryggraden. Och att hon troligtvis skulle överleva max ett år till. hela familjen bröt ihop och ingen kunde fokusera på något alla var bara ledsna, Månaderna gick och dom hittade inte vart cancern satt. Och efter tre månader kom mamma hem och berättade att det var ärr dom hade sett i kotorna. Jag blev så glad och arg på samma gång. Jag vart så glad för att min mamma mådde bra . men vart arg över hur en läkare kan säga att man kommer att överleva max ett år, när det inte var så.

Glöm inte din pappa hör dig, ser dig, och är med dig i alla lägen. Han är stolt över dig och din familj. Kramar

Stina, det är helt otroligt. Vad du än skriver om lyckas du få mig att gråta nästan - antingen glädjetårar eller inte. Du skriver så fint ♥

Jag har förlorat min moster, det var nästan prick tre år sen. Om två veckor ungefär. Hon var den bästa mostern man kan tänka sig, och allt gick så fort. Jag fick inte heller säga hejdå, jag fick inte heller säga hur mycket jag älskade henne en sista gång. Första tiden efter hennes bortgång var hemsk. Trots att jag bara var 10 år (jag har mognat otroligt de senaste 3 åren) förstod jag precis vad som hade hänt och var precis lika ledsna som alla andra. Men jag hade en glad fasad på något vis, också.
Min moster kommer alltid finnas kvar hos mig, jag tänker på henne varje dag och undrar hur hon har det.
And I will always love her.

Jag förlorode min pappa när jag var 10 år gammal. Han tog sitt liv. Jag levde aldrig med honom, och har inte många minnen från honom som person. Men jag fick se honom, i kistan. Och det minnet är mycket fint. Han hade långt brunt hår som var kammat ner till axlarna. Han blev bara 31 år.
Han dog två dagar före min födelsedag.

I år, har jag förlorat ännu en far. Min låtsas-pappa., min systers pappa.
Han dog, 38 år gammal. Av en kombination av alkohol och tabletter.
Han dog på min födelsedag.

Dom var narkomaner båda två, och folk har så mycket fördomar. Folk visar tydligt att det är ju mycket värre om det barn som förlorat sin mamma eller pappa i tex cancer.
Fördomar i vårat samhälle. Det är mer "okej" om en knarkare dör, det är som en befrielse.
Och dom törnarna är jobbiga att ta.

Min mamma har också varit narkoman, heroinist, men sen 3 år tillbaka är hon drogfri.
Och detta är jag tacksam för, vareviga dag.

Jag förstår om din sorg blossar upp nu när du fått barn. Att din pappa aldrig fick träffa sitt barnbarn och vice versa.
Jag är gravid, och tänker väldigt mycket på just det. Min dotter eller son kommer inte att ha någon morfar.

Vi behöver verkligen prata mer om döden, och andra tabubelagda ämnen.

Jag är som du. Pratar gäärna och mycket om min låtsaspappa. För att INSE, man måste nästan påminna sig själv om verkligheten ibland.

Kram till dig, du är så.... BRA <3

Detta inlägg fick mig att gråta, jag känner verkligen igen mig nu.

Min pappa gick bort i somras, på min födelsedag. Han valde att ta sitt liv. Det är så svårt när man är ledsen, lite arg och har så mycket frågor som man aldrig kan få svar på. Dagtid känner jag mig oftast glad och stark, men framåt kvällen när man är själv kommer allt till en...

Precis så är det <3

Hei! jeg er en norsk jente på 18 år.
Jeg mistet faren min (døde av kreft) for 4 år siden, så jeg skjønner akkurat hva du føler. Jeg har også mistet min tante (døde av kreft), for noen år tilbake, min onkel for noen år tilbake (styrtet i fly, han var politi)og min farmor, (døde av kols). Så jeg tenker, når skal dette ende, i tilegg har jeg fått vite nå at min mamma har fått en sykdom, der hun produserer for mye jern i blodet, og det kan skade innvoller og er arvelig, og min bror har fått epelepsi. Jeg orker ikke mer, det verste er savnet etter pappa, kunne holde i hånda hans, kjenne lukten hans, se smilet hans, og ja bare ha pappa rundt meg og si ordet, pappa. takk for at du ville dele dette med oss Stina!! <3

min pappa dog 1 augusti i cancer.. :(

Jag måste börja med att skriva att jag blev så otroligt berörd av det här inlägget att det nu rinner tårar längs min kind.

Jag förlorade min pappa, en månad efter jag fyllt 13 år (är 18 år idag). Han dog i lugncancer och hade varit sjuk i nästan ett halvår utan att jag förstod. Hans död kom som en chock för mig och jag var hemma från skolan i en vecka. När jag kom tillbaka till skolan var det ingen, och då menar jag verkligen ingen, som ville vara med mig. Det var nästan det värsta av allt. Att bli så avvisad. Mina tankar började ju snurra rätt rejält om man säger så och jag beskyllde mig själv väldigt mycket. Det var min lärare som hade gett mina klasskamrater order om att de inte skulle vara med mig. Det du skriver känner jag verkligen igen mig i och som du säger, man måste ha någon man kan prata med. Av den anledningen är allt man vill att någon ska behandla en precis som om ingenting har hänt och bara lyssna. Vi var två st i min klass som förlorade sin pappa i cancer inom några månader och den tjejen hade mobbat mig sen vi var jättesmå. Men den dagen hennes pappa dog ringde hon mig och ville va med mig. Vi var i samma situation och hon visste väl antagligen att jag förstod henne.

Måste berömma dig också som skriver om sånt här. Jag mår så mycket bättre av att veta att det finns fler i min sitts. Att jag faktiskt inte är ensam. Det betyder hur mycket som helst för mig! <3

När min pappa dog svartnade allt. Mitt liv va inte längre nått värt. Även att han inte alltid hade funits där o bara hade svekt oss gång efter gång så va han ändå min pappa. Bara vetskapen om att ens pappa hade försvunnit gjort att allt blev upp o ner. Jag skulle aldrig mer få höra hans röst, se han eller krama han, mina framtida barn skulle aldrig få träffa sin Mormor. Den smärtan e olidlig. Men utan min Mamma så hade jag aldrig klarat det. Hon hjälpte mig igenom allt. Hon satt vid min sida dygnet runt om det så behövdes. Den dagen då ja fick beskedet om hans död kommer jag alltid att minnas.idag 4 ½ år senare så kan jag känna saknaden. Saknaden av att ha en pappa. Varför skulle ja behöva växa upp med en alkoholist pappa som inte kunde sluta? varför va det tvunget att bli hans död? Det värsta av allt va att min pappa va ensam.Så ensam och de är skuldkänslor idag.Jag vet att ja inte kunde ha gjort något, men jag ville. Jag förstår dig stina. Så enormt mycke. En pappa e alltid en pappa. Spelar ingen roll om han svek en elr inte. Det är ändå en saknad. En saknad man ska leva med resten av livet.

Jag har skrivit ett mail till dig, vore super kul om du ville svara. Din blogg är klockrent, du är riktigt duktig. kram Hanna

Jag har förlorat min farmor. Det var bland det jobbigaste som hänt mig och jag fick heller inte riktigt chansen att säga ett klart och riktigt hej då. Men jag pratar med henne ibland och jag vet att hon ser mig och att hon är stolt. Tack för detta Stina. Jättebra skrivet!

Tack, Mikaela

Bra skrivet!

Hej Stina.
Va fint skrivet!
Jag har inte följt din blogg så länge och jag undrar hur din pappa gick bort?
Jag beklagar sorgen och tycker att du är en stark person!
Kram

Jag och min familj/släkt var i thailand över julen 2004. Som man kanske kan räkna ut var vi alltså med i tsunamin. Annandagen 2004 miste jag halva min familj. När jag vi åkte dit var vi nio personer men det var endast fyra stycken som kom hem med livet i behåll... Den dagen miste jag min mamma, min tvillingsyster, min morbror och mina två kusiner. Själv skadades jag svårt och det är fortfarande en tid jag inte minns från katastrofen eftersom jag var medvetslös. Dagarna efter tsunamin var ett helvete och jag var 10 år, ensam i ett främmande land där ingen verkade förstå mig... Några dagar senare hittade jag min moster och så småningom även pappa och lillasyster. Vi kunde åka hem och efter en tid fick vi beskedet att man hade identifierat vår döda familjs kroppar...

Såklart saknar hela min familj och jag skulle göra vad som helst för att få dem tillbaka. Att mista sin mamma när man är 10 år är inte alls kul för man är kanske ledsen redan innan... Det är svårt att beskriva den sorgen jag känner. Såklart minskar sorgen med tiden, men man glömmer dem ändå aldrig <3

Jag saknar ju alla som jag förlorade den dagen, men den person jag saknar mest och som har varit svårast att komma över är min tvillingsyster. Den som inte har en tvilling kan inte förstå hur nära man är... Man kan ha en bra relation till ett syskon men tvillingar har alltid är särskilt band. Eller jag och min syster hade det i alla fall... Vi gjorde alltid allting tillsammans och vi delade på alla saker vi hade. Berättade hemlisar, lekte, lärde oss olika saker m.m., allt gjorde vi tillsammans! Svårt att beskriva hur det känns men det är som att jag har förlorat halva mig själv... Pusslet saknar massa bitar liksom.
VILA I FRID ALLA SOM DOG DEN DAGEN! saknar er min kära familj <3

Jag vill bara ge dig lite cred för detta inlägg, Stina. SUPERBRA SKRIVET! Du lyckas alltid formulera allt på ett så otroligt bra sätt, det blir alltid något fint av det du skriver... <3

Jag har aldrig kommenterat någon blogg förrut, och inte heller pratat öppet om min pappa för någon (några!) jag inte känner. Men jag antar att det är dags att göra det, och jag blev riktigt rörd när jag läste ditt inlägg..

För två och ett halvt år sedan förlorade jag också min pappa, jag var då tretton år gammal. På samma sätt som din så var det självmord. Som alla andra pappor var han min hjälte som jag såg upp till. Jag visste att han inte mådde bra, då han också hade lite problem med alkohol. Men givetvis trodde jag bara att det var en fas, min pappa var ju världens starkaste & jag väntade bara på att han skulle bli lika glad som han hade varit innan.

Pappa gjorde mig glad på många olika sätt. De finaste minnena har jag sen jag var liten och bådde i Stockholm, nu bor jag i Skåne. Pappa var (och är) världens bästa pappa, och gjorde allt med mig. Trots att han jobbade mycket fick jag & mina syskon mycket tid med honom. Fiskeminnena- och golfminnena är de som ligger mig varmast om hjärtat. Och även de gånger han berättade om sitt liv och vad han varit med om. Jag såg så mycket upp till honom och ville vara med om lika mycket som honom i mitt liv.

Dagen allt hände var mycket omtumlande men vad som hände tycker jag är alldeles för personligt att skriva här. Jag förstod direkt att det var självmord när jag fick höra att min pappa hade dött och jag tänker mycket ofta på den kvällen..

I breven vi fick hade han skrivit till mamma två låtar som han ville ha med på begravningen. Dessa två låtar kan jag knappt lyssna på sedan dess, då det uppstår alldeles för mycket känslor och tårar som jag inte kan hantera. Annars är det mycket småsaker som får mig att tänka på pappa, vilket ofta får mig till tårar. Dock är jag väldigt dålig på att prata om känslor med vänner och resterande familj så det blir mest till att tänka & gråta i ensamhet. Det känns som att det är en stund mellan mig och pappa, och det känns oftast väldigt bra. Fina älskade pappa!

Som någon annan har skrivit känns det lite som att jag lever i förnekelse. Jag kan inte riktigt förstå att jag aldrig mer kommer få träffa min pappa. Samtidigt som jag känner mig otroligt sviken & har fått väldigt svårt att lita på folk så är jag glad att jag har kunnat fokusera på allt det fina och glada pappa gav mig. Trots sveket så kommer jag alltid se upp till honom & jag är fruktasvärt glad över den tid jag fick tillsammans med honom.

Jag har växt något enormt de senaste åren & det är väl något positivt som kommit ut ur det hela. Att fokusera på allt det glada och fina med pappa har gjort att jag kan hantera det på ett helt annat sätt. Självklart saknar jag ibland honom så mycket att det gör fruktansvärt ont men oftast ler jag för mig själv när jag tänker på pappa. Han var så jävla bra!! Jag älskar därför de stunderna när det känns som att det bara är jag och pappa i rummet, när jag på riktigt kan komminucera med honom. Jag har också lovat mig själv att leva lite för pappa, och att göra honom till himlens stoltaste.

Även fast hans svek var det värsta jag någonsin kommer vara med honom är han fortfarande min hjälte som jag alltid, oavsett vad, kommer se upp till. Fina älskade Pappa.

Kramar

En vän till mig körde ihjäl sig för 2 1/2 år sedan men det känns som det var igår jag fick beskedet. Han var så älskad av alla och på hans begravning var kyrkan överfull, alla bänkar fyllda och människor stod där det fanns plats. Han var en glad och livlig person som bara blev 22. Jag har fortfarande inte besökt hans grav, det blir så definitivft då på något sätt. Jag kan fortfarande tro att jag ska träffa honom i affären...

Vad härligt att du tar upp ämnet, jag blir alldelles rrd då jag tycker att det är vackert och känslofyllt. Jag känner själv igen mig då jag blev av med min pappa för 16 år sedan. Det känns härligt att du ändå hunnit få med många fina år tillsammans med din pappa och jag kan förstå att det var väldigt känsloladdat och en stor vändning att förlora sin pappa i just tonåren, då allt är upp och ner. Min pappa dog på sitt jobb av blodförlust då han var snickare när jag bara var tre år.

Även om jag var väldigt liten och det var länge sedan finns det både fina minnen och en stor sorg. Det starkaste minnet jag har av min pappa är varje dag då han kom cyklandes från jobbet. Jag och mamma var alltid ute i trädgården och lekte tills pappa kom hem. Han plingade alltid tre gånger och sedan busade vi tillsammans alla tre :) Jag kommer även ihåg att jag alltid ville ha på mig hans stora silverklocka, klockan som jag fortfarande har kvar.

Saknaden är enorm och självklart är det ledsamt, men detta har även format mig till den person jag är idag med nya möjligheter och upplevelser. Döden är något jag lärt mig acceptera och respektera även om det var mycket svårt i början, då jag knappt kunde prata om det. Och i tonåren då man träffade nya klasskompisar ville jag nästintill förtränga det eftersom det var så jobbigt med alla frågor och allmänt jobbigt med upp och nedgångar. Men idag har jag lärt mig att leva med det och ser inte mitt liv som mindre lyckat för det. Jag vet att jag när som helst kan prata med min pappa och jag vet att han märker när jag tänker på honom. Ja kan gå till hans grav när något känns jobbigt eller om jag vill sätta dit några fina blommor på hans födelsedag eller på fars dag. Att fortfarande känna kontakten och att älska honom tycker jag känns underbart <3

den sommaren min mamma dog så dog oxå en av mina bästa kompisars mormor och min bror kompis mamma... senare ett år efter dog min grannes pappa....

supersuper bra och starkt skrivet!! Du är så bra Stina !

Ibland när man förlorat kontakten med en släkting kan det nästan kännas som att den är död .. när den inte ens själv gör ett försök till kontakt ..

Jag förlorade min pappa för snart fyra år sedan. Jag var fjorton år då, och jag kommer ihåg när han gick hemifrån. Mamma och pappa hade precis bråkat och pappa gick ut. Det var tidigt på morgonen så jag somnade utan att tänka vidare på det.
När jag vaknade hada han fortfarande inte kommit tillbaka, så jag antog att han var på jobbet. När han inte kom hem på kvällen blev jag rädd, när han inte kom hem dagen därpå visste jag inte vad jag skulle tro.
Det var på kvällen som vi fick reda på att han begått självmord nära en strand några mil härifrån.

Vid den tidpunkten hade jag knappt några vänner, så jag höll allt inom mig för jag ville inte ha någon sympati från de som annars inte bryr sig. Jag blev mer inåtvänd, och även om jag lyckats öppna mig nu finns det fortfarande spår efter det.
Det är skönt att prata om det som hänt, men ännu skönare är det att prata om minnena -- jag gillar inte att minnas pappa för det han gjorde när han själv valde at lämna mig, min syster, min bror, min mamma och hela familjen överhuvudtaget. Jag vill minnas honom som den han var -- snäll, omtänksam, smart, givmild och rolig. Det var han som höll ihop hela familjen och såg till att alla hade det så bra som möjligt.
Ett speciellt minna jag har är nog när han lärde mig cykla. Det var en vecka innan jag fyllde sex år, och mitt mål var att kunna cykla tills jag fyllt sex år. Vi var själva på en lång, bred och rakt väg som var helt perfekt.
Jag tappade balansen väldigt ofta, men när jag lyckades behålla den cyklade jag på bara för att bevara känslan. Jag hade dock inte lärt mig hur man skulle bromsa, så jag ropade på pappa som kom springandes efter mig och sade att jag bara skulle sluta trampa.

Något som jag saknar otroligt mycket är de dagarna då jag brukade hjälpa pappa med att laga maten. Vi brukade prata om min skoldag, pappas arbetsdag, vi skojade med varandra och han brukade trösta mig. Jag trivdes inte i min klass då -- de var alla snälla mot mig, men där gick gränsen. Jag hade som sagt var inga egentliga vänner i klassen, och bara ett fåtal utanför den. Pappa var min bäste vän, och det kändes som att jag förlorade allt på en och samma gång när han gick bort. Jag klandrade därför mig själv i tre månader för hans död och trodde inte att jag var värd ett liv för att jag var skälet till att han hade dött.

Det är bra att du kan prata om ett sådant känsligt ämne -- jag vet att det inte är lätt, men det är bra att låta andra veta att man inte är själv i den situationen -- att det finns någon man kan relatera sin situation med.
Tack för att du är den du är <3

du fick mig att gråta..

Jag grät när jag läste detta! och alla kommentarer..
Att något så hemskt ska förstöra något så fint!

Jag är så sjukträdd!
Så sjukträdd att han ska dö!
att min pappa ska dö!
det känns som om han är för bra för att vara sann!
Jag älskar honom!
Jag är så himla tacksam att han finns kvar hos mig!
Tack Stina för att du är du!

Min mamma dog för 4 år sen, jag var 10 år då. Jag saknar henne skitmycket. Jag älskade henne så mycket att jag kramade henne hela tiden, hon var världens bästa mamma. Hon var alltid glad och snäll. Jag kommer ihåg att jag älskade hur hon luktade. Speciellt när hon hade varit ute och solat. Just den lukten känner jag ibland och då stannar jag upp en stund och tänker på henne. Jag känner en person som har förlorat sin mamma i min ålder. Hennes mamma sköts framför henne, hemskt. När min mamma dog var hon sjuk, hon hade lungcancer. Sista tiden kunde hon knappt prata. Ändå så hade sjukdomen hålt på i bara 3 månader. Hon på ett sätt förtvinade framför mina ögon. När jag fick reda på att hon skulle dö fick jag panik. Jag grät så mycket att jag knappt kunde andas. Men ändå så gick jag till skolan när hon hade dött. Jag ville ha något annat att tänka på. Hon var en fantastisk människa, och jag saknar henne så. Denna söndag ska jag inte sätta en haloween dräkt och gå på fest. Jag ska gå till kyrkan och tänka på henne, denna underbara människa.

Saknar dig Anna Tora, min mamma. Och du skall alltid finnas i mitt hjärta. För evigt.

En väldigt kär vän till mig dog i en mc-olycka för tre år sedan.. När saknaden blir för stor åker jag tills hans grav och lämnar fina blommor och berättar för honom hur mkt jag saknar honom!!! Det känns väldigt skönt att få säga det högt!

du är så sjukt bra Stina!
så jäkla bra på att skriva. Jag vill läsa mer mer mer av dig. Dina texter berör verkligen. Det kommer bli jätte tråkigt om du lägger ner bloggen, men samtidigt förstår jag dig.
lycka till med allting. kram!

Stina<3
Du är en sann förebild!
Ta hand om dig, och ALL lycka i världen till den nya lilla familjen.

Kramar

en person som ja inte känner så jätte väl men har många gemensamma vänner med tog sitt liv för en månadsen.
Han orkade inte mer han orkade med den inre kampen och saknaden efter sin morfar,mamma och lillebror som dog i tsunamin.
Han överlevde tsunamin men valde att avsluta här på jorden han lämnade ofantligt många personer som älskade honom.
Han ville till sin mamma,lillebror och morfar.
kvar finns nu bara hans pappa och syster.
Jag hoppas så innerligt att dom orkar ta sig igenom detta.
så smärtsamt och så sorgligt.

min gudfar dog i somras. Han fick fel medecin på sjukhuset han låg på och det tog hans liv. Jag har aldrig känt mig så uppgiven och tom och förkrossad som jag har gjort nu sen i juli. Jag vet att jag aldrig kommer att komma över detta men jag lever varje dag för hans skull och jag ska göra allt jag kan för att göra honom stolt och ta hand om det han lämnade kvar.
Jag kommer minnas honom som den ängel han var, som den mest fantastiska personen som någonsin vandrat på jorden. Jag kommer att minnas hur mycket han älskade mig och hur mycket han har funnits där för mig när min egen pappa inte fanns där.

Tack för att du tog upp detta det kändes bra att få skriva av sig.

Min pappa dog för två och ett halvt år sedan i cancer, jag var då 17 år. Min pappa fanns alltid där för mig och jag har nog alltid varit "pappas lilla flicka". Det spelade ingen roll vad det gällde, min pappa trodde alltid på mig och han stod alltid på min sida.

När jag tänkte på ett speciellt minne med pappa så tänker jag alltid på en dag när jag och han skulle åka iväg till och gå på ett spökslott. Jag minns det så väl för han var så glad, skrattade hela tiden i bilen och diggade med i musiken. Det var en underbar dag, och jag önskar att vi fick många mer sånna tillsammans..

När min pappa dog och jag och mamma skulle rensa bland hans saker så valde jag att spara en del saker i en kartong som påminde extra mycket om honom. Det är min "pappa-kartong" som jag tar var när jag saknar honom eller när jag bara vill minnas. I kartongen finns det lite allt möjligt: pappas rakvatten (påminner så mycket om honom!), en mössa med "öronlappar" (som han alltid envisades att ha, fast han såg så töntig ut! Haha <3), vykort och brev ifrån mig till honom, massa bilder, medlemskort i golfklubben (han älskade att spela golf) osv. Jag älskar min "pappa-kartong" och den har hjälpt mig mycket!

Om någon vill prata: malin.kairenius@hotmail.com

Jag blir så rörd av det du skriver!
För snart 1 år sedan så dog min älskade pappa i cancer. Dagen innan han dog så fick han veta att han bara hade ca 1 månad kvar att leva.. Jag var 34 mil bort när jag fick beskedet att pappa somnat in. Den var den värsta dagen i mitt liv.
Han var en sån kämpe. Han var så mager, så svag o allt han brukade göra kunde han inte längre göra. In och ut på sjukhuset hela tiden, men han kämpade in i det sista. Jag hade bara 2 månader innan han gick bort fött en liten pojke, hans 3:e barnbarn, så allt var väldigt omtumlande. Men jag glädjs åt att han hann se mitt första barn, det lever jag på länge.
Ett starkt minne jag har av den sista tiden med pappa, var sista gången jag träffade honom. Jag skyndade mig upp på sjukhuset för att lämna ett dopkort inför min sons dop. Han blev så glad, sken upp som en sol och visade stolt upp kortet på Anton för en sjuksköterska.
Pappa var verkligen en underbar pappa och jag saknar honom så oerhört.
Tack för en fin blogg och ett otroligt fint blogginlägg om din pappa. Starkt gjort av dig att dela med dig av detta.
Kramar från Piteå.

när jag var sju år dog min pappa också. det är 12 år sedan nu och vissa dagar tänker jag inte ens på det men vet att det alltid kommer finns med mig. han dog i en olycka på sitt jobb så det kom hem och väckte mamma mitt i natten och berättade men hon väntade och berättade det för mig och min bror tills vi vaknade.

kommer inte ihåg så jätte mycket av honom tyvärr men minns att vi någon vecka innan han dog började göra eskimå pussar med näsorna varje kväll och så sa jag till honom: pappa lova mig att du inte dör. och då lovade han det. det är nog det sista jag minns. är så himla glad att jag har min mamma kvar för hon är verkligen mitt allt!

visst tänker jag på att pappa aldrig kommer få träffa sina barnbarn, eller aldrig kommer få se mig vuxen men då får man istället tänka på dem man har kvar hos sig! du får tänka på din underbara dotter och vilket underbart liv hon kommer få :)

ta hand om dig stina :)

När jag var 11 år så var jag jätte nära att mista min storebror. Han hade misshandlats brutalt och ingen visste om han skulle överleva eller inte.

Hela min värld förändrades under dom veckorna och jag mådde så otroligt dåligt. Som tur var överlevde han, men jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas om man verkligen förlorar någon.

Beklagar verkligen sorgen Stina!

Min pappa dog också när jag gick i sexan, de är snart fyra år sedan, i januari!
Han dog av en stor hjärnblödning.
Ett minne som jag minns speciellt var nä vi var på vår sommarstuga, som han faktiskt byggt och gjort ritningar helt själv, de är jättefint! Men iallafall, de hade regnat, så det var massa sniglar på vår tomt. Jag och pappa började räkna alla sniglar, och det var mer än 200 på vår tomt haha! Jag vet inte varför jag minns det så klart, men jag älskade att vara på våran stuga, och vara med honom.
Jag har faktiskt jättesvårt att prata om pappa med folk.. Ibland vill jag prata med mamma och fråga massa saker om honom, men jag kan inte.. Vet inte riktigt varför.. Eller om mamma börjar prata om honom, så kollar jag bara ner och svarar knappt, tycker de är jättesvårt prata om honom.. Om någon som inte vet om de frågar om min pappa, brukar jag bli röd i ansiktet och berätta lite osäkert att han är död och sen snabbt byta samtalsämne..
När han hade dött, ville jag aldrig visa för någon när jag grät, även fast jag vet att alla hade förstått att man gråter efter att något så hemskt har hänt! Men jag brukade gå in på toaletten och gråta, jag försökte typ dölja de..
Jag saknar honom varje dag, sjukt jäkla mycket! Skulle göra vadsomhelst för att få träffa honom igen!
Vila i frid pappa <3
Puss till dig Stina! <3

gud vad fint du skriver.. kan inte du berätta för oss om dom frågorna du ställde oss? :/ om du har orken!

jag förlorade min mormor för två och ett halvt årsedan, den smärtan och den saknaden, kan jag fortfarande inte riktigt ta tag i, det är hemskt, varför ska ens nära och kära försvinna från oss? helt otroligt :/

Fint skrivet Stina! :)

Jag har lyckligt nog inte förlorat en enda som jag känner, men det står väl och knackar på dörren antar jag..

måste börja med att säga hur fint du stina har skrivit och alla andra som har kommenterat och dela med sig av sina nära och kära, som har gått bort. jag blir tårögd av att läsa alla kommentarer, så fint skrivet alla har skrivit, på sina egna sätt.
jag var väldigt ledsen själv i lördags när det var min morfars dödsdag. det har gått fyra år och jag minns allt så väl. saknar fortfarande min morfar som var och är min största idol och förebild. <3

fint du skriver

Nu sitter jag och gråter här av din text! Så fint och innerligt skriver du! Det måte vara hårt att mista en förälder så tidigt. Jag fasar för den dagen då någon av mina föräldrar skall rykas bort från mig:( Du är stark! Kram

Fin skrivet stina ! Jag kan erkänna att jag fällde en och annan tår :)

hej stina
i somras blev min älskade farbror/gudfar knivhuggen i magen. dock överlevde han efter operationer.
vi har alltid haft en nära relation. han har inga egna barn och har därför alltid tagit på sig rollen som min farbror och gudfar på allvar. han har hållt tal på mina stora dagar, han ringer och pratar om allt och ingenting, vill veta allt och intresserar sig.

efter den dagen han blev knivhuggen har min värld stannat upp. att livet är skört, skörare än något annat och helt plötsligt kan sluta lärde jag mig den dagen. jag kan med rent hjärta säga att jag har blivit en annan människa. trots ett mer blödigt hjärta är jag stolt över att jag tar tillvara på min familj mer nu. jag älskar min farbror, han är och har alltid varit en idol för mig. han är den snällaste och finaste människan i världen i mina ögon. och att hans liv hängde på en skör lina i somras kan jag bara inte acceptera.
det han har gått igenom, att inte våga vara ute på stan själv, inte känna sig säker, att alltid för resten av sitt liv känna att någon är ute efter honom, det skär i mitt hjärta. den faktan skär mitt hjärta, det blöder och jag gör allt för att han inte ska bära detta själv.

vi måste ta vara på varandra mer. leva för dagen. älska mer. mottot: lev idag - imorgon kan det vara försent, är tyvärr sant.

Jag beundrar din styrka!

Verkligen läsvärt inlägg! Det betyder nog så mycket för så många! KRAM (L)

min mormor dog i en bilolycka år 2000. och även om det var så längesen så saknar jag henne ändå, tänker på henne väldigt ofta. hon gjorde så att släkten höll ihop, efter hennes död splittrades hela släkten, träffade aldrig mina kusiner längre och mina föräldrar skiljde sig bara några månader efter. hade hon levt nu hade allt sätt så annorlunda ut. mormor var hemma hos oss precis innan hon skulle köra till jobbet, där hon blev påkörd. har tänkt många gånger att jag bara skulle säga någonting mer till henne, så hon hade stannat några sekunder längre, då hade hon varit i livet idag. hade det inte varit för en yr jäkla kärring så hade min mormor levt idag..

usch, jag tycker så synd om folk som behöver uppleva sånt där. jag är själv jätteorolig för när mina morföräldrar kommer att dö. men du har rätt stina i att man ska prata mera om det som är svårt. du är stark! jag vet att du är och kommer att vara en superbra mamma och att din pappa är stolt över dig där han finns nu.. <3

Den här texten gjorde mig tårögd! Verkligen jätte bra skrivet.

Det sista var faktiskt en bra idé. Att låta folk få skriva av sig lite från sin sorg :)
Man vet själv hur bra man mår efteråt.

En nära kompis före detta pojkvän tog livet av sig tidigare i år. Det var en underbar kille, snäll på alla sätt och vis, duktig i skolan och omtyckt av alla. Han var den man minst anade skulle komma att ta sitt liv. Min kompis har haft och har det fortfarande väldigt tufft, men hon är stark och kämpar på. Hon verkar äntligen ha återfunnit lite lycka och jag är så glad för hennes skull.

Stina, jag har följt din blogg länge och jag älskar den! Jag går fortfarande in varje dag och hoppas på en uppdatering, men jag förstår verkligen ditt val angående bloggen. Du verkar vara en helt fantastisk och underbar tjej med båda fötterna på jorden, en riktigt bra förebild för unga tjejer. Men vad du än gör, ge aldrig upp skrivandet! Du har gåvan och du har redan gjort så mycket bra av det. Fortsätt att påverka och beröra människor på det fantastiska sätt du gör. Du är otrolig och dina texter lika så.

Jag vill ännu en gång gratulera till familjelyckan och önska er all lycka! Jag håller tummarna att jag får läsa fler texter från dig i framtiden, om inte i bloggen så någon annan stans.

Kramar

Åh, va fint skrivet Stina ! Jag måste erkänna att en och annan tår trillade ner för min kind.

Jag hade en gammal klasskompis som hade förlorat sin pappa och det var så himla svårt att veta vad man ska säga till personen efter att det hände.. Eller om man överhuvudtaget ska säga något. Det är så svårt, för jag var jätte rädd att jag skulle uttrycka mig fel elelr riva upp det igen.

Efter en tids funderade så övervägde jag att gå fram och prata med honom. Det blev inte så mycket sagt, men några ord fick jag fram och gav honom en kram, vilket jag inte har någon aning om det uppskattades, men för min del kändes det mycket bättre att visa att jag brydde mig, och jag tror han kände sig glad över att jag brydde mig också.

Hur kände du ? Ville du att folk skulle komma fram och prata om det ?

Kram och tack för en jätte bra blogg ! :)

Usch jag kan inte säga exakt att jag vet hur det känns. Men för ca en månad sedan så gick min morbror bort i mycket hemsk och tragisk drunknings olycka. Och nu i en månad har jag levt med att se hur illa mina kusiner och min morbrors fru mår. Detta är hemskt, att som närstående bara stå brevid och veta att de mår så dåligt att min morbrors fru nu sitter helt själv varje vardag i ett stort svart och mört hus. Mina kusiner är förvisso nästan vuxna de är 18 och 21 år gammla. Men ändå alldeles för unga för att förlora sin far!
Särskilt när det händer så plötsligt, när man inte är berädd. Då rasar hela ens värld samman!!

Jag har inte förlorat en förälder, men gråter mig till sömns varje kväll av rädslan av att göra det. Mina föräldrar mår dåligt, jag vill inte bli lämnad ensam på jorden, utan dom bakom mig. Även om jag ofta bråkar med dem, så älskar jag dem mest av allt i hela jorden.
:(

Börjar nästan gråta när jag läste, för jag vet hur det känns. Min pappa dog för två år sedan, snart tre, p.g.a. alkohol. Det var en helg vid Lucia när han kände att han mådde jättedåligt och fick åka in till sjukhuset. Jag fattade aldrig att han skulle dö, det var ingenting som jag hade räknat med. Alla sa att det skulle bli bra och att han snart skulle vara frisk igen, men sedan blev det sämre. Julen som vi skulle fira med honom (mina föräldrar var skilda) fick vi fira hos kusinerna istället medans han låg på sjukhuset helt ensam. Vi var där varje dag men jag hade aldrig mage att säga till honom hur mycket han verkligen betyder. Jag orkade inte se honom ligga där och må så dåligt utan att jag kunde göra någonting och allting kändes som mitt fel, jag sa inte ens att jag älskade honom! Sista gången jag såg honom mådde han så dåligt att han inte ens ville träffa oss längre än kanske 20 minuter. Jag var helt förtvivlad, och när Mamma på kvällen sa att han troligtvis inte skulle klara sig ville jag bara springa dit med en gång, men vi kunde inte. Två dagar senare var han bara borta... och jag kunde inte se honom mer. Aldrig. Det känns fortfarande helt fruktansvärt att tänka på hur han led under sjukhustiden, och jag ångrar så otroligt mycket att jag aldrig pratade med honom. Mitt starkaste minne kommer faktiskt därifrån, när han var sjuk alltså. Han kunde inte prata p.g.a. sin respirator och jag visste inte vad jag skulle säga. Det var bara Mamma som var med mig då och helt plötsligt började pappa gråta, tog min hand och såg mig rakt i ögonen. Jag började också gråta, för det jag såg där var någonting jag aldrig sett förut. Han älskade mig verkligen, precis som pappor gör med sina barn. Det spelar ingen roll att han var alokholist för han älskade mig i alla fall. Jag vet det, jag känner honom. Alla tankar folk har om alkoholister, hur aggresiva och känslokalla de är - det stämmer inte! Han slog aldrig någon, han valde inte att bli beroende. Han var min pappa, min, och jag saknar honom så jävla mycket! Det du säger i ditt inlägg är så sant och det går verkligen inte att beskriva med ord för någon som inte har varit med om det själv, men gör det så otroligt bra ändå. Lycka till med lilla Maiya nu! Slår vad om att du är en toppenmamma! Kram

Gråten stockar sig i halsen på mig när jag läser den här texten, för även om situationerna kanske skiljer sig från varandra kan jag känna igen mig så mycket i det du skriver. Jag finner en sådan lättnad i att veta att jag inte är ensam om att ha tvingats bygga upp mitt liv igen, trots att en viktig beståndsdel av det inte längre existerar.

Ibland glömmer jag bort mig själv och det blir en felsägning som utåt sett inte ter sig särskilt allvarlig - men just att säga "mina föräldrar" och inse att det egentligen bör vara i singular skär så djupt inom mig. Det har gått två år sedan min pappa oväntat gick bort, och smärtan må ha avtagit men saknaden kvarstår. Ena stunden var det hans födelsedag och jag befann mig i en high point av mitt då 17åriga liv, bara för att fyra dagar senare se allt gå i tusentals skärvor. Det där sista farvälet som jag aldrig hade möjlighet att säga är något jag skulle ge så otroligt mycket för.

Ett av mina käraste minnen är nog från då mina föräldrar firade sin bröllopsdag och vi tillbringade den hemma, bara vi fyra i familjen. Pappa hade varit borta på jobbsammankomst men fått återvända hem lagom för detta tillfälle, och under hans frånvaro hade jag hittat hans gamla vinylskivor. När vi lekfullt valsar fram över köksgolvet - han förvånansvärt gracil sin kroppshydda till trots och jag med den klumpighet som bara en 13åring i en växtspurt kan besitta; allt tillt tonerna av en smäktande powerballad av Scorpions - är ett ögonblick som för evigt kommer vara inpräntat i mitt minne.

Tack för en bra blogg och ett varmt hjärta :)

Jag har oxå förlorat min pappa... men han är inte död, han är alkoholist. Så jag förlorade honom till alkoholen. Men för mig är han död, då han försvann från mitt liv för många många år sen. Det kan jag sörja enormt mkt.

En annan person jag förlorat är min mormor. Hon dog alldeles för tidigt.. och jag önskar så att hon funnits där under alla svåra år när det var outhärdligt och kaos hemma. Jag var liten när hon dog, så jag hann tyvärr aldrig ta reda på hennes favoriträtt eller liknande. Jag har dock känt hennes närvaro när livet varit som tuffast, vilket jag är tacksam för. Men åh vad jag önskat att hon funnits där..

Tack Stina.

Min mamma dog för två veckor sedan i cancer. Det har tagit mycket hårt. Men att läsa ditt inlägg fick mig att känna en gnutta hopp. Att det kanske blir bättre....

Väldigt fint skrivet Stina.

Det är hur många som helst som skriver att ingen anhörig har gått bort.
Jag kan inte ens tänka mig hur mitt liv skulle sett ut om det varit så.
Jag är 14 år och min farfar gick bort innan jag föddes, min farmor och morbror gick bort när jag var 2 månader-1 år. Sen när jag var 8 år gick min mamma bort, och i somras gick även min morfar bort.
Min mamma och morfar var otroligt lika, både till personlighet och utseende, därför var det väldigt jobbigt när också min morfar gick bort. Med alla minnen är det så otroligt jobbigt att tänka på dem, och jag har varit väldigt ledsen under några perioder.
Men så har jag också haft turen att få en fantastisk pappa, och en underbar lillasyster.

Trots att livet kan vara fruktansvärt i vissa stunder så måste man verkligen försöka ha roligt också. Det är det som håller mig uppe, jag tror verkligen inte att varken mamma eller morfar skulle vilja se att jag deppar mig genom livet för de har gått bort. Och tänk om vi ses efter livet, då kommer man nog ångra att man inte tagit vara på livet när man ändå skulle ses igen.
Stora kramar till dig Stina, och alla andra som har någon nära som gått bort. Fortsätt kämpa!

Jättefint skrivet Stina! Jag förlorade min älskade mormor för 2 år sedan, tänker på henne då och då, fäller en tår när jag känner längtan. Hon var så fin, brydde sig om alla, man längtade alltid till sommaren för då åkte vi till mormor som bodde i Spanien. Te quiero abuela. ha det bra kram

Din text får migg att brista. Saknaden är enormt stor. Kommer jag någonsin fylla det tommrummet? Vem ska följa mig till altaret den dagen jag bestämmer mig för att gifta mig? Vem ska stötta mig och ge mig vägledning när jag har svåra beslut som ska fattas? Pappa, jag ÄLSKAR dig <3

Min bästa kompis förlorade sin mamma för ca. 1,5 år sedan och innan hon gick bort sa hennes mamma till mig:
- Jag är så glad att hon har dig, du är en sådan fin tjej!
Det är nog bland det finaste jag hört från någon och det kommer alltid finnas i mitt hjärta. När min vän behöver mg finns jag där, no matter what! Jag vet att det finns många som förlorat någon, men aldrig haft en riktig axel att gråta mot. Som du säger så behöver vi kunna prata mer öppet om detta, man ska inte behöva vara rädd för att fråga hur en människa mår pga. vad den kan svara. Det har blivit så vanligt i vårt samhälle, att vi skulle behöva mer kunskap om detta. Väldigt fint skrivit Stina, hoppas du och familjen mår bra!

Bra skrivet. Känner en vars föräldrar dog när hon gick i femman. Den ena mördade den andra och sedan sig själv- medans barnet såg på.

Så himla fint skrivet Stina. Jag var barnvakt åt 3 små pojkar (3, 5 och 7 år) hösten 2006. Det var min pappas bästa kompis barn. Sen åkte de till thailand över julen, tsunamin kom och tog alla förutom pojken som var 7. Han förlorade hela sina familj, sina föräldrar och sina två småbröder.

Det var himla tufft och man kan ju bara tänka sig hur det var/är för den lilla pojken nu.

Sen förlorade jag min morfar i cancer när jag var 12, han var som min bästa vän. Han hade vart sjuk ganska länge och jag var förberedd, och jag förträngde det väldigt snabbt. Men jag saknar hon jättemkt, har inte gråtit mycket men det gör jag nu.

Men det jag tänkte säga, TACK för att du skrev det här. Det får mig att uppskatta så himla mycket att mina föräldrar, syskon, farföräldrar, min mormor och alla andra runt om kring som jag älskar fortfarande finns här för mig. Även om jag nyligen har flyttat till andra sidan av världen så finns de ju där och har gjort så himla mycket för en. Ibland kan man nog glömma bort att uppskatta de allra närmaste, det är lätt att ta det för givet. Men det krävs så lite för att någon snabbt ska ryckas ifrån en, så man borde uppskatta varenda sekund man får med de man älskar.

Superbra inlägg. <3

Först vill jag säga att du skriver verkligen jätte fint och jag förstår att saknade och sorgen är obeskrivlig..

Jag förlorade min bästa vän, även min föredetta pojkvän som jag såg upp till nästan mest i hela världen. Sakerna han var bra på, ja dom va han bra på och jag skulle inte få för mig att fråga någon annan även fast vi gjort slut.

Samtalen fortsatte ringas och vi träffades, kunde gå ut och äta ihop. Vi saknade varandra även fast vi just då i livet inte var till för varandra som pojkvän och flickvän.

Tre år kan man säga jag levde ihop med Christofer, ibörjan flyttade väl jag hem till honom i ett halvår sedan va det han som flyttade hem till mig resten av vårat förhållande.

Allt var bra, det va bestämt att vi skulle göra slut och leva våra liv lite och se vad som händer, trodde jag...

Vi gjorde slut i mars i år, den 16 maj så valde han att lämna mig och alla andra, då jag redan hade varit med om att han hade försökt en gång innan. Så jag va ju lite förberädd, om man någonsin kan bli förberädd på någonting så fruktansvärt.

Första gången tänkte jag snabbare än honom men vad hjälpte det.. ca en och en halv vecka senare lyckades han i alla fall..

Jag fick aldrig säga hej då till honom, jag ville inte säga hej då till någon som jag aldrig ville skulle lämna mig. Orden Jag Älskar Dig var bland det sista jag fick säga honom..

Med mycket bakgrundsfakta som skulle ta en evighet att skriva så kommer jag ihåg dagen då han först var försvunnen.

det var en fredag, han skulle vara med sina killkompisar och festa, av olika andledningar fick jag inte ha på min mobil på nätterna och jag försökte undvika att prata med honom när jag visste han hade "supit". Jag vaknar på natten till lördag eller mycket tidigt lördag morgon av att mobilen (som jag glömt stänga av) ringer, jag ser att det är Christofer låter det ringa klart och sedan stänger av telefonen och somnar om.
Dagen efter sätter jag å telefonen och har fått ett sms, där det står att Jag Älskar dig. även fått mail m.m. tänker inte mer på det utan tänker att nu va han full igen..

Kl 17:00 på lördagen ringer min mobil och det är hans pappa som undrar om Christofer är med mig, efter det blir han anmäld försvunnen.. På söndagsmorgonen vaknar jag kl 08:00, vid 08:15 ringer det på hemtelefonen, min mamma svarar jag går in i mitt rum och lägger mig i sängen, pappa kommer in och kramar mig.. jag frågar honom:
har dom hittat honom?
Ja, det verkar så..
Hur är det då?
Det låter inte speciellt bra..

Mamma kommer då in i rummet.. jag frågar henne:
Har dom hittat honom?
Ja.. Christofer finns inte mer...

Den dagen, den helgen, är nog den värsta och den mest fruktansvärda i mitt liv. Det var den helgen jag förlorade min bästa vän.. Den går om och om i mitt minne hela tiden, hur jag och pappa pratar och exakt vad mamma säger..

Christofer och jag gjorde mycket tillsammans och det var honom jag vände mig till med nästan alla mina problem eller frågor om saker och ting.
Han var en underbar människa, rolig snäll och jätte duktig i skolan.
Han läste till lärare, vilket han hade velat bli nästan hela livet och det mesta flöt hans väg.
Han hade mycket vänner, såg bra ut och hade varkligen hela livet framför sig..
Chocken jag fick när jag fick reda på hur dåligt han mådde är obeskrivlig, man förstår ingenting.. En så glad snäll människa..

Jag sörger och saknar honom varje dag..

Min syster dog när jag var tio. Hon blev bara en vecka gammal, men jag såg henne död och det är ett minne som inte går att sudda bort. Det hemskaste med hennes död är att man inte kan svara på alla de där frågorna. Hon fick aldrig uppleva något och det enda minne jag har av henne var just det - henne som död. Hon skulle ha varit det enda bra som hände det året. 2000 var verkligen ett helvetes år för mig och det enda jag såg fram emot var att få en ny lillasyster, Hanna. Hon förtjänade att få uppleva livet, men det fick hon inte.

min pappa har inte dött, men han är ungefär död för mig. 10 år av psykisk handel och han har sårat mig oerhört mycket, jag har idag ingen kontakt med honom,
och jag kan inte med ord förklara hur ont det gör.
så jag antar att det kan liknas lite grann

Hej, Tack så mycket jag behöver verkligen få ut vissa saker, kan inte hålla allt inom mig.

Jag förlorade min pappa en vecka innan jag fyllde 14 år.
Ända till sista dagen tänkte jag "Nej han kommer att klara dig, allt blir bra" jag vågade inte hälsa på honom på sjukhuset, jag vågade inte se sanningen.
Jag ångrar så att jag aldrig hälsade på, det känns som om att jag har svikit honom.
Iallafall, efter det som hände så vändes hela mitt liv upp och ner, det var då jag slutade gå till skolan. Jag går i 8an och får betyg, men jag orkar inte bry mig. Jag vet att jag borde, men det går inte. Jag har på sätt och vis slutat skolan, har inte varit där en enda hel vecka sen det hände, nu har jag inte besökt skolan på snart en månad.
Sorgen inom mig gör sönder mig, jag kan inte prata med någon, då sitter jag och gråter i flera timmar.
Jag är rädd och vet inte vart jag ska, vet inte vem jag ska vända mig till.
Jag tillåter inte mig själv att tänka på honom, jag låtsas att allt är bra, fast inombords skriker jag efter honom hela tiden.

Livet är orättvist :/

shit, jag började nästan gråta när jag läste dina fina ord. jag va 7år när jag förlorade min mamma i bröstcancer..

Hej!
Min allra allra närmaste vän,som jag känt hela mitt liv förlorade förra året sin mamma i leukemi. Jag och min bästa vän har alltid varit del av varandras familjer och våra familjer har umgåtts väldigt mycket.Min bästa väns sorg var det allra värsta jag någonsin sett och jag ser rätt igenom henne,hon är den starkaste och finaste människa jag vet,men det var som du sa,ibland behöver man bara en kram. Hon gråter aldrig in public. Tror bara hon har gråtit över hennes mamma inför mig,och detta bevisar hennes gigantiska mod.
Jag ser så upp till henne,och hon är den finaste människan jag vet. Jag vill bara säga till dig,att jag förstår hur du känner. Jag gick igenom hennes sorg och jag känner henne så bra,jag kände sorgen hon kände.
Tack till en underbart fin blogg,tack för ett varmt hjärta och tack för att jag fick dela med mig.

Vet hur det känns, min Pappa gick bort för 1½ år sedan när jag var 19, min syster var 12.

Ens far finns alltid med en.

kram

Jag förståt på ett sett vet inte om ni läst lr hört men Therese som nämndes förrut som blev mördad var än väldigt bara och nära vän till mig. hela mitt liv rasa samman, fortfarande vet folk inte hur dom ska prata med mig om henne. som du sa dom tittar bor säger "åh beklagar" osv. jag tänker på Theres varje dag, alla minnen vi har, bilder .. det skär i hjärtat att mista en sån bra vän när man är så ung.

Therese Johansson Rojo <3 var, är och kommer alltid vara en av mina bästa vänner

Kan man ta med att förlora sig själv ?

att vara så långt ner psykiskt sett så folk runt om kring dej börjar se dej som död
att folk slutar bry sig för dom vet att du inte kommer finnas längre
jag hade människor i min klass som gick runt och sa "äh hennes pojkvän har la slagit ihjäl henne vid det här laget.."
dom hade tröttnat på att säga åt mej att lämna han så istället lämnade dom mej
jag klandrar dom inte jag klandrar ingen

men att sitta hemma och börja skriva på ett "avskeds brev" är inget jag rekomenderar
och jag hoppas itne att någon någonsin behöver må så dåligt som jag en gång gjorde

jag förlorade mej själv

man blir tårögd jue<3
min farfar tog självmord förra året, han hoppade framför tåget. det var hemskt, för pappa, mig, o hela familjen. även om vi inte träffades, han var liksom typ alkolist o han ringde aldrig o sånt, så det var väldigt ledsamt..<3

du verkar vara en underbar person stina.
Lycka till med allt! du är värd det bästa.

Du är så sjukt duktig på att skriva! du borde bli journalist eller skibent eller vad det nu kallas :)

Min älskade farfar dog i cancer i vintras och det var nog det jobbigaste jag har varit med om i mitt 15åriga liv.
Ett speciellt minne jag har var när jag satt i hans knä och kittlade honom på halsen så att han ylade likt en stucken varg. Jag minns hans lukt och hans sätt att säga S och hans stora slitna snickarhänder och hur han alltid ställde upp för alla. <3

Hej Stina, roligt att du bloggat! Jag förlorade min älskade mamma när jag var 23 år, hon betydde verkligen allt för mig.. Hon fick akut blodförgiftning och dog utan att vi han säga farväl.. Nu e det bara jag och pappa kvar.. har nämligen inga syskon, vilket är tråkigt eftersom man inte har någon "att minnas mamma ihop med".. Tänker på henne varjedag och kämpar fortfarande för att hålla huvudet ovanför vattenytan... Livet blev inte vad man hade hoppats på...

Jättefint skrivet Stina! Jag sitter här och gråter nu. Ditt inlägg och allas kommentarer berör verkligen. Tack till alla som delar med sig av sina upplevelser! <3

Det här var det finaste jag har lästa på mycket länge. Du har satt ord på mina tankar. Min pappa gick bort när jag var fem i leukemi, Jag vet inte vad som är värst, att någon närstående plötsligt slits ifrån en (bilolycka, 9/11, mord etc.) eller att någon man älskar långsamt tynar bort (sjukdom t.ex.) Jag skulle säga att det inte finns något "värre" sätt att dö på. Därför blir jag upprörd när folk säger "men då visste du ju att han kanske inte skulle överleva" eller "det kom ju inte som en chock i alla fall". AH! Som om det är bättre att, så att säga, veta om det i förväg. Att folk dessutom tror att åldern spelar roll. Som du sa, din pappa gick bort starx innan du fyllde tretton år och att det skulle vara länge sen. Jag förlorade som sagt pappa vid fem års ålder och det ger automatiskt reaktionen "då var du ju så liten" eller "då var det så länge sen". Som om det gör mindre ont för det. Fan. Vartenda ord du skrev var ren och skär sanning. Speciellt det där med att alltid försöka undvika samtal kring föräldrar. Det har jag varit med om. Många gånger. Jag vet att jag kan låta bitter och det vill jag inte. Jag vill bara att du ska veta att du inte är ensam (skriver det mest för att övertyga mig själv om det ärligt talat). Världens alla kramar till dig Stina.

Hej Stina! Älskar din blogg..vet hur du känner dig! min mamma dog för 13 år sen på min födelsedag. Jag har fortfarande inte kommit över det och kommer nog heller aldrig göra det...det är lättare nu än för ca 3 år sedan. Jag har lärt mig att leva med sorgen men det är kobbigt som sjutton! klarar fortfarande inte av att gå till hennes grav. Jag är 22 år idag, fyllde 9 den dagen hon togs ifrån mig och kommer inte ihåg henne alls, blev för traumatiskt för mig.. men hoppas att det kommer en dag då jag kommer att minnas våra fina stunder.. tack för en bra blogg och för att jag fick skriva av mig lite och för att jag slipper känna mig ensam! Lisa

Du är så otroligt bra på att skriva Stina, du vet precis vilka ord som passar och hur du ska nå oss läsare!
Det är tungt att läsa ditt inlägg och kommentarerna det fick, så många som har varit med om så mycket hemskt, jag vet inte vad jag skulle göra om mina föräldrar eller min syster dog. Jag och min syster hatar varandra 60% av tiden, men skulle hon dö skulle nog hon ta med sig hela mitt hjärta med sig i graven.
Jag har förlorat tre personer i min närhet och varit på lika många begravningar, det blir därför väldigt konstigt när jag pratar med nån som inte har varit på en enda begravning eller förlorat någon, min morfar dog på min femårsdag, inte direkt världens bästa födelsedagspresent.. Så döden kom in ganska tidigt i mitt liv så då blir det lite märklig när mina vänner som 17 år inte vet hur det känns när någon nära dör, jag tycker lite synd om dem eftersom de har det framför sig, jag har hunnit vänja mig lite grann, men det är fortfarande tungt..
Jag kanske inte fick fram min poäng, men det kändes skönt att skriva om det ändå, även om ingen kanske förstår mitt svammel. :)

vilken fin text, idag dog en närstående i släkten, som man faktiskt hördes med senast i eftermiddag. alla är jätteledsna, men att läsa detta fick mig att fundera, det är alla fina stunder man ska komma ihåg, och man ska tillåta sig själv att vara ledsen, tror att det blir lättare än att man håller allt inom sig. det viktigaste är att komma ihåg alla fina stunder man fick, och att personen alltid kommer finnas kvar i ens hjärta.

<3

Herregud Stina. Du skriver så oerhört bra om sånna här saker, viktiga saker att ta upp! Du borde verkligen satsa på något inom det yrket för du har verklig talang!! Och jag blir rörd när jag läser detta, har inte själv (tack gode gud!) förlorat någon närstående men min bästa kompis mamma gick bort när vi gick i sexan. Det var en himla jobbig period och jag tror väl inte att hon nu, sju år senare har kommit över det. Men för dig måste din pappas bortgång ha gjort dig så himla stark. Det verkar i alla fall som det på dina texter, och det är i alla fall något positivt. Det kommer gå mycket bra för dig, Stina. Det är jag helt säker på! Ha det bra! :)

Hej Stina!
Tack för ditt djupa och öppenhjärtliga inlägg. Jag går just nu igenom en väldigt jobbig tid i mitt liv och det var så skönt att läsa det här till skillnad från alla världens andra bloggar som känns så ytliga bloggar om vilken tröja man ska köpa eller vilka av 10 par högklackade skor man ska ha ikväll.
Tack så jätte mycket!!! Otroligt skönt ska du veta!
Hoppas allt är bra med dig och din familj! Sköt om dig!

Vad sorgligt, jag är ledsen för din skull. Min mamma dog i hjärnblödning när jag var 14 :( Just då rasade allting samman för mig.. men jag kom ju vidare..

Det är snart 16 år sen, men det känns ibland som det var rätt nyligen.. inte så längesen iaf. :(

Alltid hemskt att mista nån :(

Massor av kramar till dig!

TACK Stina. Det här gick rakt in i hjärtat på mig. Du har skrivit ner mycket som jag går runt och tänker på.
Jag förlorade min pappa i cancer i april i år. Han var bara 46 år gammal och bara sjuk i 4 månader innan hans kropp inte orkade kämpa mer.
Jag vet inte hur många tankar som snurrat runt i mitt huvud sedan dess, sorg saknad, glädje, ilska, kärlekt. Trots att han inte är med mig här på jorden så kommer han ändå alltid vara en del av mig och vara delaktig i mitt liv. Det är något jag måste försöka tänka på även när det känns som tyngst.
Jag skulle kunna skriva i evigheter om allt som skett, men jag avslutar mitt första inlägg på en blogg (någonsin) med ett STORT TACK & EN STOR KRAM TILL DIG!

tycker om din blogg, men för låååånga inlägg! puh!

Oj, har suttit och läst nästan alla fina och sorgliga kommentarer till det här inlägget och jag finner knappt ord längre...

Tack vare det här inlägget så fick jag ihop inspiration till ett helt kapitel i min kärleksbok till svenskan. Kapitlet heter Kärleken och Döden och ni kan ju gissa vad det handlade om...

Det gör ont i en att läsa om snna här saker och jag är väldigt tacksam för att du vågar och orkar skriva om sådant här Stina! Du är verkligen en sann förebild och din dotter måste vara glad att ha en så jordnära och stark mamma.

Jag önskar er alla lycka i livet <3

Jag förlorade min älskade Pappa för 9mån sen i cancer, gå inte en enda dag utan att jag tänker på honom!
Och jag är så otroligt glad att jag han säga "Jag älskar dig" för första, och tyvärr sista gången.
Fick inga ord tillbaka, han bara grät, men jag vet han menade samma ord tillbaka!

Jag har massa fina minnen med honom, speciellt hans skratt & hans skämt, det stärker mig varje dag!
Men vissa dagar funkar det bara inte att vara glad, då saknaden är så stor att man knappt orkar gå upp ur sängen!

Och jag vill bara påminna alla om att om ni har någon som är allvarligt sjuk, passa på att hälsa på och umgås, för skulden och all ånger efteråt är outbärlig!

Hej!
Jag beundrar verkligen dig. Du är så duktig på att uttrycka dig.
Det jag vill säga är att jag känner igen mig i det du skiver. Jag förlorade min pappa i somras, i juli. det har snart gått 4 månader men jag kan inte säga att jag förstått det än. Det tar ju tid, det vet jag men sakta men säkert börjar det gå upp för mig vad som hänt. Men bara i korta stunder, sen blir det för jobbigt och jag skjuter det åt sidan. Jag får en sådan ångest. Jag kan bara inte förstå att han är borta. Att vi nu ska leva utan honom, fira födelsedagar och semestrar och nu närmast julafton utan honom. Vissa dagar är lättare och vissa dagar är som denna, jag vil bara gårta, skrika och gömma mgi under täcket. Jag börjar bara gråta helt plötsligt. Jag förstår att med tiden kommer det bli lättare men just nu förstår jag inte hur det ska kunna bli det.
Men med dina fina ord finner jag ett litet hopp.
Tack för det Stina!

Jag förlorade min pappa när jag var 11 år, jag kände mig mest ensam i hela världen.

När något som detta inträffar känner man sig helt ensam om det, alla andra har en mamma OCH en pappa, men så är det inte, det är många som förlorar någon av sina föräldrar, men vi vet inte om det då det är som du skriver, att ingen vågar prata om det.

Jag känner igen mig i vad du skriver, att hamna i situationer med folk som inte vet hur de ska hantera döden är det värsta som finns! Jag kan också nu, efter 7 år, börja tänka tillbaka till tiden då vi var en hel familj och en tår kommer i ögat.

Det är hemskt att något sånt här ska inträffa, ingen ska behöva uppleva något sådant så därför hoppas jag att du och din lilla familj tar väl hand om er och skapar många fina minnen som din lilla dotter senare i livet kommer att se tillbaka på med ett leende på läpparna <3

Intressant att läsa. För 1-2 år sedan så körde vår gamla granne ihjäl sig på MC (svärson körde med svärfar bakpå, svärson överlevde, jag kan inte gissa mig till hur det känns för svärsonen). Vi har bott granne med dem i 30 år och vi har aldrig direkt umgåtts men varje år när någon av oss varit på resa har vi hjälpts åt att vattna blommor, mata katten, ta in post, parkerat bilar hos varandra för att det ska se bebott ut osv. Jag har sedan några år flyttat hemifrån men jag vet att när detta hände så tyckte mamma att det kändes mycket svårt att gå över för att beklaga sorgen till änkan, tillochmed så att hon övervägde att avstå. Men så pratade hon med en annan granne som inte bott i området så många år och som är polis. Och då berättade han att man behöver aldrig planera eller ha något att säga när man ska besöka människor som förlorat någon närstående. För de själva har ett sådant stort behov av att få berätta! Så mamma gick bara över och sa inte mycket alls och änkan pratade massor. Om minnen och framtid osv.
Tack för fin blogg!

Du berör verkligen med ditt inlägg.

Jag är nära vän med en tjej som har förlorat båda sina föräldrar och vi har pratat rätt mycket om det men mest har hon nog hjälpt mig.

Min pappa har prostatacancer och på ett sätt är jag tacksam att vi vet om det för vi kan "ta igen tiden". Vi har aldrig varit kramiga i vår familj men sen vi fick beskedet för exakt 2 år sen så kramar jag min mamma och pappa när vi ses. Jag har aldrig sagt att jag älskar dom (det är också något vi inte säger...) men däremot skickade jag sms till dom med det. Mammas kommentar var: Jag vet det så du behöver inte säga det :) Kändes skönt och lugnande för det blev inte den här stressen att man behöver säga det hela tiden ifall nåt händer..
Men jag har fått chansen att till vara på tiden jag har kvar med pappa och jag hade gärna önskat dig det med!
Men tillbaka till vännen! :) Hon och jag har pratat mycket om döden, om hennes föräldrar och hur det är men även om hur det antagligen kommer bli när pappa dör. Jag är så tacksam att jag har min familj och sambo och mina underbara vänner som finns där!

Kanske blev en rörig kommentar men jag bara skrev..
Hoppas det går bra med den lilla! :)
Ha en fin kväll Stina!

bara av att läsa alla dessa kommentarer så blir jag helt.. ordlös. ditt inlägg var verkligen fantastiskt. att folk öppnar upp sig såhär i kommentarer är helt fantastiskt också.

jag har inte förlorat någon nära. mormor har KOL, morfar har skelettcancer, pappa lever inte många år till (han är alkolist och arbetsnarkoman, män i vår släkt blir oftast bara 50 också. han sliter ihjäl sig). jag vet att snart kommer dagen komma då jag kommer förlora alla tre. jag har ingen aning om hur jag kommer klara det. pappa är min förebild, trots hans nedgångar med alkoholen och sitt temprament. han är min bästa vän, finns ingen jag älskar mer på denna jord. jag vill inte tänka tanken, men ibland måste man. speciellt när man vet att det inte är så långt kvar.

jag har en vän, en väldigt nära vän. hennes pappa gick bort i cancer för fyra fem år sen ungefär, hon var 12år. hon lider fortfarande, jag försöker allt jag kan för att hjälpa henne. jag följer med henne till graven och allting. jag kan inte hjälpa, men jag gråter när vi är där. jag ser framför mig att det är jag som sitter där om ett par år.

vad mycket känslor du väcker inom en stina. Sitter framför datorn och störbölar, skärmen är bara som en suddig dimma..

Det är snart 11årsedan..men det känns som igår jag vaknade på mitt höstlov när jag gick i åttan ,av att mamma kom in och sa-

det har brunnit, det har brunnit, många barn är skadade!

ovissheten, vilka kom ut, vilka gjorde det inte? Det hade brunnit ute på hisingen som alla idagsläget kallar "backabranden".

Månader av chock, klasskamrater man sa hejdå till innan lovet, som man aldrig fick se igen. Det gjorde så ont att så många fick försvinna allt för tidigt...Jag kommer ihåg låtar som gick på radion tex madonnas "the power of goodbye" så fort jag hör den nu tänker jag på den natten...Fucking Åmål hade prämiär minns alla dessa "5plus/5 getingar på löpet"
sådana skitsaker egentligen som inte har med saken att göra..

tack iallafall för ett fint inlägg=)
kram

Usch, kan inte ens föreställa mig vad du har behövt gå igenom, du och dina fina syskon. Ingen skall behöva gå igenom något sådant.

Föreställer mig för en kort sekund hur mitt liv hade varit om något som detta hänt någon nära i mitt liv. Som mamma eller pappa... Jag är, som jag uppfattar det att du också var, väldigt nära min pappa. Varit lite av en "pappas flicka" sen jag var liten. Men också alltid delat mina djupaste hemligheter med mamma. Jag skulle inte önska min värsta fiende den smärtan, förlusten att inte få ha sin mamma eller pappa, syster eller bror närvarande i sitt liv.

Jag har däremot haft den ENORMA turan i livet att inte förlorat någon närstående än så länge (18 år nu) Men livet och döden går ju hand i hand och man måste inse och acceptera att detta händer förr eller senare... Inget att göra något åt. Man får njuta av de människor man har i sitt liv så länge man lever!

Din familj verkar vara så fin, ni verkar vara riktigt måna om varandra och ta vara på varandra, det har jag tänkt på månag gånger. Det var nog en god sak som kom med detta hemska.
Jag tror verkligen att det finns en mening med allt som händer. Även de mest hemska sakerna, som vi inte kan förstå. Och jag är helt säker på att vi kommer träffa de som stått oss nära, som vi älskat och saknar så mycket igen..

Din pappa och Timmie väntar!! Jag lovar.
Så man behöver inte frukta och sörga (ibland kan det självklart vara bra att sörja, släppa ut känslor) men när våran tur är kommen så ses vi igen.

<3

jag har nog aldrig blivit så lätt berörd av en text som den här. det här var inte lätt att läsa då jag var tvungen att blinka en himla massa gånger mellan tårarna. Min farfar gick bort för inte länge sen alls och det gjorde väldigt och att läsa detta men det var ändå så himla skönt men samtidigt så är jag så himla nöjd för det jag har kvar här. Himlahimla skönt. Tänk att alla lever kvar i minnen och hjärta.

Det känns som om min kommentar bara är en i mängden men det var så himla bra skrivet!!! När jag läser igenom kommentarerna här så märker man att det är många som känner igen sig! Min kusin gick bort för tre år sedan men jag har underbara vänner som sitter och lyssnar länge om det behövs!
Kramar!

underbart skrivet! :)

Jag förlorade min älskade mamma 16 juli 2007. Hon hade cancer. Saknar och tänker på henne varje dag, men som sagt livet måste fortsätta. Min mamma var alltid klok, glad och så himla kärleksfull. Hon satte alltid sina barn i första hand och såg till så att ingenting ont kunde hända. Idag efter snart 2½ år känner jag mig starkare, för jag vet att hon har det bättre nu. Men det är klart, det gör ont fortfarande. Man tänker på alla saker man aldrig fick uppleva tillsammans, och på alla saker man skulle vilja att hon hade sett som hon inte hann med. Mitt bästa minne med henne var när vi var ute på promenad, det var vinter ute o vips så ramla jag och jag råka ta med mig mamma ner, hon blev inte ens arg utan vi låg där och skratta bara, det slutade med att vi hade gjort massa snöänglar i snön och haft snöbollskrig. Det glömmer jag aldrig, då var jag 12 år gammal. Jag saknar min mammas kärlek, hennes närhet o hennes kramar. Jag skulle byta ut hela världen för att få uppleva det igen. Hon älskade änglar, och vi hade en stor stort stor fin trädgård när vi bodde i villa. Gud, nu börjar jag gråta. På hennes begravning dånade Foreingers "I wanna know what love is" ur högtalarna. Då vet jag att hon satt där uppe o njöt. Älskar dig mamma, du är bäst. Rest in peace.

va fint...

För 1,5 månad sen dog en vän till mig. Utan några varningar så dog hon plötsligt av en hjärnhinneinflamation. Hon fick ont i huvudet, och dagen efter var hon död. Det är helt sjukt att detta kan hända. Amanda var bara 16 år. Hon dog två veckor innan sin 17års dag. Hon fick inte ens ta studenten...
När sånt händer känns allt så jävla meningslöst. Vad är meningen med att vara en god människa om man ändå blir fråntagen sitt liv? Amanda var en ängel, hon hade aldrig gjort en människa något ont. Men ändå fick hon inte leva mer än 16 år. VARFÖR? VARFÖR, tänker man. Varför just Amanda?

Jag och Amanda spelade fotboll tillsammans i många, många år. Hon var en person man alltid kunde vända sig till om man behövde prata. Man visste att hon alltid ställde upp.

Mitt starkaste minne med Amanda är från Gothia Cup. Det var sommaren för tre år sen som vårt lag var på Gothia. Vårt lag fick sova i ett klassrum på en skola i centrala Göteborg. Det fanns en whiteboard-tavla i vårt klassrum och Amanda ställde sig framför den och skrev med en röd tuschpenna: VELLINGE IF F-92 FÖREVIGT.

Det kanske inte låter som något speciellt, men det är utan tvekan mitt starkaste minne med Amanda. Hennes vackra leende när hon skrev den meningen på tavlan och hennes blåa, glittrande ögon.

Hon var den som peppade mig när jag tappade lusten till att spela fotboll. Hon fick mig att vilja fortsätta kämpa, hon fick mig att finna glädjen i fotbollen igen. Hon var den som alltid vandrade genom livet med ett leende på läpparna. Då undrar man varför detta fruktansvärda hände just henne...

Den 12 september 2009 är ett datum jag aldrig kommer glömma. Då blev du himlens vackraste ängel, Amanda. Du kommer aldrig bli bortglömd, jag kommer minnas och älska dig förevigt. Vi ses i himlen, hoppas du har det bra där uppe.

25 september 1992 - 12 september 2009
Vila i frid, Amanda Ohlsson.

Min mormor och morfar gick bort när jag var liten.
Mormor dog i skelettcancer och morfar av stroke/ålder. Jag var mycket liten och är ledsen över att jag inte fick lika mycket tid som mina äldre syskon fick dela med dom. När de täljde med morfar som var en naturmänniska och hade varit över nästan hela världen. Men några minnen har jag, jag och min mormor bakade en dag som jag speciellt minns... Hon passade mig och jag var 4 år gammal. Och jättestolt över att mamma tog ett kort på oss strax innan hon åkte iväg... Mormor kom också alltid med glass i en röd väska när hon hälsade på, och min morfar hade altid lite smält choklad i byxfickan. Idag önskar jag att jag hade varit äldre när de gick bort, äldre när de levde för att lära känna dem som personer och inte bara som mormor och morfar. Jag bär med mig dem varje dag, trots att det var längesen. Ibland när jag är ledsen känns det som om de är hos mig och finns där. Och jag vet att de gör det. Jag bävar inför att förlora de jag älskar mest, min familj och mina vänner... Kärlek till dig Stina, ibland önskar jag att jag kunde krama om dig, jag tycker så mycket om dig som person trots att vi aldrig mötts. Det hade varit underbart att ha en vän som dig. <3

Bra skrivet! 2003 dog min mormor men hon lever kvar i våra minnen <3

Jätte fina ord stina! <3

De första raderna, jag känner igen. Kommer ihåg när jag var själv hemma de första månaderna efter att min mamma gått bort, jag var 14. Jag låtades att mamma var någonstans, jag ropade. Låtsades att hon inte hörde, ropade igen. Precis som jag gjort varje dag i 14 år. Plötsligt fick jag aldrig ta ordet "mamma" i munnen igen. Hemskt!

Jättefint skrivet!
Nikolina

Min lillebror dog 28 januari 2005, då jag var 12 år. Hemskt jobbigt och jag kan inte ens tänka tanekn av att någon av mina föräldrar kan gå bort.

Du är stark Stina och din far är nog vädligt stolt över er dotter.
Lycka till och pussa lillstumpan från oss läsare <3

Hej, så sant det du skriver. Min faster dog för cirka 2 år sen. Hon var mer som en mamma eller nått liknande för mig. När jag pratade om min faster inför mina kompisar så kändes det som om "faster" var ett svagt ord för dom, men ett så oerhört starkt ord för mig. Dom flesta av mina kompisar hade fastrar som kom och hälsade på dom på födelsedagar och så, inget mer liksom. Men min faster var där hela tiden och när jag var hos henne behandlade hon mig som sitt eget barn när inte mamma var där och kunde krama om mig o.s.v. Det gjorde så oerhört ont att se henne ligga i en sjukhus säng och lida, veta att i morgon kanske hon inte låg kvar. Jag var bara och hälsade på henne en ända gång på sjukhuset, jag klarade inte av att se henne lida. Men jag pratade i telefon med henne så fort hon orkade. Den natten hennes man ringde till oss och sa att hon höll på att ta farväl var den hemskaste natten i hela mitt liv. Vi åkte hem till henne, men vi kom elva minuter fösent. Jag grät och grät. Jag ville inte gå in i rummet där hon låg så jag satt i badrumet hela natten, jag skrev små lappar till henne och gömde dom överallt i lägenheten och på platser där hon brukade vara. Jag kommer alltid leva för henne, och ibland tänder jag ett ljus och tänker på henne. Det känns bättre då. Jag är oerhört tacksam över att jag hade vänner i närheten som lysnade och förstod mig.
//Cookie

Nu har du fått sjukt många komentarer.
Men jag tänkte ändå berätta min historia.
Jag förstår dig. Min mamma dog när jag var tolv år och gick i sexan. Hon dog precis en vecka innan jag skulle fylla 13. Bra början på tonårs livet eller vad?
Nej det var det verkligen inte.
Idag går jag i åttan så det är fortfarande ganska nytt. Jag reagerar varje gång lärarna säger ta hem det här till era FÖRÄLDRAR. Men jag har ju bara en förälder?
Mamma dog i bröstcancer.Hon levde med det i 5 år innan hon dog. Jag och mamma var inte bara mor och dotter, vi var/är bästa kompisar. Hon visste allt om mig ,hon såg när jag mådde dåligt och kom och pratade med mig.
Hon är en sådan underbar person som var omtyckt av alla.
Hur många som hälst säger att jag var lik henne. Det gör mig stolt för jag vill vara lik henne.
Jag undrar bara varför hände det här mig? Det är så orätvist, varför fick inte vi leva livet ut?
Just nu mår jag bra. men vissa dagar mår jag rent ut sagt skit. Jag orkar inte gå upp ur sängen ibland. För livet känns onödigt. Men osm tur är har jag gått hos en kurator som fått mig på andra tankar när det är som värst.
JAg var inte med när mamma dog, det ångrar jag inte jag hade typ valt att inte vara med men inte sagt det.
Men min bror och pappa var.
Men jag är glad att jag inte var.
Jag saknar henne varenda dag.

Mejla mig gärna (:
kram

fint.. blev helt tårögd.. min fina underbara mormor gick bort i lördags.. känns helt overkligt, trots att det var väntat eftersom hon varit sjuk länge.. kan inte ens tänka mig hur det känns att förlora en förälder, speciellt inte när man är så ung.

Så otroligt känsloladdat skrivet, just nu sitter jag här med tårar i ögonen. Keep on going girl!

KRAMAR <3

gud alltså.jag hann bara läsa några stycken innan tårarna började rinna nerför båda kinderna. jag har ingen som är riktigt i min närhet som dött.inte nån som jag har träffat. men så många i min närhet är sjuka i cancer.min bästa väns pappa & mamma har båda dött. min bästis är bara tretton år :(

Oh alla som skriver om de nära och kära dom förlorat får mig att gråta, jag beklagar faktiskt eran sorg, må dom vila i frid:((( storgråter nu som ***. ps , skitbra skrivet stina, du borde bli ngn sorts författare .

Hej Stina-Lee,
Min pappa dog för sex år sedan.Jag gick första året på gymnasiet.Jag kan inte beskriva hur hemskt det är att ha förlorat någon man älskar,och jag tror att ingen förstår om man själv inte varit i den situationen.Det tog mig många år innan jag kände att jag levde igen,då menar jag att man verkligen känner sig levande och inte ständigt befinna sig i en gråzon,att verkligen kunna känna lycka utan att känna det svarta hålet i hjärtat.Även om det gått sex år så känns det konstigt att min pappa är död,att han inte finns kvar.För varje gång man går till graven så blir man påmind om att han inte finns och när man vänder ryggen från graven och går ut från kyrkogården så fortsätter livet.Man lär sig leva med sorgen och visst finns det vissa dagar där jag bryter ut i gråt för jag känner en sådan enorm saknad att det gör ont i hjärtat.Men jag vet att min pappa är med mig hela tiden och håller mig i handen.Ibland så träffar jag honom i mina drömmar då är jag noga med att krama honom riktigt hårt och fråga honom om han verkligen är död,och då svarar han nej.

Stina, du är bara för bra i dina texter
Gud, jag grät..

---

Min bästa vän gick bort för 2 år sen, av att hon tog sitt liv och jag fick inte veta varför
men nu vet jag varför och jag förstår hur hon hade det men det är ändå så tromt utan henne

när jag saknar henne så går jag och hälsar på henne så ofta jag kan
men jag har en bild på henne i mitt rum och då kollar jag ofta på henne och tänker på allt bra vi hade ihop som bästa vänner <3

för ca två månader sen så förlorade jag en mycket speciell vän, i bröstcancer. hon hade haft cancer i ungefär ett år innan hon sorgligt gled med...

vi har så många minnen tillsammans, även fast hon var vuxen så har hon varit vid min sida hela mitt liv och det känns så nu när hon är borta. för några veckor sedan så träffade vi hennes familj med två barn och hennes man och hennes dotter berättade hur hemskt det var den sista tiden, hon la på sjukhus och var helt nerdrogad i morfin och kunde inte gå för att cancern hade spritt sit till hjänan och till rygmärgen men den tiden hon var vaken så bara skrek hon: hjälp mig hjälp mig. att höra det var verkligen fruktansvärt. och hon var så himla rädd! men jag hoppas verkligen att hon har det bättre nu, det gör jag av hela mitt hjärta. att en sjukdom kan ta med sig något så snabbt. vi saknar henne verkligen.

sköt om dig och många kramar från mig <3

Jag förlorade min mamma då jag var 9 år gammal. Hon tog sitt liv. Jag är idag 25 år gammal men kommer aldrig glömma den dag då jag fick beskedet. Det kändes som att få en kniv rakt i hjärtat. Saknaden försvinner aldrig men man lär sig leva med sorgen.

du skriver så sjukt bra,
man blir tårögd,
jag förstår att du saknar honom.. :/

Väldigt fint skrivit! Själv förlorade jag min pappa för ca 1 månad sen.. Varje dag är som en kamp. Jag & min pappa stod varandra väldigt nära. Vi kunde prata om allt. Han insjuknade väldigt fort. Jag fick reda på att han skulle gå bort en onsdag, på torsdagen gick han bort. Den torsdagen sitter som inristad i mitt huvud. Jag är väldigt tacksam över att jag fick vara med honom den sista tiden, men samtidigt är det väldigt svårt eftersom jag helst inte vill komma ihåg något av den jobbiga tiden. Nu känns det som om man famlar i mörker för att finna lycka igen. Jag vet att det kommer att bli bättre med tiden, men det känns så långt borta nu.

Det är så skönt att läsa din blogg Stina, du är en sån jordnära & underbar tjej! Hoppas att du fortsätter att blogg ett bra tag till!

Stina, jag måste säga det..
- Du skriver verkligen texter som går raka vägen in i hjärtat, min ögon blir tårögda.. Du är den mest seriösa & mognaste bloggerskan här i blogg världen. Du anar inte hur mycket denna texten betyder för vissa..
för dom stackare som förlorat en väldigt nära människa,.
- det gör inget att du bara skriver något inlägg i veckan, för när du väl skriver.. då är det så otroligt vackert och det vill jag bara tack dig för <3

du verkar vara en helt fantastiskt människa.
och jag begklagar verkligen sorgen av din pappa..

Vilket otroligt fint inlägg!

Jag har förlorat många nära i mina dar... I februari 2001 (då var jag 11 år gammal, skulle fylla 12) gick min gammelmoster som stod mig väldigt nära bort i lungcancer. När jag var liten och hon var mycket sjuk (hon hade sin cancer i 10 år) så brukade hon rita och skriva sagor åt mig och skicka med posten varje vecka vilket jag kommer ihåg att jag älskade, blev alltid lika lycklig när ett nytt brev kom.

2 månader efter att hon gick bort kom nästa besked. Två polismän kom och berättade att min morbror hade hittats död i sin lägenhet, han gick bort av en "tyst hjärtinfarkt". Min morbror var som en pappa för mig, han fanns alltid där och var en underbar människa. Han var som en stor kramgo nallebjörn med ett riktigt stort hjärta, med plats för många. Hans död tog knäcken på hela vår familj, men då visste vi inte att detta bara var början.

1 år och några månader senare dog min pappa, av samma sak som min morbror, tyst hjärtinfarkt. Jag kände inte min pappa så väl, han var alkoholist och hade inte varit någon större del av mitt liv sedan jag var 2-3 år gammal. Men han var ju trots allt min pappa, och att jag aldrig ens skulle få chansen att få lära känna honom var fruktansvärt. Jag minns knappt min pappa, jag har bara små minnesbilder från när vi stötte på honom när vi var i stan, eller när jag var jätte liten och satt och lyssnade när han spelade gitarr (han var otroligt duktig). Men jag har svårt att skilja minnen från saker jag har fått berättat för mig, iaf de tidiga minnena.

Från november 2002 till april 2007 gick två av mina gammelmostrar bort. De var inte lika närstående som den första jag berättade om dock men dödsfall och begravningar är alltid hemskt jobbigt.

Men i april 2007 hände det värsta jag varit med om. Aldrig kommer jag glömma. Jag vaknade en lördagsmorgon av att det ringde och knackade på dörren som besatt, det var min mormors grannar. De var mycket oroliga för min mormor då de inte sett henne på nån dag, posten från några dagar låg kvar i postlådan och hundarna stod och skällde. Och när de tittade in genom fönstret så såg de både hundbajs och kiss. Jag åkte med dom i deras bil och ringde min mamma under tiden, sa att hon får komma med en gång. Trots att jag förstod att det var något som hänt med min mormor blev jag ändå chockad. Jag låste upp och mormors granne gick in i sovrummet, jag hörde "Kerstin, vakna! Kerstin!" men inget hände, grannen kom ut och ringde 112. Hon sa till mig att mormor lever men är medvetslös. I telefonen sa de att vi skulle vända mormor om så att hon låg på sidan, och då kom chocken. När jag kom in såg jag att mormor låg i en stor pöl av kiss och bajs. Och på kudden hade hon spytt galla. Hon snarkade precis som hon alltid gjort men hennes näsa var blå. Strax därefter kom min mamma springandes och grät. Ungefär samtidigt kom ambulansen. Vi åkte med upp till sjukhuset, där mormor blev röntgad. De sa att det skulle ta ett tag så under tiden gick vi ut och ringde familjen. När vi kom upp igen hade de flyttat mormor, så vi fick springa runt i panik och leta efter henne. När vi väl hittat rätt kom vi in ett rum där hon låg. Läkaren kallade in oss till sig och där kom beskedet. Mormor hade fått den allvarligaste stroken de sett på 30 år, en 1 decimeter lång propp i halspulsådern. Han sa att hon hade ca 3-4 dygn kvar att leva och det fanns ingenting att göra. Vi stannade där tills klockan var efter midnatt, och sen åkte vi hem för att sova. Klockan var efter 03 när jag väl lyckades slumra till, och lite efter 04 ringde de och sa att mormor hade blivit sämre. Så vi åkte upp igen, tillsammans med min morbror. Det märktes direkt att hon inte hade långt kvar, hon slutade andas från och till och det var först då allt sjönk in för mig. Varje gång hon slutade andas för en stund fick jag panik, och när klockan var runt 07 tog hon sitt sista kämpande andetag. Min mormor var underbar, precis som min morbror hade hon ett väldigt stort hjärta. Hon hade bott inom 1 minuts gångavstånd ifrån mig hela mitt liv och alltid funnits där, hon har varit som en extra mamma. Jag minns när jag var liten att jag brukade kalla på henne när Gaamlaaa moooor började (Glamour) för det tyckte hon om att se på. Hon var bara 68 år gammal när hon dog, och hade nyligen gått i pension.

Och som att inte det vore nog så dog min morfars fru i cancer för bara någon månad sedan.

Så ja, jag vet hur det är att förlora någon nära. Och jag vet att det inte går över bara för att det har gått ett visst antal år, faktiskt så kan det snarare bli värre ju längre tiden går ibland. Tillslut så blir sorgen en del av en själv och man lär sig leva med den, men den försvinner aldrig.

Nu blev det här en extremt lång kommentar, men jag vet inte hur jag skulle kunna korta ner den...

så underbart fint skrivet.
ja hann inte ens träffa min pappa, han dog när ja låg i mammas mage.

Du är sååå bra<3

Bra att du bloggar.
Vill att du ska bli den populäraste bloggen!

Vet precis hur du känner. Det blir 10årsedan i februari jag förlorade min mamma. Skulle snart fylla 13 och blev lämnad ensam med min pappa och bror, vilket var jättesvårt just i den åldern. Har dock världens bästa kontakt med dem nu och ska även jag få mitt första barn snart. Väntar lagom till jul, och nu saknar jag min mamma mer än någonsin! Har ingen alls att prata med när jag undrar något om graviditeten och allt nytt som händer med min kropp. Det är ju nu hon borde vara här och lugna mig. Men det är som det är, så det är bara att bita ihop och göra det bästa av situationen!

Gillar föresten din blogg jättemycket och tycker att du skriver så mysigt. Grattis till lillflickan också! =)

Jättefint skrivet , uppskattas verkligen ! Sluta aldrig blogga !!!

Idag är det nästan ett år sedan min "halv" farmor dog. Ingen visste att hon var sjuk inte äns hon själv. Hon bara kollapsade och sen vaknade hon aldrig mer igen. Hennes bergravning var det värsta jag någonsin har varit med om i hela mitt liv. Jag satt längst fram eftersom att var min mammas mans mamma. Jag satt där bland hennes famlij och en del av min när begravningen började. Det fanns inte en plats kvar i kyrkan, den var fylld med folk och det märktes att hon var älskad och skulle bli väldigt saknad. Under första låten så började hon som jag satt brevid gråta så mycket så att det ekade i hela kyrkan, i hennes famn låg "J"s barnbarn och kollade på hennes mamma med stora ögon och förstod inte alls vad som hände. Alla runt omkring mig började gråta när prästen talade om henne och hennes favortit låt började spelas. Jag fick kämpa emot att bryta ihop under hela begravningen. Det svåraste var när vi, hennes famlij, skulle gå fram först och lämna blommor på hennes kista. Det var så hemsk, när jag fick gå fram med min lillasyster som är tre och låta henne lägga en blomma på sin farmors kista och veta att hon inte skulle komma ihåg sin farmor som älskade henne så mycket och alltid var så stolt över henne, hennes första barnbarn. Hon hängde alltid upp alla teckningar som hon gjort och visade alltid lika stolt upp dom. Hon var en utav dom snällaste och godhjärtade personen jag någonsin känt och min lillasyster kommer inte äns komma ihåg henne. Det är tragiskt.

Min pappa har en sjukdom som kallas KOL, det är en lungsjukdom som gör att luftrören bli mindre och inte kan släppa igenom så mycket luft(man får den genom att röka). Han vet om att han har det men han låssas att det inte finns, han vägrar att prata med min mamma om den och han vet inte ens om att jag vet att han är sjuk, därför kan jag inte prata med någon om det. Det enda han kan göra för att inte göra det värre är att sluta röka, men han vill inte ens försöka. Han är bara 42 år och egentligen säger läkarna att man inte får det i en så ung ålder, men tydligen så har han lyckats dragit på sig det endå! Just nu märker man inte på honom att han är sjuk, men när som helst när luftrören har blivit tillräckligt små så kommer han inte kunna andas längre. Det känns hemsk att gå runt och veta om att han kan dö bara sådär.
Jag är så rädd att min pappa ska försvinna och jag kan inte ens säga det till honom. Även om jag inte kan prata med honom om sjukdomen rak ut så försöker jag endå visa min kärlek lite extra mycket. Men han blir bara arg när jag och mamma vill vara där för honom, jag tror att det är för att han är rädd. Jag hoppas att han ska inse att det faktiskt är på riktigt och att han ska kunna prata med mig om det innan det är försent!:(

jättefint skrivet stina. tycker att du har rätt i att vi behöver prata mer öppet om döden. det känns mycket bättre att prata om det & dela allt, istället för att bära på allt själv.
Jag förlorade min mormor för snart 2 år sen. jag minns precis hur det var när jag fick reda på det. Min morbror ringde & pratade med min mamma & jag kände direkt att något var fel, men mamma grät inte. Inte förens hon la på, då började hon gråta jätte mycket & jag förstod direkt vad det var som hade hänt. Tårarna bara rann & det gick inte att få stopp på dom, jag ville bara lägga mig ner & skrika. jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
jag saknar henne varje dag.

<3

Jag har förlorat min storasyster, hon var med om en ridolycka. Hon är det vackraste jag vet, och jag saknar henne otroligt <3

Det var ett år sedan min kusin dog förra året. Sorgen är kvar i mitt hjärta. Varje gång jag åker hem till dem ser jag fina bilder på henne på väggen bland hennes syskon. Så vacker hon var, så underbar och oskyldig. Och denna tragiska död skedde. Det var så hemskt. Jag vet att hon inte känner någon smärta där uppe, jag hoppas att hon inte gör det. Jag hoppas att hon mår bra nu. Jag hoppas att jag en dag får träffa henne där uppe i himlen. Vila i fred.. Du finns i våra hjärtan!

jag har inte förlorat min mamma, pappa, syster eller bror, men jag förlorade min morfar. Jag förstod aldrig hur allvarligt det var, jag var bara 9 år. Men han dog i cancer och vi var och hälsade på honom på sjukhuset bara en vecka innan han dog .. Jag minns så starkt när jag och mina kusiner satt i bilen på väg till sjukhuset och målade teckningar till honom för att göra honom glad.. Han var alltid så glad .. :(

Väldigt fin skrivet,jag började gråta när jag läste.

För snart 5 år sedan förlodade jag min älskade mamma i canser,det går inte en dag uten att jag tänker på henne.Jag kan inte fatta att det gått 5 år sendan hon gick bort,det känns som om det vore igår.Då var jag 12 år nu är jag snart 17 år.
Att bara få karama om min älskade mamma igen vore helt underbart.Jag älskar dig mamma för ALLTID!

Jättebra skrivet, det här är vad som gör din blogg väldigt läsvärd. Och att läsa kommentarerna till dina inlägg ger också mycket.

Min pappa låg nedsövd i två månader på grund av lunginflammation, det tycktes aldrig vända. Till slut fick vi beskedet att han hade fått hjärnskador på grund av det, och att han var medvetslös och aldrig skulle vakna. Men vi gav inte upp, det kändes som att han reagerade och var med. Och det var han. Nu är han vaken men har många månader kvar på sjukhus för att kunna bli frisk. Men han är med oss, han pratar med oss igen.

Jag är livrädd för döden. Den var nära, och det gjorde mig mer rädd än tidigare. Samtidigt som jag har växt, och upplevt något nytt. Men jag vill aldrig någonsin uppleva det igen. Och den jobbigaste saken med att nästan förlora någon är de övriga familjemedlemmernas sorg. Det är det värsta jag har upplevt, att se dem man älskar gråta och må dåligt. När man vet att man inte kan fixa det.

Nu är det nästan som vanligt igen, med alla känslor. Fast när jag är ledsen eller nere så känner jag av en glädje hela tiden också, som inte fanns förut. För att jag har känt hur det är nästan längst ner på botten. Jag har fått nya perspektiv... men egentligen är jag inte glad över det. Det var inte värt priset.

Men jag är glad över att jag har min pappa tillbaka. Och över att mina syskon har sin pappa tillbaka. Och att min mamma har sin man tillbaka. Och att min farmor och farfar kan prata med sin son igen.

Önskar dig och din familj allt gott Stina. Tycker det är bra att du har lagt bloggen lite åt sidan också, att du lyckades bryta mönstret liksom. Och när du skriver sådana här inlägg är det verkligen en bra kompensation för få uppdateringar. Fortsätt så!

Jättefint skrivet Stina!

Jag förlorade min farfar för 5 år sedan(i jul).
Vi hade inte så bra kontakt pga saker mellan pappa och honom.

Det är svårt det där.
Om jag hade varit nära med honom(som du-antagligen-var med din pappa)så är det ju skitjobbigt för man förlorar någon som står en nära.

Men det är samtidigt jobbigt att förlora någon som "borde" stå en nära men inte gjorde det.Förstår du hur jag menar?

Jag känner nu i efterhand att jag hade velat veta mer vem min farfar var.
På begravningen grät jag,men inte av samma anledning som de andra i kyrkan.
Jag grät för att jag inte kände min farfar så bra som jag hade velat.Jag grät för att jag hade träffat honom kanske 15 gånger.1 gång om året,ibland 2.

Vad är jobbigast?Förlora en nära eller få leva med att man aldrig lärde känna en person ordentligt?

Jag tror båda är lika jobbiga på sitt sätt....

Jag började gråta när jag läste det du skrivit. Jag och min pappa står väldigt nära varandra och jag vet att han är min bästa kompis och ställer upp i vått och torrt. Jag vet att han älskar mig även om vi aldrig säger det till varandra. Därför blir jag alltid väldigt tagen av historier som din eller som flera av dom som kommenterat. jag berundrar er som tar er igenom någon sånt här.

Fint skrivet <3
jag sitter här och gråter, haha, jag har inte förlorat någon nära (men förstås andra i släkten :'() så det är väl ett bevis på hur fint du skriver! :')
Du är bäst Stina!

jag själv har inte förlorat någon så pass nära, men har två väldigt nära som förlorat varsin förälder rätt nyligt. ena mamman, andra pappan.

jag vet verkligen inte hur jag ska hantera det, jag och prata känslor går verkligen inte ihop...

Min storasyster gick bort för över tre år sen. Hon blev överkörd i ett övergångsställe och överlevde inte. Det jag minns som starkast är faktiskt tiden vi hade i slutet, det var då vi var som närmast, de sista åren hon levde. Minns fortfarande hennes skratt och skämt. Alla gånger hon sa: "det här är min lillasyster, visst är hon söt?" Hur hon precis skulle starta ett nytt liv. Hur vi våren innan hösten kom gick vilse, firade påsken tillsammans bara hon och jag, hur hon skämde ut mig framför killar. Det gjorde inget, och jag ler fortfarande åt våra minnen:) men det gör så fruktansvärt ont att hon inte finns här, men det är klart.. hon finns kvar på sitt sätt :)

vad hemskt! Jag har adrig förlorat någon, inte ens ett djur!

Själv håller jag på att förlora en vän. Jag har känt henne sen dagis och vi har alltid umgåtts. För ett par år sen fick hon cancer... Det blev bättre ett tag, men nu ser det ut som om hon inte kommer att klara det. När man hälsar på henne är hon frånvarande och hon kommer inte ihåg att man har varit där. Det är något av det svåraste jag har gått igenom, men jag håller i den lilla tråd av hopp som finns kvar.

Tack, för ett fint inlägg. <3

Jag är så rädd varje dag för jag blir inte kvitt tanken på att nån i min familj kommer dö på ett eller annat sätt. Min syster tex har varit depressiv och skadat sig själv i ca 7 år och får panikångestatacker och har försökt begå självmord två ggr. Min mamma är ofta deprimerad och "lyckas" inte med nåt enligt henne. Och själv är jag också så ofta arg på henne pga alla misstag hon gör, och sen får jag skuldkänslor för jag är rädd att hon inte ska orka längre. HOn behöver inte fler bördor frn mig.
Och pappa har rökt sen han var 15 och hostar en timme varje morgon han vaknar och sen fortsätter det stundtals under hela dagen, och han har även massa andra symtom för KOL, och själv förnekar han allt.

Och själv står jag i mitten av allt och vet inte alls vad jag ska göra. Hopplösheten kan kännas enorm ibland. Jag hittar dock mina sätt att hantera sakerna, genom att ägna mig åt saker som gör mig lycklig och får mig att glömma lite grann. I mitt fall är det att dansa som "räddar" mig lite, o mina underbara vänner.

Kan kanske tyckas fånigt att vara rädd för att nån ska dö, men jag är det iaf. alltid rädd

Den 4e november är det 13 år sedan min mamma dog i cancer. Jag var endast 5 år då, och kommer inte ihåg så mycket av henne. Det som grämer mig mest är det faktumet att jag aldrig fick lära känna henne. Det enda jag vet är vad släktingar berättat för mig om henne.

Jag saknar henne extra mycket när jag ser mina kompisars nära relationer med deras mammor. Många av dom har sina mammor som bästa vänner. Jag berättar ingenting personligt för min pappa, det är inget som jag känner mig bekväm i att göra, och han kan inte heller riktigt förstå mig. Han ser mig som sin lilla flicka. Jag saknar en mammas råd om killproblem osv..

Jag tycker inte att det är jobbigt att berätta att min mamma gått bort, det jag tycker är jobbigt är den stela stämningen som kommer efter, precis som du sa, Stina. Folk som säger: Förlåt, jag visste inte. "Nä hur skulle du kunna veta det, när jag inte berättat det förut?" brukar jag då tänka.

Kram

Oh verkligen fint ! det är snart tre år sen min pappa dog jag bara önskar honom tillbaka :( Man känner verkligen att man bara måste få gråta ut ibland. usch Du är en stark tjej !

dina ''Läsvärda inlägg'' är mer an läsvarda inlägg, du får en att gråta. Du får en att ta vara på tiden, tusen tack för att du finns.
Det borde finnas fler bloggare som du, än alla provocerade bloggerskor.

Tack ännu en gång, hoppas verkligen verkligen inte att du slutar blogga helt. Bara några få uppdateringar i månaden betyder mycket.

Du får med dina ord folk att resa sig när man faller.

Du är så jäkla duktig på att skriva! Min närmaste och jag kan disskutera hur jäkla duktig du är! Haha, i natt drömde jag t.o.m att jag träffade dig. Fast du var brunett med lugg. Shit, du har verkligen satt spår i mig med ditt skrivande och dina videoklipp. Speciellt den där med hur ytlig bloggvärlden är.. Fortsätt så Stina, du är superbra !!!

Jag skulle aldrig kunna tänka mig ett liv utan mina föräldrar. Det var nära att min mamma dog i våras när hon blev påkörd av en bil, mannen som gick brevid henne dog.

för 2 år sen (6 november) dog min farbror och det tog riktigt hårt både på min pappa min mamma, farmor, farfar, hans fru, hans 3 barn (då 5, 10, 13år)jag hade aldrig riktigt känt honom och känner mig skyldig för att inte känna någon sorg.

för 5 år sedan skulle jag även fått en lillebror men han dog 4 månader innan han skulle ha fötts det tog väldigt hårt på mina föräldrar och min lillasyster men jag ville inte ha någon bror då vilket jag verkligen ångrar nu. Jag kommer så väl ihåg den dagen som mamma ringde och sa att han hade dött. jag pappa och min lillasyster var på landet, han kom tll mig och sa det och jag skrattade och LOG jag vet verkligen inte varför men min pappa blev så sur på mig så jag vet inte vad. Sen tyckte jag att det var mitt fel att han dog eftersom att jag inte ville att han skulle komma från första början, trodde på det ännu mer eftersom att jag fick diabetes runt den tiden som han skulle ha fötts. Jag såg det som ett straff. Det var hemskt som en åttaåring att se sin mamma gråtaså mycketsom hon gjorde då...

Min bästakompis mamma är sjuk och har varit det länge hon blir bara sämre och sämre läkarna hittar inget fel så jag vet inte hur det kommer att gå. hoppas verkligen att hon blir frisk snart.

Jag pratar aldrig om detta med någon vet inte riktigt varför men det blir så dålig stämining...

Det är hemskt att förlora en person som man älskar av hela sitt hjärta. Själv så förlorade jag min pappa för 2 veckor sen. Helst vill man bara förneka vad som har hänt. Men verkligheten kommer ifatt en till slut.
Som du skrev, att bara det att nån lägger sin hand på ens axel kan betyda så mycket. En sak som verkligen sårar är när folk börjar undvika en, för att de inte vet hur de ska bete sej ikring en.
Men en sak som verkligen kommer att kännas tungt är, precis som du skrev i din blogg för ett tag sen, är att de inte kan vara närvarande och hålla i ens barn när den dagen kommer. Nog för att de säkert är med, men ändå.. Inte samma sak.

Klump i halsen av att läsa denna otroliga text, Dina texter är gripande.

Love too you!<3

Det är så himla fint skrivet stina, och du fick mig att gråta... Kämpa på jag tror att du kommer bli något stort, och jag älskar din blogg och hur du skriver! <3

Jag kan inte riktigt säga att jag förstår hur man kan känna sig när man förlorat en förälder. Men jag har förlorat min pappa, även om han fortfarande lever. Han lämnade mig och min mamma för 15 år sedan, när jag var tre. Han bor idag i Norge och jag har inte träffat honom sen då han lämnade oss. Det innebar ju självklart att jag inte lärde känna honom, men man har ändå ett rejält tomrum i hjärtat. Det är liksom något som saknas. När jag läste ditt inlägg började jag bara gråta, dels för att det är hemskt att en person som står en så nära bara kan ryckas iväg från en, dels för att jag saknar min pappa något otroligt. Ibland börjar jag bara gråta, för att något påminner mig om honom. Det kan vara så simpelt som om jag hör lite norska, eller någon som spelar golf (han tränar typ "landslaget" i golf i Norge). Det gör mig så irriterad på de som inte uppskattar vad de faktiskt har. När jag får höra fraser som "Min pappa är såå jobbig" får jag lust att bara skrika "Men du har en pappa, var glad för det! Det finns dem som inte har det och skulle göra vad som helst för att få honom tillbaka.". Jag antar att talesättet "Man saknar inte kon förrän båset är tomt" stämmer ganska bra..

Det jag vill ha sagt med den här kommentaren är att jag vill tacka dig, Stina. Det är inlägget känns väldigt nyttigt, och det är riktigt skönt att få skriva av sig, att liksom få ut sina känslor. Du är så otroligt inspirerande, tack för att du fortsätter med bloggen, den styrker mig något otroligt. Jag förstår ju att er lilla familj tar mycket tid. Lycka till med allt <3

Jeg er 22 ¨år. For ett år og 10 dager siden mistet jeg min mor, min far, min bror og mine 2 søstre. De døde alle i bilulykke.
Jeg savner de så fælt at det gjør VONDT inni meg. Det gjør vondt i hjertet, for jeg er så ensom! Det er BARE MEG igjen av min familie. Tenk det!
Jeg har det vondt og vil egentlig bare skrike. Skrike høyt og lenge.
Vil ikke være den eneste som er igjen :(

Jeg savner familien så veldig mye

Det finns så otroligt mycket hemska berättelser. Vill bara säga Stina, att jag är säker på att din pappa ser och hör dig och att han är så otroligt stolt över dig!

Jag har inte förlorat många i min familj, har väl haft tur i oturen. Men jag förlorade min älskade morfar för 9 år sedan, min förebild. Han var världens snällaste person, som brydde sig om alla och ville verkligen att alla skulle ha det bra. Jag minns fortfarande när han satt ute på altanen hemma hos han och mormor och man kom dit, han blev lika glad varje gång vi kom dit! :) man såg verkligen hur hela han lyste upp när vi kom dit, hans 3 älskade barnbarn.
nää jag kan inte skriva mer om honom, sitter här och stört gråter.

Men tack för att du skriver Stina, du betyder mycket för mig och för många andra.

Ta hand om din älskade lilla dotter nu, jag önskar dig verkligen allt gott!
Kram Victoria.

Blev tårögd av din text, verkligen jätte vackert. :)

Precis som alltid Stina så lyckas du alltid formulera dina ord till såna underbara texter som verkligen berör.

Jag förlorade min pappa år 2006, precis en månad innan jag skulle fylla 16.
Min pappa var inte en "vanlig" pappa utan han var psykiskt sjuk och hade flera år bakom sig med både missbruk och besök i fängelset och på psyket.
Jag levde i större delen av livet med bara mamma men vi talade alltid öppet om hur min pappa var och vart han befann sig. Aldrig har jag skämts över honom eftersom jag inte kunde hjälpa hans val. När han var "pappa" var han underbar! Rolig och kramgo! Jag minns hans dogt och hans lockiga hår. Jag kan titta mig själv i spegeln när jag har mina "sakna pappa jättemycket dagar" och se att jag har hans mörka ögon och fylliga läppar. Är otroligt glad att man ändå har minnen! Minnena gör mig inte ledsen utan varm i hela kroppen att jag kommer ihåg honom, kommer igåg hans roliga talesätt och dåliga skämt.. hehe.. Som en sak vi brukade skoja om var att min största dröm har alltid varit att bli polis eller att arbeta inom kriminalvården och han brukade då fråga mig hur det skulle gå om jag skulle arbeta på den anstalt han kanske nån gång skulle hamna på.. och jag skämta alltid till det med att jag minsan skulle se till att han fick sin favorit mat i smyg och att han fick sina älskade sura godisar som han inte kunde vara utan.. hehe

Tyvärr så klarade han inte av ta sig ur missbruket samt att leva med sin psykiska sjukdom utan gjorde en väldigt dum grej innan han dog.
Hans sista tid var i häktet. Den kontakt vi hade var brevväxlande och enstaka telefon samtal.
I det som blev hans sista brev till mig var hans sätt att skriva så harmoniskt, han skrev mycket om min framtid och avslutade hela brevet med att han var otroligt stolt över mig, han skrev att han inte kunde förstå att han hade fått en sådan vacker och begåvad dotter...
Han tog sedan sitt liv i sin cell i häktet och jag valde att åka och se honom innan begravningen, vilket jag inte ångrar. Min älskade pappa hade fått ro utan sin sjukdom och var nu av med sitt helvetes missbruk och kunde få frid.

Tack till dig underbara Stina som delar med dig av dig själv och hjälper många av dina läsare med dina kloka ord.

Jag känner inte så många som har dött. Men min mamma är sjuk i cancer.

Jag vill prata om det, säga hur rädd jag är att hon ska försvinna till mina vänner. Jag är en sån som behöver prata om det, men jag vet inte hur jag sla säga det. Jag tror att de tror att jag inte vill tänka på det, men det är tvärt om. Jag måste tänka på det på något konstigt vis. Jag måste tänka att hon KAN dö, för annars skulle jag aldrig vara beredd på det ifall det händer, samtidigt tänker jag att såklart det inte ska hända, om ett halvår jobbar mamma igen. Men vad vet jag? Det är svårt att tänka positivt...

Kram!

Hei! Jeg vil bare starte med å si at dette var utrolig vakkert skrevet, og tårene bare trillet. Gode tårer og triste tårer. Jeg unner ingen å miste noen de har kjært. Jeg mistet min mormor når jeg var 6 år gammel, selv om jeg var ung husker jeg henne veldig godt den dag i dag. Hun døde av kreft, som hun hadde levd med i 11 år. Akkurat det antall år som legene hadde gitt henne. Jeg å mamma var på kreta når dette skjedde, vi hadde fått "tillatelse" av mormor til å dra, det var akkurat som om hun visste at det var nå det kom til å skje og at hun ikke ville utsette oss for det. Vi skulle være borte i 2 uker, hun var borte innen den førte uka var gått. På flyet hjem fra kreta sitter jeg nesten hele flyturen og ser ut av vinduet, mamma spør etterhvert hva det er jeg ser på. Svaret lyder som følger: "Jeg sitter å ser ut av vinduet etter mormor som sitter som en engel på en sky. Men jeg kan ikke se henne noen steder". Mormor og jeg hadde veldig god kontakt og jeg var ofte hos henne, og selv om det nå er mange år siden hun døde tenker jeg ofte på henne, men tårer i øynene. Mormor og morfar var skilt,det skjedde før jeg ble født. Morfar og jeg var beste venner, han var den snilleste og beste morfaren jeg kunne drømme om å få. han hadde en seilbåt, og vi var ofte ute seilte sammen. Han bodde langt unna og noen ganger så jeg han bare en gang i året. Men han rinte ofte. det året jeg skulle fylle 15 (4 år siden) skulle bli det året da min beste venn ikke lenger skulle ringe meg. Helgen før bursdagen min skulle jeg ha noen jenter over på besøk for å feire at jeg nå var blitt hele 15 år gammel. Han ringte for å høre hvordan jeg hadde det og ønsket meg en koselig kveld. Det var siste gangen jeg hørte stemmen hans. På morningen den 24, Jeg lå og sov men bare halvsov for jeg visste at snart kom mamma inn med kake på sengen og presanger. istedenfor ble jeg vekket av telefonen som ringte, det var samboeren til morfoar. Alt jeg hørte var en stemme i panikk som sa at rolf er død. Resten av dagen var jeg i sjokk. Min spreke, unge og verdens beste morfar var død. Det er en bursdag jeg alldri kommer til å glemme. Vi reiste opp til dit han bodde og ble der i over 1 uke. Den dagen det skulle være begravelse var det sol når vi tokk plass i kirka. Da vi kom ut regnet det, akkurat som om at gud hadde innsett at han hadde gjort en feil. Jeg har ikke tilgitt han ennå.
Tilbake på skolen trodde jeg ting skulle bli litt lettere og at vennene mine kom til å være der for meg. Jeg tokk feil. Det virket som om de var redde, redde for å si noe feil, redde for å bry seg for mye. Det var bare lettere for dem å late som om jeg ikke var der.
Jeg unner ingne å gå gjennom det å miste noen, men jeg misunner det ikke for at de ikke har det.

Oy jeg hadde aldri trodd at det skulle føles så deilig å få skrevet dette ned! Jeg håper du forstår det som står her selv om det er litt rotete og på norsk.
Tusen takk for dette innlegget, virkelig!!
Mange klemmer!

Efter många om och men bestämde jag mig för att dela med mig av mina erfarenheter vilka kanske inte är så stora men dom räcker för att jag ska vara tacksam varje dag för mina nära och älskade. Det är snart 4 år sedan som min mamma och pappa skiljde sig pga. att min pappa körde rattfull. Han skulle bara några dagar senare ta ett motorcykelkörkort, men det hela rasade när han råkade köra på en äldre dam. Hon klarade sig och pappa också. Efter händelsen skickades min pappa på rehab och det var först då jag vågade inse att min pappa led av en grov alkoholism. Jag var bara tolv år, vågade inte säga ett ord till mina kompisar. Ville inte vara annorlunda. Jag höll inne med allt som kunde vidliknas tårar. Men en dag brast det. Jag kom hem från skolan som vanligt och pappa var borta, dom hade skickat honom till en annan stad för att rehabilitera honom. Det gjorde så ont. En månad senare skrevs han ut (vilket var väldigt mycket för tidigt med tanke på hur grovt alkoholiserad han var). Han fick en lägenhet och skulle börja nytt liv. Mamma hade bytt lås på vårt hus och när pappa fick reda på det gjorde han hemfridsbrott, polisen fick komma och hämta honom. Två dagar senare får vi ett samtal från min faster. Hon undrar om vi har hört något från pappa för hon får inte tag på honom och ingen annan heller. Tillslut kopplas polisen in igen. Under en hel timme sitter vi uppe en vardagskväll och väntar på svaret; lever pappa? Har han hängt sig? Ligger han död i sina egna spyor? Jag satt och funderade den kvällen på hur jag skulle berätta för mina kompisar att pappa var död. Det var den längsta timmen i mitt liv, men när beskedet äntligen kom att han var vid liv så rann tårarna av glädje och jag har aldrig varit mer tacksam. Kanske hör inte det här till ämnet, men jag vet iafl. hur det känns att förlora någon till spriten. Min pappa är väldigt illa däran vissa perioder och min mamma har varit väldigt nära på senaste. Med detta vill jag säga att jag är tacksam de dagar jag får njuta av deras fulla närvaro. Alla har vi våra brister men jag är tacksam att dom är vid liv.

Tack för en bra blogg Stina, du verkar vara en fin människa. Jag beklagar din pappas bortgång, verkligen. Ta hand om dig och älska varje sekund av ditt liv. Kramar

att du alltid lyckas beröra en på ett sånt underbart sätt, du är fantastisk. jag önskar dig och din familj all lycka i framtiden

Jätte fint skrivet. Min pappa dog också för tio år sedan. Jag var bara tre men jag har inte börja tänka så mycket på det förns för kanske två - tre år sedan. Mellan sexan och sjuan grät jag nästa varje natt. Jag har aldrig riktigt vågat prata med någon om min pappa. Jag har bara fått veta de glade och bra sakerna men aldrig det jag egentligen vill veta. Jag förstår inte hur. Men fast det har gått tio år och fast jag aldrig lärde känna honom så kan jag inte hindra tårarna som kommer så fort jag tänker på att hon skulle ha kunnar varit här nu.. Jag lärde inte ens känna honom och jag sakner honom så otroligt mycket. Jag har två systrar också. Den ena är tre år äldre så hon minns lite mer men hon vill inte prata om honom och den andra var ett när han dog. Så hon vet inte ens hur det käns att ha en pappa...

Men tack för en jätte bra blogg. Och ditt inlägg berörde verkligen! Kram!<3

Min mamma blev mördad framför mina ögon när jag var 7 år gammal, så jag förstår precis och din text berörde mkt!

otroligt bra skrivet alltihopa! jag blev rörd!
förlorade min farbror för ungefär 2 år sedan. dock kände jag honom inte så väl och det ångrar jag! hade väldigt gärna velat lära känna honom, för jag vet att han var en otroligt snäll och rolig person!

Fint skrivet Stina.
jag vet hur det känns förlorade själv min mamma när jag var 13. Det är tufft.

Min lillebror dog för ganska exakt tre år sedan. Han hade igelkott-hår och luktade gott av citrusschampo. Stora, bruna ögon. Älskade solen och värmen. Badade bubbelbad minst en gång per dag. Fick hela familjen att bli lyckorusiga varje gång han log. Han hade fyllt 17 år 2010. Förbannade sjukdomar.

Du har den finaste bloggen nånsin.
Det känns så bra att läsa din blogg, ett stort stöd.
Jag tror på dig, du vet hur du ska sätta pricker över i:et.
Älskar din blogg, verkligen.

Min pappa gick bort 25 dec -98
jag var bara 11 år :(
vet precis vad du pratar om ... det är hemskt :(:(
kram josse

Du har skrivit så fint. Dina ord berör!!
Ta hand om dig!!

Ha en bra dag!!

htpp://mallamousan.blogg.se
http://mallamousan.blogg.se
htpp://mallamousan.blogg.se

oj nu fick du mig att börja gårta, förlorade också min pappa som ung. Jag fick inte heller säga hej då till honom, var utomlands när jag fick reda på det.

Min farbror dog när han var 30 år efter en tids leukemi. Han var min bästa vän och även fast jag bara var sex år när allt detta hände så känns det som om det var igår. Minnena sitter i och att komma in i farmor och farfars hus dagen efter han hade gått bort och verkligen hoppas och be till gud att han skulle ligga i samma soffa är en känsla som fortfarande hinns i mig. Jag saknar honom och det kommer jag nog alltid att göra. Han var min bästa vän, vi lekte, skrattade och hade så roligt även fast han var min farbror men han var som så speciell på det viset. Han fick en alltid att le och han ville att man skulle le och vara lycklig.
Ingenting är som de en gång va - dagen han dog försvann så mycket från vår familj och släkt.

Jag förstår precis vad du menar. Min mamma blev sjuk när jag var 15år och då fick jag helt plötsligt bli vuxen. Allt gick så fort då min mamma fick en tumör i hjärnan. Hon gick på strålning och den krympte. Vi levde i ovisshet i ett år och sedan på en rutinkoll var där flera nya tumörer, dessa var inte god artade. Imorgon är det exakt 8månader sedan hon dog. Vi satt hela kvällen hos henne och såg henne ta sitt sista andetag, något av det värsta jag varit med om, hon fanns inte mer. Jag levde "utan" min mamma i flera år då hon inte var sig lik men man kan aldrig förbereda sig för hur det är när dem verkligen inte finns mer. Jag tänker på min mamma varje dag och gråter en hel del, men det var ju min mamma.

Madeleine

Hej Stina.
Jag är nu 19 år, min pappa tog livet av sig när jag var 14 år.
På samma dag som min pappa tog sitt liv, tog hans bror sitt liv för 50 år sedan.
Det är min tragiska historia som har förgiftat hela mitt liv då jag lämnade personen som jag ville leva resten av mitt liv med för att jag inte ville bli sårad, dock vet jag innerst inne att han aldrig skulle såra mig.
Vad skall man göra för att gå vidare från någon som man inte kan släppa? Som man inte vill släppa? Men som redan han har gått vidare och hittat någon annan?
Kram

Men vad jag kände igen mej i det du skrev. Jag förlorade min storebror i cancer för 15 år sedan, länge sedan kan tyckas, men minns det som om det var igår och ärren sitter djupt kvar i hjärtat.
Hur man tar sej igenom sorgen varje dag, hur man fortfarande står stolt kvar efter att ha blitt lämnad kvar, hur man kämpar varje dag för att försöka nå upp till hans nivå över hur jävla bra han var. Och samtidigt tänka; Det kunda lika gärna varit jag.
Även om man idag skrattar ifrån hjärtat och ser ljust mot framtiden, så finns det även stunder då man fortfarande gråter och fortfarande förbannar Gud över det som hände. Och sedan kommer tankarna igen; Det kunde lika gärna varit jag.

Jag är livrädd för att förlora någon, för förr eller senare händer det, varesig man vill eller inte. Jag är så himla rädd, jag kommer bryta ihop totalt :( hur hanterar man döden? jag vill inte att någon ska dö, jag vill inte..ångest.

hej stina!
Är in o läser din blogg varje dag och tycker du skriver så otroligt bra! Brukar aldrig kommmentera men idag måste jag göra det. Håller med dej i allt du säger.. jag har personligen inte förlorat någon men min pojkvän förlorade båda sina föräldrar inom 15 mån. Pappan i cancer o mamman blev det ofattbara, mördad. Att bearbeta det har förändrat både honom och mej och mitt förhållande till mina föräldrar! Man måste ta hand om sina nära medan de finns! :) Stor kram till dej o keep up the good work!!!

Min Älskade mormor. Min mormor som alltid fanns vid min och min mammas sida under min uppväxt. Vi åkte på resor tillsammans, upptäckte nya platser. Var en egen liten familj. Hon som var sjuk men som alltid blev bättre, hon tog sig alltid tillbaka och var alltid tillgänglig. Hon lämnade oss 2009-07-11 en timme in på sin egen 65årsdag efter ca 6 månaders kamp mot två nyupptäckta dödliga sjukdomar som inte gick att behandla.

Jag önskar ingen det jag fick se när hon insjuknade på riktigt. Jag önskar ingen det mamma fick gå igenom och jag önskar framförallt ingen en sista tid i livet som min mormors.

Hon kände sig yr, hade svårt med balansen och mådde illa. Hon blödde i tarmarna och fick hemska blåsor i munnen så att hon inte kunde äta. Ena sidan av ansiktet blev förlamat, sedan ena handen, armen, benet. Tillslut var det bara en arm som ville samarbeta och hon blev sängliggande. Hon fick smärtsamma blånader på hela kroppen. Hon tappade ord, sedan hela meningar och tillslut kunde hon inte prata alls. Men hon förstod allt. Hon förstod precis vad som hände med henne och hon var inte redo, det märktes tydligt. Hon ville inte dö och ångesten kröp sig på. Vi satt vid hennes sida dag som natt. Klappade henne över pannan, tvättade henne, tröstade henne. Tröstade varandra.

En natt ringer telefonen hemma hos mamma. Jag hör hennes trötta röst och jag vet precis vad det gäller. Mamma klär på sig, lämnar huset. Jag somnar inte om och klockan 7 på morgonen ringer jag mamma. Det är över. För 30 minuter sedan tog min älskade mormor sitt sista andetag.

Jag lovar att när jag kom till min mormors dödsbädd och skulle säga farväl en sista gång så såg jag hennes bröstkorg röra sig. Hon andades fortfarande. I mitt hjärta.

Till dig Mommo:

Nu, min älskade ängel, är du fri
Nu är sjukdom och smärta förbi
Ett öppnat fönster och din själv flög ut
I stilla ro fick du frid tillslut
Nu finns du bland blommor, i trädens sus
I regnet som faller, i solens ljus

Och jag vet att du ser oss från regnbågens slut
Jag vet att du ser oss precis som förut
Du finns hos oss som du lämnade kvar
Vi känner din själ, vi minns hur du var

Nu finns du i vågor som driver mot land
I årstiders dofter, i skymningens brand
I hjärtat som minns dig precis som du var
Det fångar din själ, det håller dig kvar

Jag älskar dig alltid.

För ca 1 år och 3-4 månader sen dog min pappas frus pappa. Jag träffade inte honom mycket det sista åren. Men han har ju funnits i mitt liv sen jag typ var 6-7 år. Och nu är jag 20. Så jobbigt var det. Jag kommer ihåg när min pappa ringde och sa det. Jag satt här vid datorn i sängen och pappa ringde och sa att han hade dött. Och min pappas fru fyllde år den dan med. Han var ju sjuk i flera fler år med. Men endå. Och begravningen var värst. Det är det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Fy fan vad hemskt det var. När vi skulle gå runt kistan sa vissa något till honom. Men jag tänkte. Jag klarade inte av att säga något eller viska något till honom. Ja tänkte "Jag älskar dej".

Gud vad fint du skriver, du uttrycker dig så himla bra.

Jag har förlorat två nära vänner, Så himla svårt att förstå :/

Men jag skulle inte kunna tänka mig att leva utan pappa, det är liksom pappa!? usch. må din pappa vila i frid, han har i alla fall en väldigt fin dotter! ;) .

Kram på dig!

i våras dog min morbror, cancer, men han var inte en morbror för mig, han var som min pappa. jag har nämligen ingen kontakt med min pappa och då jag träffar honom (min biologiska pappa) möts jag alltid av ett ovälkomnande och surt ansikte. så min morbror tog den platsen och han betydde verkligen världen för mig. och när han dog försvann min värld, den krossades till små små bitar som jag inte kommer hitta igen. även om det gått flera månader sedan det hände tänker jag på honom varje dag.. det var inte bara mig han lämnade efter sig, utan en fru och tre barn. 8, 4 och 2 år. dessa stackars barn måste växa upp utan en far och då en fantastisk far som min morbror var. han var den bästa människan här på jorden, alltid snäll, glad, rolig, hjälpsam, omtänksam... han hade verkligen allt. men nu är det borta. det finns en sådan tomhet och det värsta är när man tänker som att han fortfarande finns. "ååh, imorgon kan jag åka och hälsa på morbror!" men sedan inser man att nej, det kan man inte göra. sanningen jagar ifatt en så snabbt. men jag lär mig att livet inte är lätt, åtminstånde inte för mig eller barn som är i liknande situationer (eller värre för den delen) och ja, även om jag är femton ser jag mig som ett barn. vi är alla för unga för att behöva uppleva sådant här! med tanke på att han inte var den enda som tagit ifrån mig i cancer, mormor, morfar, farfar, farmor... min pappa är liksom borta med, fast på ett annat sätt, med sina alkoholproblem. fyfyfy för livet när det är hårt. men vi klarar det. vi tar en dag i taget och kämpar på. alla därute och speciellt du stina! ni är värda det bästa livet kan ge oss.

jag är söt =)

Fint inlägg! :)

du skriver så fint stina!

stina, jag får tårar o det va inte några :(

ha det bäst, kram <3

Om jag skulle förlora min dotter skulle jag inte längre ha något att leva för så då skulle jag följa efter henne.. jag är livrädd för döden sedan jag fick barn och tänker ofta hur lyckligt lottad jag är som har min familj hos mig just nu för allt kan förändras på en sekund.

Jag har en kompis som miste sin pappa för 3 år sen medans vi var på klassresa.Han omkom i en motorckel olycka på väg på spelning. Jag vågar aldrig fråga någon om det. för ja vet inte hur hon kommer att reagera. Är rädd att ta upp ämnet. Han va känd inom dansbandsvärlden så folk pratar ju om det hela tiden. Men ja vet inte hur ja ska prata om det. Vi har aldrig pratat om det alls. Vet inte om det är för att ja inte vågar lr att hon kanske inte vill..

Tråkigt att höra om din pappa!
MEN det jag ville säga är att du skriver väldigt bra. Inte funderat på att bli författare av ngt slag? Väldigt vackert och slår en rakt in i hjärtat allt du skriver, vare sig det är om en bagatell till en stor känslosam sak som denna.

Du skriver så berörande och vackert stina! Kommer att sakna din ärliga blogg, det borde finnas fler därute som du. All lycka med livet, din dotter och familjen!

Jag har mist min syster, men kan ändå inte riktigt säga att hon har tagit nån del utav mitt liv, på sätt och vis så har hon det, mina föräldrar. På nåt konstigt sätt ska jag kanske tacka henne, hon kanske gav det livet jag lever idag. Jag ska komma till sak, Min mamma och pappa väntade sitt första barn, den sista eller dom sista veckorna det var dax att föda, släcktes livet inne hos mamma, nåt var fel, mamma kände inga sparkar eller rörelser inom sig, ett år senare kommer min bror, tre år senare kommer jag, det jag har tänkt är, om hon skulle vara vid liv, skulle jag kunna vara här i livet och vara tacksam över att jag lever eller skulle det vara jag som inte skulle finnas, jag som inte fick stå här lycklig med mina föräldrar min bror min släkt, skulle det vara en annan person igentligen istället för mig.
Det är saker som man inte kan få svar på som är nåt man kan gå och tänka på.
Min syster miste livet 1990, pga hennes hjärta, man har som väggar i hjärtat och ett fattades hos henne, men som jag känner nu är tacksamhet och orättvisa, Jag är tacksam att jag får ta del och njuta av livet, orättvisan är att hon inte är här, att hon kunde vart en förebild för mig, två systrar ihop, som går ihop två och två när det är strul med brorsan, men jag har bestämt mig, Jag ska göra henne stolt, om jag inte lyckas kommer allt bli fel, jag ska prestera så bra som hon kanske skulle gjort, jag ska visa att jag klarar av dethär och inte göra henne besviken på ifal hon skulle gjort det bättre.

Jag hoppas att du är stark stina, för det är jag man ska bygga upp murar som har fallit, och inte låta dom ligga kvar. Kram från frida

Jag har inte förlorat någon nära, men vad du är duktig Stina, på att skriva och på att uttrycka dig i ord. Önskar dig och alla andra som har förlorat någon all lycka. Ett tips; se I taket lyser stjärnorna... handlar om att förlora någon nära i cancer :'(

Jag förlorade min mormor för 3 veckor sedan, hon ska begravas på fredag. Tror inte att jag har tagit in att hon är borta ännu, jag känner liksom ingenting. Vi fick beskedet att hon hade max en vecka kvar att leva, och på dagen en vecka senare somnade hon in. Det gick så snabbt, vi gick allihop o väntade på att hon skulle komma hem.
Visserligen hade hon en tumör, men hon hade fått strålning o ingen hade talat om för oss att avdelningen hon befann sig på var "livets slutstation". Jag hälsade på henne dagen efter jag fick beskedet och när jag kom in i rummet såg mormor på mig med helt tom blick och fick inte ur sig mer än några högst ångestladdade läten. Jag fick en total chock och vände bara på klacken och allt brast.
Det var fruktansvärt att se min älskade mormor sådär, helt nedbruten av sjukdomen, smal som en sticka, åldrats tjugo år på en månad.
Efter ca en timma, när jag pratat med både sjukhuspersonal och min moster, gick jag in igen o då hade mormor vaknat såpass att hon pratade, skämtade och till och med sjöng en liten snutt. Jag är oerhört glad att jag gick in till henne igen, och fick en sista fin stund med henne. Det var sista gången jag besökte henne, även fast hon levde i sex dagar till. Men hon blev såklart bara sämre o sämre och jag kände att jag ville ha kvar den där fina stunden som mitt sista minne o bild av henne, inte en livlös person i en sjukhussäng, så långt ifrån den bild av min mormor det gick att komma.
Mormor blev 71 år, men för bara två månader sedan var hon pigg och ung som en 60-åring. Det är sjukt hur snabbt saker och ting kan förändras, och hennes död har redan fått mig att se livet på ett helt nytt sätt. Sluta ta saker för givet och uppskatta människorna omkring mig, för jag vet aldrig när de kan tas ifrån mig.

Ta hand om dig och din familj Stina, jag har läst din blogg från starten, och även om jag saknar din dagliga uppdatering så förstår och respekterar jag verkligen ditt beslut att byta fokus. Familjen är viktigast <3

Det bästa med dig är att du utnyttjar din blogg på det bästa sättet man kan. Du får unga läsare att bli tagna av din text, få bättre självförtroende osv. Det är helt sjukt att det finns så fina människor :) Puss.

Jag är säker på att han är världens stoltaste morfar. <3

jätte, jättefint skrivit, tänker på dig! ♥

Sitter här och gråter när jag läser inlägget och alla komentarer. Det gör mig evigt tacksam att jag bara har förlorat mina farföräldrar. Fast när farmor dog kändes det mest som en lättnad. Hon hade bott på sjukhuset i över ett år.

Men jag är verkligen glad att jag inte har förlorat någon annan. Far och morföräldrar är ju ändå "rätt" generation. Gör så otroligt ont när man hör om någon ur "fel" generation som dör. Någon som har nästan hela livet framför sig. Lider verkligen med er som har förlorat någon nära.

Kramar//Anna

jag var nyss med om en ganska hemsk sak och allt som gjort mig till mig känns bara så oviktiga, typ som vad jag ska ha på mig, alla ytliga saker som ändå var jag...
och nu när jag läser det här så kommer jag och tänka på min farmor, som dog i mars och alla minnen vi har tillsammans som jag inte tagit till mig ordentligt. som när jag var 4 och vi gick ner till vattnet och hon tog upp en snigel som slemmade på henne och hur otroligt roligt jag tyckte det var. Alla dom gånger vi lekte affär med blodappelsiner. Hennes jättestökiga kökslåda om jag och min bror alltid hittade något kul i.
Sen sista gången jag träffade henne visste hon inte ens vem jag var. och det gjorde så himla ont

Stina......DU ÄR GRYYYYYYMMMMM !! Älskar att läsa din blogg, älskar dina texter, du är bäst :D

Jättefint skrivet! Jag förlorade min pappa i somras, så det är fortfarande väldigt nytt och jag lever fortfarande i en chock. Att du har klarat av att leva vidare ger mig ork, tack! <3

Hej Stina!
Jag brukar aldrig kommentera bloggar men nu kände jag mig tvungen. När jag läste det du skrev så tårades mina ögon, jag förstår precis vad du menar. Jag var 20 år då min pappa dog, jag var 80 mil bort då jag fick mammas samtal om att han hade ramlat ihop och inte vaknat igen. Det som gör mest ont är att sista gången jag pratade med min pappa så blev jag arg och sa åt han att hålla käften och sen slängde jag på luren. Jag har många gånger tänkt på vad jag skulle säga om jag fick träffa han igen, men jag kan inte komma på som orden som skulle kunna beskriva hur mycket han betydde för mig och hur mycket han har påverkat mig i mitt liv. Min pappa var som jag, lite klumpig och klantig men hjärtat på rätt ställe. Kommer aldrig att glömma sommaren 2003 då han skulle visa oss ungdomar hur man åkte vattenskidor och jag sa "ska jag ringa ambulansen nu eller ska jag vänta fem minuter?" det var bara ett skämt, men det var ändå precis det jag fick göra. Pappa var lång och tung och båten orkade inte dra upp han så han försökte dra upp sig själv och det slutade med att han drog av ena lårmuskeln. Han skrattade även om han hade ont och sen sa han "Du ska alltid ha rätt.."

På ett års dagen av min pappas död så var jag på min bästa väns begravning, hon hade fått flera hjärntumörer och det gick fort på slutet. Jag åkte aldrig och hälsade på henne efter jag fått veta att hon inte skulle överleva och det är något som jag ångrar men samtidigt är glad för, för jag minns henne som den glada personen som hon var och inte som den sjuka som hon var i slutet (kan ju tillägga att det här också var 80 mil från mig). Min pappa och Emelie kommer alltid att finnas i mitt hjärta, mitt hjärta kommer aldrig att glömma dom för dom har satt spår som är omöjliga att sudda ut..

Det var inte meningen att skriva så mycket, men jag kunde inte sluta när jag väl kommit igång.

Tack för en bra blogg, du har så mycket klokt att säga!

Faaaaan vad modigt av dig att skriva det där inlägget. En eloge till dig!
Du är underbar!

Fint skrivet. Jag håller med , vi borde prata mer öppet om döden.

Stina du skriver så otroligt bra! Varje gång jag läser din blogg blir jag berörd och ibland nästan tårögd. Du verkar verkligen ha båda fötterna på jorden, mer än man kan säga om de andra "populära" bloggerskorna. Hoppas verkligen du fortsätter blogga även fast det bara är något inlägg då och då.

Ta hand om dig och familjen.
Kram

du är så himla klok!!

åh herregud, när jag kollar igenom alla kommentarer och ser hur många som har mist någon blir jag ledsen inombords, så himla tråkigt! :( jag tycker verkligen synd om alla!!

Jag förlorade min tvillingbror, redan innan han ens hann få börja leva. Han dog i magen strax innan förlossning och jag fick aldrig lära känna honom. Jag kände under min uppväxt att jag saknade något, men inte vad, och jag minns att jag alltid sa till mamma hur mycket jag ville ha en storebror. Jag fick reda på detta för några år sedan, jag är 22 år nu och jag saknar honom så mycket, trots att vi aldrig träffats i det här livet. Men vi kommer träffas igen och jag pratar med honom ibland och hoppas han iallafall är med mig därifrån han är nu. jag undrar varför jag fick leva och inte han, varför jag går runt här i världen och inte får uppleva allt med honom. jag har en underbar lillebror som jag älskar över allt annat, och jag hoppas på nåt sätt att min kära bror fått leva genom honom.

Tack för du delar med dig med allt Stina, och gör oss delaktiga. det är skönt att ösa ur sig känslor och tankar och minnen ibland, det behövs!

Min pappa dog i onsdags alltså den 21 oktober 2009, För snart en vecka sen.
Han dog i cancer, han åkte in på sjukhuset ca 1 vecka innan vi skulle börja skolan och låg där tills för 4 veckor sen, sen bodde han på hospice i 3 veckor. Vi var alla där när han dog :( förutom en av min bröder som inte klarade av att se han sjuk :(

jag kan inte med ord beskriva hur hårt dina ord tog.. du har skrivit jätte vackert om din pappa. han må va stolt över dig i himlen. fortfarande en halvtimme efter jag läst din text sitter jag och gråter floder.. jag förlorade min pappa i missbrukets helvete, kan inte förstå hur livet kan vara så orättvist. allt jag önskar är att det fanns en pappa vid min sida, en som kunde stötta och ge råd under livet. hoppas våra pappor tar hand om varandra och beskyddar oss uppifrån. ta hand om dig stina! du är otroligt stark. Kram amanda

jag sitter här med tårar i ögonen.
Jag har fortfarande min pappa kvar men jag har inte pratat med honom på snart två år.
Jag är hans ända dotter men endå hör han inte av sig.
Jag har ingen som har varit/är i samma situation som mig. Ingen jag kan prata med om honom.

Tänk er, som jag tog en promenad. Vi ses igen, inte nu men om ett tag <3

Precis när jag hade träffat min pojkvän förlorade han sin farfar det är 1½år sedan, Man märker vissa dagar att han är nere och tänker på sin farfar som uppfostrade honom och var en stor del av hans liv. Att bara ta sig tid och visa att man är där och lyssnar och kramar hjälper. Döden är något oundvikligt och något man måste hantera. Riktigt bra skrivet Stina! All lycka till dig, lillan och pojkvännen! :)

Åh vad fint skrivet! Min mormor dog när jag var två och jag förstod nog inte det då men jag kan fortfarande skana henne jätte mycket, för trots att jag var så liten när hon dog har jag massor av minnen. Och det är som du säger, även om en person är död lever den kvar i tankarna.

Stina va inte ledsen för Gud finns 100% din far vilar säkert hos gud, och han ser dig o detta inlägg ;) Han har det mycket bättre änn oss här i onda världen...

Min mamma tog sitt liv 2004, och det var en helt annan sorg att hantera. Jag tror att jag lättare hade kunnat gå vidare om det hänt "naturligt". Nu är det istället frågan "varför?" som ekar i mitt huvud. Men efter mammas död har jag blivit starkare och tuffare, vågat uttrycka mig på ett helt annat sätt än innan. Så kanske det onda för med sig något gott trots allt. Men saknaden, smärtan och sorgen som du säger, lever alltid kvar där inne. Ibland svagare, ibland väldigt starkt.. Tack för att jag fick skriva av mig på din blogg!

Jag började gråta, min morfar dog i april detta år och jag blev så himla påmind om honom när jag läste det här. Han var nästan som en extra pappa för mig, jag har alltid bott hemma hos min mormor och ända tills jag var åtta år så bodde de ihop. Sedan så skilde de sig p.g.a att han hade alkoholproblem. Nu några år senare så söp han ihjäl sig. Jag är så himla besviken, ledsen och arg. Jag älskar honom så mycket och att han aldrig kommer tillbaka är så svårt att acceptera. Jag vill bara att han ska ringa, att han ska säga att alla bara ljög och skojade om att han var död. Att han fortfarande lever. Men det kommer ju inte att hända. Det var jag som sist hade kontakt med honom, jag pratade med honom i telefon och då var han typiskt nog full. Men det sista han sa till mig var att han älskade mig och att han alltid skulle finnas där för mig. Det är som ett farväl för mig och jag är glad att jag fick det även om han var full då. Jag kände igen mig så mycket i det du sa, om att man är på väg stiga in i tonåren och försöka hitta sig själv osv, jag är självbara tolv år och går i sexan, jag vet inte hur jag ska hantera sorgen och ingen som inte sett döden kan förstå hur jag känner.
Kram, Julia! :)

hej! <3
vilket underbart fint inlägg!
fy jag kan inte tänka mig ett liv untan min pappa eller någon annan jag älskar!
Bra att du har gått vidare i livet stina, och att du är stark, för det är du verkligen! <3 jag älskar din blogg, så himla bra och så fin! kram kram

min farfar dog för snart 7 månader sen. den 1 april.
1 vecka innan vi fick beskedet om att han gått bort gick jag på ett köpcentrum med mina kompisar när min pappa ringde och sa att farfar låg på sjukhus nere i spanien, (dom åkte alltid till spanien när det var vinter och kallt i sverige för farfars hjärta klarade inte av kylan på vintern), sen var det inge mer med det. jag var van att farfar låg på sjukhus så det var inget speciellt med att han gjorde det nu. dan efter ringde pappas sambo och frågade om jag kunde komma hem till dom och hjälpa till med barnen, för pappa skulle kanske åka ner till spanien med sin bror, på försäkringsbolagets bekostnad, och dom betalar bara ifall nån är döende. men det tänkte inte jag på och alla mina kompisar sa: det kommer gå bra. han kommer klara sig osv. och självklart började jag tro på det. men sen den 1 april när jag var ute och gick med två kompisar så träffade jag min bror vid busshållsplatsen, han skulle åka och hämta mina yngre syskon. vi stog där ett tag och efter ett tag kommer min bror fram till mig och säger att vi ska gå hem, då frågar jag varför, han svarar för att surri (pappas sambo) ringde och sa det. så vi gick hem. och i köket står hon och vänder sig mot mig och säger att farfar gått bort. allting stannade upp då, jag grät ingenting och jag sa ingenting. det enda jag sa var att jag går ut på en promenad, hon svarade kom tillbaka när du mår bättre.
så jag gick ut och gick, ringde min mamma och berättade det, hon ville att jag skulle komma hem till henne och prata om det, men det ville inte jag så vi sa hejdå.
jag kommer ihåg att jag satt mig och gungade någonstans, och att det fortfarande var snö på marken så jag tog upp lite snö och hade i handen tills det smällt. det kom en tår när jag satt där, en enda tår. resten kom på begravningen.
jag har fortfarande inte förstått att du aldrig kommer tillbaka farfar. snart har det gått 7 månader sen du lämnade oss. jag hann inte ta farväl. jag älskar dig farfar och jag saknar dig otroligt mycket <3 vi ses sen <3

Jättefint skrivet!
Börjar gråta nu... :(
Men jag har en som stod mig väldigt nära som dog,
han var nästan som min bror.. :(
men sånt är livet... orättvist!

hej, kanske är en svår fårga att svara på men, min kompis mamma dog för 3½ år sen men vi har inte pratat så mycket om det. Jag skulle gärna vilja prata med henne om hennes mamma men jag vet liksom inte hur jag ska börja.. något tips om en bra fråga eller ett bra sätt att börja? :) tacksam för svar :)

Jag kan nog förstå din sorg på ett sätt. Har förlorat min pappa också, dock inte på samma sätt. Utan till akoholen.. 4 år utan ett telefonsamtal eller ett livstecken.

jag förlorade min mamma när jag var tre år, i en forsolycka. båda mina föräldrar var nära att drunkna, men någon där uppe tyckte om mig och lät min pappa leva.

innan mamma dog var hon frisör, älskade att måla och var besatt i smycken. jag har en massa tavlor och smycken från henne. hon var en mycket lugn och humoristisk person, godhjärtad. sanningen är den att jag inte vet mycket om min mamma för att det inte har pratas så mycket om henne under min uppväxt. något som jag jobbar på att få veta. men jag vet att jag är väldigt lik henne, i både utseende och beteende. till exempel så pratar jag som henne, jag går som henne, kan måla som henne.

jag vet att mammas röst gjorde min glad, för än idag så gör den mig alldelens varm i kroppen. (från min video när jag var liten) jag vet att jag tyckte att hon var jätteknäpp när hon busade med mig och gjorde konstiga miner och ljud.

jag minns inte mycket av min mamma, men har ett några minnen iaf. jag låg i soffan och sparkade på henne, hon blev arg och satte mig i sängen. jag började gråta, bad om förlåtelse och sa att jag inte skulle göra om det. så hon tog upp mig, men likt förbaskat så började jag sparka igen. jag minns att min kropp inte ville sparka på henne, men min hjärna löd inte.

och som sagt, jag vet inte mycket om min mamma, vet inte vad hon hade för favoritmat osv, men det är något jag ska försöka jobba på, skriver en bok om henne och försöker prata så mycket om henne som möjligt med mina nära och kära, men det är svårt när mammas släktningar bor så långt borta plus att det är ganska jobbigt att kunna ta första steget och börja prata om någon man aldrig pratat om i hela sitt liv. någon man saknar så hemskt mycket.

jag saknar min mamma varje dag. men när jag saknar henne extra mycket brukar vara när jag vill visa upp något, som mina spelningar på skolan (går musik linjen), berätta när det gått bra på ett prov, när det inte gick det, när jag bråkar med min pojkvän vill jag ha henne där, när jag känner mig ensammen och utstött vill jag att hon ska hålla om mig osv, saker där man vill ha sin mamma med sig.
vad jag brukar göra? ja, jag gör faktiskt inte så mycket, lever med smärtan varje dag, jag skriver blogg och försöker få ut en del tunga saker från bröstet, jag brukar ringa min pojkvän så att han kan få mig på bättre humör, jag går hos en psykolog med min pappa där jag kan prata mycket utan att hans familj ska vara ivägen.
sist jag öppnade mig med min sorg och saknad var när jag besökte hennes grav när det var 14 år sedan hon dog, i maj alltså, då föll jag ihop mot min pojkvän och skrek (det blev inte så högt med tanke på hur lite luft jag fick ner i lungorna av alla tårar) att jag saknade henne så himla mycket och att det var så jobbigt, då fick jag min pojkvän till tårar. för det är sällan han ser mig ledsen över min saknad och sorg efter mamma.

jag hoppas allt är bra med dig stina, det var skönt att få dela med sig. :) och jag är säker på att både din pappa och min mamma tittar ner på oss bland molnen och är väldigt stolt över oss. :)
bamsekram!

Du skriver så himmla fint<3

ÅÅÅH :(. Stackars deej . Så synd :( :S . Jag beundrar verkligen din blogg :)

Vilket fint och nödvändigt inlägg du skrivit, det får mej och säkert många andra att tänka på dem vi saknar med värme. Min enda, fina moster finns inte längre. Jag saknar henne, och vet att min mamma saknar henne ännu mer. Jag kan inte föreställa mej hur det är att förlora ett syskon eller någon annan som står en nära. Jag har två systrar och en bror själv och hoppas att något sådant inte ska hända på länge, länge. Min moster hade levt med en sjukdom i många år, och vi var alla glada för varje år vi fick ha henne kvar. Till sist orkade inte hennes kropp längre. Det jag minns bäst är hennes glada humör, hon spred alltid gott humör och glädje omkring sig. Det jag har lärt mej av henne är att vara tacksam för det man har, att man får leva och njuta av familj och vänner. Det är också fint att se delar av hennes personlighet leva vidare i min lillasyster som liknar henne mycket.

Varm kram till dig Stina <3

Vad fint skrivet av dig, blev verkligen rörd !!!

Jag förlorade min pappa för 4 år sedan och saknaden efter honom är enorm. Det går inte en enda dag jag inte tänker på honom eller saknar honom. Sorgen eller saknaden försvinner aldrig, man lär sig bara leva med den.
Stor kram till dig.

fint skrivet Stina. jag hoppas verkligen att alla ni som läser detta tar hand om er och har det bra. för alla förtjänar att må bra!
själv har jag ingen nära jag förlorat. men jag har en vänskap som är bruten, det är sorg det också. jag har blivit sviken av många vänner. och idag grät jag verkligen, det är inget jag brukar göra. men idag grät jag mycket, så mycket att jag nästan spydde. för jag är rädd, jag är så j*vla rädd varje dag att det ska bli som förr...

Om du ropar på din pappa, kommer han att svara! Inte så att du hör, men genom att minnen du har. Du behöver inte önska att du hann säga hur mycket han älskade dig, för en pappa vet sånt. Han vet, han ser och han glädjs med dig, och att ha blivit morfar - det är min fulla övertygelse! (och nej, jag är bara en vanligt Svensson-jag tror på nåt, men kanske inte en Gud- människa)

Så länge man minns, kan man inte dö.

Jag kan inte säga mer än Tack! Min allra bästaväns pappa dog när hon var liten, dem var inte speciellt nära varandra eller så eftersom att han stack när hon var ca 1 år, men hon känner ett stort hål. Jag har inte alls vetat hur jag ska göra eller vad jag ska säga, jag brukar göra just det du skrev - krama om henne. Jag är så fruktansvärt dålig på att trösta. Nu har du gett mig en insyn iallafall, tacktacktack! Och måste säga att ditt sätt att uttrycka dig i ord är helt otroligt bra, jag började gråta när jag läste. Ledsen för det med din pappa, jag kan inte föreställa mig det.
Många Kramar!

Roligt att du uppdaterar så fort som möjligt! Du har ju fullt upp med Mayia =)

Måste säga att alla skrivet fint skrivet Stina! Vilket det verkligen var och vi ska vara tacksamma att du kan dela med dig om en sån här sak, jag vet att det är vilktigt att göra det , men jag skulle också vilja säga fint skrivet till så många andra som har delat med sig om sina historier här på kommentar fronten .
Jag har inte förlorat en förelder med att de har gått bort. Men asså jag känner saknad och sorg genom att min pappa helt enkelt har svikit mig gång på gång, och jag när jag var tolv år hade suttit på ett antal social möten och gråtit , fått hör min egen pappa säga att han inte ville se mig igen .
Jag hade också förlåt honom gång på gång. Vi har nu inte pratat på två år , jag är 14 år nu . och sedan jag var tolv har jag inte träffat honom mer än en gång det var två timmar förra julen. Jag saknar honom i bland, men får nästan skulldkänslor när jag gör det , känns som ett stort frågetecken varför jag ska saknar honom när han inte saknar mig.

men även jag tyler det känns bra att prata om det och det var därför jag ville skiriva det .
Och sen har du en otroligt fin blogg ! :)

Jag blir tårögd när jag läser ditt inlägg. Jag får återfall i hemska känslor jag trodde jag glömt.

November 2007 tog min pappa livet av sig. Utan ett ord, utan en förvarning och utan ett brev eller förklaring. 11 dagar efter min födelsedag och 4 dagar efter farsdag försvinner han utan att jag hinner tala om hur mycket jag älskar honom och hur mycket jag uppskattade honom även om vi varit som katt och råtta. Besvärlig tonårsdotter var vad jag var. Jag är glad att jag kom honom näramare de sista åren. Sen försvinner han bara, allt känns så förgäves.

Min pappa tycket om paul potts och det var vad som spelades i huset när de hittade honom. Jag minns när jag och pappa var ute och gick en morgong när vi var på semester i blekinge. Han var arg över något och sa inte mycket. Jag sprang bakom honom när han tog sina jättekliv i lugn takt. Vi gick runt en udde vid havet. När vi klättrade över ett stängesl in i en hage säger han att hagen är full med ungtjurar, jag skrek och sprang mot staketet på andra sidan hagen. han stod och skrattade, ett ärligt och ett skratt som var äkta. jag saknar de skrattet idag och den där tidiga morgonen. jag saknar min pappa, min hjälte, min stöttepelare mitt i allt svart.

jag hoppas han sitter där uppe och ler åt mig, dinglar med benen och är stolt. för mitt i all ilska, sorg och förtvivlan älskar jag honom mer än någonsin nu. jag har upptäckt vad det innebär att älska någon på riktigt.

Det är som du säger stina, ingen är ensam om att förlora en förälder. Det händer, det är en bitter sanning, en overklig verklighet.

Jag önskar dig all lycka i livet. Njut av tiden med din familj och lev en dag i taget. Tack för ett oerhört läsvärt inlägg.

MÅnga kramar, Johanna

åhh, jag blir tågögd. fint skrivet!<3

Min älskade mamma, min bästa vän, mitt allt, blev bara 54 år gammal ♥

Min mamma sprudlade av liv, värme och kärlek.
Våra största idoler var kent. Vi gick på alla konserter med dem vi hade möjlighet till, och det är många fina minnen.
Nu kan jag knappt lyssna på kent utan att gråta...saknar henne så.

Hennes favorit-resmål var Grekland och för 2 år sedan var jag & min syster på Cypern tillsammans med mamma.
Vår sista resa tillsammans.
Vad ingen visste då var att något ondskefullt växte i hennes mage....

Hon somnade in tidigt på morgonen den 24 juni i år efter bara 6 månaders kamp mot cancern.
Så tappert hon kämpade, med cellgifter och lidande.
Är stolt att ha en så modig mamma!!

Hon ville inget hellre än att leva, hon älskade livet och var fast besluten om att bekämpa "monstret i magen" som hon kallade tumören.
Tyvärr ville ödet annorlunda....

Jag kan fortfarande inte förstå att hon är borta, väntar ibland på att hon ska ringa eller skicka ett sms.
Hon kallade mig Bexxx och avslutade alltid sms:en med Love Mammis och en hjärt-smiley.
Har sparat alla hennes sms från sista tiden, det sista fick jag dagen innan hon gick bort.
Jag klarar inte av att ta bort hennes nummer ur mobilen...
Livet kommer aldrig bli detsamma och ur mitt hjärta har en stor bit slitits bort som jag aldrig får åter.

♥ ♥ ♥ Älskar dig mamma ♥ ♥ ♥

Anna! Läser du detta så ta gärna kontakt med mig, skulle vilja prata med någon som varit med om samma sak som jag.

Beklagar sorgen. Många kramar Johanna

jag var 16 år när min bästa vän dog. Hon blev päkörd av två bilar på en stor trafikerad väg. Jag var inte med när det hände, och nu i efterhand önskar jag att jag var det. jag har så mycet som jag vill säga till henne, jag saknar henne i stort sett varje dag. Hon var som en andra hälft till mig. det gör så ont i hjärtat ibland, att jag bara vill gå och lägga mig under ett täcke. Det är idag 7 år sedan men det gör fortfarande lika ont. jag kan ibland tro att jag ser henne på stan, på hennes cykel och är nära på att ropa hennes namn. men jag kommer på migi sista minuten.

sorg

Du ska absolut inte lägga ner din blogg! Du är en sån förebild på så många sätt, främst med dina fantastiska texter. Dem är väldigt lärorika och når ut till många både unga och lite äldre. Snälla, fortsätt så. Du kan göra mycket för många!

Du är så stark Stina, så otroligt stark. Fast det vet du säkert redan :)
Här är en liten grej om min pappa, fast han inte är död..

Vissa säger att det är lättare att aldrig ha träffat någon än att ha kommit nära och personen sedan försunnit. Men jag skulle gjort vad som helst om jag bara hade fått chansen att träffa min pappa. Han är inte död. Jag har levt utan han i nästan hela mitt liv men att jag inte lever med han nu känns som en stor förlust på något sätt. Jag var arg på honom att han inte hälsade på mig (han bor i ett annat land) och när jag fick hans telenr så rev jag sönder det. Men jag älskar honom så mycket att det gör ont och jag vet att han gör det med, han sa det på telefon en gång när jag var runt 9 år... men det gör så otroligt ont att inte ha en pappa. Det som gör ondare är att namnet "pappa" är som en främling till mig. När han försvinner, eller ah dör.., kommer jag gå under om jag inte fått träffa han först. Att han finns där ute dödar mig:( Jag har ju ingen pappa egentligen?..

jättefint skrivet!

Jag förlorade min pappa i en nu okänd sjukdom förra året. Sjukdomen var så att beteendet ändrades (allt som är självklart för oss var ej det för honom - som att man duschar när man behöver, man kissar i toaletten osv osv). Han blev sjuk för ca. 9 år sedan, vi märkte det genom att han ramlade ute och svimmade, fick åka till sjukhus och där röntgade de hjärnan. Upptäckte att han hade några DÖDA områden i hjärnan som blev större och större med åren. Därmed förvann mer och mer, balansen gav vika, talet, ALLT. Tillslut så kunde han inte bo hemma längre (mamma tog hand om honom, hon är sjukskriven) och fick flytta till äldreboende då det inte finns några andra boenden än äldre och för typ cp-skadade. Alltså passade inga av ställena att välja mellan pappa egentligen.. men men.. Fanns ju inget val.. Efter en tid när det gick mer och mer utför blev det Hospice i en vecka sedan var han borta...
Det som grämer mig mest är att jag stötte bort honom när han började bli sjuk. Vi var som främlingar för varandra... eller han var för mig.. och jag hatar mig själv för det. Jag hatade min egna pappa. Ända tills han hamnade på Hospice. Från att jag var 10 år till att jag nästan var 18 hatade jag honom. Jag förlorade 8 år genom att jag var så jävla dum och inte kunde bete mig. Inte var det hans fel att han blev sjuk.
Nu väntar vi barn på att få reda på vilken sjukdom han hade, och är det den som det verkar vara är ärftligheten 50% och sjukdomen hoppar inte över någon generation. Alltså kommer jag eller syster att dö i samma grymma sjukdom som vår pappa.. Om det nu är den vi tror..och som det verkar vara.

Förlåt pappa för allt. Jag älskar dig. Du är världens bästa pappa.

Min pappa dog i cancer julen 2007...det har varit många år av sjukdom, sjukhus, att inte veta vad som händer osv...och till slut så gav kroppen upp. Jag, min mamma, min bror och farmor och farfar satt på sängen och höll hans hand de sista dagarna och när han till slut tog sitt sista andetag, i hemmet. Hade tid med honom ensam, innan han gav upp och efter för att "säga hej då". Det är det jobbigaste jag någonsin har varit med om och jag kan inte ens tänka en sekund på det utan att ögonen tåras. Jag tror inte ens jag påbörjat mitt sorgarbete än...så fort jag börjar så försöker jag tänka på något annat. Har ingen, förutom min mamma så vill/kan lyssna på det. Så jag bara ältar dom sista dagarna i huvudet om och om igen. Jag behöver att någon (utöver min familj som så klart tycker att det är ok att jag faller i gråt bara sådär) säger att det är okej för mig att skrika, storgråta och prata om både hemska och fina minnen med honom/henne.
Jag och min pappas arbetsrum låg mittemot varandra och vi båda gillade att spela hög musik, så det blev mkt tävling om vem som överröstar vem. Jag som spelade mest R&B och poprock den tiden och min pappa som alltid lyssnat på gammal 50-60tals rock'n'roll och rhythm and blues...vilket är vad jag lyssnar mest på nu, önskar att jag hade insett hur fin den musiken är tidigare.
Ett av mina finaste minnen är när jag fick min första systemkamera. Pappa var säkert gladare än mig när jag slet upp paketet. Tack vare att han lyssnade på mig och såg mitt intresse för foto och tog det seriöst och skaffade mig en riktig kamera, tack vare honom så jobbar jag nu heltid som fotograf. Han gav mig verktyget som jag behövde för att komma någonvart och det gör så otroligt ont att han dog innan han fick se allt som jag åstadkommit, tack vare honom. Jag vill dela allt med honom och jag vill gärna tro att han ser allt jag gör ändå, men det är inte samma sak...

Min pappa hade svårt att uttrycka känslor i ord...men om han visste att jag var ledsen, eller om han varit lite hård mot mig, så brukade han skicka mail med bilder på söta hundvalpar (alltid varit hundgalen) till mig...jag saknar att få mail med massa söta hundar i.

brukar tänka på dej, starka människa!
<3

Jag förlorade min pappa när jag var 5 år gammal, han krockade med sin motorcykel inte alls långt från där jag bor nu. Dagen som han dog pratade jag med honom i telefonen 2 timmar innan, det sista han sa var "Jag ska bara hoppa in i duschen, jag ringer dig direkt efter innan jag åker till Emma. Jag älskar dig hejdå" Men han ringde aldrig upp igen, han måste ha glömt och dagen efter fick mamma ett samtal från farmor om att han omkommit då han var på väg till Emma, min låtsasmamma. Eftersom jag var så pass liten när min pappa gick bort har jag inte så många minnen av honom. Det jag kommer ihåg från honom är självklart sista samtalet, en gång när han kollade på hockey, djurgården mot något annat lag. Och när Djurgården gjorde mål så skrek han så högt av glädje så jag flög flera meter upp i soffan.

Jag kommer alltid att minnas och älska min pappa! Även fast han är död så finns han alltid hos mig, varje dag, varje sekund! Han är med mig varje steg jag tar.

Komemr sakna din goa blogg! Men gör d som känns bäst för dig och din familj, det är trots allt ditt liv.
Kramar

Jag var bara 4 år när min mormor dog på midsommar afton och veckan efter det så tog min pappa livet av sig. Jag minns de som om de vore igår. :( Efter det träffade min mamma en annan och sen dess har dom hållt ihop, dom gifte sig för 3 ½ år sen. hade min mamma aldrig träffat min styvpappa så hade jag nog aldig varit den person som jag är idag.

hej! vad bra du beskriver känslorna man har när en närstående inte finns kvar. min pappa dog när jag var 10 av alkohlism, det var hemskt. det värsta var att det känns som att jag adrig riktigt kom honom nära.... jag saknar honom något otoligt men jag vet att han har det bättre nu!

jag började storgårta när jag läste det här, men detta var verkligen något jag behövde läsa. min bästa kompis mamma dog för snart 4 år sedan och det är som du beskriver man vågar inte fråga men det ända man vill är att finnas där för henne. Ibland frågar jag något om henne och ibland pratar min vän om hennes mamma. Men ja tror eller vet att hon vet att jag finns där för henne genom allt. när jag tänker på det så börjar jag ofta gråta i och med att min mamma betyder så himla mycket för mig och då hur hennes mamma betyde ALLT för henne. Men ja, hon är så himla stark och världens bästa kompis, ibland är det till och med hon som för trösta mig när jag är ledsen för det här..

Så underbart att du tar upp detta svåra ämnet. Ingen annan som vågar!!!

tack för de!!!!

När jag var 9 år gammal, dog min kusin, det var en av dom värsta sakerna som hade hänt mig, han var 25. han var som en bror för mig, han hette jesper. han var militär, han tog i afgansistan, om ni söker på det på nätet så kommer han nog up, jesper jonsson. tros att han var militär så var jesper en av dom lite barnsliga typerna, jag kommer starkt ihåg en gång när vi var och hälsade på dom uppe i skövde , och min farbror hade gjort spaggetti och köttfärs, jespers favoritmat. vi sov över där i en hel vecka och vi hade så himla kul. jag och mina syskon var ju ganska så små då, så vi hade ett eget litet bord som vi kallade barnleksbordet. och där brukade alltid jesper sätta sig, även fast han inte fick plats med sina långa ben under det minimala halv meters bordet, han kunde inte sitta på stolarna så han satt sig på golvet. mamma sa till han att han kunde sätta sig vid "vuxenbordet" men han ville så gärna vara vid oss, sina kusiner och syskon, för ´han älskade barn så mycket och ja, han älskade oss jätte mycket. han kastade alltid lite spaggetti på oss och sen skyllde ´han på någon annan, han slängde med sin halvlånga hår och skrattade med sitt enorma leende. nu är jag 13 år, och jag kommer ihåg detta som om det var igår, jag saknar han så otroligt mycket. han var den bästa jag visste. jag kan inget annat en att fälla en tår när jag skriver detta och tänker tilbaka, ni tror kanske att det är svårare att förlora en bror, syster, mamma eller pappa. men jesper, han var som min bror, det var.. hur jobbigt. som helst. sen saknar jag även min morfar, som dog i ambuladios för 2 år sen. och min gudfar som blev mördad i spanien, och så min älskade farfar som jag tyvärr inte fick träffa men han dog i hjärtinfakt. jag saknar er alla. jag älskar er.

glömmer er aldrig.

Det svåraste är ju att inte ha fått säga hejdå! :( Det är sex år sen min mamma gick bort. Hon var inte bara min mamma utan även min bästa vän.. Suck.. Går inte en dag utan att jag tänker på henne.. Kramis

åh herregud va mycke text xD

Du har den stoltaste pappa av alla, Stina, och en MYCKET STOLT faster! Sa ung men sa klok. Din pappa och mamma har gjort ett fantastiskt arbete med att fa 4 sa underbara barn som du och dina syskon, alltid lika kloka, karleks- och omsorgsfulla och fulla med massor av humor....kommer aldrig att glomma broders specielle garv nar han berattat ngt roligt...blir varm innuti av att se honom framfor mig - 10 ar senare. Stor kram till er 3 pa andra sidan sundet :-)

Usch nu sitter jag här och gråter för att du skriver så himla fint!
Min morfar, som var min bästavän, mitt allt dog för åtta år sedan. Han gjorde allt för mig och han fick mig alltid att bli på bra humör och om jag behövde prata pratade jag med honom. Och jag saknar honom som mest när jag behöver prata med någon, behöver någon som får mig att skratta som får mig att le.

Min morfar dog i prostatacancer.. Han var egentligen min låtsasmorfar , men i hela mitt liv har han varit som min riktiga. Han dog 2004 , jag var 11 år.. Hans död påverkade mig mycket. Jag saknar verkligen honom , han var så snäll , jag minns hans röst. Usch , jag vill bara att han ska komma tillbaka!
I hans sista tid i livet var han så smal, han låg bara i sängen, antingen hemma eller på sjukhus..
Han älskade mig och min bror och vi älskade honom. Älskar.
Begravningen var hemsk, men samtidigt vacker. Solen lös in genom kyrkans fönster rakt i mina ögon och det speciella var att endast jag lade märke till det. Jag vet att han var med oss den dagen.
Jag som skulle få åka motorcykel med honom när jag blev 11, vilket jag aldrig hann eftersom han blev så sjuk...

Tack Stina för en fin text . Kram på dig <3

min farfar dog för några månader sen i cancer. jag var där när han dog och jag saknar honom så himla mycket. han var verkligen världens bästa farfar.

Bra skrivet Stina! Vi behöver någon som vågar skriva om det och inte håller igen!

Min mormor dog för ca en månand sen, jag fick inte heller säga hur mycket jag älskade henne, för hon somnade in på sjukhuset. Hon hade låge på sjukhuset ett bra tag för hon var så dålig, och min mamma ville mig mitt bästa och ville att jag skulle komma ihåg hur mormor såg ut när hon var frisk och kry. Men jag fick åka till mormor om jag ville, men jag ville komma ihåg henne som frisk och kry. Det var riktigt jobbigt att vara på begravningen men många av mina kompisar och familj fanns där som jag kunde prata med. Strax efter mormors död dog min fasters man. :( Och nu är min hund hos veterinären för att kanske opereras för han har inte mått bra de senaste dagarna. Det är något som gör att han inte har någon ork kvar, han äter ingenting och dricker ypperst lite. Och det gör mig rädd. Min hund har alltid funnits där för mig och jag såg smärtan i hans ögon. Jag kommer inte orka med att förlora en nära familje medlem så snart igen. Jag hoppas verkligen att det går att göra så min hund blir frisk.. / Emilia 15år

Min morfar börjar bli sjuk och det skrämmer mig, jag vill ha min bästavän kvar :'/

Fy tusan vad tårarna sprutar ut när jag läser din text... Jag har båda mina föräldrar kvar i livet och det är jag så otroligt tacksam över. Kan inte ens tänka mig tanken utan mamma och pappa och syster och pojkvännen såklart! Att tänka tanken att jag kommer få uppleva att min min mamma och pappa kommer nån gång gå bort före mig (om jag lever ett normalt liv)den tanken går inte att föreställa sig! Det är det sista jag vill här i livet!
Mamma, Pappa, Syster, Pojkvän
JAG ÄLSKAR ER
Men jag har faktiskt förlorat någon som jag älskar otroligt mycket, det var 25 februari 2004 då min bästa blev mördad. Min älskade Mimmi dog för att jag gjorde slut med min dåvarande pojkvän. Han klarade inte av att jag gjorde slut och började då stöta på min bästa vän, vist tänkte jag. Han var en bra kille så jag var glad över att de fann varandra. Ända tills den dagen då Mimmis mamma ringde och berättade att hon var död. Mitt ex hade skrivigt en kärleksförklaring till mig som han lämnat efter sig. Innan hade han tagit livet av min bästa vän och sedan hängt sig själv. Allt hade han gjort i hat mot mig, så varje dag frågar jag mig själv om han värkligen älskade mig när han gjorde en sån sak. För vist hade han älskat mig tillräkligt mycket hade han inte tagit min bästa vän ifrån mig.
Än idag grubblar jag över detta dag in och dag ut... vad ville han säga genom att ta min bästa vänns liv? Vad ville han säga genom att ta min bästa vänn ifrån mig?
Jag mins än idag exakt vad han skrev på lappen där han förklarade sin kärlek till mig, lappen har jag bränt upp och försöker få texten raderad ut minnet, men det tycks ha fastnat.
Idag mår jag toppen trotts att minnena alltid kommer följa med mig och trots att jag vet att jag aldrig kommer få veta varför han gjorde som han gjorde. Det är ju bara mina tankar varför jag tror att han tog min bästa väns liv från mig som en hämd. Även ifall jag nu mer och mer inser att det inte var mitt fel.
Idag har jag en toppen pojkvän som jag älskar av hela mitt hjärta, den perfekta mannen. I december har vi varit tillsammans i 5år och förmodligen tittar även en liten bebis fram i denna än så länge lilla familj...
Tack för att du skriver så underbara texter, allt i blogg världen handlar inte om att lägga in så många bilder som möjligt för att få folk att stanna upp och läsa. Har man väl börjat läsa dina texter går det inte att sluta. Snälla lova mig en sak, sluta aldrig att skriva.

Tänkte skriva en lång kommentar men det går inte..

Vila i frid morfar, farfar och farmor och alla mina små djur som lämnat mig.. <3

Tråkigt att läsa om din pappa. Du skriver så fint och har så kloka värderingar!

Sök på Baby Dancing to Beyonce på Youtube så kankse du drar lite på smilbanden. Om du inte redan sett den förståss! Kan vara något för dig som nyss fått en liten en!

så vackert skrivet
sorgligt vackert

jag har förlorat några i min närhet, men ingen som varit RIKTIGT nära, men jag har så många omkring mig som jag VERKLIGEN älskar, är så rädd att förlora dem. : (
tror inte jag skulle klara det

kram anna

Min bästa vän dog igår :( Min älskade kisse ja en katt var min bästa vän för hon fanns ALLTID där och jag pratade alltid med henne och hon tröstade mig. Hon har funnits så länge jag kan minnas. Jag är bara 21 och hon blev nästan 24 så hela mitt liv har hon funnits där för mig, i glädje och sorg. Jag älskade henne av hela mitt hjärta och skulle gjort vad som helst för henne. Många tycker jag är rätt extrem men jag har inga syskon mina föräldrar är skilda så hon har varit som ett syskon för mig. Som en mamma, en syster en bästa vän hon var mitt allt. VI fick många underbara år och jag saknar henne så mycket. Hon fick dö hemma i famnen vilket var skönt men idag var vi till djursjukhusen och lämnade henne för kremering. Jag tror inte jag hade inset att hon var borta men när vi lämnade över henne kom allt. Jag saknar henne och kan inte sluta gråta. Saknar hennes prat hon far så rolig och pratglad. Saknar allt. Så all sorg är hemsk och det är otroligt svårt att visa det och prata om det. Därför är jag otroligt glad för min blogg där har jag skrivit ut allt och det hjälper.

min farmor dog den 15 november och det är begravning på fredag. när jag tänker på henne nu i efterhand så handlar mina minnen om hur mycket hon brydde sig om sina barnbarn och våra hundar, hur mycket hon älskade grekisk mat och att hon gillade knallrosa läppstift :) härliga minnen tycker jag!

En barndomskompis till mig, hans pappa dog i cancer. det gick riktigt fort. Jag minns att jag itne visste hur jag skulle hantera det. Skulle jag bete mig som vanligt, eller prata om det? Situationen blir så svårt känns det som, fast det egentligen är uppenbart hur det bör hanteras. Man vill inte säga för mycket, men samtidigt säga allt. att man finns där dag som natt , om det vore något. Man vill krama och visa att hon/han inte är ensam, möjligtvis ensam i den stora sorgen, men att det finns folk som bryr sig. trots ALLT jag ville säga och göra, så gjorde jag INGET. jag fick panik och undvek honom. fortfarande dåligt samvete över detta, men döden skrämmer, som du skriver. Man måste nog hitta sitt egna sett att hantera det.
Och SNÄLLA Stina, börja skriv mer (menar ej i bloggen). du kan uttrycka dig så fint. Den gåvan får inte alla!

Så fint skrivit av dig! Tack att du berör detta ämne.

Min pappa gick bort för snart 1.5 år nu.. jag var 24 år. Jag hann aldrig ta farväl eller säga att jag tycker om honom till honom.. Han dog i cancer. Varje dag väntar jag på att han ska ringa eller jag ska få träffa honom igen.. har fortfarande inte förstått att jag aldrig mer kommer att träffa honom. Jag har så mycket jag vill berätta för honom.... Sista tiden var han så borta av allt smärtstillande och morfin att jag aldrig hann berättade för honom att jag hade träffat min pojkvän, som jag nu ska förlova mig med. Tänk om Pappa hade vetat det? Önskar så att Pappa fick veta vad som händer i mitt liv. Det tycker jag är jobbigast! Jag är inte vuxen än jag vill att min pappa ska dela mitt liv med mig. Vill att min pappa ska finnas i mitt liv. Det är saker som ingen annan kan som bra min pappa kunde som bara jag kunde fråga honom om. Nu är jag ensam. DET saknar jag mest av allt.

Jag förlorade min mamma när jag var tre år gammal. Henne har jag absolut inget minne av, men jag har frågat min mormor om henne, hurdan hon var när hon var liten, tonåring, när hon fick mig, när hon gifte sig.. ja, allt möjligt. Jag ville ha kvar något av henne. Jag har kvar en dröm av henne, när hon kom tillbaka och var med mig en hel dag, pratade om mina kompisar, min skola, mina hemliga förälskelser och alla girlstuff :). Det var bara en dröm, men det kändes så verkligt!

Min pappa dog när jag var sex år gammal. Honom minns jag lite. Jag kommer ihåg en gång då han köpte mig ett par rosa gummistövlar. De var så fina!

Jag är 18 år nu. Jag har tagit mig igenom sorgen och gör det fortfarande varje dag. Jag saknade dem otroligt mycket när jag var mindre, jag ville att de ska följa med mig till skolan någon gång, göra läxorna tillsammans med mig, gosa med mig, reta mig och ja.. allt. Jag gör det fortfarande, tex.på studenten. Jag vill ha dem på min student..

Jag är ändå tacksam över att få vara deras dotter, och jag vet att de finns där bara att jag inte ser dem. De kommer alltid finnas i mitt hjärta. My precious parents.

Tack Stina <3
Du är underbar.

Det är nu drygt 12 år sedan min pappa dog. Jag vara bara 5 år gammal, men under dom åren var det nästan bara jag och han. När jag var liten var jag mest fäst till min pappa och min bror till mamma. Jag kommer inte ihåg så mycket från honom, vilket på ett sätt känns skönt men på ett sätt väldigt jobbigt, då jag under hela min uppväxt inte haft någon riktig fadersgestalt. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver, det här med att aldrig fick säga hej då. Min pappa åkte till jobbet och kom aldrig hem igen. Han krockade med en lastbil, blott 27 år gammal. Jag måste berömma min mamma för att hon lyckades ta hand om både mig och min bror fast vi var så små. Tillsammans klarade vi oss igenom det.

Jag vet att jag många gånger brukade hänga med han på resor, han var försäljare och jag älskade att vara vid hans sida. Tänk om jag hängt med han till jobbet den dagen, då kanske min mamma inte bara förlorat sin man, utan även sin dotter. Det är ändå sjukt hur ens liv bara kan förändras över en dag.

Jag har lärt mig att aldrig ta något för givet, ta vara på det man har och uppskatta..

Jag förlorade min mormor när jag va 14 år och det tog så himla hårt på mig. Hon va inte bara min mormor, hon var även min bästa vän. Jag såg henne död på sjukhuset och fast att jag visste att hon aldrig skulle komma tillbaka till mig mer så satt jag där bredvid henne och väntade på att hon skulle ge ifrån sig minsta lilla livsstecken o jag ville bara att hon skulle vakna.

Det var 7 år sedan men jag saknar o tänker på henne varje dag och jag gråter ganska ofta på nätterna. Sen så tkr jag så himla synd om min morfar som nu är helt ensam. Kan tyckas att vi borde kommit nära varann efter mormors död men det blev tvärtom och min familj tappade kontakten med honom helt. Jag har sån ångest över det idag men jag vågar inte höra av mig till honom för efter att hon gick bort har han blivit så förändrad.

Jag, min syster och morfar brukade ofta fiska när vi va små och jag kan sakna det nåt extremt. Det känns så tråkigt att allt det där är borta. Jag vet att han behöver oss men ja.. vet inte hur jag ska våga ta upp kontakten igen, det har gått så många år nu.

Tack Stina för att du är du. Älskar din blogg och önskar dig o din familj all lycka i framtiden.<3

sjukt fint skrivet! jag blir helt tårögd eftersom jag verit med om precis samma sak själv. Jag var 13 år när min pappa dog. Hade precis börjat i 8an ( nu är jag 16 ) mitt liv rasade samman den dagen jag hörde mamma svara i telefonen och fick beskedet om att min pappa hade dött. Jag hörde och minns varenda ord mamma fick ur sig. Det var inte många. Jag minns att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag trodde inte alls att det var sant.. så fruktansvärt overkligt att någon så nära går bort. Och pappa som var in bästa vän. jag var verkligen pappas flicka och nu när jag tänker efter så har jag inte ett ända minne med min mamma sen jag var liten. Min mamma betyder mest för mig nu och jag skulle aldrig klara av att mista hon. Jag är så fruktansvärt rädd att hon ska försvinna ifrån mig. Jag klarar inte av att mista en till. Dagarna efter min pappas död var fruktansvärda. Jag grät och grät och fick knappt ut ett ord ur munnen på flera veckor. Mitt tonårs liv blev inte det bästa heller. Jag förändrades helt som person. Jag drack på vardagara även fast jag bara var 13 år och jag sket i skolan, umgicks med fel folk. Jag lyssnade inte vad min mamma sa och gjorde lite som jag ville. Det ända jag ville var att få min pappa tillbaka.jag vart arg såfort någon sa pappa i min närhet. det är hemskt när jag tänker tillbaka. Men nu 3 år efter har jag lärt mig leva med det. Jag kan prata om det, jag tycker det känns bra att prata om det. Jag sköter skolan och jag lyssnar och älskar min mamma mest av allt. Det känns som att jag fått mitt liv tillbaka även fast det fattas en stor del, min älskade pappa. Men somsagt.. jag har lärt mig leva med det. men det går inte en sekund utan att jag saknar honom.Hans skratt, hans röst, han doft..

:(

Väldigt vackra ord du skrivit<3

<3<3Finnt skrivet min bästa StineLee!<3<3

Stina, du skriver så vacker!
Min föräldrar lever och det är jag så stolt över! Jag älskar mina familj över hela mitt hjärta, dom är min dag. Om mina föräldrar skulle försvinna vet jag inte vad jag skulle göra, mitt liv skulle helt enkelt vara förstört. Vädligt moget av dig o skriva det här inlägget, det skulle nog inte många klara av! Där imot så har min morfar dött, men jag var inte född då. Min mamma var 9 år när det hände! Hon har berättat allting o det var såhär att han skulle köra till jobbet, och då fick han en propp eller vad det heter,så han svmiade och blev så tung så att hela hans kropp kom på gasen. Han körde rätt in i ett träd och dog. Det märker på trädet finns än kvar idag! Jag är så ledsen över min mammas skull o min mormors skull! Min mamma har haft det svårt kan jag tro, men hon mår nog bra nu när hon har två barn! Båda pappas föräldrar lever, och det är jag stolt över! Min familj kommer alltid i första hand!
Ha det bra stina, du är underbar!

min syster betyder också världen!!!!!!!!!!!

En av mina närmaste vänner rycktes ifrån oss i våras i en bilolycka. Kvällen innan hade vi alla varit och firas balen på hotellet. En timme efter hotellet avled hon. Vaknade upp och sommaren hade precis kommit till vårt lilla samhälle, den första riktiga sommardagen. Och möttes av beskedet att vår underbara vän dött. Har varit en svår sommmar för oss alla, och speciellt hennes flickvän. Vi saknar henne så, hon var en underbar tjej, en av sitt slag! Fint inlägg skrivet av dig Stina!

Otroligt fint skrivet Stina! Du är så otroligt talangfull i ditt skrivande. Du berör och påverkar i ditt skrivande! Alltid lika intressant och tänkvärt när du skriver sånna här inlägg!

Jättefint skrivet stina! jag sitter och gråter.
Jag förlorade min farbror i januari och gud vad mitt liv gick i bitar. Vi stog varandra mycket mycket nära men sen på en sekund så bara rasar allt ihop. Men man kommer tillbaka men sakta går det.
Det har gått nästan tio månader nu men jag är inte helt tillbara ännu. men det kommer det tar ju tid?
kram<3

Jag förlorade min pappa för snart 5 år sedan.

"They say that memories are golden, well maybee that ís true. But I never wanted memories, I only wanted you.
If tears could build a stairway and heartache make a lane, I´d walk the path to heaven and bring you back again."

Jag har inte förlorat en syster, bror mamma eller pappa. Men för 1år sedan förlorade jag en nära vän som bara blev 12år. Hon var ute och red med sin ridskola, (på sin egen häst.) Plötsligt ramlade hon av, och ur kompisarnas synvinkel såg det ut som att hon bröt nacken. Men obduktionen visade något helt annat. Inget var brutet, men anledningen var hjärtförändring. Hon var helt frisk, och alltid så himla glad. Ingen kunde tänka sig att det skulle hända just henne. Jag har väldigt många minnen av henne, och ler alltid när hennes namn kommer upp. Min mamma brukar säga att hon dog med lycka, eftersom hon dog när hon var ute och red. Det var det hon älskade, och något bättre slut på livet kan man väl ändå inte få.. Jag är inte så öppen av mig och visar känslor, men jag tänker på henne varje dag iallafall. Vila i frid min vän<3 älskar dig.

Så underbart skrivet, du är bäst!
Min gammelmormor har alltid stått mig otroligt nära. Hon bodde några mil ifrån mig och som barn och även i tonåren brukade jag och pappa ta motorcykeln ut för att fika. Pappa och jag, och gammelmormor. Det var så speciellt, så underbart härligt. Saft (och senare kaffe) och hemmagjorda bullar eller kakor. Antingen i soffan i stora rummet eller i det lilla köket på den lilla kökssoffan. På sommaren satt vi alltid i skuggan på den lilla altanen, med vackra pelagoner och andra blommor överallt och med motorcykeln parkerad på cykelbanan precis utanför. Hon var så glad och så otroligt pigg. Hon sprang på grillfester med sina väninnor och hon gick promenader vid havet, detta trots rullator och många, många år på nacken. Hon hade stenkoll och var klipsk som få. Trots att hon var gammal så blev hon aldrig särskilt glömsk eller förvirrad, hon höll koll på allt och alla och var så stolt över sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Varje gång det var dags att åka hemåt igen, följde hon med oss ut från altanen och vinkade av oss när vi körde iväg. Jag vet att hon var så stolt över att vi kom inkörandes på cykelbanan ända fram till hennes altan, och jag var så stolt över att kunna göra henne stolt. Hon var världens bästa. 2005 drabbades hon av blindtarmsinflamation och opererades akut. Efter det valde hon själv att hon inte ville mera. Man kan ju tycka att hade den jäkla blindtarmen klarat sig så länge, i så många år, borde den ha kunnat klarat sig några år till. Men önska kan man. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne, och minns. Minnena är det viktigaste man har, och det är något som ingen någonsin kan ta ifrån en. Jag är otroligt glad och tacksam över att jag hade en sån fantastisk kontakt med min gammelmormor, och jag är fortfarande stolt.
Din text berörde mig mycket och jag känner igen mig massor. Bra jobbat och keep up the good work!
kram

Så himla bra skrivet!

Jag förlorade min pappa för 8 år sen.
Jag fick inte heller säga hejdå eller något sånt. Jag saknar honom, och det är jobbigt, men har en mamma som stöttar. Och det där inlägget röde verkligen!, Tack!

Vackert skrivit, din pappa vore STOLT!

Min bästa kompis mamma dog för snart två årsen. Min bästa kompis är 15, hon har en bror som är 8 och en syster som är 17.
Jag har alltid kunnat pratat men min kompis om allt, jag kan prata med henne om hennes mamma. Hon är så stark. Men det är bara henne jag vågar prata med om hennes mamma. Hennes mamma var som en kompis nästan, alltid glad. Såg livet positivt och levde det full ut.
Vissa låtar klarar man inte av att höra för då kommer tårarna.
Jag har en liten minnes stund för mamman och det hänger en bild på henne på min garderob så varje gång jag kollar upp när jag ligger i sängen så ser jag henne.

Du ska vara stolt, din pappa och mamma måste ha uppfostrar dig mycket bra !

"Den som fått ut mest på livet är inte den som levt längst utan den som levt varenda minut"

Vad fint skrivet, Stina. Det är som du säger att sorg inte är något som man ska ta sig över, utan igenom...

Jag hoppas att du, och alla andra som så vackert har delat med sig av sina minnen, får ett härligt liv med fler härliga minnen.

All kärlek till dig, Stina. Du är en sådan inspiration till så många människor! En fin egenskap och jag önskar dig och din familj all lycka!

Kram, Josefine

För snart 4 år sedan förlorade jag en av mina bästa vänner i en tågolycka. Det var det absolut värsta jag har varit med om någonsin. Jag kunde inte förstå och ville nog det inte heller egentligen. Det var inte förens jag skulle berätta det för mina föräldrar och jag hörde mig själv säga det. Då brast allt och jag förstod vad som faktiskt hade hänt. Det var fruktansvärt jobbigt! Nu har det gått några år men jag tänker fortfarande på henne varje dag, och jag har blivit otroligt rädd för att någon mer i min närhet ska komma till skada. jag saknar henne otroligt mycket!

hur gammal är du? :D

min farmor tog livet av sig när jag var tre. jag minns knappt något av henne men på alla foton är hon vackrast av alla. hon brukade röka samtidigt som hon fönade håret på morgonen och hade jeans med hög midja så man såg hennes fina höfter. mamma brukar fråga vart jag fått min fina figur ifrån eftersom hon har jättesmå tuttar och jag tror att jag fått den från farmor. blir lite fnittrig när jag tänker på det.

du skriver så otroligt fint, älskar din blogg <3

min farfar dog för 2 år sedan.
jag kommer ihåg att sommaren innan hn dog så var vi ute i trädgården o kastade frisbee och när min lillebror skulle kasta frisbeen till farfar så råkade han träffa honom mellan benen;)
det skrattade vi jättemycket åt och jag skrattar fortfarande när jag tänker på det men samtidigt brister jag ut i gråt.
jag kommer också ihåg att han alltid kallade oss "sina små frön":)

det där inlägget gillade jag, jag beklagar din sorg.
men jag vet precis hur du känner, min pappa gick bort för 12 år sen, och håller med, vi måste vara mer öppna med döden, hoppas det är bra med dig!

http://www.youtube.com/watch?v=bsVfKIjtqEc
tänker på denna låt när jag läser ditt inlägg.
en väldigt vacker låt.

min far tog livet av sig för fjorton år sedan. fjorton år har gått och det känns ibland fortfarande helt ofattbart. så många gågner jag tänkt att jag kan göra VAD SOM HELST för ytterligare en dag tillsammans med pappa.... men med tiden kom acceptansen. jag har också ett speciellt minne, det var när vi var ute med båten. det var kväll och solen höll precis på att gå ner, vvattenytan låg helt blank men plötsligt bröts den av två sälar som lekte 4 meter ut i vattnet. det är det sista glada minnet jag har av pappa. några mänader där efter så tog han sitt liv. man ska ta vara på varje dag man har <3

Jag måste bara börja med att berömma dig för ditt skrivade. Det har fått så många unga att öppna sig och dela med sig av sina sorger. Jag brukar aldrig vara den som kommenterar så mycket men nu när jag såg alla kommentarerna om andra som förlorat någon nära så känner jag mig längre inte ensam om att ha förlorat min pappa. Jag var 11år när min lillebror och min pappa gav sig ut för att köra och hämta en sak men det slutade med att min pappa dog i en bilolycka och att min lillebror hamnade på sjukhus. Han överlevde men fick se sin pappa dö och han var bara 9år. Jag har bearbetat sorgen genom att prata om det, det har hjälpt mig otroligt mycket. Men jag har aldrig tänkt på att det är så många andra som har varit med om något liknande så detta kändes skönt att få läsa alla kommentarer även om det är hemska saker. Men nu vet jag att jag inte är ensam. I Februari är det 7 år sedan... Tack Stina för din öppenhet!

Min lillasyster dog i plötslig spädbarnsdöd för ca 2 1/2 år sen. I mars 2007. Hon är begravd i Stavanger i Norge, där min pappa bor. Jag får alltid en sån dålig känsla när jag är vid graven. Det river upp så många sår att gå dit. Så jag åker till graven ca en gång varje gång jag är hos pappa. Men sist gjorde jag inte det, och då var jag där i två veckor. Jag har sån jävla ångest. Shit, hur kunde jag glömma liksom?

Men jag har lärt mig att leva med att jag har förlorat min lillasyster, för trots att jag bara hann träffa henne en gång så känns det som att hon finns men att hon är långt borta. Men jag vet att hon vakar över mig och min famlj, och att hon älskar oss alla.
Precis som din pappa gör!

Kram på dig Stina. Och tack för en super-blogg!

/Erica

snälla stina, sluta inte blogga :( du ger så mycket genom dina ord att du inte kan ana.

Är gymt imponerad av alla som öppnar sig och skriver här.
Själv har jag en mormor som dog för snart tre veckor sen och min morfar dog för ett år och tre månader sen och min Farfar dig ca 13 år sen så lider med alla här......

Min pappa dog för två år sedan och förra veckan skulle han fyllt 49 år. Han valde själv att avsluta sitt liv efter lång tids sjukdom. Till en början var jag så jävla arg över hur självisk han hade varit i sitt beslut. Men idag kan jag minnas alla bra sidor min pappa hade och har fått en viss förståelse för det han gjorde. Han ville inte ligga som en grönsak och dö långsamt och smärtsamt. Det förstår jag nu. Men jag saknar honom så det gör ont.

Min pappa hade eget snickarföretag i Kalifornien. Han var en sån där häftig pappa i cowboyhatt, när han var i Sverige pekade många och skrattade åt hans udda stil medan jag som tonåring höll på att skämmas ihjäl. Nu skulle jag göra vad som helst för att få tillbaka de där stunderna. Jag och mina syskon spenderade somrarna med vår pappa i USA och jag har BARA roliga minnen av min pappa. Åh, nu blev det känslosamt här...

Stina, du skriver så bra, du har sån inlevelse och passion i dina texter. TACK till dig för det! Hoppas nya lilla familjen mår bra.

//C

Väldigt bra inlägg, jag har suttit och ryst och gråtit och lett för mig själv om vartannat.
Okej, detta kanske inte är bad du syftar på, för du vände dig till de som har en nära som har gått bort, det har inte jag, däremot har jag en pappa som jag inte sett på flera år, för att hans beslut var att prioritera sin nya sambo framför mig, prioritera spriten framför mig och så vidare. Ja, alltså, min pappa är alkoholist, och har vart det hela mitt liv oh långt innan det också. Jag har inga direkt glada minnen med honom, mina allra tidigaste minnen går ut på hur jobbigt jag tyckte det var att han kramade mig, för han kändes inte som min pappa, hur ledsen jag blev varje gång han hade druckit lite för mycket och somnat i soffan så att jag fick ta hand om honom, hur rädd jag var för hans pundarvänner och så vidare. Men jag har hela mitt liv varit rädd för att säga ifrån ordentligt till en vuxen människa, för det har min mormor och farmor präntat i mig sen barnsben att det ska man inte göra! Men i och med tonåren kom också trotsigheten, så en natt när han drack för mycket när jag var hos honom och han satt och skrek sieg heil och allt möjligt mot tv:n (japp, mot tv:n) så ringde jag gråtande till min mamma, mitt i natten och bad henne hämta mig, eftersom vi bodde så långt från min pappa, så kunde hon inte det mitt i natten, men hon lovade att komma tidigt nästa morgon.
Morgonen kom och jag sa till min pappa att jag skulle åka hem, att jag inte ville ha med honom att göra mer och så vidare. Det gick något år och min mamma tvingade mig att åka dit, "ge din pappa en chans!" sa hon. Så jag åkte dit, och det gick bra, jag var glad att det gjorde det, men någonstans i bakhuvudet låg tanken och lurade och jag hade en dålig känsla i maggropen. Så varje gång jag åkte till honom hade jag med mig en kompis, för de gånger jag hade det, drack han inte. Han klarade sig till och med över nyår på en cider och ett glas champange, även om jag och min kompis och övriga på festen drack massa annat. Så jag trodde det var bra. Men så en månad senare, i januari 2007 så drack han sig stupfull, även för jag hade en kompis med mig. Det var verkligen droppen, att dricka när jag var där var en sak, men att skämma ut mig så mycket att göra det när jag har någon med mig, det var en helt annan. Jag blev vansinnig! Puttade honom när han var full så han höll på att ramla innan han vinglade ut i vardagsrummet för att fortsätta dricka, och dagen efter sa jag till honom att skjussa mig och min kompis till bussen. "ska ni åka hem!?" frågade han förvånat. "Ja! Du kan ju tydligen inte hålla dig från alkoholen ens de få gånger jag är här, så det r ingen idé att jag kommer hit, eler hur?!" Så jag och min vän gick till mitt rum och packade de få saker vi hade med oss, så kommer han upp "Hej! [min kompis namn] skulle du kunna gå ut, så får jag prata med bella" min vän går ut och han börjar dra sina vanliga ursäkter, "jag var trött, jag drack inte så mycket, alkoholen tar mer på kroppen när man är trött" och så vidare. Jag minns inte hela samtalet så väl, men jag minns att jag sa till honom att man klarar för fan att stå på benen efter en öl, även om man är trött! Så kallade jag honom patetisk gubbjävel, äckel osv.

När vi skulle hoppa på bussen körde han ner ett kuvert i fickan på mig, väl inne i bussen öppnar jag och ser att det är en 500 lapp, än en gång har han försökt köpa sig fri från sitt samvete! Sen dess har jag inte pratat med honom.

Så, det var min historia, kanske inte direkt vad du syftade på, men så var det i alla fall =)

Jättefint skrivet.

Jag har förlorat två klasskompisar. Den första var när vi var 12 år, det var sommarlovet till sexan. Han var ute och cyklade på kvällen med sin hund och en kompis, och plötsligt sprang hunden rakt ut på den stora riksvägen. Min klasskompis cyklade efter hunden för att rädda den, men blev själv påkörd istället och dog direkt. Bara 12 år gammal. Jag stod honom inte nära, men det har påverkat mitt liv något otroligt. Att som barn behöva inse att även barn kan dö... ja det förändrar ens liv. Att besöka en grav och veta att den som ligger där var ett barn precis som en själv. Jag tycker nu efteråt (11 år senare) att jag blev en annan person efter den händelsen, och det gör fortfarande ont i mig att tänka på det.

Kram Andréa

Jag hade oturen att förlora båda mina föräldrar, min mamma dog 95 och min pappa 99 och så som jag har fått kämpat för att få bo där jag bor nu ja det va en mardröm, inget barn borde få gå igenom en rätte gång när den är 7 för att få veta vart man ska få bo. tycker som du man borde prata mer öppet om döden
Mvh Lee

Hej Stina, Min morfar dog för två år sedan, på min födelsedag. Han dog den 5 juli 2007..när jag var på sommarsemester med min pappa och hans fru. Äntligen var det min födelsedag, pappa o Kerstin (som pappas fru heter)kom in o sjöng för mig på morgonen. Allting var bara så underbart! Tills..min pappa fick ett samtal från min storasyster Emelie. Jag förstod att något var fel för pappas min var hemsk och han var ute när han svarade men sprang snabbt in i ett rum och stängde dörren. När pappa kommer ut går jag runt som ett vilset barn utanför stugan. Jag kommer ihåg varenda bild i huvet. Pappa satte sig på trappan, jag gick till pappa och sa "Pappa vad har hänt? Har det hänt morfar något?". Pappa tittade på mig tyst i några sekunder..så sa han" Morfar är död". Det var så hemskt, jag slängde mig ner på marken och bara storgrät. Min morfar hade Alzheimers,och han blev 80 år. Jag fick aldrig säga hejdå till honom däremot min andra storasyster Linn som var på sjukhuset med min släkt när morfar var påväg att försvinna. Alla visste att det här var slutet. Min morfar frågade "Vart är Elly och Emelie? Vart är Elly och Emelie?"..Han frågade efter mig och min syster..bara det kändes så känslosamt att höra sen. Otroligt otur också, av alla 365 dagar/år blev det min födelsedag. För att jag skulle känna mig bättre efter morfars död skrev jag bla.dikter och gjorde arbeten om honom i skolan. Har även hållt ett tal för honom. Det var så jag pratade om min morfars död, hur jag talade ut om det och det kändes bra även om det var jobbigt.

Jag tror, som du att det är väldigt viktigt att man talar ut om döden, om någon bekant, kompis, släkt gått bort..vem det än är..att man talar ut om det. Då mår man föhoppningsvis bättre!

jag har inte precis förlorat en förälder eller ett syskon men jag förlorade min mormor och hon va som en mamma för mig ...Vi bodde på cypern innan vi flyttade hit och mina föräldrar hade byggt hus och för att klara av lånet och betala den snabbare fick dom jobba dubbla skift så jag och min lillebror va alltid nere hos min mormor så jag har alltid sett henne som min mamma då min egen mamma va knappast där för mig just då när vi bodde där..

Hon upppfosyrade mig till att bli den unga tjejen jag är idag och när hon åkte bort tog det väldigt hårt på mig. Vad jag minns av henne va alltid dom strandpromenaderna vi tog och samlade koraler ( stavning?) och ritade fina skisar och klistrade på koralerna, hur hon alltid kunde trösta mig när jag ledsen och att hon alltid fanns där för mig :)

Jag tänker på henne varje dag och hon ger mig styrka att kunna fortsätta så fort jag hittar ett hinder i mitt liv. Sista gången jag pratade med henne var 2 dagar innan hon dog och då pratades vi i telfon och jag bad henne äta då jag ville hon skulle bli frisk till sommaren så vi kunde gå på våran strandpromenader.

Och så fort vi la på telefonen gav hon order till mina mostrar att fixa mat till henne då hon vill bli frisk innan jag skulle komma och 2 dagar efter dog hon jag fick aldrig säga hejdå ordentligt till henne men jag kommer aldrig glömma henne heller för utan henne hade jag aldrig klarat mig här i livet.

Det är med tårar i ögonen jag skriver detta och det är inte lätt att förlora någon som står en nära så det viktigaste för mig är att ta vara på stunden man har med sina nära och kära så länge man kan och säga till dom ofta att man älskar dom. Det är alla fall min historia.

Ps jag beklagar sorgen om det är till nån tröst så är din pappa alltid hos dig och vackar över dig och din lilla familj :)

Fint skrivet!
Jag förlorade min pappa när jag var 5 år, mina syskon var 8 och 1. Är idag 22 år.
Jag har vissa minnen av honom, sen har jag fått mycket berättat för mig och sett bilder/filmer sen vi var små. Jag önskar verkligen att jag haft en pappa under min uppväxt och nu.. Saknar honom sååå! Jag vet att det kommer bli jobbigt den dagen jag själv får barn, vill ju att han ska vara en morfar.
Min mamma har varit så duktig och stark, hon har haft det så jobbigt men aldrig har vi barn blivit lidande av det eller så.. mamma har alltid gjort allt för oss och vi har haft en normal uppväxt. Hon har varit som både en mamma och pappa. Hon är guld värd! <3

Min morfar gick bort för 5 år sedan.Han fog i cancer.När han dok kändes det som om jag inte kunde andas för min bästa vän hade ju dött.Den enda personen som jag kände verkligen älskade mig på ett sätt som ingen annan.Ibland önskar jag att det var jag som dött istället.För än idag gör det ont,jag kan inte sluta gråta.Jag saknar honom så mycket!:'(

Tack för detta inlägget Stina,jag behövde läsa det.
Du har en underbar blogg!

TACK för det här inlägget. Min pappa tog sitt liv tidigare i år. Jag vill inte ens tänka på hur många månader, dagar, timmar det är sen det hände.. Allt känns fortfarande som igår.

Min själsfrände försvann och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Men det lättar för en stund att veta att jag inte är ensam..

Hej Stina. Tycker du är så himla modig som vågar öppna dig såhär! Det här är inget jag vanligtvis brukar göra, skriva såhär men jag gör det iaf. Vill dela med mig av min historia som jag ännu inte riktigt fått kläm på.

För några dagar sen var det ett år sen min pappa somnade in, efter drygt 2 veckor i respirator och restrerande 6 veckor, ovetande om han var eller inte var medvetslös. Han var okontaktbar. Jag var 18 år.

Han hade länge haft problem med alkohol och i sommras så gav han ett rop på hjälp och ville verkligen bli frisk från sitt beroende. Jag trodde äntligen att han skulle bli den underbara människa han är när han är nykter. Jag var stolt och är stolt över min pappa fortfarande.

Men så, i mitten av augusti, mitt i natten hände nåt i en liten skithåla i Roslagen. Han var hos sin absolut, och då menar jag absolut, värsta fiende. En person han avskytt länge. Han blev knivhuggen några få cm från hjärtat med en kniv och sedan utsläpad i trapphuset och lämnad där att dö. Ambulans tillkallades av en granne efter 1 timme, då vaknade han och sa sina absolut sista ord... "Jag vill hem." Det är det sista han någonsin fick säga och det är så orättvist.

Efter hans 2 första operationer de första timmarna och vi fick komma in till honom, såg han så annorlunda ut. Hade skyhög puls och blodtryck. Det var hemskt. Men efter några minuter lugnade han sig. Sköterskorna sa att han kände att vi var där... Det vet jag att han gjorde.

Jag och min mamma vakade över honom, torkade hans panna när han hade feber, lugnade ner honom när han blev stressad över sköterskorna han inte tyckte om (han tyckte speciellt inte om en tant där som pratade väldigt högt, då andades han högt och pulsen gick upp), vi fightades med läkarna för att få förflytta honom till specialister på hjärnblödningar, våndades över kommande rättegångar. Vi fixade även en bärbar cdspelare så att han kunde lyssna och jag minns att han fällde en tår när han hörde en av hans o mammas låtar. Han var okontaktbar men han fanns där, han kände... Läkarna sa mot slutet att de inte kunde göra nåt, fanns inget att rädda... Antingen blir han ett vårdpaket eller så dör han. Kan man säga så till en 18 år ung tjej?

Men, nu finns han inte här. Rättegångarna vi gick igenom grät jag under alla dess timmar. Att tvingas se asset som gjrode det här, var hemskt. Etsade sig fast i minnet. Jag drömde mardrömmar om honom.

Han sitter och avtjänar sitt straff på 7 år, som kan bli kortare med tiden, rena lyxen för honom som lever på existensminimun annars. Jag står här, med två halvbröder jag knappt känner och ska sälja min pappas ägor, mitt barndomshem.

Läkaren sa att min pappa hade ett starkt hjärta som klarade av den omfattande operationen, och det vet jag att han hade. Han hade ett sjuhelsike hjärta och en vilja stark som en oxe. Jag var hans lilla flicka och är det fortfarande.

Jag saknar honom fruktansvärt.

Min mammas pappa dog när hon var 9 år, han skulle köra till jobbet. Han fick en propp o svimade av. När man svimmar så blir man tung, så hela tyngden hamnade på gasen, så han körde rätt in i ett träd och dog.Märken finns kvar än i dag på trädet! Sedan hittade några människor honom död i bilen. Det är så sorligt så jag vet inte vad jag ska ta mig till! Min mamma måste ha haft en svår barndom, åh jag tycker så synd om henne! Min familj är det bästa som har hänt mig, min mamma, min pappa och min syster, jag älskar er föralltid! Det går verkligen inte att beskriva! Som tur är lever både pappas föräldrar, det är jag stolt över! Skrev det här förut, men tror inte det kom fram, drf skrev jag det igen. Familjen är mitt allt, jag är ingenting utan den!

Jag blir även så otroligt lesen när jag läser alla andra kommentarer, hur många människor som verkligen har dött! Det är så sorligt :( <3

JAG ÄLSKAR DIN BLOGG!!
sluta aldrig med den...

så fint skrivet...

Döden är så sorlig, jag blir så ledsen när jag läser alla andras kommentarer! Lycka till alla som har förlorat en familjemedlem eller en nära vän, kan ana hur svårt det måste vara :(

Stina, jag verkligen älskar din blogg, du är så otroligt duktig! <33

För fem månader sedan gick min storebror bort väldigt hastigt efter en väldigt kort tids sjukdom. Han bodde i Kanada och drog på sig en blodförgiftning efter att ha haft feber i flera veckor. Det satte sig i hjärtat och natten efter han och hans flickvän hade varit och tittat på en lägenhet så somnade de bredvid varann för sista gången.

Man känner sig så totalt hjälplös och arg över att folk ens FÅR dö vid ringa 26 års ålder.

Två veckor efter hans död skulle jag ta studenten, och mina föräldrar befann sig på andra sidan jordklotet för att ordna med allt, transport hem, försäkringar och sånt man aldrig ska behöva ordna åt sitt barn. Studenten är något man ska se fram emot, men allt jag hade i huvudet den dagen var att denna viktiga dag var varken mina föräldrar eller min bror där att se mig, och att jag aldrig skulle få se min bror någonsin igen.

På julafton kommer det vara ett halvår sen vi begravde min bror, och den 7 januari kommer det vara exakt ett år sen jag senast fick träffa min bror, krama om honom och säga att jag älskar honom.

Det gör så ont att veta att det aldrig blir några fler gånger.

vad vackert du skriver, verkligen rörande.

Jag sitter här i tårar när jag läser allas berättelser. Min systers kompis förlorade sin nyfödde son för 2månader sedan, när han föddes så slets navelsträngen av vilket gav komplikationer. Han blev 2 dagar gammal. livet är verlkigen orättvist.
Tack stina för en djup och intressant blogg.!
Emelie

åhh, stina jag börjar gråta snart! :(
kramkramkramkram<3

Delen där du skrev att sorgen inte är något man ska ta sig över, utan igenom tycker jag stämmer så jäkla bra...Det handlar inte om att gå vidare och glömma, utan att acceptera. Sorgen finns alltid med en.

Jag har själv förlorat två syskon som jag saknar otroligt mycket. De dog båda två i samma sjukdom inom loppet av ett år. Min lillebror var bara två månader när han dog. Min lillasyster var tre år. Min bror var så liten så jag lärde ju inte direkt känna honom, men saknaden gör ont ändå.
Min lillasyster...hon var den mest fantatiska lilla ungen jag någonsin träffat. hon kunde få vem som helst att skratta när som helst. Hon var aldrig ledsen eller sur utan skrattade och log alltid.

Jag hade dock turen att förbereda mig på deras död. Jag fick säga att jag älskade dem och säga hej då. Det är jag otroligt glad för. Men det går inte en dag utan att jag tänker på dem och saknar dem..

Hej stina! jag blev så rörd av ditt inlägg. Jag inväntar en hemsk tid. min far är svårt sjuk i cancer. Han har inte lång tid kvar. Visst jag är 23 år gammal. Men jag har ingen aning om hur jag ska ta det här. Vi alla är så rädda i vår familj. Fast jag tror att pappa är mest rädd.. Hur ska man hantera en så stor sorg...Vill bara tacka dig för att du orkar. För då gör jag också det.

Min morfar dog för 3 års sen i augusti, han dog av njurcancer. När jag kom hem den dagen kommer min storebror fram och säger " Vi har fått en lillasyster", när jag skulle gå till mamma och berätta sitter hon ensam i soffan och gråter, då fick jag veta att morfar som varit inlagd i 2 veckor nu precis hade gått bort. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag var super glad att jag hade fått en lillasyster och super ledsen att morfar hade dött. Jag kom ihåg när jag var 6 år gammal, på mitt kalas, morfar kommer därborta runt hörnet och jag springer till honom och hoppar upp i hans armar, jag fick en film och en kompis-bok :) Tzaziki,(stavnig), jag vet att kompis-boken kommer jag aldrig att kunna slänga. tanken på att det är hans pengar den är köpt för kan verkligen få mig att få dåligt samvete om jag skulle kasta den. Kom ihåg att jag var tvungen att gå hem från min bästavän efter att jag berättat hur han dog, jag mådde jätte dåligt och gråten satt i halsen i säkert en timme innan de kom ut när jag gick hem ensam. En låt som väcker minnen är " John Denver - Country Roads ", vi hade den på hans begravning.

Tack Stina för att du skriver, de är verkligen värt att läsa. Många kramar Från Emma

går rakt in i hjärtat. Riktigt bra text, beundransvärt faktiskt. Tycker att döden inte borde vara tabubelagd just för att den inträffar när som helst och var som helst. Unga som gamla... Jättefin blogg!

vad tror du kommer hända år 2012?

Så sorgligt! Hade bra. KRAM

http://colourblue.blogg.se

Läser rad för rad och tårarna rinner längs kinderna, som så många gånger tidigare när jag läst dina inlägg. Du skriver på ett sätt som träffar rakt i hjärtat. Du borde verkligen fortsätta utnyttja det även nu när du inte bloggar så mycket. Skriva en bok, krönikor... eller något.
Jag förlorade min bror för snart tre år sedan. Den tiden är som ett enda stort blurr i min hjärna. Hade gärna velat prata om det, minnas, men alla blir direkt obekväma när det tas upp. Det finns ingen känsla i världen som beskriver tillräckligt väl hur det är att förlora någon nära. Precis som du skriver så önskar jag att jag hade fått chansen att tala om för honom hur mycket han betyder och att han är älskad, men hade jag klarat det? Jag hade inte släppt honom ändå, hade velat tala om det för honom gång på gång. Jag är inte så bra på att uttrycka och förmedla känslor, men det är skönt att gråta till din text, för som sagt, det träffar rakt i själ och hjärta!

du är en stark kvinna, stina! beundrar dig stort

Jag ville bara säga att din blogg är verkligen en av dom bästa! Man blir så berörd av allt du skriver. skrev precis ett inlägg på min blogg om hur mycket jag gillar hur du skriver! keep going girl, du är grym!

Hej Stina, vi har så mycket gemensamt när det gäller känslor, upplevelser och tankar.

Jag förlorade min mamma när jag nyligen fyllt 13 år. Hon hade cancer och var världens petigaste städfreak, som alltid var stark och gjorde allt för oss (sina barn). Hon uttryckte aldrig sorg och glädjen kunde man bara se ibland. Jag har inget speciellt minne med henne och det är jag definitv mycket ledsen över. Jag fick heller aldrig chansen att säga mamma jag älskar dig eller mamma hej då.

Det var en tisdag och den längsta dagen i veckan. Jag hade inte sovit hemma, hade varit hemma hos min bror och varit barnvakt åt hans barn. på morgonen när jag vaknade hade min mobil laddat ur och jag övervägde ifall jag skulle ta min svägerskas mobil för dagen. Jag ville fråga henne om tillåtelse men samtidigt inte väcka henne ur hennes söta sömn. Men en känsla inom mig sa att du kommer behöva en mobil idag, ta den. Jag tog den. Jag hade inte satt på den enda till sista lektionen. vid 15 typ satte jag på den. Och bara 5 minuter senare fick jag samtal. Det var kära syster. Hon sa inget mer än att bara Gå hem så kommer kusinen och hämtar dig. Jag förstod att mamma dött. Fastän det inte var så att hon under den veckan mått sämst, hon hade dagar då vi verkligen var säkra på att hon skulle dö. Som tur att skolan vara nära hem baran två t-bana stationer. Min tvilling syster gick i samma klass föresten och hon undrade vad min syster sagt och förstod inte att det hanlade om mamma. Jag gråter och gråter i t-banan och alla tittar på mig. Jag rusar ut genom stationen och träffar på barndomsvännen. Hon kramar om mig och följer med till porten. Jag tillåter henne inte att följa med in och ännu idag vet jag inte varför jag inte gjorde det. När jag väl kommer hem ser jag min svägerska i tusen bitar och en nära släkting som tröstar. Min syster hotar med att hon ska hoppa ut ur fönstret ifall inte någon kommer och hämtar henne för att åka till sjukhuset. Alla gråter i ett hörn jag med. Min kusin kommer och jag omfamnande min mammas sjal sätter mig i bilen. när vi väl kommer fram till sjukhuset är alla redan där min. farbror sitter vid henne och alla syskon runt om henne. Jag vill se henne säger jag och han öppnar. Hon var såååå fiiin. Så vit som en ängel och glad. Hon hade fått lida i tre år det var dags för henne att vila. Jag var glad ena sidan att hon äntligen fick slippa all smärta all mediciner och bara ligga i en säng. Men samtidigt mycket ledsen över att hon längre inte skulle vara närvarande hemma i mitt liv. Jag är mycket tacksam över mina syskon (har många syskon) och alla släktingar kusiner. Alla sov över hos oss den natten. Jag var ständigt ledsen och hade/har fortfarande den personligheten att vara inlåst i mina egna tankar. Jag hade som turen en jätte bra kompis som stod 100% vid min sida. Hon talade om sin sorg som var något helt annat och jag om min mammas bortgång. Vi kunde prata i telefon i timmar, vi kunde vara tysta, gråta skratta, skrika allt möjligt men vi stöttade och lyssnade. Som familjens yngsta fick jag all uppmärksamhet och fick alltid höra ord som "stackars flicka med mera" ständigt av okunniga tanter. Jag sov i 3 månader i min mammas säng tillsammans med min pappa. vi grät oss till sömn varje natt men vaknade med leende på läpparna för en ny dag. Jag och min tvilling var inte i skolan fören 2 månader efter igen.

Ännu idag saknar jag henne och önskar som dig att jag borde i alla fall sagt en gång mamma jag älskar dig eller mamma vila i frid. Men nej det hände aldrig. Idag talar mitt hjärtat ständigt mot henne och hon lyssnar det vet jag.

Skulle bli jätte glad om du svarade mig via mailen:)
Puss på lilla mayia föresten.

Själv blev jag faster i söndags till en pojke. sitter bredvid honom medan han rullar på huvudet efter föda. Så liten så söt.

Hoppas du har det bäst. Fint inlägg som väcker känslor.

Jag är lyckligt lottad som hade en familj och kompis som stöttade mig.

Stina, det var otroligt bra skrivet! Varför ska detta hända mej, en helt vanlig 13 åring? Min pappa är sjuk i en sjukdom som heter ALS, det finns inget botemedel .. Ja man förstår hur det hela slutar, jag vill inte nämna dom två bokstäverna längre eftersom jag vet att himelen närmar sej, jag försöker glömma det och visar en glad och social utsida men på insidan gråter man, jag gråter mej till sömns. Min mamma går på anti deprisiva, ja alla i familjen lider av det. Men det är väldigt skönt att läsa dina ord, det får mej att hoppas att efter pappa har åkt upp till himelen så kan man bli glad igen om du förstår vad jag menar. Och jag vet att det finns någonting efter man livet, så jag tror att pappa kommer få det bra, ingen mer smärta inga mer sjukhus. Han kan springa igen, prata normal osv. Pappa kommer alltid finnas vid min sida! <3
Ha det bra Stina!

Så otroligt fint inlägg Stina. Aldrig någonsin har jag blivit så tårögd av ett blogginlägg. Min farmor och farfar gick bort innan jag föddes, men jag får ofta höra att jag och farmor har så många likheter, att både hon och farfar var så underbara, och jag är väldigt ledsen för att jag aldrig fick uppleva det. Fast jag vet att dom är i himlen och vakar över mig, alltid.

Du är så himla bra, Stina.

Hejhej Stina! Stark du är som tagit dig igenom det här tjejen, du är verkligen en supertjej med en superblogg också :)<3
Delar sorgen med dig för jag har som tur är inte förlorat någon förälder eller så, men min pappa betyder verkligen jättemycket för mig, han betyder faktiskt mer än mamma (ja, det har hänt en massa). Och skulle jag förlora han vet jag nog inte vad jag skulle ta mig till, och jag är bara 13 år nu så tänk om! Men det är något jag inte försöker tänka på, jag är glad att han finns hos mig nu och är ganska frisk...:/
Men fortsätt kämpa Stina, du klarar allt tjejen :)<3

Puss och kram från Lena<3

du är en rikig förebild Stina !

Jag älskar dina texter dom är så fina och intesanta. Jag vill inte att du ska sluta helt och blogga, skulle räcka för mig att du alla fall att du la in ett inlägg per vecka. Jag tycker i alla fall att det är bättre än igenting :)

Stina! Du är helt otrolig! Jag blir så berörd, och jag skulle aldrig kunna leva utan mina föräldrar!

Dom som klarar sig ur en sån situation att förlora en nära familjemedlem och STARKA!

Vill börja med att skriva att du skriver så otroligt bra..

Jag förlorade min mormor för lite mer än 2 månader sen, av en egentligen misslyckad operation, och att akuten inte tog in henne i tid. Hon opererades förra året, då var det för kroppspulsådern, och det tog flera månader innan hon blev sitt nästan riktiga jag igen, och när hon väl kommit tillbaka och blivit frisk igen, så sprack det. Hon hade magsjuka i 3-4 veckor som dom på akuten ville säga, men saken var att hennes tarmar sprack,båda. Hon akutopererades men det var för sent, hon hade kallbrand i tarmarna, och hennes avföring kan man säga tog livet av henne. Jag vet att jag inte kan få tillbaka min mormor, men jag kan inte undgå frågan om akuten hade tagit in henne första gången som hon själv ville bli inlagd, om hon hade klarat sig då. Hon försökte bli inlagd 3 ggr, den 4e tog dom in henne. Men då var det för sent.
Jag saknar henne något så enormt mycket, det går inte en enda dag utan att jag tänker på henne. Men det är nästan värre att se morfar, som levt tillsammans med henne i 54 år, och hon blev bara 68. Det måste vara så otroligt svårt att gå vidare utan den man levt tillsamans med så länge.

3 timmar exakt innan du skrev detta inlägg somnade min mormor in.

Min pappas hund dog i Maj i år. (blev överkörd av en lastbil när han sprang över vägen) Pappa dog för någon vecka sen (av en hjärtattack när han höll på med bilen) och min katt dog igår. (avlivades av mina mamma som hämd mot mig, (hon är psykiskt sjuk) :(

Förstod exakt hur du känner..

Så fina ord, börjar gråta... Jag hade svårt att prata om döden och ens tänka på den tills min farfar dog i augusti. Nu känns det lixom som man vill prata om den och få ut allt som finns inom än. Jag har pårecis samma behov som du hade/har jag älskar att prata om min farfar och minnas både roliga och mindre roliga minnen. Det känns som han är hos mig när jag pratar om honom och jag älskar verkligen den känslan<3
Ha det bäst:D

I fredags var det 1 år sen Maria dog, Maria som du gav ett sorgset inlägg i din blogg (Vilket fick mig att börja läsa din blogg)! Jag kände inte Maria bra men vi har bott på samma gata i många många år och hon är lika gammal som min bror! Sen kommer vi från ett litet samhälle där alla känner alla, På gott och ont! Det är hemskt att livet är så oförsägbart och det är verkligen för kort för att slösas bort!

Du har den blogg som är mest värd att läsa, som jag känner ger mig något. Det vore så tråkigt om du slutade blogga!

När jag loggade in på bloglovin såg jag detta inlägg, och tänkte att jag kunde läsa det om någon dag, med tanke på att jag inte ville sitta och gråta framför datorn.

Jag förlorade min mamma när jag var 13, för 3 år sedan alltså, PRECIS när jag skulle börja högstadiet, jag hade precis fyllt år, och jag skulle kliva in i tonårslivet, det var det coolaste och jag skulle få gå igenom det, med mamma och pappa vid min sida, samt min bror. Jag hade aldrig haft bra kontakt med varken min mamma, pappa eller min bror,jag levde mitt egna liv trots att jag var så liten. Men mamma fanns alltid där ändå på något sätt, även ifall jag bara gömde mig undan och sprang ifrån och grejer, jag gömde mig alltid för problemen, men den dagen min mamma dog, den dagen glömmer jag aldrig någonsin, då hon dog i min pappas armar och ingen ville berätta, förens hela släkten satt samlad och min kusins mamma sa att hon hade det bättre uppe hos änglarna.

jag funderade länge på hur jag skulle lämna världen, jag var ju ensam. Helt jävla ensam. Aldrig någon kontakt med pappa eller brossan, trots att vi alla bodde under samma tak. Men min mammas död, blev på något sätt min räddning, min pappa valde att bete sig som en pappa, han räddade mig ifrån att ta livet av mig själv, han har räddat mig så många gånger, och han gör det fortfarande, och det går inte att beskriva om man inte upplevt det själv.

Men fortfarande känner jag att saknaden tar över,det blir inte bättre, saknaden försvinner inte, ALDRIG. saknanden blir bara större och större. Jag har lärt mig att hantera detta, jag har redan som liten fått knivar i ryggen och jag har aldrig riktigt haft någon som funnits där för mig, men jag tar mig igenom detta, med ett leende på läpparna, för det är jag skyldig min mamma, min älskade fina mamma.

Jag minns alla knäppa smeknamn hon hade till mig, alla konstiga gulliga grejer hon kallade mig, grejen var den att DÅ var det bara pinsamt. Hon pussade alltid mina kompisar på kinden och kramade alltid om dom när jag bjöd hem någon, jag ville bara sjunka under jorden, men nu sknar jag det och det går inte beskriva hur mycket det skär i mig. Hon var den gladaste personen någonsin, hon fick mig att le hela tiden,

När jag kom hem från skolan så brukade hon stå och byta gardiner och sjunga medans det luktade nybakat i hela lägenheten, jag kunde inte sluta le och varje gång gav hon mig en bamsekram, nu förstår jag hur ofta man tar saker för givet, för hon finns inte där mer, 3 år har gått och allting känns overkligt, fortfarande, och det blir bara mer och mer overkligt för varje dag som går, för jag börjar inse mer och mer att hon inte kommer tillbaka,
men jag hoppas ändå att hon ska trilla in över tröskeln efter jobbet och säga " jaag är hemma " och att jag och min lillebror ska springa fram och krama om henne och hennes kalla näsa ska snudda vid min kind, jag saknar det.. jag saknar det och det är helt obeskrivligt, men jag kan bara le, le för allt hon lärt mig, le för allt vi gått igenom, och jag vet att hon ser mig och jag håller kvar henne innuti mig,i mitt hjärta, hon har den största platseen fortfarande och den kommer ALDRIG NÅGONSIN att ersättas.
jag skänker en tanke till alla som förlorat någon, ni är starka allihopa. fast ni inte förstår det, så är ni små soldater hela gänget.

So utrolig vakkert skrevet! Jeg kunne ikke annet enn å gråte når jeg leste det. Det må ha vært vanskelig for en liten pike som du var og det sikker er det ennå. Når jeg leste innlegget kunne jeg føle den redselen og smerten jeg husker fra da jeg trodde jeg kom til å miste min pappa. Men jeg er heldig som har han er med meg ennå. Du er sterk og det er fint at du deler dette med andre!

Jag kan bara hålla med om vad du skriver. För just över ett år sedan, den 21 oktober förlorade jag min mamma som hade en hjärntumör. Med tårar läser jag detta inlägg och det finns så många som sitter i samma sits.

Jag och mina mamma han fina minner tillsammans och visst det är hela tiden saker som jag ångrade att jag inte sa eller gjorde med henne men så kommer det alltid att vara. Det är lika bra att leva för stunden när det gäller relationer. Man vet aldrig hur länge de kommer att finnas kvar.

Det kan inte ha varit lätt för din som 12 åring att förlora din pappa men jag vara bara 15, men åldern spelar ändå ingen roll.

Du är verkligen en stark person med en bra blogg, du står för de du tycker och sluta aldrig med det =)

Ojj så fint skrivet av dig Stina!!

Min styvbror körde ihjäl sig 06. Nu tänker säkert många att det är ju inte ens hälften så hemskt som att missta en förälder. Jag kan inte säga något om den saken, mina föräldrar är i livet. Men Conny, han var min allra bästa vän och då är de orden alldeles för svaga för att förklara vad han var för mig. Vi visste saker om varann som ingen annan visste. Vi växte upp tillsammans, lärde oss av varann. Han lät mig aldrig vara deppig eller ledsen, han fick mig alltid att skratta genom tårarna. Sen han dog är jag livrädd. Livrädd att skiljas från någon jag älskar när vi är osams. Livrädd att skiljas alls.. När jag går utanför dörren hos min mamma är jag såå noga med att säga hejdå ordentligt.. Jag är totalt livrädd, för jag vet att jag inte klarar en till. Det kändes som jag skulle dö den där augustiförmiddagen när mamma sa de där orden.. "conny är död". jag trodde aldrig nånsin att jag skulle kunna skratta igen, och varje gång ett litet leende släpptes fram fick jag skuldkänslor. för conny kan aldrig le igen.. men jag vet att ha nfinns här. jag har alltid trott på "spöken" och efter hans död har jag inget annat val. Jag klarar inte en till, men jag vet att jag kommer bli tvungen..

vad hände egentligen fattar inte?

En vän till mig dog för ett år sedan, vi hade bara känt varandra i två månader men vi "fastnade" för varandra direkt. Jag hade precis tagit mig ur mina depressioner och ätstörningar och vi började i samma klass. När jag träffade henne var det som att träffa den andra halvan av sig själv, vi blev väldigt nära på väldigt kort tid. Hade redan interna skämt, kunde redan kolla på varandra och se direkt vad den andra menade, kunde nästan avsluta varandras meningar...ja sådana grejer som brukar komma efter flera år av vänskap. Vi hade våra "intima" stunder i matsalen, som vi kallade. Vi blev fly förbannade om någon kom och störde då =P Vi bestämde även att vi jävlar i det skulle gå ut med högsta betyg, no matter what! Och det var