Att sätta ord på sina känslor
... är inte alltid det lättaste, men om vi sätter orden på väggen då?
Detta är något jag länge velat göra men det var först häromdagen när jag läste noscarletts blogg som jag bestämde mig för att verkligen slå slag i saken. En betydelsefull mening har förmågan att liva upp vilket tråkigt rum som helst, det ger inredningen en personlig prägel och det är enbart vår egna fantasti som sätter gränserna för hur resultatet ska bli. Nu sover min lilla ängel här så nu tänkte jag sätta den kreativa sidan till och börja lite smått i hennes rum, hade det inte varit för att vi har målade väggar här hemma så hade jag förmodligen inte varit lika våghalsig men nu har vi det och då är det faktiskt inte värre än att försiktigt dra bort vinylbokstäverna/meningarna om det mot förmodan skulle bli helt tokigt. Funderar även på att ha ett litet ordspråk i hallen, alternativt i sovrummet. Tänk er att komma in genom dörren efter en kämpig dag på jobbet, eller slå upp ögonen efter nattens sömn - Och varje gång mötas av ett stärkande budskap <3 Härligt, eller så blir det bara allmänt irriterande till slut, haha, jag vet inte. Snyggt är det om inte annat och som jag sa, väggord kan verkligen liva upp vilka väggar som helst och inte bara väggar, de funkar att ha lite varstans - på möbler, lådor, dörrar, kakel, glas, golv osv.
5 minuter senare - Ängeln bestämde sig minsann för att vakna igen! Mja, det är inte under vidare långa stunder man får lov att vara sprudlande kreativ nowadays inte, haha. Men shit happens! Kan ju fortsätta sedan igen, eller imorgon :)
Förresten, på tal om ordspåk. Har ni några vackra sådana att dela med er av, någon favorit eller så? Amor Vincit Omnia är fint - Kärleken övervinner allt. Vad tror ni, är det möjligt för kärleken att övervinna allt?
Annars får ni ha en jättemysig fredag och missa för guds skull inte "Smala Sussie" på ettan ikväll.
Pictures. Memories.
Med dagens teknik tar vi snabbt och lätt bilder med hjälp av våra digitala kameror. Roligt såklart, men samtidigt tråkigt då den goda gamla tjusningen med att lämna in våra rullar för framkallning dessvärre har försvunnit. Det slog mig igår, att det var med pirr i magen man inväntade bilderna från semestern som snart skulle hämtas ut - Om de blev bra eller ej fick helt enkelt komma som en överaskning och det var ju just det som var charmen med det hela. Alltid skulle det bli bråk om vem som skulle kolla först, haha.
Idag har vi möjlighet att radera de bilder vi tycker mindre om och de vi gillar behåller vi för att snart spara i diverse mappar på datorn där de sedan får ligga, år efter år. Vad ska hända med de gamla hederliga fotoalbumen som är så mysiga att bläddra i när lusten faller på? Albumen som man minsann kan hitta både det ena och det andra i, haha. Bilder som när man var liten helst av allt bara ville knöckla ihop till en liten liten boll och sedan gömma på något riktigt bra ställe, men som idag faktiskt är de man minns och som värmer allra mest att se. Kommer dessa betydelsefulla bilder försvinna nu med tanke på att vi är så duktiga på att sålla ut alla de bilder som kanske inte blev fullt så estetiskt bra som vi önskade? Jag vet inte, det är mycket möjligt. Något vet jag dock säkert, och det är att jag inte vill att min dotter ska behöva sitta vid en kall dator när hon tittar tillbaka på bilder från mammas och pappas semestrar, eller på sin egna tid som bebis.
Så nu har jag äntligen tagit tjuren vid hornen och faktiskt framkallat mina digitala bilder. Album har införskaffats, både vanliga med plastfickor och scrapbookböcker att pillra med så ja, nu har jag minsann att göra ett tag framöver. Hur kul som helst! En spark i baken till er som är lika kassa som mig när det kommer till att ta tag i saker - Få nu tummen ur och framkalla era bilder som läggs på hög i datorn, bilder som förövrigt kan försvinna på sekunden om något skulle hända med datorn och om de då inte var nedbrända eller sparade på en extern hårddisk.
Att i framtiden kunna bläddra bland våra bilder i fysisk form betyder nog mer än vad vi tror. 
Sedan vill jag tacka er för att ni så vackert delade med er i inlägget nedan - av era minnen, er sorg och er saknad. Det gör ont i mig när jag ser att så många varit med om och är med om samma helvete som jag varit men wow, man är verkligen inte ensam! Vi är inte ensamma, och visst är det skönt att prata om det? Härmed bestämmer jag att inga känslor i fortsättningen ska hållas instänga eller gömda - ut med dem! Det är vad våra älskade hade velat, de vill att vi ska må bra och fortsätta livet på bästa sätt. Vi har så mycket fint som väntar där bakom hörnet. Kram på er <3
As time goes by
21 oktober
Det är nu hela tio år sedan som jag talade till dig pappa, och fick höra din goa röst tillbaka. Tio år sedan som jag ropade "paaappaaa", och fick ett "jaaa" tillbaka som svar. Shit, vad jag saknar dig din gubbstrutt! Kan du inte bara svara ja om jag ropar nu?
Vi var tre stycken i min klass som förlorade en mamma eller en pappa det året, tre stycken! Tre barn som just skulle till att träda in i sina tidiga tonår som vi alla vet är en omvälvande tid av frigörelse och revolt. Ett gränsland där vi kämpar för att finna oss själva, vår identitet och där vi ständigt krigar om självständighet samtidigt som vi fortfarande kan känna starkt behov av att bara få vara barn, trygga och omhändertagna, med våra föräldrar som ställer krav och sätter gränser inte långt ifrån.
Vad händer då om mamma eller pappa plötsligt rycks ifrån en och hela världen rasar? Hur ska man kunna frigöra sig från någon som inte längre finns, och hur ska man kunna frigöra sig från den som är kvar när man bara är livrädd för att den också ska försvinna? Jag tänker tillbaka och minns allt som om det vore igår. Jag gick i sexan och var bara tolv år gammal!
Det gör mig ofattbart ont att skriva men att förlora en förälder är något som drabbar flera tusen barn i Sverige varje år. Jag vet med säkerhet att ni är många där ute som läser och som vet exakt vad jag menar när jag skriver om hur jäkla jobbigt det kan vara att som tonåring frukta något så simpelt och vardagligt som att nya vännens föräldrar ska ställa frågan "vad sysslar dina föräldrar med då? Vad gör far din?" - Frågan som alltid kom och som alltid slutade likadant, med ett "åh, förlåt" eller "jag beklagar", innan han eller hon snabbt och stelt tittade ned i marken alternativt in i väggen för att sedan byta samtalsämne illa kvickt. Eller när man var med någon som visste, men som kanske för en stund glömde "Är din mamma och papp... ehh.. eller jag mena.. Är din mamma hemma?" - Jobbiga situationer att hamna i och då inte bara för mig som förlorat en pappa utan också för den som sitter mittemot och inte alls vet hur döden ska konfronteras.
Men hur ska man kunna konfrontera och på något sätt förhålla sig, när döden idag är såpass tabulagd och något vi helst av allt inte talar om eller vill kännas vid?
Vi behöver prata mer öppet om döden, våra upplevelser kring den, om vår sorg, saknad och inte minst om vår kärlek. Jag tror att många av de som kanske ännu inte sett döden på så nära håll är rädda för att bli påminda om sin egna dödlighet och att de därför har väldigt svårt för att närma sig en person som nyligen har förlorat någon. Det är inte alls konstigt, men något vi måste bli bättre på genom att tillsammans diskutera och dela med oss av tankar och känslor - Personligen älskade jag (och jag älskar fortfarande) att prata om min pappa och jag hade ett stort behov av att få göra just det, på så sätt var han nära. Det var mitt sätt att tackla sorgen och idag är jag så glad för min öppenhet, och att det fanns - åtminstone ibland - någon där som ville lyssna. Det har hjälpt mig mycket.
Ända tills nu har jag dock grämt mig över en sak, och det är att jag aldrig fick säga hej då till pappa, eller berätta för honom hur mycket jag älskade honom en sista gång. Men vet ni? Jag har kommit fram att det är omöjligt att få till ett sista farväl av någon som betyder så oerhört mycket, det hade jag inte klarat då, och inte idag. Inte heller är det möjligt att för en sista gång säga "jag älskar dig" - Jag hade ändå velat säga det igen, och igen, och igen. Det gör jag också, och innerst inne vet jag att han hör.
Tiden tickar på och livet går vidare, det blir aldrig som det en gång var men det blir bra - Man skrattar från hjärtat igen :) Något som man måste tillåta sig att göra och det är heller inget konstigt om man skulle göra det trots att det kanske inte var alls länge sedan mamma, pappa, syster eller bror dog för ni vet väl att glädje och sorg går hand i hand? Tio år har nu gått sedan min pappa dog, många år kan tyckas men fortfarande kan jag ibland brista ut i gråt pga saknaden. Något som inte heller är konstigt för oavsett hur många år som går så är det ju fortfarande min pappa. Jag har lärt mig att sorg inte är något man ska ta sig över, utan igenom. Och igenom sorgen tar jag mig varje dag och även om den inte är alls lika framträdande och smärtsam som den var för några år sedan så finns den där.
Om du har en nära vän vars närstående har gått bort, var lyhörd och försiktig, men absolut inte rädd för att fråga hur han eller hon mår. Känns ord överflödiga, strunta då i att säga något alls till en början - En hand på axeln eller en kram kan räcka gott. Jag tror att de allra flesta av oss vill och behöver få prata om våra älskade, det är då vi minns och genom våra minnen lever de för alltid kvar <3
Jag tänkte att vi kunde minnas och sakna tillsammans idag, låsa upp vårt inre rum och dela med oss lite av allt det som finns där inne. Vem var din mamma, pappa, syster eller bror? Hur dog hon/han? Hur fick hon/han dig att skratta och när gjorde hon/han dig riktigt arg? Haha <3 Har du något speciellt minne? (Jag har ett, och det är när jag och pappa var och fiskade en gång med ett par nya metspön som vi hade varit och köpt på statoil. Inget speciellt så direkt men det har liksom satt sig. Vi hade helt glömt bort att göra både trolldeg och att gräva mask så det stod mellan tuggummi och majs, det fick bli majs och jag fick minsann en fet brax på kroken. Storfiskare som jag var, redan då. Pappa log mot mig, och det minns jag). Vad hade hon/han för favoritmat? Och fanns det någon speciell låt hon/han gärna lyssnade på? Något program på tv? När saknar du extra mycket och vad brukar du göra då? Berätta gärna, jag vill höra :)
~ Ingen kan dö som levat har, i minnet lever jag ju kvar ~
Solen vänder men kommer tillbaka igen
Jag ler, men känner samtidigt ett uns av ångest. Nästan som om de där tunga molnen som tidigare suttit mörka på himlen på något mystiskt sätt tagit sig in i min kropp och slagit rot. Kan det vara möjligt? Kanske behöver jag likt himlen gråta lite grann, rensa mitt inre och lämna plats för solen som ju faktiskt alltid vänder men kommer tillbaka? Jo, så är det nog. Men trots tårar och lättad själ tycks vissa känslor alltid finnas kvar, känslor kring livet och denna blogg som jag så innerligt älskar att skriva mina rader i då känslan faller på men som jag samtidigt känner mig så splittrad till.
Fyra år har nu gått sedan jag startade min blogg. Ettusenfyrahundrasextio dagar. Det är många dagar det, speciellt att spendera framför en dator. För det är verkligen vad jag har gjort när jag har suttit här och skrivit inlägg, publicerat bilder och godkänt kommentarer i takt med att de har kommit in - Alla sommardagar, alla julaftonar, alla helger, från stad till stad, land till land, under alla sjukdomar och genom lycka och sorg.
Jag fick känna på det glada bloggruset, uppleva wow-faktorn med att folk började få nys om vem jag var samt förtjusningen i att få läsa om sig själv i tidningen. Jag har tjänat pengar, åkt limmo och pimplat lyxig champagne (som förövrigt smakade skit) på ellegalan tillsammans med Sveriges kändiselit - Något jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva då jag satt i min lilla sletna etta hemma i Lidköping. Och visst var väl det lite småhäftigt för en tjej som mig, precis just då, det var det. Men alla mynt har två sidor!
I takt med att ni läsare blev allt fler vaknade också de anonyma nätmobbarna till liv. Jag som var ung, ny i gemet och dessutom alldeles för privat i mitt skrivande klarade inte riktigt av att hantera känslan som infann sig när de sakta men säkert sög sig fast likt vidriga blodiglar på mig kropp och tömde mig på allt vad positiv energi hette. Jag blev kort och gott en dålig människa av att blogga, vilket ni som har hängt med länge snabbt lade märke till i mina texter som ofta lät sura och deppiga.
Jag kände mig bitter och kunde inte i min vildaste fantasi förstå vad jag hade gjort för att förtjäna så mycket hat (glåporden om mig personligen gjorde inte alls lika ont som de fruktansvärda kommentarerna om min döde pappa, min övriga familj och vänner) från människor jag aldrig ens mött. Det var svårt och som ni säkert minns satte jag mig själv i ständig försvarsposition där jag antingen sänkte mig själv till deras nivå och blev fly förbannad, eller gjorde mitt bästa för att försöka nå ut till dessa typer som jag gav mig fan på också hade ett hjärta gömt någonstans där inne. Till vilken nytta? "Ingen människa ska behöva utstå mobbning, oavsett om hon är offentlig eller ej" var något jag många gånger skrev och såklart hade väldigt rätt i. Att det är så det ska och borde vara i en perfekt värld kan vi nog alla hålla med om men tyvärr ser det annorlunda ut och i samma stund vi väljer att bli offentliga säljer vi också en stor bit av oss själva och hemskt nog våra liv. Det var jag dock inte medveten om då.
Jag bestämde mig för att sluta alternativt försöka skapa en mer objektiv blogg och därmed bli mindre privat. Så fick det bli och även om det har stört ganska många av er som tidigare hade blivit bortskämda med tio uppdateringar per dag med mitt liv och mitt inre blottat i dem alla så gjorde det mig oändligt gott. Äntligen fick jag lite distans till det hela och i och med det blev de anonyma påhoppen lättare att tackla för innerst inne visste jag ju då att de som skrev dessa hemskheter faktiskt inte visste ett yota om mig och min tillvaro, utöver det jag själv hade valt att skriva om, vilket inte ens det behövde vara annat än påhittade ord? Det visste ju endast jag, ellerhur? Nåväl, så har det varit sedan dess och trots några jobbiga svackor på vägen lyckades jag åter finna skrivarglöden och nog också mig själv. Jag slutade blogga för läsarantal och publicitet och har det senaste året skrivit helt på egna vilkor vilket har varit så himla roligt. Roligare än någonsin. Trots det går myntets baksida aldrig att bortse ifrån och jag antar att det är just det som molnen i mitt inre handlar om.
Fyra år har gått, och jag tror inte att jag vill vara "Stina-lee" längre. Jag vill bara vara jag - Stina, en helt vanlig tjej som nöjer sig med det lilla och som inte blir igenkänd och ropad efter så fort hon går till ICA för att handla lite mat.
Jag känner mig så lycklig och glad just nu. Min älskade dotter är här, jag har min familj som betyder allt och en framtid som jag ser ljust på. En framtid att fylla med massa härliga upplevelser, minnen och inte minst kunskap och erfarenhet. Jag har äntligen nått punkten där jag faktiskt kan lägga ned bloggen och med stolthet gå vidare utan att känna någon större tomhet efter den, vilket nog har varit det som tidigare skrämt mig allra mest - Vem fan är jag egentligen, utan denna blogg? Och vad kommer jag göra när den inte längre finns? Löjligt kan tyckas, men fyra år av heltidsbloggande är en lång tid. I och med framgången med bloggen behövde jag aldrig riktigt ta tag i livet efter studenten och jag har väl helt enkelt blivit för bekväm i stolen. Livsfarligt är det för man bortprioriterar automatiskt annat som i det stora hela är viktigare, vilket antagligen kommer att kännas för flera den dag då det inte längre är möjligt att livnära sig på sin simpla blogg.
Det är och har aldrig varit värt att vara en offentlig person med allt vad det innebär. Oavsett hur mycket pengar som är inblandade och hur snäll, ödmjuk och omtyckt man än må vara, för som jag skrev - Det är inte gratis att entra offentlighetens spännande dörrar. Du får betala med en alldeles för stor bit av dig själv och hemskt nog ditt liv. Det är oifrånkomligt. Men det är klart, det är ju bara om ni frågar mig. Alla ser vi olika på saken. Frågan är bara om alla har öppnat sina ögon?
Vart jag vill komma med detta röriga inlägg vet jag faktiskt inte, antar att jag bara ville uppdatera er lite om hur läget är och hur jag ser på mitt fortsatta bloggande som så många av er har undrat över. Det sägs att man ska sluta när man är på topp, och mer på topp än såhär kommer jag nog aldrig komma - Ni röstade ju för fasiken fram mig som årets veteran i lördags! Tack för det :D
Jag vet vem jag är nu, och den personen är jag med eller utan mina händer som gör det möjligt för mig att skriva dessa ord. Summa sumarum - Jag behöver inte min blogg för att vara någon. Det kommer inifrån, det gör det verkligen och jag är glad för denna insikt som förmodligen kommer att resultera i att jag kan fortsätta skriva mina små inlägg ibland och samtidigt behålla förmågan att kunna fokusera på samt prioritera annat i mitt liv såsom utbildning och arbete. Något jag tidigare inte har klarat av pga... Ja, fråga mig fan inte! Bloggen som jag helst av allt skulle ha som hobby har under flera år varit mitt arbete. Något som visst har varit en sann previlegie men för den sakens skull inte vidare gynsam för varken mig eller min självutveckling.
"Ja, seså, kom till poängen..." - tänker ni nu, haha. "Ska du sluta blogga eller inte?" Ja mina vänner, det kommer jag med all säkerhet att göra, kanske inte just idag eller nästa vecka men tids nog. Bloggen känns inte särskilt viktig i det stora hela längre och det som driver mig nu (förutom att det är förbaskat kul att skriva) är alla ni tjejer där ute som ser mig som en god förebild. Era kommentarer har betytt så mycket för mig det senaste året och jag är så himla glad över att jag genom mina texter har lyckats beröra och åstadkomma åtminstone något för några. Då har det liksom inte varit helt förgäves, trots myntets jävliga baksida.
Jag älskar att uttrycka med i ord och även om jag förmodligen inte kommer att slänga in handuken ännu på ett tag så kommer min blogg aldrig att bli som den en gång var och ni har alldeles säkert själva märkt av förändringen. Jag är trött på att vara en såkallad storbloggare och fortsättningsvis vill jag hålla skrivandet på hobbybasis, med andra ord vill jag inte sluta helt men dock göra er uppmärksamma på hur mina tankar kring det hela ser ut just nu. Det är verkligen på tiden för mig att gå vidare med något nytt och det känns fantastiskt bra. Nu till att börja ska jag bara vara mammaledig och njuta så mycket det bara går av denna fina tid och såklart av min lilla tös som redan förgyller vardagen med sin blotta närvaro. Sedan blir det raka vägen till skolbänken, hihi, tur att jag har åldern på min sida.
Aldrig är det för sent att gå rätt väg i livet dock - Solen vänder, men kommer alltid tillbaka igen!
Och mitt råd till er bästa läsare: Börja aldrig blogga, det är minst sagt tunga grejer! Haha <3
Vi hörs när vi hörs...
Shit...
Det kom faktiskt väldigt oväntat så snacka om att jag blev förvånad när veckorevyns chefredaktör ringde och berättade den glada nyheten för mig sent igår kväll (eftersom jag inte hade möjlighet att närvara vid galan fick jag veta lite tidigare i och med eventuellt tacktal osv). Jag blev så himla glad men fick såklart inte berätta något för någon, men nu så - YEEEHOOOOOO TACK SNÄLLA NI FÖR ALLA RÖSTER! Detta betyder verkligen jättemycket för mig och som jag sa, det kom så oväntat - Jag tog nog för givet att Isabella skulle vinna.
Tack återigen, kan verkligen inte få ett mer perfekt avslut på detta bloggår <3
Och Foki såg jag minsann på nyheterna precis, hihi, tänk att hon vann över alla gamla rävar och kammade hem hela skiten, grymt och riktigt jäkla roligt. Detta har verkligen varit hennes år. Stort grattis till dig, gumman! Och såklart till alla er andra också - Magdalena, Schulmania, Lisa, Nevnarien, Kissie och Sanna.
Nu ska jag öppna en iskall cola och fira, haha.
Massa kramar från mig
Åh! :D
Någon som vet vilken tid prisutdelningen är? Antar att ni liksom jag har förstått att galan inte kommer att sändas live på tv400 trots allt. Lite tråkigt är det men jag ser fram emot att titta nästa vecka ändå, även om man då redan vet vilka som vinner :)
Ni som inte åker limmo och dricker skumpa i huvudstaden denna lördagskväll - Vad gör ni? Jag väntar på att körslaget ska börja, herrejäklar vilket drag det är i år haha. Heja Rigo friskt humööör!
Filmtips
Förövrigt gissar jag att det är många spända bloggerskor som laddar inför blog awards ju nu - imorgon är det dags! Jag satt faktiskt och kikade på lite klänningar förut och funderade lite på vad jag skulle haft på mig OM jag hade åkt, haha. Jag hittade ingen fin och det var väl lika bra det egentligen. Jag var jättenöjd med min klänningen förra året, kände mig jättefin i den :) Ska bli skoj att se alla bilder sedan och vad alla väljer att ha på sig kvällen till ära.
Nej, nu måste jag gå!
Ha en skitbra kväll nu så hörs vi...
Och hörreni, ett litet filmtips passande till helgen:
Johan Falk - Realistskt, stenhårt och jäkligt spännande.
Svensk film blir inte bättre än såhär!
Mardröm
Detta hände för ett par timmar sedan i Melbourne.
Jag började storgråta när jag fick se, så fruktansvärt.
Bebisen överlevde mirakulöst. Tack skyddsänglar!
HappyFriday
Jag är jätteglad idag, vet egentligen inte varför för utanför vårt fönster öser regnet ned likt niagarafallen i nordamerika, det är isande kallt som om det vore nyårsafton och jag känner mig allmänt sliten och jättemegaful, haha. Fast, varför då ens bemöda sig med att gå förbi en spegel? Gud så dumt! - Nej, inuti mår jag otroligt bra och det är verkligen det som är det viktiga.
Det är fredag idag och jag vaknade runt nio, så gott som utvilad. Småpratade lite med lillan, matade henne och gjorde sedan iordning frukost till mig i form av banangröt som enklast kan beskrivas som helt vanlig havregrynsgröt med skivad banan i som jag låtit koka med = Snabbt, nyttigt och himla gott. Nu sitter jag här i soffan mätt och belåten, tittar på efter tio och funderar lite över vad dagen har i sitt sköte. Fredagsmys ikväll är såklart redan spikat, men innan dess då? Har lite ärenden att uträtta och skulle även behöva städa lite, åtmistone dra några drag med dammsugaren så alla Charlie och Bianca-hår försvinner. De är inne i en fällperiod igen, nu precis efter löpet och innan vinterpälsen ska sätta till.
Många frågar hur det är med hundarna nu när trulsan är här och jo tack, det är bara fint! - Åtminstone om ni frågar mig. Jag tycker de är helt som vanligt, förutom att Bianca har blivit något mer närgången. Hon vill gärna sitta och titta länge på Mayia, ligga tätt intill mig osv. Charlie är precis som tidigare, det vill säga skapligt obrydd. Haha! Ja, ni vet... Bara han får fina ord och klappar på sitt lilla klothuvud så finns det inget att klaga på. Får han inte det dock, ja då jäklar! Då spelar han sur, stirrar in i väggen och vägrar möta ens blick. Tills hans glömmer bort då, och sedan kommer på sig själv igen och återgår till sitt surande, haha - Ja, det är som det brukar med andra ord. Svårt att beskriva men han är verkligen för rolig! :D
Jag vill önska er en jättefin fredag,
ska ni göra något speciellt ikväll?
Blurred
Jag idag:
Jeans: modekungen
Tshirt: h&m
Marinblå tröja med knappar: elvine
Skor: converse
Måste börja med middagen nu men vi hörs senare,
många kramar från mig <3
Jordgubbs-tvålen
Haha... Skojja bara, jag är inte den som slår med pekpinnarna i taket och är själv, om jag ska vara lite väl ärlig, alldeles för dålig med just det - Handhygien. Ni vet väl att man ska tvätta minst 20 sekunder med vatten och tvål och sedan torka noga med en ren handuk för att det ens ska göra någon nytta överhuvudtaget?
Eh ja, vart ville ja komma nu då? Jo, ni vet min jordgubbs-tvål som syntes på bild i ett tidigare inlägg? Ni var ganska många som blev intresserade av den, frågade om den doftar gott och vart den finns att köpa. Det ska jag svara på mina vänner! Den införskaffades på ICA MAXI. "Köp två betala för en" hette erbjudandet, mycket bra tyckte jag som slog till, även om jag misstänkte att det förmodligen vara någon billig skit i vacker förpackning. Väl hemma konsterade jag att de doftade himmelskt! Både jordgubbs-tvålen och den andra som jag valde att förbruka först - Avocado och björnbär. De känns dessutom ovanligt lena och mjukgörande och fyller verkligen sin funktion när det kommer till att göra smutsiga händer (funkar även bra till sminkredskap insåg jag häromdagen hoho) rena.
Kul inlägg om tvål...
YES! Men nu vet ni - ICA MAXI ;p
Malou von Sivers
Det talas om drogmissbruk, anorexi, panikångest, depression och annat som i stort sett kan drabba vem som helst av oss fast att vi inte riktigt vill tro det. Svåra ämnen som inte är helt lätta att prata om men som är så viktiga att föra fram i ljuset. Att lyssna till en människa som talar om något denne faktiskt är eller har varit med om får en att lyssna så mycket mer noggrant, man tar åt sig på ett sätt som man annars inte riktigt gör. Håller ni inte med? När någon öppnar upp sig, visar sin sårbarhet, sin själ. Ja, det är något vackert med det och dessa personer ska verkligen ha cred för att de ställer upp i programmet och därmed hjälper så många andra där ute genom att visa att de inte är ensamma, och att det minsann kan vara helt okej och faktiskt ganska normalt att känna som man gör.
När vi på ett öppet och naket sätt delar med oss av våra svåra erfarenheter och känslor hjälper vi till att skapa en mer accepterad och öppen syn på saker som det tidigare legat lite skam och tabu över, det tror iallafall jag. Och det är viktigt! Vi ska fan aldrig behöva skämmas för att vi kanske har en förälder som tagit sitt liv, för att vi har panikångest eller för att vi råkar ha ett förflutet som de flesta helst inte hade pratat högt om.
Nu har texten hunnit bli lång, och jag har inte ens kommit dit jag ville - Typiskt mig!
Anledningen till att jag ville skriva om detta underbara program just idag var för att jag blev så otroligt berörd när Malou i dagens sändning hade bjudit in Zinat Pirzadeh samt författaren till boken "sju stenar till den otrogna hustrun" som handlar om en knappt tjugoårig trebarnsmor som blir dömd till döden genom stening eftersom hon blivit våldtagen och därmed begått äktenskapsbrott. Både Zinat och författaren Vénus Khoury-Ghata talade med tårar i sina ögon om sina egna erfarenheter kring detta - Hur Zinat i Iran blev vittne till hur en ung kvinna blev stenad till döds, kvinnan såg hon dock aldrig på grund av det stora hav av folkmassor som hade bildats som en publik framför. "Det var som en cirkus" sade hon, och "jag visste att hon var oskydlig". Vénus Khoury-Ghata berättade sedan om när hon var där och mitt på torget möttes av en stenhög. Hon frågade någon om varför de låg där och fick till svar att de skulle användas till en stening av en kvinna som var anklagad för att ha varit otrogen mot sin man. Det hade vart torka i flera dagar och stenarna låg där och bara väntade på att regnet skulle komma. Varför? Jo, för då skulle marken mjukna och göra det möjligt att gräva ned kvinnan till axlarna med endast hennes huvudet kvar ovan jord. Huvudet, som de stora stenarna sedan skulle kastas emot, en efter en.
Det var denna dag Vénus bestämde sig för att skriva en bok. Boken fick titeln "sju stenar till den otrogna hustrun" och har nu blivit en bestseller i Frankrike, landet där den Libanon-födda författarinnan bor sedan trettio år tillbaka.
Boken är redan hemklickad och jag ser fram emot att läsa den. Tack till "efter tio" som gör ett bra jobb med att föra fram viktiga och angelägna ämnen till ytan, det behövs! Jag önskar bara att det fanns mer tid till diskussion men antar att det är upp till oss nu? Att diskutera ämnet vidare.
ChillyTuesday
Min slarviga men jäkligt sköna klädsel denna kyliga tisdag:
Stickad oversizetröja: Ginatricot
Chinos: Monki
Sjal: h&m
Skor: Converse
Hur mår ni idag? Jag känner mig lite bättre, inte helt hundra ännu men är ändå glad för att jag inte gick och blev sämre över natten iallafall :)
Gröt i huvudet?
Gick in på toaletten tidigare ikväll och fick syn på min lilla tandborste som där låg snyggt och prydligt med lite tandkräm på. Där har den legat sedan i morse då jag troligtvis blev avbruten. Hoppsan!
Inte helt lätt att vara nybliven mamma,
de dagliga hygienrutinerna hamnar minst sagt i skymundan. Haha.
Och vet ni vad som hände häromdagen? Jo, då kom jag på mig själv med att hälla dermalogica special cleansing gel över tandborsten. Nog för att jag älskar mina dermalogicaprodukter, men helst inte i munnen. Ja jag säger då det, gröt i huvudet?
Inte piggelin
Ni mödrar där ute: Visst känner man sig så osäker när det kommer till sjukdom, spädbarn och amning etc? Man är ju så rädd för att smitta sina små men tydligen ska man fortsätta amma helt som vanligt trots hög feber, halsont, influensa och liknande då det ska vara det bästa för barnet eftersom bröstmjölken innehåller såpass mycket skyddande antikroppar. Har ni eller era barn råkat bli sjuka under den första tiden hemma?
Jag har införskaffat en bra febertermometer nu iallafall, en som funkar till hela familjen. Får jag fråga vad ni i era små apotek där hemma, både för er och barnen? Hur har ni gått till väga när era spädisar blivit väldigt snoriga? Nässug, koksaltlösning eller bröstmjölk som ni droppar i näsborrarna? Att utbyta smarta tips och erfarenheter från andra mammisar är ju aldrig fel :)
På tal om piggelin, en sådan hade suttit rätt fint just nu.
När man är krasslig får man äta hur mycket isglass och coca-cola som helst har jag hört ;p
God morgon
Hört sen <3
Lilla hjärtat...
Sedan vår lilla tjej kom till världen för snart tre veckor sedan har hon fått en massa fina presenter från nära och kära, bland annat den extremt mjuka kaninen med milslånga öron ovan, hihi - Exakt en sådan som jag letade efter under graviditeten men som jag tyvärr aldrig hittade. Tänk vad det ska gosas, dras och slitas i de där stackars öronen kommande år, mysigt! :D
Vi har även fått en underbart fin bok att fylla i och föreviga Mayias speciella stunder, hennes utveckling, våra tankar och känslor kring föräldraskapet, ja allt mellan himmel och jord egentligen. Det finns utrymme för att klippa, klistra och rita och därmed möjligheten att göra den till en alldeles unik bok, som hon sedan ska få bläddra i och läsa högt ur så mycket hon bara vill. Kul för hela familjen att blicka tillbaka på och att tillsammans minnas - Personligen älskar jag sådant och önskar ibland att det fanns mer sådant sparat från när jag själv var liten.
~ Nedräkningen har börjat ~
Innan Mayia föddes fantiserade jag nånstans inom mig om att jag nog minsann skulle kunna närvara denna kväll, trots allt. Nu ser jag ganska klart framför mig att det inte går. Eller går och går, det hade säkert gått men att åka med min lilla nyföding ända från Malmö till huvudstaden med allt vad det innebär för att sedan vara ifrån henne under flera timmar är varken något jag vill eller skulle göra frivilligt. Kort och gott: Det blir alltså ingen gala för mig detta år men vill ändå tacka alla er som hittills valt att rösta på mig både som årets veteran och årets blogg - Väldigt snällt av er och jag hoppas att ni vet hur mycket jag uppskattar det, även om jag inte vinner <3
Om jag i min frånvaro ändå skulle kamma hem ett pris denna kväll så kommer någon annan gå upp på scen i mitt ställe, vem det blir vet jag dock inte ännu. Vad mig anbelangar så lovar jag att isåfall slänga in en tack-videoblogg eller liknande för att visa lite tacksamhet på mitt sätt. Det blir ju ändå liiite mer personligt än en sedvanlig text, ellerhur? Nåväl, det blir säkert bra hur det än blir. Ett stort tack återigen för era röster, om jag vinner eller inte spelar verkligen ingen roll sålänge jag vet att ni som röstar gör det med hjärtat och för att ni verkligen vill. I mångas ögon är jag redan en vinnare och för mig är det det som betyder allra mest.
Många kramar till er,
och tack till dig söta Foki som frågade om jag ville åka med i er limousine kvällen till ära, så snällt!
Blog awards förra året - Tummen upp för det!
Att det kommer bli ännu bättre i år är inget jag tvekar en sekund på så ha det nu så himla roligt allesammans. Jag kommer och många andra kommer att följa er på tv:n, för visst var det väl så att tv400 skulle sända live från galan? Kanske har jag fått det om bakfoten men kul om det nu stämmer, då är det jag som sitter bänkad :D
Fredagsmys
Bättre än såhär kan det verkligen inte bli :D
Hoppas ni har en supermysig fredag där hemma i sofforna ni med och att ni gottar er riktigt ordentligt. Vem är er favorit ikväll? Ja, jag pratar såklart om idol. Personligen vet jag faktiskt inte, har nog ingen direkt favorit i år om jag ska vara ärlig. Nu är det dags för lille Erik - Årets flickfavvo som jag förstått det? En jäkla pipa har han om inte annat, det tror man inte riktigt när man ser honom. Stor röst i en liten kropp. Och en annan sak: Vad tycker ni om idolernas styling denna säsong? Det är ju Elin Kling bland annat som ligger bakom outfitsen.
PS: Kom på en sak...
Jag har nog en favorit när jag tänker efter - Mariette!
En alldeles egen prinsessa
Åh sicken söt liten prinsessa, massa tack till dig Tofva! Du är otroligt duktig på det du gör, det är en sak som är säker. Mayias sessa tänker jag minsann göra en tavla av och hänga upp i hennes rum. Vad tror ni om det? Blir säkert jättefint.
Ni missade väl inte den förra prinsessan som Tovfa gjorde till mig? Visst är hon begåvad?
------> Länk
"Man ska inte vara dumdristig, men heller inte överbeskyddande"
Igår var vi ute på en liten tur jag och familjen. Himla mysigt var det även om mina nya mamma-ögon såg synliga hemska bakterier stora som monster virvla runt både högt och lågt. Skämt åsido, men visst nojjar man en del då restriktioner om huruvida det är okej att ta med sina små ut bland folk eller inte väller över en i dessa influensatider. Det är svårt det där - "inte vara dumdristig, men heller inte överbeskyddande". Jag har alltid resonerat att barn minsann kan må gott av lite "skit", att det rent av kan vara bra för immunförsvaret. Att ingen dött av lite frisk luft samt att det finns bakterier överallt ändå vilka gör de stört omöjliga att skydda sig mot i vilket fall som helst. Men å andra sidan var jag inte mamma då, vilket gjorde sådana saker alltför simpla att uttala sig om. Nu känns det lite annorlunda och även om jag vill tro att jag resonerar som tidigare så går man likt förbannat runt med hjärtat utanför kroppen sedan det där lilla livet kom till världen, och jag antar att det bara är att vänja sig för lättare med tiden blir det nog inte <3
Hur som haver: Vårt IKEA-besök förlöpte helt utan komplikationer och lilla skrållan sov gott nere i vagnen skyddad av sin goa filt som hon fått av mormor. Valde att åka tidigt på förmiddagen för att slippa onödigt mycket folk och ja, köttbullarna var lika goda som vanligt och jag är idag en fin lampa samt ett par odödliga (om jag lyckas ta död på dessa som förövrigt har sitt naturliga habitat i öknen ger jag fasen upp) växter rikare.
Ovan får ni även en skymt av vår BRIO-vagn som jag är jättenöjd med. Det är många blivande föräldrar som ställt frågor angående barnvagnar och då jag själv vet vilken enorm djungel det är så tänkte jag att ett inlägg om detta säkert skulle uppskattas? Nu har jag ingen större koll på andra märken men vad sägs om ett gällande BRIO iallafall? Det kan säkert underlätta för några av er som står i valet och kvalet, precis som jag gjorde för några månader sedan.
Många kramar
Purple star
Vad tycks om den stencoola träningsoverallen ovan? Ja, alltså inte till mig då, men till Mayia. Jag tror minsann att hon hade blivit en riktig tuffing i den, hihi. Skönt med sparkdräkt också tycker jag, jobbiga tröjor och tshirts som åker upp i ryggen är aldrig mysigt <3
Kom att tänka på igår när jag satt och kikade på kläder till henne att jag helt plötsligt inte bryr mig ett skvatt om mig själv längre, eller jo det gör jag väl visst det men inte i den bemärkelsen att jag vill köpa nya kläder och prylar som tidigare. Jag som skulle unna mig ett par nya snygga jeans och grejer efter förlossningen! Men äsch, vem tusan bryr sig om ett par jeans nu - Mina gamla duger väl mer än väl? De är ju hela och rena. Haha, ungefär så känns det. Tråkigt kan tyckas men helt plötsligt kan jag förstå alla mammor som så många kallar för "slitna"... De är inte slitna, kanske prioriterar de bara lite annorlunda för tillfället? Tidigare hade man ju bara sig själv att bry sig om och att råda över, så är det inte längre och för min del är det nog bara bra. Innan hade jag nog lite väl mycket tid för enbart mig själv och mitt ego. Nu när jag har någon annan att rå över, älska och oroa mig för i första hand finns det längre inget större utrymme till att bry sig onödigt mycket (nu menar jag onödigt mycket. Självklart kan man fortfarande bry sig och bara för att man blir mamma betyder inte det att man per automatik ska utesluta vissa delar ur sitt liv eller bli någon helt annan än den man var innan) om utseende och andra ytliga ting, än mindre utrymme blir det över för onödigt katastroftänkande som jag tidigare ägnade alldeles för mycket tid åt. Helt plötsligt finns det så mycket tid över till annat - Skönt? Oh, ja.
Haha, för att byta ämne helt - Nu är det ett gäng tjejer i åttaårsåldern här utanför som skriker "Anna är kääääär i Markuuuus, Anna är käääär i Markuuuuus"
Det får mig att minnas när jag och min kompis Hannah var små och totalt nerkärade i samma kille vid namn Joakim som gick i samma klass som oss. Vi var väl runt åtta år och de flesta vet vi väl hur en förälskelse i den åldern kan kännas? En förälskelse så oskyldig och ren, minst sagt speciell. Att vi båda ville fråga chans gjorde inte saken helt lätt - Hannah var ganska ny i klassen, kom från storstaden Sthlm och var dessutom barnmodell. Oh så spännande. Jag var bara jag, samma gamla Stina som gått i samma gamla klass sedan förskolan, kortast av alla om man bortsåg från lilla Kim som låg en cm under mig. Ja, och så var jag bra på fotboll också, inte att förglömma! - Mmm, behöver jag säga att jag låg i underläge? Minns att vi lekte en dag, tillsammans med tre andra tjejer. Joakim bodde ett kvarter bort och vi bestämde oss för att vi kort och gott skulle slåss om honom så att det hela skulle sluta rättvist (nej för det räckte ju inte med att bara fråga honom vem han vill ha, och om han ville ha någon överhuvudtaget), sagt och gjort - Några minuter senare låg vi där och rullade runt på gräsmattan. Ingen aning om vad vi ville ha ut av det egentligen för det var ju inte direkt så att vi skulle knocka varandra och att vinnaren i sin tur skulle få killen, nej jag säger då det, barn alltså!
Joakim kom senare iallafall...
Och allt jag minns är att jag hör en mycket butter röst säga:
JAMEN... JAG VÄLJER LA HANNAH DÅ!
HAHA!
Jahapp...
Tiden efter förlossningen
Men sedan då - Vad händer då? Mitt i allt ståhej kan det vara svårt att förstå att en förlossning faktiskt kommer att ske, att vi en natt då vi minst anar det kan vakna upp med påbörjade värkar eller kanske med vatten rinnandes längs våra ben. Att det lilla livet som sparkat där inne under så lång tid minsann ska komma ut till oss. Det är så overkligt, och en minst sagt omöjlig känsla att ta på.
Det som i fyrtio veckor tagit upp hela vår värld (tankar, känslor och fokus kring graviditet och förlossning) är helt plötsligt förbi. Förlossningen är avklarad och nu tar något annat vid, något alldeles nytt och något mycket större än allt annat vi tidigare upplevt - Bebis är här och livet får en ny innebörd.
Självklart är det viktigt att vara väl förberedd då man ska möta sitt barn första gången. Se bara på mig - Jag läste en massa, gick en förberedande kurs i profylaxandning och avslappning, testade på vattengympa och hela fadderullan. Något som säkert inte passar alla men som jag verkligen kan rekommendera. Som jag skrev, visst är det viktigt och väldigt bra, men minst lika viktigt är det att ha kunskap om hur våra kroppar, både fysiskt och psykiskt, kan komma att kännas tiden efter förlossning - Något som jag personligen anser att det läggs alldeles för dålig fokus på idag både när det kommer till förberdelsekurser på mödravårdcentralen, samtal hos barnmorska och fakta i böcker.
Naturligtvis är det stört omöjligt att genom böcker och dylikt lära sig hur ens nya liv som nyförlöst och förälder ska komma att se ut innan man ens är där men jag kan ju säga som såhär: Hade inte jag haft mina syskon och sju syskonbarn hade jag antagligen inte haft lika mycket kött på benen som jag faktiskt har vad gäller babyblues, ömma bröst och mjölk som rinner till, enorma mängder avslag och smärtande underliv. Utan dem hade det förmodligen kommit som en ren chock för mig hur det till exempel kan kännas att göra "nummer två" första gången efter en vaginal förlossning, något som oftast går hur bra som helst men som även kan göra vansinnigt ont - En obetydlig grej i det stora hela ska tilläggas men som få ägnar en endaste liten tanke åt och som nog för många kommer som ett litet orosmoment just pga det - Att man inte hört något om det. Något som jag kan tänka mig ganska lätt skapar tankar som "Hjälp! Är det normalt att känna såhär, är det något som är fel? Kan stygnen spricka upp om jag släpper efter" vilket säkerligen kan leda till att många håller sig så länge de bara kan vilket i sin tur leder till att man blir hård i magen = icke bra!
Haha, nu blev det lite mycket om bajs här men ni förstår poängen. Inte fasen hade jag hört ett ord om detta innan min dotter kom till världen, ja, om det inte vore för mina systrar som gått igenom samma sak då. Har man inga syskon, andra nära och kära eller vänner med barn och om man är förstagångsföderska på det - Hur tusan ska man då veta? Inte får man på mödravårdcentralen höra om hur öm man många gånger är efteråt, hur ont det gör att sitta och hur stygnen stramar som skam under läkning. Inte får man höra hur mycket man faktiskt blöder, och hur länge! Det är detta som kallas avslag - blod och vätska som kommer från såret där moderkakan har suttit, något som är fullständigt normalt men som man enligt mig borde få lite mer info om då det verkar som att man efter den "långa och jobbiga graviditeten och smärtsamma förlossningen" (som många beskriver det, inte jag!) tydligen ska vara helt fit for fight igen. Jag älskade att vara gravid och min förlossning förlöpte helt utan komplikationer och jag fick en otroligt fin upplevelse, men trots det tar det tid att läka och man är inte alls fit for fight direkt efteråt. Så är det bara och konstigt vore väl annars? Alla är vi olika och alla har vi våra egna bilder av vad som är jobbigt och inte, saker som dessa är med andra ord högst individuella men kort och gott - Den första tiden med bebisen behöver inte alltid vara så rosenskimrande då både smärtande bröst och ett mörbultat underliv kan förstöra mycket av det fysiska välbefinnandet.
Något som jag tror kan vara bra att ha i åtanke, speciellt då många inklusive jag själv satte upp värsta drömscenariona om hur det skulle bli med min lilla här hemma, rosa moln och vackra sagor om prinsar och prinsessor - Ja ni vet. Som en dans på rosor. Då är det nog lätt att bli besviken, tror inte ni? Jag hade tur och är lyckligt lottad men vet ändå att lugnet här hemma kan slå om vilken dag som helst och att min harmoniska bebis kan förvandlas till det motsatta över en natt, det är ju så. Men när det väljer att göra det, ja då är jag förberedd, även om man aldrig kan bli förberedd nog när det kommer till familjeliv och föräldraskap.
Säkert har ni lagt märke i min text att jag skrivit både om amning (som om det vore något självklart) och vaginal förlossning? Något som de flesta av oss ser som det naturliga, och som det faktiska målsnöret för vår graviditet. Vi drömmer om hur vi vackert krystar fram vårt barn som skrikandes läggs upp på vårt bröst, vi kysser vår parnet, fäller några lyckotårar och ser på när det nya lilla livet snart rotar sig fram till det som ska göda honom/henne närmaste tiden och hur det sedan börjar tutta så harmoniskt och fint, lycka! Sedan åker vi hem och allt forsätter likt en dröm. Alla är glada och allt är frid och fröjd.
Nu är det ju dock så att livet inte alltid vill te sig på samma sätt som i praktiken, något som kan komma som en stor chock och besvikelse för många mammor som känner sig både misslyckade och snyltade på sin egna förlossning som kanske inte alls blev så som de förväntade sig. Kanske slutade alltsammans med ett akut snitt, kanske vill inte mjölken rinna till eller kanske är det så att barnet rent av inte vill ta bröstet över huvud taget. Alla barn fungerar ju olika, inte sant? Kanske är det så att man inte alls känner den där stora kärleken till sitt nyfödda barn som alla tidigare pratat så mycket om, något som även det kan komma som en stor chock och besvikelse och som i kombination med alla de andra tusentals känslor som kommer i omlopp i samband med denna stora händelse kan innebära en enorm psykisk påfrestning som kan vara allt annat än lätt att tackla ensam. Om det känns jobbigt ska man inte tveka på att söka hjälp från utomstående, kanske hjälper det att få prata lite om allt som just hänt. Och detta med att inte alla känner den direkta kärleken - Det är inte alls ovanligt! De allra flesta behöver tid på sig att komma nära den nya familjemedlemmen och det är väl egentligen inte så konstigt att man behöver lite tid till att lära känna varandra? Med största sannolikhet infinner sig de där starka känslorna med tiden, det kan jag nästan lova fast att jag själv bara vart mamma i två veckor.
Det är lätt att bygga upp vackra bilder av vad som komma skall, och det måste vi också få göra. Att ha en positiv inställning och att se på alltsammans (graviditeten, förlossning och föräldraskapet efter) med öppna och ljusa ögon tror jag är viktigt, samtidigt som vi alla ska vara medvetna om att saker och ting ofta går lite som de vill och sällan så som vi förväntar oss att de ska göra. Slutet blir oftast gott ändå och alla är vi fantastiska, hur vår förlossning än slutade och hur våra små mirakel än kom till världen, även om vi inte råkar ha tillräckligt mycket mjölk i våra bröst och kanske får komplitera med ersättning på flaska. Det spelar ingen roll, det är inte mjölken i våra bröst som gör oss till bra och kärleksfulla mammor, tryck ditt barn tätt emot dig och njut! Ni har ert egna speciella band bara ni två ändå - No matter what, och känner ni inte det där starka bandet ännu, vänta och låt det växa till sig och komma med tiden. Det gör det <3
Vill även slå ett extra slag angående amningen innan jag avslutar mitt inlägg - Åk inte inte hem från BB förrän ni fått god hjälp med amningen, oavsett om du har tänkt att helamma eller ej. De ska ha sett till att barnet tar rätt grepp och att du som mamma känner dig trygg i det hela. Detta hjälper dig enormt mycket när du väl kommer hem sedan! Belastningen på BB är stor idag och inte som förr då vi fick ligga i veckor utan att någon bad oss att åka hem, nu stannar vi en eller två dagar i princip och det är mycket nytt vi får med oss hem att tackla helt för oss själva.
Någon mer än jag som räcker upp en hand för mer fokusering på föräldraliv samt fysiskt och psykiskt mående efter förlossningen? Kanske något för mödravårdcentralerna runt om i landet att fundera lite på.
Fotograf: Anne Geddes
Dagens klädsel...
Well, tvättmaskinen går het här hemma kan jag ju be att få tala om, något annat vore ju synd och säga - Förbered er på det, blivande paranteser. Massa ombyten blir det och är det inte pga kräk, bajs eller kiss så är det pga läckande bröstmjölk. Berättade jag att jag vaknade i ett stort hav av mjölk härom natten? Haha, det var nästan så att man kunde simma i´t - Många mammor där ute vet säkerligen vad jag pratar om. Men jag klagar inte, det är sådant som hör till och egentligen ska man väl bara vara väldigt glad och tacksam över att allt faktiskt funkar som det ska? :D Äsch! Mer babykräk, bajs, kiss och bröstmjölk åt folket, säger jag. Det dör ingen av.
Chinos - Monki
Jacka - Elvine
Sjal - h&m
Väska - Glitter
Skor - Converse
Nu var det ju tänkt att det skulle bli bullbak här hemma men vet ni? Jag hade visst ingen kavel. Så där sket det sig. Aj så synd då! Jag som var så offantligt sugen på att baka och kleta ner hela köket just idag *host, eller inte, host* Vad tänkte jag med igår egentligen? Idag känner jag verkligen inte för att baka.
Tror minsann att jag har en färdig vetelängd i skafferiet - Jag börjar med den! Dock verkar det som att någon redan har vart ganska busig och tjuvat lite på den då det smarriga gula i mitten saknas på sina ställen. Mycket underligt, undra vem det kan vara...
Förresten, när tid finns nästa gång skulle jag vilja skriva ett inlägg om tiden efter en förlossning samt hur all fokus idag faktiskt läggs på graviditeten, perioden innan bebis kommer och såklart förlossningen som man har i skarpt sikte hela tiden. Men sedan då? Vad händer då? Precis som att allt skulle vara klart då - Nej, det är ju faktiskt då som den stora resan börjar...
Fortsättning följer!
En söndagshälsning...
Tittar in en snabbis och önskar er en fortsatt mysig söndagskväll, hoppas allt är bra med er och att ni har haft en fin helg <3
Jag sitter och tittar på Kommisarien och havet nu, börjar ni också vänja er vid de vackra "reklamrösterna" eller har ni kanske redan dissat serien pga det dubbade talet? Det är ju en tyskproducerad filmatisering som är inspelad här i Sverige - På Gotland närmare bestämt. Vi svenskar är nog inte så jättebra på att ta dubbat tyvärr eller vad tror ni? Vi är inte så värst vana vid sådant (i andra länder finns det ju nästan inget annat) och personligen gillar jag väl det inte heller något vidare för vilka röster de än väljer till skådespelarna blir det helt fel och aldrig tycks de passa personerna ifråga, något som gör mig lika full i skratt varje gång då det mer känns som kassa reklamfilmer än riktiga filmer. Och är det bara jag som blir helt tokig efteråt och får för mig att själv leka dubbad? Ja, alltså, går ni också runt och pratar och låter munnen gå vidare en stund efter meningarnas slut och tycker det är huuur roligt som helst? Haha, inte? Mmm, vissa roar sig lätt! :p
Förövrigt vill jag tacka (mmm jag tackar och tackar i varenda inlägg nu känns det som men skitsamma haha) så hemskt mycket för kommentarerna de senaste dagarna. Ni verkar vara så himla snälla, sympatiska och varma allihopa och trots att det nu gått en tid sedan min dotter kom till världen är stämningen god här inne och tykna kommentarer finns faktiskt inte så långt ögat kan nå, åtminstone inte ännu. Vi vet ju alla hur bloggvärlden fungerar, inte sant? En tid med dålig uppdatering kan fungera, som i mitt fall nu. Men sedan accepteras det inte längre och då väller tråkigheterna in. Bloggares uppdateringar tas lätt för givna och vi vet ju hur uppenbarligt lätt vissa typer har för att spy galla över andra där de sitter anonyma bakom sina datorer. Dock känns det lite som att ni ärligt uppskattar det jag skriver nu mer än någonsin, det verkar egentligen inte spela så stor roll hur många uppdateringar det blir bara det blir någon, någon gång - När jag känner för att skriva. Är det så? Äsch, jag har haft fel förr men man kan ju alltid hoppas <3
Mina inlägg kommer hur som helst att publiceras sporadiskt i fortsättningen och det känns verkligen helt rätt för mig. Ni som vill fortsätta läsa är så varmt välkomna att göra det, ni andra som ogillar förändringen här inne har säkert en mängd andra fina bloggar att följa.
Nej hörni, nu tänkte jag skriva en liten inköpslista inför imorgon. Har nämligen fått för mig att jag ska göra ett gäng goda vaniljbullar då. Om det blir av eller ej kan man aldrig veta men önska mig gärna lycka till för mina bak-kunskaper är inte direkt något att hänga i julgranen. Är det bara mina bullar som alltid ska bli så jäkla stora? De sväller likt megatamponger som kommer i kontakt med vätska... var jag nära på att skriva... Men ehh, det passar sig kanske inte riktigt? Hmm, de sväller likt... Äh skitsamma! Stora blir de iallafall och visst, stora bullar är väl aldrig fel men lite fina kan de väl få bli nångång också? Fast iofs, inte hade väl jag några större planer på att bjuda någon på mina goa bullar ändå. Nej, de ska jag äta upp själv minsann! Yummie
Kram och god natt...
091001
Första oktober idag, hur känns det tycker ni? Det blåser riktigt rejält här i Malmö och det är nästan som att det gått och blivit höst - nästan vinter - över en natt. Svinkallt! Tips på någon varm vinterjacka? Jag har ingen, eller jo en har jag minsann, en som jag haft i flera år nu och som var inne på sista versen redan förra säsongen. Förstår inte varför jag ändå valde att spara den, varför jag lät den hänga kvar långt där inne i garderoben. Separationsångest? Är fruktansvärt dålig på att rensa bort, slänga alternativt ge bort/skänka bort plagg/skor/och även prylar - "Njaaee men den kan nog användas till något fint när värmen kommer, den sitter nog fint om jag lyckas gå upp ett par kilon, nej men den där neonrosa tröjan ser säkert fräsch ut på solbränd hy - Kanske när jag åker till Thailand nästa gång? yadayadayada" Haha, känner ni igen tankegångarna? Måste bättre mig på det. Ett plagg in = ett plagg ut!
I måndags när min mamma och syster var här på besök vart det iallafall strålande solsken (lite kyligt kanske men med min mysiga halsduk ovan blir det perfekt) och vi valde att sitta ute i friska luften och fika. Jättemysigt verkligen och Mayia sov så gott i sin vagn <3
Min älskade trollunge, inte kunde jag ana att det var möjligt att känna så mycket för någon som är så liten, inte kunde jag förstå hur man helt plötsligt får en annan syn på livet, och på sig själv. Även om jag numer går med med känsligt hjärta utanför min kropp så är jag så tacksam, tacksam för allt, för att jag får uppleva detta i mitt liv. När allt kommer omkring var jag nog en ganska egotrippad och självisk människa tidigare, tänkte mest på mig själv, tog andra för givet och mig själv först och sov gärna till elva-tolv-ett på dagarna och när jag sedan vaknade tog det väl högst en minut innan jag satt stadigt framför datorn och denna (betydelsefulla men samtidigt så jäkla obetydliga) blogg för att sedan sitta där i stort sett hela dagen - Görgött tyckte jag då, inte mycket till liv tycker jag nu!
Varje morgon när min dotter vaknar tittar jag ut genom fönstret och ut över staden som ännu inte har vaknat. Solen har fortfarande inte gått upp men längs horisonten kan man minsann ana att det inte dröjer alls många minuter innan vi nog får skåda dagens ljus även denna dag. Det ligger något slags magiskt lugn över det där, tänk att jag missat det (eller kanske är det så att jag helt enkelt inte har brytt mig?) under så många år?
Jag tar henne i min famn, pratar lite, drunknar i hennes stora ögon och tittar på hennes hennes lilla rosenknopp till mun som till och från ser ut att bryta ut i det största leende ni kan tänka er - Antagligen inte medvetet men vad spelar det för roll egentligen när det ändå värmer mitt nykläckta mammahjärta så mycket?
Med morgontofflorna på fötterna och med henne på min arm går jag ut i köket, tänder ett par ljus, häller upp ett stort glas juice till mig (kanske tar jag en ruta choklad också hoho, har allt en kaka som ligger gömd allra längst in - amningsgodis kallar jag det) och sätter mig sedan i soffan bland filtar och kuddar. Slår på tv:n och ser att nyhetsmorgon precis ska till att börja på fyran. Jag ger lillan mat, tittar på hennes underbara snuttande samtidigt som jag hör Malou von Sivers röst i bakgrunden. I samma stund vaknar staden till liv utanför.
Kalla det gärna en romantiserad bild av en verklighet som inte existerar, men vet ni? Det är fasiken såhär jag känner just nu och det är helt fantastiskt. Känns som att livet har börjat om på nytt, ett nytt blad har vänts upp redo att fyllas med ny text, ett nytt blad i en helt ny bok - Något som inger hopp och tro.
Mitt i all lycka väcks även en mängd andra känslor till liv, känslor som jag inte riktigt visste fanns. Jag saknar min älskade pappa (han dog när jag var tretton) mer än någonsin och det känns som att jag skulle kunna göra vad som helst för att få honom tillbaka just nu. Okej, nu börjar jag gråta! :( Jag vill så gärna se honom med Mayia i sin famn, se deras skratt mot varandra.
Fan! (ursäkta min svärdom men det finns ingen bomull i världens som kan linda in denna känsla) Jag vet att han finns där, att han ser oss. Men det räcker inte!
Hela livet vandrar vi längst en skör tråd, hand i hand med lyckan och sorgen.
Antar att det är just detta som ger livets dess skönhet och glans.
