Puh, nu har jag hållt på med dessa lussebullar sedan klockan fyra. FYRA! Hundra stycken blev det och hela frysen är full, haha. Jag bakar så sällan så det är lika bra att slå på stort när det väl händer.


Russin på plats, äggpensling väntar och därefter schuss in i ugnen!


8 minuter senare. De blev inte bara goda, de blev snygga också.
Hur ofta händer det liksom? :p

Här har ni tröjan som jag beställde, visst blev den fräsch till mörka jeans och skinnjacka? Bekvämt material, perfekt oversized och utmärkt för vanliga dagar - Min magkänsla säger mig att detta plagg kommer att slitas med hälsan.

Nu blir det god mat och idol, extra kul att de sänder från Malmö och nya arenan ikväll.
Om jag sticker ut huvudet kanske jag kan höra dem? Får testa ;D

Fredag idag, veckans enligt mig bästa dag.

Humöret svajar, tänker mycket på läkarbesöket i onsdags och på hur vissa människor fungerar i sin yrkesroll. Det är ju så viktigt det där och speciellt viktigt är det inom vården, att på ett bra och respektfullt sätt möta den enskilda individen, känna av den unika situationen och därefter agera kamelont - Något som inte är helt lätt alla gånger men högst nödvändigt för en bra relation vårdpersonal och patient imellan och framförallt för det där första mötet. Alla vet vi hur mycket det första mötet präglar oss, hur det sätter grunden för den fortsatta relationen. Det första intrycket som är ack så svår att tvätta bort.

En blick, en röst, ett tonläge. Den omgivande miljön - en blomma i fönstret, lite bakgrundsmusik. En läkare som nynnar lite lätt på en låt (något som för mig inger trygghet men som för någon annan kan betyda något helt annat, kanske är det ett tecken på att vederbörande är oseriös?) samtidigt som denne känner på vår hals eller tittar oss i örat. Ja, det är så mycket som spelar in och som i stor grad påverkar vår känsla, vårt lugn och hur vi kan komma att hanskas med ett eventuellt besked om sjukdom eller liknande.

I onsdags mötte jag en läkare, en helt klart trevlig människa som jag inte alls vill tala illa om men som med sitt bemötande präglade mig så till den milda grad att jag i fortsättningen kommer att dra mig ännu mer för att söka hjälp om så skulle behövas, vilket såklart är mycket tråkigt. Jag har redan svårt för sjukhus och det har tagit mig en tid nu att bli stark nog att ta tag i mig själv och mitt orosmoment, att gå till botten med något som i slutändan kan innebära tråkiga besked. Inget som man gärna gör frivilligt, ellerhur?

Hur som helst, jag visade mina fläckar som oroade mig, hon tittade och sa att de såg okej ut. Jag andades ut och en skön känsla spred sig i hela kroppen. Nu ville jag bara springa hem fortare än kvickt, vara glad åt beskedet jag fått samt ignorera det faktum att jag faktiskt inte hade tagit upp allt som oroat mig senaste tiden, men jag stannade i dörren, gick tillbaka och sade: Jo, det var en grej till... Varpå jag försiktigt visade upp en knöl jag fått. Hon kände under en tid och mitt hjärta slog allt snabbare i takt med tystnaden, tills hon med uppspärrade ögon sade: Oj! tyvärr, här är något som inte alls är bra! Jag måste skicka in dig akut nu med detsamma! Nu slog det dubbla slag och snart rann även tårarna ned för mina kinder, brevid låg Mayia i sin vagn och jag kläckte ur mig: Men nej, är det något allvarligt? Jag vill inte dö! Va va va? Sådant man säger i hopp om att hon i egenskap som läkare och medmänniska ska komma med en lugnande kommentar. Det gjorde hon inte, istället gick hon med raska steg fram och tillbaka samtidigt som hon knappade på telefonen. Självklart blev jag otroligt rädd, jag menar, hon var ändå läkare och om hon reagerar sådär, ja då måste det ju vara kört! Jag kommer på mig själv med att sitta ensam i rummet, läkaren hade gått. Efter en stund kommer hon tillbaka tillsammans med en annan läkare som även han undersöker mig varpå han drar helt andra slutsatser. Enligt honom kändes/såg det inte alls vidare alarmerande ut och jag behövde minsann inte åka in akut. Det räckte med en remiss, om jag själv ville. Han pratade lugnt och sansat, log mot mig, samtidigt som jag kände att han ändock tog problemet på allvar.

Hans sätt gjorde mig lugn, men trots det var det ändå kvinnans första reaktion och bemötande som gjorde starkast intryck på mig den dagen, det var hennes ord som upprepades i mitt huvud den natten och som jag fortfarande kan höra ekot av.

Jag fick känslan av att hon skämdes sedan, som om hon försökte "vinna mig tillbaka". Kanske hade hon vart med om något den dagen som gjorde henne mindre uppmärksam på just mig som individ och som resulterade i att hennes reaktion blev som den blev - Alla är vi människor, och försöker vi se allt ur ett bredare perspektiv förstår vi också det vilket gör det lite lättare att tackla sådana här händelser.

Det påminner mig dock ännu en gång om hur viktigt det verkligen är med bemötande gentemot andra människor, i jobb såväl som i den vanliga vardagen. Hur jag, genom mitt lugn, mitt kroppsspråk och med min egna röst kan påverka den jag möter ofattbart mycket.

Det blev alltså inget akut besök, nu inväntar jag istället en remiss som ska komma i mitten på nästa vecka. Jag håller tummarna nu för att allt är okej och skulle det mot förmodan inte vara det, ja, då är det något jag får tackla då. Inte nu. Åtminstone är det så jag försöker tänka.

Ha en mysig helg!
Kram

Mitt besök hos läkaren denna morgon gick väl inte riktigt som jag hade hoppats, känner mig skapligt låg men tänker inte besegras av de demoner som just nu försöker inta min hjärna med alla sina mörka tankar. Nu ska jag hålla mina tassar från att googla diverse dödliga diagnoser och sedan ge fan i att ta ut tråkigheter som ännu inte existerar i förskott. Någon gång under nästa vecka ska jag tillbaka till sjukhuset för en second opinion - Wish me luck!

Över till något betydligt roligare. Idag kom nellybeställningen på posten, direkt hem i brevlådan. Linnet med nitar vart riktigt snyggt, den randiga tröjan helt okej, chinosen från mr denim alldeles för stora.

I måndags hade jag tid för mammasamtal på barnavårdcentralen, sköterskan där är världens goaste och jag ser alltid fram emot besöken som fram tills nu har varit en gång i veckan. Nu dröjer det tills nästa gång, en hel månad närmare bestämt. Det är då dags för Mayias första vaccination som jag redan nu är lite besvärad inför, tyckte det var hemskt jobbigt på BB när de skulle ta det där PKU-testet, ett blodprov som numer tas på alla nyfödda barn för att utesluta en allvarlig sköldkörtelsjukdom som utan behandling kan leda till döden. Det gjorde så ont i hjärtat när de inte fick ut något blod ur hennes yttepyttesmå blodkärl på handen, när de förde den enligt mig alldeles för tjocka nålen in och ut men utan resultat. Det slutade med att jag fick ge henne bröstet, då blev hon lugn och de kunde äntligen slutföra provtagningen, som sedan visade sig vara helt i sin ordning - Skönt!

Nu ska jag ta en dusch och sedan hoppa i säng, ska upp tidigt imorgon för att gå till läkaren och kolla upp två av mina födselmärken som ändrat karaktär senaste tiden. Lite nervös är jag men har intalat mig själv att det är lika bra att ta tag i jobbiga saker som grämer en, ingen mår bra av att gå runt och oroa sig vilket man dessutom i de flesta av fallen gör helt i onödan. Något som stjäl en hel massa tid och energi, tid och energi som man hellre hade lagt på annat i livet - Inte sant?

Kramar

Var förbi apoteket och köpte lite nödvändiga ting häromdagen, tandkräm bland annat. Tyvärr är det inte bara mitt intresse för kläder som hamnat i skymundan senaste tiden, utan också mitt intresse för tandborstning - Alltid är det något som kommer imellan, eller så förtränger jag det bara och låter timmarna gå (helt plötsligt är det dags för kvällsborstningen) - Gäller endast dagar då jag går hemma ska tilläggas, något måtta får det allt vara.

Hur som haver, tandkräm införskaffades alltså, en ny variant från apoteket.

Ett tips: Köp inte! Jag är för fan totalt skinnflådd i truten och bränner gör det som sjutton, haha. Efter att ha googlat lite grann på skitens innehåll men utan framgång cyklade jag raka vägen till hemköp och köpte colgate, vanliga gamla härliga colgate! Dock fick det bli en SENSITIVE, med all rätt :p



Boven i dramat - Whitening med frisk (jotack!) mintsmak.

Tiden flyger fram likt en skenande hästhjord, fullständigt okontrollerat men samtidigt så vackert - Varje dag känns meningsfull och en meningsfull dag för mig har sannerligen fått en ny innebörd. Tänk att för lite drygt åtta veckor sedan fanns inte Mayia här hos oss. Visst, inuti magen låg hon och levde rövare långt tidigare men krama och pussa på henne då, det kunde jag ju inte riktigt och inte visste jag att det var just hon som bodde där inne heller - Det kunde ju ha varit vem som helst. Men så kom hon... Vår skatt! 

Åtta veckor är ingen lång tid men på något underligt sätt känns det som att du alltid funnits här. Grattis lilla älskling, igår blev du två månader <3



Nollnionollniotjugoett - Dagen innan Mayia kom till världen. Två månader senare har jag fortfarande svårt för att förstå att det var just hon, denna lilla stora människa, som jag gick och bar på så länge. Att det var hennes sparkar jag kände, hennes hjärta jag hörde. Det är verkligen en obeskrivlig och häftig känsla!

PS: I takt med tiden blir man också större. Elva cm på längden och närmare två och ett halvt kg på de goa grodlåren för att vara lite mer exakt, hihi :p Mammas mjölk är bäääääst!

Jag har två hundar, Charlie & Bianca. De är snart fem respektive två år gamla och är mina ögonstenar. Efter att ha fått ett par kommentarer om hur jag kan låta dem ligga bland min dotters saker och att jag måste tänka på allergirisken, utropstecken, utropstecken, utropstecken - Så tänkte jag skriva lite kort om vad jag själv anser om det.

Nu finns det inte direkt några vetenskapliga studier på att det är såhär och nya rön kommer ständigt men jag personligen tror det är viktigt att barn får leva nära djur, att det stärker dem på alla sätt och vis - Såväl psykiskt som fysiskt och jag är nästan säker på att det främjar både hälsa, utveckling och självkänsla.  

På senare år har det tydligen (vet att jag läst en artikel om detta men har tyvärr inget att referera till) skett en ökning när det kommer till barn och allergier. Vad orsaken till det är kan jag inte veta säkert men om det någon gång visar sig vara en bieffekt av ett kliniskt rent leverne - nej, inte klappa hästen, fy inte pilla i jorden, usch spotta ut och här kommer mamma med en wet wipe trallala - skulle jag inte reagera med större förvåning. Lite skit kan faktiskt vara bra och jag tror inte att det är helt osannolikt att barn som får växa upp i kliniskt rena hem får ett understimulerat immunförsvar pga inaktivitet och därmed större mottaglighet för allergier.



Jag med en sju veckor gammal missebebis, en helt bedårande liten dunboll. Mayia tittade med stora ögon när jag förde hennes lilla hand över den mjuka pälsen, hihi <3 Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon slipper allergier (syftar främst på pälsdjursallergi) i framtiden för vad vore väl livet utan våra fina djur?

Idag vaknade jag av att Mayia låg och kvittrade med sin mildaste röst, tog henne till mig och möttes av ett varmt och tandlöst leende - Jag smälte! Ute sken solen från klarblå himmel och jag kände att detta skulle bli en bra dag. Jag tog hundarna på deras morgonrunda, fyllde mina lungor med frisk luft och tackade gud för livet jag fått. Kanske låter det larvigt men idag var en sådan dag - En sådan där dag man bara vill fånga in i en burk och spara för evigt för att kanske någon gång åter öppna och minnas, minnas och få möjligheten att känna på just de där sköna känslorna igen. Nej, nu är poeten igång igen! Förlåt för det, är bara så glad för dessa dagar då allt känns lugnt inombords, då inga negativa tankar tar över, då allt bara är helt okej och varken mer eller mindre än så. Det är bara att stanna upp och njuta!

Eftermiddag och kväll har bestått av fika, storhandling och soffmys framför tvn. Jag lagade en ny rätt idag som blev väldigt god - Gräddig kycklingpasta med champinjoner, paprika och färska örter. Kan försöka slänga ihop ett litet recept om någon önskar, det gick snabbt och lätt att göra och pasta funkar ju alltid, såväl till vardag som till fest.

Nu ska jag fylla på mitt glas med julmust, skala en clementin och sedan kika om det inte finns någon intressant dokumentär som jag missat. På tal om intressant, såg ni uppdrag granskning senast? Det handlade om ECT, eller elbehandling som det också kallas. När jag gjorde min praktik inom psykvården fick jag närvara vid dessa behandlingar - att möta djupt deprimerade människor som tappat all livsgnista, hopp och tro är inte verkligen inte lätt, men att se dessa få ljus i ögonen igen är fantastiskt! ECT låter och är minsann lite läskig, men att den hjälper många tillbaka till livet går inte att komma ifrån.



Min myshörna tidigare ikväll,
någon mer än jag som frossar i clementiner dessa tider? Hihi

Har nyss kommit in efter en långpromenad med hundarna men ska strax bege mig iväg igen för att ta den fruktade vaccinsprutan mot den nya influensan A H1N1 - även kallad svininfluensa, eller svinis (alternativt baconfeber) som vi säger här hemma. Jag tycker alla borde ta den, om inte för vår egen skull så för andras. Visst var jag skeptisk och osäker till en början men nu känns det ganska självklart och jag är inte vidare orolig över diverse biverkningar. Inget kan vara värre än att Mayia skulle smittas och bli svårt sjuk så jag gör allt som står i min makt för att skydda henne, och såklart alla andra som också de tillhör en riskgrupp.

Här i Skåne får vi kallelser hemskickade och behöver med andra ord inte själva höra av oss till vårdcentral och liknande, himla bra tycker jag och resulterar säkerligen i att fler blir vaccinerade.

Hej! Malmö håller för närvarande på att blåsa bort, bokstavligt talat. Det viner i fönstrena och träden ligger slickade längs marken, hua. Har ni sett filmen 2012? Det har inte jag och tur är väl det för då hade jag antagligen funderat destå mer på jordens undergång som just idag känns ganska nära. Jag har redan byggt upp otaliga skräckscenarion - Det börjar blåsa ännu mer, så mycket att både människor, djur, bilar och hus flyger i luften för att sedan "regna ned" lite varstans. Till slut blåser hela skiten bort och kvar blir... Hmm, ingenting! En annan jobbig tanke som slått mig idag är att om det mot all förmodan skulle inträffa ett stort jordskalv med efterföljande tsunami här så hade antagligen vi dött först med tanke på havet som ligger farligt nära. Gulp.



För att tala om något trevligt så bakade jag min allra första kladdkaka (frödinge blev tyvärr något svindyr i längden haha) sent igår kväll, den blev god. Så god att jag nu käkat upp hela själv vilket inte riktigt var meningen. Den där nedrans kniven har ju legat där på kanten och sett allmänt frågande ut och då kan det liksom bli att man tar den och skivar sig en liiiten liiiten slice då och då, ungefär varannan minut eller så - "Bara eeeen till..." osv osv - Jäklar vilket spring det blev till kylen!

Hur har ni det annars, stormar det hos er också? De har faktiskt utfärdat en massa varningar här så vi ska allt hålla oss inne, blåste nästan bort tidigare idag och det säger jag utan att överdriva. Vinden tog riktigt tag i både mig och vagnen, obehagligt :S

"Jag skrev ett brev
Om att leva med förbannelsen
Jag gav dig min version av sanningen
För att få dig att förstå"

Lyssnar på Kent och nästintill ryser av den vackra texten. Det är något visst med den som jag inte riktigt kan sätta fingret på men att den med sin nakenhet väcker starka känlsor inom mig är ett som är säkert. Bitterljuva nostalgi, ah!

Nej hörni, mina gäspningar säger mig att klockan börjar bli mycket. Ni får sova så gott sen när det är dags, själv tänkte jag försiktigt krypa ned brevid min älskade unge och snosa lite på hennes nybadade hud för att sedan studera varenda liten min hon lyckas göra med sin söta mun trots att hon sover djupt, det finns verkligen inget bättre än det - Lyckan är total <3

Många kramar från mig

... obviously

Charlie och Bianca är grymt nöjda och tacksamma över den nya familjemedlemmen 
(läs: över alla nyinköpa prylar och coola presenter som nu står till olovligt förfogande).

Babysittern ovan var inte till dem utan till Mayia
- Självgoda små hundkräk, hihi! <3

Omställningen från att ha burit mitt barn inuti min mage till att nu ha det bredvid mig är ganska omtumlande, inte bara för mig som mamma utan även för den lilla som tidigare legat varm och ostörd med fostervatten kring sig som skydd. Att det nyfödda barnet gärna vill ha det trångt och ombonat känns därmed ganska logiskt. Det sägs också att våra små vaggas till sömns då de ligger i magen, i takt med våra hjärtljud som de lyssnat till ända sedan de fick förmågan att kunna höra, och känna. Kanske har ni lagt märke till att ert barn expempelvis har ett favoritbröst då det ammar, har jag fel om jag säger att det möjligtvis kan vara det vänstra?

Våra hjärtljud, vår kroppsvärme och beröring skapar en slags trygghetskänsla som gör omställningen från att ha legat i magen till att komma ut i livet mindre omtumlande. Närkontakt är viktigt och speciellt viktig sägs den vara under bebisen sex första månader men också sen.

Jag var inne och läste i ett föräldraforum sent igår kväll där några skrev ".. men jag vill inte skämma bort mitt barn genom att gå runt och bära för då kan det bli så jobbigt och tungt sen.." Personligen tror jag inte att man kan skämma bort ett spädbarn på det viset, det är helt självklart att det ska få så mycket närhet och trygghet det bara behöver och det är inte alls konstigt om ditt lilla barn kräver din fulla uppmärksamhet 24/7. Tänk er själva att komma från en trygg och varm plats med din röst och dina hjärtljud ständigt närvarande till att hastigt komma ut till denna stora och kalla värld med allt vad det innebär, nya intryck och helt nya ljud som inte innefattar ljud från mammas inre organ - Självklart söker den sig till dig! Och självklart ska du låta den...

Första tiden kan vara minst sagt tuff, men det är bara att bita ihop, lägga allt annat åt sidan (skit i att du vissa dagar inte ens kommer ur morgonrocken förrän det är dags att gå och lägga sig igen) och bara vara här och nu tillsammans med bebis. Tids nog kommer våra småttingar bli nyfikna på världen och med nyfikenheten kommer också viljan att utforska, helt på egen hand. Och om några år, ja, då kommer vi förmodligen sakna tiden då de satt som små på frimärken på oss, haha, tror ni inte?

Alla barn är naturligtvis olika, precis som du och jag. Vissa behöver väldigt mycket närhet, andra inte fullt lika mycket men oavsett vad så kan det ibland kännas jobbigt och som att vardagen inte riktigt vill gå ihop - liten skriker, pappan är på jobb, lägenheten måste städas, maten lagas och hundarna vill gå ut och skita. Inte helt lätt men det finns mycket man kan göra för att underlätta:

1. Hjälps åt där hemma så gott det går och avlasta varandra. Lagar pappa maten och samtidigt kollar till bebis, så kan jag ta hundarna och vice versa.

2. Gör storkok! Laga massa bra mat en dag när du har tid och frys sedan in. Mycket bra när tiden är knapp eller då bebisen skriker/inte vill sova. Äta måste vi göra för att palla överhuvudtaget så glöm inte det för allt i världen.

3. Använd sjal eller bärsele. Ni anar inte hur mycket min babybjörn active har hjälpt mig om dagarna då Mayia velat vara nära men då jag ändå har vart tvungen att gå ut och gå med hundarna alternativt diska eller laga mat. Hon älskar den och jag får händerna fria vilket är guld värt, att hon samtidigt får vara tätt intill mitt bröst och lyssna till mina hjärtslag gör inte saken sämre. Hon blir så lugn och det är faktiskt tack vara selen som jag kan sitta här och skriva just nu, hihi. Nu har hon somnat djupt dock så jag ska nog gå och lägga henne i sängen, mammas trollunge <3 Bärsele alltså, det vill jag rekommendera stort. Min kommer från Dodde.se och kostade dryga tusenlappen. Används dagligen här hemma och har gjorts sedan hon var ca 2 veckor.

4. Be om hjälp! För många av oss kan det kännas lite svårt att be om hjälp, och speciellt svårt kan det vara när man precis blivit förälder eftersom man kanske har en uppmålad bild av att man då ska "vara vuxen och därmed klara allt själv". Men om det är någon tid i livet som man behöver stöd, så är det just under första tiden med bebisen. Prata med mamma och svärmor! Det finns alltid något de kan sätta händerna i :p

5. Tillåt dig själv att bara vara! Ta dagen som den kommer och skit i att planera så mycket.

Hejja alla fantastiska föräldrar där ute, krama era små så mycket ni bara kan och var glada åt dess skrik och jävelstyr även om det ibland känns tufft - Livet är ju trots allt ingen självklarhet.

Såhär mysigt hade jag det hemma hos min syster+familj häromdagen. Tillsammans lagade vi god mat i form av en pastasallad som vi så fint dukade fram på bordet tillsammans med ett stort grönsaksfat med dipp samt en kanna iskallt vatten med citron och lite "dekorations-ogräs" för ögats skull för åh så fräscht det blir, hehe. Jag smugglade med mig en cola såklart! Vatten kan la ingen dricka till en sådan lyxmåltid? Jag tycker mig även se en stor chipsskål där på bordet... Kort och gott - Det var en mycket lyckad kväll, god mat i gott sällskap kan aldrig sluta fel!?

Vår kväll slutade med att syster bjöd hem vår andra syster på bubbelbad. Hon ställde fram skålar med frukt, godis och chips, lade fram handduk och ett glas med en fylld kanna med iskallt vatten brevid och sist men inte minst tände hon några värmeljus. Lyxigt! Det stora karet fylldes sakta men säkert och vår frusna, trötta och förväntansfulla storasyster skulle snart komma. Hon kom, klädde av sig och hoppade glatt i. Åh så skönt och avslappnande detta skulle bli men istället för ett ljudligt "ahhhh, vad härligt" kom ett långt och utdraget "brrrrrrrrr" och en huttrande Malin i fosterställning satt snart och höll om sina ben och bad med lite humor i sin röst om hon inte kunde få en handduk eller något annat varmt att ha på överkroppen där hon satt, haha - Vattnet var FESLJUMMET! Nej inte ens det när jag tänker efter, det var faktiskt kallt.

Det är inte helt lätt att bo i hus med allt vad det innebär, varmvatten som tar slut och andra jobbigheter som man måste fixa med själv (i-landsbeskymmer oh yes). Vattnet som först kändes skållande hett hade alltså gått och blivit kallt någonstans där mitt under påfyllningen. Stackars Sofia som hade gjort så fint, haha, och stackars Malin som hade sett fram emot sitt underbara bad efter en lång dag av hårt arbete, och att det vid tillfället också snöade ute gjorde inte värmen som väntade mindre efterlängtad. Men så vi skrattade, det såg så kul ut där hon satt i det lyxiga badet och nästintill skakade för att det var så kallt. Vi bestämde oss för att göra om detta en annan kväll och att vi då minsann skulle hålla bättre koll på vattnet, hihi.  

Otroligt fint vart det dock, titta bara:

När skrållan har gått och lagt sig för natten i sin egna säng är inte Charlie sen med att ta över hennes "lekplats" på tvrumsgolvet... Bara babygymmet som saknas, haha! Med det sagt vill jag önska er alla en fortsatt fin fredagskväll och helg, kramar från mig <3

Ett fall för Louise del 1 av 20

Debatt del 12 av 18

Som många andra satt jag bänkad framför kanal 1 och debatt förra tisdagen, som då handlade om barn. Barn som medialt exponeras som aldrig förr, via tv, bloggar och kändistidningar. Har vi någonsin frågat dem om det är okej? - En intressant diskussion om ett ämne som jag själv ägnat mycket huvudbry åt det senaste året i och med bloggen jag skriver, min graviditet etc.

Moderatorn börjar med att ta upp "Ett fall för Louise", en programidé som jag väljer att använda som exempel i detta inlägg och som i stort handlar om en framstående psykoterapeut som ska hjälpa barnfamiljer med svåra problem och som fastnat i ohållbara situationer de inte själva klarar av att reda ut. Ett program som i all hast kan tänkas vara nyttigt och klokt på många sätt men som det definitivt råder många och delade åsikter om och så även när det kommer till mig - Speciellt med lite extra eftertanke. 

När jag såg andra avsnittet (missade första) av "Ett fall för Louise" tänkte jag mest att "åh vilket bra program, det hjälper säkert någon av oss här ute som kanske också har eller har haft det tufft hemma. Och tänk vad många föräldrar sen, som på ett eller annat sätt känner igen sig och därmed känner sig mindre ensamma och därigenom får hopp om framtiden och lite extra boost att ta tag i problem där hemma och då förhoppningsvis förbättrar familjesituationen som kanske brister."

 Idag ligger det mycket skam i att prata om sina problem, att visa sig svag och att framförallt att be om hjälp. Därmed tänkte jag att en produktion som denna kunde vara bra, och det hade den nog kunnat vara, men med lite extra eftertanke - På vilket sätt görs den, hur hade den kunnat göras och vem görs den egentligen för? Visar SVT serien för att hjälpa dessa utsatta människor (både de som medverkar och de som tittar) som de påstår? Eller gör de det enbart för underhållningens skull, för pengarnas? 

Ja, det kan man bannemig fråga sig. Speciellt när de i ett avsnitt låter en 9-årig pojke i kris sitta framför deras sketna kamera och tårögt berätta om hur han av sin pappa blir brutalt behandlad och hur jobbigt han tycker att det är, för att sedan när påhopp kommer försvara sig med yttrandefriheten, att alla barn har rätt till egen talan (så långt så rätt) och att de gör det för pojkens skull och för att hjälpa honom! Jag blir så frustrerad för HUR fan kan det hjälpa honom, säg mig det någon? På vilket sätt kan det hjälpa denna lilla grabb att inför en miljonpublik sitta och berätta om detta utan att ha någon som helst aning om hur det av vuxna människor faktiskt kommer att klippas ihop och framställas? Hur kan det vara möjligt för honom, en nio-årig pojke, att överblicka konsvekvenserna av ett sådant deltagande som han antagligen kommer att få konfronteras med under lång tid framöver, både idag och imorgon. Idag när han kommer till skolan och möter sina jämngamla kompisar och lärare, en plats som tidigare varit den enda lugna. Och imorgon, då programmet finns utlagt på youtube för alla att se och antagligen för under mycket lång tid framöver. Hur ska han kunna förstå vad det handlar om, när inte ens jag som sjuttionåring på något sätt kunde övergripa konsekvenserna av att till exempel lägga ut bilder av mig själv på internet?

Och bättre blir det inte när psykoterapeut Louise Hallin, som jag tidigare tyckt bra om, sitter i rutan och... Lyssna på detta: utan att ha träffat pojken! bestämt berättar hur han i princip går en mörk framtid tillmötes med både depression och aggressivitet som förhoppningsvis väntar om inga förbättringar snart sker.

Det är skrämmande! Skrämmande hur vi allt mer i media idag exploaterar människor och nu även små barn för att vi i sofforna ska få någon form av underhållning och drama i våra liv. För inte kan det väl vara för att hjälpa? Då hade man ju isåfall kunnat köra en "bullen" - Använt sig av duktiga skådespelare och "det är inte familjen som medverkar i filmen som har problemet" alternativt låtit pojken berätta sin historia men gett honom ett skyddat namn och ansikte. Nej, serien är nog inte till för att hjälpa utan visas antagligen mest för SVT´s egen vinnings skull.

Jag avslutar mitt inlägg med att hålla med barnombudsman Fredrik Malmberg och följande parallel:

"Tänk er att en kurator får höra om denne pojke att han har det kämpigt hemma. Hon säger till honom: Okej jag ska hjälpa dig, ge dig råd och stöttning. Men det ska jag göra i skolans aula på ett föräldramöte där vi bjuder in alla föräldrar så att de kan lyssna och också lära sig av de råd som jag ska ge till dig och dina föräldrar. Alla inser vi nog att en kurator som agerar på det sättet hade agerat djupt oetiskt. Nu pratar vi inte om en aula som ska lyssna på och se denna nioårga pojke framför sig. Nej, här pratar vi om 500 fyllda aulor, och detta ska denna pojke konfronteras med idag, imorgon och flera år framåt!"

Såg ni programmen? Vad anser ni isåfall om detta fenomen och den ökade exponeringen av barn i media? Nu tog jag upp just "Ett fall för Louise" eftersom jag blev så upprörd då SVT menade på att de ville hjälpa pojken när de visade upp honom i tv framför en miljonpublik vilket är bullshit! Men det finns även andra expempel på underhållning där barn till viss del "utnyttjas" för att göra bättre tv. Vad tycker ni om "Ensam mamma söker" tex, där ungarna ska vara med och välja en bra kille åt mamma? Och supernanny, eller nannyakuten som jag tror det hette senast, vad anser ni om det?

Hallå mina goa vänner, hoppas allt är bra med er. Här flyter veckorna på i vanlig ordning, även om den senaste har varit något mer innehållesrik än de annars brukar vara. Ja minsann, denna vecka har vi både sjungit nostalgiska barnsånger på öppna förskolan och där även passat på att umgås lite med andra nyblivna moderkakor (puh, det behövde jag!), vart på kalas och firat kusin Rasmus, haft pysselkväll - Först kläckte Sofia den braiga idéen att vi skulle sy sådana där söta julstrumpor ni vet? Köpte tyg, tråd att brodera med, små pärlor och även lite spets att ha på. Det blev dock inget vidare och kvällen slutade istället med glada miner framför en gammal zinkbalja som vi hade släpat in och fyllt med vatten, flytljus och dekorationsblommor. Himla tjusigt blev det, menneeee, inget vidare pynt om man oroar sig för diverse vattenskador dock. Tur att pappa är död, var jag nära på att säga, haha! För han hade förmodligen haft invändningar. Nej då pappsen, bara skojja :p Vi får helt enkelt hoppas på att vattnet stannar där det ligger och med andra ord håller sig borta från golv och lister, hoho. Vad har hänt mer, jo vi har suttit fastklistrade framför Robert gustavssons "De ä kanon" och gapskrattat åt den samt lagat mat och efterrätt med "halv åtta hos mig" på i bakgrunden. Gud så bra det är, och vet ni? Jag har nog fått en ny favoritdessert, en lyxig och mycket bastant sådan -  Vit choklasmousse med hallon. Jag kan skriva ut receptet om ni vill men annars ligger det väl ute på recept.se

För att byta ämne lite kvickt; Pratade med min syster Sofia om detta som också hon är mammaledig och hemma med sin lilla tjej - Visst är det så mysigt när "efter tio" drar igång med Malou i spetsen? Man blir på sprudlande gott humör och det är riktigt så att man vickar på tårna i takt med "Oh ohh, i know im lace (lace? hmm), aint nobody cryyying nana nanana" Haha, ja, jag säger då det! Men efteråt, ja faaan vad deppigt det blir då! Varför? Jo... Emmerdale, eller hem till gården som man säger på svenska, kör igång med sitt dystra intro! Något som resulterar i ångest - från ljus till mörker på en sekund! Hahaha, detta var något vi båda kunde samtycka i, någon mer?



Gammal och rostig zinkbaja med vatten, dekorationsblommor och flytljus -
Mysigt, mysigt men farligt, farligt ;p


     

Nej, nu ropar lillan på mig...
Gotta go! Fortsätter skriva vid ett annat tillfälle :)

Ni ser väl upp för vampyren i Norge som springer runt och biter sina offer i öronen? *Hoho* Inget att skratta åt, jag vet, men jag kunde faktiskt inte hålla mig när jag hörde om denna människa som tydligen springer runt på Norges gator iklädd vampyrkostym... Lite väl seriös i sitt halloween-firande? Eller bara någon som tittat lite för mycket på Twilight? Inte helt omöjligt, folk verkar ju minst sagt besatta av Edward och gänget :p

Äntligen (!) fick jag upp mitt urtjusiga nagellack som någon - och fråga mig fasen inte vem - lyckats skruva åt väääldigt mycket för hårt. Puh, tur att jag har min verktygslåda.