Stina-Lee

Bikten 15.00-19.00

---

Jag tror jag gillar en kille i min klass som jag ABSOLUT inte får gilla..........

Jag hatar lukten av nybakade bullar. När man kommer hem till någon som precis har bakat brukar man oftast säga "mmmh vad gott det luktar". Men inte jag, blir illamående och vill gå därifrån..

Jag misslyckas total i skolan!

En gång var jag bästakompis med en tjej i 3 år bara för att hon var ihop med killen jag gillade.
Det slutade med att han gjorde slut med henne o blev ihop med mig efter de åren, sen sa jag till henne att " jag var bara kompis med dig för att komma nära honom"...jag skäms fortfarande för det även om det var i högstadiet och jag nu är 26 .. Kan inte fatta att ja gjorde så. Dåliga människa :P

Jag har varit otrogen mot min sambo, eller ja, jag har sugit av en annan kille och haft en fling på krogen med ytterligare en snubbe när jag varit ut ensam. Vi väntar nu barn tillsammans...

Jag gillade en kille jätte länge och sen vi börja prata och bestämde oss att träffas men vi gjorde aldrig det för att det kom fram att han inte orkade eller/och ville träffa mig. Vi pratade hela tiden med varandra ändå, och tillslut fann vi varandra igen och bestämdes för att träffas och vi gjorde det den gången. Sedan blev vi ihop, och det var bra tills det inte fungerade liksom och jag ville att vi bara skulle va vänner, men jag ångrar mig så fruktansvärt och han är nästan det enda jag tänker på! Fast jag vet att det är bättre att vi är vänner, som vi är nu. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka.

jag är gravid i 34 veckan, och just nu orkar jag absolut ingenting! kan knapt röra mig pga förvärkar, och andra krämpor. men tydligen är det tabu att tycka så! Kom ut nu unge :)
Kram

Jag gillar en kille som jag förut dissade för mitt ex, jag blir galen!

Att jag aldrig förstod att Elins avsked innan hon tog livet sig.

Kommer alltid att plåga mej.

jag blev av med alla mina vänner för flera år sedan då jag på väg till en studentskiva hittade två fina armband på gatan. jag plockade upp dessa och satte på mig dom. på festen så hörde jag sedan min ena väns vän berätta att hon hade tappat sina armband och inte kunde hitta dom. jag fattade direkt att det var hennes armband jag hade hittat, men i min skam av att att ha plockat upp två armband från gatan så spelade jag dum och hittade på något trams om att det var min systers armband... efter 2 månader av tisslande och tasslande från mina vänners håll och massor med ångest från mitt håll så ställde dom mig mot väggen och undrade varför jag hade stulit hennes armband.. jag berättade hela historien genom mina tårar men blev inte trodd utan istället anklagad för att ha stulit dom från hennes handled när hon inte hade tittat. efter det mötet så blev jag totalt utfryst av alla. det hände för 4a år sedan och jag har idag nya vänner men jag mår förtfarande dåligt över det som hände. så mitt tips till dig som sitter i en liknande situation; come clear direkt. tack stina, det var skönt att skriva av sig.

Ingenting förutom att jag önskar att jag vågade berätta om mina ätstörningar för min familj..
/ En hetsätares dagbok

http://www.metrobloggen.se/enhetsataresdagbok

jag hatar verkligen skolan!

Jag har en ätstörning... =/

hej stina.
det här är en grej som bara jag vet om, så jag hoppas med hela mitt hjärta att detta inte kommer ut till någon annan än dig! (jag menar med min IP-adress och sådär, men okej, jag litar på dig!)
okej, here we go;
i höstas var jag på en resa genom skolan, jag skulle ha praktik i frankrike. jag och en tjej åkte tillsammans med två killar som båda två var ett år yngre än oss men dock från samma skola.
när jag träffade dem innan för att "lära känna varandra" så tänkte jag att de där killarna, vilka jävla töntar alltså, hur ska detta gå? och som grädde på moset så var jag rejält osams med tjejen jag åkte med.
vi kom iväg och när vi varit i frankrike i två-tre dagar så började vi fyra umgås och jag hade riktigt roligt! till slut började jag märka att den ena av killarna, den sötaste av dem, började gilla mig. han log mot mig vid lucnherna, han kittlade mig, retade mig, ja ni vet såna där tecken.
jag började motvilligt gilla honom också. han är faktiskt söt, bara det att jag aldrig skulle lagt märke till honom om det inte vore för resan.
iallafall. en grej minns jag väldigt väl.. vi skulle spela schack med såna där stora pjäser som man lyfter själv, och han och jag var på samma lag för att han skulle lära mig hur man gör. och jag fattade ju ingenting från början men han visade med hans hand på min hand när vi lyfte pjäserna och så kramade han mig och kittlade mig och ja ni fattar... ååh hur sött är inte det?!
efter resan hade ingen av oss kontakt med varandra men jag möter honom i korridoren i skolan väldigt ofta och jag blir jättenervös så fort jag ser honom. och någonstans inom mig tror jag att han gillar mig också, för han ler åt mig och fäller krokben när jag går förbi, retas lite sådär..
men jag har inte modet att berätta för honom hur jävla kär jag är i honom. så tips på hur jag kan säga det uppskattas! haha
och så har jag ju såna här jobbiga beteenden som att jag går omvägar för att jag vet att han är där, jag vet när hans fotbollsträningar är och var, vet vilken trafikskola han går på för att ta körkort, vet vilka ämnen i skolan han ogillar och gillar, kan hans schema utantill... ändå så vet han eller tror han ingenting eftersom att jag inte sagt något eller gör något som är uppenbart. men mitt lilla hjärta hoppar och pulserar hej vilt när jag ser honom eller tänker på honom...
jag vet helt enkelt inte vad det är med honom som gör att jag lägger så stor energi på honom. för om jag visste det skulle jag vara lite lugnare.
fast det är ju ganska underbart att vara så här kär! så jag hoppas att jag någon gång tar mig mod att berätta det! :)
kramar till dig stina
/ anonym :)

Jag har tappat motivationen helt. Jag känner krav och press överallt ifrån. Jag har alltid haft höga krav på mig själv, men krav med nytta då det har gett till resultat. Och för mig är det okej att ha höga krav på mig själv, men när andra har det blir det för mycket. Nu känner jag krav överallt ifrån, stressar gärnet för att få betyget MVG i skolan, vara en bra lagkamrat och kamma hem SM guld i cheerleading när jag egentligen inte ens vill gå på träningarna, jag vill vara den perfekta systern och barnet, jag försöker hålla kvar alla mina vänner och nu orkar jag inte längre! Jag är inte stor, men på grund av alla dessa krav har jag gett upp och sedan oktober spytt upp det jag äter. Jag vet inte varför, jag vill egentligen inte bli mindre, men det är som att när jag gör det får jag en mindre sak att tänka på, då behöver jag i alla fall inte oroa mig för att bli tjock liksom. Jag orkar inte riktigt med någonting och det enda som gör att jag blir stolt över mig själv är när jag har spytt upp vad jag har ätit. Jag vill verkligen få hjälp med det här men vet inte var jag ska vända mig.

jag blev av med min oskuld för en vecka sedan med en äldre kille som jag inte ens gillar ..

När jag blir riktigt arg så får jag tankar att jag vill döda personen jag t.ex är arg på. inget jag bara säger utan något jag verkligen känner att jag vill göra.

når jag var i en butik en gång, trodde tjejen som jobbade dar at jag stal nåt..

jag gjorde inte det, men har fortfarande vansklit får at gå dit....

Jag älskar att röka. Jag vet inte varför, men lugnet får mig att må så bra. Dock gillar inte de flesta i min omgivning det, och jag är bara 16. Men åh... Dem där hemliga blossen på kvällarna är fan det bästa jag vet!

Åkte in på behandling för mitt drogberoende i höstas och var där i två månader. Jag ville verkligen hålla mig ren, iallafall för mina föräldrars skull. Men i vilket fall som helst så klarade jag inte det, även om jag visste att jag skulle förlora allt om jag började igen. Exakt en vecka efter jag blev utskriven tog jag återfall på heroinet. Och veckan efter det var jag tillbaka hos Amfetaminet också. På ett sätt så ångrar jag mig jävligt mycket eftersom jag hade lyckats hålla ig drogfri 5 månader, men samtidigt så känns det som jag inte bryr mig så mycket eftersom jag inte blev påkommen, det var nära en gång men jag klarade mig med nöd och näppe. Ibland vill jag vara drogfri och ibland vill jag bara tillbaka till det gamla igen.

jag behöver gå ner i vikt
jag är inte nöjd med mig själv
det är bara jag själv som kan göra förändring, så varför ligger jag här i sängen och skriver...

killen som jag verkligen vill ha, jag skulle nog ha varit tillsammans med honom nu.
om det inte vore för att hans killkompis sprutade mig på magen.. det förstörde nog Allt.

Jag skulle önska att jag levde ett helt annourlunda liv, en helt annan familj, föräldrar som inte beteede sig som de är 20 år gammla, en riktig familj helt enkelt.

jag är tillsammans med en underbar kille som jag älskar men vill ha en annan kille som jag brukade dejta.

det är så mycket nu, jag går en tekisk linje com är fyra år, går i ettan nu. Hade mvg vg i alla ämnen innan nu får jag gå i alla tekniska ämnen och mvg i dom sv och engelska. Jag tror inte jag passar in på linjen, på fritiden så jobbar jag i en förening och det är verkligen jätte mycket som händer tränar mycket för jag e kraftig och mår otroligt dåligt över det.. Har en underbar pojkvän som säger att jag är fin och go men han gillar smala tjejer och det är inte jag vet inte om kärleken gjort honom blind.

jag har inga riktiga vänner ... min bästavän är nog jag, den enda jag kan lita på till 100 procent

Sexuella övergrepp är min djupaste hemlighet! Såhär är det, jag är en 18årig helt normal tjej, ingen som ser mig skulle kunna se vad jag varit med om. Bara jag har vetat om det i flera år. Mannen som gjorde det var min hjälte och jag älskade honom,. Detta var alltså en släkting till mig, och inte en man i min närmsta familj. Utan tänk lite längre bak i generationen. Jag sa ingenting till någon, jag vågade inte, var helt säker på att ingen skulle tro mig och dem skulle hata mig hela livet för att jag "anklagade" någon med något sådant hemskt. För hemskt, det är det ! Än idag kan jag känna hans blickar på mig, hans andedräkt i närheten av mig. Jag hade sådan lust att berätta detta varje gång jag grät mig till sömns, ville bara ha mamma där sm kramade om mig. Höll om mig och sa att jag var bra, och att hon trodde på mig.

Jag gjorde inte det, ingen visste !

En dag berättade hon däremot någonting hemskt för mig, det värsta jag någonsin hört. Den här mannen hade förgripit sig på min lillebror ! MIN ÄLSKADE ÖGONSTEN! DEN HÄR MANNEN GJORDE MIN LILLEBROR ILLA. Jag föll ihop och efter de berättade jag allt för min familj, allting som jag aldrig vågat berätta. Då kom dem där kramarna, allt jag någonsin velat. De berättade även att, om jag hade talat om de tidigare hade dem aldrig tvivlat på mig. Självklart litar man på sin dotter sa dem, jag ÄLSKAR dem. Och jag älskar dem så himla mycket. De är mina ögonstenar.

Allting har nu kommit fram och "han" står åtalad för sexuella övergrepp på barn eftersom jag var yngre när detta pågick. Han ska inte gå fri, han FÅR inte gå fri. .

Släkten på den sidan talar inte med oss, dem anser att detta är ett sjukt påhitt. Detta är jobbigare för min mamma än mig, hon förlorade sina syskon och sin mamma. (Mannen är inte hennes biologiska). Ingen ringde mamma på hennes födelsedag, julafton ska vi inte tala om.. det var hemskt.. jag saknar min mormor. Men kan man sakna någon som tror man hittar på en sån här sak !.... :/.. Jag vet inte. Men det är väldigt svårt just nu iallafall. Tungt .. skolan går sämre och jag mår dåligt. Tackar gud för mina vänner och familj.

Rättegången är det dags för snart. Då möter jag "honom" för första gången efter allt. Jag vet inte om jag klarar av det. För att vara ärlig. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag kan lägga till att jag är en väligt utåtgående tjej, ganska snygg och alltid glad. Ser ni mig på stan finns de inte en enda som tänker detta tror jag.

SÅ vad ni än gör. Ta inte för givet att någon som blivit utsatt för detta ser ut på ett visst sett. Det finns överallt. Och det är förjävligt. :(..

Jag och min mamma har valt att hjälpa unga eller äldre i samma situation, jag vill visa ungdomar som blivit utsatta för samma sak att det GÅR att klara det, visa att man inte är/ser ut på ett visst sett, vi alla är lika. Och jag vill så gärna hjälpa folk. Det är nog min högsta dröm med detta.

Därför. Så, finns det någon som behöver prata. Så finns jag här. På en e-mail som för tillfället är hemlig, men om någon är intresserad. Snälla säg till. Jag vet hur det känns :/

Tack för .. mig :/.. Kramar

Jag var tillsammans med en kille förut. Som behandlade mig som skit... Han psykade mig totalt och jag försökte begå självmord och skar mig och fick ätstörningar osv. Du kanske förstår att han var ett svin. Men dock inte hela tiden. Jag fortsatte trots allt vara med honom. (jag var dock hjärntvättad och fattade inte att han gjorde fel förens nu efteråt. Jag var rädd för honom. Jag visste inte vad jag skulle göra.

Nu till saken. Jag var så jävla rädd för honom att en dag när jag sov där, då kissade jag på mig i sömnen. Jag var så jävla nervös HELA tiden då jag var med honom. Antar var det därför. Han märkte dock inget. Jag bäddade sängen på morgonen och det torkade tills vi la oss på kvällen. Tur det!

jag var borta i australien i en månad. jag skulle komma en vecka efter att vi hade börjat skolan. Det skulle börja en ny tjej i våran klass och det kändes ju att det skulle bli väldigt kul att få en till tjej till klassen eftersom vi inte är så många i klassen. När jag kom tillbaka så var allt anurlunda. Jag hade inga tjej kompisar kvar och killarna var helt galna i henne. jag fattade inte vad som hade hänt. det var helt sjukt. jag var utstött i två månader bara för att alla tyckte om den nya tuffa tjejen. Hon verkar jättesnäll och jag börjar bli kompis med henne men det känns ändå som jag är lite utanför. Man måste lära sig att leva med det..

Jag vill inte gå upp ur sängen - arbetslös, arbetssökande, arbetsförmedlingen, försäkringskassan, alfa-kassan, tomt bankkort, inga jobb - misslyckad.

Överviktig, fattig och arbetslös! Livet är härligt..

jag ser mig själv som den perfekta människan, ingen kan göra det jag gör bättre än mig..ändå har jag dåligt självförtroende.

ibland blir jag osäker på mig själv. om jag har ätstörning eller inte. vissa personer tror det, men inte jag. fast är ganska osäker.
för jag tycker inte om mycket mat, känner mig äcklad av dom flesta maträtter. äter väldigt lite gör jag också. fast vissa dagar, när det är en maträtt som jag bara Älskar! så kan jag äta hur mycket som helst.
men ätstörning, det har jag nog inte. men kommer kanske få.

Jag är egentligen inte sådär jättefet som jag låssas/tror att jag är, för ala säger hela tiden att jag är jättesmal. Men jag vill vara SJUKT smal, vill väga 35 kg och se ut som ett vandrande skelett. I mina ögon är det är snyggt, och jag vill vara vacker. Men jag är för lat för att orka göra det igen...

de här är endast jag och min kompis som var med mig och våra föräldrar såklart och nu du som vet.
min kompis och jag var inne i en affär och luktade på lite parfymer och så. sen så bestämmde vi av nån väldigt konstig anledning av att ta den parfymen vi mest tyckte om, och personalen som jobbade där kom på oss. hon ringde vakt och polis. och det här ångrar vi så otroligt mycket, vet inte vad som flög i oss. jag vet att de är väldigt många mer ungdommar som har gjort samma sak, men ändå så skäms jag så himla mycket och önskar att vi aldrig gjort de! så jag råder er alla ungdommar, snatta inte, de är så otroligt onödigt och inte alls värt de, jag och min kompis har verkligen lärt oss en läxa och kommer aldrig någonsin att göra om det!

Haha, jag blev alldeles för full en gång. Jag hade lovat mina föräldrar att inte dricka då jag gick på penicillin.. Jag trotsade dom, fick en totaaaal black out och förväxlade deras sovrum med toaletten....

Jag försöker gå ner i vikt. Trivs inte alls med mig själv. Är hopplöst förälskad i en sjukt söt kille, men han har tjej. Det gör så ont i hjärtat.
Jag är misslyckad:S Ingen vill ha mig

jag mensade ner lakanet i går när jag sov hoss persikan så jag tog med det hem och kasta det :$

Jag är tillsammans med världens underbaraste kille som jag älskar mest av allt, endå kan jag inte riktigt släppa mitt ex helt och hållet... patetisk, jag vet!

jag saknar mitt ex..

För några dagar sedan så kysste jag två killar medans jag var tillsammans med killen som jag värkligen älskar. Men vi hade bråkat så för tillfället så känndes det as bra men nu mår jag skit. Och igår så berättade jag lite av de för han och då lämnade han mig. Jag försöker få tillbaka honom. Men kommer aldrig klara av de. Jag vet inte vad jag ska göra...

Jag kommer misslyckas i skolan och orkar inte göra något åt det.

För flera månader sen hade jag sex med en kille jag känt i mindre än en månad. Det kändes verkligen rätt då, nu efter ångrar jag det. Inte att jag hade sex, men för att jag berättade för folk vad som hade hänt.

Efter det har några av mina närmsta kompisar sagt elaka saker som t.ex "Ja du knullar ju på en gång, typ efter några dagar!" Men det är inte sant.

Jag har mått jätte dåligt av det här, men nu är jag på bättringsvägen. Det jobbiga är bara att han var en idiot och att det var första gången för mig.

Han tänkte inte ens använda kondom, och när jag skrek Kondom!! suckade han och sa vafan..
Jag fortsatte ändå träffa honom, trots att han behandlade mig som skit och fick mig att känna mig billig. Jag tänkte inte på det, tills han började tvinga mig att göra honom kåt över sms. Han sa det hela tiden och fick han inte som han ville blev han förbannad.

Efter ett tag gjorde jag slut med honom och ljög ihop en historia om att jag träffat en annan kille som jag gillade. Då började han kämpa för att få tillbaka mig, han var förbannad. Han skrev saker som "Lycka till med din nya kille".
Det var en kompis till mig som låtades vara killen jag gillade. Men det visste inte han, han vet det fortfarande inte.

Men till honom skrev han samma saker.

Nu skiter jag totallt i den där killen jag var ihop med. Han är historia!

Gud vilken rolig idé stina :D

det är en kille vi kan kalla honom för "Ö". vi har känt varandra hela livet. och sen två år sedan så har vi haft nåt på G lixom. men han har tjej nu så tänkte att det inte kan bli nåt nu heller. men vi har alltid haft känslor för varandra. så när jag sov hos han här om dan så började vi att kyssa varandra! och det kändes SÅ rätt! men sen så börja vi att ha torrsex typ.. och sen efter det så kändes det bara så FEL! han har ju Tjej! och jag tkr om en annan kille väldigt mkt. men nu tror han att det kmr bli såhär Varje gång vi träffas, och det tror nog jag oxå. usch vet inte vad som kmr hända nu men det känns lite fel. vill inte förlora min vän!

har vart otrogen mot min pojkvän. känner en stor ångest och ångrar allt. är nu jätte rädd att han ska få veta.

Jag lider av ångest, prestationsångest. Det har jag haft så länge jag kan minnas och bidrar till att jag ALDRIG kan vara riktigt nöjd med mig själv. Hur bra jag en gör, hur många tentor jag klara eller hur mycket jag tränar så blir jag aldrig riktigt nöjd. Ständigt maler det tankar inom mig att jag kunde gjort bättre, jag kunde tagit i lite mer då jag tränade, jag kunde pluggat lite mer osv. Det suger verkligen eftersom jag dessutom är en väldigt ambitiös tjej som i andras ögonen är väldigt duktig. Synd bara att man inte kan se sådant själv.. Inte ens när pojkvännen påpekar det, personen som jag håller allra kärast.
Förr visade sig ångesten "endast" genom att jag aldrig kunde känna mig riktigt nöjd, det fanns ju alltid någon annan som var bättre, snyggare och smalare. Nu har även kroppen börjat säga ifrån för inför tentor osv får jag fruktansvärt ont i magen, just för att jag oroar mig för att jag inte skall klara av det.
Måste definitivt jobba på mitt självförtroende och lära mig att ingen är perfekt samt att sluta jämföra mig med alla andra. Det är bara till att inse att det alltid kommer finnas någon som är snäppet bättre men att det inte hindrar mig från att vara bra ändå. Dessutom tar man gärna de bästa egenskaperna från olika människor och skapar sig en overklig bild av den perfekta människan som egentligen inte ens finns och därför är omöjlig att eftersträva.
Denna bikt får väl bli lite som en start på en förändring, jag tror nämligen att man först måste kunna erkänna för sig själv hur det egentligen ligger till innan man kan ta tag i problemet. Heja Mig! Jag kan, jag vill och jag måste.

Blev så nedrans sur på Blondinbella med hennes återkommande inlägg där hon motsäger sig själv, skrev kommentar till inlägget som gjorde mig så arg, dagen efter läser jag att hon har skrivit att hon ska anmäla någon för förtal, och blev lite chockad för jag trodde de var ang min kommentar, "så farligt var det väl ändå inte"... Tur att det var Katrin Z som hon menade!!

Jag har sambo sen 1 år tillbaka. För 3 veckor sedan träffade jag en kille som jag blev totalt jätteförälskad i. Han är dock 14 år äldre och har tjej sen 11 år tillbaka. Men vi hade nått underbart och speciellt tillsammans. Han kände samma sak.. Och tiden vi hade med varandra var så fin och härlig. Men bara kramar och mys, inget mer.. Men nu är vi 180 mil ifrån varandra och antagligen inte menade att vara tillsammans =/ fast vem vet.. Jag saknar honom varje dag. Och antagligen måste jag inse att jag inte kan leva med min sambo längre eftersom jag hela tiden tänker på den andra killen.. Kärlek är jobbigt ibland, men även så underbart! Skönt att berätta och ändå vara anonym..

Jag är tillsammans med en kille jag älskar jättemycket, men det finns en annan kille som jag knappt känner som jag av någon anledning tycker är den finaste killen. Och samtidigt som jag vill vara med min kille vill jag va singel och träffa andra killar... Det är ju säkert ett starkt tecken på att jag inte ska vara tillsammans med min kille men ändå vill jag verkligen det.

Hahaha jag har haft sex men min kompis bror. Trots att hon innan hade förbjudit alla att han sex med honom. Eftersom att en annan kompis hade sex med han innan, så minns jag hur hatad hon blev av alla.
Så jag har inte berättat för någon om detta, inte ens min familj HAHAH. Står "kille okänd" i min blackbook....

Oj, förstår du vilket förtroende folk måste ha gentemot dig? Det var inga dåliga bekännelser.

Hur hade du tänkt att tackla alla de bekännelser som kan innebära fara för dem själva eller för andra? (som den med att döda någon när man är arg?)

Kram C at http://newyard.blogg.se/

Jag tänker på min på G killes kompis ibland, vilket jag inte SKA ... :/

jag är helt förälskad i en "player" .. han smsar mig jämt & skiver att jag är snygg osv.. Men har lovat mig själv att aldrig falla dit IGEN. Blir bara mer sårad, ändå faller jag dit nästan varje gång

Jag är så himla avundsjuk på alla vackra människor där ute! jag vet att alla är fina på sitt sätt, men livet hade varit så himla mycket lättare och roligare om man vore snygg! det är sant!

Hej stina
Det är så att jag gillar en kille som går i min skola jättemycket. Problemet är att han är tillsammans med en tjej jag känner, och jag hatar henne så himla mycket, jag kan inte fatta att han är tillsammans med henne, men jag är förstås bara avundsjuk. Varje dag när jag ser honom i skolan så vill jag bara dö, jag mår så himla dåligt när jag ser honom och henne tillsammans. Innan de blev tillsammans så ville mina kompisar att jag skulle säga "hej" till honom eller gå fram och prata då vi var ganska bra vänner när vi var yngre, men tyvärr så kunde jag inte det, det är så himla pinsamt och dom förstår inte det. Jag är så jävla feg och vågar inte ens skriva hej till honom på msn, men en gång så gjorde jag det! jag höll på dö då det tog så himla lång tid att svara för honom och jag trodde att jag skämt ut mig. Sedan började vi "halvskriva med varandra" och han verkade jättekall, jag berättade för honom att vi umgicks med varandra när vi var yngre, men han sa att han inte kom ihåg det. Det sårade mig så himla mycket, för att jag trodde att han skulle komma ihåg och bli glad, men det gjorde han inte :/
jag mår så fruktansvärt dåligt, tänker på honom hela tiden.
i skolan så kollar han rätt mycket på mig och sedan så kollar han bort. Han har aldrig pratat med mig heller.

Ps: han är ock¨å skolans "populäraste" kille

vad ska jag göra stina? glömma honom?

jag har skärt mig.

jag älskar en kille som röker på, som älskar mig ena dagen fast minns knappt inte vad jag heter nästa dag.

jag har inga föräldrar.

jag skiter i skolan.

och 100 andra grejer.. men ändå ger jag aldrig upp!! varför gör jag inte det, jag önskar att jag bara bröt ihop en dag och bara aldrig vakna liksom, men ändå så gör jag aldrig det.. jag e väll lite för stark antar jag.. tack..

Jag saknar min bästa vän ..

Jag önskar att jag var smal. Det anses fel att säga det och blablabla, men jag trivs inte alls i min kropp. Har börjat hitta fel och fel hela tiden. Usch. Vet inte vad jag ska göra längre. Om jag bara kunde bli smal.

jag ljög att jag behövde glasögon bara för ja ville ha.. ge mej tips, tänker på det hela tiden!!!!!!!

Jag tycker jag är tjock. Jag vill träna min mage, rumpa och lår och bli smal. Jag mår dåligt över det här och tänker alltid på hur många kalorier osv. det är i min mat. Fast jag äter vilken mat sm helst ändå. Jag fick världens ångest idag när jag åt en glass. Jag VILL bli smal. Jag vill också vara den tjejen som alla killar faller för, även fast det är många i min klass som säger att jag ser bäst ut,även om jag inte tror på det.

Jag har ångest inför bikinisäsongen och vågar inte visa mig i bikini utan shorts. Då kommer de se hur jag ser ut när jag inte har jeans på mig.

Jag har försökt gå ner i vikt, men faller alltid tillbaka i samma spår ändå. Jag hatar detta. Jag vill inte tänka såhär.

Har jag en ätstörning? Varför känner så många en press av att man måste vara smal? Kan man inte bara få äta vad man vill och så får folk acceptera att man kanske inte är JÄTTEsmal. Alla kan faktiskt inte vara det.

Hur fan ska jag göra?! Jag vill, men ändå inte. Jag vill ha den där drömkroppen någon gång.

Jag vet att jag är smal. Ändå tänker jag att jag har otroligt tjocka lår och måste träna för att få dom mindre! När jag tänker så blir jag rädd för mig själv. Rädd för att jag har sånna tankar om MIN egen kropp. För jag vet att jag egenlitgen är tillräckligt smal och behöver inte ta bort något kilo. Konstigt, jag vet.. Men jag vet inte hur jag ska få bort mina tankarna om att jag har tjocka lår! :(

Jag är orolig för min ex-pojkvän. vi var tillsammans i 2,5 år och det var jag som gjorde slut för 2 mån sen.. Jag ser på honom att han är nere, tycker livet är skit. Jag vill att han ska vara glad och njuta av livet precis som jag men jag kan inte göra något. Vi är vänner, men jag har ändå förlorat min bästa vän. Jag bryr mig så mycket om honom, men kärleken finns inte kvar. Jag intalar mig att han kommer att må bra igen sen. Fan, vi hade det fint, varför kan inte kärleken förstå det och stanna kvar i hjärtat?

Jag är attraherad av min halvbror

jag e inne på min pojkväns ex facebook varje dag nästan... :P
hm de va nog bara det faktiskt :D

jag är VÄLDIGT börtskämd också... hm och ganska elak mot folk som inte är i samma "klass" som jag...hehe sorry

jag tar studenten i juni och har hela livet framför mig. jag kan välja precis vad jag vill eftersom att jag har bra betyg. men vaaaaad ska jag göra !?

jag mår jättedåligt. eller inte konstant, men ofta. detta beror på att hela mitt liv, fram tills 4 år sedan (jag är 17) så har inte jag haft några "riktiga" vänner och detta har satt djupa spår, ända tills jag började sjuan så tänkte jag nog inte speciellt mycket på detta, eller klart att jag var ledsen för att inte jag hade någon "bästis" men tänkte inte mer på detta.

när jag började sjuan blev jag deprimerad & gick inte till skolan på ett halvår ungefär, den enda gången någon av mina kompisar hörde av sig till mig, utan att jag pratade med dem först, var EN GÅNG en gång på ett halvår, hur kul känns det när man har känt varandra hela livet?? anyway, jag gick om en klass..

ibörjan kändes det skit det med, ingen gillade mig där o tyckte att jag var konstig. till slut så blev jag vän med några & såsmåningom vän med de jag fortfarande är kompis med, men under dessa år sedan dess, har jag haft två kompisar som jag var vän med som har svikit mig rejält, även min 3:e bästa vän, så detta har ledit till att jag har rejält svårt att lita på folk och lär ha i fortsättningen också :/

tack för att jag fick skriva av mig. take care.

jag hatar mig sj tycker att jag e fet o ful samtidigt som jag har problem med skolan allt e så svårt jag tror inte att jag klarar av allt detta

jag har vart otrogen mot min pojkvän, vilket jag ångrar så otroligt mtk! jag älskar honom mer än något annat. och nu är jag bara så rädd hela tiden att han ska lämna mig för det jag har gjort...

om min nuvarande pojkvän läser det här så ska han veta att jag älskar honom, för han vet nog att det är min historia. Men det här hände precis innan vi blev tillsammans. Då var jag på en fest, jag var jätte full, höll på med en kille jag tycker är sjukt snygg. Vi hamnade på toan och skulle ha sex, men någon av oss glömde låsa dörren så det kom in massor folk. Det här är nog det mest pinsamma jag har varit med om! Jag pratar inte längre med den här killen men han går på min skola så jag ser honon varje dag. Dessa människor som kom in brukar jag se på stan, på bussen och lite över allt, det är ännu mer pinsamt! Fast med tanke på att jag var väldigt full, kan jag inte mer än skratta, haha!
/ pinsam tjej

Är kär i en fast jag har kille...

Jag blev sexuellt utnyttjad som barn. Jag höll tyst om det i 7 år för det var en kollega till min pappa som sovde över hemma hos oss. Jag försökte ta självmord 4 gånger, utan att mina föräldrar märkte något. Idag, vet alla mina vänner om det och min familj. Jag har anmält det och det står ord mot ord. Jag blir arg över alla år jag har förlorat, men jag lever och börjar älska livet på ett noramlt sätt. Om han inte får sin bestraffning i det här livet så hoppas jag i nästa. Det ger mig lite frid i sinnet. Tack Stina för en underbar blogg! Du e underbar! :)

Jag skriver med en upptagen kille för att jag tycker att det är spännande och har många gånger funderat på hur det hade varit att ha sex med honom just för att han är upptagen.

jag har ingen bästa vän.

förra terminen så var jag och en tjej alltid med varann i skolan. hon väntade alltid på mig efter lektioner o.s.v. Men när skolan började efter sommaren kom det en ny tjej i vår klass.
En dag när vi var på klassresa skulle jag och min kompis sova tillsammans i vinden i en stuga. Jag vet inte vad som hände, men hon och den nya tjejen i klassen vara med varandra.
När vi kom tillbaka till skolan nästa dag var det som om jag inte fanns. dom gick till matsalen tillsammans och var med varandra på rasterna. Fan vad dåligt jag mår.. även om jag itne visar det till någon på något sätt. jag klarar mig i skolan och har vänner, men ingen bästa vän. Det är så jävla hemskt att inte ha någon att skratta med längre, eller att snacka hemligheter mm.

Jag är 19 och har aldrig kysst någon.
Det är lite tråkigt.
Men jag överlever.

Jag är flata. Mina är föräldrar är troende muslimer.
Jag vill träffa en tjej och bli kär. Det kommer aldrig funka men mina föräldrar. vet inte vad jag ska göra. jag mår dåligt över det. FAN FAN FAN

En mycket bra idé. Känner att jag behöver detta.

Jag har en sak att berätta. Jag är en snart 15 årig tjej, bor hos min mamma (har skilda föräldrar), en lilla syster och en stora syster. Har haft en underbar pojkvän sen 9 månader tillbaka. Jag borde vara lycklig, men det är jag inte. Folk säger att jag är bortskämd för att jag får saker av min morfar. Men det är ju faktiskt inte mitt fel att han är rik?

Inte rikttigt de jag skulle prata om. Jag har en lite hemlis. Eller några stycken, saker jag inte sagt till någon.

Jag förlorade min oskuld efter jag hade varit tillsammans med min kille i 3 månader.

Jag berättade för mamma att jag förlorade den i Mars, vilket inte stämmer för fem öre.

Under hela tiden jag varit till sammans med min kille har jag varit "otrogen på internet". Jag har snackat med hans bästa vän, hjälpt honom att komma och göra honom kåt. Helt sjukt det låter när jag säger det.

Jag har visat mina bröst för min före detta bästa väns kille (UNDER TIDEN JAG VARIT TILLSAMMANS MED MIN KILLE)

* Igår fick jag reda på att min kompis kille har känslor för mig...

Min pappa brukar säga "det är inte lätt när det är svårt, då är livet hårt". Det är sant.

Varje dag jag går till skolan har jag en klump i magen. Vill inte det, har funderat många gånger på att skära mig och bara ge upp...

i sommras hade jag sex med en 12 år äldre man ch då var jag bara 16..sedan så blev jag tillsammans med en anna kille osm jag bara var tsm med för hans pengars skull samt att han var vän med en kille som jag varit förälskad i hur länge som hellst!

Jag har en bästa kompis som jag saknar såå!
Jag gjorde bort mig jag valde min pojkvänn före
henne! Och nu ångrar jag mig jätte mkt! Att förlora en av sina bästa vänner är ju jätte hemst! Jag vi värkligen ha henne tillbaka för nu när jag tänker efter så ångara jag mig så in i !"##¤¤%&. Om du skulle läsa detta bästa vänn så förstår du kanske att jag ångara mig jätte mkt och att jag gör nästan vad som häls för att få dig tillbaka !! Jag älskar er båda men hur sak jag kunna välja??

Du har en skön blogg Stina :) läser den varje dag:)

kramkram :)

Jag tycker inte att jag duger. Jag ser mig själv som värdelös. Jag är inte söt nog, inte smart nog, inte snäll nog - fast att alla andra säger det så tycker inte jag att jag duger.

Jag behandlar min kille som skit ibland fast jag älskar honom. Jag älskar honom mer än allt men ändå har vi inte sex så ofta som jag vill. Jag är helt totalt asexuell. Eller så tänder jag inte på honom längre. Jag vet inte men sex har jag inte mycket till övers för. Fast jag vill gilla det.

Jag vill vara singel fast ändå inte. Jag går en utbildning som jag inte längre vill gå.

Jag känner mig som det svarta fåret i familjen medan lillasystern är familjens ängel och ögonsten.
Jag ställer upp som fan när jag väl är hemma på besök (bor 40 mil hemifrån) men får inte ens tack för det.

Jag vill inte växa upp. Allt var mycket lättare när man var liten.

Innan ville jag ha barn, nu vet jag inte ens om jag vill det.

Jag är ständigt ledsen och nere.

jag är en vanlig tjej på 18år som älskar att titta på porr. och jag brukar prata med killar på internet om att träffas och ha sex, och jag vill så gärna men ändå vågar jag inte.
och jag tycker att man ska få knulla med hur många man vill utan att bli kallad hora, lösaktig osv. men det vågar jag inte säga till mina kompisar. jag håller bara med dom.. suck. är trött på mig själv.

jag är kär i världens bästa kille som kanske kommer hit imorgon. på tal om otrohet så om man är otrogen och den andra personen inte vet något tycker jag det inte spelar någon roll så länge det inte sårar den andra.

du är bäst stina, puss och kram!

Jag saknar min pappa som dog för cirka 4 år sedan.. det gör så otroligt ont i hjärtat!

Idag, skulle min pappa fyllt 76 år!
Han drabbades av en hjärnblödning 071109.
Det jag ångrar mest av allt, är att jag åkte ifrån sjukhuset, för att JAG inte klarade av det.
Orkade inte se, orkade inte förstå, ville bara försvinna. Ambulanspersonalen sa han skulle klara sig med en förlamning, men det gjorde han inte.
Jag fick vända efter cirka 8 mil, och cirka nio timmar senare, dog han, i en säng tillsammans med mig, min mamma och min då tolvåriga bror, själv var jag 19.
Jag ångrar alla gånger jag står vid graven,
och vill släppa mina tårar, men inte orkar,
eller klarar av det, för att det finns folk omkring mig, jag ångrar verkligen allt.
Det sista jag sa till honom var:
- Du lämnar faan inte mig nu.
Han svarade:
Det är inte jag som bestämmer.

Sen försvann mitt allt.
Vet du vad det värsta är?
Jag vet inte om jag tror på en himmel,
men jag måste.
Annars får jag leva i förnekelse resten av livet.

Han var inte min pappa, han var min livsglädje,
min glöd, styrka, och skyddsängel.

Idag skulle han blivit 76.
Han hann aldrig fylla 75,
och visste inte att en resa till hans favoritstad Rom var planerad, han hann heller aldrig få veta.

hehe går natur men totalhatar kemi. Kommer troligen få ig i den kursen, men vad fan ska man göra när man har en sån jävla dålig lärare? Han förstår inte ens behov och ser alla som en och samma person.

Jag gillar inte dagens människor.

Men hallå, skicka in dom på min blogg istället, som är en biktblogg!!

Bikthörnan är en ny blogg, som fungerar som en biktstol. Där bloggare/människor skickar in ett mail med en bikt (anonymt, eller underskrivet/länk)som sedan kommer upp på bloggen, där man kan få hjälpsamma kommentarer. Bikten kan handla om vad som helst. Välkommen med din bikt. :)
/Bikthörnan

jag saknar en jag var kompis med för tre år sen och nu ignoerar vi varanda. har jätte svårt för att få kompisar och jag mår dåligt över det!! känns som att jag inte är så omtyckt och jag vet inte hur jag ska göra så att jag blir en sån som är rolig att vara med.

För ett tag sedan så fick jag reda på att en av mina närmsta vänner sedan elva år tillbaka har hatat min personlighet i flera år.
Ska då nämnas att jag har gjort mer för den personen än för någon annan kompis, då jag stod upp mot personer som mobbat henne i flera år.
Dessutom förlåtit henne för att tracka ner mig och en annan kompis (ofta när någon blivit mobbad så har den personen väldigt dåligt självförtroende, och då gick det ut över mig och min kompis.)

Det jag irriterar mig mest på är att jag fick reda på det av en annan kompis, för till mig har hon då inte haft modet att säga någonting.

Jag har träffat mr Right.
Vi var ihop för några år sedan men de höll ett år för att jag sumpade allt med min avundsjuka och lite till. Nu har jag "gått vidare" utåt sätt men jag kommer alltid älska honom, allt jag drömmer om är att får leva med honom som förr .. ja bor inte ens nära honom men vi är bra vänner än, han tror jag gått vidare men somsagt han betyder allt för mig. (vi pratade en gång om att börja om men han orkade inte just då.. sen blev de inget mer om de)

Försökte gå vidare förra året med en ny kille, men de funkade inte alls, nu är jag gravid och ensamstående, älskar verkligen detta barnet.. men tanken kommer ändå "kunde de inte vart mitt och hans istället" USCH sjuka tankar nu när det är som det är..

jag har panik över att mina knän inte ska hålla under matcherna då jag har börjat få riktigt ont i dem

Ja känner skuld för våldtäckten ja råkade ut för, efter detta så har vissa i min släkt inte pratat med mej eller skickat en tanke.. Ja har raderat dessa ur mitt familjeträd och när jag nu återvänder till Svedala igen kommer ja inte att vilja prata med dem.. De finns inte längre men vet inte hur ja ska säga det inför min övriga kvarvarande familj

Jag firade påsk uppe i Sthlm tsm med en kille som jag inte träffat innan. Vi var vänner när jag åkte upp och jag hade inte alls tänkt mig ngt annat. Tyvärr fick jag känslor för honom och det var riktigt jobbigt för mig att skiljas åt på perrongen. Jag saknar honom fruktansvärt mkt och har fått starka känslor för honom men jag kommer aldrig våga säga det för jag tror inte att det är ömsesidigt :/

saknar mitt ex fast vi gjorde slut för flera år sedan...kommer nog aldrig att komma över honom :(

kul ide att dela med sig av sina problem, hoppas jag inte bidrar med en dyster stämning :)

I alla fall, ibland vill jag bara skita i allt och flytta till en annan stad där ingen känner mig, jag hade en otroligt bra relation som slutade med att min pojkvän var otrogen, det var för cirka 5månader sen, vi träffades lite effteråt och hade sex och det kändes så bra för jag saknade ju han, han sa att han ville dela sitt liv med mig, jag var den "rätta" och han ångrade sig så otroligt, sen helt plötsligt så bestämde han att han inte ville ses mer, han hade ju förstört att chanser och förtroende. Speciellt hos mina föräldrar. okej tänkte jag, så jag raderade han helt från mitt liv, telefonnummer, bilder, ja you name it. men nu efter 5månader tänker jag fortfarande på honom varje dag, jag vet inte varför, jag var bara så otroligt kär, nu går jag inte ut på krogen lägre för jag kan ju råka stöta på han och hans nya tjej, jag är inte heller där jag vet att han kan vara. Då jag är på stan är jag sjukt rädd att träffa på han. Jag blir irriterad då mina kompisar drar upp hans namn. Det är bara så patetiskt att hans fortfarande kan styra min vardag. Men jag saknar han så otroligt. Det var mitt första riktiga förhållande, jag hade till och med flyttat in i hans lägenhet. jag känner mig tom helt enkelt och orkar inte starta något nytt förhållande, jag vill verkligen gå vidare men är bara så rädd att någon skulle kunna göra samma sak, i dagens samhälle är det ju en vardagsgrej att vara otrogen. Jag orkar inte lägga ner energi på att kanske bli ihop med en kille som gör samma sak, jag är endå ganska populär bland killar och det är flera som är intresserade men jag blir bara äcklad på något sätt, och det här med att ragga på krogen.. de flesta killar vill ju bara ha ett engångsligg, inget seriöst, just nu känns det som att jag skulle kunna vänta 10år bara för att få det där seriösa. om jag någonsin kommer att kunna lita på någon igen.

Jag var tillsammans med en kille i 2 år jag var otogen och under den tiden hade jag och min pojkvän problem och hade inte så bra sexliv( dvs inget sex alls), jag blev gravid med killen som jag "vänsterprassladade" med och jag och min pojkvän avslutade vårat förhållande på mindre än en minut. Vi hade flyttat ihop och delade i princip hela livet tillsammans. Jag saknar honom så, nu är jag helt ensam eftersom jag valde att göra en abort på grund av omständigheterna. Killen som jag skulle ha fått barn med förlät mig aldrig och nu har han tillsammans med min bästa kompis som inte har någon aning om varför jag och Marcus gjorde slut eller varför det är spänd stämning mellan mig och hennes pojkvän.

Jag klarar inte av att vara i samma rum som honom. Vi var dock på en resa tillsammans med skolan (jag och han), det blev att jag somnade i killarnas rum eftersom Marcus hade ringt och bråkat med mig och hur vi skulle göra med alla grejer i lägenheten. Alla som var med på resan hade tagit det lugnt och druckit alkohol den kvällen och jag somnar med min bästa väns pojkvän i hans säng, helt plötsligt händer något och vi kan verkligen inte hålla händerna ifrån varandra. Jag har aldrig varit med om en sån sexuellspänning mellan två personer, det går inte ens att förklara. Vi hade sex hela den natten och resten av resan sov jag där varje natt. Min bästa vän vet inte om något och nu efter resan är det spänt när hon är med men han brukar komma hit ibland och då glömmer båda bort verkligheten.

Jag vet att det jag gör är helt fel men vi kan verkligen inte stå emot varandra. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om min kompis får reda på det för jag orkar inte med att förlorar en till som jag verkligen älskar. Jag har inga känslor för killen utan det är så enkelt att ta honom och det är det bästa sex jag någonsin har haft, kanske beror på att det är "förbjuden frukt" ?

Jag kollar igenom min pojkväns sms bara för att jag är så jävla svartsjuk utan anledning och jag hittar aldrig nått. Puuh!

Jag kysste min killkompis på skoj på fyllan. Hade världens ångest efteråt, men efter ett snack med mina tjejkompisar så var det ingen big deal. Vi är ju inte kär i varandra så..

Jag mår inte dåligt över något......

Ville bara säga att du ar ett väldigt fint namn :) <33

hur kan man vara kär i någon man enbart träffat över ett dygn, det är sjukt, ändå så är jag det. jag försöker intala mig det varje dag att han inte bryr sig om mig, att vi aldrig mer kommer träffas (killen bor i ett annat land). men endå går det inte en dag utan att jag tänker på honom?

Jag är tillsammans med en kille som inte har samma religion och kultur som jag har. Det gör mig så ledsen att vi aldrig kommer kunna vara tillsammans öppet för hans föräldrar .. Då han måste gifta sig med en tjej från samma land som han själv. Plus att hans familj är muslimer så sex får han egentligen inte heller ha.. Även om vi har haft det.

Och jag kanske måste flytta efter sommaren.. Blir bara så ledsen när jag tänker på det här ! :( Han betyder så jävla mycket för mig.. Men det känns som vår kärlek är hopplös tyvärr. Även om det har varit vi till och från i ett år nu. Han är perfekt och det kommer göra otroligt ont att lämna honom om jag måste :( Känns hemskt när man vet att man inte har så lång tid kvar tillsammans :'(

Jag skulle nog inte vilja säga att jag skäms över något just nu, men var med om en lite omskakande upplevelse idag. En äldre kvinna började skrika på mig på tunnelbannan när jag skulle sätta mig ner på ett av de sätten som var lediga vid henne. Hon kallade mig för idiot och massa annat..
Varför måste sådana människor finnas?

hmm.. har pojkvän sedan 5 år men kan ändå inte sluta ha seleb-crushes! haha..just nu i en otippad skådis men något med han som är så sexigt.. även fast han är 54 år! kanske just det? haha nej då men. det är iaf Michael Emerson (Ben i LOST). Trodde ja inte om mig själv. Var Robert Pattinson för ett tag sedan men vem har inte haft crush i han?

Jätte härlig idé Stina! Det här är nog ett bra sätt för folk att få skriva av sig lite i vetskap om att människor läser det, men ingen vet vem som skriver det.

Kram

jag har funderat på en sak ett tag om ditt namn, heter du stina lee som typ anna-maria eller är lee ditt efternamn?

nu till bikten! jag har ingen motivation till nånting, jag ser inte ens fram emot sommarlovet! jag vill bara snabbspola tre år eller så. jag känner ingen lust till livet alls men jag vill inte dö. Jag har bara ingen lust till nånting, jag vill inte vara ensam men jag vill inte umgås med nån, jag vill inte vara vaken men jag vill inte sova, jag vill inte äta men jag vill inte vara hungig osv osv. listan blir lång. Jag vet varken ut eller in och detta gnager i mig hela tiden, jag har ständig ångest! identitetskris kanske? är ialla fall jävligt trött på de. vet inte om de var någon bikt direkt men..

Jag vill ha ett extrajobb men får inge :( har vart o lämnat CV på jätte många ställen men får inget svar, vad ska jag göra?

en kille i min klass, vi typ "flörtade" ett helt år, och strulade typ och såh, jag gillade ju honom då men var liksom inte kär, sen nu har han skaffat tjej och jag kunde inte vara kärare. Nu undviker jag honom hela dagarna för att det gör för ont att vara nära honom.



låter greeat huh? ;)

Jag är depprimerad, och har självmordstankar. Mitt liv är i kaos...plus att jag har ätstörningar.

Sen, så blir mitt liv inte bättre av att jag idag kuggade 2:a gången på mitt körprov med samma surgubbe som förra gången...och det finns inga lediga tider...o jag måste göra om alltihop.

Life sucks.

jag har inget att säga...

Visst, jag har inte ett perfekt liv men jag mår fan dåligt av att läsa alla bekännelser om övergrepp, självmord, ätstörningar etc.

Tjejer, sanningen är nog inte alltid den bästa men våga stå upp för er, gör något åt saken för så här kan det inte fungera. Kämpa på!!

Jag ska int bekänna något så, utan det är mer en grej som känns jobbig :/

Det är så att jag går första året på gymnasiet, jag går det naturvetenskapliga programmet. Alla som man pratar med säger att det är en svår linje och jag håller verkligen med!
Från början var det helt var det helt okej, men nu..
Det blir bara jobbigare och jobbigare , jag är så rädd att inte klara av det!
vad gör jag så lixom? Jag får ju inget jobb då..
Och det underlättar inte heller att se framåt, för att framför mig ser jag bara mer plugg..
och det blir ju absolut inte lättare med åren, tvärtom.
Jag tror att det finns flera som känner jag, det är jobbigt med skola, absolut!
Men jag får verkligen ångest :/
Jag vet verkligen inte vad jag ska göra annars.
Inte så spännande att läsa kanske, men skönt att skriva av sig lite, om det som man bekymrar sig över.
Förövrigt så tycker jag att du har en jätefin blogg, fortsätt så! :)
Jag håller med de som skriver att du visar att du är en helt vanlig tjej, skillnad är att du driver en blogg med många läsare.
Men jag tror att många uppskattar det mer att du verkligen visar dig själv :)

Puss, ha det bra!

Något jag verkligen vill ångrar så grymt i mitt liv är...

Jag och min vän S fikade för över ett år sen.
Vi skrev till våran andra vän S om att de skulle bli födelsedagsfiranden dagen efter och frågade om hon ville komma. Absolut svarade hon.. De jag ångrar så fruktansvärt mycket är att VARFÖR frågade inte vi om hon ville komma och fika med oss just då?
Den kvällen/natten dog hon... Gör så himla ont och jag hade velat träffa henne för sista gången :(

Mobbad av mina tjejkompisar i klassen. Har bara killkompisar just nu. Det är så jobbigt att inte kunna prata ''tjejsnack'' med någon. Jag behöver ha någon tjej som jag akn prata med.
Vad ska jag göra ?

jag har nyligen börjat läsa din blogg och har ej fattat än vad du jobbar med?

Det sägs ju att det man ångrar mest är det man aldrig gjorde, och det stämmer så jävla bra. Under 7-9 var jag otroligt kär i en kille i min klass men vågade aldrig göra något åt det. Jag funderar fortfarande på om han gillade mig då också, och tänker att han nog gjorde det men inte heller vågade. Alla som såg oss sa att vi passade bra ihop och retade oss för att vi gillade varandra haha, men båda förnekade det. Jag önskar jag hade gjort något, bara för att få reda på om han kände likadant så skulle jag sluppit gå och fundera på det. Men eftersom vi fortfarande är vänner och jag gillar han mycket som person så har jag en känsla av att det någon gång kommer bli vi, om än bara för en liten stund, men vem vet.

Det finns så mycket som tynger mig, att jag än idag trots att det snart gått 6 år tar på mig skulden när det gäller min pappas död. Jag vet att det var en olyckshändelse, men jag tar ändå på mig skulden.

Att min mamma kan säga att det är mitt fel att det hände, jag vet att hon säger det bara för att hon själv inte mår bra. Men det får inte mig att må bättre. Jag känner mig helt enkelt värdelös i hennes ögon, i allas ögon egentligen.

Även att hon klagar på mig om jag inte klarar skolan. Jag har prestationsångest, så mycket att jag inte orkar nånting. Jag har inte lust att plugga mer, ändå har jag inte gått ur nian än. Jag orkar inte prestera mer än vad jag gjort under grundskolan, för det har tagit knäcken på mig.

Btw, väldigt bra att du har något sånt här. Uppskattas av många!

Jag ser ner på feta människor trots att jag är en modell större själv.

Mår illa när jag ser tjockisar käka på mcdonalds och hatar mig själv för det.

Får lust att strypa en fet person som har satt på sig för trånga kläder så fettet hänger ut överallt, men mår skit dåligt så fort jag tänker tanken.

Själv gör jag inget åt min tjockhet, men hatar andra när de inte gör något åt sin egen.

Snacka om personlighets klyvning

alla tjatar om att man ''måste '' bli av med oskulden innan nian. jag känner sån press.

Hej Stina!
Jag har varit i ett förhållande med min kille i några år, men jag har syndat. Jag har hånglat med en killar vid ett antal tillfällen under tiden när jag var på semester med mina tjejkompisar utomlands och vi träffade ett gäng killar, vi festade och hade jätte trevligt tillsammans och efter ett tag så var jag i en av killarnas armar och kysste honom, samma sak hände nästa kväll och det värsta var att jag inte känner något dåligt samvete med detta. Inte heller nu när jag är hemma och har umgåts med min pojkvän igen. Vet inte om jag räknar det som otrohet då det inte var några känslor inblandade, men jag vet att det inte är rätt att göra såhär. Tänkte bara att skriva detta eftersom det är skönt att lätta sitt hjärta som du sa!
Tack för en jätte trevlig blogg, xoxo

Jag har varit tillsammans med min pojkvän i ca 2 år nu. Nyligen så kontaktade mitt ex mig, min första kärlek, och sen dess så har jag inte kunnat sluta tänka på honom. Han är ett jävla spöke som hemsöker mig och jag vet inte vad jag ska göra. Jag saknar honom, det erkänner jag, men jag älskar min pojkvän och skulle aldrig göra något för att göra honom illa. Jag vill inte ha mitt ex tillbaka men jag vill ha någon slags kontakt med honom men om jag säger detta till min pojkvän så är det definitivt slut. Jag saknar mitt ex, rejält. Han vill dock definitivt ha MIG tillbaka och om min pojkvän skulle få reda på detta så skulle det ödelägga vårat förhållande. Jag vill ha kakan men samtidigt äta den. Helvete

jag är rädd för att vara sjuk

Jag hade sex med en kille engång bara för att vara snäll mot honom.

Aldrig mer! Man kände sig bara smutsig och äcklig...

hej stina jag har en bekännelse.
Jag är 14 år gammal men väldigt mogen är bara med äldre kompisar, nu kommer jag till saken jag är super kär i min brors kompis som är 20 och han är det i mig. vi är typ tillsammans och träffas alltid i smyg och en till sak jag FÖRLORA min oskuld med han. Grejen e här att jag vet att om min bror får reda på det här så kommer han slå sönder honom , jag är seriös också vet inte vad jag ska göra ...

Hej. Jag och min kille har varit tillsammans i 9, snart 10 månader. Alla mina kompisar fattar inte hur vi fortfarande kan va tillsammans. "ni är ju bara 14 år, vill ni inte leva lite?". Men jag vill ju leva med han, så länge jag älskar han eller tvärtom, men dom tjatar om det hela tiden och det börjar bli riktigt jobbigt. Och jag är så rädd att dom ska ljuga om en massa saker till han om mig, för en av mina vänner vet jag har gjort det mot en annan tjej jag känner, de gjorde slut dagen efter. Plus att jag nyss har flyttat från min mamma till min pappa. Det var ganska jobbigt att berätta för mina vänner och så, å dom förstår inte varför jag flyttade. Men det är så svårt å förklara för min mamma är jättesnäll när mina kompisar är där. Men sen när det bara är familjen hemma så är hon helt annorlunda. Och hon har varit sur på mig ända sen jag flyttade, jag har knappt fått en kram från henne. :(
Men hoppas det blir bättre med tiden

Jag ska äntligen få operera mitt öga jag skelar på :)

jag har berättat för mina föräldrar när jag var liten att jag blev utsatt för pedofili av min farmor och farfar. Nu på senare dar kommer jag inte ihåg någonting av det, så jag vet inte om det är sant.
jag var 2 år när jag sa till mamma och pappa såhär : farmor och farfar har petat här, och visat.
Jag vet inte ens om det här är sant. Men vi har haft utredningar omdet här med polisen och allting i hela mitt liv. nu är jag 14!
Men jag har alltid setat och försökt hitta på något som låter trovärdig när dom har frågat mig.
Men om jag sa det här när jag var 2 år, så tror jag inte att jag skulle ljuga.
Meeeen jag vet inte hur allt ligger till.
Har nu mera ingen kontakt med varken farmor eller farfar. TÖNK OM JAG HAR LJUGIT OM DETTA I ALLA MINA ÅR? :O
hoppas verkligen inte att du tar reda på vem jag är eller så.. för då får jag ÅNGEST! verkligen. vet inte riktigt vad jag skulle göra om detta kom ut att jag hade ljugit.
Bra blogg föressten. Kram Sanna

Ibland när jag har hemtenta så säger jag att jag sitter vid datorn och pluggar fast jag spelar spindelharpan. Det är inte ens roligt att spela, så det känns inte som så mycket fusk som om man skulle göra något roligt. :)

Jag har under flera år mått dåligt över mig själv och försökt ta livet av mig.

Jag förlorade oskulden då jag var 14 med en kille som var 20 år äldre. Var sedan med honom varannan vecka och hade sex i ett drygt år. Nu är jag 16, ingen vet om detta förutom jag. Träffar honom då och då men nu är vi bara vänner. Ångrar det jag gjorde så otroligt mycket. Men ung och dum?

Har aldrig varit ihop med någon.

Måste få ur mig mina tankar kring en kille, eller man snarare, som har "visat intresse" för mig. Jag är snart 16 och han är 25..! Jag vet att detta kan gör många upprörda och chockade hehe, men ingen förstår verkligen.
I alla fall, vi båda tränar karate. Jag har tränat i ca 2½ år och han inte varit där speciellt ofta, bara några enstaka gånger, då han tränade mer förr. Sen i höstas började han komma oftare på träningarna och följde med som coach till SM. Under den tiden märkte jag ingenting speciellt. Sen resten av hösten, från oktober ungefär, började jag märka vissa tecken och så. Han sa gumman till mig, gav mig kramar, sa att jag var söt osv. Jag tyckte väl att det var lite kul sådär, men tänkte aldrig seriöst på det. Däremot har jag alltid tyckt att han är jävligt snygg!
En sak är dock att han har familj.. Jag vet, det är fel. Vilket också är mångas första tankar. Att han borde sluta visa intresse för tjejer som är nästan 10 år yngre än han själv, och det tycker jag också. Att det är fel alltså, men ändå är det något i mig som verkligen tycker om honom. Jag ser honom inte som en desperat man som är ute efter tjejer på det sättet. Han är så omtänksam, och han bryr sig om mig. Visst, det kanske är något "spel" för att jag ska känna förtroende för honom eller nåt, men det känns inte så. Borde han inte ha gjort något tidigare då? Det har trots allt gått över ett halvår nu..

Ni kanske undrar vad han har gjort mer, och det är vääldigt mycket. Han frågade tex en gång om mitt mobilnummer och smsade dagen efter. Sen har vi smsat flera gånger. Han skickade bla sms på alla hjärtans dag. Sen har han ringt en gång, sagt att jag har fina ögon, kramat mig flera gånger och en gång bad han om en puss när jag hade råkat riva honom (karaten hehe). Det gjorde jag dock inte, visste inte vad jag skulle säga. En annan gång kom han och höll om mig bakifrån också. Länge. Varje gång det händer något känns det så himla bra, och tex när han ringde eller när han stod där och kramade mig bakifrån blev jag helt pirrig! Helt sjukt att jag kan känna så för en 25-årig man liksom! Blir förbannad på mig själv ibland.

Han har kommenterat min ålder några gånger också. En gång frågade han när vi skulle fika, lite på skämt. Jag svarade inte, utan skrattade lite. Då sa han något i stil med "när du blir vuxen eller?". Då frågade jag hur gammal han menade med vuxen och då viskade han i mitt öra "17". Då blev jag också helt varm.
Sen en annan gång när vi smsade och jag skrev att han skulle ha så trevligt, svarade han detsamma lilla du.. Jag ifrågasatte lilla du och då skrev han att ja du är väl lilla? Och sen skrev han att han skulle sluta kalla mig lilla när jag fyllt 16.
Jag kan inte prata om det här så mycket med mina kompisar, eftersom de inte riktigt förstår vad jag känner för honom. Allt vore så mycket enklare om jag bara kände avsmak:P Om jag kunde ignorera honom liksom, men de kan jag inte.

Är det helt konstigt och fel att gilla en man, i mitt fall min tränare, som är 25 år och har familj? Det är skitjobbigt!
Mina föräldrar märkte tydligen lite på sm ockå, och sen tror jag mamma har pratat med någon (kan vara min kompis mamma som kanske hört när jag berättat om någonting) för hon vet tydligen en massa grejer han har gjort! Så hon håller på hela tiden och frågar om han varit där och vad han gjort.. En gång sa hon att hon skulle gå dit och prata med honom om han gjorde något, haha.

Men är någon av er i en liknande situation? Och hur har ni gjort?

Mina kompisar säger att jag är smal. Jag sportar 5 gånger i veckan. Men i skolan tjatar ändå alla på att dom är så tjocka, och då tittar jag på dom och tycker att dom är lika smala som mej. Då undrar jag om jag är så smal som jag tror jag är eller om jag bara vill det. Sen känner jag mej oerhört sressad över skolan. Nästan alla mina kompisar har bra betyg och då måste jag också ha det, så jag stressar ihjäl mej. + tennisen och fotbollen.

Jag har alltid haft dåligt självförtroende, men på senaste tiden har det vart hemskt. Jag tycker att jag är tjock, ful och inte duger till något. Blir knäckt varje gång jag ser en smal, snygg tjej. Känner vääärldens avundsjuka och till och med hat mot personen. Ibland får jag anfall och börjar stortjuta av ingen märkbar anledning. Min pojkvän säger att jag är fin och försöker övertyga mej att jag inte är tjock alls, men jag tycker inte det verkar som att han verkligen tycker det själv. Så har jag blivit besatt av att få bekräftelse av honom. Vill hela tiden höra honom säga att jag är fin och att han älskar mig. Säger han inget så frågar jag, om och om igen. Jag är nog en jävla pain in the ass egentligen:S
Skärpning på mig....

Efter nyår har jag träffat världens gulligaste kille, vi är väldigt olika men han får mig verkligen att my så bra. Från början var jag väldigt skeptisk till han och hans sätt att vara, han är verkligen en tjejmagnet. Han hade tex varit hemma hos sina föräldrar och efter det hade han haft sex med en tjej och sen kom han och var med mig och min kompis. Han har ett väldigt brett register om man säger så.

Jag började så småning om att falla för killen och har inte mått så bra som i hans närhet, han uppmuntrade mig och fick mig att förstå att jag är vacker och har en fantastisk personlighet. Vi var med varandra varenda dag och när vi inte var med varandra så skickade vi sms eller pratade i telefon. Efter ett tag blev han lite små dryg och sen slutade han höra av sig, eftersom jag slutade höra av mig så ringde han mig några dagar efter och då fick han reda på att jag skulle på semester om fyra dagar. Han fick panik och sa att han verkligen var tvungen att träffa mig innan jag for och att han ville mysa med mig eftersom vi inte skulle träffa varandra på en vecka, jag förstod genast då att något konstigt var på gång. Det blev aldrig att vi var med varandra innan jag for, jag såg han en snabbis på ett fik kvällen innan jag skulle fara men mer än så var det inte. Jag hinner endast ha varit borta i en dag så får jag ett sms av killen : Hej. Ville bara säga adjö och tack för tiden. Nu flyttar jag.

Han flyttade alltså hem till sina föräldrar och sen säger han att han kommer att komma tillbaka och att det inte är slut mellan oss. Han är tydligen dålig på Hej då, så han valde att skriva det på ett sms eftersom det var den enklare vägen. Det känns surt eftersom jag hade börjat få känslor för killen och han fick mig att må bra. Vi pratar lite ibland, det är förståss då han ringer mig och känner att han vill prata med mig. Det spelar ingen roll längre eftersom det kommer aldrig att bli något mellan oss igen men det känns ändå bra att han inte kan släppa mig i första taget. Tack Stina.

saknar sommaren och min släkt som finns i ett annat land så himla mycket :(

jag är bisexuell, men kommer aldrig kunna berätta något för några av mina vänner för de tycker "att lebbar är äckliga" IDIOTER! detta får mig att må dåligt, jag är ju fortfarande samma person. jag är inte attraherad av någon av mina vänner, verkligen inte, men hela grejen med att komma ut till ett gäng homofober känns inte direkt lockande.

jag har varit kär i en kille i snart 5 år. har aldrig riktigt vågat säga var jag känner, och oavsett om jag är singel eller inte så finns han alltid i mina tankar. jag tror verkligen att han är the love of my life. ingen vet detta utom jag och min allra bästa vän (som förövrigt inte är homofob haha). jag vill leva resten av mitt liv tillsammans med honom. jag är verkligen kär, jag älskar honom. har skrivit ut en bild på honom som jag gömmer i mitt rum och kollar på innan jag ska sova. jag brukar ofta gråta över honom, fast än jag inte ens försökt få honom...

det känns som jag aldrig kommer bli tillräckligt tillfredsställd sexuellt.

mina fantasier är sjuka; det jag gillar är brutalt... skrämmande för vissa. och jag har en pojkvän som jag älskar, men det känns lite off att säga t.ex. "slå skiten ur mig" till honom. och även om jag approachar ämnet lite mjukt allt som oftast, så verkar han fortfarande inte ha fattat att jag inte riktigt har någon gräns.

iofs kan hans gräns redan vara nådd, men... nu handlar det om mig.

jag vill ha det så, jag vill ha det hänsynslöst och förnedrande till bristningsgränsen... jag vågar ibland inte ens säga sånt högt. mina vänner vet att jag är lite av ett freak när det kommer till sånt, men de skulle bara veta..

men jag vet också att jag aldrig kommer få det så som jag vill. och det SUGER.

om jag inte lyckas på Nimrod Dormin i säng d.v.s...

Kul med biktning ^^

Jag har precis insett ett misstag jag gjort. Jag dumpade min fina pojkvän för att jag trodde att en annan kille skulle vara bättre för mig. Men, sakta men säkert inser jag att den här andra killen bara är fel för mig. Nu har jag ångest och vill ha tillbaka mitt ex. Haha, kärlek är ingen dans på rosor...

Jag skäms lite för att jag är kille och gillar din blogg. Du är cool, du är svär, är lite grov i käften och lever ett vanligt helylleliv som alla oss andra. Känns mer äkta än Kissies som provocerar till sig läsare eller som Blondinbella - som är med i media så fort hon chansen.

Just ja, sa jag att jag är hetro också? Jag går alltså emot normen ännu mer, då jag inte är någon gayperson med schlagerintresse eller en liten hund. Egentligen skäms jag för att jag skäms över att jag läser en blogg.

Jag hoppas du hajar vad jag menar. Fortsätt som du gör och jag ser fram emot dina inlägg. Mest gillar jag de lite mer "viktigare" som du tar upp ibland. Adios.

Jag älskar min kille, och han älskar mig. Men vi kommer troligtvis göra slut, för jag är inte kristen men det är han. Han kommer aldrig att älska mig som jag älskar honom.

Jag blir så förbannad varje gång någon röker. speciellt inne på skolan. Jag har sagt till jättemånga gånger (på elevråd, till lärare osv.), men fortfarande står de där. Jag är rädd om min kropp och tränar mkt och vill därför ha min bra kondition. Snart kommer jag väl inte att ha det längre med tanke på att man blir en passiv rökare varenda jävla dag!

Jag är stark och har bra självförtroende. Ändå är jag alltid så rädd för att inte duga i vissa andras ögon.

Jag höll på ta livet av mig en gång, ångrar att jag var så svag.

Jag hade velat vara din vän. Du verkar vara en underbar person som inte sviker, en som man kan lita på.

jag ljög för min bästa vän, och sa att jag var tillsammans med en kille som jag inte är tillsammans med. och fejkar sugmärken med mera på mig själv.

Igår testade jag att snatta i en affär för första gången. Jag ville bara se hur det var, om det gick. Jag var nyfiken. Jag har hört många andra i skolan som pratar om att dom gör det ibland, och att dom hade jättekul när dom gjorde det, och att det var jättelätt. Jag tog en deo och nån hårmask för sammanlagt ca 40 kr... Ville egentligen knappast ha dom. När jag hade gått ut ur affären ställde sig en väktare framför mig och sa att jag skulle följa med honom, och att jag visste vad jag hade gjort. Jag fick panik och visste inte vad jag skulle göra. Jag funderade till och med att springa därifrån, tror han märkte det för han ställde sig ivägen. Men jag tog fram det jag hade tagit direkt och gav det till honom. Sen gick vi till nåt litet rum på barnavdelningen (det var på H&M) och dom ställde masser frågor om vad jag hette m.m. Dom ville ha numrena till mina föräldrar för att ringa dom. Och så kontaktade dom polisen. Efter ett tag kom polisen, och dom letade igenom min väska och jacka och kollade om jag hade tagit nåt mer. Men jag hade bara en deo och en hårmask, för ca 40 kr! Det stog framme på bordet. Jag har ju pengar! Det var så himla onödigt gjort! Det där kunde jag ju lika gärna ha betalat! Jag blev jätteledsen över att jag åkte fast och att mina föräldrar skulle få reda på det. Sen tillslut åkte jag med polisen hem till pappa i en polisbil och så pratade vi lite om det hemma, men det gick snabbt. Dom ville höra min version om vad som hade hänt, väktaren hade en egen som han hade skrivit på pappret med mitt namn m.m. Sen när poliserna hade åkt gick jag direkt till min säng och la mig och grät! Jag var så himla ledsen och ångrade det SÅ mycket! Jag grät mer eller mindre resten av dagen! Idag när jag vaknade var jag svullen under ögonen för att jag hade gråtit så mycket dagen innan, speciellt på kvällen innan jag skulle somna. Det tog lång tid innan jag somnade. Men jag gick till skolan som vanligt och försökte att inte tänka på vad som hade hänt. Men det gick inte, jag kunde inte tänka på något annat och kämpade för att inte börja gråta. När första lektionen var slut kände jag att jag inte orkade längre, jag ville hem! Jag kunde inte sluta tänka på det och grät lite på vägen till bussen och ibland på bussen, men jag satt och "läste" en tidning för att ingen skulle se tårarna i mina ögon. När jag kom hem grät jag och var jätteledsen. Det här är en av de värsta sakerna som har hänt i mitt liv och jag ångrar det sååååå mycket och tänker ALDRIG göra om det igen! Allt känns som en mardröm, något som aldrig skulle kunna hända mig på riktigt. Nu säger jag till er: SNATTA ALDRIG! DET ÄR ABSOLUT INTE VÄRT DET! Jag vet inte när jag kommer förlåta mig själv och glömma det här.

Jag brukar mmsa porrbilder på mig till min kompis kille. De har varit tillsammans i flera år och hon vet ingenting. Han tjatar om fler hela tiden och jag gillar att ge honom vad han vill ha :P

Detta verkade populärt :P

efter att jag blivit dumpad av en idiot till kille så gick jag ut med några killkompisar och festa bort allt deppigt med massa sprit... sen hamnade jag i säng med en av killarna, som visade sig vara ett svin efter bara 10 minuter då han berättade något jävligt hemskt, så jag slängde ut honom i trappuppgången utan kläder, de åkte ut genom fönstret. Varför han var ett svin? Det visade sig att han hade fru och två barn, varav ett var bara nån vecka gammalt...

Jag läser dessies blogg.

Jag är kär i en pojke som är en ängel. Ja en ängel är han, som tagen ur en saga. Han har rött hår, massor med fräknar och jättemörka ögon som man inte kan undvika att drunkna i. Vi var jättebra vänner förut men när jag berättade för honom att jag tyckte om honom mer än som en vän så slutade han prata med mig. Jag saknar honom så mycket så jag går sönder.
Jag är inte särskilt gammal men jag har aldrig känt den här sortens kärlek för någon människa. Och det konstiga är att jag fortfarande älskar honom jättemycket, trots att han ignorerar mig totalt.

Jag läser till ett yrke bara för att mina föräldrar tycker att jag ska göra det. Jag vet exakt vad jag vill göra med mitt liv, men skulle jag hoppa av skolan skulle mamma bli vansinnig. Ibland vill jag bara dra utomlands och slippa alla falska människor som finns runt omkring mig. Jag vill bara göra min grej och må bra, men nej. Det funkar inte för min familj. Om fyra år är jag klar och ska börja jobba. Om fem år kommer jag att ha tröttnat. Önskar att jag kunde ha mod nog att göra som jag vill, men ibland är det svårt att helt vända upp och ner på sitt liv. Men jag ska försöka. Jag ska!

jag känner mig så ensam. Jag har nästan inga kompisar, två som jag Kan vara med men ingen annan. I skolan är jag klassad som tönt även fast jag är tillsammans med haninges populäraste kille, han är helt underbar mot mig och jag älskar han mest i världen. Jag har min pojke, min familj (som förövrigt sviker mig i stort sett hela tiden) och en dryg och falsk "kompis"

Vilket liv va..

jag blev sexuellt utnyttjad när jag var liten av min mors nya man och min dröm man som jag är hemligt förälskad i flyttar tillbaka till usa och lämnar mig kvar, ensam..

I min klass (tredje året på gymnasiet) hade vi engelska utbytesstudenter i en vecka, vi hade redan bott hos dem året innan.
Tre timmar innan dom skulle ta bussen till flygplatsen och åka hem igen hade jag sex med den engelsman som bodde hemma hos killen jag var förälskad i, nykter. Det var så jag förlorade oskulden.
Ångrar inget ;)

När jag var i Malaysia testade jag någon slags drog i pillerform. Jag vet inte ens vad det var för drog och jag gjorde det bara för att jag kände att det kunde ha varit en kul erfarenhet. Jag har aldrig berättat det för någon och jag skäms över mig själv. Jag tycker inte ens om folk som är fulla?

Jag ljuger väldigt ofta för mina vänner för att slippa undan sociala tillställningar då jag lider av social fobi. Eller så gillar jag bara inte andra människor särskilt mycket. Har inte klurat ut vilken av dem.

jag har varit otrogen mot mitt "ex" med en kille som jag hjälper till med hans hästar, han e äldre än mig men gud vilken charm och hur han är i sängen. Det e slut mellan mig o mitt ex, pga ina känslor efter alla år. OCh mitt sex fortsätter med den andra personen. Kan inte hjälpa det och vet att jag inte borde då han e 30. Men Vad ska man göra om man tycker om ngn väldigt väldigt mycket och passar/trivs med varandra!?

Jag bor i min brors(11 år) rum. Vägg i vägg - ingen dörr emellan, bor min andra bror (15 år) som sitter vid datorn jämt och därför ooofta är VÄLDIGT högljudd.
För att komma in i sitt rum måste min äldre bror alltså gå i genom rummet jag och min yngsta bror delar på. Anledningen till att jag får bo i hans rum är för att jag egentligen bor i en gäststuga som inte är isolerad. Mina föräldrar har lovat att göra det i cirka ett år nu, men de bara bryter sina löften hela tiden!
Jag vill ha ett privatliv, vill kunna sova en stund när jag kommer hem från en lång skoldag(jag pendlar 4 mil= går upp tidigare än alla andra i familjen, och kommer ofta hem senare ochså) men det går inte för ljuden från alla rum, vill kunna läsa, skriva, öva på sången(det jag älskar mest att göra) mer utan att höra att "Måste du sjunga nu?, det hörs i headsetet!", prata i telefon utan att alla hör(tycker det är pinsamt)
Tar aldrig hem kompisar när jag bor inne, eftersom vi aldrig får vara i fred. Det går helt enkelt bara på sommaren när jag bor själv.
Jag mår inte bra av det här, och har försökt berätta för föräldrarna, men de tar det inte seriöst alls.

Vissa är ju jättesorgliga att läsa! :( Och resten handlar om sex, haha! Kul grej iaf, bra initiativ Stina-Lee!

Det är så här, jag börjar få känslor för en kille som heter niklas, hur gullig kille som helst! i fredags var jag med han, min kusin och en till kompis och jag sov med niklas, var inte alls meningen men vi gled bara närmare och närmare varandra och tillslut låg jag i hans armar och höll hans hand, han sa så fina saker och var så gullig, men problemet är att han har flickvän! och hon och jag har blivit mer och mer kompisar eftersom vi har umgåts tillsammans med niklas och min kusin! han säger att han känner något för mig med men han älsar verligen sin flickvän så han har sån ångest! Jag har lovat att inte säga detta till någon men jag fick bara lov att skriva av mig, och tack stina det var så skönt!!

jag skulle ha tre kompisar som hos mig en kväll, varav en jag inte gillade, haha! då var det just den som jag itne gillade som frågade om denne kunde sova över hos mig den natten. Jag blev då alldeles, vet inte vad, oc skrev då till min andra kompis som skulle vara med attt "HALLÅ ****(min kompis), *** (den jag inte gillade)vill sova över hos mig, snälla snälla, du msåte också göra det annars vet jag inte hur det kommer gå!!!", och råkade istället skicka detta sms till personen som ville sova över. Han blev jättelessen och så hände det massa mer, vi är dock itne vänner längre, men sånt ångrar jag djupt, SMS ställer till med en hel del problem, hahaha XD usch, nu är jag biktad!

Jag hade sex med en otroligt dum kille, som jag såklart gillar nu men han gillar inte mig. En av mina närmsta vänner har anorexia och jag vet inte vad jag ska göra för att stötta henne. Jag tränar varje dag själv och min familj tror att jag också har anorexia. Jag total skiter i gymnasiet och har ingen aning om jag klarar av det här. Alla pressar mig och vill att jag ska förändras. Herremingud vilka småproblem jag har jämfört med andra, men dom är stora för mig.

när jag var liten och skulle på disco med min kompis så var vi hemma hos henne och sminkade oss och fixade våra hår innan vi skulle åka. jag hade inte så mycket pengar till läsk och sånt så jag snodde en 20 i hennes "skattkista" när vi skulle gå så upptäckte hon att hennes 20 var borta och jag är säker på att hennes mamma misstänkte att jag hade tagit den men hon sa inget.
hon fick en 20 av sin mamma istället.
Jag skäms för att jag tog den men har aldrig vågat berätta det för någon..

Jag kan inte sluta tänka på min söta körskollärare som är 15 år äldre än mig

Jag tänker på min kropp och vikt varenda sekund varje jävla dag. Har gjort det i 3 år nu. Tycker jag är fet som en gris fast andra ser mig som smal/normalviktig. Men jag vill se ut som ett benrangel, jag älskar smala tjejers kroppar och är så avundsjuk på folk som kan äta så mkt de vill men ändå vara smala som pinnar. Varför kan inte jag bli smal för? Varför måste jag svälta för att få den kroppen jag vill ha??!! så orättvist!

INGEN förstår hur dåligt jag mår, jag fortsätter le fast själen gråter..

kan man inte få berätta pinsamma och roliga grejer också? :)

hej stina,
har så ångest över en sak som hände idag att jag bara måste skriva av mig.
Jag träffar en kille som är 30, jag själv är 18. Visst det är 12 års åldersskillnad,mycket, men det är de också att jag har en pojkvän sedan 2 år tillbaka.
idag när jag träffade 30 åringen så hade vi sex med varandra. Nu har jag verkligen jätte dåligt samvete för detta. Vet inte om jag ska berätta för min pojkvän eller inte.

Jag älskar min pojkvän galet mycket. Efter en liten semester nyligen då vi var tvugna att köra ut i skogen för att "rulla i halmen" i hans föräldrars nya bil(syndigt) så har det blivit en total nytändning och det känns helt jävla underbart!

Jag har ingen riktig vän. Jag har kompisar, men ingen vän, som man verkligen kan lita på.

Vad är det för fel på människor idag? man kan typ inte lita på en jävla människa längre. Världen är typ helt jävla fucked up.

Jag saknar verkligen någon som jag kan prata med. Som är där för en och ställer upp.

Så många som är jätte ytliga och kallar alla för bästisar och har så jävla många kompisar men egentligen bryr dom sig inte om någon annan än sig själv. Alla vill ha uppmärksamhet.
Och så blir jag så jävla ledsen på tjejer i klassen som snackar skit om allt och alla bara för att dom är avundsjuka. Bara för att nån mår bra i mig själv och har bra självförtroende och ser rätt bra ut så pratar dom bakom ryggen på en och säger att dom inte tycker om en. Utan att ens känna personen.

Varenda dag när jag åker hem från skolan så snurrar allting i mitt huvud. Det går inte ens att förklara. Jag blir bara så ledsen. Det känns som om jag bara ger och ger och får aldrig något tillbaka.
en utav mina kompisar tillexempel bryr sig bara om att prata med mig när hon har något problem, bara för att HON VET att jag lyssnar,. då helt plötsligt kan hon kalla mig sin bästis för att jag troligtvis var den enda som orkade lyssna.

Jag vet inte, det går inte att förklara precis allt man känner. Allt är så konstigt bara och jag funderar bara hela tiden. Är det ingen som känner något som helst.

Hm, jag blir helt tokig i hjärnan!

...en vårförälskelse i en kille som är 8 år yngre....

Jag och min pojkvän har varit tillsammans i över fem år och bott ihop i tre, jag älskar honom hur mycket som helst. Men ibland drömmer jag så väldigt hemska drömmar om att han lämnar mig och är med en nån annan tjej. Jag vaknar ibland och gråter! Kanske beror det på att jag inte alltid är så snäll och trevlig mot honom?

Jag hade anorexi för några år sedan, men har lyckats gå upp i vikt. Men nu känner jag mig precis som innan jag fick anorexi. Misslyckad, äcklig, ful och tjock. Önskar att jag kunde gå ner i vikt och hitta en bra grund som passar mig. Där jag är nöjd med mig själv. För det är jag inte nu. Ibland äter jag ingenting och biter ihop för att bli smalare. Men då blir alla i min omgivning oroliga, vilket jag förstår. De vet hur jag betedde mig förra gången och vill inte att det händer igen. Och det vill inte jag heller egentligen. Åh vad jobbigt det här är. Det enda jag vill är att vara fin.

Jag känner det ibland som om jag kastat bort typ två år av mitt liv på absolut ingeting.. det finns så många saker jag velat göra, men jag har varit så missnöjd med mig själv och mitt utseende och varit så deppig att jag hellre gömt mig på mitt rum än gått ut och upplevt saker. och det har ju gjort att jag förlorat så mycket. och jag hatar det. tack och lov börjar jag komma ur det och jag börjar gilla mig själv och må bra, men fortfarande känner jag ångest över att ha slösat bort så mycket tid och kastat bort så många vänner. Det är vad som tynger mitt hjärta mest.

jag är kär i en muslim. något som inte visat sig vara det lättaste....

förbjuden kärlek!
kan inte berätta vad/villka som är inblandade.
Men fyfan vad jag mår dåligt!

Så nu är jag biktad! :)

Jag fantiserar varje dag om att göra självmord, eftersom jag är så trött på livet och mår så dåligt av ångest. Men jag skulle aldrig våga.

jag har varit fräck men ändå fick jag många julklappar

Jag är så trött på att mina kompisar bara pratar om sig själva...Jag är den braiga lyssnaren....men något kanske jag också vill berätta?
Det vore trevligt om någon frågade hur jag mår...istället för att bara få lyssna på andras problem, vilket jag iof gärna gör, men inte hela tiden.
Tänk på det allihopa....tänk på människorna runt om er, värna om dem. Ibland räcker det faktiskt med ett leende eller att man frågar hur någon mår...

jag dejtade en kille, han var egentligen inte min smak utseende mässigt, men hans personlighet gjorde mig galen i honom. han förstod mig på ett sätt som ingen annan gjorde, och vi klickade från första gången vi träffades. vad som hände sen var att folk började lägga sig i vår relation och sa en massa saker som inte var sant. det fick mig att ta avstånd, o såra honom rejält.

jag åkte utomlands i en månad(till koh lanta faktiskt :D) o när jag kom tillbaka hade han gått vidare med en annan tjej. jag var så avundsjuk, jag grät mig till sömns för jag insåg att det var ju honom jag ville ha o ingen annan! det spelade ingen roll vad andra människor tyckte, det var det han hade försökt säga till mig men jag lyssnade inte. han sa åt mig att lyssna på mitt hjärta, men jag ignorerade honom. men som sagt, efter resan insåg jag vad mitt hjärta ville. och det var honom. men han hade redan en tjej. jag var så jävla olycklig, men bestämde mig ändå för att få bördan från mina axlar genom att berätta för honom hur jag kände. vilket jag gjorde. hans reaktion var lyckad, han sa att han hade saknat mig så otroligt mycket och att jag var den enda som fanns i hans tankar. allt blev som innan resan igen och vi var lyckliga. han sa en massa ord som fick mitt hjärta att börja le, han skulle aldrig såra mig o alltid finnas vid min sida. det jag skäms över är att jag trodde honom. bara nån dag senare sa han till mig att han inte var redo för något förhållande då han inte bearbetat sitt ex än.

nätterna var långa o plågsamma, varför hade han sagt en massa saker som gjorde mig glad o gett mig förhoppningar när han sen tog tillbaks allt? jag hade bett om sanningen, att han istället bara skulle säga att han inte ville ha mig, men han gav det klassiska: det är inte ditt fel, det är mitt. en vecka senare hade han en ny tjej... jag höll på o dö. jag blev så fruktansvärt arg, o varje gång jag ser honom går jag fram o börja skrika i hans ansikte. det är något jag inte skäms över, han sårade mig så nu är det min tur o förutmjuka honom. jag tog risken att skämma ut mig när jag berättade mina känslor för honom medans han hade tjej, o jag har skämt ut mig framför alla som vet att jag kämpat för honom.

trots att jag hatar honom så otroligt mycket, saknar jag honom nästan lika mycket. han var som mig fast i killform, samma humor o syn på saker. varje gång jag hör en speciell låt så kommer minnena tillbaka, och varje gång jag kollar på den där bilden.. hjärtat svider. jag fortsätter intala mig själv att en dag kommer jag hitta nån bättre, men jag vet att det aldrig kommer hända. han var min soulmate.

Roligt att läsa allas kommentarer. Många som har kärleksproblem och ätstörningar.. Jag blir inte förvånad tyvärr :/

Själv hade jag kunnat rabbla upp en massa jävla skit men jag håller tyst istället, bättre att se allt de positiva :-)

jag hatar att jag är en sådan person som bara tänker på alla andra. jag tänker aldrig på mig och hur jag mår och det får jag sota för efter att jag mår skit prinsip hela tiden!
usch.

jag menar.
en/flera kompisar tex stöter ut mig, eller asså skojar på allvar och snackar skit. sånt som tjejer är bäst på.
jag vet om det och jag mår skit. lärarna/läraren tkr jag ska säga till men jag svarar alltid ''neej, dom skojar nog bara, det blit säker bättre imorgon''
men nix, det blir det ej.

tillslut bröt jag ihop i bussen påväg till skolan.
men jag höll ut och gråten försvann. tills jag hörde hon snacka skit om mig , och hon satt bara sätet bakom!
då brast det big time.
jag grät och jag ville få det att sluta men nej.
det forsade, jag var så sårad och jag vågade inte säga till, jag var så rädd att ''tänk så blir hon sur nu, bäst att hålla tyst, jag klarar nog mig''
'' men tänk så blir det värre''
'' hon kanske snackar mer skit om jag säger till''

så jag sa aldrig till, jag åkte hem från skolan och mådde piss i 3 dagar efter. sen sa jag till henne men inte som jag hade behövt eller velat.
men , det hjälpte.

och jag är glad för de för denna personen är en av mina 3 bästa vänner.


och detta som jag har berättat nyss. har jag inte sagt till nån annan.

inte äns mina föräldrar.

så.

Jag är så glad över att jag för första gången inte har något som bara MÅSTE komma ut! Livet rullar på ganska bra, men visst har man dåliga dagar, men that's life! =) Jag tycker i alla fall att din idé("Bikten") är superbra och det kan verkligen behövas då och då för ganska många(för mig med, absolut!).

Kram på dig! Utav alla bloggare är du den härligaste och den personen jag skulle kunna lita på till 100% fast jag inte ens träffat dig! =)

Jag älskar att vara hög.

Igår pausade jag med min pojkvän som jag har varit tillsammans med i 8 månader. Det är inte det att jag inte gillar honom fortfarande, för det gör jag verkligen och det vet han om. Saken varför jag ville pausa var att i förrgår berättade han allt som han hade varit avundsjuk på under våra 8 månader. Det var verkligen ren avundsjuka. Det handlade om att han störde sej på hur jag var innan vi ens hade träffats, men jag kan inte göra något åt hur jag var förr, det borde trots allt inte inverka på vårat förhållande. Han hatade även att jag har killkompisar och berättade hur mycket han vill följa med då jag träffar dom bara för att dom ska låta mej vara. Han berättade även att han tycker det är jobbigt att hans kompisar berättar för honom hur snygg och så jag är. Men jag vet inte vad jag ska göra åt det? Jag kan inte ändra mitt utseende. Allt detta och mycket mer kom fram för två dagar sedan. Jag förstår inte hur han har kunnat gå runt och hålla inne på det i 8 månader och inte berättat direkt då det varit något. Skillnaden mellan honom och mej är att jag har varit ärlig hela tiden med vad jag har gjort, och han har gått runt och varit tyst. Det kanske var snabbt att ta paus efter en dag och han ville egentligen inte ta paus eller göra slut utan bara gå vidare tillsammans i vårat förhållande. Detta gör mej också förvirrad efter att han har öppnat upp sej och fått mej att tro att vårat förhållande inte är bra. Nu svarar han inte när jag ringer eller smsar. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag älskar juh honom

jag är fjorton och har ett förhållande på 2år men jag vågar inte ha sex

Jag och en tjejkompis startade en profil på bilddagboken tillsammans och hitta på ett namn, och tog en bild från google. Sen började vi skriva med en konstig kille från samma stad där vi bor. Vi va värsta på och frågade om vi skulle träffas. Han ville gärna det. Vi bestämde plats och tid nästa dag. nästa dag var en spöregnig dag och vi gick för att kika om han hade kommit dit. Det hade han, han satt under ett litet tak och väntade på "tjejen". Vi bara gick förbi och fnissade. Sedan skrev han och undrade varför hon inte hade kommit. Vi skrev att hon va blyg och att vi kunde träffas nästa dag istället. Den här gången gömde vi oss inne i en affär på stan så att han inte skulle se oss. (det e en liten stad och han kanske skulle börja undra). vi kikade ut och där kom han igen och ställde sig o väntade. vi smet ut genom affärens garageuppgång och tog en annan väg hem. Där stod han åter igen och ingen kom...

Jag lider av panikångestattacker och fobier för att flyga, tåg och buss. Bara min familj och mina närmaste vänner vet. Mina andra vänner tycker att jag är tuff och modig....ironi...

En av mina bästa vänner har svikit mig
och jag ångrar jag gav henne så många chanser.
Jag ångrar med jag släppte han jag älska.
Man får lära sig av sina misstag..

Utåt är jag den smala å ganska snygga tjejen, sportig, fint hår, fina kläder + mvg i dom flesta ämnena. E veg å är riktigt hälsosam. Jag har allt.
Det folk inte vet är att jag har en sån ångest över smalhet kontra att va vältränad. Det går i perioder men jag är bullimiker, ibland spyr jag upp maten tre ggr per dag, ibland kan det gå flera dagar mellan..


Min hemlighet

jag föll för en kille
som visade sig driva med mig
surt att jag fick reda på det nu
en vecka efter... :/

Jag får oftast höra att jag ser 4-5 år yngre än vad jag är. Om sanningen ska fram så har jag världens åldersnojja :/

Jag får oftast höra att jag ser 4-5 år ut yngre än vad jag är. Om sanningen ska fram så har jag världens åldersnojja :/

Jag blir aldrig nöjd över mig själv. Min personlighet, mitt utseende. Har svårt för att få vänner. Hatar mitt utseende. Vill se bra ut men jag orkar inte. Och jag blir arg på mig själv när jag inser hur ständigt ful och tråkig och grå jag ser ut att vara. Jag önskar jag hade kompisar och jag önskar livet var som en dans... Jag önskar att jag kunde bli nöjd över mig själv men dt går inte. Jag har försökt. Ska alltid skjuta fram allting. Går alltid runt i svarta och gråa kläder. Vill inte synas. Fast jag vill det lite. Måste jag vara så osäker? Fan!

min kropp. varje dag fantiserar jag över hur jag skulle se ut i en annan kropp. tack vare mina p-piller har jag gått upp jättemycket i vikt. Jag har provat olika sätt att försöka bli av de kilona jag gick upp, men utan resultat. suck, ge min en smalare kropp!

Idag var jag och mina 5 tjejkompisar ute och cyklade med bara 3 cyklar så vi cyklade 2 st på varje och då kommer ju såklart polisen! åh vad jag blev rädd men dom som bara att nästa gång åker vi in. dom åkte igen och kom tillbaka samma väg för att se om vi hade hoppat på igen och det hade vi ju såklart inte gjort. jag tänker aldrig mer skjutsa en kompis på cykeln mer. sen är vi bara 14 år och måste egentligen ha hjälm men polisen kan ju inte se ett års skillnad,får man iaf hoppas.

Jag är en 17 årig muslimsk tjej, men inte exakt kan man säga..jag bär inte slöja och jag får oftast ha på mig det jag vill, dessutom äter jag gris! men nått vi har gemensamt är att min pappa är så överbeskyddande! jag får inte festa, jag får inte träffa killar, jag får inte gå ut på kvällarna. Jag känner mig så instängd, ibland mår jag dåligt av det. Men tyvärr finns det inget jag kan göra. Ibland önskar jag att jag var svensk..

min pappa dödade min mamma när jag var runt 5 år , och enda sen dess har ja stängt ut alla mina känslor. jag har varit så självisk och bara skitit i andra människor. Under en tid hade ja inga vänner alls pågrund av att ja nt kunde lita på någon...men nu är jag 14 och är inne i min '' fjortis period '' , jag använder mycket smink , vill ha uppmärksamhet och tuperar mitt hår men det betyder inte att jag är en sämre person bara för det men endå blir jag kritiserad var jag än går. Livet går inte så jätte bra för mig just nu kan man säga..

jag tror jag har diabetes

Jag har haft sex med min styvfar till och från i nio år.

jag vill bli smal :(

Jag och en kille hade allvarligt på g förra sommaren, men det slutade i katastrof. För att hämnas på honom så började jag dejta hans storebror. Vilket bara ledde till mer kaos...

Det var ett tag sedan, ett år snarare. Jag bröt ihop på jobbet och bara grät. Vissa dagar kan jag känna mig jätte nere. Trodde det var fel på mig men tydligen var jag bara "omogen". Jag fattade inte riktigt varför jag skulle vara det. Men tydligen för att jag vill ha allt på en gång. Fint hus, barn, gifta mig. Allt tar ju sin tid. Det var längesedan jag kände så men ibland kan jag känna av det pytte lite. Det hjälpte verkligen att prata med någon. En annan sak är att jag älskar att se en underbart bra film och bara drömma mig bort, inte vara i den hemska värld vi lever i. Jag har det bra, kille sedan 3 och ett halv år tillbaks, ett hus vi fixar iordning, fina vänner och ett nytt jobb på g. Men ändå så känns det tomt inuti mig ibland... Vet inte varför.

jag vill bli smal :(

Jag har sårat en kille som jag vet verkligen gillade mig. Jag har ljugit och svikit sanningen. Hoppas gud hjälper mig och honom igenom det här och fortsätter stå vid vår sida.

Klarar mig inte utan honom, han har varit min vän i över ett års tid och vi har stöttat varandra till tusen.

jag ångrar att jag började säga till mig själv att jag var tjock. Först var det bara en lek men några i klassen typ. Alla gick & sa att de va tjocka. Men nu är det allvar. Jag har dåligt samvete om jag äter något onyttigt. Gör jag det så måste jag rå träna. & jag äter max en gån per dag numera. Oftast blir det vatten & frukt. Ibland nån macka. Det är verkligen skit jobbigt. & jag har kan inte sluta. Jag vet att jag gör fel. Men jag mår illa av mat. & jag kan bara inte äta. Det är helt sjukt jobbigt. & det är inte så som folk tror. Jag säger det inte för att folk ska säga: nej du är smal! Jag tycker jag är tjock. Fast än att jag är nästan 1,70 & väger 43 kilo. Nej det är itne jätte lite. Men jag känner mig tjock bara. Det finns värre. ja vet. men ja.

Jag önskar att jag vore smal, lycklig, hade tillräckligt med pengar och äkta vänner att umgås och ha roligt med. Det är det ända jag begär i livet, typ. Men tydligen är det för mkt begärt??

Hej Stina. Jag ska troligtvis börja pugga till hösten och jg är jätteorolig. Ja kmmer attsakna min famlj så sjukt mycket. hur ska jagkunna skiljas från mamma? Uscha vad jobbigt. utåt sett vill jag attall ska troatt ja är säker, men det är jag verklign inte,,:(

Egentligen är allting i mitt liv toppen, förutom det faktum att jag för tillfället inte har något jobb. Har varit arbetslös i snart två månader, och det börjar kännas riktigt jobbigt. Jag har en hög arbetsmoral och behöver ständigt ha något att göra, men jag lovar att det löser sig. Mest vill jag få sagt att jag är fruktansvärt kär i min älskade Johan, som för tillfället befinner sig i Tyskland där han studerar. Det är en enorm tomhet, men när han kommer hem om 4 månader, vet jag att vi är starkare än någonsin. Jag älskar honom, han är min lycka! Kram på er alla

Har inget att bikta. Ville bara säga att jag tycker du är otroligt vacker o att jag gillar din blogg väldigt mkt, kul att du är så naturlig o inte likadan som den andra storbloggarna, verkligen one of a kind! KRAM o fortsätt som du gör

synd att det är 4 minuter sent....jaja jag överlever ;)

jag saknar att umgås med folk, jag sitter hemma nästan alla helger.
Jag vill inte sitta och fråga när folk vill ses, för dom säger bara att dom kan när som helst typ.
trots detta säger dom att dom saknar mig, men varför kan dom då inte bara bestämma en dag?
Jag tycker att det är deras fel, är det de?
Eller är det egentligen mitt fel?

Jag strular sönder med min bästa killkompis varje gång vi är själva, trots att han har tjej.... Jag kan inte låta bli honom!

Någon ovanför som skrivit att hon är 16år, och killen är 25.

Jag är tillsammans med en kille som är 10år äldre än mig och vi har varit tillsammans mycket länge. Alla i våran omgivning har reagerat på detta, men nu är det ingen som tänker på våran ålder. Jag och min kille har aldrig ens brytt oss om åldersskillnaden. Vi älskar varandra, det är vad som räknas =).

Stina, kan du inte nämna dom här kommentarerna i något inlägg? Så kanske jag och den andra tjejen kan få kontakt? Jag hade gäran velat ha någon att prata med om åldern när jag började träffa min kille!

Hej Stina! Vilken bra idé!!

Det jag nu kommer att berätta är något som jag inte har kunnat eller vågat berätta för någon...

Jag har varit tillsammans med en kille i ca 5 år och vi har ett litet barn tillsammans. Genom åren har jag förlorat mig själv mer och mer.. Min pojkvän har misshandlat mig flera gånger hotat att döda mig, hållt en kniv mot min hals otaliga gånger. Han trycker ner mig otroligt mycket.. kalla rmig för de mest kränkande orden en kvinna kan föreställa sig. Men ändå kan jag inte lämna honom.. Varje gång han har gjort något dumt mot mig har jag bortförklarat det (för mig själv) och tänkt att det beror på att han kanske har haft en jobbig vecka på jobbet.. han har det jobbigt just nu, eller att jag kanske var lite för "kaxig" osv.. Samtidigt vet jag innerst inne att det inte alls stämmer!! Det ger inte honom rätten att slå mig att förnedra mig! Jag VET det.. men jag kan inte lämna honom... Jag klarar inte av det. Jag har inga kompisar kvar så jag vet inte vart jag ska vända mig, de få som jag har haft har han lyckats "skrämma" iväg, eller hittat på lögner om dem tex. som om att de skulle ha försökt förföra honom när jag har varit på toaletten osv.. Vilket jag idag VET inte stämmer.

Jag drömmer om ett liv utan honom, samtidigt kan jag inte föreställa mig ett liv UTAN honom. Jag vet att jag mår sämre och sämre av att vara med honom. Jag har blivit så förändrad.. Jag vågar inte säga vad jag tycker och tänker om saker. Jag är väldigt försiktig med vad jag säger, för det kan misstolkas och ja.. det blir inte kul. Jag minns att han slog mig när jag var gravid i 7:e månaden, han sparkade mig i ryggen jag fick ett slag i magen han hotade att hugga ner mig (vilket han inte gjorde, men ändå!!) Efteråt grät han och bad om ursäkt. Det här är så sjukt, så ohälsosamt så det inte är sant. Men jag kan inte, jag vågar inte lämna honom.. Inte för att jag är rädd för att han ska hota och göra livet dåligt för mig, nej då. Jag har ingen. Min familj och jag har dålig kontakt, mina vänner är borta, jag vågar inte skaffa nya heller. De få gånger jag har gjort det så har det blivit ett jävla liv, det har slutat med att jag står där helt ensam. Han har inte slagit mig på ett bra tag nu, men så hände det förra veckan..
Framför vårat 1-åriga dotter!! Hon bara skrek och skrek och försökte ge mig hennes napp för att trösta mig.. Hon var livrädd, jag med. Jag grät och försökte hålla mig så lugn som möjligt för barnets skull och för att grannarna inte skulle höra, för det hade bara upprört honom mer.

Återigen så bortförklarar jag detta, men det håller inte. Jag vet ju vad som är rätt och vad som är fel. Jag vet vad jag måste göra men jag kan inte.

Jag har alltid varit en väldigt stark människa, men det här.. Jag skämms så otroligt mycket över mig själv..
Han har aldrig slagit mig blodig, så då kanske det inte är så farligt? Jag vet varken in eller ut längre. Jag skrattar och ler på utsidan, människor tycker verkligen om mig, jag är vacker.

Men ingen vet egentligen hur jag mår, vad som händer bakom stängda dörrar.

Tack. <3

Jag skäms över mig själv, och spenderar timmar framför spegeln även om jag vet att jag inte kommer bli smalare eller snyggare för det. Jag väger 65 kg till mina 175 cm, vilket är fullt normalt - trots detta är jag inte nöjd. Varför kan inte jag få vara den snygga, framgångsrika tjejen?

En sak till ; Jag har aldrig varit lyckligt.

Jag hittar alltid nya sätt att se fel på mitt yttre. Jag vet att jag är smal men ändå tycker jag att min mage putar lite och ibland ser helt motbjudande ut i vissa vinklar. jag vill ha en platt snygg mage inför sommaren och känner ångest över att jag äter för mycket onyttigt. Ibland om jag ätit onyttigt några dagar, kan jag få¨panik och börja tokbanta i en vecka tills jag gått ner de kilon jag lagt på mig. Är detta ätstörningar?

Jag har varit hemligt förälskad i en och samma kille i ett och et halvt år nu. Nu vet jag att han gillade mig innan med och jag ångrar mig så jsukt mycket att jag inte var lite mer "på"...

Jag tror att jag är sjukt kär i en kille, men haha det får verkligen inte vara så.
Det är min bästaväns ex.
vi mobbade honom för att han flörtade med yngre precis när dom gjorde slut.
Tror han är bög.
Han sminkar sig.
Hahaha, har aldrig sagt det till någon, men jag litar på dig :p

Stina - jag har helt gått miste om din omtalade blogg. Jag gillar dig. Din äkta jävel!:) Nu ska jag läsa lite här inne.

kram J

Jag vill verkligen ha barn, NU. Ingen som vet hur mkt jag tänker på det... drömmer om det..
Min sambo vill vänta och min familj tycker nog desamma. Men jag är 24 och redo.

Jag pratar om pengarproblem med min mamma bakom ryggen på min sambo. Vet att han inte skulle tycka om det.

jag vet att det bara va till sju men det skiter jag i. Jag har känslor för en annan kille när jag precis vart tillsamans med min pojkvän i fem år. Jag älskar min pojkvän oerhört mycket men vi har och har haft väldigt mycket problem. Vet inte längre om jag stannar kvar för hans eller min egen skull. Det jag vet säkärt är att jag inte är lycklig.

Oj vad kommentarer. Jag blir riktigt ledsen när jag läser igenom dom, så många som bär på hemligheter dom skulle må bra av att få ur sig. Det är så dumt att gå runt och tro att ingen skulle bry sig.

Bra initiativ iallafall, verkar som att många har ett behov av att lätta på locket. Så även jag, hade jag inte tagit mig mod att blogga om min depression i dag så hade jag nog biktat mig här....

Jag känner att jag inte har några riktiga vänner, alla visar sig som att dom är det ena stunden och hör inte av sig på väldigt länge (månader hit och dit). Den ända som jag litar på är mig själv. Ensamheten tar kol på mig. :(

Jag fyller snart 15 och har inte fått min mens än, och fyller bara ut 65aa i bh :( alla mina vänner och klasskompisar är helt normala med allt sånt. känner mig så misslyckad ....

idag blev min cykel snodd. jag hade haft den i en vecka! den blev snodd idag på skolan.... det känns så hemskt!

Jag är en av alla i den här frågestunden som har tappat motivationen.

jag gör inget i skolan längre, jag har börjat skolka (vara hemma från skolan utan att ens mamma och pappa vet det och "låssas vara sjuk") för att jag har sån jävla prestationsångest. Min idrottslärare pratade med mig idag och då fick jag typ världens utbrott för han sa att "du måste tillåta dig själv att må bra och ha god hälsa" fick värsta spelet på honom för det träffade verkligen hjärtat.

när allt går såhär dåligt slutar jag äta, jag känner mig tjock och äcklig och straffar mig själv, förr skar jag mig.
men det känns inte som att det är så mkt att göra åt, jag går sista terminen i 9an och sen flyttar jag själv, bort från mina föräldrar och börjar gymnasiet på en annan ort.

Hej Stina.

Jag är en kille som var tillsammans med en tjej i c:a 8-9 månader. Jag var nästan varje dag hos henne, och firade b.la. nyår med henne och sånt, och jag tyckte verkligen om henne.

När vi träffades, b.la. hon jag och hennes kompis så sa de typ " du vågar aldrig runka inför oss " och massa sånt. Och dum som jag va så gjorde jag det, jag vet inte hur jag skall förklara.

Den 24 feb 2008 gjorde hon slut med mig. Jag har legat och deppat hela dagen (29 feb) , men jag hade vid 20-21 tiden pratat ut med mamma o pappa.
Det kändes bättre och jag bestämde mig att vara hemma från skolan på Måndagen.
Men vid 20.30 när jag ligger o kollar på Andra Avenyn så ringer mitt X:s mamma o berättar att jag har "äcklat mig" för mitt X och "kladdat" på henne..
Jag får såklart utskällningar o massa sånt.
Och det går inte EN dag som jag inte tänker på detta.
Nu går vi i samma klass, och hon verkar fortfarande vara sur på mig. Men varje dag, varje minut varje sekund vill jag bara gå fram till henne, ge henne en puss och säga "förlåt".

Men jag vet att det aldrig kommer bli vi, igen.

:(

Jag har en ätstörning med vill inte erkänna det.

kanske är försent nu!
MEN
under en dag så strulade jag med 3 olika killar.
och jag hade NÄSTAN pojkvän.

men vid det tillfället visste jag inte vem jag ville ha av dom så jag testade dom..
TASKIGT!

jag har egentligen sjukt många biktningar..

Postat av:
min pappa dödade min mamma när jag var runt 5 år , och enda sen dess har ja stängt ut alla mina känslor. jag har varit så självisk och bara skitit i andra människor. Under en tid hade ja inga vänner alls pågrund av att ja nt kunde lita på någon...men nu är jag 14 och är inne i min '' fjortis period '' , jag använder mycket smink , vill ha uppmärksamhet och tuperar mitt hår men det betyder inte att jag är en sämre person bara för det men endå blir jag kritiserad var jag än går. Livet går inte så jätte bra för mig just nu kan man säga..

2009-04-16 @ 18:29:02

vill gärna ha kontakt med dig! har varit med om ngt liknande!!!

Gud vilken UNDERBAR ideé Stina.

Har inget jag kan säga just nu men kommer jag på något så kikar jag in igen och skriver ett par rader.

Kram tjejen / http://www.sandracarlsson.blogspot.com/

Jag och min pojkvän har nu varit tillsammans i 2,5 år, men för mer än ett år sedan var jag otrogen, det började oskyldigt, vi träffades på fyllan och det var aldrig riktigt meningen, sen började vi träffas mer och mer undertiden som jag var tillsammans med min kille. vi hade sex flera gången innan jag gjorde slut med min pojkvän, (han fick alltså aldrig reda på det) sen slutade jag och den andra killen att träffas och jag hittade tillbaka till mitt ex. För några månader sedan bara så var han otrogen mot mig, han ringde och berättade det, jag blev så jävla knäckt men endå så hade ju jag gjort samma sak, fast flera gånger? Varför jag inte berättade det från första början har jag ingen aning om, var väl för feg, stog inte för det. Vi hade det ganska jobbigt under den perioden också, så det var så skönt att bara kunna blunda för allt för en sekund.. vi är nu tillsammans trots allt som hänt. Jag kan fortfarande få dåligt samvete ibland, men jag känner också att alla gör misstag, och jag vet att det ALDRIG skulle hända igen, så varför berätta det och såra honom? det är bara så onödigt känns det som eftersom jag älskar honom över allt annat..

Bra idé

Jag är 18 år och har aldrig blivit kysst.

Jag har upptäckt att jag har fått bristningar över hela mina ben, mage, bröst och rumpa. Jag skäms otroligt mycket över detta och vågar inte visa mig i utan byxor eller tröja.

Jag är sinnessjukt kär i en kille som bor 80 mil ifrån mig.

Jag är rädd för min pappa, han har gjort mig illa flera gånger.

Mitt självförtroende blir sämre och sämre för varje liten grej som händer mig. Jag kan till exempel lägga till någon på Facebook som jag känner halvbra. Jag skriver varje dag upp hur många vänner jag har där, så att jag ska veta om någon tar bort mig. Om någon då tar bort mig så känner jag mig jättedålig och kan inte sluta tänka på det. Det är helt sjukt, jag vet...

Jag älskar när äldre killar spanar in mig och tror att jag är äldre än vad jag är. Känns lite förbjudet liksom. Tycker samtidigt att det är äcklig för att dom oftast är vuxna och jag är bara 16. Svårt och förklara men jag både älskar och hatar det själva uppmärksamheten.

Många sorgliga saker som berättats. Började tom gråta när jag läste vissa. Känner igen mig i andra. En mycket bra idé Stina! Kram

Jag är trött på att ständigt tänka på mitt utseende och att ägna flera timmar varje dag åt att försöka se perfekt ut. Men det är bara då jag mår okej. När jag inte ser fräsch och snygg ut känner jag mig misslyckad. Dessutom blir jag deprimerad om jag inte får någon form av bekräftelse på det varje dag. Jag vill bara kunna trivas till 100% med mig själv.

I högstadiet så var jag inte alls duktig i skolan. Nu i ettan på gymnasiet har det gått ganska bra med pluggandet och så, fram till nu. Det har liksom varit lugnt hela hösten men nu till våren har jag en del stora prov och så. Har även uppgifter som skulle ha lämnats in för ett tag sen som inte är färdiga. Det känns så hemskt. Har ett omprov på tisdag och jag får panik bara jag tänker på det. Jag hatar skolan just nu.

Jag har varit otrogen mot min pojkvän och nyblivna sambo som jag haft i sex år.. med en arbetskollega, har gjort allting med honom, flera gånger om. Vi ses regelbundet och jag är otrogen varje gång.. vet egentligen inte varför. Han är kär i mig men jag har inga såna känslor för honom, jag tycker om homom sjuuukt mycket för han är underbar på alla sätt, men inte kär. Älskar min pojkvän men ändå gör jag såhär.. whyyyy? :(

Okej... nu ska jag vara helt ärlig. Jag har ALDRIG kysst en kille och jag är 17...snart 18. Jag kan inte påstå att jag ser dålig ut. Jag har sedan typ 7 års ålder alltid haft problem med att vara lite "extra" smal. Var väldigt sen i "utvecklingen" om man kan säga så...kurvorna kom sent... platta pattar liskom.. hehe.. Men jag avundas nog ibland på mina vänner som har/har haft killar.
Har alltid haft någon sorts skräck för killar. Genast när jag ska tala med någon kille (dessutom om han råkar vara lite över gränsen för ordet "snygg") börjar jag stamma, säga fel... glömma vad jag ska säga... och bara stå och glo.
Helt pinsamt. Det enda sättet för mig att komma närmre killar är på fyllofester... men det känns så fel.

Känner mig ibland helt jävla misslyckad.
Känns som att jag bara kan drömma om killar.
Ibland säger jag bara till mig själv att ge opp. Jag blir galen. Speciellt när en viss kille kommer i närheten. Hatar honom/gillar honom liksom.

Det är sååå skönt att tala av sig. har mycket mer att tala om.. men jag får väl sätta några gränser för mig själv...

jag har en bästa vän. tror jag. iallafall från min sida :) jag älskar henne och vill verkligen ge henne allt i världen. jag lovar jag skulle inte klara mig en sekund utan henne. det är så att denna tjejen är askär i en kille i våran klass. jag har försökt hjälpa henne att "få" honom så han ska fatta att hon gillar honom.. men grejen är att jag också är kär i honom

Jag vet att klockan är över sju, men kom precos hem och såg detta.

Jag kan adlrig inse vem jag gillar. Jag menar inte att skryta, men jag är inte ful men heller inte sjukt snygg. Jag ser okej ut, och jag har en bra perosnlighet. Så många killar börjar gilla mig. Men det är alltid med än en samtidigt så jag tvekar alltid, och väljer aldrig någon. Tillslut tröttnar alla. Jag vet inte vad jag ska göra, jag driver bort alla killar på det här sättet. Vet inte hur jag ska inse vem jag gillar mer än den andre...

Hatar min mamma så mycket just nu att jag inte skulle gråta om hon dog. Jag vet att det säkert låter hemskt, men min pappa är redan död, så jag vet åtminstone vad jag pratar om. Hatar henne och hennes man så jävla mycket... ångrar in i själen hur lojal jag ALLID hittills varit mot henne, utan att få någonting tillbaks. Hon är en egoisisk, psykotisk slynjävel och jag VILL ATT HON DÖR för allt vad hon gjort mot mig och mina syskon... jag fattar inte hur hon ändå, trots hur mycket jag älskade henne, försvarade henne och med ett leende dolde alla hennes hemligheter efter all fysisk och psykisk misshandel... efter att hon aldrig gjorde den minsta ansträngning för någon utav oss... efter alla gånger hon blundade när "hennes underbara man", som hon älskar så mycket mer än sina egna barn, förstörde och gjorde hennes dotter så illa på alla tänkbara sätt... kunde sticka ännu en kniv i min rygg...

Har aldrig tidigare fått detta från mina axlar... vet inte varför jag skriver det nu och kommer förmodligen ångra mig igen... om jag nu tar mod till mig att trycka på knappen för att skicka det.

Jag hatar dom båda två... om hatar är ett starkt nog ord... och mitt hat kan bara dö med dom...

För mer än ett år sen, när min pojkvän gjorde slut med mig efter ett förhållande på 5 månader, så låg jag med hans bror bara en vecka efter. Jag sa ingenting till honom för jag ville ju försöka få honom tbx, men han fick reda på det genom en annan person ca 3 månader senare och då trodde jag mina chanser var borta helt, men en vecka senare visade det sig att han ville ha tbx mig :) Nu har vi varit ihop sammanlagt 1 år och 5 månader, är förlovade och lyckligare än någonsin!

Jag hatar min mammas fästman och jag har tappat kontakten med min mamma och bror bara pga honom. Han har slagit mig vilket jag aldrig kommer att förlåta honom för. Men min mamma ser inte verkligheten, hon ser inte den sanna sidan av honom vilket får mig att må dåligt varje gång jag ser honom. Han är så falsk. Han är en helt annan person när hon inte är i närheten. Dessutom har han inga vänner, vilket är så jävla skumt. Han ligger bara hemma eller kör ensam med sin jävla bil, när inte mamma är hemma. Nu är jag dessutom rädd att min mamma är gravid. Skulle aldrig acceptera detta, tror inte heller jag skulle låtsas tycka om barnet. Tror inte överhuvudtaget jag kommer ha någon kontakt med det, eller mamma när jag väl blivit student och flyttat hemifrån. Jag vill inte vara syster till hans barn. Min respekt och tillit har totalt försvunnit. Det enda som håller vår relation på plats är det faktum att vi bor under samma tak.


Dessutom kommer jag aldrig visa mitt ansikte på deras bröllop. Jag känner inte igen den person som ska vara min mamma. Vem är hon egentligen?

Jag har en ätstörning och är rädd att erkänna det för mig själv. Ibland kan jag sitta och trycka i mig allt som jag kan hitta, ibland mår jag illa vid blotta tanken på mat. Jag mår dåligt och kan inte komma ihåg sista gången då jag var med ett gäng vänner och skrattade sig lycklig. Jag har inte så många vänner som jag hade förr. De som jag har känns onaturligt att ringa och det gör att jag hetsäter ännu mer ofta. Jag vet att jag behöver hjälp- men jag kan inte få bort min skräck över att berätta för någon annan, särskillt min familj, men också tanken på att prata ut om sina problem med en utomstående känns helt fel. Jag vet inte vad jag ska göra, jag mår dåligt och känner att min ungdom flyter förbi förbi mina ögon utan att jag tar vara på den. Är det inte meningen att gymnasieåren ska vara de lycklgaste i ens liv?

Jag skäms enormt mkt över min kompis beteende. Hon är 18år men beteer sig som en liten fjortis. Har sönderblonderat hår och idominläppar tillsammans med en massa rosa kläder som är alldeles för små. Borde hon inte ha växt ifrån det? :/

Jag måste vara galen., när jag och mitt x var tillsammans behandlade han mig som skit. han var så jävla omogen. En dag ringde han till mig och gjorde slut på telefon. TELEFON LIKSOM!? Efter den dagen var det som att jag aldrig hade existerat för honom. Vi var tillsammans i 2 år och 3 månader. Han betedde sig som att jag inte fanns längre. Han är ett as. Tre veckor efter break-up:et var han tillsammans med en ny tjej som han är helt dökär i. Jag borde vara glad att jag inte är tillsammans med ett sånt svin längre, men jag saknar honom varje dag. Varenda jävla dag!

Jag äcklas av mig själv så otroligt mycket. Ångest gånger tio tusen. och ja, jag skadar mig själv. Fulare och äckligare och fetare än mig blir man inte. Har alltid otrolig ångest när jag umgås med mina vänner. Som är smala och snygga.
Jag vet att bara jag kan ändra på det. Men det är förbannat svårt.
Usch.

kan alla sluta tjata om sina killar. Det verkar som om hela Sverige har killproblem.. Bry er inte om dom tjejer om ni inte kan fixa det så försök bara komma över det och gnäll inte!

jag tycker om en kille galet mycket. Tyvärr helt fel tidpunkt att göra det nu. När jag lärde känna honom för nästan ett år sen så var det han som visade att han va intresserad. Jag sa till honom redan från början att jag inte ville vara nåt mer än bara kompis med honom då han och min kompis som jag känt sen barnsben haft en liten fling som slutade med att de blev osams nåra månader tidigare. Kändes så otroligt fel mot min barndomskompis att göra nåt med killen då. Nu nästan ett år senare är det jag som gillar honom istället, vi har hållit på ett par gånger, men han har sagt att han nog mer eller mindre bara ser mig som kompis nu. Asjobbigt :( Ännu värre e det då mina kompisar berättar hur lycklig jag ser ut när jag e med honom :/ och att min kompis som han hade en fling med inte ens vet att jag gillar killen e också riktigt jobbigt, nog för att hon vet att jag hållt på med killen och ändå har kommit över killen för länge sen.

O nu ser jag att det står bikt 15.00-19.00, men aja... :P

För fyra år sedan blev jag sviken av min bästa vän. Det är ingen underdrift om jag säger att mitt hjärta blev krossat. Min bästis hade behandlat mig som skit ett eller två år innan, men vad skulle jag göra- jag hade ju ingen annan! Jag ville tro det bästa om männiksor och inse att alla gör misstag. Efter att jag blivit övergiven litar jag inte på någon, har inga nära vänner och känner mig så otroligt ensam. Ja, jag är en av dem som sitter ensama hemma en lördagskväll, för jag har ingen att spendera den med. Jag är ständigt deprimerad, vad ska jag ta mig till?

Jag typ äter väldigt onyttigt, efter får jag ångest mår dåligt resten av dagen. Sen börjar jag om igen & äter onyttigt, får ångest osv... Har kanske sedan sju års ålder försökt banta elr gå ner i vikt! Jag vill kunna visa mej i bikini och tycka att jag är snygg, men nu känns det bara så himla jobbigt! Jag vet inte hur jag ska göra för att verkligen gå ner lite i vikt! Jag mår också i olika perioder väldigt dåligt, mina vänner vet inget om det här...

Jag väger 52 kg och är 157, jag önskade att jag vägde mindre.

hade någon sett mig utifrån skulle de säga att jag är bulimiker. men det kan jag ju inte vara eftersom jag själv studerar till psyk.sjukskötare, och ska va ett stöd för såna som mår dåligt och kanske lider av samma problem?

blir så jävla störd på mina vänner som inte har lika mycket i skolan som jag har nu sista året, de hinner jämt va och träna och bli smala eller snygga bodybuilders, varför kan inte min kropp också vara smal OCH musklig??

Jag är fruktansvärt kräsen med killar. Jag har aldrig haft en pojkvän och är nu 18 år. Jag har dejtat ett flertal killar och har många killkompisar som har gillat mig, men ingen duger. Jag förstår inte varför jag har dessa kraven...

Så vad jag lider av är rädsla till att aldrig träffa "den rätte". Jag känner mig ensam och tycker det är jättejobbigt...

jag är livrädd för att dejta. fast jag hatar det ordet, "dejta". så jäkla amerikanskt!
hursom.. jag är rädd för att personen i fråga inte ska tycka om hur jag ser ut, min personlighet u name it. det skrämmer mig något så fruktansvärt att sitta och prata med en kille som jag gillar men som jag själv är osäker på hur han vill att jag ska vara. min "idealbild" av en flickvän är kurvig, stora bröst. ja sexig helt enkelt! och sedan såklart en rolig trevlig personlighet.
själv är jag smal (modellsmal, har faktiskt blivit tillfrågad att bli modell en gång) men har stora komplex över detta. jag måste nog vara den enda i världen som är har den precisa MOTSATSEN till anorexi. jag tingar i mig mer mat än vad jag orkar och väger mig varje dag för att se om jag har gått upp i vikt. dt är en sån underbar känsla att ha gått upp ett kilo, och nu börjar det faktiskt gå lite bättre för mig.
en annan bikt som jag skulle vilja ha ur mig:
jag är väldigt kåt hela tiden. seriöst så tror jag att jag måste ha en killes sexdrift, för jag tänker på det nästan hela tiden. jag längtar efter det samtidigt som jag skräms av det och är rädd för att göra bort mig. när jag har sex menar jag då. jag är sjutton föressten.
och när jag ser en kille som jag tycker är söt eller som jag märker börjar titta på mig då börjar jag genast fantisera. alltså jag fantiserar ett helt förhållande i huvudet samtidigt som jag lyssnar på låtar. det är helt underbart att göra det, manliksom lever sig in i det och hoppas så innerligt att det ska ske men innerst inne vet man att det inte kommer göra det.. ofta blir jag som en annan person i drömmarna också, någon som kan imponera på pojkvännen. det är inte direkt vad jag gör nu...
jag fantiserade bla om en lärare som ser otroligt bra ut i min skola och han är så sexig!!! men han är ju typ 30, så... åh, jag vill bara bli kär och ha underbart sex och en fin relation med någon som inte kommer att förvänta sig att jag är assnygg hela tiden. så känns det att killar gör, att man måste vara tha booomb diggity för att de ska gilla en. det värsta av allt är att jag är kräsen också, ingen duger liksom. men hur fan ska jag kunna duga då? jag är ju dum i huvet. seriöst.
den enda utvägen jag ser det är att gå på fest och hångla med någon som man inte känner, det skulle ju kunna bli något, right?
nej detta blir för långt. jag skickar en annan kommentar strax med en annan bikt.
tack för det här stina ! jättebra idé!
men nu skickade jag in lite försent... hoppas det är OK?

jag är så jävla kär i en kille, men jag vågar inte göra någonting med honom.. allt känns så pinsamt och jag är rädd för att göra fel. jag vill inte mista chansen heller att få honom. att se honom med en annan tjej skulle vara så jävla sårande. vet inte hur jag ska göra för att våga....

okej. på nyår så var jag på en fest med några kompisar, men jag kände typ ingen som var där. det var liksom mer min kompis kompisar från hennes skola. IALLAFALL. där fanns en väääldigt söt kille som var väldigt intresserad av mig. men det enda kruxet var att han var kåt på precis ALLA tjejer på festen. och trots att jag var väldigt kåt på han så struntade jag i det eftersom jag inte vill vara den tjejen som gav in liksom. det tycker jag väl iofs nu i efterhand var smart. sen addade han mig på fb, han gjorde väl det med alla från festen kan jag tänka mig.
hursom så såg jag honom på tunnelbanan häromdagen och han var så sööööööööt. såg så jäkla fräsch ut! och jag blev liksom pirrig i magen och allt av att se honom! har inte snackat sen nyår!! och nu har jag börjat spana in hans bilder på fb och bara blir så besatt av honom. han är ju sjukt söt?! men vad i helvete ska jag göra nu då, han vet väl typ inte ens vem jag är! dessutom är jag osäker på hans smak på tjejer, eftersom jag själv är väldigt smal och det är inte något som uppskattas hos en del killar.

sen vill jag också bara säga till alla de tjejer som skriver att de har ångest över sin vikt. jag är 176 cm lång och väger 52 kg. jag mår inte bättre för det! och jag är naturligt smal och försöker ständigt att gå upp i vikt. så det handlar inte om vikten, utan för mig mer FORMEN på kroppen. jag tycker att det är assnyggt med kurvor och bröst, men kanske det bara beror på att jag sjävl aldrig kan få det? dessutom är det så att man kommer att få leva med sin kropp i hela sitt liv, så det är lika bra att lära sig att älska den. jag kämpar med det varje dag, men börjar närma mig målet. att kunna acceptera sitt utseende och uppskatta det, samtidigt som man accepterar andras utseende och inte blir avundsjuk är nog det finaste någonsin. DÄR snackar vi självförtroende UTAN att behöva trycka ner andra och gå upp/ner i vikt! DET VILL JAG UPPNÅ! är ni med mig?

Min föredetta sambo var otrogen mot mig i några månader, sen gjorde han slut (för att han inte tyckte att han förtjänade mig) och blev tillsammans med tjejen han var otrogen med.

Men han är fortfarande kär och slutade aldrig att älska mig, så ibland träffas vi fortfarande som "pojkvän & flickvän" och har sex. (Han bor dock med den där andra tjejen och hon vet om att han har sex med mig)


Snacka om att kärlek är komplicerat...

jag är rädd för att jag aldrig kommer vara bra i mina egna ögon

Jag har inte en enda kompis/vän/bekant. Jag har bara min pojkvän. Jag sitter alltid ensam på mitt rum eller är med min pojkvän. Det har varit såhär mestadelen av mitt liv. Jag är blyg, osocial och ensam. Jag har som en spärr som inte låter någon komma nära inpå mig. Och jag har ingen aning om vad jag kan göra åt det.
Jag vågar inte ens börja på någon sport ensam, jag vågar knappt gå och shoppa ensam. Egentligen är det väl då mitt eget fel att jag är så ensam. Men det är så svårt för mig. Jag hatar det.
Jag brukar läsa om andra som säger de är ensamma, men de har ändå minst EN person som de kan snacka med. Jag har inte ens det.
Jag har aldrig i mina tonår varit hos någons födelsedagsfest, aldrig varit på någon hemmafest, inte ute och festat, inte vatt ute och shoppat med någon vän, inte tagit någon fika med en vän.
Jag är så jävla socialt efterbliven.
Skulle man se mig på stan skulle man aldrig någonsin tro att jag är såhär, jag ser ordentlig ut (ganska bra utseende om jag får säga det själv..) normal klädstil etc. Men om man försöker prata med mig märker man snabbt att jag är extremt blyg.
Det enda jag kan är att svara på frågor som den andra ställer, själv står det helt stilla i mitt huvud när jag är bland folk.
När ska det ta slut? Jag hatar det. Jag hatar att vara såhär ensam. Jag pratar t.o.m med mina planscher på mitt rum...För jag har ingen annan att prata med. Patetiskt eller hur?

vet att det är för sent, men skriver ändå eftersom det är skönt att skriva av sig.. :)

har aldrig varit nöjd med mig själv, alltid är det något; för stor näsa, för små bröst, för tjocka lår, för ful, för svag, osv. Jag har alltid något att klaga på och jag kan aldrig känna mig lycklig med det jag har.
Jag har snälla föräldrar som ger mig vad jag vill ha, dock har båda väldigt stora brister och kan vara otroligt elaka i perioder.
min bror är underbar och jag älskar honom otroligt mycket (syskonkärlek inte kärkärlek.. om ni fattar) och vill verkligen inte att han ska flytta hemifrån då jag tror att jag kommer bli ensam. min bror är den snygga av oss och jag känner mig alltid fruktansvärt ful. Egentligen vet jag att alla är fina på sitt sätt och att jag också är vacker med mitt blonda lockiga hår, ändå oroar jag alltid om folk ska tycka jag är ful. När jag ser snygga personer blir jag extremt avudsjuk och vill inte vistas i samma rum som dem. Det är sjukt, jag vet, men jag vill inte gemföras med snygga då jag har allt för stora brister.
Jag är en tjej som tränar väldigt mycket och är väldigt stark. Dock känner jag mig "manlig" och oattraktiv med mina muskler och min styrka.
Har väldigt höga krav på mig själv, som jag skrev ovan blir jag aldrig nöjd med mina prestationer eller mitt utseende.

Jag är 16 år och har aldrig blivit kysst eller haft en pojkvän. Jag vill ha någon som kan göra att jag känner mig speciell. Att någon faktiskt tycker om mig, för just nu känns det inte så.
Mitt liv går ut på att fokusera på fel saker på min kropp och mina prestationer. Och jag behöver hjälp, kanske prata med någon som kan hjälpa mig att tänka på rätt sätt för jag mår fruktansvärt dåligt även om man inte märker det utåt.
Jag skulle göra vad som helst för att vara snygg. Det skulle hjälpa, det låter ytligt, men är man snygg har man det lättare i livet. Kanske inte yrkesmässigt, men det är endast det livet går ut på heller.
Jag vill vara nöjd med mig själv och kunna acceptera det. Men jag kan inte.

Förlåt för att texten blev så rörig, men orkar inte att fixa det.
Förövrigt tack för en underbar blogg, Stina! :)

Varje dag tänker jag att min pappa kommer dö i förtid och det är mitt fel. Mitt fel att min pappa kanske dör i förtid, det är så hemskt.

När jag var liten, fem år så ville både jag och bror ha katter och även fast pappa hade astma. Vi var ju små och förstod ingenting.. Min pappa är världens snällaste och underbaraste person och kan inte säga nej, så vi köpte två ute katter. Den ena vart överkörd innan den blivit ett år och min katt vart ensam. Vi började ha henne inne, jag började hitta på ursäkter osv. för att hon, min lilla ögonsten skulle vara hos mig, bredvid mig. Min katt var den jag grät hos när jag blev ledsen över att min bror retades med mig eller nåt sånt. Och jag skrek åt dem som sa att vi kanske skulle behöva sälja henne.
Nu är jag 14 år snart 15 och jag började för några år sen förstå att det var allvar, han mådde inte så bra. Så jag försökte att inte ha henne i huset, tvätta händerna.
Ibland mådde han sämre, det steg upp och ner.
Det var nån gång i julas som han hade influensan samtidigt, då var det riktigt dåligt. Och mamma kom fram till mig och sa "Du får inte ha katten inne, jag är rädd för att pappa kanske dör i förtid" Inte riktigt så kallt utan hon lät mer rädd. Och då har det här stärkts, det här att jag tänker att allt är mitt fel! Pappa kommer dö i förtid för att jag var dum i huvudet!

Jag mår så himla dåligt och det känns som om alla kommer skylla på mig när han dör. Inte gör det allt bättre att skolan har världens press på en just nu, och jag har sån stor prestations ångest. Jag orkar inget. Jag vågar inte säga till nån, de kanske bara tycker jag är barnslig? Men jag vill, måste nästan ha en jag kan gråta hos. Jag vet ändå att jag har världens bästa kompisar och om jag skulle säga till dem så skulle de låta mig gråta ut i deras famn och krama om mig.
Men jag vågar inte, känner mig misslyckad, fel.

Jag får ångest över det jag har på mig även om jag tycker det är snyggt, tänker att alla pratar skit om mig bakom min rygg. Men jag vet även att så är det inte! Det är inte så, allt kretsar inte runt mig. Men jag tror aldrig att nån säger att jag är bra bakom min rygg heller, det är dåliga saker de säger fast det kanske inte är så.
Jag brukar sätta mina nära före mig själv, låna ut lite pengar till en sak åt min vän och efter det inte sätta en press på den att betala tillbaka så snabbt som möjligt. Det kan dröja ett år bara jag får tillbaka dem. Jag känner mig även dum i huvudet. De flesta tror nog att jag inte har några problem i världen, jag brukar vara galen och glad varje dag men låtsas vara sjuk från skolan ganska ofta. Ser de inget?
Ibland önskar jag att nån bara rycker tag i mig och låter mig gråta utan att jag tvingas berätta det, som om hon/han/det har läst den här kommentaren och förstått att det är jag. Jag behöver inte säga nåt enda ord.

Jag vet att klockan är långt över sju, men jag måste skriva av mig. Jag kan inte vänta till nästa gång, för då kommer jag inte posta kommentaren. Jag kommer inte bry mig.
Jag har aldrig sagt nåt om det här till nån förut och nu säger jag det till massa..
Och det känns skönt, ärligt talat. Jag grät mig igenom det här, nu när jag satt här. Och nu gråter jag inte längre. Det mesta av tyngden från mitt hjärta är borta för ögonblicket men ligger säkert och lurar där inne och kommer tillbaka. Det här va en bra idé Stina! Great!

Jag har hemskt dåligt självförtroende.
Utåt sett är jag en vanlig 19-årig tjej. Ganska populär, ser bra ut och som egentligen har fina vänner. Jag är populär bland killarna och alla säger att jag kan få precis vem jag vill. Jag har såpass dåligt självförtroende att jag knappt vågar ringa till mina vänner och fråga om dom vill hitta på något. Jag tänker att 'hon är säkert med någon annan, varför skulle hon vilja vara med mig?' Så då skiter jag i det. Och resultatet blir att dom tröttnar på att jag aldrig hör av mig. Det sjuka är att jag vet ju om precis vad jag gör för fel, ändå gör jag ingenting åt det. Även om jag vill.
Jag har inte en enda riktigt bra vän. Saknar någon som man bara kan ringa, någon som man kan dela ALLT med, prata om precis vad som helst med. Den enda personen jag kan göra detta med är min syster. Hon betyder väldigt mycket för mig, utan henne vet jag inte hur det hade gått. Hon är min bästa vän.

Jag är expert på att hitta fel hos mig själv och tycker alltid att alla andra är bättre. Jag har extrem prestationsångest, och nu på senare tid kan jag få ångest när jag ätit något onyttigt, eftersom jag inte är helt nöjd med min kropp. Jag är verkligen inte överviktig, det vet jag om. Men ändå är jag inte nöjd.

Jag har just träffat en helt underbar kille, och han säger hela tiden till mig hur fin jag är. Jag hör hur upprikig han låter när han säger det, och jag vet att han verkligen tycker det. Men jag kan ändå inte ta till mig av varken hans eller andras komplimanger.
Jag är extremt otrygg i mig själv. Men jag älskar att få bekräftelse. Speciellt från killar. Jag älskar att få blickar efter mig, när andra tycker jag ser bra ut. Ändå kan jag inte tycka det själv.

Jag har haft dåligt självförtroende ända sedan mina föräldrar skiljdes för 10 år sedan och min pappa blev alkoholist. Han lät skilsmässan gå ut över mig, och satt och kastade skit på mamma framför mig när jag var hos honom. Han berättade för mig vilken jävla h*ra mamma var och att hon låg med alla hon kom åt. Varje gång jag och min syster var hos honom så var han full. Inte en enda jävla gång kunde han hålla sig nykter. Jag grät nästan varje gång jag var där, eftersom jag inte orkade. Ändå åkte jag dit för jag ville inte vara elak mot min pappa. Jag ville inte att han skulle sitta hemma själv. Även om jag blev nertryckt till botten när jag kom dit. Han kunde ringa hem, när jag var hos mamma och skälla ut mig och säga att jag var dum i huvudet, bara skrika elaka saker. Om jag la på så ringde han alltid upp igen, och jag grät och grät både under tiden och efteråt.

Nu har han träffat en ny tjej, men han är fortfarande fast i spriten. Jag undviker att åka dit, eftersom han alltid är mer eller mindre berusad. Dåliga minnen väcks när jag kommer dit. Jag får en stor klump i magen när han tar fram en öl. Och jag vill helst inte ta dit en ny kille eftersom jag är rädd för att pappa ska bli för full. Det är hemskt att det ska behöva vara såhär. Men han skiter fullständigt i vad jag säger. Jag vet inte hur många gånger jag har bett honom att han ska vara nykter när jag kommer och hälsar på. En kväll, är det för mycket begärt? Jag vill verkligen inte ha det såhär. Jag har flera gånger försökt glämma, men det går inte. Jag har inte berättat hur jag känner kring dethär för någon. Inte ens för min syster.

min mamma gick bort i cancer för 2 år sedan då jag var 15. allting har gått käpprätt åt helvete sen dess. träffat fel killar, förlorat kompisar, testat droger, börjat röka, haft oskyddat sex, IG. allting som kan gå fel har gått fel. orkar inte med det här längre... vill ha min mamma tillbaka!!!!!!!!!1 det här hade inte hänt om inte fucking cancer hade förstört hennes liv.

Efter 16 långar år med en pappa som inte visste och fortfarande inte vet om att han har alkoholproblem sa vi till honom att han får välja. Alkoholen eller familjen. Han valde alkoholen och självklart var han full när han sa det. Allt det här tar på mig verkligen, jag orkar inte med skolan eller mina (ibland) ytliga vänner. Min pappa känns som en annan person, jag litar inte på honom när han druckit. Jag har inte berättat detta för någon av mina vänner och jag säger det mesta till dom men just detta känns så himla pinsamt. Min pappa valde alkoholen framför mig liksom. It sucks!

Jag har en klump i magen. Jag vill få bort den. Jag vet inte varför jag gråter. Jag har ingen aning om varför jag skriver det här. Trodde kanske att det skulle kännas bättre? Jag behöver kärlek. Minsta lilla skulle göra skillnad. Ett litet leende eller få ord. Fan.

jag är inte säker på min könsidentitet. jag klär mig i killkläder och känner större tillhörighet med killar, men jag känner mig inte helt som en kille heller. funderar på om jag kanske är intergender (ser mig inte som något av könen). hur fan skulle man kunna komma ut med en sådan sak? det känns jobbigt att alla bara tar för givet att jag är en snäll och fin flicka... det har plågat mig jättelänge.

Jag är glad för min chef kallade in mig en dag och frågade hur jag egentligen mår då hon tyckte att arbetet bara tog längre och längre tid. Då bröt jag samma och berättade allt som hänt de senaste åren hur jag blicit sexuellt uttnytjag, en pappa som har problem med alkoholen och vägrat att inse detta vilket lede till att mina föräldrar skildes och vi bran har vägrat träffa honom i snart 11 år. Den senaste tiden har vi haft två dödsfall var av en var min farmor som jag inte pratat med på 11 år heller, en när anhörig på min sambos sida gick bort och en som står mig väldigt nära fick en hjärinfarkt så det har varit mycket vilket satt sina spår och det började gå ut över mitt arbete men tack vare min underbara chef som lyssnar och förstår kommer jag nu få profissionel hjälp med att reda upp allt som varit för att kunna lägga det bakom mig och gå vidare i livet då jag endast är 24 år men redan varit med om mer hemskheter än vad många upplever under en hel livstid. Om detta kan hjälpa någon att må bättre och kanske söka hjälp är jag glad, jag trodde jag skulle kunna axla denna bördan hela mitt liv men nu har jag nåt en gräns då jag behöver hjälp, hon gav mig handen och jag valde att ta den så nu väntar en lång och svår resa men det kommer vara värt det för det är en investering i mig själv och jag vill må bra för det är jag värd! Keep going strong you are the greatest Stina!

förlåt, vet att tiden passerat men vill ändå bara skriva av mig lite. Hoppas det är okej.
Såhär är det. Jag gillar en kille, Andreas heter han. Han är det första jag tänker på när jag vaknar, det sista jag tänker på när jag går och lägger mig. Jag vill verkligen HA honom. Vet inte hur jag ska gå till väga. Vi går inte i samma skola, umgås inte med samma kompisar. Vi har endast träffats på fyllan då vi även har strulat lite och sådär. Ännu har vi inte haft sex,vilket jag inte hade sagt nej till :)
jag vill verkligen ha denna kille. tänker på honom hela tiden.

har heller aldrig haft ett förhållande. och jag kan inte sluta tänka på hur det skulle vara att få vakna brevid denna kille varje morgon. åh. det jag känner är verkligen ett stort..vad säger man..vill-ha-begär. gillar denna kille väldigt mycke. vill så gärna känna hans fina vacka kropp mot min återigen.
...vill ha honom nära mig.

tack.


tyvärr tror jag inte att det är ömsesidigt, att det bara vart en fyllegrej från hans sida. vilket gör mig lite ledsen.

jag vet inte vad jag ska göra. jag tror att jag kanske är kär men jag vet inte. det handlar om en kille som jag gick i samma klass som i nian. på den tiden gillade jag honom inte, man kan väl säga att han inte riktigt var min typ, det var iaf vad jag trodde.
men för ett tag sen började vi snacka en del, vi pratade med varandra över msn nästan varje dag. det blev alltid att vi pratade om konstiga saker, liksom oviktiga, men det gjorde ingenting för det kändes så rätt ändå. nu pratar vi nästan inte med varandra alls, inte ens på msn. och det värsta är att jag kan inte sluta tänka på honom. det räcker att det spelas en låt på radion som får mig att tänka på honom eller om någon pratar om honom tänker jag på honom en lång stund efter.
jag har inte berättat det här för någon kompis och tänker aldrig göra det heller, jag vågar inte. jag är för feg och därför känner jag mig så himla vilsen...

Samma som åvan. Min pappa är alkis. Det värsta är att jag är rädd för honom och han kör bil på fyllan med mig i. Jag vågar inte säga nått. Alla säger att man aldrig ska åka med nån som druckigt men det är inte så JÄVLA lätt. Aja livet suger men det finns dom som har det värre! Ha en fortsatt trevlig kväll /S

jag vill gå upp i vikt, har redan gått upp ca 10 kg på ett år! väger ca 55 och är över 170 lång. Har aldrig haft anorexi, men många tror det.. inte så kul. Jag tycker att det är vackert att väga lite mer! :) (man känner igen sig i mmånga av kommentarerna, känns på något sätt skönt att läsa.. man är inte så ensam.)

Jag blir sjukt ledsen av att läsa alla kommentarer i dethär inlägget.

Till hon tjejen över med "sen" mens så ska ja säga dont worry, fick den inte själv förän jag fyllde 15-16 år, den kommer !

Sen vill ja erkänna att jag varit otrogen mot min pojvkän. Han var min första kyss och vi va tillsammans i 2 år när ja såg min chans om o få en andra.. och en tredje.. och en fjärde kyss när jag var på semester. Gjorde det mest för att aldrig behöva klaga på att "aa han e min första och enda kyss". Nu har vi varit tillsammans i mer än 3 år och är förlovade. Han vet inget om mina andra kyssar och jag tänker heller inte berätta något. Ja menar visst är det fel, men jag kommer aldrig o göra om det och jag älskar min pojkvän mer än allt annat i världen och vill vara tillsammans med honom resten av livet. Så några kyssar i tonåren med någon annan är vell ingen big deal när man sitter och är 50 år tillsammans?

En annan sak. Jag tycker det är så hemskt att alla tjejer klagar på sin vikt hela tiden. Jag börjar nästan gråta alltså. Jag är oxå sån, aldrig nöjd. Faan varför måste det vara sånt ideal på tjejer?? Kan vi inte bara vara nöjda med hur vi ser ut och inte vara avundsjuka på varandra? ta hand om er alla

störande
Många här har varit otrogna mot sina pojkvänner som dom " älskar över allt annat" Uppenbarligen INTE! för isf hade ni inte varit otrogna.Eller hur?

jag skär mig i armarna, gråter, för mitt komplex.

nu tänker alla, stackarn de ska inte behöva vara så. men när man själv ser mitt komplex kmr folk tka de e kul

jag kan inte sluta tänka på en kille jag var tillsammans med för ett år sedan...

jag har alltid varit osäker över mig själv. och att pappa har dött för en vecka sedan gö ju inte sakern bättre heller..

jag är kär i min syssling

min fd pojkvän misshandlade mej mitt i semesterveckan i thailand när vi var där lite innan jul förra året. han har alltid behandlat mej illa men jag höll kvar, jag var så himla kär i honom.

till slut orkade jag bara inte mer. jag gjorde slut med honom en dag innan nyårsafton. efter det har han trakasserat mej; kallat mej för saker och hotat med att döda mej, och t.o.m. försökt ta sitt eget liv. jag tog mej till polisen och gjorde en anmälan, mest för hans egen skull och för att jag inte klarar av hjärtesorgen mer.

hela processen med anmälningen tar så otroligt lång tid att jag har börjat hinna ångra mej. jag slutade aldrig älska honom, jag älskar honom fortfarande över hela mitt hjärta. jag vet att han är fel för mej, men jag vill ändå bara springa bort till honom och bara hålla om honom. jag är så himla kär. jag tvingas till att släppa honom. men jag vet inte hur jag ska kunna göra det när han upptog en större del av mitt liv än vad jag nånsin kunnat tro.

jag ska inte dra tillbaka anmälan, men för varje dag som går så mår jag sämre och sämre.

Jag fantiserar jämt om att jag ska dö för att sedan få se vilka som skulle sakna mig .. att min pojkvän som behandlar mig som skit till och från skulle fatta vilken jävla idiot han varit mot mig!

Varför är det så svårt att lämna någon som gör en illa ...

Oj vilka bekännelser , jag känner nog att jag har mycket jag skulle vilja bekänna jag med fast alla omkring mig redan vet. Skönt att skriva ut det ändå.

Jag är så sjukt besatt av vikt & allt det som hänger ihop med utseende. Jag drar och känner på allt fläsk som finns på hela kroppen , jag gör mig själv galen helt enkelt. Vissa dagar är helt okej då allt fungerar bra men vissa dagar tänker jag bara på hur jag ska kunna undvika mat utan att någon i min omgivning reagerar. Är jag ensam är det ännu värre , då äter jag lite grann för att dämpa tankarna att jag verkligen borde äta men sedan slutar jag framför toan med en massa tårar och ångest. Jag vet inte vad som fått mig sådanhär. Jag klarar inte av att äta framför folk , känner att dem dömmer mig för att jag är fet och inte borde äta. "Hur kan hon äta när hon ser ut sådär ?" Jag blir äcklad av mat & lukten av mat för det mesta . . skulle kunna skriva hur mycket som helst men detta är en sammanfattning av det hela iallafall.

jag är helt ensam just nu. min mamma har cancer och jag kan inte göra något åt det, pappa är helt förändrad, ALLA mina vänner tillbringar den mesta av sin tid med sina pojkvänner och den enda som förstod mig och satt i nästan samma sits som jag, har även hon skaffat pojkvän. just nu har jag ingen alls kvar att prata med utan att känna mig dum. jag har ingen pojkvän och inget direkt ragg.
det här problemet kanske verkar litet i någras ögon. men för mig är det här det största problemet någonsin.. jag har inte kunnat ta in min mammmas sjukdom och förstå att den verkligen är dödlig. den dagen kommer väl. bara det inte är försent.Jag försöker tränga bort mina känslor med hjälp av träning. men tankarna av mina kropps ideal att gå ner osv kommer på kvällen. de blir värre då man inte har någon speciell som älskar en för den man är heller. min syster som bor förlångt bort har jag kass kontakt med och inte ens henne kan jag prata med om det här.

en fråga:
-Vad gör man om alla roliga och bra saker förvandlas till motgångar ?
för just nu springer jag bara ensam i motvind.

jag är gjorde slut med min pojkvän som jag varit tillsammans med i 3 år för 10 månader sedan och skaffade en ny typ dagen efter.

Förstår inte varför jag gjorde slut. Gräset är då verkligen inte grönare på andra sidan...

jag är kär i en pojke med blå ögon och med ett leende som kan få vem som helst att le, men jag förstörde det vi hade genom att tveka på vad jag kände. Idag har han gått vidare med sitt liv 20 mil ifrån mig men jag har fortfarande nätter då jag gråter mig själv till sömns. Jag har haft olika slags kärlekar tidigare, men det var något speciellt med honom. Sättet han kysste mig och sättet han såg på mig. Jag älskar honom och jag hatar mig själv för att jag inte släppte in honom i mitt liv ..

Mina föräldrar har aldrig sagt om dom älskar mig. Dom få jag har berättat det för säger att dom älskar mig fast dom inte säger det, men jag tror dom inte gör det...
Dessutom hatar jag och min lillebror våra pappa. Han dricker på tok för mycket, jag har dessutom kommit på han flera gånger när han porrsurfar, det äcklar mig så jävulskt. Efter att ha avskytt (hatar..) han i flera år börjar det gå överstyr. När jag var yngre sa han alltid dummma saker till mig, tex om jag kollade på tv efter skolan kom han och sa "du är en jävla soffpotatis, du kommer bli fet", det gjorde att jag under en lång tid inte åt. Jag var 164 lång och vägde under 40 kg (kanske ska nämna att jag har stora bröst och det var i princip bara dom som vägde...)

Jag mår så jävla dåligt och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har i flera år försökt tvinga iväg mig till en kurator för att prata, men jag klarar inte av det. Jag har problem med att öppna mig så jag vågar inte..

Jag berättade för min kompis pojkvän att hon varit otrogen mot honom (detta en natt på fyllan då paret höll på att bråka konstant och allt redan var fel). Inte för att jag ville att det skulle ta slut (som tur var gjorde det inte det) utan mer för att jag är vän med dem båda och jag absolut skulle göra detsamma för henne om jag fått veta att han var otrogen. Detta avslöjande ledde självklart till stora gräl dem emellan och jag har ingen aning om hon vet att det var jag som förde det vidare, men om hon gör det så hoppas jag att hon förstår att det var av välmening och att jag skulle göra lika för henne. Man kan inte ha ett förhållande om man inte kan vara uppriktig med varandra, eller hur? Det värsta är att jag nu själv sitter i samma sits som de... Fårr information att min pojkvän flörtar med andra och detta kommer dock inte från någon nära vän / någon jag litar på, så jag har INGEN aning om vad jag ska göra? Vi försöker dock gå vidare. Han säger att han inte gjort något men jag å andra sidan har ingen aning om vem jag ska lita på, men än så länge anstränger han sig mer, så jag hoppas att de onda kommer med något gott.. Och att de inte kommer fram något mer. Jag vill bara säga att vänner ALLTID ska ställa upp för sina vänner, och visa att de bryr sig. Även om de kanske gör ont för stunden men kan göra så mycket bättre med tiden. Om min vän nu får reda på att det var jag, så hoppas jag att hon accepterar det ändå.. Även om hon säkert inte kommer anförtro sig något mer till mig.

Hallå=)? Var är tjejen med ett ragg som var nästan 10år äldre? Min kille är 10år äldre än mig!

Jag har inga vänner.. är 22 år och folk utifrån ser mig väl som en normal, "populär", trendig, cool tjej, och jag döljer det ganska väl. Men jag har knappt några vänner eller kompisar.

när jag var 11 år gammal och satt inne på min dåvarande bäatsväns rum och väntade på att hon skulle äta klart, så såg jag ett jättefint örhänge ligge där i hennes rum, hon hade fåt det av sin farmor eller nått jag tog det och stoppade det i fickan, och just då komm hennes låssas pappa in i rummet och tittade arg på mig. Jag vet inte om han såg att jag tog det, men jag undvek honom flera år efter det, och jag skämms så mycket för att jag tog det fina örhänget av henne..

mina 2 bästavänner slutade vara med mig. Dom slutade bara prata med mig, fast först berättade dom för mig vilken dålig människa jag var. detta var prick ett år sen om nån vecka och vi har inte pratat sen dess, eller jo vi har sagt hej en gång i julas när vi träffades på stan. och vissa dagar saknar jag dom så mycket så det gör ont, för med dom kunde jag vara mig själv, och om en var borta från klassen en dag var alla borta, folk visste att om dom frågade vart är ***** så fick dom veta vars alla vi tre var för vi var ALLTID med varran. vi kunde snacka om precis allting, dom kunde mej utan och innan och jag dom. och nu har jag ingen som jag kan göra det med

Jag är tillsammans med en kille jag älskar otroligt mkt! vi var ihop i 2 år och sen hade vi en paus på ett år, nu är vi ihop igen!

Jag är bisexuell och tänder inte spec mkt på honom, känner mig så hemsk! :(

Jag har en pojkvän sedan 4 år tillbaka, med lite motgångar då och då..
Träffade en kille och följde med han hem till sin bror på fest och hade sex med honom, vi lovade varandra att inte berätta för någon, dum som jag e så kan jag inte ljuga så jag sa vad som hände till min pojkvän..
Han blev förstås ledsen även fast vi hade ett litet uppehåll, nyårsafton var ju dessutom vår 1 års dag för förlovningen!
I alla fall, jag blev gravid med killen på nyårsafton och gjorde abort, nu äre så att det är min killes halvsyrras halvbror och bor mitt över gatan!
Jag hatar han pga att han inte brydde sig om något när jag blev gravid, han stöttade mig till noll procent, men ändå så dras jag till honom...
Varför?
Jag älskar min pojkvän och vi har dåligt sexliv!
Jag vill vara tsm med min kille men ha sex med andra och det skulle min kille bli så ledsen av om vi hade ett öppet förhållande så jag får välja mellan sex och kärlek, så jag valde kärlek, men tänker fortfarande på killen jag hade sex med hur underbart det var..

känns så fel att skriva så här bakom min killes rygg, tycker så synd om han :(

Allt som ofta känner mig otroligt olycklig, är så sjukt osäker på mig själv, och fan vad jag hatar det!
Mitt liv kretsar mycket kring mitt utseende, varför kan inte jag också vara vacker och populär?.
Men endå så tror jag att vissa i min omgivning tycker det, eftersom jag är enligt dom är en tjej som ser bra ut med smal kropp och stora bröst.
Om jag inte får blickar på mig var jag en går, känner jag mig värdelös och äcklig.

Men vafan, jag vill vara perfekt och blir så sjukt avundsjuk på tjejer som har typiska modell drag och är sjukt vackra.. varför inte jag?

Och sen avskyr jag min familj ibland, kan verkligen hata min pappa..Han har alldrig visat att han älskat mig, knappt försökt prata med mig.

Därav har det säkert skapat tomrum i mig som utvecklatS i dåligt självförtroende... hatar att vara osäker!!

jag är inte alls nöjd med mig själv.. har slutat äta godis,sötsaker osv, försöker att äta så hälsosamt som möjligt och har börjat motionera, och jag är bara 15 år.... jag kanske inte är världens fetaste,Men jag är inte nöjd med min kropp på långa vägar... många säger att jag är smal,men jag kan bara inte hålla med,för att jag tycker verkligen inte det.. och mina föräldrar håller på att skiljas,eller ja rättare sagt så gjorde dom det för nån månad sedan men dom har inte hittat varsitt boende ännu, sjukt jobbigt för mig och mina syskon, ibland vill man bara försvinna.. vet inte vart jag ska ta vägen.. ALLT händer mig just nu, känns det som

jag är inte alls nöjd med mig själv.. har slutat äta godis,sötsaker osv, försöker att äta så hälsosamt som möjligt och har börjat motionera, och jag är bara 15 år.... jag kanske inte är världens fetaste,Men jag är inte nöjd med min kropp på långa vägar... många säger att jag är smal,men jag kan bara inte hålla med,för att jag tycker verkligen inte det.. och mina föräldrar håller på att skiljas,eller ja rättare sagt så gjorde dom det för nån månad sedan men dom har inte hittat varsitt boende ännu, sjukt jobbigt för mig och mina syskon, ibland vill man bara försvinna.. vet inte vart jag ska ta vägen.. ALLT händer mig just nu, känns det som

jag vet att jag e sen med komentaren...

jag e 15 och mellan 5:an och 7:an var jag med vänner som inte brydde sig om mig, men när jag skulle börja 8:an så bytte jag klass och först va jag med helt ointressanta människor, men sedan så började jag vara med några personer som jag tyckte om, och de "älskade" mig (alltså som en vän) jag ville va med de här personerna hela mitt liv, men sedan började min ena vänns kusin (som gick i parallel klassen) att bråka med de ända hon va med, och till slut bytte hon till våran klass, alla som jag va med kände henne (och jag och hon hade varit bästisar mellan 1:an och 4:an) och jag började vara med henne igen, men efter en tid så började jag bara att vara med henne (typ) och vi började i slutet att börja små bråka med varann ibland, denna tjej kunde inte säga "förlåt om det va hennes fel, och nu har jag haft ett stort bråk med henne, hon kände nog de lite mera än jag, men i alla fall, de stod på hennes sida, och nu e jag helt själv, har bara an person på hela skolan som fortfarande inte står på nånns sida, hon e kompis med både mig och den andra tjejen som jag bråkar med, och denna tjej (som jag bråkar med) har vänt alla imot mig, och hon har blivit kompis med de hon bråkat med, jag har redan bytt kompisar några gånger, och det känns hemst att behöva göra det igen, jag sa nämligen till denna tjej; att vi skulle sluta bråka, men hon vill inte ha med mig att göra längre, och det känns som om hon har förstört hela mitt liv,

min slutsats: jag skulle ALDRIG ha blivit vän med henne från början untan varit med de som jag va med, och jag skanar värkligen de, de e nu med henne och skriver om det på sin BDB, och jag känner nu att jag kunde ha varit med.

Och ibland nu gråter jag mig själv till sömns för att jag lurade mig själv att hon var min vän...

jag har det jobbigt i skolan.. pga mina föräldrars skilsmässa. kommit efter en hel del.

ätstörning.

få nära vänner.

men jag har en underbar och fin pojkvän som jag älskar!

svar till anonym som hatar sin pappa:
jag är också otroligt arg på min pappa, han porrsurfar. men jag försöker tänka att det är något han får göra på sin fritid. han är också bara människa och jag kan inte döma honom för att han känner ett behov av något som inte är socialt accepterat. jag har gråtit och tagit ut all min ilska på folk i min närhet, det slutar bara med att man själv blir hatad. man får helt enkelt bortse från det och försöka acceptera hans brister. Det är mitt tips till dig, för jag kan inte komma på något bättre atlernativ eftersom att berätta för honom troligen inte är något som kan komma på fråga..?

Gud vad bra Stina, med bikt. Jag läser dessa och känner igen mig i vissa. Jag hatar mig själv. Är 19 år, får ofta höra att jag ser bra ut, jag är ganska smal. Men trots detta "fina" utseende så är mitt inre i trasor. Jag är så rädd för att misslyckas, att bli lämnad ensam, att folk ska inse att jag inte är mycket att ha. Jag har börjat få panikångestattacker, och får man hjälp? Nej. Har ringt runt till vårdcentraler, kuratorer och hjälplinjer i flera veckor, och alla bara skickar mig vidare. Det gör att jag börjar tvivla ännu mer på mig själv, är det så onormalt att känna såhär, nu när inte en endaste vill hjälpa mig?

Skönt att skriva av sig. Kram.

Jag önskar så himla mycket att jag hade en riktigt nära vän! Jag uppfattas som en vanlig trevlig snäll, snygg tjej så är inget konstigt med mig..
Har vänner som jag träffar max en gång i veckan men ingen jag bara kan ringa för att prata lite.
Saknar även min bästa vän som jag hade när jag var yngre (från ca 11-14 års ålder) ca 7 år sen. har ännu inte kommit över henne och saknar vår vänskap så.. Vet inte hur man knyter nya kontakter och har svårt för att komma människor nära.. :(

- Var otrogen mot min förra pojkvän fem gånger med fem olika personer.
- Har hoppat av skolan fast jag bara är 17.
- Kan inte komma över mitt ex.
- Har ingen nära vän och känner mig jätteensam.
- Har haft en stor depression och varit nära att ta livet av mig flera gånger, men har fått medicin nu.
- Inte en jävla aning om vad jag ska göra med mitt liv !

jag har ett sexuellt förhållande med min 5 år äldre brors kompis. It´s a secret, oops!

Jag har ätstörningar :/

Svar till anonym som svarade på mitt anonyma inlägg:
Han vet att jag har kommit på honom flera gånger, och det jag skrev är bara en bråkdel av varför jag hatar honom. Hans brister går inte att acceptera. Tänk dig att du måste trösta din lillebror när han gråter som att han ska dö för att ens pappa har sagt på tok för elaka och onödiga saker till honom.

Jag vill bara säga till er som tycker att ni är tjock: Jag tycker att det finaste en människa kan göra är att vara den man är! Tänk så här; en smal olycklig tjej med svarta ögon är ju ABSOLUT INTE finare än en mullig tjej som ler med glittrande ögon och säger "det här är jag!". Att vara smal är inget att sträva efter, alla ser olika ut och mat/godis är ju livets goda!
Njut av livet - man lever bara en gång och bry er inte om andra. Var er själva!
Lycka till!

"Skulle man se mig på stan skulle man aldrig någonsin tro att jag är såhär, jag ser ordentlig ut (ganska bra utseende om jag får säga det själv..) normal klädstil etc. Men om man försöker prata med mig märker man snabbt att jag är extremt blyg.
Det enda jag kan är att svara på frågor som den andra ställer, själv står det helt stilla i mitt huvud när jag är bland folk." JAG ÄR EXAKT LIKADAN!!!! känns skönt att de finns andra som jag, har altid trott jag jag är ensam om att vara helt socialt fucked up.

Jag är 18 år, och jag är otrogen mot min fästman sen 2 år tillbaka, med en 31 årig kille och jag älskar sexet med honom. men jag tycker så synd om min älskade fästman..

Jag tänder som fan på min killes kompis. och han flörtar med mig och jag tillbaka. Han är någonting helt speciellt, aldrig träffat någon liknande. men jag vill inte göra slut med min kille för jag tycker om honom så mycket. :( Skit jobbigt! Kan inte få hans kompis ur mitt huvud. :s


Plus att jag misslyckas i skolan. Och jag gör ingenting åt det. Jag förstår ingenting. Allting håller på att rasa ihop. :(

Låte småmysigt att läsa alla biktningar måste jag säga :)

Jag har bott i usa för tre år och blev sjukt kär i en kille. Det hela blev typ hängande i luften och nu när jag har flyttat hem igen blev jag kär i en annan kille. På sommaren skall jag till usa för 2 veckor och då kan det vara att jag träffar honom som jag då först blev kär i (skall igentligen dit för att träffa gamla vänner). Jag har ingen aning om vad jag skall göra, älskar ju dem båda så sjukt mycket.

Jeg er sinnsykt forelska i en gutt i klassen min, som jeg er veldig god venn med i tillegg. Har likt han i nesten et år. Han liker en annen jente. Faen.

vet att bikten är över men måste skriva ändå.

Jag känner mig något fruktansvärt ensam, och det är världens hemskaste sak. Ingen ska behöva känna så här eller vara ensam. Det måste ju vara något stoooort fel på mig då detta händer mig. Inte nog med allt detta så känner jag mig feeeet, har väl en vanlig vikt på 60kg men vill väga 50 till mina 170 korta cm. Jag känner mig så sjukt ful också, fast "alla" andra inte ser fel på mig.. Hatar att höra "du är inte ful" när jag själv vet att jag är det och dessutom, när jag hör den meningen så tolkar jag det på mitt sätt endå bara för att jag inte är ful enligt andra betyder det inte heller att jag är fin.
Sammanfattning:
Jag är:
- ensam
- ful
-fet
- deprimerad
och kan även tänkas ha massa jävla sjukdommar.

HATAR LIVET :(

Jag har för mkt hemligt skit för mig.

jag har sugit av en annan kille när jag var tsm med min nuvarande och till min nuvarande sagt att jag endast snuddade vid den andras .. ni vet vad.. för att jag blev tvingad. Så fult! Jag kommer aldrig säga sanningen för då lämnar han mig och det som hände betydde inget men det jag har med min kille nu betyder allt. jag ångrar mig så.

Jag hade sex med mitt ex som jag bara var tsm med i 1 vecka. Jag tyckte aldrig om honom, gjorde bara det jag trodde man skulle göra. Har sagt till alla att inget hände, det värsta är att jag förträngt det så mkt att jag knappt själv vet. Men jag tror att vi hade det.. i 1 minut typ.. inte fullföljt.

Jag har skickat nakenbilder till killen jag sög av när jag var tsm med min nuvarande. fyfan för mig fyfanfyfan.

jag smyger med att äta godis, är nog påväg mot fetma. eller nej.. väger 59 och är 167 så nej.. men ändå.

ok väger nog 60.. om jag ska vara ärlig.

skolan pressar mig.
jag måste få 315 poäng av 320 när jag går ut högstadiet annars blir jag besviken utav helvete.

jag förlorade oskulden två veckor innan jag fyllde 14 med den enda kille jag någonsin varit kär i.. på riktigt riktigt.. jag ångrar inte det.. allt var så fint.

Nu är jag snart 16 år.
har haft sex med två.
min nuvarande och han .. den riktiga kärleken
och förstås han jag förträngt och inte räknar med.

ingen av mina vänner har gjort ngt med ngn..
jag känner mig som en hora.

men jag är en sexuell person.

ciao.

fyfan vad jag hatar mig själv nu alltså.

egentligen är mitt liv perfekt.
men jag förstör allt.

För ett år sedan var jag tillsammans med en kille. Jag älskade honom jätte mycket, problemet är att jag fortfarande gör det. Vi har varit tillsammans en gång till efter detta, och varenda gång har vi gjort slut pga min bästa kompis, hon klarade väl helt enkelt inte av att jag hade någon annan jag tyckte om mer än henne. Nu i efterhand ångrar jag mig. Jag har försökt förklara för honom flera gånger. Men han lyssnar inte. Istället blev han tillsammans med en annan kompis till mig, nu är inte vi kompisar. Jag klarar ju knappt av att se henne i skolan, hon gör mig så sårad och arg. Jag förstår inte vad hon gör bättre liksom?

Jag tänker på honom varenda dag, på allt vi hade. För det vi hade var verkligen fint och speciellt. Jag har haft killar efter detta. De har varit snygga, enligt mina kompisar är de snyggare än killen för ett år sen. Men inte enligt mig, för det finns ingen snyggare eller perfektare kille. Jag skulle kunna göra allt för att få tillbaka honom, men jag får aldrig en chans.

En gång fick han mig att må piss, vi pratade om detta. Jag förklarade hur jag kände, och då började han berätta om hur han upplevt det när jag gjort slut med honom, när han var utomlands.. Hur mycket han älskat mig, hur mycket jag hjälp honom i de svåra tiderna han hade då. Jag har aldrig kännt mig så dum eller korkad. Jag ångrade allt, men det var ju för sent. Jag har sabbat mina chanser, två fick jag och den tredje kommer aldrig.

Allt känns så naturligt med honom, det gör det inte med alla andra killar. Ingen kille rättare sagt. Det har snart gått ett år, och jag tänker fortfarande på honom jämt. Jag vill alltid att han ska vara vid min sida, jag inbillar mig att han helt plötsligt kommer och ber om ursäkt och att vi blir tillsammans igen. Jag vet ju trots allt hur bra det skulle vara.

Alla tecken lägger jag på minnet, alla kedjesms jag får om att mitt livs kärlek ska inse vad jag betyder, de skickar jag vidare. Jag skickar vidare dem trots att jag bara har få kronor kvar på mobilen.

Det är skönt och veta vad man vill. Speceillt i denna åldern. Men det är skit tufft att inte kunna ha någon annan kille, för man tänker på en annan. Jag har fått det sagt flera gånger, att jag fortfarande älskar honom. Men alltid har något stått ivägen.. Bästa kompisen till exempel. Men nu är vi inte kompisar, sedan hon och jag slutade vara har det gått bättre. Allt gick skit bra. Men när det där sista skulle till, tillsammans-grejen, då hoppade han ur liksom. Ville inte, och jag förstår inte!

Jag tar vara på tecknen, jag har sparat alla sms han skickat sedan lång tid tillbaka. Och jag kollar på dem varenda kväll, ler & gråter om varannat. Men tecknerna och smsen, de visar i stort sätt att han är lite rädd..Rädd för att såras igen, och det förstår jag. Jag var usel! Men nu har jag ändrat mig, och jag har försökt visa det. Jag tror han saknar det vi hade, kanske inte lika mycket som jag. Men när vi var tillsammans stod ingenting i vår väg, allt bara flöt på.

Det jag ville ha ut av denna texten är ju mest vad han betyder för mig.

Det är dumt att säga i så ung ålder, men jag skulle kunna leva resten av mitt liv med honom.
Jag älskar honom så mycket, allt för honom !
han kommer alltid att finnas i mitt hjärta, och jag tror att jag kommer sakna honom i många år framöver. M, jag saknar dig varje dag <3

jag har inga nära kompisar i skolan och det vet inte mina förräldrar

jag känner mig jätte elak för att det är en tjej som är mobbad i min klass. Eller hon är inte mobbad men hon har inga kompisar och är nästan alltid ensam.

Grejen är att hon har jätte störande personlighet och jag vill inte vara kompis med henne men jag känner mig så elak när hon går där ensam..

svar till anonym som jag svarade på hennes inlägg som nu svarade på mitt:
jag förstår dig. min pappa är möjligen inte lika extrem, men han har definitivt sina brister. skönt för dig att du har syskon som du kan anförtro dig åt! jag har inga.men jag villatt du ska veta att jag förstår verkligen, men jag bara orkar inte vara arg på honom längre. för MIG funkar det inte, men jag hoppas att det löser sig för dig!!

Hej stina :)
jag är 16 år! min mamma & papa skiljde sig när ja´g var 8 ½ år. Ja har aldrig deppat över det. Jag tycker det var bra gjort. eftersom att min pappa mishandlade mamma. pallade inte se henne lida mer.. men iaallafall idag vill inte min pappa se mig. jag vet inte ens vrf. han ringer mig inte ens när jag fyller år! vi träffades senast för 6-7 år sedan. Efter mamma & pappa skiljde sej efter ca 6 månader så fick han träffa mig. (INAN MAMMA FICK VÅRDNADEN) vi träffades via kontakt person. Men efter mamma vann vårdnaden så ville han inte träffa mig mer. Först kom han me ursäkter att han har hamnat på sjukhus det skrev han på en lapp som han hängde på dörren! ja blev riktigt ledsen & blev sårad eftersom att jag alltid kom me svåra steg dit! han tjatade alltid om hur dålig min mamma & hennes familj var när jag kom dit. Samma dag ringde min mamma en granne som bodde mitt emot min pappa o hon sa att han var hemma & inte på sjukhus! han hade ljugit för mig! efter det så gick de upp o ner men efter 1 månaden tror jag så avbröt han kontakten han ville inte se av mig mer! ja tyckte det va skönt men blev endå fundersam eftersom att han aldrig var trelig o även var frågan varför! Efter det har vi bara träffat en gång öga mot öga i stan i 4an , han drog i min arm bland alla mina kompisar i skolan o ja börja gråta! det var riktigt pinsamt men ja kom över det ! efter det har ringde han min kontakt person o hälsade att han ville träffa mig på stan, en gång i veckan eller ja kmr inte ihåg men några gånger! jag blev riktigt sur o svara nej! jag bryr mig faktsikt inte mer om min pappa! det är inte ja som ska ge honom kärlek eller bry mig om honoom jag ser hur andra fantastiska pappor är mot sina barn! men han är inget av de! han älskaar bara att supa sig full & spela ne massa pengar spel! jag udnrar bara varför han inte ville träffa mig? och vrf han alltid snackade dåliga saker om min mamma när vi träffades det värkade som att han ville träffa mmig för att hälsa mamma! o få vårdnaden för att hämnas på mamma! ja tycker att han är en idiot jag kommer aldrig vilja träffa hoonom eller se honom! för det känns inte som att ja har en pappa. jag vet inte ens om det. o ja känner inte ens att det finns något som heter pappa! ser ja honom på en gata någon gång i livet kmr jag inte ens kunna hälsa på honom han har blivivt som en främling. Det är helt sjukt eller hur ! Men när man inte har snackat me en människa på 8 år så blir det så! o haan förtjänar inte at ha mej eller någon! han har problem med sej själv men frågan är varför han gör så...

jag har varit deprimerad i 6 år och lider varje dag av ångest stress och hemskheter som jag aldrig berättat för nån, mamma vet inte ens om att jag går hos en psykolog men hon bryr sig nog inte. jag har heller inga kompisar, alltså jag sitter ensam jämt på skolan och har ingen jag kan ringa till om jag vill gå ut, ta en fika, whatever....

utåt sett är jag en stark tjej med skinn på näsan som shoppar mycket och ja är en cool glad tjej. trots avsaknaden av kompisar och egentligen mår skit. i min blogg tycker alla att jag är duktig och så men ibland skulle jag bara vilja berätta om hur dåligt jag mår och få veta om nån kanske skulle förstå att jag inte är sådär perfekt jämt.

min bikt är att min mamma är prostituerad. men hon vet inte om att jag vet.

Jag är helt hopplös på blogg design. Jag kan verkligen ingenting om det. Jag hatar det och jag fattar inte varför jag måste ha sån otur i livet. Jag vill inte leva längre!!

Jag började gilla en kille, grymt mycket. Pratade med honom väldigt mycket via internet, och vi skapade liksom en "relation" som vänner, men jag tyckte det var mer. Vi går i samma skola och har snackat tidigare. Jag tyckte jag såg signaler från hans håll att han faktiskt också verkade intresserad. Och mina vänner tyckte också att det verkade som om han gillade mig tillbaka. Men en dag när jag pratar med honom säger han att han har flickvän och att han inte är på jakt efter en ny. Då, just då kände jag mig som en ballong som det gått håll på, och som sakta men säkert säckar ihop. Jag har kommit över honom mesta dels, men jag ser honom nästan varje dag i skolan, och nästan varje gång som våra blickar möts, hoppar mitt hjärta till. Det gör nästan ont att träffa honom..

Jag gillar en urbra och underbar kille i min klass men problemet är det att en av mina närmsta vänner verkar gilla honom med. Hon vet inte om att jag gillar honom och hon säger själv att hon inte gör det när man frågar. Men hon skickar blickar och håller på med honom. Det är så sjukt jobbigt, för jag är inte lika framåt som henne. Min allra bästavän tycker jag ska vara mer crazy och framåt men det är ju inte den personen jag är. Jag har fan alltid otur med kärlek. ;/

jag tror att jag är gravid.
och jag får verkligen inte vara det.
enligt min tro/religion får jag inte ens ha sex förrän jag gift mig.

det här suger.

jag är snart 18 år. men jag har aldrig haft sex, något förhållande eller ens kysst någon.

världens finaste kille gillade mig, men jag vågade inte ses för jag var blyg och rädd pga ovanstående. nu har han tjej och jag kunde inte vara mer kär i honom... och att vi pratar 24/7 gör inte saken bättre.

jag har hoppat av gymnasiet pga att jag och min kompis blev mobbade. folk stör sig på att vi ser bra ut och har kul. jag får inget svar från min skola som jag sökt in på som jag senast skulle få den här veckan.

ibland känns det som det skulle vara lättare att ta självmord. kommer aldrig att lyckas i livet.

(jag behöver gå ner i vikt också...)

Vi börjar såhär .. jag har en kusin som är jämngammal med mig . För ett tag sedan så började jag känna något för honom , det var läskigt . Jag vet att min BV gillar honom . Vilket jag har sagt är helt okej , men jag vet inte vad jag ska göra .

jag älskar att vara arg, men hatar att bråka. jag vill kunna skrika på någon när jag är arg, utan att personen tar illa upp. men ändå vill jag att han/hon ska reagera. jag avskyr när människor är besvikna på mig, klarar inte av att ha dåligt samvete. mår hellre dåligt själv än att se andra lida. kan hantera att vara arg, men inte att ha dåligt samvete. jag tycker ofta att tjejer som gråter är ynkliga och patetiska, men när män gråter så får jag ont i hjärtat. jag älskar min pappa och mamma lika mycket, men jag blir irriterad på mamma när hon blir ledsen. men när pappa blir ledsen vet jag inte vad jag ska ta mig till.
jag tar på mig ansvaret för allting, i alla fall psykiskt. jag känner ansvar för allt och alla i min närhet. jag har extrema kontrollbehov och maktbegär när det gäller mitt eget liv. vill absolut inte förlita mig på någon annan. hatar att prata om mina problem, ler istället och hoppas att folk ser mig som en glad och problemfri person. trots att jag är motsatsen, en bortskämd deprimerad skitunge med dåligt självförtroende och gnäller för allt.
jag har en pojkvän sedan 3 år tillbaka. när vi träffades var jag 14 och han 17, och då var han en sån kille som många andra tyckte var jättecool för att han hade bott i fosterfamilj, hade gjort ganska många kriminella saker osv... då tyckte jag också att han var jättetuff. men nu efter 3 år har jag verkligen kommit in i hans lilla familj... och det är ett helvete. jag vill bara hjälpa honom därifrån. men han tar mig förgivet, förlitar sig på att jag ska ta allt ansvar för både honom och mig själv. och jag gör det. för jag är så van vid det. jag vet nte hur jag ska hantera en man som är ledsen utan att hjälpa honom att bära "bördan". men han lägger helt över det på mig. och jag försöker förklara, jag försöker verkligen, men det går inte. antingen vill han inte förstå eller så skiter han bara i det. han älskar mig, jag vet att han gör det. men han älskar inte mig för min personlighet. han älskar mig för att jag tar hand om honom och "mammar", eftersom att hans egen mamma inte gör det.
för en månad sedan gick det förlångt och jag bestämde mig för att lämna honom, vilket jag hade funderat på ett bra tag. då försökte han ta livet av sig,. och jag kände mig så jävla hjälplös, jag stod mitt i en mörk skog kl tio på kvällen och det var mörkt ute. och han tänkte hoppa. han grät och sa att han inte orkade kämpa mera. och jag kände mig så äckligt jävla patetiskt hjälplös. jag bara stod där, försökte med alla medel att få honom där ifrån. jag slogs, sparkades, skrek, grät, pratade vanligt, låtsades som att inget hade hänt och försökte skämta bort situationen. men han hade bestämt sig. tillslut, efter flera timmar. sa han att enda chansen att han skulle följa med mig ifrån från det hemska stället, var om jag lovade att aldig lämna honom. och jag lovade.
han skulle ändra på sig. han skulle uppskatta mig och kämpa för mig. vara lite romantiskt och... ja.
men det händer aldrig. allt han gör är att ta mig för givet, sedan säga förlåt. varför säger han förlåt när han inte tänker ändra på sig? jag orkar inte. jag vill bara lämna allt, men jag älskar mina föräldrar och syster för mycket. jag vill inte göra någon annan ledsen.
jag sitter fast och kommer aldrig komma loss.
jag har inga vänner längre, jag har vart tvungen att ge upp allt för hans skull. för att han inte ska vara orolig.
och jag kan inte berätta detta för honom. visste han hur olycklig han gjorde mig skulle han ta livet av sig direkt.
alt jag gör nu, kretsar kring honom. kan jag säga såhär, tar han livet av sig då? kan jag åka dit, kommer han ta livet av sig då?
jag vet ju att jag är det enda som håller honom kvar här. så gör jag ett enda misstag, försvinner han. och hur ska jag då klara mig.

jag vet inte hur jag ska hantera allt... jag låtsas som att ingenting har hänt, och ibland glömmer jag allt,. men sedan kommer det tillbaka.
på nätterna kan jag inte sova, och jag är arg hela tiden. hade jag träffat mig, hade jag aldrig orkat med mig. jag hatar den personen som han har fått mig att bli.

jag blev av med oskulden här om dagen med en kille som jag bara träffat några få gånger och som bara "playar" runt(men det visste jag innan).

iallafall, jag ångrar det inte, men är rädd att jag fått känslor för honom, och det kan jag absolut INTE få..
min stad är inte särskillt stor, så rykten sprids fortare än vad man tror. jag är rädd att det kommer ut och att folk ska tro jag bara är nån dum brud som bara var en av hans många tjejer som gick på hans charm..

tack för detta ;}

jag har kompisar i skolan vi är lixom ett gäng, men jag är inte den viktigaste i gänget, jag känner mig osäker med dom även fast vi ibland kan ha jätte roligt. dom är lixom populära i stan(en lite stad) och smsar och är med nästan alla killar. på lov helger och annat blir ag som bort glömd, jag får sitta hemma vid datan och tvn men det är inte så jag vill ha det, jag vill ut och vara med kompisar och ha kul. jag har försökt smsa ringa och annat, men det finns alltid en ursäkt ocg dom har alltid redan betsämmt med någon annan. det känns så ensamt när man tänker på att nu är dom nog ute på stan och har roligt och så sitter jag här. jag vet att de kanske inte är riktiga kompisar men jag har försökt att hitta nya men dom har också sina kompisar ocg sina gäng. jag vet inte om det bara är jag som har det såhär. att man har kompisar som är toppen ena sekunden men i nästa är man bort glömd och nergrävd i ursäkter,

jag har nog lite svårt att öppna mig inför nya personer ibland kanske har med detta att göra vad vet jag, önskar att jag hade haft lite bättre självförtorende och inte bara sitta tyst och låtsas som om allt är okej, jag hade viljat vara den som hade respekt från sina kompisar den som vågade bli arg, men allt känns mycket svårare när man är ensam.

mina kompisar är också sånna som jag sa är med alla killar, jag har ingen på G som man säger men och det har jag inte haft sen jag gick i 4:an och jag går nu i 8:an en del av mina kompisar har blivit av med oskulden men jag har inte äns fått min första kyss.
och när man är med mina kompisar så är det något man skäms över, jag är lixom inte så bra som dom andra.

man kan inte säga emot dom heller för att som gör är inte på ett ärligt sätt utan det finns alltid en ursäkt och det är alltid mitt fel.

tack

i sommras träffade jag en kille i skogen och vi kysstes och kysstes. Han sa att han skulle dumpa henne när han blir 18 år och vi skulle skaffa en lägenhet tillsammans. Vi skulle ha 2 barn som hette Elliot och Elvira och vi skulle bo på Irland eftersom vi sett den braiga filmen "PS. i love you". han sa att han äklskade mig och jag sa samma tillbaka, då tappade han intresset med 2%.. då var han bara ute efter "hon som ingen lyckas få". Han hade en flickvän så jag kännde mig jättehemsk, jag sa med ett krossat hjärta att vi inte skulle träffas mer. Nu undrar jag om det var mitt största misstag, jag saknar honom varje dag. När jag var med honom kännde jag mig fin, han var äldre och kunde valt vem som helst annan tjej men han älskade mig.

fast jag vet fortfarande inte om jag var kär i kärleken eller i honom.

en tjej lurade mej att ha oralsex med henne, jag var 5

Jag är kär en kille som är ca 24 år, jag är 14. Han är så manlig och samtidigt umdomlig. lång och har hundvalps ögon, han går inte att motstå

DELIGHT(L) ps. är jag galen?

jag är kär i en kille som inte vet att jag existerar.

Jag gillar en kille i min klass som är sjukt charmig, kan inte sluta tänka på honom. Men ändå älskar jag min pojkvän? Såå jobbigt och förvirrande

Jag vill bara ge dig beröm Stina, du verkar verkligen vara en bra människa, som bryr sig om allt och alla. Om man tänker på andra storbloggare, (nämner inga namn) så skulle dom nog aldrig låta folk få skriva av sig på det här viset som du tillåter nu, du är bara för omtänksam. Du är ingen tjej som bara skriver om smink, kläder och skor, (även om det är kul att läsa om det) du skriver också om verkligheten, hur människor kan ha, problem i vardagen osv, det uppskattar vi - dina läsare. Lycka till i framtiden, you go girl!

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

En jordnära och charmig blogg om allt mellan himmel och jord. Hoppas du gillar den! Kram Stina

Kontakta mig? stinasblogg@hotmail.com

• Till bloggens startsida

_________________________

Personligt

Läsvärda inlägg . Allmänt babbel . Mina drömmar . Graviditet/Föräldraliv . Videoupdate . Frågestund

Hundarna

Charlie&Bianca

Skönhet

Smink, hår & hud

Kläder

Dagens outfit . Shopping . Inspiration

Bilder

Modellbilder

Resor & Events

Thailand april 2008 . Thailand december 2008 . Blogawards 2008 . Bloggfest GBG 2008

Hemtrevligt

Inredning . Mat&Bak

Media

Stina i tidning . Stina i TV . Nyheter

Övrigt

Film&Musik . Illustration . Allmänt om bloggerskor . Celebs . Tävling

_____________________________

2010

Januari . Februari . Mars . April . Maj . Juni . Juli . Augusti . September . Oktober . November . December

2009

Januari . Februari . Mars . April . Maj . Juni . Juli . Augusti . September . Oktober . November . December

2008

Januari . Februari . Mars . April . Maj . Juni . Juli . Augusti . September . Oktober . November . December

2007

Januari . Februari . Mars . April . Maj . Juni . Juli . Augusti . September . Oktober . November . December

2006

Januari . Februari . Mars . April . Maj . Juni . Juli . Augusti . September . Oktober . November . December

Länkar

• 

Statistik

RSS 0.91