I måndags ringde en kvinna från specialistkliniken, de hade fått remissen och ville att jag skulle komma in redan på onsdag, alltså idag. Verkligen jättebra att de hörde av sig, men varför så bråttom? – Tänkte såklart jag, varpå mina griller i huvudet växte sig allt fler. Ja ni vet hur det är när man är orolig, tankarna bara maler och bättre blev det inte när jag väl där, tidigare idag, möttes av receptionisten som sa: ”Kan jag få se din kallelse tack!” Nej men jag fick aldrig någon kallelse, sa jag. ”Neeeheee, du är hon vi ringde upp! Läkarna ville helst ha in dig snabbt..” Ja, brukar ni inte ringa upp i vanliga fall, om ni får en lucka i schemat eller så? ”Nej, det är högst sällan vi gör det.” Gulp! Okej!?

Jag sätter mig ned på en av väntrummets hårda stolar, greppar tag i en veckotidning som ligger på bordet, bläddrar lite utan att läsa. En äldre man kommer ut och ropar mitt namn – Stina! På darriga ben reser jag mig upp och går dit hans hand pekar. The moment of truth is here, tänkte jag. Samtidigt som det slog mig hur underbart livet faktiskt är. Vi pratar lite och han läser igenom vad den tidigare läkaren skrivit i journalen, ni vet läkaren på vårdcentralen som skrämde upp mig så förbannat genom att säga ”oj, detta ser verkligen inte bra ut, det måste kollas upp akut, nu med detsamma!”.  Med dessa ord i stadigt minne kliver jag upp i undersökningsstolen medan han plockar fram lite verktyg, mikroskop och liknande. Han undersöker mig noggrannt och säger sedan - Näe, jag kan då inte se något konstigt. Det ser bra ut! Jag blev så himla lättad och nästan lite chockad med tanke på att jag i princip hade ställt in på mig ett dåligt besked. Samtidigt undrade jag hur de andra läkarna hade bärt sig åt? Vad tusan hade de sett som såg så farligt ut, när specialisten inte kunde se något alls som var utöver det normala. Grrr! Antar att de ville vara på den säkra sidan vilket är bra, men som läkare måste man faktiskt tänka på vad man säger och hur man säger det för här har jag gått och vart hur orolig som helst, knappt kunnat sova om nätterna. Inte helt kul när man just fått en liten bebis.

Hur som helst, enligt specialisten såg prover och undersökningar ut som de skulle och det är allt som betyder något just nu. Kanske låter det löjligt men det känns lite som att jag just har fått livet tillbaka, haha. Ibland inträffar saker som får en uppskatta livet något så djävulskt, ett par wake up calls om året som får en att stanna upp kanske inte är så dumt trots allt? Nu ska jag gå och kramas med världens finaste Mayia och sedan fira med goda pannkakor, blev måttligt sugen när jag såg Kenzas med nutella och glass, haha.

Många kramar, från en lättad Stina ♥

Min senast påkomna (och mycket briljanta) idé – Jag ska permanenta mig! Nej, inget pudelkrull nu alltså utan snarare vågor à la obh nordiga artist wave maker. Är detta möjligt? Vågpermanent har man ju hört talas om, men vad innebär det? Jag är väl medveten om att det kan totalförstöra hela barret och avrådd blir jag såklart av alla i min närhet men jag vet ju också att det faktiskt finns de, även om de är få, som blir helnöjda med sina permanenter. Kanske ska jag bli en av dem, hehe? Jag trivs inte så värst bra i rakt hår som bara hänger och slänger och skulle väldigt gärna förstärka mitt egna självfall om det gick. Att använda trippeltången var eviga dag känns inte som ett alternativ för mig. Så vad säger ni, är det någon av er där ute som gjort en permanent hos frisör och blivit nöjd med resultatet? Näe jag och mina påhitt, de brukar sällan sluta bra, haha. Men jag är så sugen på något nytt nu efter att ha gått med håret i en knut mitt på huvudet (som en enda stor tova!) under snart tre månaders tid. Ni andra småbarnsmammor med långt hår, har ni haft utsläppt sedan lill♥n föddes? Otroligt opraktiskt är det men vafan, nu vill jag ha lite förändring – Permanent it is! Om jag så ska bli helt krullig, hihi.

Förra året provade jag på att äta avokado för första gången, minns ni det? Det smakade rätt illa till en början men med lite ”träning” vart jag fast – Med salt, utan salt au naturelle, med färska räkor, pressad citron, keso. Ja jag körde alla varianter, så jäkla gott! Men så blev jag gravid… Och sedan dess har jag inte kunnat närma mig denna grönbruna sak utan att få kväljningar och bara tanken på att smaka har fått mig att spy! Nu har det äntligen lagt sig något och jag har för första gången på ett år köpt hem ett par stycken som just nu ligger i köket och väntar på att bli uppätna. Tänk att man kan gå från att verkligen älska något till att inte vilja veta av, och det endast över en natt. Det säger väl ganska mycket om hur en graviditet faktiskt påverkar kroppen rent fysiskt? Men sedan är det nog också så att avokados är det jag associerar till det fruktansvärda illamående jag gick runt med de första 15 veckorna. Så fort jag ser en avokado tänker jag på den tiden, och på min lägenhet i Göteborg haha. 

Men nu så, nu är det dags igen - Det får helt enkelt bära eller brista :p

Haha ♥

Någon som önskar sig en ny parfym i julklapp? I do.
Här kommer mina favoriter:

För henne ♥

Escada Magnetism ——> länk
Beskrivning – En sensuell och varm doft av fresia, svart kurant, plommon, jasmin och mysk. 
Testade denna inne på åhlens för några veckor sedan och tyckte då att den doftade helt otroligt, ganska tung men ändå söt och frisk. Jag skulle lätt kunna ha den vid alla tillfällen, men tror det är mer av en kvällsparfym? De flesta av Escadas parfymer är väldigt fräscha tycker jag men jag önskar mig faktiskt just denna i år. (Läste du det nu då tomten!?? höhö)

Lancome Hypnôse. ——> länk
Beskrivning: En varm och förförisk doft av vanilj, passionsblomma och vetiver.
Hade lite svårt för vanilj tidigare men har på senare tid börjat gilla det allt mer. Underbar parfym, passande till vardags. Nog blir med hypnotiserad alltid.

Inspire by Christina Aguilera ——> länk
Beskrivning - Christinas andra parfym som avger en fruktig och frisk doft med toner av ros, mango och apelsinblomma. Hennes första är helt okej tycker jag men har hört att denna ska vara snäppet vassare. Tyvärr har jag inte haft möjligheten att testa ännu men älskar flaskan som är riktigt söt, bara det kan få mig att vilja köpa en ny parfym, hihi. Så fint i hyllan.

Naomi Campbell ——> länk
Beskrivning – En sensuell och varm doft av kryddiga exotiska blommor och doftträ. Åh, min gamla älskling! Denna användes ett bra tag (minns du det, Mikaela?) och jag verkligen avgudade den mustiga och exotiska doften – Perfekt parfym för fest!

För honom ♥

Acqua Di Gio Homme ——> länk
Beskrivning – En maskulin och fräsch doft av marina noter, citrus och jasmin.
Mums! En underbar doft som går att sniffa sig hög på, bokstavligt talat. Parfymen har funnits på marknaden ett bra tag nu men är för den sakens skull inte mindre omtyckt. Enligt mig kan detta vara en av de mest väldoftande parfymer genom tiderna, det går inte att tröttna.

Boss bottle ——> länk
Beskrivning – En förfriskande maskulin doft med bla citrus, bergamott, äpple och ädla tränoter.
Hugo Boss är en favorit, både när det gäller feminina- och maskulina dofter. Har hört från flera att denna ska vara riktigt ”god” men har dessvärre inte testat själv. Kanske kan vara något för brorsan eller pojkvännen, om ni mot förmodan har tröttnat på acqua di gio? Hehe

Armani Code for men ——> länk
En bekant sa just till mig att jag bara måste ta med Armanis ”code for men” på listan över de allra bästa, för när han använder den blir brudarna tydligen som galna och riktigt hopar sig runt honom. HAHA! Okeeeeej… *stryker code for men på listan över potentiella klappar till sambon*

Hoppas ni fick lite härlig inspiration nu för jag är helt säker på att just parfymen står på mångas önskelistor detta år - säg något år den inte gör det, haha. Det är gott att lukta gott, i guess. Alla länkar går till en jättebra sida som ni säkert besökt tidigare, bättre priser är svårt att finna och faktiskt så har de ”lägsta pris garanti” vilket betyder att om ni skulle hitta en parfymbutik någon annanstans i Sverige eller på nätet som säljer sina dofter till ett billigare pris så betalar de mellanskillnaden, bra ju.

Ha en jättemysig lördag!
Massa kramar

hör dess dingilidong! ♥

Läser era julklappstips och blir alldeles tårögd. Gud så fint! Självklart tänker jag tillbaka på egna minnen som barn, det var då julen betydde allra mest och då fanns ju pappa fortfarande i livet. Det var visst han som var tomten, tomten som jag var livrädd för även om det var med ett kittlande nyfiket pirr i magen som jag såg fram emot att han skulle knacka hårt på dörren. Oftast sa mamma eller någon annan ”Titta ut, nu kommer han nog snaaart!!” – Varpå alla barnen sprang mellan fönstrena som yra höns.

Varje år gjorde vi gröt till tomten som vi ställde ut på trappen, morgonen därpå var tallriken alltid tom och jag kuuuuunde ju bara inte förstå hur det var möjligt! Ett år stod den dock orörd vilket var konstigt, hade tomten gått och dött? Nej då, han hade tydligen klättrat upp och lagt sig på höloftet mitt på ljusa dan, antagligen för att vila och invänta julklappsutdelning på kvällen. Till loftet smög vi försiktigt, och se på fan, där sitter tomtejäkeln i en hög av halm och tittar ned. Haha, pappa din lurifax! Att det var han visste jag ju dock inte då. Upp med grötfatet på kanten och snabbt ned igen. Ett minne som etsat sig fast.

Tänker på de gånger som jag och pappa stack till skogen med yxan för att tjuva en liten julgran. Det var spännande för jag fick hålla vakt samtidigt som han högg, haha, busiga var vi. Höll oss dock kring kraftledningsgator då träden där ändå plockas ned när de blir för stora. Tänker på hur mysigt det var när vi äntligen skulle pynta den med ljus, glitter och röda kulor. De stora skulle sitta längst ned och de små högre upp, det fick jag lära mig. Ett år hade vi oturligt nog glömt stjärnan (den gamla hade rättare sagt gått sönder, säkert tack vare någon hund eller katt) och då var det någon som sprang och hämtade en spaghettislev och tejpade fast på toppen, haha. Man tager vad man haver.

Minns även ett specifikt år från när jag var ganska liten. Jag hade ett paket kvar att öppna och efter att ha slitit upp pappret såg jag en docka med gyllene lockar skymta. En docka som kom att göra mitt liv till en mardröm under flera år. Och jag skojjar inte! Ni förstår… Jag är yngst av fyra syskon och när någon av de hade kompisar hemma så var det ju väldigt roligt att vara med. En kväll några dagar senare låg de på rummet och tittade på film, skräckfilm! Jag var inte alls gammal men tjatade om att få vara med och det fick jag tillslut. Gulp! Filmen hette ”den onda dockan”. Efter denna kväll drömde jag att min docka jag fått i julklapp var ute efter att döda mig. Dockan som hette Lotta var helt enkelt ond, och det var bara jag som såg det. Jag fick bygga upp murar av kuddar runt sängens kanter för annars såg jag henne komma upp där med en kniv i handen, och synerna försvann inte förrän jag blundade och räknade till tio. Fattar ni eller, det var hemskt! En dag fick jag dock nog och bestämde mig för att ta saken i egna händer. Jag bar ut dockan (utan att se på den) och slängde den i den stora brasan uti hagen som pappa gjorde upp ett par gånger om året för att elda upp gammal skit. Med nöjda steg gick jag tillbaka in. Vad händer på kvällen när jag öppnar min garderob för att rota fram mina mysbyxor? Jo dockjävlen var tillbaka och där satt hon bland mina kläder och stirrade med stora ögon! Någon hade tagit in henne, eller hade hon gått själv? Jag slutar här men jag kan ju säga som så att det tog mig ett par år att bli fri från detta. Lätt att skratta åt nu men då var det fan inte kul, haha. Hon var verkligen ond! Undra vart hon är nu. Kanske hemma hos dig? ;p

Stackars mamma och pappa som var så nöjda med denna julklapp till mig, det var ju en jättefin docka. Stor, och säkert dyr också. Men ja, så kan det gå när inte haspen är på – Håll små barn borta från skräckfilmer!

Tack för att ni delade med er av alla fina minnen,
de fick mig att minnas ♥

Samtidigt som jag tänker tillbaka på alla julaftonar med värme i mitt hjärta, så gör det mig lite ont. Ont för att någon fattas oss. En alldeles för stor bit av pusslet är borta för att någonsin göra det fullständigt komplett – Pappa. Våra jular blev aldrig mer sig lika efter att han försvann, men för den sakens skull blev de inte dåliga. De var bara annorlunda. Nu har jag växt upp och fått min egna lilla pärla att hugga julgran med, nu står det i min uppgift att bygga upp något lika speciellt och vackert för henne. Hålla fast i gamla traditioner samtidigt som vi också skapar nya som görs till våra egna. Det känns värdefullt och det är med stor glädje jag ser emot alla kommande jular vi förhoppningsvis ska få fira tillsammans. Jag är enormt tacksam över det jag har, och att jag har någon att dela denna familjehögtid med överhuvudtaget. Det är tyvärr ingen självklarhet och det är alldeles för många som sitter ensamma denna dag och ser den som allt annat än varm och underbar. Kärlek till er.

Julen närmar sig med allt vad det innebär. En stor del av julen och framförallt julstressen är julklapparna – Vad ska handlas, och till vem? Det är inte helt lätt alla gånger och svårast av allt måste väl vara att finna den rätta klappen till grabbarna i vår närhet, åtminstone tycker jag det.

Nu har ni chansen att vinna en mycket passande klapp för våra skäggiga älsklingar – nämligen den grymma rakapparaten Philips Speed Xl – HQ8240 till ett värde av ca 1600:-

Allt ni behöver göra för att delta är att fritt berätta om ert bästa julklappsminne, vem fick ni klappen av och varför var den så speciell? Jag utser en vinnare i god tid innan jul – Glöm inte att skriva er mailadress.

Lycka till nu ♥

Det var minsann en bitande kyla jag fick känna på när jag masade mig upp för att gå på föräldragrupp tidigt denna morgon. Frosten låg som ett glittrande kristalltäcke över backen och det riktigt knastrade under mina skor och barnvagnens hjul när vi genade över gräsmattan för att inte komma för sent till vår tid.

Väl där möttes jag av en mamma som bar på sitt barn, varken resterande i gruppen eller bvc-sköterskan hade kommit vilket gjorde mig aningens lättad. Jag avskyr att komma för sent och det är väl tur att det inte sker så ofta längre för hur jobbigt är det inte att tvingas knacka på en stängd dörr och be om ursäkt, samtidigt som man har hela rummets ögon på en? Nej usch och fy, och när man har världens otur och råkar vara den som kommer för sent två gånger i rad, ja då känns det riktigt illa! På tal om detta med att passa tider. Det kan sannerligen vara svårt att göra det de första veckorna/månaderna när man fortfarande inte har kommit in i några rutiner. Kanske måste man hipp som happ sätta sig ned och dra fram de ljuva ljuverna just när man ska till att åka och ja, då tickar klockan. Det är lätt att säga att man ska ha bättre framförhållning men tyvärr funkar det inte riktigt så när man har en nyfödd hemma – Nöden har ingen lag och bebis bestämmer.

Nu kan jag dessvärre inte skylla min ofömåga att passa tider på min ”nyfödda” längre, haha. Hon börjar bli en stor tjej och efter drygt två månader har vi allt tydligare rutiner här hemma. Hennes signaler kan jag förstå så mycket bättre än innan och jag vet på ett ungefär när hon kommer att slockna på kvällen och när det är tid att vakna morgonen därpå. Även om det är fri amning har jag märkt att hon nu börjar få något mer fasta tider då hon vill äta och om jag till exempel ammar henne på morgonen så är hon nöjd och glad flera timmar framåt. I och med det känner jag en större frihet och vågar äntligen planera lite i min vardag – En dag på stan med barnvagnen, lite shopping och fika till exempel. Nu gäller det bara att strukturera upp tiden så gott det går och handla därefter, något som innan var svårt för mig att göra då min main priority var att agera mjölkko på heltid, bokstavligt talat. Fri amning var det ja! Haha

Ja, nu kom jag på sidospår här men det är ju som det brukar. Vet ni, jag hoppar på tråden igen – Resterande mammor kom och så även en barnpsykolog som idag skulle närvara, prata och svara på våra frågor. Det var andra gången vi träffades idag, jag och de andra i gruppen. Vi började sent pga restrektioner kring svinis men nu har vi alltså kommit igång och det är verkligen jätteroligt. Att träffa andra nyblivna mammor tillsammans med deras små pärlor (som alla är nästan lika gamla dessutom) betyder ganska mycket för mig just nu och jag tycker det är viktigt att möjligheten ges. Att bara få snicksnacka lite ytligt, utbyta tankar och funderingar med människor som man inte nödvändigtvis hade valt som bästa vänner i vanliga fall men som man ändå har världens största sak i livet gemensamt med. Det är guld värt. Där har åldern inget ansikte och på något sätt kan man alltid förstå varandra, oavsett olikheter. Det är härligt, och speciellt värdefullt för mig som är nyinflyttad och knappt känner någon.

Efter besöket på BVC ringde jag till sjukhuset som bestämt, min remiss hade ännu inte nått dem. Jäklar vad irriterad jag blir! Här skrämmer de upp en som satan och sedan skickar de inte ens iväg remissen. Vet att det är hårt tryck och sådär men vad fan, mina orostankar är inte nådiga! De var trevliga i telefonen iallafall och sa att jag skulle återkomma imorgon, har jag tur kan de ta emot mig då.

I eftermiddag har jag suttit och kollat julklappar på nätet. Är ni klara med era ännu eller är ni som mig och alltid ute i sista sekunden? Om ni fortfarande inte vet vad ni ska hitta på till pappa, pojkvännen eller killkompisen (till mamma, flickvännen eller tjejkompisen också för den delen men då måste de minsann vara bra bra håriga!) så titta in här senare ikväll – Tävling på gång

Kram sålänge…