Puh, nu har jag hållt på med dessa lussebullar sedan klockan fyra. FYRA! Hundra stycken blev det och hela frysen är full, haha. Jag bakar så sällan så det är lika bra att slå på stort när det väl händer.

Russin på plats, äggpensling väntar och därefter schuss in i ugnen!

8 minuter senare. De blev inte bara goda, de blev snygga också.
Hur ofta händer det liksom? :p

Paus i lussebullebaket, det doftar saffran i hela lägenheten. Så himla mysigt, även om gårdagens advent gick mig obemärkt förbi – Julkänslorna har väl inte riktigt infunnit sig ännu om man säger så. Men hur som helst, jäsning pågår och under tiden tänkte jag dela med mig av ”dagens outfit” som denna måndag består av slitna halvbaggy jeans med tajt benslut från modekungen, linne med nitar från Nelly, omsydd tröja som jag använder som oversizeväst, från monki. Converse på fötterna. Jag gillar’t!

Åter till bullarna som jag hoppas blir lyckade. Jag tog lite mindre mjöl men desto mer kesella i degen så torra ska de väl inte bli iallafall

Här har ni tröjan som jag beställde, visst blev den fräsch till mörka jeans och skinnjacka? Bekvämt material, perfekt oversized och utmärkt för vanliga dagar – Min magkänsla säger mig att detta plagg kommer att slitas med hälsan.

Nu blir det god mat och idol, extra kul att de sänder från Malmö och nya arenan ikväll.
Om jag sticker ut huvudet kanske jag kan höra dem? Får testa ;D

Fredag idag, veckans enligt mig bästa dag.

Humöret svajar, tänker mycket på läkarbesöket i onsdags och på hur vissa människor fungerar i sin yrkesroll. Det är ju så viktigt det där och speciellt viktigt är det inom vården, att på ett bra och respektfullt sätt möta den enskilda individen, känna av den unika situationen och därefter agera kamelont – Något som inte är helt lätt alla gånger men högst nödvändigt för en bra relation vårdpersonal och patient imellan och framförallt för det där första mötet. Alla vet vi hur mycket det första mötet präglar oss, hur det sätter grunden för den fortsatta relationen. Det första intrycket som är ack så svår att tvätta bort.

En blick, en röst, ett tonläge. Den omgivande miljön – en blomma i fönstret, lite bakgrundsmusik. En läkare som nynnar lite lätt på en låt (något som för mig inger trygghet men som för någon annan kan betyda något helt annat, kanske är det ett tecken på att vederbörande är oseriös?) samtidigt som denne känner på vår hals eller tittar oss i örat. Ja, det är så mycket som spelar in och som i stor grad påverkar vår känsla, vårt lugn och hur vi kan komma att hanskas med ett eventuellt besked om sjukdom eller liknande.

I onsdags mötte jag en läkare, en helt klart trevlig människa som jag inte alls vill tala illa om men som med sitt bemötande präglade mig så till den milda grad att jag i fortsättningen kommer att dra mig ännu mer för att söka hjälp om så skulle behövas, vilket såklart är mycket tråkigt. Jag har redan svårt för sjukhus och det har tagit mig en tid nu att bli stark nog att ta tag i mig själv och mitt orosmoment, att gå till botten med något som i slutändan kan innebära tråkiga besked. Inget som man gärna gör frivilligt, ellerhur?

Hur som helst, jag visade mina fläckar som oroade mig, hon tittade och sa att de såg okej ut. Jag andades ut och en skön känsla spred sig i hela kroppen. Nu ville jag bara springa hem fortare än kvickt, vara glad åt beskedet jag fått samt ignorera det faktum att jag faktiskt inte hade tagit upp allt som oroat mig senaste tiden, men jag stannade i dörren, gick tillbaka och sade: Jo, det var en grej till… Varpå jag försiktigt visade upp en knöl jag fått. Hon kände under en tid och mitt hjärta slog allt snabbare i takt med tystnaden, tills hon med uppspärrade ögon sade: Oj! tyvärr, här är något som inte alls är bra! Jag måste skicka in dig akut nu med detsamma! Nu slog det dubbla slag och snart rann även tårarna ned för mina kinder, brevid låg Mayia i sin vagn och jag kläckte ur mig: Men nej, är det något allvarligt? Jag vill inte dö! Va va va? Sådant man säger i hopp om att hon i egenskap som läkare och medmänniska ska komma med en lugnande kommentar. Det gjorde hon inte, istället gick hon med raska steg fram och tillbaka samtidigt som hon knappade på telefonen. Självklart blev jag otroligt rädd, jag menar, hon var ändå läkare och om hon reagerar sådär, ja då måste det ju vara kört! Jag kommer på mig själv med att sitta ensam i rummet, läkaren hade gått. Efter en stund kommer hon tillbaka tillsammans med en annan läkare som även han undersöker mig varpå han drar helt andra slutsatser. Enligt honom kändes/såg det inte alls vidare alarmerande ut och jag behövde minsann inte åka in akut. Det räckte med en remiss, om jag själv ville. Han pratade lugnt och sansat, log mot mig, samtidigt som jag kände att han ändock tog problemet på allvar.

Hans sätt gjorde mig lugn, men trots det var det ändå kvinnans första reaktion och bemötande som gjorde starkast intryck på mig den dagen, det var hennes ord som upprepades i mitt huvud den natten och som jag fortfarande kan höra ekot av.

Jag fick känslan av att hon skämdes sedan, som om hon försökte ”vinna mig tillbaka”. Kanske hade hon vart med om något den dagen som gjorde henne mindre uppmärksam på just mig som individ och som resulterade i att hennes reaktion blev som den blev - Alla är vi människor, och försöker vi se allt ur ett bredare perspektiv förstår vi också det vilket gör det lite lättare att tackla sådana här händelser.

Det påminner mig dock ännu en gång om hur viktigt det verkligen är med bemötande gentemot andra människor, i jobb såväl som i den vanliga vardagen. Hur jag, genom mitt lugn, mitt kroppsspråk och med min egna röst kan påverka den jag möter ofattbart mycket.

Det blev alltså inget akut besök, nu inväntar jag istället en remiss som ska komma i mitten på nästa vecka. Jag håller tummarna nu för att allt är okej och skulle det mot förmodan inte vara det, ja, då är det något jag får tackla då. Inte nu. Åtminstone är det så jag försöker tänka.

Ha en mysig helg!
Kram

Mitt besök hos läkaren denna morgon gick väl inte riktigt som jag hade hoppats, känner mig skapligt låg men tänker inte besegras av de demoner som just nu försöker inta min hjärna med alla sina mörka tankar. Nu ska jag hålla mina tassar från att googla diverse dödliga diagnoser och sedan ge fan i att ta ut tråkigheter som ännu inte existerar i förskott. Någon gång under nästa vecka ska jag tillbaka till sjukhuset för en second opinion – Wish me luck!

Över till något betydligt roligare. Idag kom nellybeställningen på posten, direkt hem i brevlådan. Linnet med nitar vart riktigt snyggt, den randiga tröjan helt okej, chinosen från mr denim alldeles för stora.

I måndags hade jag tid för mammasamtal på barnavårdcentralen, sköterskan där är världens goaste och jag ser alltid fram emot besöken som fram tills nu har varit en gång i veckan. Nu dröjer det tills nästa gång, en hel månad närmare bestämt. Det är då dags för Mayias första vaccination som jag redan nu är lite besvärad inför, tyckte det var hemskt jobbigt på BB när de skulle ta det där PKU-testet, ett blodprov som numer tas på alla nyfödda barn för att utesluta en allvarlig sköldkörtelsjukdom som utan behandling kan leda till döden. Det gjorde så ont i hjärtat när de inte fick ut något blod ur hennes yttepyttesmå blodkärl på handen, när de förde den enligt mig alldeles för tjocka nålen in och ut men utan resultat. Det slutade med att jag fick ge henne bröstet, då blev hon lugn och de kunde äntligen slutföra provtagningen, som sedan visade sig vara helt i sin ordning – Skönt!

Nu ska jag ta en dusch och sedan hoppa i säng, ska upp tidigt imorgon för att gå till läkaren och kolla upp två av mina födselmärken som ändrat karaktär senaste tiden. Lite nervös är jag men har intalat mig själv att det är lika bra att ta tag i jobbiga saker som grämer en, ingen mår bra av att gå runt och oroa sig vilket man dessutom i de flesta av fallen gör helt i onödan. Något som stjäl en hel massa tid och energi, tid och energi som man hellre hade lagt på annat i livet – Inte sant?

Kramar

Var förbi apoteket och köpte lite nödvändiga ting häromdagen, tandkräm bland annat. Tyvärr är det inte bara mitt intresse för kläder som hamnat i skymundan senaste tiden, utan också mitt intresse för tandborstning – Alltid är det något som kommer imellan, eller så förtränger jag det bara och låter timmarna gå (helt plötsligt är det dags för kvällsborstningen) – Gäller endast dagar då jag går hemma ska tilläggas, något måtta får det allt vara.

Hur som haver, tandkräm införskaffades alltså, en ny variant från apoteket.

Ett tips: Köp inte! Jag är för fan totalt skinnflådd i truten och bränner gör det som sjutton, haha. Efter att ha googlat lite grann på skitens innehåll men utan framgång cyklade jag raka vägen till hemköp och köpte colgate, vanliga gamla härliga colgate! Dock fick det bli en SENSITIVE, med all rätt :p

Boven i dramat – Whitening med frisk (jotack!) mintsmak.

Senaste tidens familjelycka har resulterat i att mitt intresse för kläder har hamnat lite i skymundan. Synen på vad jag uppfattar som rent och snyggt har dessutom förändrats något, eller ganska mycket. Nu låter det typ – Åh, på den här tröjan var det bara en liten mjölkfläck, den tar vi! Haha

Men nu ska det minsann bli ordning på torpet,
gamla paltor ut, nya in:

Användbara chinos från mr denim, passar såväl till vardags som till fest. De ser ut att ha snygg passform och jag gillar att de är lite veckade upptill. 499:- —–> Länk till plagget

Coola oversizelinnen med nitar på axlarna. Snyggt till jeansen! Köpte båda dessa då de var ganska billiga och för att de verkar vara ett typiskt Stinaplagg som blir väl använt. Hoppas de sitter fint irl. 199:- —–> Länk till plagget

Jag fortsätter på det oversizade temat och visar upp dessa tröjor. Personligen valde jag den mörkare varianten till vänster, är något tveksam men tror det kan bli riktigt fräscht och casual till ett par slita jeans. Gillar ränderna och den speciella skärningen. 295:- ——> Länk till plagget

Stenhårda leggings med läderimmitation på sidorna – Riktigt snygga men tyvärr lite väl dyra för min plånbok. Nöjer mig istället med den billigare varianten från only som istället för lädret har paljetter på sidorna. Något för jul och nyår kanske? ——> Länk till plagget

Lade beställningen igår så förhoppningsvis får jag en avi i lådan framåt onsdag torsdag, ser så fram emot det! Återkommer gärna med bilder då om så önskas

Tiden flyger fram likt en skenande hästhjord, fullständigt okontrollerat men samtidigt så vackert – Varje dag känns meningsfull och en meningsfull dag för mig har sannerligen fått en ny innebörd. Tänk att för lite drygt åtta veckor sedan fanns inte Mayia här hos oss. Visst, inuti magen låg hon och levde rövare långt tidigare men krama och pussa på henne då, det kunde jag ju inte riktigt och inte visste jag att det var just hon som bodde där inne heller – Det kunde ju ha varit vem som helst. Men så kom hon… Vår skatt! 

Åtta veckor är ingen lång tid men på något underligt sätt känns det som att du alltid funnits här. Grattis lilla älskling, igår blev du två månader <3

Nollnionollniotjugoett – Dagen innan Mayia kom till världen. Två månader senare har jag fortfarande svårt för att förstå att det var just hon, denna lilla stora människa, som jag gick och bar på så länge. Att det var hennes sparkar jag kände, hennes hjärta jag hörde. Det är verkligen en obeskrivlig och häftig känsla!

PS: I takt med tiden blir man också större. Elva cm på längden och närmare två och ett halvt kg på de goa grodlåren för att vara lite mer exakt, hihi :p Mammas mjölk är bäääääst!

Jag har två hundar, Charlie & Bianca. De är snart fem respektive två år gamla och är mina ögonstenar. Efter att ha fått ett par kommentarer om hur jag kan låta dem ligga bland min dotters saker och att jag måste tänka på allergirisken, utropstecken, utropstecken, utropstecken – Så tänkte jag skriva lite kort om vad jag själv anser om det.

Nu finns det inte direkt några vetenskapliga studier på att det är såhär och nya rön kommer ständigt men jag personligen tror det är viktigt att barn får leva nära djur, att det stärker dem på alla sätt och vis – Såväl psykiskt som fysiskt och jag är nästan säker på att det främjar både hälsa, utveckling och självkänsla.  

På senare år har det tydligen (vet att jag läst en artikel om detta men har tyvärr inget att referera till) skett en ökning när det kommer till barn och allergier. Vad orsaken till det är kan jag inte veta säkert men om det någon gång visar sig vara en bieffekt av ett kliniskt rent leverne - nej, inte klappa hästen, fy inte pilla i jorden, usch spotta ut och här kommer mamma med en wet wipe trallala – skulle jag inte reagera med större förvåning. Lite skit kan faktiskt vara bra och jag tror inte att det är helt osannolikt att barn som får växa upp i kliniskt rena hem får ett understimulerat immunförsvar pga inaktivitet och därmed större mottaglighet för allergier.

Jag med en sju veckor gammal missebebis, en helt bedårande liten dunboll. Mayia tittade med stora ögon när jag förde hennes lilla hand över den mjuka pälsen, hihi <3 Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon slipper allergier (syftar främst på pälsdjursallergi) i framtiden för vad vore väl livet utan våra fina djur?