Igår var vi ute på en liten tur jag och familjen. Himla mysigt var det även om mina nya mamma-ögon såg synliga hemska bakterier stora som monster virvla runt både högt och lågt. Skämt åsido, men visst nojjar man en del då restriktioner om huruvida det är okej att ta med sina små ut bland folk eller inte väller över en i dessa influensatider. Det är svårt det där – ”inte vara dumdristig, men heller inte överbeskyddande”. Jag har alltid resonerat att barn minsann kan må gott av lite ”skit”, att det rent av kan vara bra för immunförsvaret. Att ingen dött av lite frisk luft samt att det finns bakterier överallt ändå vilka gör de stört omöjliga att skydda sig mot i vilket fall som helst. Men å andra sidan var jag inte mamma då, vilket gjorde sådana saker alltför simpla att uttala sig om. Nu känns det lite annorlunda och även om jag vill tro att jag resonerar som tidigare så går man likt förbannat runt med hjärtat utanför kroppen sedan det där lilla livet kom till världen, och jag antar att det bara är att vänja sig för lättare med tiden blir det nog inte <3

Hur som haver: Vårt IKEA-besök förlöpte helt utan komplikationer och lilla skrållan sov gott nere i vagnen skyddad av sin goa filt som hon fått av mormor. Valde att åka tidigt på förmiddagen för att slippa onödigt mycket folk och ja, köttbullarna var lika goda som vanligt och jag är idag en fin lampa samt ett par odödliga (om jag lyckas ta död på dessa som förövrigt har sitt naturliga habitat i öknen ger jag fasen upp) växter rikare.

Ovan får ni även en skymt av vår BRIO-vagn som jag är jättenöjd med. Det är många blivande föräldrar som ställt frågor angående barnvagnar och då jag själv vet vilken enorm djungel det är så tänkte jag att ett inlägg om detta säkert skulle uppskattas? Nu har jag ingen större koll på andra märken men vad sägs om ett gällande BRIO iallafall? Det kan säkert underlätta för några av er som står i valet och kvalet, precis som jag gjorde för några månader sedan.

Många kramar

Vad tycks om den stencoola träningsoverallen ovan? Ja, alltså inte till mig då, men till Mayia. Jag tror minsann att hon hade blivit en riktig tuffing i den, hihi. Skönt med sparkdräkt också tycker jag, jobbiga tröjor och tshirts som åker upp i ryggen är aldrig mysigt <3

Kom att tänka på igår när jag satt och kikade på kläder till henne att jag helt plötsligt inte bryr mig ett skvatt om mig själv längre, eller jo det gör jag väl visst det men inte i den bemärkelsen att jag vill köpa nya kläder och prylar som tidigare. Jag som skulle unna mig ett par nya snygga jeans och grejer efter förlossningen! Men äsch, vem tusan bryr sig om ett par jeans nu - Mina gamla duger väl mer än väl? De är ju hela och rena. Haha, ungefär så känns det. Tråkigt kan tyckas men helt plötsligt kan jag förstå alla mammor som så många kallar för ”slitna”… De är inte slitna, kanske prioriterar de bara lite annorlunda för tillfället? Tidigare hade man ju bara sig själv att bry sig om och att råda över, så är det inte längre och för min del är det nog bara bra. Innan hade jag nog lite väl mycket tid för enbart mig själv och mitt ego. Nu när jag har någon annan att rå över, älska och oroa mig för i första hand finns det längre inget större utrymme till att bry sig onödigt mycket (nu menar jag onödigt mycket. Självklart kan man fortfarande bry sig och bara för att man blir mamma betyder inte det att man per automatik ska utesluta vissa delar ur sitt liv eller bli någon helt annan än den man var innan) om utseende och andra ytliga ting, än mindre utrymme blir det över för onödigt katastroftänkande som jag tidigare ägnade alldeles för mycket tid åt. Helt plötsligt finns det så mycket tid över till annat – Skönt? Oh, ja.

Haha, för att byta ämne helt - Nu är det ett gäng tjejer i åttaårsåldern här utanför som skriker ”Anna är kääääär i Markuuuus, Anna är käääär i Markuuuuus”

Det får mig att minnas när jag och min kompis Hannah var små och totalt nerkärade i samma kille vid namn Joakim som gick i samma klass som oss. Vi var väl runt åtta år och de flesta vet vi väl hur en förälskelse i den åldern kan kännas? En förälskelse så oskyldig och ren, minst sagt speciell. Att vi båda ville fråga chans gjorde inte saken helt lätt – Hannah var ganska ny i klassen, kom från storstaden Sthlm och var dessutom barnmodell. Oh så spännande. Jag var bara jag, samma gamla Stina som gått i samma gamla klass sedan förskolan, kortast av alla om man bortsåg från lilla Kim som låg en cm under mig. Ja, och så var jag bra på fotboll också, inte att förglömma! – Mmm, behöver jag säga att jag låg i underläge? Minns att vi lekte en dag, tillsammans med tre andra tjejer. Joakim bodde ett kvarter bort och vi bestämde oss för att vi kort och gott skulle slåss om honom så att det hela skulle sluta rättvist (nej för det räckte ju inte med att bara fråga honom vem han vill ha, och om han ville ha någon överhuvudtaget), sagt och gjort – Några minuter senare låg vi där och rullade runt på gräsmattan. Ingen aning om vad vi ville ha ut av det egentligen för det var ju inte direkt så att vi skulle knocka varandra och att vinnaren i sin tur skulle få killen, nej jag säger då det, barn alltså!

Joakim kom senare iallafall…

Och allt jag minns är att jag hör en mycket butter röst säga:
JAMEN… JAG VÄLJER LA HANNAH DÅ!

HAHA!
Jahapp…

För de flesta av oss är förlossningen målet med graviditeten – Det är den vi förbereder oss för och läser på till. Vårt fokus ligger stenhårt på det beräknade förlossningsdatumet, vi längtar och vi ser fram emot. Vi följer barnets utveckling i magen vecka för vecka och med jämna mellanrum går vi till mödravården för att se så allt ser bra ut, att magen följer sin kurva och att bebis hjärta slår starka och friska slag. Vi kontrollerar att vårt blodtryck inte stiger för mycket och ibland lämnar vi urinprov för att säkerställa att det inte innehåller några proteiner som kan vara tecken på havandeskapsförgiftning. Kanske går vi på förberedande (förlossningsförberedande) kurser där vi lär oss att andas och att slappna av. Visst, jättebra…

Men sedan då – Vad händer då? Mitt i allt ståhej kan det vara svårt att förstå att en förlossning faktiskt kommer att ske, att vi en natt då vi minst anar det kan vakna upp med påbörjade värkar eller kanske med vatten rinnandes längs våra ben. Att det lilla livet som sparkat där inne under så lång tid minsann ska komma ut till oss. Det är så overkligt, och en minst sagt omöjlig känsla att ta på.

Det som i fyrtio veckor tagit upp hela vår värld (tankar, känslor och fokus kring graviditet och förlossning) är helt plötsligt förbi. Förlossningen är avklarad och nu tar något annat vid, något alldeles nytt och något mycket större än allt annat vi tidigare upplevt - Bebis är här och livet får en ny innebörd.

Självklart är det viktigt att vara väl förberedd då man ska möta sitt barn första gången. Se bara på mig - Jag läste en massa, gick en förberedande kurs i profylaxandning och avslappning, testade på vattengympa och hela fadderullan. Något som säkert inte passar alla men som jag verkligen kan rekommendera. Som jag skrev, visst är det viktigt och väldigt bra, men minst lika viktigt är det att ha kunskap om hur våra kroppar, både fysiskt och psykiskt, kan komma att kännas tiden efter förlossning – Något som jag personligen anser att det läggs alldeles för dålig fokus på idag både när det kommer till förberdelsekurser på mödravårdcentralen, samtal hos barnmorska och fakta i böcker. 

Naturligtvis är det stört omöjligt att genom böcker och dylikt lära sig hur ens nya liv som nyförlöst och förälder ska komma att se ut innan man ens är där men jag kan ju säga som såhär: Hade inte jag haft mina syskon och sju syskonbarn hade jag antagligen inte haft lika mycket kött på benen som jag faktiskt har vad gäller babyblues, ömma bröst och mjölk som rinner till, enorma mängder avslag och smärtande underliv. Utan dem hade det förmodligen kommit som en ren chock för mig hur det till exempel kan kännas att göra ”nummer två” första gången efter en vaginal förlossning, något som oftast går hur bra som helst men som även kan göra vansinnigt ont – En obetydlig grej i det stora hela ska tilläggas men som få ägnar en endaste liten tanke åt och som nog för många kommer som ett litet orosmoment just pga det – Att man inte hört något om det. Något som jag kan tänka mig ganska lätt skapar tankar som ”Hjälp! Är det normalt att känna såhär, är det något som är fel? Kan stygnen spricka upp om jag släpper efter” vilket säkerligen kan leda till att många håller sig så länge de bara kan vilket i sin tur leder till att man blir hård i magen = icke bra!

Haha, nu blev det lite mycket om bajs här men ni förstår poängen. Inte fasen hade jag hört ett ord om detta innan min dotter kom till världen, ja, om det inte vore för mina systrar som gått igenom samma sak då. Har man inga syskon, andra nära och kära eller vänner med barn och om man är förstagångsföderska på det – Hur tusan ska man då veta? Inte får man på mödravårdcentralen höra om hur öm man många gånger är efteråt, hur ont det gör att sitta och hur stygnen stramar som skam under läkning. Inte får man höra hur mycket man faktiskt blöder, och hur länge! Det är detta som kallas avslag – blod och vätska som kommer från såret där moderkakan har suttit, något som är fullständigt normalt men som man enligt mig borde få lite mer info om då det verkar som att man efter den ”långa och jobbiga graviditeten och smärtsamma förlossningen” (som många beskriver det, inte jag!) tydligen ska vara helt fit for fight igen. Jag älskade att vara gravid och min förlossning förlöpte helt utan komplikationer och jag fick en otroligt fin upplevelse, men trots det tar det tid att läka och man är inte alls fit for fight direkt efteråt. Så är det bara och konstigt vore väl annars? Alla är vi olika och alla har vi våra egna bilder av vad som är jobbigt och inte, saker som dessa är med andra ord högst individuella men kort och gott – Den första tiden med bebisen behöver inte alltid vara så rosenskimrande då både smärtande bröst och ett mörbultat underliv kan förstöra mycket av det fysiska välbefinnandet. 

Något som jag tror kan vara bra att ha i åtanke, speciellt då många inklusive jag själv satte upp värsta drömscenariona om hur det skulle bli med min lilla här hemma, rosa moln och vackra sagor om prinsar och prinsessor – Ja ni vet. Som en dans på rosor. Då är det nog lätt att bli besviken, tror inte ni? Jag hade tur och är lyckligt lottad men vet ändå att lugnet här hemma kan slå om vilken dag som helst och att min harmoniska bebis kan förvandlas till det motsatta över en natt, det är ju så. Men när det väljer att göra det, ja då är jag förberedd, även om man aldrig kan bli förberedd nog när det kommer till familjeliv och föräldraskap.

Säkert har ni lagt märke i min text att jag skrivit både om amning (som om det vore något självklart) och vaginal förlossning? Något som de flesta av oss ser som det naturliga, och som det faktiska målsnöret för vår graviditet. Vi drömmer om hur vi vackert krystar fram vårt barn som skrikandes läggs upp på vårt bröst, vi kysser vår parnet, fäller några lyckotårar och ser på när det nya lilla livet snart rotar sig fram till det som ska göda honom/henne närmaste tiden och hur det sedan börjar tutta så harmoniskt och fint, lycka! Sedan åker vi hem och allt forsätter likt en dröm. Alla är glada och allt är frid och fröjd.

Nu är det ju dock så att livet inte alltid vill te sig på samma sätt som i praktiken, något som kan komma som en stor chock och besvikelse för många mammor som känner sig både misslyckade och snyltade på sin egna förlossning som kanske inte alls blev så som de förväntade sig. Kanske slutade alltsammans med ett akut snitt, kanske vill inte mjölken rinna till eller kanske är det så att barnet rent av inte vill ta bröstet över huvud taget. Alla barn fungerar ju olika, inte sant? Kanske är det så att man inte alls känner den där stora kärleken till sitt nyfödda barn som alla tidigare pratat så mycket om, något som även det kan komma som en stor chock och besvikelse och som i kombination med alla de andra tusentals känslor som kommer i omlopp i samband med denna stora händelse kan innebära en enorm psykisk påfrestning som kan vara allt annat än lätt att tackla ensam. Om det känns jobbigt ska man inte tveka på att söka hjälp från utomstående, kanske hjälper det att få prata lite om allt som just hänt. Och detta med att inte alla känner den direkta kärleken – Det är inte alls ovanligt! De allra flesta behöver tid på sig att komma nära den nya familjemedlemmen och det är väl egentligen inte så konstigt att man behöver lite tid till att lära känna varandra? Med största sannolikhet infinner sig de där starka känslorna med
tiden, det kan jag nästan lova fast att jag själv bara vart mamma i två veckor.

Det är lätt att bygga upp vackra bilder av vad som komma skall, och det måste vi också få göra. Att ha en positiv inställning och att se på alltsammans (graviditeten, förlossning och föräldraskapet efter) med öppna och ljusa ögon tror jag är viktigt, samtidigt som vi alla ska vara medvetna om att saker och ting ofta går lite som de vill och sällan så som vi förväntar oss att de ska göra. Slutet blir oftast gott ändå och alla är vi fantastiska, hur vår förlossning än slutade och hur våra små mirakel än kom till världen, även om vi inte råkar ha tillräckligt mycket mjölk i våra bröst och kanske får komplitera med ersättning på flaska. Det spelar ingen roll, det är inte mjölken i våra bröst som gör oss till bra och kärleksfulla mammor, tryck ditt barn tätt emot dig och njut! Ni har ert egna speciella band bara ni två ändå – No matter what, och känner ni inte det där starka bandet ännu, vänta och låt det växa till sig och komma med tiden. Det gör det <3

Vill även slå ett extra slag angående amningen innan jag avslutar mitt inlägg – Åk inte inte hem från BB förrän ni fått god hjälp med amningen, oavsett om du har tänkt att helamma eller ej. De ska ha sett till att barnet tar rätt grepp och att du som mamma känner dig trygg i det hela. Detta hjälper dig enormt mycket när du väl kommer hem sedan! Belastningen på BB är stor idag och inte som förr då vi fick ligga i veckor utan att någon bad oss att åka hem, nu stannar vi en eller två dagar i princip och det är mycket nytt vi får med oss hem att tackla helt för oss själva.

Någon mer än jag som räcker upp en hand för mer fokusering på föräldraliv samt fysiskt och psykiskt mående efter förlossningen? Kanske något för mödravårdcentralerna runt om i landet att fundera lite på.

Fotograf: Anne Geddes

…bara några få minuter innan en viss gullunges härliga kräkattack mot sin stackars mamma, hihi <3

Well, tvättmaskinen går het här hemma kan jag ju be att få tala om, något annat vore ju synd och säga – Förbered er på det, blivande paranteser. Massa ombyten blir det och är det inte pga kräk, bajs eller kiss så är det pga läckande bröstmjölk. Berättade jag att jag vaknade i ett stort hav av mjölk härom natten? Haha, det var nästan så att man kunde simma i´t – Många mammor där ute vet säkerligen vad jag pratar om. Men jag klagar inte, det är sådant som hör till och egentligen ska man väl bara vara väldigt glad och tacksam över att allt faktiskt funkar som det ska? Äsch! Mer babykräk, bajs, kiss och bröstmjölk åt folket, säger jag. Det dör ingen av.

Chinos – Monki
Jacka – Elvine
Sjal – h&m
Väska – Glitter
Skor – Converse

Nu var det ju tänkt att det skulle bli bullbak här hemma men vet ni? Jag hade visst ingen kavel. Så där sket det sig. Aj så synd då! Jag som var så offantligt sugen på att baka och kleta ner hela köket just idag *host, eller inte, host* Vad tänkte jag med igår egentligen? Idag känner jag verkligen inte för att baka.

Tror minsann att jag har en färdig vetelängd i skafferiet – Jag börjar med den! Dock verkar det som att någon redan har vart ganska busig och tjuvat lite på den då det smarriga gula i mitten saknas på sina ställen. Mycket underligt, undra vem det kan vara…

Förresten, när tid finns nästa gång skulle jag vilja skriva ett inlägg om tiden efter en förlossning samt hur all fokus idag faktiskt läggs på graviditeten, perioden innan bebis kommer och såklart förlossningen som man har i skarpt sikte hela tiden. Men sedan då? Vad händer då? Precis som att allt skulle vara klart då - Nej, det är ju faktiskt då som den stora resan börjar…

Fortsättning följer!

Tittar in en snabbis och önskar er en fortsatt mysig söndagskväll, hoppas allt är bra med er och att ni har haft en fin helg <3

Jag sitter och tittar på Kommisarien och havet nu, börjar ni också vänja er vid de vackra ”reklamrösterna” eller har ni kanske redan dissat serien pga det dubbade talet? Det är ju en tyskproducerad filmatisering som är inspelad här i Sverige – På Gotland närmare bestämt. Vi svenskar är nog inte så jättebra på att ta dubbat tyvärr eller vad tror ni? Vi är inte så värst vana vid sådant (i andra länder finns det ju nästan inget annat) och personligen gillar jag väl det inte heller något vidare för vilka röster de än väljer till skådespelarna blir det helt fel och aldrig tycks de passa personerna ifråga, något som gör mig lika full i skratt varje gång då det mer känns som kassa reklamfilmer än riktiga filmer. Och är det bara jag som blir helt tokig efteråt och får för mig att själv leka dubbad? Ja, alltså, går ni också runt och pratar och låter munnen gå vidare en stund efter meningarnas slut och tycker det är huuur roligt som helst? Haha, inte? Mmm, vissa roar sig lätt! :p

Förövrigt vill jag tacka (mmm jag tackar och tackar i varenda inlägg nu känns det som men skitsamma haha) så hemskt mycket för kommentarerna de senaste dagarna. Ni verkar vara så himla snälla, sympatiska och varma allihopa och trots att det nu gått en tid sedan min dotter kom till världen är stämningen god här inne och tykna kommentarer finns faktiskt inte så långt ögat kan nå, åtminstone inte ännu. Vi vet ju alla hur bloggvärlden fungerar, inte sant? En tid med dålig uppdatering kan fungera, som i mitt fall nu. Men sedan accepteras det inte längre och då väller tråkigheterna in. Bloggares uppdateringar tas lätt för givna och vi vet ju hur uppenbarligt lätt vissa typer har för att spy galla över andra där de sitter anonyma bakom sina datorer. Dock känns det lite som att ni ärligt uppskattar det jag skriver nu mer än någonsin, det verkar egentligen inte spela så stor roll hur många uppdateringar det blir bara det blir någon, någon gång – När jag känner för att skriva. Är det så? Äsch, jag har haft fel förr men man kan ju alltid hoppas <3

Mina inlägg kommer hur som helst att publiceras sporadiskt i fortsättningen och det känns verkligen helt rätt för mig. Ni som vill fortsätta läsa är så varmt välkomna att göra det, ni andra som ogillar förändringen här inne har säkert en mängd andra fina bloggar att följa.

Nej hörni, nu tänkte jag skriva en liten inköpslista inför imorgon. Har nämligen fått för mig att jag ska göra ett gäng goda vaniljbullar då. Om det blir av eller ej kan man aldrig veta men önska mig gärna lycka till för mina bak-kunskaper är inte direkt något att hänga i julgranen. Är det bara mina bullar som alltid ska bli så jäkla stora? De sväller likt megatamponger som kommer i kontakt med vätska… var jag nära på att skriva… Men ehh, det passar sig kanske inte riktigt? Hmm, de sväller likt… Äh skitsamma! Stora blir de iallafall och visst, stora bullar är väl aldrig fel men lite fina kan de väl få bli nångång också? Fast iofs, inte hade väl jag några större planer på att bjuda någon på mina goa bullar ändå. Nej, de ska jag äta upp själv minsann! Yummie

Kram och god natt…

Första oktober idag, hur känns det tycker ni? Det blåser riktigt rejält här i Malmö och det är nästan som att det gått och blivit höst – nästan vinter – över en natt. Svinkallt! Tips på någon varm vinterjacka? Jag har ingen, eller jo en har jag minsann, en som jag haft i flera år nu och som var inne på sista versen redan förra säsongen. Förstår inte varför jag ändå valde att spara den, varför jag lät den hänga kvar långt där inne i garderoben. Separationsångest? Är fruktansvärt dålig på att rensa bort, slänga alternativt ge bort/skänka bort plagg/skor/och även prylar - ”Njaaee men den kan nog användas till något fint när värmen kommer, den sitter nog fint om jag lyckas gå upp ett par kilon, nej men den där neonrosa tröjan ser säkert fräsch ut på solbränd hy - Kanske när jag åker till Thailand nästa gång? yadayadayada” Haha, känner ni igen tankegångarna? Måste bättre mig på det. Ett plagg in = ett plagg ut!

I måndags när min mamma och syster var här på besök vart det iallafall strålande solsken (lite kyligt kanske men med min mysiga halsduk ovan blir det perfekt) och vi valde att sitta ute i friska luften och fika. Jättemysigt verkligen och Mayia sov så gott i sin vagn <3

Min älskade trollunge, inte kunde jag ana att det var möjligt att känna så mycket för någon som är så liten, inte kunde jag förstå hur man helt plötsligt får en annan syn på livet, och på sig själv. Även om jag numer går med med känsligt hjärta utanför min kropp så är jag så tacksam, tacksam för allt, för att jag får uppleva detta i mitt liv. När allt kommer omkring var jag nog en ganska egotrippad och självisk människa tidigare, tänkte mest på mig själv, tog andra för givet och mig själv först och sov gärna till elva-tolv-ett på dagarna och när jag sedan vaknade tog det väl högst en minut innan jag satt stadigt framför datorn och denna (betydelsefulla men samtidigt så jäkla obetydliga) blogg för att sedan sitta där i stort sett hela dagen - Görgött tyckte jag då, inte mycket till liv tycker jag nu!

Varje morgon när min dotter vaknar tittar jag ut genom fönstret och ut över staden som ännu inte har vaknat. Solen har fortfarande inte gått upp men längs horisonten kan man minsann ana att det inte dröjer alls många minuter innan vi nog får skåda dagens ljus även denna dag. Det ligger något slags magiskt lugn över det där, tänk att jag missat det (eller kanske är det så att jag helt enkelt inte har brytt mig?) under så många år? 

Jag tar henne i min famn, pratar lite, drunknar i hennes stora ögon och tittar på hennes hennes lilla rosenknopp till mun som till och från ser ut att bryta ut i det största leende ni kan tänka er - Antagligen inte medvetet men vad spelar det för roll egentligen när det ändå värmer mitt nykläckta mammahjärta så mycket?

Med morgontofflorna på fötterna och med henne på min arm går jag ut i köket, tänder ett par ljus, häller upp ett stort glas juice till mig (kanske tar jag en ruta choklad också hoho, har allt en kaka som ligger gömd allra längst in – amningsgodis kallar jag det) och sätter mig sedan i soffan bland filtar och kuddar. Slår på tv:n och ser att nyhetsmorgon precis ska till att börja på fyran. Jag ger lillan mat, tittar på hennes underbara snuttande samtidigt som jag hör Malou von Sivers röst i bakgrunden. I samma stund vaknar staden till liv utanför.

Kalla det gärna en romantiserad bild av en verklighet som inte existerar, men vet ni? Det är fasiken såhär jag känner just nu och det är helt fantastiskt. Känns som att livet har börjat om på nytt, ett nytt blad har vänts upp redo att fyllas med ny text, ett nytt blad i en helt ny bok – Något som inger hopp och tro.

Mitt i all lycka väcks även en mängd andra känslor till liv, känslor som jag inte riktigt visste fanns. Jag saknar min älskade pappa (han dog när jag var tretton) mer än någonsin och det känns som att jag skulle kunna göra vad som helst för att få honom tillbaka just nu. Okej, nu börjar jag gråta! :( Jag vill så gärna se honom med Mayia i sin famn, se deras skratt mot varandra.

Fan! (ursäkta min svärdom men det finns ingen bomull i världens som kan linda in denna känsla) Jag vet att han finns där, att han ser oss. Men det räcker inte!

Hela livet vandrar vi längst en skör tråd, hand i hand med lyckan och sorgen.
Antar att det är just detta som ger livets dess skönhet och glans.