-
Personligt
23 år, sambo och småbarnsförälder. En gemytlig blogg om saker nära hjärtat.
2011
2010
2009
As time goes by
21 oktober
Det är nu hela tio år sedan som jag talade till dig pappa, och fick höra din goa röst tillbaka. Tio år sedan som jag ropade ”paaappaaa”, och fick ett ”jaaa” tillbaka som svar. Shit, vad jag saknar dig din gubbstrutt! Kan du inte bara svara ja om jag ropar nu?
Vi var tre stycken i min klass som förlorade en mamma eller en pappa det året, tre stycken! Tre barn som just skulle till att träda in i sina tidiga tonår som vi alla vet är en omvälvande tid av frigörelse och revolt. Ett gränsland där vi kämpar för att finna oss själva, vår identitet och där vi ständigt krigar om självständighet samtidigt som vi fortfarande kan känna starkt behov av att bara få vara barn, trygga och omhändertagna, med våra föräldrar som ställer krav och sätter gränser inte långt ifrån.
Vad händer då om mamma eller pappa plötsligt rycks ifrån en och hela världen rasar? Hur ska man kunna frigöra sig från någon som inte längre finns, och hur ska man kunna frigöra sig från den som är kvar när man bara är livrädd för att den också ska försvinna? Jag tänker tillbaka och minns allt som om det vore igår. Jag gick i sexan och var bara tolv år gammal!
Det gör mig ofattbart ont att skriva men att förlora en förälder är något som drabbar flera tusen barn i Sverige varje år. Jag vet med säkerhet att ni är många där ute som läser och som vet exakt vad jag menar när jag skriver om hur jäkla jobbigt det kan vara att som tonåring frukta något så simpelt och vardagligt som att nya vännens föräldrar ska ställa frågan ”vad sysslar dina föräldrar med då? Vad gör far din?” – Frågan som alltid kom och som alltid slutade likadant, med ett ”åh, förlåt” eller ”jag beklagar”, innan han eller hon snabbt och stelt tittade ned i marken alternativt in i väggen för att sedan byta samtalsämne illa kvickt. Eller när man var med någon som visste, men som kanske för en stund glömde ”Är din mamma och papp… ehh.. eller jag mena.. Är din mamma hemma?” - Jobbiga situationer att hamna i och då inte bara för mig som förlorat en pappa utan också för den som sitter mittemot och inte alls vet hur döden ska konfronteras.
Men hur ska man kunna konfrontera och på något sätt förhålla sig, när döden idag är såpass tabulagd och något vi helst av allt inte talar om eller vill kännas vid?
Vi behöver prata mer öppet om döden, våra upplevelser kring den, om vår sorg, saknad och inte minst om vår kärlek. Jag tror att många av de som kanske ännu inte sett döden på så nära håll är rädda för att bli påminda om sin egna dödlighet och att de därför har väldigt svårt för att närma sig en person som nyligen har förlorat någon. Det är inte alls konstigt, men något vi måste bli bättre på genom att tillsammans diskutera och dela med oss av tankar och känslor – Personligen älskade jag (och jag älskar fortfarande) att prata om min pappa och jag hade ett stort behov av att få göra just det, på så sätt var han nära. Det var mitt sätt att tackla sorgen och idag är jag så glad för min öppenhet, och att det fanns – åtminstone ibland - någon där som ville lyssna. Det har hjälpt mig mycket.
Ända tills nu har jag dock grämt mig över en sak, och det är att jag aldrig fick säga hej då till pappa, eller berätta för honom hur mycket jag älskade honom en sista gång. Men vet ni? Jag har kommit fram att det är omöjligt att få till ett sista farväl av någon som betyder så oerhört mycket, det hade jag inte klarat då, och inte idag. Inte heller är det möjligt att för en sista gång säga ”jag älskar dig” – Jag hade ändå velat säga det igen, och igen, och igen. Det gör jag också, och innerst inne vet jag att han hör.
Tiden tickar på och livet går vidare, det blir aldrig som det en gång var men det blir bra - Man skrattar från hjärtat igen 
Något som man måste tillåta sig att göra och det är heller inget konstigt om man skulle göra det trots att det kanske inte var alls länge sedan mamma, pappa, syster eller bror dog för ni vet väl att glädje och sorg går hand i hand? Tio år har nu gått sedan min pappa dog, många år kan tyckas men fortfarande kan jag ibland brista ut i gråt pga saknaden. Något som inte heller är konstigt för oavsett hur många år som går så är det ju fortfarande min pappa. Jag har lärt mig att sorg inte är något man ska ta sig över, utan igenom. Och igenom sorgen tar jag mig varje dag och även om den inte är alls lika framträdande och smärtsam som den var för några år sedan så finns den där.
Om du har en nära vän vars närstående har gått bort, var lyhörd och försiktig, men absolut inte rädd för att fråga hur han eller hon mår. Känns ord överflödiga, strunta då i att säga något alls till en början – En hand på axeln eller en kram kan räcka gott. Jag tror att de allra flesta av oss vill och behöver få prata om våra älskade, det är då vi minns och genom våra minnen lever de för alltid kvar <3
Jag tänkte att vi kunde minnas och sakna tillsammans idag, låsa upp vårt inre rum och dela med oss lite av allt det som finns där inne. Vem var din mamma, pappa, syster eller bror? Hur dog hon/han? Hur fick hon/han dig att skratta och när gjorde hon/han dig riktigt arg? Haha <3 Har du något speciellt minne? (Jag har ett, och det är när jag och pappa var och fiskade en gång med ett par nya metspön som vi hade varit och köpt på statoil. Inget speciellt så direkt men det har liksom satt sig. Vi hade helt glömt bort att göra både trolldeg och att gräva mask så det stod mellan tuggummi och majs, det fick bli majs och jag fick minsann en fet brax på kroken. Storfiskare som jag var, redan då. Pappa log mot mig, och det minns jag). Vad hade hon/han för favoritmat? Och fanns det någon speciell låt hon/han gärna lyssnade på? Något program på tv? När saknar du extra mycket och vad brukar du göra då? Berätta gärna, jag vill höra
~ Ingen kan dö som levat har, i minnet lever jag ju kvar ~
Det var ett tag sen jag var inne på din blogg, men det här inlägget fick mig verkligen att tänka till. Att faktiskt tänka på att man får gå och tänka på döden hur jävla mycket man vill, ursäkta svordomar och dylikt. Själv har jag en kusin som jag stod väldigt nära som dog för 6 år sedan i en bilolycka endast 23 år gammal. Vi var sådär favoritkusiner trots att det skiljde 11 år mellan oss. Och det man saknar mest är alla dom där småsakerna, som man bara skulle kalla skitsaker annars, men det är ju faktiskt dom som verkligen betyder. Det bästa minnet jag har av honom är hans knä, hur han alltid klappande händerna mot knäna och menade på att jag skulle hoppa upp, det var liksom menat att jag skulle sitta där. Men menat håller inte i längden antar jag.
det finns en kille som ja älskar så otroligt mkt , han bor en bra bit ifrån mej , så jag kan inte åka och leta efter honom , men just nu klär han på sej, tar sin kniv och går ut,
han e som min bror<3 jag kan säga allt till honom, han har fått mej o fortsätta framåt,
han har fått mej o inse vad livet är
han har fått mej o inse vad kärlek o sorg är
han har fått mej o leva,
sen han var liten har hans pappa slagit honom ,
stängt in honom
och gjort sexuela saker med honom
robert har fått lida , tagit imot skit
kämpa, men han orkar inte mer,
jag försöker få honom o stanna , men han har bestämmt sej, hans beslut är hans beslut.
jag kan inte få honom tillbaka. men hans minnen lever alltid ,
det är smärtan som e värst, att veta att någon man älskar håller på och dör. att det inte finns något jag kan göra. men det finns det . jag kan hålla
hans minnen i liv,
och leva för honom
har aldrig tidigare berättat sanningen till någon som frågat vad det var min pappa dog av, jag var 7 år och jag minns det som igår. mamma och pappa hade bråkat så jag och mamma var hos mormor i ett par dagar för att komma bort ett tag, jag var nere vid päron trädet i mormors stora trädgård när mamma kommer ner och vill prata ostört. "det gör ingenting, ni kan prata här" sa mormor, känslokallt sagt kanske. mamma berättade för mig att pappa var död, DÖD DÖD DÖD?!?!?!?!? jag hamnade i chocktillstånd, jag skrek, grät slogs osv.. de va där helvetet började, jag fick gå hos en mängd olika terapeuter, de dumförklarade mig alihopp, jag slogs och bråkade i skolan, hamnade ofta hos rektorn för att jag mobbat andra, jag skäms så innerligt över det idag, hur lågt sjönk jag egentligen? jag klanka ner på en annan människa och jag skämms så mycket över det idag… mamma och jag mådde dåligt bägge två, mest hon.. vi blev placerade på ett mamma&barn behandligshem, hjälpte inte ett dugg enligt mig. kommer också ihåg då socialen tog mig från mamma, jag skulle få bo hos en stödfamilj i sex månader, den tiden var den värsta i mitt liv. jag minns när de lämnade mig, mamma kollade bort.. hon ville inte visa att hon grät, jag minns hur min höggravida fostermamma sprang efter mig på altanen och ramlade, ytterliggare ett chock tillstånd, ingenting hände.. min empati för andra försvann, jag skriver det här med gråten i halsen. har aldrig förr berättat det här för någon. man ska aldrig säga att det är bra att någon är död, men min älskade pappa som alltid ville mitt bästa, var en kvinnomisshandlare, mussbrukare och alkoholist. jag har sett min pappa ge slag mot min mamma hur många gånger som helst, de sista min pappa gjorde innan han dog var att kasta en docka i huvudet på mig som egentligen skulle ha träffat min mamma. jag fick reda på förra året ungefär att han tog livet av sig, mamma och de andra har alltid sagt att hjärtat bara stanna utan anledning – för att jag på ett mildare sätt antagligen skulle förstå att de inte var något självmord. men jag förstår honom, han hade aldrig mått bra. jag har stängt in allt de här inom mig, idag är jag konflikt rädd, jag gråter så fort någon höjer rösten, jag är rädd, jag är osäker, jag vet inte vad jag är. jag fyller snart 18 och min mamma har en ny man sedan 8 år tillbaka och jag älskar honom självklart. men pappa, din plats kan ingen ta och oavsett vad som skett och vad du gjort är du alltid min pappa, min fina älskade pappa. hoppas du ser mig nu. jag har dina stora läppar, jag har dina blåa ögon, din raka näsa och din runda ansiktsform. j
Min morfar tog sitt liv igår. Jag har så svårt att ta in det. Han valde själv att sluta leva.
Mormor och morfar är skilda, och morfar har en ny fru. Titta, jag skriver ju fortfarande som om han lever! Han HADE en ny fru, och de två har en son som är 16 år idag. Så han hade fyra barn; min mamma, min moster, min morbror och min halvmorbror. Fyra barn och fem barnbarn. Och nu finns han inte längre.
Jag har så svårt att förstå det, för han har alltid varit så glad när vi träffats. Han hade nästan som en egen liten bondgård, med två hästar, fem katter och en hund. Tidigare har de haft får och höns också.
Och jag tycker så synd om min halvmorbror och morfars nya fru!! Jag kan inte.. jag vet inte vad jag ska göra. Jag är 14 år, vad KAN jag göra?
Jag vill bara sova. Så känns det just nu, jag vill sova och vakna och ha glömt allt. Vakna och få veta att det bara var en dröm.
Jag måste bara säga att det här var bland det finaste jag läst i hela mitt liv.
För första gången i mitt liv känner jag att jag kan få ut något av bloggandet, att lära mig något.
Du tar upp ett ämne som berör mig så himla mycket.
Jag har ända sedan jag var liten fruktat så mycket inför döden.
Jag blir alltid lika rädd varje gång jag tänker på döden. men inte för att själv dö egentligen, utan för att mista någon jag älskar.
Jag började gråta när ja läste ditt inlägg för jag känner sån stor sorg för dig, även fast det var 10 år sedan. Jag kom att tänka på min egen pappa, han lever, men bor flera timmar från sverige.
Jag pratar inte med honom särskilt ofta, men ja har många minnen från min barndom när mina föräldrar fortfarande var gifta. Jag tror jag var som lyckligast då..
Idag är jag 10 år gammal, och mina föräldrar har varit skillda i 10 år. Under dem här 10 åren, inser jag först Nu, hur Jag har tacklat min sorg mot att han inte längre bor med mig och mina syskon. Jag har under 10 år varit utan min pappa, fast på ett helt annat sätt.
Om det är till någon tröst, så tror jag att vi alla kommer träffa varandra i paradiset. Det vet jag. Och du är egentligen den enda jag tycker om inom "bloggvärden". Känner inte dig men ja tycker du är helt underbar.
Du behövde inte ta farväl av din pappa Stina, för du kommer få träffa honom igen.
Min pappa dog också:(
Fast det var när jag var tio år.
Alltså 2007:(
Han dog i hjärtatack elr hjärinfarkt:'(
Jag var väldgt fast vid honom.
Jag var tvungen o byta skola för min pappa hade en frisör affär nära min skola typ 5 minuter ifrån.
Men jag typ glömmde att han var död så jag gick dit hela tiden men då va det stängd så jag blev bara ännu mer ledsen och blev påmind hela tiden.
Så jag fick byta skola tills den värsta sorgen var över.
Jag var tre år när min pappa dog. Hjärtsjukdom. Det var 15 år sen men jag kommer fortfarande ihåg honom. Det enda jag inte minns är hans röst. Jag fick en "ny" pappa när jag var fem och han har varit "pappa" sen dess och jag kallar honom det också. Han är en underbar pappa. Ändå kan jag inte låta bli att tänka på hur det hade varit om han hade levat idag? Hade han och mamma fortfarande levt tillsammans? Hade han fortfarande hållit på med musik (han var Sveriges mest framstående basist på den tiden)? Och hade min kontakt med min farmor varit bättre?
Just nu bor jag tillfälligt hos min faster och här finns min kusin som är två och ett halvt. Så mycket som hennes pappa är med i allt så verkar det ofattbart att hon inte skulle komma ihåg allt om han plötsligt försvann. Vore det samma sak med en mamma? Det är nästan som att man vaknar upp och plötsligt är man 7 år och ska börja skolan.
Och såklart undrade jag flera gånger när jag var tonåring: Vad händer om mamma dör? Jag hade mardrömmar om det varje vecka. Att jag stod vi hennes bädd på ett sjukhus och hon var blåvit som ett spöke. Skulle "nu-pappa" ta hand om mig då? Idag vet jag att han skulle det. Det tog ett tag innan jag vågade fråga.
Även om pappa inte lever längre så finns han alltid med. Ibland kan jag svära på att han tittar på mig, till exempel när jag spelar gitarr. Det känns väldigt bra.
Kram
Samma känsla här. Men det var bara ett år sen jag miste min pappa i en förbannad cancer. Jag beklagar Stina!
ville bara säga att jag sörjer med er ni som har förlorat någon ni älskat, tiden läker alla sår.
rip min mormor, morfar, moster<3
Hej stina, jag är ingen stor bloggläsare och inte skrivare heller för en delen. Men jag tittar in här i bland och rotar i arkiven för att hinna med. Alltid lika fint skrivet..
Jag förlorade min största förebild, min morfar för snart två år sedan. Han var inte bara min morfar har var faktikst mitt allt. Eftersom jag enbart är uppvuxen med min då ensamstående mamma. Så var det han som fick stå för faderfiguren och den manliga förebilden i vår familj. Han lyckades bra. Det året då jag föddes, då bodde vi till och med hemma hos honom fortfarande. Men när vi flyttade hade vi minsan våra traditionella middagar. Min favorit mat var hans fiskgryta, och jag tror det var hans favorit också. Han var en riktig kung vid grillen också och jag skulle alltid hjälpa till med dippen och salladen. Mamma fick ofta ta disken (haha).
Jag var min morfars skatt, jag var hans stjärna. Första barnbarnet och så nära. Jag blev aldrig mätt på hans kärlek och han blev aldirg mätt på min envishet. Vi hade kul tillsammans och jag älskade honom så mycket. När jag kom upp i tonåren så var det dock inte lika många middagar som jag gick på, det var mer intressant att vara med vännerna. Men vi hittade ganska snabbt tillbaka till varandra specielt när mamma flyttade till Gbg från Stockholm. Då var det liksom bara vi två kvar, han älskade Jaime och tyckte att han var en underbar pojkvän- dem kom bra överens med varandra. I deras närvaro var det mest prat om fotboll och framtiden. När man var hemma hos morfar hörde man nästan alltid Elvis Presly, det var hans kung och jag tror dem sitter och dricker en wisky tillsammans nu. Jag hoppas det. Vi hittade nog verkligen tillbaka till varandra under de sista året då han levde. Jag var alltid hemma hos honom dem gamla traditionella middagarna återfanns. Han var med mig när jag mådde som dåligast och vissade sitt stöd för mig och Jaime. Jag var hos honom när han var sjuk och behöve äta. Vi var vi två. Han var rädd att han inte skulle hinna äta så många mer middagar med oss. Men varför han var ju bara 65 år.. Sen en dag får jag ett samtal, morfar är på sjukhuset, jag åkte så klart dit det första jag gjorde efterskolan. Men tänkte att det kan ju inte vara så alvarligt- säkert bara dem gamla fötterna som alltid spökar. Men nej denna lång han ner i sängen helt blek. Men när jag kom in i rummet reste han sig och försökte se "kry" ut. Det gick nästan, han övertyga mig om att han skulle vara hemma inom några dagar så någon dator med filmer behövdes inte. Nästa dag var det värre han hade en "mask" över ansiktet och hade hamnat på en ny avdelning "LIVETS SLUTENDE" hur kunde man plasera min morfar där tänkte jag. Det var inte först när jag såg honom som jag insåg hur illa det var. Hans tidigare hjärtinfarkter som han haft i sina tidigare år hade orsaket ett hål i hans fina hjärta. Han skulle inte överleva, familjen återförenades och alla var hos honom dem sista dagarna. Varje gång jag klev in i rummet så fick morfar en så fin rosa fäg på kinderna. Jag tror att han ansträngde sig för att lura mig. Han ville hela tiden höra om mitt liv, vad jag gjorde och vad jag hade för framtidsplaner- han ville höra att jag mådde bra. Läkarna var chokade över att han klarat sig så länge, antagligen så gjorde han det för att han vägrade tro att han var nära döden. Läkarna gav oss återigen hopp om att han kunde bli bättre. Varje dag var ett helvete. Jag tror att han låg på sjukhus i tio dagar och sen orkade inte morfar mer. Dagen innan han dog hade han jätte ont i munen han kunde knappt prata eller äta men jag och morbror försökte hjälpa honom så mycket som möjlig. Mamma hade åkt hem till gbg eftersom att läkarna ansåg att han skulle klara sig. När vi gick från sjukhuset var det inte lika känslomässigt han skulle ju bli bra.. På morgonen ringer mammas man och ger mig beskedet han gick bort för en halv timme sen. Jag åker raka vägen till sjukhuset, går raka vägen in i sjukrummet. Han är fortfarande varm, han kan inte vara borta. Jag tror dem inte och bara gråter. Jag är nära ett sammanbrott kramar och skakar om honom. Inget händer han är borta. På begravningen spelades Elvis Presley och graven var pyntad med en djurgårdhalsduk och självklart en massa blommor.
min pappa dog i går morse, och nu satt jag här och kände att jag var ensam i världen. Sen kom jag på att hade skummat genom det här inlägget av dig. Då läste jag inte så noga, för jag tänkte att det inte rörde mig. Jag hade inte förlorat någon och ingen i min närhet heller. Men nu fann jag tröst i att läsa detta. Tack <3 Tusen tack verkligen.
Jag grät när jag läste de du skrivit, jag har svårt för att prata om känslor och min pappa är döende i canser och jag vet inte hur jag ska klara mig när han dör. Jag är pappas flicka och älskaar honom över allt annat. Vad ska jag ta mig till?
gud tårarna bara flödar. så fint skrivet. Min morfar gick bort för 1 och ett halv år sedan. då var jag 15 år. Han var världens bästa morfar. han busade alltid med mig och mina syskon, han kom med konstiga,påhittiga, alldeles galna idéer,som bara morfar kunde. min morfar var alltid pigg och aktiv,och att han skulle dö i en sådan tidig ålder som 64år var helt ofattbart. Morfar fick en väldigt ovanlig sjukdom, en blod sjukdom som gjorde att han inte kunde producera nytt friskt blod. sjukdomen gjorde honom svag och smal. sin sista tid tillbringade han i en säng på intensiven på sjukhuset. jag försöker att minnas honom som han var som frisk,då den mannen som låg där alldeles blek och svag inte liknade min morfar alls. jag ångrar idag att jag inte besökte honom där oftare,att jag inte fanns där tillräckligt mycket.. jag insåg inte möjligheten i att han faktiskt kunde dö.Det fanns inte i min värld att morfar ens kunde dö. jag sörjer fortfarande varje dag att morfar är borta. men för mig kommer han alltid att finnas!
<3
Hejsan Stina! väldigt vackert skrivet! Det började med att jag förlorade min bror för 8 års sen! Han va då 22 och jag 10, han va helt underbar! Han och jag har också ett fiske minne! Vi va och fiskade, han älskade att fiska, men jag va inte så förtjust i det, men tänkte jag följer väl med! Det slutade med att jag fick upp mest fisk och han blev skit sur! Sen blev han jätte dåligt, pratade inte med ngn eller gjorde ngt, låg bara hemma i sin lägenhet! Han dog geneom självmord tog sitt liv genom att hänga sig!
.. Jag lyckade berbeta det ganska bra, åren gick, och det gick bättre och bättre.. Sen kom året 2007 då min Pappa och min Pojkvän gick bort! Va tillsammans med min pojkvän i 3 år ! Han dog genom självmord han med, han hoppade i ett vattenfall ett litet mindre vattenfall med stora stenar, han dök och slog upp hela sig. Jag va med och såg allt det va väldigt jobbigt, han betyde något oerhört mkt för mig, vi skulle förlova oss den 2 december men han gick bort den 1 december! 
En idag känns det tufft snart 2 års sen han gick bort! Han och jag har ett väldigt fint minne! Vi va på liseberg en dag tillsammans och det va helt underbart!.. Hade så kul tillsammans! Den kvällen allt hände så kom min bästa vän åkandes med sin mamma i bilen! Hon är helt underbar! Hon stannade och tröstade mig hela kvällen/natten! Hon är Bäst! Älskar dig nettan! .. Sen till sist min Älskade pappa! Det jobbigaste av allt! Min älskade Pappa var alkoholist hade druckit i många år! Pappa blev alkoholist när han va 12 år och dog när han var 50 år sen han drack ett bra tag! Han va helt underbar! Han kommer alltid finnas i mitt hjärta! Han dog för att han drack för mkt en kväll, han somnade bara in! Det va var läkaren sa till mig iaf .. Ett minne med honom va min födelsedag, han satt oftas på behandligshem så träffade inte han så mkt, men han skcikade alltid brev när jag fyllde år! Men ett år fick jag inget brev! Blev helt förstörd! Men så ringer våran hemtelefon och jag svarar och hör hans röst! Han sa hej det är pappa, vet att du undrar varför du inte fått något brev, men det är så här att jag vill ge det själv till dig, så gå utanför dörren, jag springer ut och se pappa komma gående med en av personalen på hemmet! Springer och hoppar upp i pappas famn ger han en sån kram! Sen går vi in och fikar hemma hos mamma och mig, (mamma och pappa skiljda sen jag va 2 år).. Sen frågar pappa va jag ska göra! Då svarar jag inget! Bra sa han klä på dig vi ska på bio och sen käka ut och du bestämmer var! Åkte iväg som sagt, sen kom vi hem, och då sa pappa vi sysn imon, då hade han bestämt med min mamma att jag skulle ner dit dagen därpå! När jag väl kom dit dagen därpå så blev det en lång promenad och massa prata! Han va Underbar! Älskade honom för den han va och ÄLSKAR fortfarande för den han är!! .. Sen till slut så va jag tvungen att avliva min älskade hund som inte ens blev 1 år gammal, älskade honom med hela mitt hjärta, köpte han alldelses själv! mat och allt själv för verkligen veta att han va min! Han fick en tumör i huvudet som gjorde att han blev agresiv mot andra hundar och ibland människor och då kände jag att det int egick att ha det så att inte kunna gå med han på stan utan att folk ska vara rädda för lilla Teddybjörnen, alla ville klappa honom för att han va så sööt! ..
Tack för mig och det va helt underbart att skriva av sig lite!
Fortsätt att blogga stina det va helt underbart att läsa och skriva !
kram sofie
Hej Sofie, ville bara säga att jag läste allt du skrev <3 Stor kram!
Jag har inte förlorat någon närstående än så länge tack och lov. Men jag känner många som förlorat föräldrar, syskon och barn av olika anledningar. Min sambo var med i en bilolycka när han var liten (ca ett år) och det var hans mamma som körde bilen. Hon var på väg till dagmamman med sin son och det blev hennes död. Min sambo klarade sig som genom ett under, men det gjorde inte hon. Jag vågar inte ens tänka på hur hans pappa kände när han fick veta. Han har berättat att han först var helt apatisk och sedan bara skrek rakt ut. Det är så fruktansvärt att det inte är sant. Min sambo säger att han inte minns henne och att han därför inte heller saknar henne. Men jag tror honom inte. Man behöver inte ha känt sin mamma för att sakna henne.
Helt otroligt bra skrivet Stina!
Tårarna som bara väller fram av dina fina text gör det svårt att läsa vidare. Du är grym, alla sidor man får se av dig här i bloggen
Det finns så mycket man vill säga när man läser en sådan här händelse från någon annan, man blir tårögd, man vill gråta och skrika men det tänker jag faktiskt inte göra. Livet är ingen dans på rosor, verkligen inte, man upplever både gott och ont här i livet och därför tycker jag det är viktigt att någon delar med sig. Om du skulle skrivit en bok, vilket jag tycker du extremt mycket ska göra så ska jag ha den i min bokhylla. Man måste hedra dem som vågar ta livet för det de verkligen är och uppskatta det ni vågar säga som vi andra inte gör! Jag håller tummarna för ditt liv och hoppas innerligt att du mår bra även om att livet har svåra händelser som man måste gå igenom, lite då och då. Kämpa Stina! <3
Hejsan!
Jag vet hur det känns.. Jag va en extremt pappas flicka.. Tills han dog i cancer 2006.. 44år gammal.. Gör ont i hjärtat när ja tänker på honom…. En saknad som e stor som hela universum.. skulle göra vad som helst…
Don't grieve for me, for now I'm free
I'm following the path God laid for me.
I took His hand when I heard him call;
I turned my back and left it all.
I could not stay another day,
To laugh, to love, to work or play.
Tasks left undone must stay that way;
I found that place at the close of day.
If my parting has left a void,
Then fill it with remembered joy.
A friendship shared a laugh, a kiss;
Ah yes, these things, I too will miss.
Be not burdened with times of sorrow
I wish you the sunshine of tomorrow.
My life's been full, I savored much;
Good friends, good times, a loved ones touch.
Perhaps my time seems all to brief;
Don't lengthen it now with undue grief.
Lift up your heart and share with me,
God wanted me now, He set me free.
Hej Stina! Vilken bra blogg. Min lillebror gick bort för 1 årsen. Han blev bara 9 år. Jag har många fina minnen och kommer bevara dom i ett hörn av mitt hjärta, som bara är hans. Vi brukade bada hela sommaren, åka pulka på vintern och slappa till tvn vid dåliga dagar. Allt jag gjorde med honom har varit det bästa för mig. Jag och min familj har varit väldigt starka! Jag tro/vet att människan når en punkt när smärtan bli stor att bli stark och faktigst gå vidare, det är så människan klara sig igenom jobbiga tider. Jag har alltid sagt att om någon i min familj dör, då dör jag nog också. Men nej! Det gjorde jag inte. Jag står här idag. Och ska börja plugga i augusti. Min lillebror kommer alltid vara den bästa för mig, och jag minns honom med glädje.
Jag låg och läste din blogg, det senaste inlägget om den lilla pojken som gungade, och då mindes jag det här inlägget som jag ville kommentera när jag läste det och det var nyskrivet. Men jag gjorde aldrig det, men jag har gått och tänkt ibland att om jag skulle vilja skriva av mig så skulle det vara till dig, även om jag inte alls känner dig eller så. Men du är nog den enda som kan förstå.
Min pappa dog när jag var åtta, jag skulle börja tvåan och människor omkring mig tror nog att jag inte minns så mycket och visst, jag minns inte allt men vissa saker kommer jag helt enkelt inte glömma hur många år som än går (åtta år nu i sommar). Jag vet inte hur jag ska förklara, jag minns bara vissa bitar. Det som hände var att han fick en hjärtinfarkt. Han var så himla dum (förlåt pappa) och skulle klara sig själv och bli frisk på egen hand och det gör så in i helvetes ont att veta att han kunde överlevt om han bara åkt in till lasarettet. Den tanken kan få mig att gråta vart jag än är och vad jag än gör. Han kunde varit vid liv precis just nu om han inte velat vara en sån hjälte. Det var han ju ändå!!
En dag skulle han trots allt åka in till vårdcentralen och kolla upp det, smärtorna i sitt hjärta, men på vägen hem fick han för ont och svimmade, i bilen. Han körde in i ett staket fyra hus ifrån vårat. Jag vet inte om allt det här med att han förmodligen svimmade och sedan dog, jag vet inte om det är sant men det är vad jag fått berättat för mig. Jag minns det, och att jag var i vardagsrummet med mina två mindre syskon då min granne kom in till oss och sa att vi skulle följa med henne, och plötsligt satt vi på en annan grannes altan och min storasyster grät. Jag förstod ingenting och inte mina småsyskon heller. Jag var bara åtta, och de var fem och två. Nästa sak jag minns är att en polis eller vad det var, sa att nu hade han inte ont längre. Det är en av få saker jag kan finna tröst i nu. Han har inte ont längre(!).
Sedan minns jag begravningen, det var både fint och hemskt. Jag ville sörja och göra dagen så fin som möjlig trots omständigheterna, men jag kände mest ilska. Mina två halvbröder som var säkert 30 år äldre än mig (min pappa var "väldigt" gammal, 68 år då han dog) satt och skrattade medan prästen pratade. Jag minns första gången jag såg hans gravsten. Jag minns en dag på stranden, bara några veckor efter att han dog, att en äldre "dam" varit på väg att drunknat. Jag minns ljudet av ambulansen. Jag minns "fikat" efter begravningen, min halvstorasyster sa att jag måste se till att mamma äter. Det gör ont i hela mig, både psykiskt och fysiskt att veta att allt det här måste gjort många gånger ondare för min älskade mamma. Och det gör ont i mig att veta att hon gav mig som åttaåring det ansvaret. Jag vet att hon inte menade att det var min plikt eller så, men jag tog henne på orden just då och där.
Min mamma är det bästa jag har. Jag minns att jag och min helstorasyster som sovit i egna rum, fick sova i mammas sovrum med våra småsyskon efter att min pappa dog. Jag minns att det blev min trygghet, jag kunde inte sova själv igen förrän för två år sen. Det här blir väldigt osammanhängande men jag vill bara skriva av mig, för en gångs skull. Jag känner igen mig så väl i allt du skriver om att nya vänners föräldrar frågar. Jag hade en vän i småland (jag bor i dalarna) när jag gick i fyran, och vi har varit vänner i fem år nu, men i början av vår vänskap när hon frågade saker om min pappa så började jag prata om annat, tills jag en dag berättade som det var.
Allting verkade så perfekt med mig då, jag vet inte varför jag inte sa något från början. När någon skämtar om min pappa eller så, och dom inte vet, så blir jag nedstämd och de förstår inte varför eftersom jag inte säger något. Jag vet inte vad jag ska säga, eller hur. Jag vill så gärna få ur mig allt, att de ska förstå och ställa frågor om de har några. Men inte många vågar eller vet om att jag egentligen vill det hellre än att dom bara blir tysta.
Du frågade om ett minne i det här inlägget och jag har tyvärr inte så många, men några har jag. Jag minns när jag var väldigt liten, jag och mina småsyskon sprang på hans rygg haha, och hoppade på hans hälar ner i sängen. Det låter helt sjukt men jag ler när jag tänker på det, för att jag trots allt minns. Kan nästan känna hans fötter under mina. Jag kommer ihåg att när han drack kaffe så doppade han sockerbitar i kaffet och så fick vi äta dem. Jag kommer till och med ihåg hur det smakade. Och jag minns att han brukade hämta mig från lekis, och en annan sak jag minns är att en dag skulle han åka och köpa potatis och han frågade om jag ville följa med, men jag gjorde inte det. Det kanske är dumt, men jag ångrar det jättemycket idag. Varför tog man inte alla möjliga chanser att umgås med honom när man hade dem?
Jag är så glad att jag skriver det här, för nu minns jag mer och mer. Det börjar dock bli väldigt långt nu och jag ber om ursäkt haha. Jag har både suttit här och gråtit och haft ett stort leende emellanåt. Det känns bättre nu. Jag har ärvt hans vågiga hår och hans läppar. Min storasyster har ärvt hans kroppsform. Jag har 12 foton på honom i mitt rum. Jag kommer alltid älska honom, jag minns inte så mycket men jag är övertygad om att han var den bästa pappan jag kunde fått. Jag vet att det är så, för att jag, min storasyster och min lillebror hann bli uppfostrade och vi fick kärleken från båda hållen. Mina syskon är mina allra närmsta vänner. Nu kommer det här verka jätteelakt men min lillasyster är annorlunda mot oss. Hon har ingen sjukdom eller så, hennes personlighet är udda bara. Självklart fanns mamma där och hon är den mest kärleksfulla människa jag vet, men min lillasyster kunde inte få samma start som oss andra. Dock älskar jag henne lika mycket som alla andra i min familj! Skillnaden är bara att hon är en aning mer irriterande (det säger jag med kärlek ändå, haha) och inte bryr sig lika mycket om andras känslor ibland.. Hon fick gå hos talpedagog på grund av sin blyghet också.
Jag vet inte. Det är inte så mycket jag vet, men jag har åtminstone fått skriva av mig! Tusen tack för ett jättebra inlägg Stina, och en superbra blogg! Och tack för att jag fick skriva av mig, om du nu orkade läsa ända hit
Hejsan Stina!
Underbart inlägg, första gången jag läste det var jag inte mogen att kommentera det, är ganska dålig överlag att kommentera bloggar. Just nu läser jag komvux och på svenskan fick vi uppgiften att hitta ett intressant blogg inlägg att referera och då kunde jag inte komma på någon annan blogg som rört mig till tårar och just detta inlägg klarade jag inte av att läsa klart förra gången.
Min egna pappa har på sin höjd 2 år kvar att leva och döden skrämmer mig enormt, men som du nämner i texten måste man få prata om döden, bearbeta döden. Och att leva med kunskapen att ett avslutat samtal med sin pappa "Jag älskar dig" för sista gången är en tungbörda, men den måste delas med andra. Man kan inte bygga upp allt inom sig.
Tack för en underbar text, tack för vackra ord som ger smärtan i bröstet en chans att få andas ut.
Åh herregud Stina. Jag inser att det här inlägget bara blir ett i mängden, men jag vill bara säga: Åh, så bra du är! Jag blev otroligt rörd av ditt inlägg – och alla dessa kommentarer. Jag har inte gråtit så här mycket på länge. Gud vad ni är starka. Vad ni är bra! <3
Jag har själv "bara" mist personer som jag inte stått så nära, men som ändå betytt väldigt mycket för mig.
I januari i år dog min granne. Hon dog en helt naturlig död, men det känns så tomt utan henne. Hon såg alltid till att jag hade det bra & att jag kom iväg till skolan ordentligt.
Jag hoppas att hon hör mig, och förstår vilken underbar person hon var och att hon är saknad.
Fina, fina Jenny.