De stora tunga molnen och det piskande regnet har bytts ut mot en stor sol som nu så vackert skiner över det färgade täcke av höstlöv som klär marken utanför vårt köksfönster. Malmö ler denna måndag – Jag också, tack snälla ni för era grattiskommentarer <3

Jag ler, men känner samtidigt ett uns av ångest. Nästan som om de där tunga molnen som tidigare suttit mörka på himlen på något mystiskt sätt tagit sig in i min kropp och slagit rot. Kan det vara möjligt? Kanske behöver jag likt himlen gråta lite grann, rensa mitt inre och lämna plats för solen som ju faktiskt alltid vänder men kommer tillbaka? Jo, så är det nog. Men trots tårar och lättad själ tycks vissa känslor alltid finnas kvar, känslor kring livet och denna blogg som jag så innerligt älskar att skriva mina rader i då känslan faller på men som jag samtidigt känner mig så splittrad till.

Fyra år har nu gått sedan jag startade min blogg. Ettusenfyrahundrasextio dagar. Det är många dagar det, speciellt att spendera framför en dator. För det är verkligen vad jag har gjort när jag har suttit här och skrivit inlägg, publicerat bilder och godkänt kommentarer i takt med att de har kommit in – Alla sommardagar, alla julaftonar, alla helger, från stad till stad, land till land, under alla sjukdomar och genom lycka och sorg. 

Jag fick känna på det glada bloggruset, uppleva wow-faktorn med att folk började få nys om vem jag var samt förtjusningen i att få läsa om sig själv i tidningen. Jag har tjänat pengar, åkt limmo och pimplat lyxig champagne (som förövrigt smakade skit) på ellegalan tillsammans med Sveriges kändiselit – Något jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva då jag satt i min lilla sletna etta hemma i Lidköping. Och visst var väl det lite småhäftigt för en tjej som mig, precis just då, det var det. Men alla mynt har två sidor!

I takt med att ni läsare blev allt fler vaknade också de anonyma nätmobbarna till liv. Jag som var ung, ny i gemet och dessutom alldeles för privat i mitt skrivande klarade inte riktigt av att hantera känslan som infann sig när de sakta men säkert sög sig fast likt vidriga blodiglar på mig kropp och tömde mig på allt vad positiv energi hette. Jag blev kort och gott en dålig människa av att blogga, vilket ni som har hängt med länge snabbt lade märke till i mina texter som ofta lät sura och deppiga.

Jag kände mig bitter och kunde inte i min vildaste fantasi förstå vad jag hade gjort för att förtjäna så mycket hat (glåporden om mig personligen gjorde inte alls lika ont som de fruktansvärda kommentarerna om min döde pappa, min övriga familj och vänner) från människor jag aldrig ens mött. Det var svårt och som ni säkert minns satte jag mig själv i ständig försvarsposition där jag antingen sänkte mig själv till deras nivå och blev fly förbannad, eller gjorde mitt bästa för att försöka nå ut till dessa typer som jag gav mig fan på också hade ett hjärta gömt någonstans där inne. Till vilken nytta? ”Ingen människa ska behöva utstå mobbning, oavsett om hon är offentlig eller ej” var något jag många gånger skrev och såklart hade väldigt rätt i. Att det är så det ska och borde vara i en perfekt värld kan vi nog alla hålla med om men tyvärr ser det annorlunda ut och i samma stund vi väljer att bli offentliga säljer vi också en stor bit av oss själva och hemskt nog våra liv. Det var jag dock inte medveten om då.

Jag bestämde mig för att sluta alternativt försöka skapa en mer objektiv blogg och därmed bli mindre privat. Så fick det bli och även om det har stört ganska många av er som tidigare hade blivit bortskämda med tio uppdateringar per dag med mitt liv och mitt inre blottat i dem alla så gjorde det mig oändligt gott. Äntligen fick jag lite distans till det hela och i och med det blev de anonyma påhoppen lättare att tackla för innerst inne visste jag ju då att de som skrev dessa hemskheter faktiskt inte visste ett yota om mig och min tillvaro, utöver det jag själv hade valt att skriva om, vilket inte ens det behövde vara annat än påhittade ord? Det visste ju endast jag, ellerhur? Nåväl, så har det varit sedan dess och trots några jobbiga svackor på vägen lyckades jag åter finna skrivarglöden och nog också mig själv. Jag slutade blogga för läsarantal och publicitet och har det senaste året skrivit helt på egna vilkor vilket har varit så himla roligt. Roligare än någonsin. Trots det går myntets baksida aldrig att bortse ifrån och jag antar att det är just det som molnen i mitt inre handlar om.

Fyra år har gått, och jag tror inte att jag vill vara ”Stina-lee” längre. Jag vill bara vara jag - Stina, en helt vanlig tjej som nöjer sig med det lilla och som inte blir igenkänd och ropad efter så fort hon går till ICA för att handla lite mat.

Jag känner mig så lycklig och glad just nu. Min älskade dotter är här, jag har min familj som betyder allt och en framtid som jag ser ljust på. En framtid att fylla med massa härliga upplevelser, minnen och inte minst kunskap och erfarenhet. Jag har äntligen nått punkten där jag faktiskt kan lägga ned bloggen och med stolthet gå vidare utan att känna någon större tomhet efter den, vilket nog har varit det som tidigare skrämt mig allra mest - Vem fan är jag egentligen, utan denna blogg? Och vad kommer jag göra när den inte längre finns? Löjligt kan tyckas, men fyra år av heltidsbloggande är en lång tid. I och med framgången med bloggen behövde jag aldrig riktigt ta tag i livet efter studenten och jag har väl helt enkelt blivit för bekväm i stolen. Livsfarligt är det för man bortprioriterar automatiskt annat som i det stora hela är viktigare, vilket antagligen kommer att kännas för flera den dag då det inte längre är möjligt att livnära sig på sin simpla blogg.

Det är och har aldrig varit värt att vara en offentlig person med allt vad det innebär. Oavsett hur mycket pengar som är inblandade och hur snäll, ödmjuk och omtyckt man än må vara, för som jag skrev - Det är inte gratis att entra offentlighetens spännande dörrar. Du får betala med en alldeles för stor bit av dig själv och hemskt nog ditt liv. Det är oifrånkomligt. Men det är klart, det är ju bara om ni frågar mig. Alla ser vi olika på saken. Frågan är bara om alla har öppnat sina ögon?

Vart jag vill komma med detta röriga inlägg vet jag faktiskt inte, antar att jag bara ville uppdatera er lite om hur läget är och hur jag ser på mitt fortsatta bloggande som så många av er har undrat över. Det sägs att man ska sluta när man är på topp, och mer på topp än såhär kommer jag nog aldrig komma – Ni röstade ju för fasiken fram mig som årets veteran i lördags! Tack för det  

Jag vet vem jag är nu, och den personen är jag med eller utan mina händer som gör det möjligt för mig att skriva dessa ord. Summa sumarum - Jag behöver inte min blogg för att vara någon. Det kommer inifrån, det gör det verkligen och jag är glad för denna insikt som förmodligen kommer att resultera i att jag kan fortsätta skriva mina små inlägg ibland och samtidigt behålla förmågan att kunna fokusera på samt prioritera annat i mitt liv såsom utbildning och arbete. Något jag tidigare inte har klarat av pga… Ja, fråga mig fan inte! Bloggen som jag helst av allt skulle ha som hobby har under flera år varit mitt arbete. Något som visst har varit en sann previlegie men för den sakens skull inte vidare gynsam för varken mig eller min självutveckling.

”Ja, seså, kom till poängen…” – tänk
er ni nu, haha. ”Ska du sluta blogga eller inte?” Ja mina vänner, det kommer jag med all säkerhet att göra, kanske inte just idag eller nästa vecka men tids nog. Bloggen känns inte särskilt viktig i det stora hela längre och det som driver mig nu (förutom att det är förbaskat kul att skriva) är alla ni tjejer där ute som ser mig som en god förebild. Era kommentarer har betytt så mycket för mig det senaste året och jag är så himla glad över att jag genom mina texter har lyckats beröra och åstadkomma åtminstone något för några. Då har det liksom inte varit helt förgäves, trots myntets jävliga baksida.

Jag älskar att uttrycka med i ord och även om jag förmodligen inte kommer att slänga in handuken ännu på ett tag så kommer min blogg aldrig att bli som den en gång var och ni har alldeles säkert själva märkt av förändringen. Jag är trött på att vara en såkallad storbloggare och fortsättningsvis vill jag hålla skrivandet på hobbybasis, med andra ord vill jag inte sluta helt men dock göra er uppmärksamma på hur mina tankar kring det hela ser ut just nu. Det är verkligen på tiden för mig att gå vidare med något nytt och det känns fantastiskt bra. Nu till att börja ska jag bara vara mammaledig och njuta så mycket det bara går av denna fina tid och såklart av min lilla tös som redan förgyller vardagen med sin blotta närvaro. Sedan blir det raka vägen till skolbänken, hihi, tur att jag har åldern på min sida.

Aldrig är det för sent att gå rätt väg i livet dock – Solen vänder, men kommer alltid tillbaka igen!
Och mitt råd till er bästa läsare: Börja aldrig blogga, det är minst sagt tunga grejer! Haha <3

Vi hörs när vi hörs…