… är inte alltid det lättaste, men om vi sätter orden på väggen då?

Detta är något jag länge velat göra men det var först häromdagen när jag läste noscarletts blogg som jag bestämde mig för att verkligen slå slag i saken. En betydelsefull mening har förmågan att liva upp vilket tråkigt rum som helst, det ger inredningen en personlig prägel och det är enbart vår egna fantasti som sätter gränserna för hur resultatet ska bli. Nu sover min lilla ängel här så nu tänkte jag sätta den kreativa sidan till och börja lite smått i hennes rum, hade det inte varit för att vi har målade väggar här hemma så hade jag förmodligen inte varit lika våghalsig men nu har vi det och då är det faktiskt inte värre än att försiktigt dra bort vinylbokstäverna/meningarna om det mot förmodan skulle bli helt tokigt. Funderar även på att ha ett litet ordspråk i hallen, alternativt i sovrummet. Tänk er att komma in genom dörren efter en kämpig dag på jobbet, eller slå upp ögonen efter nattens sömn - Och varje gång mötas av ett stärkande budskap <3 Härligt, eller så blir det bara allmänt irriterande till slut, haha, jag vet inte. Snyggt är det om inte annat och som jag sa, väggord kan verkligen liva upp vilka väggar som helst och inte bara väggar, de funkar att ha lite varstans – på möbler, lådor, dörrar, kakel, glas, golv osv.

---

5 minuter senare – Ängeln bestämde sig minsann för att vakna igen! Mja, det är inte under vidare långa stunder man får lov att vara sprudlande kreativ nowadays inte, haha. Men shit happens! Kan ju fortsätta sedan igen, eller imorgon  

Förresten, på tal om ordspåk. Har ni några vackra sådana att dela med er av, någon favorit eller så? Amor Vincit Omnia är fint – Kärleken övervinner allt. Vad tror ni, är det möjligt för kärleken att övervinna allt?

Annars får ni ha en jättemysig fredag och missa för guds skull inte ”Smala Sussie” på ettan ikväll.

Med dagens teknik tar vi snabbt och lätt bilder med hjälp av våra digitala kameror. Roligt såklart, men samtidigt tråkigt då den goda gamla tjusningen med att lämna in våra rullar för framkallning dessvärre har försvunnit. Det slog mig igår, att det var med pirr i magen man inväntade bilderna från semestern som snart skulle hämtas ut - Om de blev bra eller ej fick helt enkelt komma som en överaskning och det var ju just det som var charmen med det hela. Alltid skulle det bli bråk om vem som skulle kolla först, haha.

Idag har vi möjlighet att radera de bilder vi tycker mindre om och de vi gillar behåller vi för att snart spara i diverse mappar på datorn där de sedan får ligga, år efter år. Vad ska hända med de gamla hederliga fotoalbumen som är så mysiga att bläddra i när lusten faller på? Albumen som man minsann kan hitta både det ena och det andra i, haha. Bilder som när man var liten helst av allt bara ville knöckla ihop till en liten liten boll och sedan gömma på något riktigt bra ställe, men som idag faktiskt är de man minns och som värmer allra mest att se. Kommer dessa betydelsefulla bilder försvinna nu med tanke på att vi är så duktiga på att sålla ut alla de bilder som kanske inte blev fullt så estetiskt bra som vi önskade? Jag vet inte, det är mycket möjligt. Något vet jag dock säkert, och det är att jag inte vill att min dotter ska behöva sitta vid en kall dator när hon tittar tillbaka på bilder från mammas och pappas semestrar, eller på sin egna tid som bebis.

Så nu har jag äntligen tagit tjuren vid hornen och faktiskt framkallat mina digitala bilder. Album har införskaffats, både vanliga med plastfickor och scrapbookböcker att pillra med så ja, nu har jag minsann att göra ett tag framöver. Hur kul som helst! En spark i baken till er som är lika kassa som mig när det kommer till att ta tag i saker - Få nu tummen ur och framkalla era bilder som läggs på hög i datorn, bilder som förövrigt kan försvinna på sekunden om något skulle hända med datorn och om de då inte var nedbrända eller sparade på en extern hårddisk.

Att i framtiden kunna bläddra bland våra bilder i fysisk form betyder nog mer än vad vi tror.  

Sedan vill jag tacka er för att ni så vackert delade med er i inlägget nedan – av era minnen, er sorg och er saknad. Det gör ont i mig när jag ser att så många varit med om och är med om samma helvete som jag varit men wow, man är verkligen inte ensam! Vi är inte ensamma, och visst är det skönt att prata om det? Härmed bestämmer jag att inga känslor i fortsättningen ska hållas instänga eller gömda - ut med dem! Det är vad våra älskade hade velat, de vill att vi ska må bra och fortsätta livet på bästa sätt. Vi har så mycket fint som väntar där bakom hörnet. Kram på er <3

21 oktober

Det är nu hela tio år sedan som jag talade till dig pappa, och fick höra din goa röst tillbaka. Tio år sedan som jag ropade ”paaappaaa”, och fick ett ”jaaa” tillbaka som svar. Shit, vad jag saknar dig din gubbstrutt! Kan du inte bara svara ja om jag ropar nu?

---

Vi var tre stycken i min klass som förlorade en mamma eller en pappa det året, tre stycken! Tre barn som just skulle till att träda in i sina tidiga tonår som vi alla vet är en omvälvande tid av frigörelse och revolt. Ett gränsland där vi kämpar för att finna oss själva, vår identitet och där vi ständigt krigar om självständighet samtidigt som vi fortfarande kan känna starkt behov av att bara få vara barn, trygga och omhändertagna, med våra föräldrar som ställer krav och sätter gränser inte långt ifrån.

Vad händer då om mamma eller pappa plötsligt rycks ifrån en och hela världen rasar? Hur ska man kunna frigöra sig från någon som inte längre finns, och hur ska man kunna frigöra sig från den som är kvar när man bara är livrädd för att den också ska försvinna? Jag tänker tillbaka och minns allt som om det vore igår. Jag gick i sexan och var bara tolv år gammal!

Det gör mig ofattbart ont att skriva men att förlora en förälder är något som drabbar flera tusen barn i Sverige varje år. Jag vet med säkerhet att ni är många där ute som läser och som vet exakt vad jag menar när jag skriver om hur jäkla jobbigt det kan vara att som tonåring frukta något så simpelt och vardagligt som att nya vännens föräldrar ska ställa frågan ”vad sysslar dina föräldrar med då? Vad gör far din?” – Frågan som alltid kom och som alltid slutade likadant, med ett ”åh, förlåt” eller ”jag beklagar”, innan han eller hon snabbt och stelt tittade ned i marken alternativt in i väggen för att sedan byta samtalsämne illa kvickt. Eller när man var med någon som visste, men som kanske för en stund glömde ”Är din mamma och papp… ehh.. eller jag mena.. Är din mamma hemma?” - Jobbiga situationer att hamna i och då inte bara för mig som förlorat en pappa utan också för den som sitter mittemot och inte alls vet hur döden ska konfronteras. 

Men hur ska man kunna konfrontera och på något sätt förhålla sig, när döden idag är såpass tabulagd och något vi helst av allt inte talar om eller vill kännas vid?

Vi behöver prata mer öppet om döden, våra upplevelser kring den, om vår sorg, saknad och inte minst om vår kärlek. Jag tror att många av de som kanske ännu inte sett döden på så nära håll är rädda för att bli påminda om sin egna dödlighet och att de därför har väldigt svårt för att närma sig en person som nyligen har förlorat någon. Det är inte alls konstigt, men något vi måste bli bättre på genom att tillsammans diskutera och dela med oss av tankar och känslor – Personligen älskade jag (och jag älskar fortfarande) att prata om min pappa och jag hade ett stort behov av att få göra just det, på så sätt var han nära. Det var mitt sätt att tackla sorgen och idag är jag så glad för min öppenhet, och att det fanns – åtminstone ibland - någon där som ville lyssna. Det har hjälpt mig mycket.

Ända tills nu har jag dock grämt mig över en sak, och det är att jag aldrig fick säga hej då till pappa, eller berätta för honom hur mycket jag älskade honom en sista gång. Men vet ni? Jag har kommit fram att det är omöjligt att få till ett sista farväl av någon som betyder så oerhört mycket, det hade jag inte klarat då, och inte idag. Inte heller är det möjligt att för en sista gång säga ”jag älskar dig” – Jag hade ändå velat säga det igen, och igen, och igen. Det gör jag också, och innerst inne vet jag att han hör.

Tiden tickar på och livet går vidare, det blir aldrig som det en gång var men det blir bra - Man skrattar från hjärtat igen Något som man måste tillåta sig att göra och det är heller inget konstigt om man skulle göra det trots att det kanske inte var alls länge sedan mamma, pappa, syster eller bror dog för ni vet väl att glädje och sorg går hand i hand? Tio år har nu gått sedan min pappa dog, många år kan tyckas men fortfarande kan jag ibland brista ut i gråt pga saknaden. Något som inte heller är konstigt för oavsett hur många år som går så är det ju fortfarande min pappa. Jag har lärt mig att sorg inte är något man ska ta sig över, utan igenom. Och igenom sorgen tar jag mig varje dag och även om den inte är alls lika framträdande och smärtsam som den var för några år sedan så finns den där.

Om du har en nära vän vars närstående har gått bort, var lyhörd och försiktig, men absolut inte rädd för att fråga hur han eller hon mår. Känns ord överflödiga, strunta då i att säga något alls till en början – En hand på axeln eller en kram kan räcka gott. Jag tror att de allra flesta av oss vill och behöver få prata om våra älskade, det är då vi minns och genom våra minnen lever de för alltid kvar <3

Jag tänkte att vi kunde minnas och sakna tillsammans idag, låsa upp vårt inre rum och dela med oss lite av allt det som finns där inne. Vem var din mamma, pappa, syster eller bror? Hur dog hon/han? Hur fick hon/han dig att skratta och när gjorde hon/han dig riktigt arg? Haha <3 Har du något speciellt minne? (Jag har ett, och det är när jag och pappa var och fiskade en gång med ett par nya metspön som vi hade varit och köpt på statoil. Inget speciellt så direkt men det har liksom satt sig. Vi hade helt glömt bort att göra både trolldeg och att gräva mask så det stod mellan tuggummi och majs, det fick bli majs och jag fick minsann en fet brax på kroken. Storfiskare som jag var, redan då. Pappa log mot mig, och det minns jag). Vad hade hon/han för favoritmat? Och fanns det någon speciell låt hon/han gärna lyssnade på? Något program på tv? När saknar du extra mycket och vad brukar du göra då? Berätta gärna, jag vill höra

~ Ingen kan dö som levat har, i minnet lever jag ju kvar ~

De stora tunga molnen och det piskande regnet har bytts ut mot en stor sol som nu så vackert skiner över det färgade täcke av höstlöv som klär marken utanför vårt köksfönster. Malmö ler denna måndag – Jag också, tack snälla ni för era grattiskommentarer <3

Jag ler, men känner samtidigt ett uns av ångest. Nästan som om de där tunga molnen som tidigare suttit mörka på himlen på något mystiskt sätt tagit sig in i min kropp och slagit rot. Kan det vara möjligt? Kanske behöver jag likt himlen gråta lite grann, rensa mitt inre och lämna plats för solen som ju faktiskt alltid vänder men kommer tillbaka? Jo, så är det nog. Men trots tårar och lättad själ tycks vissa känslor alltid finnas kvar, känslor kring livet och denna blogg som jag så innerligt älskar att skriva mina rader i då känslan faller på men som jag samtidigt känner mig så splittrad till.

Fyra år har nu gått sedan jag startade min blogg. Ettusenfyrahundrasextio dagar. Det är många dagar det, speciellt att spendera framför en dator. För det är verkligen vad jag har gjort när jag har suttit här och skrivit inlägg, publicerat bilder och godkänt kommentarer i takt med att de har kommit in – Alla sommardagar, alla julaftonar, alla helger, från stad till stad, land till land, under alla sjukdomar och genom lycka och sorg. 

Jag fick känna på det glada bloggruset, uppleva wow-faktorn med att folk började få nys om vem jag var samt förtjusningen i att få läsa om sig själv i tidningen. Jag har tjänat pengar, åkt limmo och pimplat lyxig champagne (som förövrigt smakade skit) på ellegalan tillsammans med Sveriges kändiselit – Något jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva då jag satt i min lilla sletna etta hemma i Lidköping. Och visst var väl det lite småhäftigt för en tjej som mig, precis just då, det var det. Men alla mynt har två sidor!

I takt med att ni läsare blev allt fler vaknade också de anonyma nätmobbarna till liv. Jag som var ung, ny i gemet och dessutom alldeles för privat i mitt skrivande klarade inte riktigt av att hantera känslan som infann sig när de sakta men säkert sög sig fast likt vidriga blodiglar på mig kropp och tömde mig på allt vad positiv energi hette. Jag blev kort och gott en dålig människa av att blogga, vilket ni som har hängt med länge snabbt lade märke till i mina texter som ofta lät sura och deppiga.

Jag kände mig bitter och kunde inte i min vildaste fantasi förstå vad jag hade gjort för att förtjäna så mycket hat (glåporden om mig personligen gjorde inte alls lika ont som de fruktansvärda kommentarerna om min döde pappa, min övriga familj och vänner) från människor jag aldrig ens mött. Det var svårt och som ni säkert minns satte jag mig själv i ständig försvarsposition där jag antingen sänkte mig själv till deras nivå och blev fly förbannad, eller gjorde mitt bästa för att försöka nå ut till dessa typer som jag gav mig fan på också hade ett hjärta gömt någonstans där inne. Till vilken nytta? ”Ingen människa ska behöva utstå mobbning, oavsett om hon är offentlig eller ej” var något jag många gånger skrev och såklart hade väldigt rätt i. Att det är så det ska och borde vara i en perfekt värld kan vi nog alla hålla med om men tyvärr ser det annorlunda ut och i samma stund vi väljer att bli offentliga säljer vi också en stor bit av oss själva och hemskt nog våra liv. Det var jag dock inte medveten om då.

Jag bestämde mig för att sluta alternativt försöka skapa en mer objektiv blogg och därmed bli mindre privat. Så fick det bli och även om det har stört ganska många av er som tidigare hade blivit bortskämda med tio uppdateringar per dag med mitt liv och mitt inre blottat i dem alla så gjorde det mig oändligt gott. Äntligen fick jag lite distans till det hela och i och med det blev de anonyma påhoppen lättare att tackla för innerst inne visste jag ju då att de som skrev dessa hemskheter faktiskt inte visste ett yota om mig och min tillvaro, utöver det jag själv hade valt att skriva om, vilket inte ens det behövde vara annat än påhittade ord? Det visste ju endast jag, ellerhur? Nåväl, så har det varit sedan dess och trots några jobbiga svackor på vägen lyckades jag åter finna skrivarglöden och nog också mig själv. Jag slutade blogga för läsarantal och publicitet och har det senaste året skrivit helt på egna vilkor vilket har varit så himla roligt. Roligare än någonsin. Trots det går myntets baksida aldrig att bortse ifrån och jag antar att det är just det som molnen i mitt inre handlar om.

Fyra år har gått, och jag tror inte att jag vill vara ”Stina-lee” längre. Jag vill bara vara jag - Stina, en helt vanlig tjej som nöjer sig med det lilla och som inte blir igenkänd och ropad efter så fort hon går till ICA för att handla lite mat.

Jag känner mig så lycklig och glad just nu. Min älskade dotter är här, jag har min familj som betyder allt och en framtid som jag ser ljust på. En framtid att fylla med massa härliga upplevelser, minnen och inte minst kunskap och erfarenhet. Jag har äntligen nått punkten där jag faktiskt kan lägga ned bloggen och med stolthet gå vidare utan att känna någon större tomhet efter den, vilket nog har varit det som tidigare skrämt mig allra mest - Vem fan är jag egentligen, utan denna blogg? Och vad kommer jag göra när den inte längre finns? Löjligt kan tyckas, men fyra år av heltidsbloggande är en lång tid. I och med framgången med bloggen behövde jag aldrig riktigt ta tag i livet efter studenten och jag har väl helt enkelt blivit för bekväm i stolen. Livsfarligt är det för man bortprioriterar automatiskt annat som i det stora hela är viktigare, vilket antagligen kommer att kännas för flera den dag då det inte längre är möjligt att livnära sig på sin simpla blogg.

Det är och har aldrig varit värt att vara en offentlig person med allt vad det innebär. Oavsett hur mycket pengar som är inblandade och hur snäll, ödmjuk och omtyckt man än må vara, för som jag skrev - Det är inte gratis att entra offentlighetens spännande dörrar. Du får betala med en alldeles för stor bit av dig själv och hemskt nog ditt liv. Det är oifrånkomligt. Men det är klart, det är ju bara om ni frågar mig. Alla ser vi olika på saken. Frågan är bara om alla har öppnat sina ögon?

Vart jag vill komma med detta röriga inlägg vet jag faktiskt inte, antar att jag bara ville uppdatera er lite om hur läget är och hur jag ser på mitt fortsatta bloggande som så många av er har undrat över. Det sägs att man ska sluta när man är på topp, och mer på topp än såhär kommer jag nog aldrig komma – Ni röstade ju för fasiken fram mig som årets veteran i lördags! Tack för det  

Jag vet vem jag är nu, och den personen är jag med eller utan mina händer som gör det möjligt för mig att skriva dessa ord. Summa sumarum - Jag behöver inte min blogg för att vara någon. Det kommer inifrån, det gör det verkligen och jag är glad för denna insikt som förmodligen kommer att resultera i att jag kan fortsätta skriva mina små inlägg ibland och samtidigt behålla förmågan att kunna fokusera på samt prioritera annat i mitt liv såsom utbildning och arbete. Något jag tidigare inte har klarat av pga… Ja, fråga mig fan inte! Bloggen som jag helst av allt skulle ha som hobby har under flera år varit mitt arbete. Något som visst har varit en sann previlegie men för den sakens skull inte vidare gynsam för varken mig eller min självutveckling.

”Ja, seså, kom till poängen…” – tänk
er ni nu, haha. ”Ska du sluta blogga eller inte?” Ja mina vänner, det kommer jag med all säkerhet att göra, kanske inte just idag eller nästa vecka men tids nog. Bloggen känns inte särskilt viktig i det stora hela längre och det som driver mig nu (förutom att det är förbaskat kul att skriva) är alla ni tjejer där ute som ser mig som en god förebild. Era kommentarer har betytt så mycket för mig det senaste året och jag är så himla glad över att jag genom mina texter har lyckats beröra och åstadkomma åtminstone något för några. Då har det liksom inte varit helt förgäves, trots myntets jävliga baksida.

Jag älskar att uttrycka med i ord och även om jag förmodligen inte kommer att slänga in handuken ännu på ett tag så kommer min blogg aldrig att bli som den en gång var och ni har alldeles säkert själva märkt av förändringen. Jag är trött på att vara en såkallad storbloggare och fortsättningsvis vill jag hålla skrivandet på hobbybasis, med andra ord vill jag inte sluta helt men dock göra er uppmärksamma på hur mina tankar kring det hela ser ut just nu. Det är verkligen på tiden för mig att gå vidare med något nytt och det känns fantastiskt bra. Nu till att börja ska jag bara vara mammaledig och njuta så mycket det bara går av denna fina tid och såklart av min lilla tös som redan förgyller vardagen med sin blotta närvaro. Sedan blir det raka vägen till skolbänken, hihi, tur att jag har åldern på min sida.

Aldrig är det för sent att gå rätt väg i livet dock – Solen vänder, men kommer alltid tillbaka igen!
Och mitt råd till er bästa läsare: Börja aldrig blogga, det är minst sagt tunga grejer! Haha <3

Vi hörs när vi hörs…

JAG VANN!

Det kom faktiskt väldigt oväntat så snacka om att jag blev förvånad när veckorevyns chefredaktör ringde och berättade den glada nyheten för mig sent igår kväll (eftersom jag inte hade möjlighet att närvara vid galan fick jag veta lite tidigare i och med eventuellt tacktal osv). Jag blev så himla glad men fick såklart inte berätta något för någon, men nu så – YEEEHOOOOOO TACK SNÄLLA NI FÖR ALLA RÖSTER! Detta betyder verkligen jättemycket för mig och som jag sa, det kom så oväntat – Jag tog nog för givet att Isabella skulle vinna.

Tack återigen, kan verkligen inte få ett mer perfekt avslut på detta bloggår <3

Och Foki såg jag minsann på nyheterna precis, hihi, tänk att hon vann över alla gamla rävar och kammade hem hela skiten, grymt och riktigt jäkla roligt. Detta har verkligen varit hennes år. Stort grattis till dig, gumman! Och såklart till alla er andra också  – Magdalena, Schulmania, Lisa, Nevnarien, Kissie och Sanna.

Nu ska jag öppna en iskall cola och fira, haha.
Massa kramar från mig

Fick precis reda på att jag – tack vare er som röstat - är en av de nominerade till årets blogg 2009. Gud vad roligt! Jag gissar på att Kenza kammar hem priset i år igen och det är hon verkligen värd för personligen tycker jag hennes blogg är bättre än någonsin. Håller tummarna för Foki också, hon är unik och en värdig vinnare i sina kategorier.

Någon som vet vilken tid prisutdelningen är? Antar att ni liksom jag har förstått att galan inte kommer att sändas live på tv400 trots allt. Lite tråkigt är det men jag ser fram emot att titta nästa vecka ändå, även om man då redan vet vilka som vinner

Ni som inte åker limmo och dricker skumpa i huvudstaden denna lördagskväll – Vad gör ni? Jag väntar på att körslaget ska börja, herrejäklar vilket drag det är i år haha. Heja Rigo friskt humööör!

Jag vet inte vad ni ska göra denna fredagskväll men här hemma ser det iallafall ut att bli smarrig mat och filmrace. Ja, efter idol då såklart för det får man ju verkligen inte missa *hehe* Undra vem som åker ut ikväll, vem tror ni? Kul att det är Michael Jackson-tema, det kan ju inte bli annat än bra.

Förövrigt gissar jag att det är många spända bloggerskor som laddar inför blog awards ju nu – imorgon är det dags! Jag satt faktiskt och kikade på lite klänningar förut och funderade lite på vad jag skulle haft på mig OM jag hade åkt, haha. Jag hittade ingen fin och det var väl lika bra det egentligen. Jag var jättenöjd med min klänningen förra året, kände mig jättefin i den Ska bli skoj att se alla bilder sedan och vad alla väljer att ha på sig kvällen till ära.

Nej, nu måste jag gå!
Ha en skitbra kväll nu så hörs vi…

Och hörreni, ett litet filmtips passande till helgen:


Johan Falk – Realistskt, stenhårt och jäkligt spännande.
Svensk film blir inte bättre än såhär!

En mamma står på perrongen. Hon släpper för ett ögonblick barnvagnen med hennes lilla son i, som så sakteliga börjar rulla ifrån henne. När hon upptäcker vad som håller på att hända är det för sent, hon snubblar till när hon sträcker sig efter vagnen som faller ut över spåret – Och omedelbart körs över av ett tåg!

Detta hände för ett par timmar sedan i Melbourne.
Jag började storgråta när jag fick se, så fruktansvärt.

Bebisen överlevde mirakulöst. Tack skyddsänglar!

Hej alla!

Jag är jätteglad idag, vet egentligen inte varför för utanför vårt fönster öser regnet ned likt niagarafallen i nordamerika, det är isande kallt som om det vore nyårsafton och jag känner mig allmänt sliten och jättemegaful, haha. Fast, varför då ens bemöda sig med att gå förbi en spegel? Gud så dumt! – Nej, inuti mår jag otroligt bra och det är verkligen det som är det viktiga.

Det är fredag idag och jag vaknade runt nio, så gott som utvilad. Småpratade lite med lillan, matade henne och gjorde sedan iordning frukost till mig i form av banangröt som enklast kan beskrivas som helt vanlig havregrynsgröt med skivad banan i som jag låtit koka med = Snabbt, nyttigt och himla gott. Nu sitter jag här i soffan mätt och belåten, tittar på efter tio och funderar lite över vad dagen har i sitt sköte. Fredagsmys ikväll är såklart redan spikat, men innan dess då? Har lite ärenden att uträtta och skulle även behöva städa lite, åtmistone dra några drag med dammsugaren så alla Charlie och Bianca-hår försvinner. De är inne i en fällperiod igen, nu precis efter löpet och innan vinterpälsen ska sätta till.

Många frågar hur det är med hundarna nu när trulsan är här och jo tack, det är bara fint! - Åtminstone om ni frågar mig. Jag tycker de är helt som vanligt, förutom att Bianca har blivit något mer närgången. Hon vill gärna sitta och titta länge på Mayia, ligga tätt intill mig osv. Charlie är precis som tidigare, det vill säga skapligt obrydd. Haha! Ja, ni vet… Bara han får fina ord och klappar på sitt lilla klothuvud så finns det inget att klaga på. Får han inte det dock, ja då jäklar! Då spelar han sur, stirrar in i väggen och vägrar möta ens blick. Tills hans glömmer bort då, och sedan kommer på sig själv igen och återgår till sitt surande, haha – Ja, det är som det brukar med andra ord. Svårt att beskriva men han är verkligen för rolig!

Jag vill önska er en jättefin fredag,
ska ni göra något speciellt ikväll?

Jag idag:

Jeans: modekungen
Tshirt: h&m
Marinblå tröja med knappar: elvine
Skor: converse

Måste börja med middagen nu men vi hörs senare,
många kramar från mig <3