Skriver ett litet inlägg mitt i familjelyckan <3

Hejsan på er, hoppas ni mår bra. Här är allt fint – Denna natt gick lika fint som föregående tre. Vaknade runt fem i morse av lilla Mayia som ville glufsa i sig lite (läs mycket – hon är en hungrig dam hihi) käk och efter det sov vi tills vi slog upp våra ögon pigga och helt utvilade. Är enormt tacksam över att det fungerar så bra, visst är jag väl medveten om att ”svåra tider” förmodligen lär komma till oss de också men då det nu gått några dagar känner jag mig så mycket mer trygg med hela situationen, och i min roll som nybliven mamma att jag antagligen kommer att kunna hantera det helt ok.

Första natten på BB och hemma var toppen men samtidigt hemsk. Jag var så himla orolig och vågade inte släppa blicken från min skatt en endaste minut – Tänk om något skulle hända? Usch, hemska tanke. Dessa tankar finns nu också, jämt och ständigt, men ändå känns det mycket bättre och jag känner mig mer lugn inombords. Vi vet nu att nätterna funkar, att hon får i sig mat och att hon är nöjd. Jag börjar förstå hennes signaler allt mer och ja, det kan inte bli mycket bättre.

Många frågar efter en förlossningsberättelse, något jag förstår mycket väl. Personligen älskar jag sådana och jag vet inte huuuur många jag läst i mina dagar och såklart inför min egna dotters ankomst.

Som jag skrev hade jag en väldigt fin förlossning. Visst gjorde det ont att gå med värkar hemma i många timmar, utan att veta om det var på riktigt eller endast en försmak men wow vilken upplevelse det var! Allt annat jag gjort i mitt liv är så blekt i jämförelse. 

Här kommer en sammanfattning, väljer att inte delge er allt in i minsta detalj utan skriver nu om min upplevelse i stora drag:

Det började på dagen den 21 september, sov dåligt den natten och kände mig lite konstig i kroppen. Sammandragningarna hade ändrat karaktär och började även kännas i ryggen – Jag skulle beskriva känslan som ett starkt tryck som spred sig i nedre delen av magen och sedan ut mot ryggslutet. Hade tid hos barnmorskan den dagen, var nära att avboka men tänkte att – Äsch, lika bra att hålla sig aktiv nu så kanske det sätter igång. BM kollade mitt tryck och jag lämnade urinprov för att försäkra mig om att det inte rörde sig om någon äggvita eller liknande. Allt som ut som det skulle – Skönt. Hon sa att hon minsann trodde att bebis skulle komma någon gång denna vecka, hihi, men fick ändå en tid på fredagen för en till koll.

Åkte till… Gissa? IKEA! Haha, vandrade runt där och kikade på prylar, åt en massa köttbullar och kände hur värkarna nog faktiskt blev lite starkare. Stannade upp där bland hyllorna, gjorde lite snygga grimaser under en minut eller så, innan jag åter vandrade vidare och plockade på mig lite nya blommor och annat smått och gott, haha, lite kul.

Kvällen kom:

Jag ville helst stanna hemma så länge som möjligt, tackla det onda ensam tillsammans med min sambo genom andning och dusch. Jag hasade runt här hemma likt Quasimodo i ringaren i notre dame den där kvällen och natten (21 september) men när vi närmade oss morgonkvisten kände jag mig så trött efter 0 timmarns sömn och valde att ringa in till Malmös förlossning. Hade bestämt mig för att bli förlöst i Lund först men vet ni? Det sket jag fullkomligt i nu och ville bara in och få hjälp och stöttning från goa och duktiga barnmorskor. Sagt och gjort, tog telefonen och ringde in – De frågade om jag testat alvedon och dusch ännu (host.. ja!) och sa sedan att vi var välkomna in när vi själva ville.

Packade ned lite prylar i en väska – Toalettartiklar, mjukisar till mig, kläder till bebis, kamera osv. Sedan tog vi taxin – Aotch, bilen körde långsammare än en myra men ändå gjorde det ont som tusan i svängarna, haha. Jag andades på i baksätet så gott jag kunde, tog det lugnt och tänkte på vad som komma skulle. Spänd och förväntansfull höll jag mina tummar för att det var på riktigt och att det inte rörde sig om tråkiga förvärkar. Det kan man ju liksom inte veta när man aldrig fött förr, ellerhur?

På förlossningen:

Klev ur taxin, gick mot förlossning, ringde på klockan. Ut kom en barnmorska som tittade på mig med stora frågande ögon, jag tittade tillbaks. Ja? Tänkte jag… – Hallå, vad tusan vill hon att jag ska säga egentligen? – Fortsatte tankarna, samtidigt som jag hör mig själv säga med ängslig röst ”Ehh joo, jag är här för att föda barn” Haha!

Nämen vad trevligt säger hon med ett skratt, tar mig i handen och följer oss till vårt rum, vårt rum som faktiskt kändes riktigt hemtrevligt och mysigt. Väl där inne frågade hon lite allmänna frågor, tog trycket och lade en ctg över magen för att mäta sammandragningarna. Nu håller vi tummarna sade hon, nu håller vi tummarna för att de värkar du haft inatt har gjort någon verkan. Nervöst. Här låg jag nu och tog emot värkarna som drog över mig likt en våg med jämna mellanrum, såg på ctg:n hur de tilltog i styrka samtidigt som jag hörde min bebis starka hjärtslag. Jag kände mig lugn och fin, nu var jag i trygga händer!

Hade värkarna gjort någon nytta eller inte?

En halvtimma senare (tror bestämt att klockan hunnit bli halv elva) kom världens mest underbara barnmorska in, vi klickade direkt och hon var precis så som jag hade önskat – Varm och jordnära men samtidigt humoristisk och med lite ”go” i. Hon hade nära till skratt och vi kunde munhuggas lite avslappnat och härligt sådär, sådant som gör en lugn och trygg inombords, lite som att ”detta är väl ingen match, vi ska ju bara föda lite barn, det mest naturliga i hela världen, detta kommer gå finfint” – Och det var precis så jag kände! 

När barnmorskan sa: ”Ja men dåså Stina, ska vi se om du har öppnat dig något nu då?” blev alltsammans helt plötsligt lite för verkligt och i mitt huvud tänkte jag nejnejnej samtidigt som jag kutade därifrån men jag svarade ja, med darr i min röst. Jag hade ju faktiskt haft ganska så ont, tänk om det endast var förvärkar? Fy satan, hemska tanke.

Hon undersökte mig och talade med glad och varm röst hela tiden, berättade att allt kändes strålande, att bebis huvud låg i perfekt läge och långt ned, att livmodertappen var totalt utplånad och att värkarna jag hade haft under natten minsann hade gjort verkan – Jag var öppen nästan fem cm.

YES! Vi fick givetvis stanna kvar för idag skulle det minsann bli bebis Nu var det bara att ta emot värkarna med glädje för visst är det väl så att ingen annan smärta i världen är lika vacker. Tanken på att det faktiskt inte handlade om någon farlig smärta utan om en smärta som tillsammans med min kropp skulle hjälpa vårt barn ut till världen gjorde mig avslappnad.

Kanske var det tack vare nålarna jag fick instuckna (Nej det gjorde inte ont!) i huvudet några minuter tidigare, haha, vad vet jag. Akupunktur i den såkallade ”valiumpunkten” som tydligen ska göra en lugn och avslappnad under öppningskedet.

Fick lite snygga sjukhuskläder men blev först ombedd att ställa mig i duschen ett tag – Men va? Tänkte jag, tycker hon att jag luktar illa elllleeerr? Hoho, med lite eftertanke kom jag på att det antagligen var
för att göra värkarna lite lättare att tackla ;p *Ko-ko*

Fick sedan andas lustgas samtidigt som jag fick skön massage i ryggslutet, det var helt okej får jag säga men den där känslan av berusning tycker jag är lite obehaglig. Antagligen var jag inte såpass påverkad av smärtan att jag kände något större behov av att ”komma bort” från verkligheten för en stund.

Ett tips - börja med lustgasen i god tid så att ni lär er att använda den, mycket viktigt om den ska göra någon nytta över huvud taget. Börja andas precis innan eller vid värkens start, dra djupa lugna andetag genom näsan och sedan ut genom munnen. Andas tills dess att du kommer till värkens topp och när den sedan börjar dala lägger du ifrån dig masken. Slappna sedan av och rid på berusningskänslan, som min barnmorska sa.

Värkarna blev nu starkare men jag kunde ändå tackla de utan vidare problem, det var jobbigt men jag kände aldrig att jag ångrade mig, att jag aldrig skulle kunna göra om det eller att jag ville dö. Aldrig, inte ens för en sekund.

Epidural eller inte? – Det är frågan.

Vi pratade fortsatt smärtlindring och jag talade om att jag tar det som det kommer och att jag är öppen för det mesta.

Blir undersökt igen och nu är jag öppen sju cm som går att töja till åtta. Allt framskrider utan problem. Får frågan om epidural som jag först tackar nej till. Ett tag senare ber jag om den, och den kom precis i rättan tid. Narkosläkare kom och gjorde sitt arbete och efter fyra försök satt det en fet nål och slang i min rygg som efter en kvart sprider en varm känsla i hela min kropp. Jag är nu i himmelriket, fullkomligt avslappnad och kan på riktigt vila och dessutom äta och dricka. Väl medveten om att epidural kan stanna upp värkar och krystningsvärkar, att den ökar risken för ett avslut med sugklocka, tång och bristningar i underlivet samt att det kan dra ut på tiden kände jag mig mycket nöjd med mitt val att ta den. Att jag var förberedd och väl påläst tror jag underlättade det hela för mig – Rekommenderas!

Nu var det bara att vänta och hoppas på att värkarna skulle hålla i sig och inte minska i styrka. Allt gick som det skulle och efter ytterligare en undersökning och en tid senare känner jag ett enormt tryck nedåt, antingen var det en fet skitkorv som ville ut nu… Eller så var det bannemig min lilla tjej som var redo att möta dagens ljus! Jag var faktiskt lite osäker om jag ska vara ärlig, haha. Krystvärkarna kom och det var bara att ge sig hän, kroppen skötte alltsammans och allt jag behövde göra var att lyssna på den och följa med, ta i för kung och fosterland och göra mitt bästa för att samarbeta med barnmorskorna som peppade mig som tusan. Mayias pappa stod naturligtvis vid min sida hela tiden <3

Välkommen till världen lilla Mayia:

Nu kändes det som att jag stod utanför min egna kropp, och såg på. Var det verkligen jag som låg där och kämpande? Overkligt. Efter ett antal krystvärkar och säkert några vrål senare föds vår vackra flicka fram och läggs på min mage likt en liten groda. Hon skriker för full hals och lyckan är total! Jag är i chock, gråter stora glädjetårar och kan inte förstå att det är sant. All smärta var nu borta med vinden och helt plötsligt är vi där, vi tre, vår lilla familj. Vad skulle hända nu? ”Får vi verkligen behålla henne?” Haha, ja gud så många tankar.

En stolt och glad nybliven mamma minutrarna efter förlossningen. De där smörgåsarna var de godaste jag någonsin ätit, och aldrig förr har jag njutit så av en kopp kall oboy.

Den bästa dagen i våra liv,
var när du kom <3

~ 090922 ~