Jag satt och funderade lite över flickor, komplex och skönhetsideal tidigare idag - Något som det både skrivs och talas om ganska ofta idag. Det är inte sällan man hör om hur otroligt synd det är om unga flickor, hur tufft de har det som tvingas möta de sjuka ideal som ständigt råder. Vi svälter oss själva för att duga och vi gör allt för att passa in i det vi tror är mannens bild av den perfekta kvinnan. Buhu, stackars oss!

Detta är ju ett faktum och ett ämne jag tagit upp här i bloggen flertalet gånger men frågan är om det inte är vi själva som gör oss till offer i 99% av fallen? – Utan att vi tänker på det. Alltid är det oss det är synd om och alltid ligger vi i underläge, tjänar mindre pengar och allt vad det är. Endast för att vi råkade födas med en snippa istället för en snorre mellan benen - Jag är trött på det!

Oftast vill vi ha något att lägga skulden på och inte alltför sällan så är det männen som är bovarna i dramat, de har det minsann så lätt! Är det verkligen så? För det första – Män och kvinnor ÄR olika och därför kommer det alltid finnas vissa skillnader, något som jag personligen anser är helt naturligt (att vi därmed skulle ha olika värde är inte sagt!) och något som ska vara. För det andra – Har männen det så himla lätt egentligen? Vad gäller skönhetsideal och liknande så tror jag mest att det är vi tjejer som själva hetsar oss till att se ut på olika sätt, inte fan bryr sig männen vidare mycket om du har de senaste modekläderna på dig, inte heller bryr de sig nämnvärt om du har lite extra hull eller kanske enligt dig alldeles för små bröst. Nej, det mesta duger faktiskt mer än bra och oftast är det förmodligen vi själva som bryr och hetsar upp oss, med hjälp av diverse tidningar (drivna av tjejer) som ständigt ger dubbelmoralen ett ansikte utåt, naturligtivs. 

Jag kan inte låta bli att tänka på pojkarna som hamnar i skymundan. Eftersom ljuset alltid faller på oss flickor, vi uppmärksammas och får stöttande klappar på huvudet – hur tufft borde inte grabbarna ha det? De som ska vara så starka och trygga. När de växer upp som tonåringar skäms de först genom hela puberteten då rösten skär sig – för vissa går det såpass långt att de inte ens vågar öppna munnen. Sedan kommer det till utseendet. De får inte vara feta, inte heller spinkiga. Oh nej, absolut inte för spinkiga! Och vad gör de om de är för korta, tjejer vill ju helst ha långa killar? Inte fan kan de sätta på sig högklackat, hur skulle det se ut? Inte heller kan de sminka över sin acne med foundation och rouge som tjejer kan göra på några minuter – Nej för då skulle de bli kallade för äckliga bögar, och därmed riskera att få stryk på stan! 

Vad är det för skillnad mellan en tjej som köper sig ett par nya stora silikonbröst, och en kille som trycker i sig en massa anabola och står på gymmet dagarna i ända, ihopp om att kunna förvandla sin smala kropp och äntligen kanske få de där åtråvärda musklerna som David Beckham har, killen som alla brudarna suktar efter? - De båda är lika vanligt förekommande, de båda har fallit offer för det rådande idealet.

Och för att inte tala om detta med tidigt håravfall! Det är ett stort och mycket generande problem hos många killar, men ja, killar är ju killar! Och killar ska inte prata om sådant. Det är tjejernas grej, inte sant? Hah! Tänk hur de måste må, där de står i skymundan. Och sen blir de äldre – Då ska de helt automatiskt älska allt som har med teknik att göra, de ska var händiga och ordna allt i hemmet om så skulle behövas, jag menar, de föddes väl med hammar´n i näven? Gärna ska de kunna bygga upp ett helt hus från grunden också, icke att förglömma! Ett välavlönat arbete behöver vi ju inte ens ta upp, det är ju ett måste, speciellt om man har fru och barn som ska försörjas.

Detta är något som ligger så ofattbart djupt rotat i oss alla, oavsett kön. Men oftast är det oss tjejer det är mest synd om - Varför? Djupt rotat var det ja, och sedan detta med att göra oss själva till offer. Det är vi experter på, oavsett om det är mevetet eller ej.

Nu börjar jag fundera över detta med jämställdhet och feminism…
Hoppas ingen tar illa upp, detta är endast funderingar! 

Eftersom det är aktuellt för mig att föda barn så kan vi ta upp det som exempel – Hur mycket vi än önskade att det vore mannen som bar, födde och ammade barnet så kommer det aldrig att ske. Kvinnor och män är olika, så är det bara! Vi har olika kroppar, olika biologiska förutsättningar och vi orkar olika mycket – Något vi (inklusive jag själv många gånger) gärna vill vända om till något negativit och fult. Ja, vi kvinnor då. Jag är försiktig med att yttra mig om feminism och så vidare då man alltid lyckas få diverse hemska påhopp av människor som inte tror att man är för lika värde mellan könen (Jag är verkligen för ett lika värde mellan könen, vem fan är inte det?) men strunt samma, nu går jag in på ämnet lite grann ändå.

Ibland känns det som att det enda feminismen har gjort är att den har tvingat fram en jäkligt jobbig situation där kvinnor och män ska tävla mot varandra på samma spelhalva. Kvinnor ska enligt feminismens ideal leva upp till allt mannen klarar av och vice versa och istället för att komplettera och avlasta varandra så ska båda vara lika duktiga på precis allt. Allt ska hinnas med, barnafödande och karriär är ett måste och helst ska det ske samtidigt, för kvinnan fååår ju bara inte vara "sämre". Det som gör en relation och en familj stark borde väl vara att man inom denna delar upp arbetsuppgifterna och skapar tydliga roller för vad hon/han ska göra, utan tjafs och utan att någon känner sig diskriminerad. Millimeterrättvisa ger knappast jämlikhet och jag tror aldrig att vi kommer att nå något som ens liknar jämlighet innan vi accepterar varandras olikheter och respekterar att vi faktiskt inte är LIKA – däremot LIKA värda.

Jag tycker kvinnor är fantastiska, män likaså. Men varför denna tävling? Det är inte konstigt att folk går in i väggen och skiljer sig idag. Det är inte konstigt att små barn mår dåligt och tar stryk i tidig ålder heller, så stressat och jävligt som allt har blivit tack vare hetsen som råder. Och nej, jag kommer då rakt inte vara den som endast står vid spisen dagarna i ända med sleven i ena näven och moppen i den andra medan jag låter min karl springa ute nätterna långa utan att ta något som helst ansvar, hell no, det är inte det detta handlar om, inte över huvudtaget. I vår lilla familj är det för övrigt jag som byter glödlamporna, något som för många är konstigt – "det är ju mansgöra"…

Äsch, jag är för det fria valet, men då ska det också vara just det - ett fritt val. Både när det gäller kvinnor och män – Vi är väl för fasen inga fiender? Ibland känns det som att det är det femismen är ute efter - Göra män och kvinnor till fienden, men inse fakta! – Vi kan inte leva utan varandra, och antagligen inte utan våra olikheter.