Till dig, Josefine! Du har vunnit världens sötaste husbokhylla från millimini.



Till er andra - Det kommer fler chanser ♥

Nu ska jag förbereda lite inför Let's Dance och Solsidan, det vill säga öppna en påse chips, hälla upp kall cola i glaset och tända några ljus. Kvällen är gjord! Vi hörs imorgon :D

Hallå! Gick och hämtade ut mitt efterlängtade paketet från bubbleroom tidigare idag. Fyra dagar tog beställningen, helt okej. Träningskläderna var över förväntan, finare i verkligheten än på bild och dessutom riktigt bekväma vilket för mig är prio ett. Kvaliteten känns också bra men det återstår att se hur de känns efter träning och tvätt.

Storlekarna skulle jag säga är helt normala. Jackan är lång och går ned över rumpan, vilket den definitivt inte ser ut att göra bubbleroom-bilderna. Eftersom det är resår nedtill kan man dock ha som man själv önskar.

Byxorna är sköna med bra passform och har en gulddragkedja vid vardera vrist. Bild på dessa kommer längre fram då ljuset nu inte är det mest gynsamma för korttagning. Något annat som slog mig efter att ha sett kläderna i verkligheten är att dragkedjorna samt "sträcken" längs ben och ärmar verkligen är guldfärgade och inte beigeaktiga som de ser ut på bilderna. Alltid kul att veta för er som tänkt att beställa likadana.

Nu känner jag hur motivationen riktigt bubblar inom mig, haha. Hoppas känslan håller i sig tills på måndag för då är det jag som har ett pass på friskis inbokat, hejja hejja friskt humör! :D

Vilken bra dag! Jag gick upp tidigt, tog en varm dusch och käkade en extra stor frukost. Väckte sedan lillan (Ja, läs väckte! Damen ville tydligen ta sovmorgon idag hihi) och gav henne mat innan vi begav oss mot ännu en förmiddag på öppna förskolan. Mysigt! Träffade två urgoa tjejer där idag, vi är lika gamla och på våra döttrar skiljer det inte mer än några veckor. Ser fram emot nästa tisdag ♥

Kom hem igen runt halv ett. Gick ut med hundarna, fixade lunch, busade lite i babygymmet, städade och efter att ha väntat ut trollungens lilla eftermiddagsnap tog vi bussen fram till stan, gick till sugarskin spraytanning tillsammans med Nicole där vi fick oss en nice bränna. Nu är vi hemma och jag har nyss ätit en väldigt sen middag, snart börjar Made in Sweden och självklart sitter jag bänkad i soffan med ett glas cola, haha. Förresten, mina träningskläder har äntligen kommit. Fick en sms-avi tidigare idag men hann tyvärr inte gå till ica innan utlämningen stängde. Så imorgon är det jag som springer dit och ställer mig först i kön, haha. Spännande, håller tummarna för att de är minst lika fina i verkligheten som på bild.

Hoppas ni mår bra!
Kramar



Här har ni träningskläderna som jag har beställt. Jackan är vad jag har förstått längre i verkligheten vilket jag tycker är bra. Tog ändå en storlek större än vad jag egentligen har då jag gillar den lite större. Nu jäklar ska jag sätta igång, på måndag blir det core bosu.

Idag har vi varit iväg på babycafé. Mysigt som alltid men då det var lite väl mycket folk denna tisdag valde jag och Mayia att bege oss ganska snart efter sångstunden, som förövrigt är den som hon verkar uppskatta allra mest just nu. Där sitter hon med stora ögon rätt på tokprästen som håller i alltsammans och gör roliga schester med dockan Jonah i takt med melodierna. När "imse vimse spindel" kom gav hon ifrån sig ett ljudligt tjut (inte prästen alltså utan Mayia, hihi) och ett leende, haha, så himla kul att se. Jag är nämligen själv uppväxt med denna sång och har sjungit den för henne ända sedan hon var en liten groda i magen. Hon gillar den! Efter rytmiken ringde vi i "kyrk-klockorna", tände ett ljus för morfar i himlen, jagade  såpbubblor som prästen blåste ut över rummet och sedan gick vi hem och lagade middag. Här sitter jag nu och har precis klickat hem träningskläder från Isabella Löwengrips kollektion "classified". Riktigt snygga ser de ut att vara och jag tänkte att nya träningskläder kunde vara ett första steg i rätt riktning, haha, eller vad tror ni? Nu fattas bara ett par dugliga skor, inte helt okej att gå och träna i skinnconverse va? De är allt jag har i sportskorsväg.

Ser dystert ut på snöfronten! Tydligen ska det komma två decimeter under morgondagen och mamma och syster som ska komma på fredag, så trist verkligen. Men att köra på moddiga vägar ända från Vara till Malmö och med syrrans barn i bilen är då inget jag önskar mamma. Får hålla tummarna, annars får vi helt enkelt ta det lite längre fram.

Hoppas allt är toppen med er ♥

Glada bloggläsare, det är en stor ära för mig att presentera denna tävling i samarbete med webshopen millimini. Idag och en vecka framöver har ni som läser min blogg chans att vinna en valfri möbel ur kollektionen, allt ni behöver göra för att delta är att besöka sidan och berätta vilken som faller just er i smaken allra mest. Min personliga favorit är husbokhyllan nedan, bedårande söt och verkligen en speciell möbel som kan följa barnet genom alla år.



       

                                           ♥

Skriv en kommentar och säg mig vilken möbel ni allra helst skulle vilja ha om ni vann, och varför. Vinnaren publiceras om en vecka, onsdagen den 3/2. Glöm inte att bifoga er mailadress.
Kollektionen finner ni här ----> Länk 

Lycka till nu,
många kramar från mig.

Dagen började bra med att jag fann en tjusig tröja på Monki, för fyra hundra kronor. Med osäkra steg vankade jag fram och tillbaka vid kassan, "ska jag eller ska jag inte". Fyra hundra är ändå fyra hundra och jag spenderade ju faktiskt lite pengar igår. Bestämde mig trots allt för att slå till, den var ju väldigt fin på. Väl i kassan för att betala säger expediten ynka sjuttionio kronor istället för fyra hundra. Jag drar kortet samtidigt som jag gör mitt allra yttersta för att inte visa mitt inre jubel, haha. Bäst att hålla sig lugn och fin, tänkte jag. Om det var rea eller rent av ett misstag förblir en gåta men vi kan väl säga som så att gårdagens krossade spegel nu har börjat ge tur, och inte olycka.  



Efter en helmysig dag på stan tillsammans med familjen är vi nu åter hemma. Framför mig har jag ett fat med kex, brieost och vindruvor. Farligt gott! Var ju såklart tvungen att fira den billiga tröjan med något extra speciellt, haha. Ha en fin kväll så hörs vi imorgon ♥

När jag och mina syskon var små brukade vår pappa berätta en saga för oss. Han berättade för oss om en äng som fanns i himlen. Den var blomstrande vacker och full och liv. Vi har alla varsin egen äng att ta hand om där uppe, sa han. Varje gång man var elak mot någon, ljög eller svor skulle en av alla de blomstrande blommor på ängen vissna och försvinna. Gjorde man däremot goda gärningar skulle solen skina på regndropparna som fallit och ängen skulle blomstra än mer och även växa sig större i storlek. På denna äng skulle alla som älskat varandra sedan återförenas, såväl människor som djur.

Jag funderar mycket över detta, även som vuxen. Undrar om pappa vandrar på sin äng just nu, bland frodande växter och surrande bin - Jag hoppas det. Någon gång möts vi nog där, precis som i sagan ♥

Glöm inte att ta hand om era ängar...

Vem har inte ägnat en tanke åt hur jäkla ont det borde göra att spricka vid en eventuell förlossning? Jag har gjort det och säkert du också. Skräckhistorier om hur man spricker från hål till hål, blod som sprutar på väggarna och hur man bajsar ned sig själv, sin partner och hela rummet - är också vanligt förekommande. Låt er inte skrämmas, säger jag! Jag läste mycket inför min förlossning och av majoriteten av mammor i min omgivning att dömma så skulle jag med största sannolikhet inte känna av om jag sprack, inte heller skulle jag bry mig så värst mycket om ifall jag sket ned mig, inte väl där i stundens hetta. De hade rätt, till viss del, och jag är glad för att jag inte lät mig skrämmas - då hade jag förmodligen inte vågat mig igenom förlossningen vilket hade varit som en smärre katastrof eftersom ungen faktiskt måste ut! Det är liksom end of no return.

Alla förlossningar ser olika ut och det är fullkomligt omöjligt att veta hur just ditt och ditt barns förlopp kommer att se ut innan du är där. Det man kan göra är att förbereda sig så gott det går, fysiskt sett vet kroppen i de flesta av fall vad som ska göras och det enda du egentligen kan göra då är att lyssna på den och surfa på vågen. Har man god kuskap om förlossningsskedet, vad som händer och i vilken ordning (och samtidigt är medveten om att det kan tillstöta komplikationer och därmed sluta upp på ett helt annat sätt än vad du väntat dig, och att det också är helt okej) tror jag på något sätt att det är lättare att ge sig hän och våga låta kroppen ta över och göra sitt. Åtminstone kände jag så.

Jag blev inte rädd (okej lite rädd blev jag) när det helt plötsligt, efter x antal timmars värkar, kändes som att jag skulle till att skita ned mig big time. Jag visste att jag nu var fullt öppen, med endast en liten kant kvar, och att det då är helt normalt att känna så eftersom öppningsfasen nått sitt slut och att bebis vid den tidpunkt tränger sig ned i förlossningskanalen, roterar och trycker bak mot ändtarmen med all sin kraft. Detta visste jag tack vare bra böcker ("Att föda" av Gudrun Abascal och "Innan du föder" av Anna Wilsby är två av mina favoriter), mina systrar som tidigare gjort samma resa och såklart mitt brinnande intresse för ämnet. Självklart var jag ändå nervös som en gnu och sa otaliga gånger till barnmorskan "ja nu känns det verkligen som att jag måste skiiiiiiiiiiiiita, då är det på g va? Eller är det något som inte riktigt stämmer? Jo men fan nu skiter jag nog på mig - bara så du vet!", varpå jag gav henne ett varnande öga. Neeesh, svarade hon med ett leende. Du har ju fått lavemang kära du. Och ja, nu är det på gång. Snart blir det bebis här! Spännande va? Och tro mig, det VAR spännande :D

Innan bajskänslorna kom kände jag mig supercool. Jag hade fått eda (ryggbedövning) och hade full kontroll över hela situationen, drack lite cola ur lyxigt sugrör och avnjöt tom. lite choklad. Jag var såpass bekväm att jag helt glömde bort alternativt förträngde att bebisen faktiskt skulle ut denna dag, vilket gjorde mig lite "neeej men vänta här nu" när barnmorskan väl kom in och sa att de skulle ta hål på hinnorna för att påskynda förloppet - Nu var det nära. "Va, vadå? Nära? Nej! Detta som går så braaa!", haha.

Hur som haver, hinnorna togs hål på och krystningskänslan kom den också. Det var lite läskigt tycker jag, men samtidigt urhäftigt. Först kom en värk som för mig kändes som ett tryck över magen och ned mot ändtarmen, ett tryck som sedan mynnade ut i en känsla av att bara ta iiiiii. Ni som har bevittnat ett djur födas fram - valpar, kattungar, lamm - ja vilka som helst, vet antagligen hur det ser ut när tiken/honan/tackan ska till att krysta. Det går liksom som en stor våg genom kroppen som inte går att stoppa och det ser nästan ut som att de är på väg att kräkas, men från fel ända.

Jag berättade att jag var lite orolig för själva krystandet och att jag hade skrivit detta i mitt förlossningsbrev som jag helt hade glömt när jag åkte hemifrån (det ligger fortfarande på datan, ej utskrivet, hehe) den morgonen. Sa till barnmorskan och undersköterskan att jag gärna ville ha hjälp genom krystvärkarna, att de skulle cocha mig och vara tydliga med när det var okej att krysta och inte samt att de skulle hålla emot så gott de kunde för att förhindra/minimera bristningar i underlivet. Detta är en mycket viktig del i utdrivningsskedet och något som kan påverka hur mycket du kommer att spricka (dumt ord!), om du ens gör det överhuvudtaget. En bra barnmorska ska instruera dig genom hela framfödandet och det är viktigt att du lyssnar och gör som hon säger, även om kroppen lever sitt egna lilla liv. Be om det innan! Säg att du vill att de ska vara tydliga med när det går bra att krysta och när de vill att du ska hålla igen lite - allt för att inte forcera (skynda på förloppet) utan ge tid till vävnaderna i slidan för att de ska att töjas ut ordentligt. Och ja, det låter faktiskt bra mycket värre än vad det är om ni frågar mig.

Personligen är jag mycket nöjd med personalen på univeristetssjukhuset MAS även om jag såhär i efterhand hade önskat att de berättade för mig att "nu är huvudet snart ute, nu krävs det bara en eller ett par krystningar till". Jag trodde nämligen att det var lååång väg kvar, när jag i själva verket bara var en enda liten krystning ifrån min lilla groda. Ibland kändes det som att jag krystade i onödan, att inget hände. Ibland kändes det därför som att jag lika gärna kunde ge upp och slänga in handduken här och nu och sade vid flertalet tillfällen "nej detta kommer aldrig gå!" (även om jag visste att det skulle gå behövde jag på något sätt deras bekräftelse, deras ord på att det visst skulle gå) varpå de svarade att jo detta går ju toppen, kom igen nu! Hade de bara sagt att huvudet faktiskt är ute så hade jag fått extra energi att krysta den där sista gången. Det kändes som ett brinnande helvete där nere så det var liksom lite svårt att veta hur nära det faktiskt var, sedan gjorde kanske edan (ryggbedövningen) sitt, vad vet jag.

Det var hur som helst en fantastisk upplevelse och nu till frågan om jag "sprack" eller inte. Ja, det gjorde jag men inte alls mycket. Två stygn krävdes. Att spricka kändes inte och inte att sy heller. Att lägga lokalbedövningen innan däremot sved en hel del men med tanke på att jag i samma stund var fullkomligt tagen av situationen och att jag just blivit mamma till världens mest underbara och friska dotter var det som en fis i rymden.

Vill även tillägga att begreppet "att spricka" enligt mig är lite klumpigt och onödigt dramatiskt. Det sägs att över 80% av alla försföderskor spricker vid förlossning och med tanke på att de flesta jag känner faktiskt har gjort det mer eller mindre stämmer antagligen siffrorna, som i mångas öron kan låta skrämmande höga. Jag ska inte säga att jag vet helt säkert men till denna statistik räknas antagligen också de som får ytliga små bristningar och skavsår som kräver inga eller få stygn. Rupturer (som inte alls är lika vanligt men nog de vi oroar oss mest över när folk säger att man minsann kan spricka från "hål till hål"), alltså djupa bristningar i muskel- och huvvävnaden är en helt annan sak och behandlas därefter. Statistiken kan därför vara något missvisande och skapa onödigt mycket rädsla. Tänk på det!

Som jag skrev i början av detta inlägg är allt så oerhört individuellt och du kan aldrig veta innan hur just din förlossning ska komma att bli. Jag kan heller inte komma här och säga hur saker och ting ÄR eftersom jag endast kan se det utifrån mina egna erfarenheter. Allt kan man inte styra över men personligen tror jag starkt på att man kan påverka mer än vad man tror genom att vara väl påläst och lita till sin egna förmåga samt genom ett gott samarbete med barnmorskan på förlossningen. Man får helt enkelt lita på att hon gör allt för att ge dig en så fin upplevelse som bara är möjligt, är du fortfarande rätt för att spricka - ta upp det i ditt förlossningsbrev och prata gärna med din barnmorska innan. Säg att du är orolig och att du vill att de ska vara extra noga med perinealskyddet*. Fundera på detta med förlossningsställningar, olika bedövningsmetoder och hur avslut med sugklocka och tång påverkar etc. Låt det sedan bli som det blir, det blir bra!

Förövrigt vill jag bara säga detta: Jag känner de som inte "spruckit" överhuvudtaget, men även de som fått total sfinkterruptur grad 3. Alla är återställda och har skaffat sig ett andra barn genom vaginal förlossning. Muttan har extremt bra läkekött, haha, det är ett faktum som är säkert! :p

Stort lycka till alla och tro mig, när ni ligger där och krystar och tror att det aldrig kommer att gå. Det gåååår! Och helt plötsligt har ni er skatt på magen ♥


Ni missade väl inte "barnmorskorna" när det gick på SVT?


*Att utföra ett gott perinealskydd innebär att barnmorskan sakta låter barnets huvud födas fram, låter det tänja ut vävnaden försiktigt. Barnmorskan håller emot i mellangården med en hand och den andra på barnets huvud samt guidar kvinnan i hur hon ska krysta om det behövs. När huvudet är framfött så bör även perinealskydd utföras på den bakre axeln så att det inte är den som skapar bristningen.