x

Farfars mat

3 maj, 2016 22:21

FY4A9946

Vi har barnens farfar på besök och som vanligt skämmer han bort oss med sin goda mat. Titta vad som stod på spisen när vi kom hem från jobbet i dag! Nomnomnom. :-) Vi brukar inte ha besök särskilt ofta men just nu avlöser familjemedlemmarna varandra. I kväll vinkar vi hej då till farfarn för att i morgon redan ta emot nästa gäng som består av min mamma, syster och systerdotter. Röd dag på torsdag och så har vi tagit ledigt på klämdagen så efter morgondagens jobb väntar en skön långhelg tillsammans. Väderprognosen lovar dessutom ☀ så bättre kan det knappast bli!

Intervju

29 april, 2016 12:58

Vet ni, i dag ska jag intervjuas angående mitt jobb som förlossningsfotograf! Sakta men säkert börjar folket få upp ögonen för detta vackra och det gör mig så glad. ♥ Är det något speciellt ni skulle vilja se i reportaget? Säg till bums i så fall så kan vi hoppas på att jag får vara med och forma innehållet lite grann. Återkommer med info om utgivningsdatum och så vidare när det närmar sig.

FY4A11427

Liten fot.

Älskade 6-åring

28 april, 2016 12:43

Gud, giv mig tålamod och styrka! Jag har alltid känt mig trygg i rollen som mamma till mina barn och sällan tvivlat på mig själv när det kommer till det men där vi befinner oss nu är det svårt att inte känna sig misslyckad och ifrågasätta vad fasen det var som hände. Har ni hört talas om ”lilla tonåren”? Maj gadd säger jag bara! Känslorna svänger värre än Balder på Liseberg, det ska flyttas hit och bytas familj dit, ”mamma är dummast i världen”, det stampas i golv och smälls i dörrar, gränser testas och passeras, ”alla andra får men inte jag buhuhuuu”, det är protest, dramatik och elaka ord men också oerhört mycket klokhet, kreativitet och insiktsfullhet. Hat och kärlek om vartannat och fort går det.

I de jobbiga stunderna som stundom upplevs vara fler än de mysiga gör jag mitt yttersta för att hålla ihop och agera sansat men ganska många gånger spricker det ändå. Det börjar lugnt och pedagogiskt men i takt med att frustrationen och ilskan växer inom mig befinner jag mig efter ett tag på hennes nivå = mycket ineffektivt. Det hjälper inte alls och så får jag en dålig känsla i magen efteråt, men fy man blir ju SÅ provocerad! Vart tog RESPEKTEN vägen?

Det är sannerligen inte lätt att vara förälder till en sexåring, än mindre att vara sex år själv vilket nog kan vara bra att påminna sig om när det känns som jävligast. Ju mer jag läser om denna utvecklingsfas desto större förståelse får jag för det hon går igenom och hur nödvändigt det är för att hon ska kunna bli en egen och självständig person. Jag inser att vi inte alls har misslyckats med uppfostran och att det är mänskligt att reagera, bli fly förbannad och skälla – även på sitt barn – så länge det lyssnas, pratas, stöttas, uppmuntras, bekräftas och ÄLSKAS däremellan. ♥

FY4A111755

Hur har ni det med era mini-tonåringar och hur hanterar ni konflikterna som uppstår? 

Enligt mig är det befogat att bli arg och höja rösten ibland så det kommer jag utan dåligt samvete att fortsätta med om situationen så kräver. Det vi däremot kan vara utan är när det går över styr och jag ertappar mig själv med att destruktivt stå och gorma och ha mig i samma tonläge som det 6-åriga barnet, likt en obstinat tonåring. Att läsa på och ta del av andras historier har verkligen hjälpt mig på rätt väg här, så det får bli mitt tips till er. Med kunskap kommer förståelse och med det också tålamodet som krävs för att stå pall.

Jag avrundar detta inlägg med ett gammalt ordspråk som jag inte riktigt har förstått innebörden av förrän nu – ”älska mig mest när jag förtjänar det minst ty då behöver jag det bäst”. Det ligger mycket sanning i det.

Amust

24 april, 2016 13:10

FY4A9655

Någon som vill köpa mina Amust-boots i storlek 37 med fransar och guldkedjor? De är använda vid två tillfällen så skicket är så gott som nytt. Maila gärna! :-)

Början på något nytt

24 april, 2016 10:43

Ni kan aldrig gissa vad jag gjorde i förrgår… Emoticon Facebook strong-arm

FullSizeRender

Jag har gjort en del förändringar i mitt liv de senaste två åren för att se om det finns något jag själv kan göra för att må bättre. Jag har bland annat slutat amma, börjat äta på regelbundna tider, bytt jobb och därigenom fått en rikare social tillvaro. Det jag kan känna att jag saknar och fortfarande har kvar på checklistan är träning. Läkarna har avrått mig från större fysisk ansträngning och sagt att promenader räcker gott men vad fan, nu är jag så urbota trött på att ”vänta” och bara se på när livet passerar. Uppföljningen på hjärta och lungor visade sig vara utan anmärkning denna gång och neurologens bedömning tog ni del av nedan, ser därför ingen anledning till varför jag inte skulle kunna göra det så nu jäklar tänker jag köra! Klappar jag ihop så gör jag det. Nu väntar en gratisvecka på ett gym i närheten för att ”testa på” och som ni ser ovan startade den redan i fredags med uppvärmning och lite lätt styrketräning. En bra början på något nytt. :-)

Jag är helt novis på detta så alla goda råd gällande allt från bra kost till skonsamma men effektiva övningar tas tacksamt emot!

Neurologen

21 april, 2016 19:59

Nu har jag äntligen varit hos neurologen och efter diverse undersökningar och känseltester föll domen:

Stina! Jag är 150 % säker på att du varken har MS eller ALS.

Jag litar på specialistläkarens kompetens och känner mig så klart oerhört lättad men jag ska inte ljuga och säga att det är lätt att acceptera och släppa, bara så där… när man mår som man gör och när man vet att det finns fall som så att säga gått igenom besiktningen men som ändå visat sig ha något när röntgen väl gjorts. Det hjälper mig liksom inte så mycket att de påtalar att majoriteten som insjuknar gör det vid 50 års ålder när jag vet att det finns några som gör det betydligt tidigare. Jag får ingen MR eller lumbalpunktion som önskat, han tyckte helt enkelt inte att det fanns belägg för det och tid och resurser går först till dem som är i uppenbart behov. Det var visst inte så lätt att ”kräva”, men skitsamma. Vi lär ju märka om han gjorde fel i sin bedömning. Nu raderar jag MS och ALS ur min hjärna och har jag tur så försvinner kanske något eller några symptom av bara det.

Om ni är nyfikna på vad som händer härnäst så har läkarna (tro’t eller ej) inte helt avfärdat mig som galning än utan fortsätter på spåret de var inne på tidigare, det vill säga autoimmun sjukdom. I min journal står det IgG4-syndrom och ett frågetecken, vilket jag fick lämna kompletterande blodprover för i går. Jag har i veckan även gjort uppföljningar på hjärta och lungor. Vi får se vart det här tar vägen men i dag, åtminstone i dag, ska jag ge min stackars kropp och knopp en välförtjänt paus från grubbel och oro.

Kram på er och tack för det stöd ni ständigt visar! ♥